Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Tillbaka

Hå och hej

Vi säger så här. Det var en fantastisk fotbollskväll igår. Varmt och skönt och rätt mycket folk på läktarna. Det var trevligt! Matchen sög dock.
Ni var där och såg ni också, så vi behöver väl inte prata så mycket om själva matchen. 0-0 känns som ett extremt motiverat resultat. Nuff said.

Jag är ledsen, men jag undrar om det här kommer att hålla hela vägen. Resultatmässigt har Sirius förstås inlett helt okej, och inte minst bättre än förra året. Men spelmässigt har det varit minst sagt märkligt. Det täta försvarsspelet sitter visserligen fortfarande i - minns säsongerna från förr då Sirius regelmässigt släppte in bortåt två bollar i snitt per match och förvandlingen under 2010 då Sirius blev ett av seriesystemets snålaste lag. Men från mittlinjen och framåt är det ... eh ... rätt svagt. Bara mot nedflyttningslaget ESK har vi lyckats föra en hel match.

Sirius spelar helt enkelt ett spel som om vi hade som målsättning att etablera oss på nivån - fast med bättre spelare än your average nykomling. Och jag begriper inte riktigt varför. Säsongen har två viktiga målbilder. Den ena är att gå upp i Superettan. Det är naturligtvis i allra högsta grad fortfarande möjligt. Två poäng efter så här års är ingenting. Det andra målet borde vara att bygga grunderna både spelmässigt och truppmässigt för att ta nästa steg. Kort sagt - gå upp som ett Qviding eller som ett Varberg?

Sirius har tidigare hånats en hel del för snacket om allsvenskan 2012 och andra liknande storkostymsutspel. Man kan säga vad man vill om det förstås, men jag tycker inte att det är ett grundläggande fel på idén att Sirius ska kunna vara en klubb vars ambition är att spela i allsvenskan. Uppsala klarar det, och vi borde kunna ha en klubb som klarar det också. Det är inte visionerna som varit fel, utan det som funnits bakom. Organisationen och arbetet bakom orden har brustit.

Men kanske är det så att klubben har bränt sig? Jag kanske är onödigt dystopisk av mig, men jag oroar mig för läget just nu. De optimistiska tongångarna från bara några månader sedan är som bortblåsta. Klubben står utan ordförande och det samlade underskottet från de senaste verksamhetsåren är på tvåsiffrigt miljonantal. Ungdomsverksamheten har rätt allvarliga problem, inte minst om man ser till de sporstliga resultaten men också på grund av missnöje, konflikter och spelarflykt.

Och kring a-laget - som ju faktiskt gör riktigt bra resultat sportsligt - känns det också stressat och pressat. Efter att ha ägnat hela försäsongen åt en typ av spel med i stort sett samma spelare har man under inledningen exprimenterat och ändrat en hel del. Utan att egentligen komma till rätta med själva spelet. Man har hittat en funktionell nivå som baserar sig just på att vi inte släpper in några mål, och det är klart att det räcker väldigt långt. Men man får inte glömma att vi inte heller gör några mål. Och marginalerna för ett extremt målsnålt lag blir förstås mycket snävare. Ett mål i baken blir tuffare att reparera för ett lag som skapar få chanser generellt sett.

Till slut handlar det om vilken klubb vi vill vara. Vi kan nog gå upp på det här sättet. Men vill vi bli ett Gröndal, vars verksamhet bygger på att svampa upp outcasts från Stockholmsområdet och leva på andra klubbars ungdomsverksamhet samt ett gediget grundspel. Eller ska vi vara en klubb som spelare som vill utvecklas söker sig till, som har en bra och eftertraktad akademi för våra ungdomar och som har både visioner och strategier för att avancera längre.

Nästa år byggs stockholmspendeln ut till Uppsala. Säg att det inte är ett tecken.