Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Tillbaka

Här ligger en stafettpinne. Varsågod att plocka upp.

Det blev visst inte tio hela år, men sedan 2003 har jag skrivit texter, bloggar, matchrapporter, intervjuer, krönikor om Sirius. På nätet, i blaskan, i matchprogram och i reklamtidningar. Jag har ingen aning om hur många spaltmeter det blivit. Men här nedanför kommer de sista. I alla fall på ett bra tag.
Jag tror att det är fem-sex månader sedan jag såg en Siriusträning. Det går att förklara på många sätt. Jag har helt enkelt inte haft tid. Det är väl en sak. Så är det i folks liv ibland. Saker måste komma före annat vare sig man vill eller inte. Men det stora problemet är ett annat.

Jag kommer att ha tid att gå på varenda träning hela resten av augusti. Men jag har ingen lust. Jag märker att jag hellre går med kidsen till lekplatsen än tvingar med dem till Löten för att "spela fotboll". Jag har blivit en av alla de som knallar ner på Studan och glor match och sedan går hem. Jag står inte kvar och snackar med spelarna.

Visst, jag pratar fortfarande Sirius med folk hela tiden. Jag får fortfarande mail från föräldrar till akademibarn. Jag försöker fortfarande hålla koll och jag kan fortfarande ge hyggligt detaljerade, albeit fortfarande lika amatörmässiga, omdömen om de flesta startelvaspelare i Norrettan. Och jag är fortfarande skitnödigt nördintresserad av svensk fotboll och hur våra klubbar fungerar och drivs. Men jag känner ändå att jag liksom inte har något mer att tillföra.

Jag skulle väl i princip kunna fortsätta gå och kika på matcherna och blogga något fattigt om att det där såg väl bra ut. Men ni vill inte läsa det, och jag vill inte skriva det. För mitt engagemang är borta. Jo, jag känner nog att jag kan skriva så. Men det är en intressant diskussion det där. Vad är engagemang? Självklart hejar jag fortfarande på Sirius. Självklart är jag supporter. Jag längtar fortfarande som ett barn att få åka på den första bortaresan i europaspel med Sirius. Jag rensar allt i almanackan den dagen.

Men jag är inte engagerad i IK Sirius FK längre. Jag jobbar inte ideellt för klubben längre, och jag ringer inte runt dagen efter ett styrelsemöte och undrar vad som sagts. Det är väl så det är helt enkelt. Var sak har sin tid, och jag har i många år önskat att jag inte brydde mig så mycket om allt runt omkring. Det är inte sunt att ha ont i magen över att fundera på vad som händer med klubben nästa sommar när det nuvarande avtalet med Ågerup löper ut. Jag pallar inte längre ligga vaken om nätterna, inte bara före match utan också före årsbokslut. Och jag har sett fram emot att inte ha någon aning om vad som händer bakom kulisserna och tänkt att den dagen kommer att komma när jag kan gå till Studan på en match utan att ha tagit reda på startelvan, utan att vara riktigt hundra på tabelläget och bara tänka att det ska bli kul att se lite fotboll och heja på Sirius. Ungefär som i augusti 1984 när jag för första gången var bollkalle på en Siriusmatch. Otroligt taggad, men helt utan koll.

Och i morgon har den dagen kommit. Jag har ingen aning om Petter är skadad eller inte. Jag har för mig att vi ligger på 27 poäng och går upp tredjeplats, en poäng från täten om vi vinner. Men jag är inte alls säker. Och läget i VSK? Inte en susning. Jag har inte varit inne på deras hemsida sedan under hela sommaren.

Så ni fattar ju. Jag har ingenting att tillföra längre. Men plocka gärna upp stafettpinnen, någon. Jag skulle hemskt gärna läsa en blogg om Sirius.

Tack då. Det har varit kul. Hörs.