Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Tillbaka

Heaven and Hell - just anither day som siriussupporter

Jag bad om mål från Ante och ett tajt försvar. Det fick jag. Men inte f-n beställde jag straffmissar, frilägesmissar och genomklappning från bandy-Sirius.
Sirius fortsätter imponera i årets träningsmatcher. Sylvia lär visserligen ha kommit till match tungt nedtränade och med en del skador. Men det fråntar inte Sirius bedriften av att kvadda dem totalt siffermässigt. 5-1 blev det till slut, efter att Ante gjort de två första, Sunday gjort mål för andra matchen i rad och både Elliot Käck och Jacob Björk satt sina första a-lagskassar i blå-svart. Dessutom lär provspelsmålisen Bajramovic gjort en klart vettig insats samtidigt som många plussar för Kim efter ytterligare en gedigen insats på det centrala mittfältet. Lovande var ordet, även om jag förstås vägrar dra några hysteriska växlar på träningsmatcher i februari.

Själv bangade jag dock Norrköping till förmån för en eftermiddag på Golgata. Man är ju en självspäkare av rang, så när det vankas elitseriebandy på Studan tar man med sig sina två vinkelspikade brädor som vanligt och hamrar upp sig på läktarplats. Men idag var inte som vanligt. Till en början. Sirius startade i ett furiöst tempo. På de tio första minuterna hade man gjort ettan, missat en straff, missat ett friläge borde haft ytterligare en straff. Och Kalix hade inte ens lånat bollen. Det ska vara 5-0 efter en halvtimme. Istället kvitterade Kalix på sitt första anfall.

The rest is history. Första halvlekens utklassning reducerade bara i ett knappt övertag, och efter ett uppenbarligen begåvat halvtidsnack i Norrbottensrummet så klev ett nytt och betydligt mer aggressivt Kalix ut och Sirius svarade med att sänka tempot och rasa ihop.

Nu är det väl strängt taget så att just det här resultatet inte försämrar Sirius slutspelschanser så himla mycket. Vinner man de tre sitsa är chansen till Slutspel riktigt god. Men grejen är ju den att det blir svårare och svårare att tro på de där tre segrarna. Och det som oroar är inte framför allt spelet - topparna är riktigt bra - utan snarare attityd och den känsla av uppgivenhet som präglar laget nu. Jag stod matchen till ära längst nere vid Sälen i andra halvlek. Han skrek och skrek på sina lagkamrater utan att mycket hände. När målen släpptes in åkte alla hemmaspelare i egna små åttor med hängande huvuden. Var fanns viljan att vinna? Var fanns laget?

Som sagt. Det är okej att missa slutspelet i år. En miss på fyra senaste sett till truppernas kapacitet är mer än godkänt! Men jag gillar inte snacket runt omkring i år. Jag gillar inte att vi bara har en kontrakterad spelare för nästa år. Jag gillar inte de hängande huvudena. Det känns inte tryggt inför framtiden helt enkelt. Snälla, kan ingen trösta mig här och nu och säga att jag har fel här?