Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Tillbaka

Kalla det inte för fotbollsvåld

Ni har sett bilderna. Panikslagna människor jagas över en fotbollsplan. På youtube cirkulerar filmer från Al Ahlys omklädningsrum där spelarna är omgivna av döda och döende människor. Det är en tragedi. Klart det är en tragedi. Men kalla det inte för en fotbollstragedi.
Igår 74 döda på Al Masris fotbollsstadion i Port Said. För ett år sedan stormning av Tahrirtorget av inhyrda "Mubarakanhängare" på kameler. Vid båda tillfällena var det Kairoklubben Al Ahlys Ultras som stod i första linjen. Som skadades. Som dödades.

Port Said igår:


Tahrir:


På gatorna i Kairo idag pratar ingen om fotbollsvåld. Folk pratar om att "alla" visste vad som skulle hända. Matcherna mellan dryga storstadsklubben Al Ahly - som allt som oftast är Afrikas främsta klubblag - och arbetarnas och folkets lag i provinsen är alltid våldsamma. Inför matchen igår fanns alla signaler om en våldsam drabbning. På Facebook. På Twitter. Men ändå var inte polisen där. Och ni som sett tv-bilder från Egypten det senaste året - eller för den skull de senaste decennierna - har sett poliser. Tungt utrustad kravallpolis. Som inte drar sig för att kvadda folk om det behövs. De har resurserna för att hantera 20.000 pers på en stadion.

Kolla bara på bilderna från Kairoklubben Zamaleks match på samma stadion i Port Said i somras. Framför bortafansen fem rader med kravallpolis. Syns längst ner i högra hörnet. Och då är ändå rivaliteten mellan klubbarna mindre. Och det politiska läget var lugnare.



Igår var polisen i princip frånvarande. På bilder syns några tjugotal kravallpoliser stå i en grupp. Oberörda av händelserna runt omkring. De ser inte ut som folk som är rädda för att bli attackerade direkt. De ser ut som folk som vet att de är säkra, även om folk dödar varandra 50 meter bort. Inte heller satt de vanliga dignitärerna på hedersläktaren. De visste uppenbarligen att det var dåligt läge att gå på fotboll igår.

Mer än så behövs inte för att teorierna ska flöda på Kairos gator idag. Händelserna igår framställs som planerade av regimen. Regimen, som genom fältmarskalk Tantawi idag kommenterade händelserna med adekvat bestörtning och orden: "Detta är det fotbollsvåld som vi känner igen från Europa". Och sedan sparkade han hela fotbollsförbundets styrelse tydligen. Liksom för att understryka hur mycket fotboll och hur lite inbördeskrig händelsen var. Som om det var fotbollsförbundet som styrde inrikesministeriet och kommenderade säkerhetsstyrkorna. (Undrar för övrigt vad demokratiaktivisterna i FIFA har att säga om just den politiska inblandningen i den Egyptiska fotbollen.)

Och så lovade Tantawi ökad säkerhet. Mer poliser på gatorna. Mer "huliganer" i fängelserna. För folket kräver säkerhet. För se hur det blir när dessa huliganer får härja fritt, liksom. Och det funkar. Och det funkar, Egyptisk gammelmedia kräver också mer säkerhet nu. Och till och med här hemma i Sverige kommer ryggmärgskommentarerna. Som från UNT-journalisten Meisels på Twitter:

Har sagt det förr, säger det igen: Bara Mubarak som kunde ha kontroll på Egypten.


Det är inte så konstigt. Det är så Egyptierna ska känna nu, om militärregimen och Tantawi får bestämma. Man ska längta tillbaka till Mubarak. Man ska längta tillbaka till "säkerheten" från förr. Folk ska förtränga att dödstalen i Mubaraks tortyrkamrar vida översteg gårdagens 74.

Kanske får vi aldrig reda på vad som egentligen låg bakom gårdagens massaker. Men mycket talar för att betalda huliganer försedda med knivar och andra tillhyggen släpptes lös för att göra sitt jobb - precis som ryttarna på Tahrirtorget förra året. Och det har ingenting med fotboll att göra. Det handlar om politik. Det handlar om en revolution som strandat och om en maktapparat som desperat försöker klamra sig kvar vid makten. Och en fotbollsklubb som gått i bräschen för upproret mot Mubarak, och vars fans nu har fått betala så obeskrivligt dyrt för det. Det är det som är den riktiga bakgrunden. Och just därför är det skönt att läsa Erik Nivas krönika i Aftonbladet idag. Sportjournalistiken backar alldeles för ofta från politiken och samhället. De få som bryter masarinvallen på landets sportredaktioner förtjänar att hyllas.