Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Tillbaka

Siriusprofilen - Bylle


För oss Siriusfans är du inte bara en suverän målvakt, du är också en av oss. Hur skulle du beskriva din relation till Sirius?

Tack för det! Det glädjer mig oerhört. Sirius är klubben i mitt hjärta, jag har upplevt så mycket i föreningen genom åren, både medgång och motgång. Sen är är jag en väldigt lojal människa och det har gjort att jag helt enkelt har fastnat för Sirius. Vad det gäller Västra så känns det som jag varit med på eran resa från början och det betyder otroligt mycket att hela tiden höra er under match. Ömsesidig kärlek och respekt med andra ord.

Man ska vara lite galen för att vara en bra målvakt sägs det. Är du lite galen?

Ha ha, det är jag nog, och jag tror det stämmer att man måste vara det som målvakt. Framför allt hatar jag att släppa in mål och förlora och det är en bra förutsättning. Mitt spel bygger på att vara oerhört aktiv engagerad, styra och ställa och leva fan på planen. Jag kan nog uppfattas som galen nu när jag tänker efter. Men som sagt, jag har bara ett läge, och det är full fart. Kommer ihåg när en spelare sa till mig efter att jag räddat med huvudet för fjärde gången på 10 min: "Men Bylle varför duckar du inte bara?”  Jag svarade, då blir det ju mål...

Hur gammal var du när du hamnade i målet?

Jag var väl runt elva, tolv år och jag minns att vi var på läger i Väddö med min moderklubb UNIK. Det hade regnat kopiöst och våran målvakt ville inte bli blöt och lerig. Jag erbjöd mig att stå i mål och det visade sig att talangen fanns där, framför allt var jag helt orädd för bollen. Efter det så spelade jag både som utespelare och målvakt i ett par år, innan jag vid fjorton års ålder bestämmde mig för att satsa ordentligt som målvakt.

Jonas Bylund som utespelare - Hur hade han varit?

Ja, bra fråga... Jag tror jag hade varit mittback. Det är den position där mina egenskaper hade fungerat bäst, förutom målvakt. Och jag hade gjort många mål! Jag älskar att göra mål på träning.

Med tanke på din karaktär - Kan det vara frustrerande att inte kunna delta mer i spelet när det går dåligt?

Ja absolut! Det har varit ett stort problem för mig att "bara" fokusera på min uppgift. Som målvakt spelar du din egen match där du tar en massa beslut som måste vara hundraprocentiga. Du har sällan någon felmarginal.

...jag tänker bl.a. på den jobbiga säsongen 2004 när Sirius kämpade i botten. Jag tyckte ditt målvaktsspel blev lidande det året bara för att du ville för mycket.

När jag var yngre och mindre rutinerad överarbetade jag ofta och var ofta för het på gröten, och det ledde till frustration och felbeslut. Med åren så får du som målvakt en större förståelse och mognad i ditt spel som gör att i kombination med bra träning och målmedvetenhet kan lära dig värdera i vilka situationer du ska vara het och när du kan påverka spelet, samt när du ska vara lugn och trygg. Det är en lång process och jag lär mig fortfarande vädigt mycket på träning och match. Jag är av naturen vetgirig och den dagen jag blir bekväm kommer jag lägga skorna på hyllan.

Vilket är ditt bästa Siriusminne?

Naturligtvis seriesegern 1997 då jag som 17-åring fick vara med och vinna en serie. Sen så klart även kvalet 2006 som vi vann mot Väsby. Känslan när slutsignalen gick var enorm! Men det bästa minnet har inte kommit än, det blir när vi tar steget upp till Superettan! Det scenariot har jag spelat upp för mig själv många gånger.

Ja, Väsbymatchen går ju inte att komma ifrån, men du ju på bänken då. Vad var känslan då? Är man lika glad?

Ja jag var otroligt glad och stolt över både våran och min egen prestation det året. Jag minns att jag hade en stark formkurva hela året och att det var frustrerande att inte få chansen från start. Samtidigt gick vi som tåget i serien så det var inte mycket att säga om. Jag fick iallafall trycka dit ESK med 2-0 på studan. Den matchen betydde mycket för mig, då jag fick chansen att visa att jag är en duktig målvakt.

Men nu är vi tillbaka i Ettan. När man berättar att man är Siriussupporter är en väldigt vanlig reaktion att Uppsala borde kunna ha ett lag högre upp än i division 1. På ett sätt håller man ju med, men samtidigt är förutsättningarna svåra här. Vad tror du har saknats för att etablera Sirius på en högre nivå? Och tror du vi når dit någon gång?

Den klassiska frågan! Hur man än vänder och vrider på det så handlar det om ekonomi. Finns pengarna så är det bara en tidfråga. Sen gäller det att vi får kommunen med oss att jobba aktivt för fotbollen. Sirius som förening har tagit enorma kliv på några få år. Vi är på rätt väg och jag hoppas och tror att jag får vara med på den resan. Sen är det ju faktiskt så att framgång föder framgång. Vi behöver ta klivet upp till Superettan för att få den där riktiga skjutsen. Då är jag helt övertygad om att både Uppsalafolket och företagarna vill sluta upp.

Vi är förstås jätteglada att du är här i Sirius, samtidigt tror jag alla skulle unna dig att få spela på en högre nivå. Har du någon gång varit nära att hamna i någon annan klubb i Superettan eller Allsvenskan?

Den enda klubb jag har haft kontakt med är Gefle, och det var inför säsongen 2010. Det var aldrig nära kontrakt utan de kollade läget lite bara. Känslan är att ska jag spela i Superettan så ska det vara med Sirius. En annan aspekt är ju faktiskt min ålder, jag är 31 år och nuförtiden tänker elitklubbarna långsiktigt, med andra ord de tänker ungt och uveckling. Mitt mål är naturligtvis att spela så högt som möjligt och skulle chansen komma till mig så skulle jag med all sannolikhet ta den om förutsättningarna är de rätta. Nu för tiden har jag inte bara mig själv att tänka på, jag har både fru och en son på 5 år, samt en till på g i december. 

Du har iallafall hunnit smaka på lite av livet som fotbollsproffs i Grekland [2005]. Berätta lite om det!

Det var en jätteviktig erfarenhet för mig i ett läge där jag hade kommit på sniskan i min karriär för en gångs skull. Jag fick komma till en miljö där fotbollen var ett yrke, och där kraven är väsentligt högre än jag var van vid. En så kallad väckarklocka för mig vad det gäller träning, kost, vila och sådant. Helt enkelt att leva fotboll. Det i kombination med mycket bra träning och hård konkurrens gjorde att jag fick fart på utvecklingen igen. Förutsättningarna var enkla. Om du var bäst på träning, så spelade du matchen, var du inte bäst så satt du på bänken eller till och med på läktaren. Mitt starkaste minnne är nog när vi mötte Olympiakos i cupen borta i Aten och man ställdes inför spelare som Rivaldo, Dani, Nikopolidis. Vi förlorade med 3-0 men jag räddade en straff som Dani slog. Jag minns att Nikopolidis kom fram till mig efter matchen och berömde mig. Det var sjukt! Här står jag och pratar med Greklands landslagsmålvakt i Aten. Det är så här det ska vara, tänkte jag.

Vi hoppas att det dröjer, men vad ska du göra när karriären en dag är över? Västra behöver alltid förstärkningar!

Gjutet! Jag slutar mer än gärna upp med Västra. Skrika kan jag och ramsorna har jag lärt mig, så det är bara att köra. Det skulle vara än ära! Annars vet jag ärligt talat inte vad jag ska göra. Fotbollen har blivit en livsstil för mig, jag bävar faktiskt för dagen då jag måste lägga av. Som tur är spelar grabben fotboll, så jag hoppas att jag kan fortsätta med fotbollen på det sättet. Men som sagt jag har inga direkta planer. Jag planerar att spela många år till om kroppen och allt annat tillåter. De får bära ut mig härifrån har jag sagt en gång och det står jag för!

Avslutningsvis, vem skulle du vilja se som nästa Siriusprofil på Västras hemsida?

Då säger jag Henke Eriksson, han är tillsammans med Olle Kullinger är den bästa anfallaren jag mött och spelat med. En underbar karaktär som med sin inställning kunde vinna matcher på egen hand. På planen var han helt hänsynslös mot sig själv och mot sina motståndare, men på sidan om är han världens snällaste kille.



Tillbaka till toppen