Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Bandysäsongen 1989/1990

Lomanov-eran inleddes med en knäskada och ett missat slutspel. Hemsidan gräver djupare i historien och landar i en tid av möten bakom en krackelerande järnridå

Läget i laget
Det är inte så ofta världspolitiken har inflytande på Sirius spelartrupp. Men när vi kliver in i bandyns 90-talet (som börjar hösten 1989) så hade den det. I Östeuropa rasade järnridån samman bit för bit, och i Sovjetunionen öppnade Gorbatjov upp landet för influenser från väst. 1988 landade en rysk bandyspelare på svensk mark för första gången: Andrej Pasjkin skrev på för IFK Vänersborg, och i augusti 1989 var det dags för nästa – och den bästa. Sergej Lomanov var 32 år gammal, fyrfaldig världsmästare, 10-faldig sovjetisk mästare med klubblaget Jenisej, och en fulländad bandyspelare med skott, teknik, fart och psyke. Och nu var denne kronjuvel våran.

Sirius bandy var i slutet av 80-talet på väg uppåt i den eviga berg-och-dal-bana som utgör vår verklighet. Efter ett kort besök i division 1 i mitten av 80-talet hade vi åter etablerat oss i den högsta serien, mycket tack vare speldirigenten Christer Kjellqvist från Villa. Nu hade Christer dock flyttat hem till Lisch igen, och två andra trotjänare försvann också: Målmaskinen Lasse Hydling varvade ned i VP, medan Ola Parling flyttade hem till Norduppland som spelande tränare för Skutskär. Det var tre tunga spelartapp, men Sirius lyckades verkligen hitta namnkunniga ersättare.

När det gällde Sergej ”Sigge” Lomanov så började ryktena gå under 1989 års VM att superryssen ville röra sig västerut. Det talades främst om dåtidens giganter Boltic och Vetlanda, det talades även om finska IFK Helsingfors. Men Sirius hade, främst tack vare ordföranden Nils Stocksén, gott rennomé i Sovjet. Två år tidigare hade blåsvart besökt Moskva, och vi brukade årligen möta sovjetiskt motstånd i vänskapsmatcher. I mars -89 reste Stocksén ned till Budapest där han träffade sin kontakt och vän Vladimir Petrov, generalsekreterare i idrottsministeriet. Efter ytterligare tre månader av kontakter och förhandlingar mellan Sirius, Jenisej och det sovjetiska idrottsministeriet så presenterades Sigge till slut som Siriusspelare till stor uppmärksamhet och ståhej. Förutom denna sagovärvning så anslöt även spelmotorn Kjell Edberg från Motala, som egentligen tänkt lägga av, men lockades av möjligheten av få spela med världens bäste bandyspelare. Och de mål som vi tappade i Hydas kunde vi nog få ifrån Björn ”Butta” Johanssons klubba – stockholmaren Butta hade fått hemlängtan efter tre säsonger uppe i Selånger, och då var Sirius det självklara valet. Därtill anslöt två unga talanger: Anfallaren Fredrik Wallin från VP, som redan var van vid den blåsvarta tröjan eftersom han också återfanns i Sirius fotbollstrupp, samt mittfältaren Henrik Sundin från Falun, son till den skicklige spelaren och f.d. förbundskaptenen Håkan Sundin. Truppen sedan tidigare bestod av: Långkörarmålvakten Jörgen ”Jugge” Johansson, uppbackad av en ung Johan Molin och en ännu yngre Lars ”Kylan” Kylberg, Försvaret styrdes av Jockes pappa, Micke Persson, och kompletterades med brödraduon Mats och Micke Söderman, Lennart ”Lelle” Bergman (vars son Jakob nickade fotbolls-Sirius till allsvenskan 27 år senare), och den mustaschprydde Thomas ”Totta” Skjöld. På mittfältet krigade ungraren Sandor Banffy tillsammans med den mer offensivt lagde Selångersprodukten Benny Nilsson. I anfallet fanns norrbottningen Patrik ”Patte” Rönnkvist (Victors pappa), brandmannen Peter Engstrand (Zinken-Tobbes pappa), samt Lars-Åke Ragnarsson. På tränarbänken satt för andra säsongen stockholmaren Roger Jakobsson, som med sina ynka 32 år faktiskt var den yngste bandytränaren i högsta serien någonsin. Assisterande tränare var (min då blivande, nu före detta, högstadiegympalärare) Christer Andersson, Janne ”Sjonis” Sjonemark var lagledare och sportchef, och ordföranden hette Nils Stocksén.

Årets främsta regeländring gällde hörnorna, då det från och med i år inte längre var tillåtet att täcka hörnskytten. Tidigare hade man alltså som vid frislag fått ställa upp en mur framför hörnskytten, men nu var det slut med det.


Några av profilerna i Sirius 89/90. Övre raden från vänster: lagledare Janne Sjonemark, den hårde ungraren Sandor Banffy, och den blivande Siriustränaren Mats Söderman. Nedre raden från vänster: "Bäst på plan/kung på plan/bra som fan/Totta Skjöld", målsprutan Butta Johansson, samt maestro Sigge Lomanov.

Motståndarna

Sirius spelade som vanligt i Allsvenskan Norra där målet som vanligt var att nå topp-4 för att därefter få spela Elitserien, ”Elit A” som den kallades på den här tiden. Topplagen hette precis som idag Västerås och Sandviken – de förstnämnda var regerande mästare och anfördes av Edsbybröderna Johansson, de sistnämnda tränades av en ung Thony Lindqvist. Ett tredje lag som var självskrivna i topp-4 var Edsbyn, med de läckra namnen Franco Bergman och Joe Lönngren i truppen. När vi mötte Falun gällde det att se upp, med tanke på att de hade en svårslagen dårduo i Pelle Fosshaug och Dan Hjelm, men spela bandy kunde de, och även Falun var en möjlig Elitseriekandidat. Seriens troliga mittenlag var Selånger, som spelat semifinal föregående år, men till denna säsong genomgått en rejäl generationsväxling: Butta hade gått till Sirius, och flera andra spelare, inklusive skarpskytten Ingmar Aava, hade lagt av. Åldermannen bland klubbarna var Örebro, som spelade den 60:e raka säsongen i högsta serien – det här skulle också visa sig bli den sista, truppen hade blivit alltför svag med åren, även om man inför denna säsong värvat in de blivande blåsvarta Rolle Nyström och Fille Cederbaum. Det sista laget var klassiska Broberg, nykomlingar efter en säsong i division 1, och inne i en svag period då det inte fanns en enda Hedqvist, Wasberg, eller Fryklund i truppen.


Försäsongen
Försäsongen lovade faktiskt gott, och träningsmatcherna slutade övervägande med segrar, däribland några riktigt imponerande sådana. Matchendet inleddes med 5-3 mot nydegraderade Västanfors, vilket följdes upp med 4-1 mot Nässjö och hela 14-3 mot division 1-gänget Skutskär. Sedan kom försäsongens första förlust mot Villa med 1-5, men Sirius var snart tillbaka i vinnarspåret och slog guldkandidaten SAIK med 4-3. Sedan besegrades finska Borgia med 6-1, man kryssade (3-3) mot nykomlingen Broberg, och slog en annan nykomling, Ale/Surte, i en målrik tillställning: 9-5. Därefter slogs division 1-laget Köping tillbaka med 6-1, innan det var dags för försäsongens stora happening: Stockholm Cup, som Sirius dessutom gick och vann på ett mycket övertygande sätt. Vi inledde med en vinst mot seriekollegan ÖSK med 6-2, följde upp med att slå division 1-laget Bollnäs med 5-1, och avfärdade sedan finska IFK Helsingfors med 7-0, och Norrköpingsgänget Borgia med 8-3. Och i finalen smällde det till rejält då vi krossade Thony Lindqvists SAIK med hela 7-1; ett resultat som fick det att pratas ännu mera blåsvart runtom i Bandysverige. Lite dämpades dock kanske förväntningarna i genrepet, där Sirius föll med 2-3 mot ett b-betonat VSK.

För Sigge Lomanov var det förstås en stor omställning att komma till Uppsala efter 20 år i Jenisej och ett helt annat spelsystem. Precis som idag var svensk bandy mer taktisk och defensiv än den ryska – det var mer styrspel och fasta positioner. Och Lomanov kände dessutom av pressen och de enorma förväntningarna som fanns kring hans person: ”det påverkar mitt spel och mitt humör”, förklarade han. Men vår megastjärna tycktes ändå anpassa sig snabbt, och redan under försäsongen syntes det åtminstone glimtvis att det här var bandy på en nivå Uppsalapubliken aldrig sett förut.

I laguppställningen var det främst konkurrens om anfallspositionerna: Lomanov tog en (även om han oftast var lite överallt på plan), Butta var självskriven för den andra, och om den tredje slogs Benny Nilsson, Ragnarsson och Patte Rönnkvist. På mittfältet spelade lagkaptenen Edberg, krigaren Banffy, och ofta också ”vår brandsoldat” Engstrand. Bröderna Söderman tog hand om kanterna, Micke Persson och Totta Sköld spelade i försvaret, och Jugge stod i målet.


Allsvenskan norra

Sön 19 nov: Örebro-Sirius 2-5 (1-2), Vinterstadion
Sirius var helt plötsligt den hetaste katten på bakgården. Men uppmärksamheten kring Lomanovs intåg i svensk bandy innebar också stor anspänning på ett ovant Siriuslag, och matchen mot det förmodade bottenlaget ÖSK blev nervös. Det började dock bra – nio minuter tog det innan Lomanov gjorde sitt första mål på svensk is; detta ifrån straffpunkten sedan Butta blivit neddragen, och i 18:e spelade sedan Lomanov fram Butta till 0-2. Men sedan fattade hemmalaget hur man kunde få stopp på ryssen – med rapp och slag, och detta trots att tränaren Gudmund Knutsson på upptaktsträffen talat om hur ”man måste ge profilerna utrymme”. Detta tog dock inte ÖSK så hårt på i skarpt läge, Sirius körde fast, och Thomas Karlsson (David Karlssons pappa) satte 1-2 innan paus. I andra stod matchen länge och vägde; Edberg spelade fram Engstrand till 1-3 i misstänkt offsideläge, men ÖSK kom igen och satte 2-3 sedan Micke Persson haft omkull Göran ”Slampen” Lindberg. Jugge gjorde sedan några avgörande räddningar innan Lomanov ändå fick bli matchhjälte i debuten: Först trampade han loss och spelade fram Edberg till 2-4, sedan satte han själv 2-5 efter en fin genomskärare från Benny. Matchen fick dock en trist avslutning då ex-Siriusiten Björn Sääw körde in i Lars-Åke Ragnarsson som gick ut med en knäskada. ”Sääw har tydligen fortfarande samma dåliga humör som när han var i Sirius”, kommenterade UNT händelsen.

Sön 26 nov: Sirius-Broberg 8-6 (4-2), Studenternas
Sirius hade en på pappret enkel start på serien med möten mot två förväntade bottengäng. Och visst blev det också två segrar, men det blev en riktigt Hawaiimatch mot Broberg – kul att anfalla, inte så kul att försvara. Sirius spelade stötvis i den första halvan, Broberg tog ledningen på hörna, men Sirius vände på två minuter: Wallin kvitterade efter att ha blivit framspelad av Lomanov på frislag, och Lomanov själv satte 2-1 i efterdyningarna av en hörna. Broberg kvitterade i 40:e, men då kom nästa stöt som gav Sirius en tvåmålsledning i paus: Benny lyckades få in 3-2 efter trassel, och minuten senare slog Patte ett precis inspel till Butta som satte 4-2. När Edberg spelade fram Lomanov till 5-2 på andra sidan pausvilan borde det varit klart, men ett odisciplinerat Sirius bjöd Broberg tillbaka i matchen. Jugge släppte in ett tagbart 40-metersskott från Conny Björk till 5-3, och Micke Persson missade en nedtagning som gav P-O Johansson öppen gata till 5-4. Sedan turades lagen om att göra mål fram till slutsignalen: Benny satte 6-4, och Broberg reducerade. Butta satte 7-5 på hörna, och Broberg reducerade till 7-6 på frislag, med 30 sekunder kvar. 25 nervösa sekunder senare spelade Edberg fram Lomanov, som till slut satte spiken i kistan. Vi hade möjligen ett anfallsspel som var finalmässigt, men inte ett försvarsspel – åtminstone inte så länge majoriteten av laget fuskade med hemåtjobbet.

Ons 29 nov: Västerås-Sirius 6-2 (2-0), Rocklunda
Att möta bottenlag var en sak, att möta de regerande mästarna var en annan – och då gjorde Sirius en slät insats på Rocklunda. Jugge fick plocka en boll ur nätet efter bara tre minuter sedan Johan Olsson fått in bollen efter ett frislag. Sedan fick Lomanov en dålig start på dagen när han sköt en straff rakt på den blivande kortlivande Siriustränaren Anders ”Änsen” Carlsson i VSK-målet, varpå Mikael Erlandsson satte 2-0 på hörna. Det var annars en dålig halvlek där inte mycket hände, och den andra blev bättre – iallafall för VSK. Man lyckades styra bort Lomanov helt ur spelet, och resten av Siriusspelarna ”åkte omkring och beundrade VSK”, som assisterande Christer Andersson uttryckte det. Och kanske beundrade de särskilt Edsbybröderna Johansson som totaldominerade spelet i den andra. Hans Elis satte snabbt 3-0, och Lomanov reducerade lika snabbt på hörna, men sedan åkte VSK ifrån. Ola gjorde sedan en soloåkning till 4-1, innan 5-1 och 6-1 kom på hörnor. Sista målet satte Wallin när han, framspelad av Lomanov, snitsade sig förbi några grönvita och satte 6-2 – ett tröstmål i en solklar förlust.

Ons 6 dec: Sirius-Selånger 9-0 (4-0), Studenternas
Bra: Sirius tog sin största seger i högsta divisionen på sex år. Dåligt: Vår troféryss drabbades på värsta sätt av Selångersbandyn och utgick med en knäskada. Dessförinnan hann Lomanov dock inleda målskyttet med 1-0 på hörna i 9:e minuten, Engstrand spelade sedan fram Benny till 2-0, innan Lomanov i 34:e hittade en lucka i Selångerförsvaret, Edberg la passningen med perfekt tajming, och Lomanov satte 3-0. Det var dock det sista han gjorde i matchen, för minuten senare blev han överkörd av Selångers Mikael ”Dallas” Dahlsten – en riktigt ful bentackling, och Lomanov utgick med en trolig blödning i knäet. Men om Sirius hade spelat bra med Lomanov på plan så spelade man snarast ännu bättre utan, och i synnerhet Kjell Edberg som gjorde en magnifik match. Innan paus spelade han fram Patte till 4-0, strax efter densamma återgäldade Patte tjänsten och spelade fram Edberg till 5-0, och sedan passade Edberg fram Butta till både 6-0 och 7-0 – fyra assist och ett mål från vår lagkapten alltså. Patte och Butta satte sedan punkt för tillställningen med varsitt mål. Blandade känslor rådde bland de blåsvarta supportrarna efter matchen – alla oroade sig såklart för Lomanov och hans knä, men å andra sidan så verkade Sirius klara sig hyggligt även utan denna kroppsdel i spelbart skick. Sirius i topp, men tabellen tät – bara två pinnar ned till VSK på femteplatsen.

Sön 10 dec: Sirius-Sandviken 3-6 (3-1), Studenternas
Det började bra. Lomanov skrinnade ut på plan, trots sin knäskada, och Sirius gjorde flest mål så länge de vita flingorna singlade ner. Målsinnet satt i sedan Selångersmatchen, och Engstrand satte 1-0 i 13:e minuten. SAIK kvitterade snabbt på en hörnretur, men Sirius drog ifrån igen: Benny spelade fram Lomanov, som elegant la in 2-1, och sen spelade samme Benny fram Butta, som sköt in 3-1 i skäret på tennis. Pausens sorglösa stämning på läktarna förbyttes dock i besvikelse i den andra halvleken. Snön slutade falla, men Sirius satt kvar i långbollandet medan SAIK vred upp tempot. Och när Lomanov dessutom fick känningar av knäskadan och utgick rann matchen Sirius ur händerna. 3-2 kom i 60:e minuten, och när matchens man, Stefan Åsbrink, sedan gjorde ett sanslöst hattrick på sex minuter hade SAIK vänt till 3-5, och dagen var förstörd. Ett baklängesmål till föll innan matchen var slut, så fem raka insläppta mål blev facit för den andra halvleken, och förklaringarna till hur Sirius kunde gå från dominanta till undergivna på en paushalvlek var alla varianter på samma tema: ”Vi försökte backa hem”, ”vi slutade lira, ville försvara ledningen”, ”vi blir stirriga” och ”vi fajtades inte”.

Ons 13 dec: Falun-Sirius 1-5 (1-2), Lugnet
Det var en viss krisstämpel på bandyn i slutet av 80-talet. Publiksnittet kröp stundtals ned under 1000-gränsen, och som en förklaring till detta framfördes att bandyn blivit för ful och brutal, och att artisterna inte längre fick glänsa. I Sirius och Falun spelade två av årets fixstjärnor: Sigge Lomanov i Sirius och Pelle Fosshaug i Falun. Men Sigge satt på läktaren med lindat knä, och Fosshaug hade mest ägnat säsongen hittills åt att ta emot rapp och slag, tappa humöret, och bli ovän med allt och alla.
Det var en iskall kväll den annars rekordmilda vintern 89/90 – tjugo minusgrader rådde på Lugnet. Och det var en viktig match; en riktig fyrapoängsmatch kring elitseriestrecket, där Sirius och Falun låg på samma poäng. Sirius startade nervöst och darrigt, Lasse Andersson fick ett friläge efter tre minuter, som Jugge gjorde en enorm benparad på, och efter ytterligare tjugo minuters Faluanstormning fick Andersson ännu ett friläge, och nu satt 1-0. Men målet väckte Sirius, som dittills inte haft någonting, och framförallt Butta, som klev fram ur Lomanovs skugga. Kvitteringen kom kvickt efter Faluns ledningsmål; Totta slog en 40-meterspassning på Buttas klubblad: en dragning så var det kvitterat. 1-2 kom också innan paus, då Edberg flippade bollen över Faluns libero, och Butta åkte igenom och sköt i skäret. Och i andra visade Sirius, och Butta, var skåpet skulle stå. Butta stal bollen från en drällande Fosshaug och satte 1-3, Butta spelade fram Edberg till 1-4, och Butta fick in 1-5 efter att ha varit siste man på bollen i en grötig situation. Kjelle Edberg raderade ut Fosshaug på mitten, och denne svarade föga förvånande med att smälla till Edberg över munnen – ett bevis på väl genomförd insats så gott som något.

Ons 20 dec: Sirius-Edsbyn 5-5 (1-3), Studenternas
Lita på att Sirius 89/90 var ojämna. Och inte så mycket mellan matcherna som inom matcherna. Tio dagar tidigare släppte vi in fem raka mål mot SAIK och tappade en ledning till en förlust, mot Byn gjorde vi tvärtom och tog in ett till synes ointagligt underläge till oavgjort. Större delen av matchen var rakt av usel med Siriusögon sett, Byn satsade på hög forechecking och kombinerade med snabba kontringar, och Sirius kom ingen vart. Mats Hammarström (Tisens pappa) inledde med 0-1 efter en miss i det blåsvarta försvaret, och 0-2 kom på straff sedan en ung Kub dragits ned. Butta stack emellan och satte 1-2 efter en långboll från Matte Söderman, men Byn pumpade på och Sirius blödde bakåt. Hans Åström satte 1-3 på långskott, Hammarström 1-4 på en frislagsretur, och med en halvtimme kvar sköt Franco Bergman 1-5 med ett slumpskott. Det såg mer än kört ut, men så fick Sirius lillfingret då tre By-spelare visades ut på kort tid – och då slukade vi nästan hela handen. Blåsvart lyfte upp hela laget och chansade hårt, och utdelning kom fyra gånger om: Totta krigade in 2-5, och Butta sköt in 3-5 på straff. Med åtta minuter kvar satte Sundin sitt debutmål då han i ett hopslag med en By-försvarare fick till ett skott under ribban till 4-5. Och i 89:e var upphämtningen fullbordad – Edberg slog en höjdboll i djupet, Butta kom ren, fick inte in bollen på första försöket, men på returen satt 5-5. En viktig pinne som höll oss före jagande Falun i tabellen. Men det fanns moln på himlen: Lomanov hade startat matchen, men knäet höll inte, och nu tvingades han till ytterligare tre veckors vila. Sirius tabelltrea, men fortfarande ruskigt tätt, och bara en poäng ned till Falun på femteplatsen.

Tis 26 dec: Selånger-Sirius 3-2 (1-0), Gärdehov

Ojämna, visst. Men fram till Annandagen hade an iallafall tagit de poäng man skulle. Men dittills segerlösa Selånger var inte längre segerlösa när julefriden lättade på annandagskvällen. Och visst kunde Sirius skylla på både små marginaler och på domaren, men i slutänden var det största felet att spelet helt enkelt var dåligt. Selånger gjorde som Edsbyn, forecheckade hårt och dödade ytor, och Siriusspelet låste sig totalt. Nästan ingenting av värde hände i den första halvleken, förutom att Selånger fick in 1-0 på en hörnretur. På Siriuskontot så kom Butta fri två gånger, den ena hakades han på straffområdeslinjen och fick med sig ett resultatlöst frislag, den andra gången blåstes han av i skottet eftersom klockan precis tickat upp till 45 minuter. Selånger satte 2-0 på straff i 55:e, och äntligen vaknade Sirius. Totta fick in 2-1 på en frislagsretur, och i 68:e gjorde Edberg en åkning och slog in bollen på chans framför mål; bollen kom tillbaka till Edberg som fullföljt sin åkning och som rakade in returen till 2-2. Sirius hade sedan en lysande chans till ett ledningsmål då Butta kom åkande längs med kortlinjen och spelade fram Totta som hade helt öppet mål, men domaren blåste av för att bollen varit ute – helt felaktigt. Och så fullbordades istället fiaskot i sista spelminuten då Selånger fick en hörna, och satsade på en variant: Hörnan gick till den spelande tränaren Leo Segerman, ruset gick på samme Segerman, men Segerman passade vidare bollen till Lenne Lindberg som ostört sköt in segermålet under ribban. Och Sirius fick återvända poänglösa till Uppsala.

Fre 29 dec: Sirius-Västerås 2-4 (2-1), Studenternas
Sirius gjorde iallafall en helgjuten insats i 90 minuter i Arosderbyt, men utan Lomanov var skillnaderna mellan lagen nog ändå för stora. VSK kopplade tidigt greppet i matchen, men Jugge storspelade, Sirius kämpade, och satte chanserna. 1-0 kom efter kontring på en VSK-hörna; liberon Micke Persson tog spets, satte fart och fick iväg ett skott, och Benny som följt med upp satte returen i mål. Johan Olsson satte 1-1 på hörna, men Butta tog tillbaka ledningen efter efter en öppnande passning från Sandor, och Sirius kunde gå till pausvila i en skön ledning. Men det skulle bli tufft att stå emot i ytterligare 45 minuter – för tufft. 2-2 kom tidigt från Hans Elis Johansson sedan Siriusförsvaret missat en rensning. På detta följde Sirius bästa period i matchen, då man hade VSK under rejäl press, men nästa mål hamnade ändå i Siriusburen då Hans Elis stal bollen från Matte Söderman och passade sin bror – mycket misstänkt offside, men Ola satte 2-3. Och sedan orkade Sirius inte lyfta sig igen, och även 2-4 trillade in. Nu var elitserieplatsen hotad; Falun gick om i samma omgång, och nu var det en målskillnadsaffär mellan Sirius och Edsbyn.

Sön 31 dec: Sandviken-Sirius 3-0 (2-0), Jernvallen
Sirius tillbringade decenniets sista dag på Jernvallen, men decenniets sista mål hade Butta redan gjort mot VSK två dagar tidigare – för mot SAIK kammade man noll. Sirius hade hyggligt med bollinnehav, men det slarvades för mycket med passningarna, och anfallen slutade i man-mot-man situationer där Sirius anfallare knappt någonsin lyckades passera SAIK’s libero Ove Jansson. Och så hade vi marginalerna mot oss: 1-0 satt på en hörna där Anders Jakobsson sköt bollen någon decimeter innanför mållinjen, och vid 2-0 spelade Åkerlind fram en offsideåkande Åsbrink, som rundade Jugge och la in bollen. Åkerlind satte sedan själv 3-0 i andra, och mycket mer än så hände inte i matchen. Värre var att Edsbyn nyårsskrällde mot VSK på Rocklunda, och Sirius befann sig därför nu under tabellens enda streck, en pinne bakom Falun på fjärdeplatsen.

Ons 3 jan: Edsbyn-Sirius 3-1 (1-1), Ön
Sirius offensiv hade plötsligt torkat ihop helt och hållet. På fem matcher hade det blivit fem mål – i början av säsongen hade vi gjort betydligt fler än så på en och samma match. Sirius spelade ganska hyggligt på Ön i Edsbyn, men precis som i Sandviken så hade anfallet enorma problem att komma förbi motståndarnas backlinje, som i det här fallet anfördes av legendaren Joe Lönngren. I den första halvleken låste lagen fast varandra, och det enda sättet att göra mål på blev hörnorna: 1-0 genom Hammarström i 13:e kvitterades av Matte Söderman i 37:e. Sirius satte Byn under press i inledningen av andra, men målchanserna vägrade att uppenbara sig, och efter en dubbel blåsvart utvisning fick hemmalaget utdelning istället: Hammarström sköt ett skott som Jugge inte kunde greppa, och den blivande domaren Peter Öhrlund fick in 2-1 på returen. Byn tätade sedan framför mål och tog hem matchen med Hans Åströms 3-1 tio minuter från slutet. I och med förlusten halkade Sirius ner ytterligare ett pinnhål i tabellen, och befann sig nu på en sjätteplats med tre pinnar upp till Falun på fjärdeplatsen.

Lör 6 jan: Sirius-Falun 3-4 (3-1), Studenternas
Trots att tomten hade farit iväg med Sirius form så fanns det fortfarande goda chanser att nå Elitserien. Om vi vann över Falun skulle vi gå om dem, och sen räckte det med att slå jumboduon Broberg och Örebro och hoppas på att Selånger inte gick rent. Men, det fungerar sällan att backa hem och försvara en ledning i bandy. Det var en läxa som Sirius borde ha lärt sig vid det här laget, men ändå gjordes samma misstag ännu en gång i denna måstematch.
   För den första halvleken var ju så bra – 3-1 i paus kunde och borde ha varit ännu mer. 1-0 satt i 6:e minuten när Edberg klämde in en hörna, och sedan radades chanserna upp: Benny var nära, Butta var nära och Edberg var nära, och Engstrand borde dessutom ha fått en straff när han drogs ned i ett lovande läge. Till slut var det dock Lomanov som i 39:e satte tvåan på pass från Edberg – ja superryssen gjorde en oväntad comeback, men han var fortfarande hämmad av knäskadan, och skridskoåkningen stod inte att känna igen: ”Det var en fördel för oss att Lomanov spelade, han kunde inte ta hemåtjobbet”, tyckte Faluns tränare Jan Hedman. Falun reducerade på straff, men Sandor satte sedan 3-1 innan paus, framspelad av Totta. Men så kom det en olyckligt tidig reducering då Ulf Jonsson satte 3-2 i 55:e, och Sirius blev skärrade. Man backade hem för att försvara ledningen, men blev stillastående, hamnade på efterkälken och drog på sig utvisningar. Jugge höll ändå elitseriedrömmen vid liv med konstgjord andning, men till slut höll det inte längre. Med fem minuter kvar forcerade Lasse Andersson, efter att tidigare bränt två frilägen, till slut in 3-3, och av bara farten sköt Ulf Jonsson in 3-4 mellan benen på Jugge. Sirius kvar på sjätteplatsen, med fem ointagliga poäng till Falun. Elitseriedrömmen var död och begraven, nu skulle vi få tampas mot nedflyttningsspöket i Allsvenskan istället. 

Sön 7 jan: Broberg-Sirius 1-9 (1-4), Hällåsen
Nu hade Sirius inget kvar att spela för, förutom den nästan förnedrande uppgiften att säkra en sjätteplats, och därmed en extra hemmamatch till fortsättningsserien. Och då lossnade det, rejält. Mot Broberg lät vi inte lura oss in i någon taktisk fälla, istället var det Sirius som lurade Broberg upp i banan, för att sedan slå snabba uppspel i de enorma luckorna. Butta inledde målskyttet i 6:e minuten på hörna, Sandor utökade till 0-2, innan Leif Allansson reducerade till 1-2 med halvtimmen spelad. Men därifrån rann det på, och i snitt gick det 8 minuter och 30 sekunder mellan varje Siriusmål: Butta satte 1-3, och Benny 1-4 innan paus. Dubbla Buttamål tog matchen till 1-6, bröderna Söderman satte varsitt till 1-8, och Edberg satte pricken över i:et med 1-9 på stoppitch tajm.

Ons 10 jan: Sirius-Örebro 5-3 (4-1), Studenternas
Dystert, regnigt och folktomt: tre ord som beskriver den betydelselösa serieepilogen. Sirius bjöd på sammanlagt åtta minuter av god bandy – då man gick från 1-1 till 4-1 – annars var det ytterst torftigt. ÖSK utnyttjade ett vidöppet Siriusförsvar, och Håkan Jansson satte 0-1 i gästernas första anfall, men Patte kvitterade snabbt på pass från Lomanov. I slutet av första kom så de åtta minuterna av bra bandy, och efter mål av Edberg, Lomanov och Engstrand stod det 4-1 i paus. I andra tillläts sedan den gästande jumbon styra och ställa, och med tjugo minuter kvar satte Ronnie Johansson 4-2, varpå Lomanov slog tillbaka och säkrade segern med sitt 5-2-mål, innan den blivande blåsvarte Fille Cederbaum satte 5-3 i slutminuterna.

 Sandviken 14
 10 1
 3
 71-48
 21
 Edsbyn 14 7 4 3
 54-38 18
 Västerås 14 8 1 5 64-39 17
 Falun 14 7 2 5 57-56 16
 Sirius 14 6 1 7 59-47 13
 Selånger 14 4 2 8 29-48 10
 Broberg 14 4 2 8 35-72 10
 Örebro 14 2 3 9 38-59 7


Efter grundserien och inför allsvenskan

Finaldrömmarna må ha varit orealistiska, men till Elitserien borde ju Sirius åtminstone ha tagit sig. Nu blev det inte så, då Sirius kroniska ojämnhet och Lomanovs långvariga skada satte käppar i hjulet. Nu skulle vi istället få genomlida den nervpinande Allsvenskan: Åtta lag, sju matcher, tre streck. Ettan och tvåan gick till förkval till slutspel, för trean och fyran betydde det okval, femman och sexan fick kvala för att hänga kvar, och sjuan och åttan åkte ur. Alla lag började på noll, och en poäng kunde betyda skillnaden mellan himmel och helvete.

I allsvenskan skulle vi, förutom våra olycksbröder från Norrserien, nu få tampas med fyra motståndare från Söderserien, där det finskbetonade västkustlaget Kungälv placerat sig som femma och fick gälla som favoriter. Sexa i Söderserien var älvrivalen och nykomlingen Ale/Surte, med veteranen Harri Bergbacka som fixstjärna. På sjunde plats återfanns en annan nykomling, Nässjö, med några vassa f.d. vetlandingar, som Lasse Johansson och Pierre Sunesson. Och söderjumbo var Vänersborg, som trots ett knippe riktigt vassa spelare i Anders Uhlin, Anders Nyqvist och Andrej Pasjkin, hade totalfloppat och endast tagit fyra poäng.

När det gällde Sergej Lomanov så hade han inte bara problem med knäet, utan också med det sovjetiska idrottsförbundet, och under väntedagarna mellan serierna bubblade en oroande konflikt upp till ytan. Det var meningen att Sirius skulle möta Sovjetunionen i en vänskapsmatch, men matchen ställdes abrupt in och det röda landslaget flög snabbt tillbaka till Ryssland igen. Det visade sig att Sovjet hade ilsknat till på både Sirius och Lomanov, dels på grund av en intervju i Aftonbladet där Lomanov hade uttalat sig om en eventuell läggmatch i föregående VM på ett sätt som misshagade idrottsministeriet. Men framförallt så bottnade konflikten i att Sovjet under mellandagarna ville ha loss Lomanov till en landskamp mot Finland (vilket man enligt kontraktet hade rätt till), men att Sirius då svarade att han var skadad. Dock repade sig ju Lomanov oväntat snabbt och spelade mot Falun redan under trettonhelgen, vilket retade upp ryssarna än mer. Nu hotades Lomanovs kontrakt att rivas upp, mot både hans egen och Sirius vilja – det var sannerligen inte okomplicerat att göra affärer med det Sovjetunionen som i början av 1990-talet fortfarande existerade.


Allsvenskan

Ons 17 jan: Sirius-Nässjö 5-2 (2-0), Studenternas
Det blev en programenlig seger mot Nässjö i Allsvenskans första omgång – Sirius vann utan att imponera mer än glimtvis, och glimten ifråga bestod av det fantastiskt fina 3-0-målet strax efter paus. Den första halvleken var faktiskt riktigt svag från blåsvart, gästerna dominerade, men Sirius räddades av två sena småländska utvisningar och vältajmade mål: Med tio minuter kvar drabbades Nässjö av sin första utvisning, varpå Totta smällde in 1-0, och med minuter kvar kom en andra utvisning som Sirius utnyttjade lika skoningslöst, då Sandor åkte igenom och spelade fram en blixtsnabb Butta till 2-0 – ”tursamt och billigt”, tyckte Nässjös aningen bittre tränare Ulf Sainio. Och så dödade Sirius matchen med det ovan nämnda 3-0-målet två minuter in på andra: Bollen gick som på ett snöre, från Tottas uppspel, vidare till Edberg, som släppte bollen direkt vidare till Lomanov, som spelade vidare till Engstrand, som helt fri kunde lägga in nystanet i mål. Återstoden av matchen blev målmässigt jämn, men spelmässigt bättre från blåsvart håll: Nässjö reducerade till 3-1 på hörna, Lomanov satte 4-1 efter en uppåkning och ett hårt skott, Benny satte 5-1 med åtta minuter kvar, och Nässjös ryss Viktor Kovaljev satte punkt med 5-2 i slutminuten. 

Sön 21 jan: Kungälv-Sirius 3-6 (3-2), Skarpe Nord
Äntligen, för kanske första gången under säsongen, lyckades Sirius överraska positivt på allvar. Kungälv på svårspelade Skarpe Nord var nog den svåraste uppgiften i serien och en riktig nyckelmatch. Och Sirius stod upp i den första halvleken, kopplade greppet, och vann på fall i andra sedan Lomanov helt skjutit  sönder Kungälvs försvarslinjer. Den första halvleken var dock jämn; Sirius tog ledningen genom Butta i 6:e minuten, men Kungälv kvitterade minuten efter. Sirius tog ledningen igen då Benny fick klubban på bollen i en trasslig situation, men Kungälv kvitterade på straff i 44:e. Och i inledningen på andra tog hemmalaget ledningen för första och enda gången, då Totta tappade boll i fel läge. Men då steg Lomanov fram med jättebössan i högsta hugg: han sköt in 3-3 på hörna, spelade fram Butta till 3-4, sköt en straff som målvakten räddade till hörna, sköt in 3-5 på denna hörna, och avslutade dagen med ett tredje hörnmål till 3-6. Nedflyttningsspöket kändes inte lika närvarande lägre, däremot ville slutspelsanden snart ur flaskan. Sirius och Ale/Surte i topp med full poäng. Två pinnar ned till Kungälv på kvalplats, tre till ÖSK på nedflyttningsplats.

Ons 24 jan: Selånger-Sirius 1-6 (1-3), Gärdehov
Nu fungerade äntligen spelet som det skulle igen, och tillbaka på Gärdehov, där Sirius formsvacka inleddes på Annandagen, tog Sirius revansch på både Selånger och sig själva. Ett bestämt Sirius visade var skåpet skulle stå på en gång: I 12:e spelade Edberg fram Engstrand, som smet igenom och satte 0-1, och två minuter senare gjorde Butta 0-2. Den comebackande Ingmar Aava sköt in 1-2 på hörna, men Lomanov satte ett psykologiskt mål precis innan paus – en rysk solokörning gav en hörna, och hörnan pangade Lomanov själv in till 1-3. Sirius hade i praktiken avgjort matchen, men ökade ändå i andra: Sigge sköt in 1-4 på en frislagskanon som var så hård att Stefan Söderlind i hemmamålet inte hann röra en fena. Och Butta, som var så iskall på Annandagen, fick visa sin förra hemmapublik vad han gick för när han satte både 1-5 och 1-6. Sirius stormade fram mot slutspelskval och stod tillsammans med Ale/Surte på full pott efter tre omgångar.
   Ett två veckors trist landskampsuppehåll följde, som Sirius ägnade åt att ta sin 17:e raka DM-titel genom att slå Söderfors, dock bara med de relativt ynkliga segersiffrorna 8-1.

Ons 7 feb: Sirius-Broberg 8-2 (1-2),
Studenternas
Vintern 89/90 var rekordvarm, i synnerhet februari månad. Och bandysäsongen 89/90 blev därmed ett av den globala uppvärmningens första offer – matcherna spelades ofta under usla förhållanden; regn, storm och knottrig is. Så var fallet mot Broberg, en match med två olika ansikten beroende på i vilken vindriktning man spelade. I den första halvan hade gästerna medvind och untyttjade detta väl: Visserligen tog blåsvart ledningen i 24:e efter en suverän genomåkning av Lomanov, men Broberg vände till 1-2 innan pausen efter två välslagna vänsterhörnor. Men efter sidbytet blev det andra bullar, och Sirius slösade inte med tiden: I halvlekens första minut åkte Lomanov igenom och gjordes ned; målvakten räddade Buttas straff, men Benny fick in 2-2 på returen. Lomanov spelade sedan fram Engstrand till 3-2, varpå Benny kom helt fri och la bollen mitt på målvakten, men Totta fick in 4-2 på returen. Sirius ägnade sedan den sista halvtimmen åt att putsa på den redan fina målskillnaden – och förstöra Brobergs dito. Lomanov spelade fram Totta till 5-2, och gjorde sedan en grann solokörning till 6-2, och Butta avslutade med dubbla mål i slutminuterna. Sirius ensamma med full pott, och var nu säkra från direkt nedflyttning.

Sön 11 feb: Sirius-Örebro 4-1 (3-0), Studenternas
Precis som de två föregående Örebromatcherna slutade även den tredje med en stabil men allt annat än glänsande seger. Och igen var det både regn och dålig is på Studan, men Lomanov lät sig inte stoppas – vår superryss slog nästan ÖSK på egen hand. I 10:e fick publiken se en riktig rysskörning fram till straffområdet, där han vräktes över ända, och slog själv in straffen till 1-0. I 33:e slog Matte Söderman en öppnande långboll som Lomanov förvaltade till 2-0. Och i 43:e spelade Benny fram Lomanov, som denna gång gjordes ned av Björn Sääw, och ännu ett straffmål från Lomanov betydde 3-0. Bakåt var det tryggt och säkert, Jugge räddade ett skott från Slampen, men annars var det full kontroll. I andra missade Sirius mest: Wallin brände två chanser, Lomanov sköt ett skott i ribban och en hörna precis utanför krysset, och Butta missade öppet läge. Fille Cederbaum satte istället 3-1, men Ragnarsson, nu definitivt återställd från premiärskadan mot just ÖSK, satte punkt med 4-1 på stoppitch tajm. Sirius i ensamt majestät i toppen. Kontraktet säkrat och fyra poäng ned till jagande Kungälv på tredjeplatsen.

Ons 14 feb: Vänersborg-Sirius 2-2 (1-0), Vänersborgs Isstadion
En poäng var som behövdes för att definitivt säkra kval-till-slutspel, och en poäng var precis vad Sirius åkte hem med. Men Sirius var riktigt bleka på Vänersborgs Isstadion – i synnerhet i den första halvan som totaldominerades av Vänersborg och Anders Uhlin, och det var bara den säsongsdebuterande målvakten Johan Molin – Jugge vilade sina ömmande ljumskar – som stod ivägen för ett jätteunderläge i paus; nu stannade det vid 1-0 sedan Uhlin blivit framspelad av pappa Pasjkin. Det blev bättring i andra, och vi fick också en hjälpande hand av domare S. Lisell, som tog några billiga Vänersborgsutvisningar, och i numerärt överläge passade Sandor på att kvittera efter ett briljant solonummer. Micke Persson slog sedan en långboll som hemmaförsvaret missade, och Butta satte 1-2. Nu hade Sirius initiativet, men med åtta minuter kvar körde Mikael ”Pluto” Svantesson slalom mellan Siriusbackarna och satte 2-2. En tappad poäng alltså – men den vi ändå tog var ju precis vad vi behövde för att kunna börja förbereda det kommande slutspelskvalet.

Sön 18 feb: Sirius-Ale/Surte 3-5 (2-1), Studenternas
I seriens sista match hade Sirius ingenting att spela för; seriesegern var redan klar, och frågan var nu bara om vi kunde ge Vänersborg en hjälpande hand i striden om den andra slutspelskvalplatsen. Och i slutminutrarna gjorde vi just precis det, men det var annars en oengagerad blåsvart insats, där motivationen segrade klart över klassen. Ale/Surte tog ledningen efter mål av kultspelaren Harri Bergbacka, men Sirius gick till pausvila i orättvis ledning, sedan Butta kvitterat, och Lomanov spelat fram Engstrand till öppet mål och 2-1. Men semigöteborgarna förtjänade bättre efter bl.a. hela tre klockrena stolpkänningar, och i andra kom utdelningen. 2-2 kom direkt i andra, och med kvarten kvar gick ketchupen ur: 2-3 på friläge, 2-4 på hörnvariant, och 2-5 efter en lyrboll. En tremålsseger var händelsevis precis vad Ale/Surte hade behövt, men så i 89:e minuten så förstörde Benny Surtes fest med sitt 3-5-mål – Vänersborg segade sig förbi Ale med minsta möjliga marginal, och Sirius slapp stå i skamvrån för sin lama insats.

 Sirius 7
 5 1
 1
 34-16
 11
 Vänersborg 7 3 2 2
 20-14 8
 Ale/Surte 7 4 0 3 30-25 8
 Selånger 7 3 1 3 21-21 7
 Kungälv 7 3 0 4 24-29 6
 Broberg 7 3 0 4 20-29 6
 Örebro 7 1 3 3 16-20 5
 Nässjö 7 2 1 4 17-28 5


Slutspelskvalet
Som etta i allsvenskan skulle vi ställas mot jumbon i elitserien, och denna jumbo var Falun, d.v.s. samma lag som vi hade förlorat elitserieplatsen till tidigare under vintern. En stjärnornas kamp mellan Lomanov och Fosshaug väntade alltså. Falun hade alltså mest förlorat sig igenom elitserien, men laget hade större bekymmer än så – 1,5 miljoner kronor i underskott närmare bestämt. Konkursen hotade, kommunen ville inte hjälpa till... ja, bandyekonomierna var lika sorgliga kapitel då som nu. Men nu gällde det kortsiktigare mål: Att ta sig till kvartsfinalen. Kvalet spelades som alltid i bäst-av-två enligt UEFA-reglerna – bortamål var alltså extra viktiga, vilket Sirius också skulle komma att få lida för.

Ons 21 feb: Sirius-Falun 4-2 (0-0), Studenternas
Isen blev ännu en gång lidande av det blöta och milda vädret, och tillsammans med en god portion nervositet från båda lagen betydde det en första halvlek där nästan i stort sett ingenting hände, förutom att Jugge för åtminstone fjärde gången under säsongen räddade ett friläge från Faluns Lasse Andersson. Men isen blev bättre i andra, och spelet likaså. En kvart in på halvleken bröts dödläget då Lomanov backhandpassade fram Benny, som sköt och träffade rätt i hjämen på Falumålvakten Anders Blomkvist, men Benny hann först på returen och fick in 1-0. Glädjen varade inte länge, för Falun kvitterade snabbt på hörna genom Lasse Andersson, och i 68:e stod Jugge för säsongens tavla då han kastade bollen rätt i gapet på Fosshaug, som sköt en lyra över Jugge och in i mål till 1-2. Sirius replikerade snabbt då Engstrand spelade ut bollen till Lomanov på högerkanten; ryssen skar in och sköt, och Benny fick in returen till 2-2. Och under matchens sista tio minuter drog Falun på sig två enkla utvisningar, och Sirius tog chansen att omvandla ett mediokert kryss till en fin tvåmålsvinst: I 86:e sköt Lomanov in en hörna till 3-2, och med minuten kvar slog Edberg in ett inspel i straffområdet, Falun missade markeringen på Lomanov, och så var det plötsligt 4-2 – Sirius hade bäddat väl för sig inför avgörandet på Lugnet. 


Benny firar kvitteringen till 2-2, i vad som skulle bli hans näst sista match i blåsvart.

Fre 23 feb: Falun-Sirius 3-1 (1-0), Lugnet
Alltså, närmare går inte att komma. Vi missade slutspelet på grund av den förbannade bortamålsregeln. Men kanske kändes det bättre att Siriuslägret inte kom med några bortförklaringar, utan tog förlusten med raka ryggar: ”Vi förlorade mot ett bättre lag”, sa Roger Jakobsson. Och samma sak sade sportbasen Sjonemark. Och samma sak sade målsprutan Butta.
   Inledningsvis såg det dock allt annat än ut som att säsongen skulle ta slut denna fredagskväll på Lugnet. Sirius gick ut med mod och självförtroende efter den fina avslutningen på Studan, och pepprade Faluns målvakt Anders Blomkvist med skott. Men tyvärr stod den unge burväktaren ivägen för allt: Butta hade två bra lägen, och Engstrand sköt ett hårt skott ur högerläge på vilket Blomkvist gjorde en jätteräddning. Istället spelade Fosshaug och Hjelm fram Ulf Jonsson till 1-0 efter en halvtimme, och matchbilden vände på en femöring. Siriusoffensiven dog, och masarna tog över totalt. Efter en halvtimmes Falupress satte Leif Stoor 2-0, och strax därpå slog Christer Kindström ett frislag som styrdes in till 3-0. Nu behövdes två Siriusmål för att hålla liv i säsongen, och det första kom: I 80:e spelade Benny fram Engstrand till 3-1, och nu jagade Sirius. Närmast att skjuta Sirius till slutspel kom Benny som i en grötig situation la bollen strax utanför stolpen (”16 centimeter utanför”, enligt eget vittnesmål). I slutsekunderna fick Sirius en hörna, Lomanov laddade... men sköt högt över, och slutsignalen blev därmed slutsignal för hela Siriussäsongen.


Skytteligan
Butta 29, Lomanov 25, Benny 11, Engstrand 8, Edberg 7, Totta 5, Patte 3, Sandor 3, Wallin 2, Matte Söderman 2, Sundin 1, Micke Söderman 1, Ragnarsson 1

Trots det missade slutspelet så var det få lag som kunde matcha Sirius anfallspar Sigge-Butta. På grund av Sigges ganska långvariga skada blev det Butta som tog hem skytteligatiteln på fina 29 mål. Det ska dock sägas att Butta hade en tendens att göra sina mål i klump, och ofta i matcher som redan var avgjorda.


Summering
Det må ha varit minimala marginaler som till slut fällde Sirius, men det går ändå inte att kalla säsongen för annat än en flopp. Men de värvningar vi gjorde och det lag vi hade skulle det bara ha blivit slutspel, hur många Selångersbusar som än körde över Lomanovs knä. Men varken med eller utan Lomanov ville det aldrig lyfta på allvar för blåsvart. Det var ojämnt, det blev ofta ängsligt, och vi var överhuvudtaget aldrig nära att rubba topplagen i serien. Många gånger lyckades motståndarna döda Sirius spel genom att stänga av ytorna, och då hittade man aldrig något motdrag utan fastnade i resultatlösa solokörningar. Det är naturligtvis bara spekulationer, men en viss roll spelade kanske Sirius jämförelsevis oerfarna sportsliga ledning – Roger Jakobsson var rekordung som huvudtränare, assisterande Christer Andersson inte mycket äldre, och även sportchefen Sjonis hade fortfarande 40-årskalaset att se fram emot. Man kan till exempel undra hur superstjärnan Sigge, fostrad i förmodad auktoritär rysk anda, kunde anpassa sig till att lyda under den jämnårige och mindre erfarne Jakobsson. Hur det än låg till med den saken verkade Sigge iallafall glad och nöjd med sin nya uppsaliensiska tillvaro, och både Sirius och Sigge var villiga att förlänga – nu hängde saken bara på om det sovjetiska idrottsministeriet var villiga att röka fredspipa – skulle Sirius ryska era fortsätta över ännu en säsong?


Profilen

Hej Nils Stocksén, hur var det att vara ordförande i Sirius Bandy säsongen 1989/90?
Det var nog ungefär som det alltid har varit och är, ett hårt jobb. Det gäller att omge sig med kompetent styrelse, bra ledare och spelare samt givmilda sponsorer. Just säsongen 1989/90 var ett speciellt år, då vi kunde knyta Sigge Lomanov till klubben. Det var naturligtvis en stor händelse som fick eko i hela bandyvärlden. Sirius bandy var på allas läppar, bevakningen från pressen ökade givetvis och publiktillströmningen blev större. Och inte bara på våra hemmamatcher utan även borta. Jag har ett speciellt minne från en bortamatch mot Ale/Surte. Redan en mil före Surte hade man med jämna mellanrum satt upp skyltar längs vägen med texten ”Ryssen kommer”.

Hur kom du in som ordförande i Sirius Bandy, och hur länge satt du på posten?
Jag kom in i Sirius redan 1968 då jag var med och bildade en bowlingsektion där jag var sekreterare. På den tiden var Sirius en sektionsförening och varje sektion skulle vara representerad i klubbstyrelsen. Jag blev invald som bowlingens representant och var sedan sekreterare där till 1982 då jag slutade och tänkte börja spela golf. Därefter hände det att våren 1984 hoppade dåvarande  ordföranden i bandyn av mitt under sittande årsmöte. Så småningom kom man till mig och frågade om jag kunde ta ordförandeposten. Jag tillträdde på vårmötet i juni samma år. Det var menat som en kort parentes men jag blev kvar till 1992. Sedan satt jag också kvar något år i styrelsen för att bistå den nye ordföranden Hans-Göran Tägtström.

Hur stor var din roll i att Lomanov hamnade just i Sirius av alla lag?
Självklart var jag som ordförande höggradigt inblandad i den affären. Det var jag i dom flesta värvningarna. Jag ville ha det så. Nyckeln till att vi lyckades få hit Sigge var de goda relationer som vi genom åren hade skapat med bandyn i Sovjet. Sverige och Sovjet brukade mötas i dubbelmöten i Sverige i december, med matcher på fredag och söndag. Då passade vi på att bjuda in dom till en match på måndagen före hemresan. Det var matcher av friendship-karaktär och vi såg på olika sätt till att dom mådde bra under sin vistelse i Uppsala. Våren 1989 fick vi ett erbjudande att delta i en propagandaturnering i Budapest, ISA Cup, som vi för övrigt vann. Mot slutet av turneringen blev jag kallad till ett möte med Vladimir Petrov som var generalsekreterare i Sovjets Bandyförbund, och Grigori Granaturov som var ordförande i Internationella Bandyförbundet. Jag fick då helt överraskande frågan om vi var intresserade av att ”ta över” Sergej Lomanov.

Så initiativet kom från Sovjets sida?
Nej, inte enbart. Vi hade tidigare hade uttryckt en sån önskan vid ett par tillfällen, men tillfället var oväntat. Från sovjeternas sida var det klart att Sirius var det första och kanske enda alternativet för Lomanov. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade, jag gav iallafall ett positivt svar men ville fundera och konferera. Så långt var det ganska lätt, men nu började svårigheterna med att lösa allt rent praktiskt och ekonomiskt. För att göra en lång historia kort kan jag säga att vi under det första året gjorde ett särskilt Lomanovprojekt utanför redan fastställd budget. Det gällde att ordna bostad, skola och en slant till familjen att leva på. Det blev ett riktigt team-work som engagerade många. Bl.a. gjorde Sirius Oldboys en stor insats som organiserade skolskjuts till Sovjets ambassad i Stockholm där Lill-Sigge gick i skolan de första åren.

Blev Lomanovsatsningen för dyr?
Lomanovsatsningen kostade givetvis en del, men inte så mycket som folk kanske fick för sig och långt ifrån de miljonbelopp som svenska spelare fick senare när dom värvades till Ryssland. Jag avgick som ordförande 1992 och i varje fall fram till dess hade vi en ekonomi under kontroll. För tiden därefter varken vill eller kan jag uttala mig.

Vad har du haft för relation till Sirius Bandy sedan du slutade som ordförande?
I praktiken ingen alls. Efter att jag avgått ur styrelsen hamnade jag ganska snart i styrelsen för Allsvenska serieföreningen, det som nu heter Svensk Elitbandy, och därefter i förbundets ekonominämnd där jag satt fram till ifjol. I de båda funktionerna har jag givetvis fått inta en helt neutral position. Jag hade dock under Janne Sjonemarks ordförandetid ett informellt uppdrag att försöka locka hit Lill-Sigge. Jag har ju hela tiden haft kontakt med familjen Lomanov och visste att de gärna ville komma tillbaks till Uppsala, men stålarna fanns ju inte. Sen blev ju Lill-Sigge bara bättre och bättre och därmed också dyrare. Men som Siriusvän och ständig medlem följer jag givetvis vad som händer på alla fronter, och jag tycker att det för bandyns del ser intressant ut just nu. Och så har ju finalen kommit tillbaks till Uppsala.

Eller kommit hem till Uppsala kanske man kan säga?
Ja, jag var ju faktiskt initiativtagare för att få hit finalen första gången. När Söderstadion byggdes om var det inte möjligt att spela bandy där längre. Första året hamnade finalen i Västerås, och jag frågade dåvarande förbundsordföranden Staffan Söderlund var den skulle spelas nästa år. ”Vet inte”, svarade han, och jag föreslog Uppsala. ”Skriv ett brev då, och skicka till oss”, sa han. Det gjorde jag, och vi fick ganska snart klartecken att arrangera 1991 års final i Uppsala. Jag var själv ordförande i den första organisationskommittén, och finalen utvecklades ju sedan till en veritabel succé av Uppsala kommun. Så det är mycket glädjande att finalen nu kommit hem igen, bra jobbat!



Tillbaka till toppen