Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Bandysäsongen 1991/1992

Det spelades 28 bandymatcher under säsongen 91/92 – och mer än var fjärde match spelades mot SAIK. I den femte kvartsfinalen fick säsongen ett bittert slut med ett suddenavgörande i fel bur.

Läget i laget
Visst fanns det oerhört mycket potential i det Lomanovpräglade Sirius, och visst hade vi tagit steg framåt under den gångna säsongen. Men det fanns några ständigt återkommande syndrom som stod ivägen mellan Sirius och succén. Alltför ofta fick vi se motståndarna satsa allt på att styra bort Lomanov ur spelet, och bakom honom fanns inte tillräckligt mycket kreativitet att fylla på med. Det var också vanligt att se hur medspelarna inte hängde med på Lomanovs intentioner, eller hur en frustrerad ryss åkte ned i banan och hämtade boll när han inte fick dem serverade. Kunde lösningen vara att plocka in en rysk lekkamrat? Lomanovs svåger, den offensive mittfältaren Vitalij Anufrienko, spelade också i Jenisej, men hade varit på gång till Uppsala under en tid, och inför säsongen 1991/92 lyckades vi få loss honom. Vilket innebar att Sirius nu hade två spelare av yppersta världsklass, visserligen något ålderstigna, men inte värre än att de ännu kunde spela bärande roller i det suveräna sovjetiska landslaget. En annan intressant spelare som kom in var Thomas ”Rekan” Johansson, en offensiv stockholmare som hamnat ute i kylan i Sandviken. Dessutom värvades backen Jan Olsson, en ung Uppsalakille som tillbringat den senaste säsongen i Karlstad-Göta. Sirius jagade dessutom ett antal unga och lovande spelare från lägre divisioner: Patrikarna Larsson och Södergren från Bollnäs, och Anders Östling från Skutskär – men av dessa blev det tyvärr intet, åtminstone den här sillyn.

Med nyförvärven blev det också nödvändigt att släppa ifrån sig någon spelare, och det blev målsprutan Björn ”Butta” Johansson som för att blidka sin sundsvallska flickvän flyttade tillbaka till det Selånger han kommit ifrån två säsonger tidigare, samtidigt som Rolle Nyström tog klivet ned till Helenelund efter bara en säsong. I övrigt fanns en stark och samspelt stomme kvar sedan tidigare: VSK hade ryckt i succémannen Verner Jonsson, men han valde till slut att stanna i blåsvart, och utgjorde anfallsbesättningen tillsammans med den suveräne Sergej ”Sigge” Lomanov, Lars-Åke Ragnarsson samt Patrik ”Patte” Rönnkvist och Fredrik Wallin som reserver – den senare tillbaka från en långtidsknäskada. På mitten spelade ungraren Sandor Banffy, Tomas ”Totta” Skjöld, brandsoldaten Peter Engstrand och Henrik Sundin. I försvarslinjen återfanns Mats Söderman, Micke Söderman, Micke Persson och Lennart ”Lelle” Bergman, och den unge burväktaren Lars ”Kylan” Kylberg som hade raketutvecklats under förra säsongen, och hans backup Johan Molin stod i målet. På tränarposten var det oförändrat stabilt då Torvald Sköld inledde sitt andra år på posten. Lasse ”Hydas” Hydling var assisterande tränare, ett jobb han för övrigt lyckades dubblerade med uppdraget som spelande tränare i VP. Lite högre upp i organisationen var det dock förändringar på gång; IK Sirius hade nu delats upp i de två självständiga föreningarna IK Sirius FK och IK Sirius BK, och i samma veva hoppade den trygge Nils Stocksén av som ordförande för bandysidan – ny på posten blev Hans-Göran Tägtström.


Motståndarna

Den norra Allsvenskan var sig lik – i stort sett samma lag som vanligt, rankade på samma sätt som vanligt. Seriens osköna toppduo var som vanligt SAIK och VSK, där SAIK hölls något högre då man behållit laget intakt och spetsat det med den Anders Östling dragit i, medan VSK hade föryngrats i och med tappen av Christer ”Kaka” Karlsson och Roger ”Gubben” Carlsson, vilket kompenserades av värvningen av en ung Jonas Holgersson. Bakom toppduon tippades vårt eget blåsvart tillsammans med Edsbyn, som tappat ikonen Franco Bergman till Selånger, men annars behållit det mesta av värde. Just Selånger hoppades på att kunna vara med och bråka om en elitserieplats, och namn som nyss nämnda Franco Bergman, Patrik ”Putte” Johansson och den från blåsvart flyktade Butta ingav iallafall respekt. Den återstående trion hade knappast något med elitseriestriden att göra: Falun hade tappat många spelare på senare år och satsade nu ryskt, men Alexander Tsyganov och Vadim Grishpun höll inte Lomanov-klass. Broberg hade tappat Lars Hedqvist och kunde inte hoppas på mer än nytt kontrakt. Och så var det årets nykomling, Västanfors, som gjorde comeback i högsta serien efter två års frånvaro, med legenden Sören Boström som tränare.


Försäsongen
Efter att ha värmt upp med några rinkbandyturneringar i Östervåla och Hofors inleddes försäsongen på bästa sätt genom en vinst mot stöddiga VSK med 3-1, vilket följdes upp med en seger över Broberg med 4-3, och ett kryss mot Falun; 2-2. Därefter följde den försäsongsturnering på Studan som för första gången gick under namnet ”Svenssons cup”, givetvis sponsrad av krogkungen Lasse Svensson, där Sirius blev jumbo mot tufft motstånd: 5-5 mot Boltic, 3-5 mot Vetlanda och 1-3 mot VSK. En stark insats mot SAIK följde där det blev 4-4, och sedan två riktigt svaga matcher där det bev torsk mot Ale/Surte med 2-4 och mot Katrieholm med 1-3. Nästa anhalt blev klassiska World Cup i Ljusdal där Sirius gjorde bra ifrån sig: 2-1 mot Jenisej i midnattsmatchen följdes av 7-1 mot hemmalaget Ljusdal och 5-0 mot norska Drafn innan det tog stopp i kvartsfinalen där det blev 1-2 mot Vetlanda – men Sirius släppte alltså bara in fyra mål på lika många matcher, och Kylan spelade briljant i målet. Till sist avslutades försäsongen med Stockholm Cup där den starka defensiven fortsatte: 6-0 mot Hammarby, 8-1 mot Tellus, 6-1 mot Tranås, och 8-1 mot Helenelund i semifinalen, innan det blev hawaiibandy i finalen mot Tranås där Sirius vann med 11-7.

Försäsongen bjöd alltså på något blandad konfekt. Defensiven, som tidigare varit något av en akilleshäl, såg faktiskt oväntat bra ut, medan offensiven varierade i takt med ryssarnas dagsform. Laget ställdes upp enligt den 3-5-2-uppställning som det skiftdes till i slutet av den förra säsongen. Kylan, som var på väg att växa ut till en stormålvakt, var given i målet, och backlinjen utgjordes av den nye Janne Olsson, Micke Persson, och Micke Söderman som libero. På halvorna fick Sandor och x mest speltid, på mitten tog Totta den defensiva rollen, Rekan den offensiva, medan Anufrienko agerade tvåvägsspelare, och Verner och Lomanov för förstavalen på de två anfallspositionerna.


Allsvenskan Norra

Sön 17 nov: Falun-Sirius 1-4 (0-1), Lugnet
Hur ska man göra debut i ett lag? Fråga Rekan – han vet hur en slipsten ska dras. Den innan säsongen ganska anonyme bandyspelaren ifrån Skogås gick ut på Lugnets isparkett och gjorde praktsuccé från första början. Den första halvleken i den första matchen var ett riktigt sömnpiller; de två lagen använde sig av samma taktik med hög press på bollhållaren, vilket ledde till att de totalt neutraliserade varandra i en gröt på mittplan. Rekan spräckte dock dödläget sedan Falun missat en nedtagning på Micke Perssons långboll, och med en halvträff från höger sköt han in 0-1 i 23:e. I andra avgjorde Sirius slaget tidigt: Efter tre minuter fick Sirius ett frislag som Edberg petade vidare till Rekan, som sköt in 0-2 en halvmeter under krysset. När Falun försökte ligga på för en snabb reducering slog Sirius till igen: en lyftning från Edberg nådde Verner, som väntade ut målvakten och la in 0-3 i 51:a. Falun gav upp och kom endast i några trötta solokörningar under resten av matchen, och Kylan i målet fick stå sysslolös under hela premiären. Rekan fullbordade sin succé med att skjuta in 0-4 på straff sedan Lomanov fällts, innan Tsyganov tröstmålade för Falun i slutminuten. Men det var Rekan alla talade om – på 90 minuter hade han redan skrivit in sig i den blåsvarta historien.

Ons 20 nov: Sirius-Västanfors 6-3 (3-2),
Studenternas
Drömstart för Sirius i matchen, och drömstart för Rekan på säsongen. Det tog bara två minuter innan ledningsmålet föll mot bottentippade Fläkten, då Lomanov lyfte in ett frislag i straffområdet och Verner sköt in 1-0 på tennis. Och det tog bara fem minuter innan det stod 2-0, då Rekan ordnade fram en hörna som han själv pangade in. Och det tog bara 11 minuter innan det stod 3-0, då Verner fick in en hörnretur efter att Sandor skjutit. Därifrån var det dock inte lika imponerande då Sirius började slarva och släppte in Västanfors i matchen. I 17:e tappade Anufrienko boll till Stefan Dovås, som spelade fram Peter Frimodig till 3-1, och i 30:e åkte Dovås ifrån Siriusförsvaret på en långboll, och satte en till reducering. Sirius hade glömt disciplinen och tålamodet, men Rekan tog tag i situationen direkt efter paus: 4-2 kom på samma trick som uppe i Falun när Edberg petade ett frislag till Rekan, som sköt upp bollen i krysset, och i 56:e sköt han även in 5-2 på hörna. Fläkt-målvakten Stefan Sagström höll sedan tätt för Siriusattackerna fram till två sena mål föll på slutet: 5-3 genom Erik Nordbrenden, och 6-3 som Lomanov satte på en straff. Om nu Rekan hade gjort praktsuccé så väntade vi fortfarande på att få se det bästa av Anufrienko – han kämpade bra, men var inte så god vän med den svenska bandybollen som man hade hoppats på.

Ons 27 nov: Selånger-Sirius 2-6 (0-3), Gärdehov
Traditionellt brukade ju Sirius tappa formen i samband med bortamatchen mot Selånger, så att denna kom så tidigt på säsongen var illavarslande. Men den här gången blev det helt annorlunda. Sirius gjorde lite som man ville med ett stappligt Selångerförsvar och hade en tvåmålsledning med mindre än kvarten spelad: Lomanov slog in 0-1 på hörna, och Ragnarsson satte 0-2 sedan Selångersbackarna åkt vilse. Förutom Putte Johanssons soloutflykter hade Selånger inget att komma med, och Sirius gick även upp till 0-3 innan pausen sedan Anufrienko petat in bollen i röran framför mål. Och ”Ville” fick det att lossna rejält i sin tredje match; i 53:e kom matchens snyggaste mål då han satte fart från egen planhalva, spelade till Rekan på mitten och körde vidare, fick tillbaka bollen, rundade Stefan Söderlind i Selångermålet och la in 0-4. Även femman ett par minuter senare var ett vackert mål, ett väggspel mellan Edberg och Lomanov där den senare förpassade bollen till nätmaskorna. Franco Bergman reducerade sedan, Rekan slog in 1-6 på ett frislag, innan Putte Johansson fastställde siffrorna till 2-6 i slutminuten. Nu hade det även lossnat för Anufrienko, och Sirius fick en hel dimension till i sitt spel – det här kunde bli en riktigt rolig säsong.

Sön 1 dec: Sirius-Sandviken 7-5 (4-3), Studenternas
Ett stycke rysk magi spelade en avgörande roll när säsongens fjärde raka seger bärgades. Klockan stod på 58 minuter, ställningen var 4-3 till Sirius, men både Micke Söderman och Edberg satt på utvisningsbänken och SAIK pressade på för en kvittering. Då spelade de svarta bort sig i ett anfall, och Anufrienko plockade upp bollen och spelade upp på mittplan till Lomanov, som höll fast i bollen medan svågern skrinnade sig fri, en perfekt passning och ett avslut senare stod det 5-3 – och SAIK hämtade sig aldrig från detta. Gästerna hade ledningen vid ett enda tillfälle; när man sköt in 0-1 på frislag i 5:e minuten, och därifrån turades lagen om att göra mål: Rekan spelade fram Edberg till 1-1, Lomanov klämde in 2-1 på hörna, Åkerlind kvitterade innan Lomanov spelade fram Anufrienko till 3-2, Anders Jakobsson sköt in 3-3 på hörna, och Rekan gav slutligen Sirius en halvtidsledning med 4-3, framspelad av Anufrienko. Matchen var trots allt inte över efter det ovan nämnda 5-3-målet, för Sirius spelade fortfarande lite slappt och slarvigt, och i 66:e ledde ett onödigt bolltapp på mittplan till ett friläge för Åkerlind och 5-4. Men tio minuter senare kunde blåsvart definitivt avgöra med två snabba mål: Lomanov slog ett frislag som P-O Grönberg inte klarade att hålla, Verner högg först på returen, Grönberg räddade igen, men till slut fick Ragnarsson in 6-4 på andrareturen, och strax därpå spelade Anufrienko fram Verner till 7-4. Och nu var bränslet slut hos SAIK, ett tröstmål i slutminuterna var allt man fick, och Sirius drog tillsammans med VSK loss i tabelltoppen.

Ons 4 dec: Edsbyn-Sirius 1-3 (1-0), Ön
Spökena städades undan ett efter ett i början av säsongen 91/92. Vi hade redan vunnit den alltid svåra matchen i Sundsvall, och nu blev det också seger på Ön för första gången sedan 1982. Det var en match där Kylan räddade Sirius i den första halvleken, först räddade han ett dubbelläge från Ove Frid från nära håll, sedan räddade han en straff från Peter Ring, innan han till sist kapitulerade i 23:e då Hammarström frispelade Åström, som skar ut och la in 1-0. Sirius skapade inga chanser alls i första förrän i slutet, då Engstrand fälldes och Sirius fick straff, som Rekan dessvärre bommade. Men det var en signal om upryckning på andra sidan pausvilan då målen trillade in: I 59:e fick Sirius tre raka hörnor; på den tredje spelades bollen tillbaka till hörnläggare Ragnarsson, som passade in till Lomanov som sköt in 1-1. Fem minuter senare spelade Totta fram Lomanov, som sköt in 1-2 på studs i nättaket, varpå han tvingades gå av banan efter att ha blivit fult nedsablad av Dan Jonsson. Men Sirius utökade snart ändå då Verner fälldes, och Rekan tog straffrevansch och sköt in 1-3. Fem raka segrar, men Sirius låg ändå bara tvåa i tabellen, sex plusmål bakom VSK. Det var bäddat för en riktig publikfest i nästa omgång seriefinal på Studan.

Sön 8 dec: Sirius-Västerås 9-2 (4-0),
Studenternas
Så har vi nått fram till den kanske mest berömda seriematchen i Sirius bandyhistoria: Seriefinalen där vi gjorde finstrimlad Bostongurka av VSK och visade att landets bästa bandylag – där och då – fanns i Uppsala. De knappt 3800 åskådarna hade nog förväntat sig en jämn och spännande match, men Sirius satte tonen tidigt, med 1-0 efter 47 sekunder; ett ryssmål där Anufrienko spelade fram Lomanov. Sirius dödade VSK’s spel totalt på både mitten och kanterna, och efter dryga halvtimmen bröt de grönvita ihop fullständigt. Det började med att Verner spelade fram Edberg till 2-0, sedan gjorde VSK två fatala misstag inom fyra minuter: Ett dåligt utkast av ”Änsen” Carlsson i målet” gav Ragnarsson chansen att stressa bollen från VSK-försvaret, och så spelade han fram Lomanov till 3-0, och därefter stal Lomanov bollen från ”Lillis” Jonsson och satte 4-0. VSK gick ut i andra med förhoppningen att sätta press på Sirius med några snabba mål, men den planen sprack när Lomanov pangade in en hörna i 47:e. Med tre raka mål kunde Lomanov unna sig att ta det lugnt resten av matchen, men resten av det blåsvarta laget bara trummade på. Holgersson reducerade till 5-1, men sedan ökade Anufrienko till 6-1 på hörna, och Rekan sköt in 7-1 på ett långskott. En VSK-reducering gav 7-2 med kvarten kvar, och vad återstod nu? Jo, Verner hade utlovat tre mål på sitt gamla lag inför matchen; ett löfte han inte kunde hålla, men det blev iallafall två: Ragnarsson spelade fram till 8-2, och sedan kom matchens snyggaste mål som kronan på verket: Anufrienko slog en perfekt djupledsboll till Verner som med fart åkte igenom hela det grönvita försvaret, och la in 9-2 i en minimal lucka mellan Änsen och högerstolpen.
   Så hur kunde detta egentligen hända? Hur var det möjligt att mosa mesta mästarna och fjolårsfinalisterna på detta sätt? Defensiven var såklart en nyckel, och den var ingenting annat än klockren: trebackslinjen stoppade alla vägar för VSK’s anfallsspel, och på kanten stängde Sandor igen totalt för Ola Johansson. Men den viktigaste faktorn var kanske att det var ”snälla” VSK vi mötte. När vi mötte exempelvis Selånger eller Edsbyn hade de för vana att slå våra ryssar över armar och ben när de inte kunde stoppas på annat sätt. VSK spelade däremot en ”ren” bandy, de var det överlägset minst utvisade laget i serien, och detta gav firma Lomanov-Anufrienko utrymme att spela bandy som hemma i Ryssland. Och då var de ostoppbara.

Ons 11 dec: Broberg-Sirius 1-7 (1-4), Hällåsen
Frågan är om Sirius någonsin varit så bra som under höstsäsongen 1991. Tyvärr kom denna hysteriska formtopp alltför tidigt på säsongen, men under tidiga december fick iallafall alla Siriussupportrar dofta på känslan av att vara landets bästa lag. Broberg avfärdade vi enkelt utan att ens spela speciellt bra, men hörnorna fungerade iallafall, och det räckte: Sandor sköt upp 0-1 i nättaket i 21:a minuten, Lomanov pangade in 0-2, och Verner petade in en retur till 0-3 i 30:e. Annars var det ändå en jämn match präglad av långbollar, och på en sådan gjorde Per Enberg 1-3 i 37:e, men Sirius återställde ordningen då Lomanov spelade fram Verner med en lyftpass – Verner drog en gul back och placerade in 1-4. Andra blev en transportsträcka, men Sirius fortsatte göra mål: Totta satte 1-5 på hörna, och Lomanov spelade fram Anufrienko till 1-6. Men sak återstod: Rekan skulle ju göra mål, precis som han gjort i de sex första matcherna. Men tiden började rinna ut, och Rekans krut var vått den här dagen. Då, med en minut kvar, sköt han in 1-7, och Rekans målsvit överlevde även denna match.

Ons 18 dec: Sirius-Broberg 7-5 (3-5), Studenternas
Det blev också en åttonde rak seger, men samtidigt kunde orosmoln skönjas vid horisonten. För det såg verkligen inte speciellt bra ut mot Broberg. Efter en perfekt start – det stod 2-0 efter en kvart efter mål av säsongsdebuterande Patte och Anufrieko – tappade Sirius allt. Och kanske speciellt mittfältet där Broberg kunde operera fritt i glappet mellan Sirius lagdelar. Enberg åkte igenom högerförsvaret och satte 2-1, sedan kom 2-2 och 2-3 på hörnor, och 2-4 gjorde Anders Rådström sedan Magnus Larsson åkt igenom. På fjorton minuter hade Broberg vänt ett tvåmålsunderläge till en lika stor ledning; Lomanov stal sedan bollen från det gula försvaret och spelade fram Engstrand till 3-4, men Broberg var heta, och Allansson högg på bollen i staffområdet och fick in 3-5 innan halvlekens slut. Broberg kunde ha utökat i början av andra då Allansson kom fri, men han fick snedträff, och de gula försökte nu slå vakt om sin ledning – Broberg backade och Sirius tackade. I 68:e spelade Rekan fram Anufrienko till 4-5, sedan radade Sirius upp hörnor, och till slut fick Lomanov in kvitteringen på en av dessa. I 83:e kom till slut ledningsmålet, då Engstrand fick upp farten i spåret på vänsterkanten och spelade in till Rekan som sköt in 6-5. Segern var hemma – och Lomanov satte kronan på verket med ett 7-5-mål att suga på över julhelgen.

Tor 26 dec: Västerås-Sirius 4-2 (2-1), Rocklunda
Det låg nog lite i julluften att segertåget skulle stanna i Västerås. I en regnig match inför en storpublik på över 5000, varav runt 1000 blåsvarta, stod Sirius visserligen upp bra, men var alltför svaga framåt för att hota hemmalaget. Publiken bjöds dock på kamp och spänning ända in på målsnöret: Sirius började bäst, dominerade de första 20 minuterna, och tog också ledningen då Rekan tog emot en pass i straffområdet, rundade Änsen, och la in 0-1. Tyvärr fick vi aldrig någon tid att spela på denna ledning, då Ola Johansson lyfte in ett frislag i straffområdet, blåsvart var inte på tårna, och Peter Öhrlund slog in 1-1 på tennis. Sirius tappade spelet, 2-1 hängde i luften, och i 40:e kom det när Hans Elis trocklade sig igenom och sköt ett halvdant skott, men Kylan släppte retur och brorsan Ola la in bollen i mål. Sirius hade återigen en bra matchperiod i början av andra och lyckades kvittera i 57:e då Lomanov sköt in en hörna, men VSK tog återigen över mot slutet och vann till slut matchen alldeles rättvist. Ledningsmålet föll i 74:e då Öhrlund åkte upp och sköt ett överraskande långskott som Kylan var chanslös på, och i slutminuterna satte Ola också 4-2. Försvarsmässigt stod Sirius för en bra insats, men man skapade inte mycket framåt, och ryssarna – som ju trivdes bäst på salsblank is – fick inte ut mycket på det regnknottriga underlaget.

Sön 29 dec: Sirius-Edsbyn 6-3 (1-2), Studenternas
Trots en stark medvind stod Sirius närmast stilla i den första halvleken. Gästerna från Byn tog ledningen i 8:e minuten då Peter Törnberg slog en lyra, och Michael Sundberg slog in 0-1 på halvvolley. Sirius stack upp, och Rekan hittade en lucka att skjuta in kvitteringen i, men i 32:a återtog Byn ledningen sedan Micke Söderman hakat Hans Åström, och Hammarström klämde in 1-2 på straff. De rödblå kunde ha haft en klart större ledning i halvtid, men avslutade istället med att dra på sig tre raka utvisningar, och på andra sidan vilan lyckades Sirius utnyttja det numerära överläget: Det tog fyra minuter innan Lomanov solokörde in 2-2, det tog två minuter till innan Lomanov sköt in 3-2 på en hård isare, och det tog fem minuter till innan Anufrienko sköt in 4-2 på hörna. Byn tappade rytmen, Lomanov fick de ytor han behövde för att briljera, och Sirius spelade med bra fart och korta släpp. Engstrand spelade fram Edberg till 5-2 innan matchen somnade in med 25 minuter kvar att spela, och lagen gjorde varsitt mål till genom Patrik Larsson och Sandor.

Tis 31 dec: Sandviken-Sirius 7-1 (1-0), Jernvallen
Nyårsfester vi minns: Ja, inte är det bandymatcherna i Sandviken under tidigt 90-tal iallafall. För andra gången på tre år firade Sirius nyår med att spela riktigt dålig bandy på Jernvallen. Första halvleken var spelmässigt jämn, men gick chansmässigt starkt i SAIK-favör; det blev dock bara 1-0 sedan Pumpen skjutit in en hörna, men samme man brände också en straff, och planens bäste spelare Stefan Åkerlind missade ett friläge – bland annat. I andra var det inte ens jämnt spelmässigt längre när SAIK spelade skjortorna av Sirius. Sedan Janne Olsson åkt ut lyckades hemmalaget göra fyra mål på sex minuter och var uppe i 5-0 med halvtimmen kvar. Lomanov tröstmålade till 5-1, men SAIK pumpade på och hann med ytterligare två kassar innan årets sista bandymatch var slut. Tråkigt nog tappade Sirius i och med detta serieledningen, och desstom hade vi nu Sandviken i hälarna i jakten på andraplatsen – en placering som ju innebar en extra hemmamatch i Elitserien vilket inte minst hade ekonomisk betydelse; ”ett sexsiffrigt belopp” enligt den förre basen Nils Stocksén.

Sön 5 jan: Sirius-Selånger 1-4 (0-2),
Studenternas
När vi nu hade lyckats slå Selånger borta så fick vi istället stryk av dem hemma. Och vi började nu vakna upp ur säsongsstartens vackra dröm, när ett disciplinerat och metodiskt Selånger tog all spelglädje ur de blåsvarta. Att det skulle bli en jobbig dag stod klart när den bildsköne Stefan Nordén satte 0-1 i 12:e minuten, trots att två bortaspelare samtidigt satt på botbänken. Och inte blev det lättare när Putte Johansson tio minuter senare drog 3-4 Siriusspelare på mittplan och slog en svepande djupledsboll till Butta, som la in 0-2. Så stod matchen och vägde ett tag, Sirius skapade några halvlägen, men när Micke Persson drog ned Nordén tio minuter in på andra, och Franco Bergman slog in 0-3 på straffen så var det kört. Att Lomanov satte 1-3 på hörna hjälpte inte alls; Kylan fick jobba hårt för att hålla Sirius kvar i matchen och räddade två frilägen, innan Butta ändå satte 1-4 i slutminuterna. Samtidigt, i Edsbyn, tappade Sandviken en poäng i slutminuterna, men tog sig ändå om Sirius på målskillnad. Därmed hade Sirius tappat den viktiga andraplatsen.

Mån 6 jan: Västanfors-Sirius 0-9 (0-3), Västanfors IP

Vi fick chansen till revansch redan dagen efter Selångerfiaskot. Och troligen mådde vi bra av att få möta ett lite klenare motstånd, för efter en rejäl målfest på Västanfors IP var ordningen återställd. Nu åkte blåställen på, Sirius åkte skridskor igen och blev belönade med en rik målskörd. Verner öppnade målskyttet i 25:e, Lomanov fyllde på med ett hörnmål, och ett par minuter innan vilan satte Lomanov också matchens snyggaste, då han efter en soloräd vrickade in 0-3. Västanfors var usla och skapade ingenting förrän en stolpträff i slutminuten, Sirius luftade reserverna i andra men målade på i jämn takt: Rekan satte 0-4 på straff efter att själv blivit fälld, Patte satte 0-5 och 0-6, Wallin satte 0-7 i sin comeback efter korsbandsskadan, Rekan gjorde 0-8 och Verner 0-9. Bara Stefan Dovås höll måttet i Västanfors, medan tränarens grabb Göran Boström drog på sig tre utvisningar och ett matchstraff. Samtidigt åkte SAIK på rejält med stryk av VSK, och Sirius tog tillbaka andraplatsen och förbättrade målskillnaden. Nu räckte det med poäng mot Falun för att säkra tabelläget.

Ons 8 jan: Sirius-Falun 11-2 (7-1), Studenternas

Sirius behövde vinna mot Falun. Och varför hålla på och harva i 90 minuter när man kan klara av det på 18? För när klockan hade tickat så långt hade det redan sjungit till sex gånger bakom den stackars Falumålvakten Tomas Norlin. Verner satte ettan, Lomanov gjorde tvåan, Patte spelade fram Rekan till trean, Engstrand smekpassade Lomanov till fyran, Verner öppnade spelvägen för Rekan som satte femman, och samme Verner åkte förbi Norlin och satte sexan. Att spelet sedan blev ”lite dåligt” med tränare Skölds ord må vara förlåtet. Publiken fick se några fantastiska Lomanovåkningar som dock sällan ledde någonvart då ryssen var alltför osjälvisk och passade bort sistaläget, men fem mål till blev det ändå: Två av Rekan och ett var av Lomanov, Verner och Engstrand. Och Sirius hade säkrat andraplaceringen med eftertryck.

 Västerås 14
 12 1
 1
 87-42
 25
 Sirius 14 11 0 3
 79-40 22
 Sandviken 14 9 2 3 92-66 20
 Selånger 14 7 1 6 82-60 15
 Edsbyn 14 4 5 5 63-58 13
 Broberg 14 4 1 9 47-78 9
 Västanfors 14 1 3 10 41-94 5
 Falun 14 1 1 12 38-91 3


Efter grundserien och inför Elitserien

Känslan av att vara landets – eller varför inte världens – bästa bandylag måste ha varit härlig. För det var vi i december, men sedan tomten kommit och stulit formtoppen rådde det återigen osäkerhet om var Sirius egentligen stod. Säsongsavslutningen kunde på sin höjd kallas medelmåttig, men en hedrande andraplacering räckte det iallafall till, vilket också gav oss ett fördelaktigt spelschema i den intensiva Elitserien. Som vanligt spelades denna som en enkelserie, där det gällde att undvika de två sistaplatserna för gå direkt till slutspel, en uppgift som på förhand såg klart möjlig ut.

Till Elitserien anslöt förstås de två södergiganterna: seriesegraren Boltic, som efter några mellansäsonger nu hade något stort på gång igen, med bland andra smålänningen Jonas Holgersson och målvaktsfantomen Mikael Forssell; och ”Nönes” Vetlanda, med kanske världens bäste spelare i Jonas Claesson. Därtill fick Villa spela i Elitserien igen efter en säsongs frånvaro, och västgötarna levde fortfarande i stor del på superduon Christer Kjellqvists och Micke Arvidssons förmågor. Och serien kompletterades med ett till västgötalag: Vänersborg, där allt handlade om den bandygalne dalmasen Per Fosshaug – när det inte handlade om den ännu bandygalnare dalmasen Dan Hjelm.


Elitserien

Fre 17 jan: Vetlanda-Sirius 7-4 (5-2), Tjustkulle
Jonas Claesson, Sveriges bäste bandyspelare, kom tillbaka skadad efter träningslandskampen under speluppehållet. Men på morgonen innan Elitseriens första match lämnade han ändå klartecken för spel – synd, eftersom han sedan sänkte Sirius med sina fem mål. De första två, 1-0 och 2-0, kom inom en minut tio minuter in på matchen, men Sirius lät sig inte knäckas: Lomanov hade två bollar i målramen innan reduceringen kom i 18:e, då Rekan spelade fram Lomanov till 2-1. Strax därpå satte Per Lennartsson 3-1, Sirius svarade då Edberg åkte in med bollen i mål till 3-2, men två sena Claessonmål gjorde uppförsbacken brant inför andra: 4-2 på hörna, och så 5-2 opsykologiskt i halvlekens sista sekund. Sirius gjorde sedan en stark andra halvlek och pressade hemmalaget under långa stunder, men inte hjälpte det då Claesson stack upp i en kontring och satte 6-2. Rekan putsade sedan till siffrorna med dubbla mål; först 6-3 på hörna och sedan 6-4 på en djupledspass från Matte Söderman. På väg mot en heroisk upphämtning? Nix, Stefan Helms 7-4 stack hål på alla förhoppningar, men det var åtminstone en förlust med flaggan i topp mot landets kanske bästa bandylag med landets allra bästa bandyspelare.

Sön 19 jan: Sirius-Villa 5-4 (3-3), Studenternas
Sirius mot Villa i den andra omgången blev till en match mellan Lomanov och Villa – och en jämn sådan. Torbjörn Sandström gav bortalaget en tidig ledning, men Lomanov replikerade när han snappade upp en bakåtpass och avancerade – ett förskräckt Villaförsvar backade, Lomanov trampade runt och satte 1-1 i 5:e minuten. Villa gjorde nästa mål då Sirius slog bort en passning, Jonas Andersson avancerade på kanten, och Micke Arvidsson kom ren och satte 1-2. Sedan blev Edberg dessutom tveksamt frilägesutvisad, men en kvittering kom ändå i 38:e då Lomanov spelade fram Rekan till 2-2. Villa gjorde sedan ett exakt likadant mål igen sedan Sirius passat bort bollen; men den här gången var det Anders Karlsson som spelade fram Ole Blom. Och det var en reprisernas halvlek, för även Sirius 3-3 hade vi sett förut: Lomanov stal en bakåtpassning, trampade runt och slog in 3-3 i slutminuten. Jämnt så långt, men i andra vann Sirius metodiska spel över Villas mer ostrukturerade anfallsbandy. Rekan klämde snabbt in 4-3 på hörna, och Sirius hade sedan många lägen att utöka på bland annat en trippelhörna – istället kom en snöplig kvittering då Kjellqvist sköt in 4-4 på hörna i 73:e. Men detta var Lomanovs dag, och det var Lomanov som till slut fick avgöra med 5-4 på hörna i 81:a, och blåsvart lyckades sedan hålla undan under de tio sista spännande minuterna.

Ons 22 jan: Vänersborg-Sirius 1-4 (1-1), Vänersborgs Isstadion
Vänersborg 1992 handlade bara om en sak: Per Fosshaug. Kunde man oskadliggöra Per Fosshaug så oskadliggjorde man också Vänersborg, och det lyckades Sirius med den här dagen. I första höll Vänersborg ändå jämna steg, främst för att Sirius drabbades av en drös – mestadels korrekta – utvisningar: En comebackande Anufrienko åkte först, sedan åkte Olsson, sedan Micke Söderman i en dubbelutvisning, och slutligen Ragnarsson, allt inom 21 minuter. Sirius tog ändå ledningen då Verner fälldes och Rekan slog in en straff efter 18 minuter, men Anders Uhlin kvitterade i 33:e. Men i andra intog Vänersborg och Fosshaug en statistroll i matchen när Sirius tog över. Rekan satte 1-2 på hörna i 59:e, och trots att utvisningarna fortsatte hagla över blåsvart så satte man sedan 1-3: Två blåsvarta gubbar satt på botbänken när Sandor slog en lyra som Rekan tog ned och passade vidare till Lomanov som sköt in bollen. Edberg satte sedan 1-4, och Sirius hade fått en skön start på Elitserien.

Fre 7 feb: Sirius-Sandviken 4-6 (1-4), Studenternas
Efter det sedvanliga trista landskampsuppehållet återstod fyra matcher av serien, och det talades mycket om Sirius fina utgångsläge – att ta en seger skulle i princip räcka för att säkra slutspel. Kanske var det denna känsla av falsk trygghet som fick Sirius att glida in på Studan med en alldeles för avslappnad inställning: Tre minuter och två slappa hörnrus senare stod det 0-2 på anslagstavlan. SAIK gick även upp till 0-3 genom Stefan Åsbrink innan ett tamt hemmalag började vakna till liv. I 28:e stod Anufrienko för ett fint förarbete och spelade in till Verner, som slog vidare till Edberg, och lagkaptenen sköt in 1-3. Strax därefter hade Rekan ett friläge, men det var Rekan som hamnade i nätet medan bollen gled utanför, och istället för att Sirius fick kontakt så drog SAIK ifrån med ännu ett hörnmål till 1-4. I andra jobbade Sirius på bra, men SAIK backade, försvarade sig och kontrade skickligt. Rekan reducerade till 2-4, bara för att få se Åkerlind kontra in ett friläge strax efter. Verner satte 3-5, och Sirius var på gång, med en boll dansande på SAIK’s mållinje efter hörna – men så stack Åkerlind upp igen och satte 3-6. Matchen avslutades sedan med två Lomanov-mål: Ett spelmål till 4-6, och ett slagsmål med SAIK’s målvakt Pella Grönberg som gav båda spelarna matchstraff – den verklige skurken, SAIK’s Tomas Johansson, som startat det hela genom att slå Lomanov över knäet med klubban, klarade sig dock med 10 minuter på bänken. Med matchstraffet följde också två matchers avstängning, så det blev ett kostsamt humörtapp av vår superryss.

Sön 9 feb: Sirius-Selånger 1-3 (1-2), Studenternas
Matchbollar kan vara farliga saker. Sirius hade fyra chanser på sig att ta den seger som skulle ta oss till slutspel, och räknade nog med att det skulle gå utan problem. Men så missade man första, och så missade man den andra, och så var självsäkerheten bortblåst. Och som så ofta förut var det Selånger som ställde till det. Gästerna gick snabbt upp till 0-2 efter mål av Mats Fröberg och Butta, och det var precis det som inte skulle hända: ”När Selånger tar ledningen drar de ned alla i försvaret, och det passar oss inte”, förklarade tränare Sköld. Visserligen reducerade Anufrienko på hörna ganska snabbt, men sedan körde ett Lomanovlöst Sirius fast i Selångerträngseln. Det var krig på planen; Verner fick en klubba över munnen och Engstrand spräckte ögonbrynet – och Sirius förlorade slaget. Visserligen kom vi nära då Sandor sköt en hörna i stolpen, eller då Totta fick öppet mål efter retur på ett friläge och rakade bollen utanför, eller då Engstrand hade bud på straff, men kvitteringen kom aldrig. Istället, under det sex minuter långa tillägget (efter att publiken kastat in föremål på isen!), kontrade Putte Johansson in 1-3. Sirius hade sumpat två chanser, och de två som återstod såg på förhand mycket svåra ut.

Ons 12 feb: Västerås-Sirius 8-1 (3-1), Rocklunda
Precis som befarat hade vi inte en chans mot gurklaget på Rocklunda, och den avstängde Lomanov saknades oerhört. Efter en lovande inledning, där Rekan skjutit in 0-1 på frislag i 5:e, och Anufrienko frispelat Verner som tyvärr sköt rakt på Änsen i hemmamålet, blev matchen en helt ensidig historia. Hasse Johansson kvitterade efter 20 minuter, och när Anufrienko åkte ut passade VSK på att göra två mål till. Mikael Erlandsson inledde sedan andra med att åka på en djupledsboll och satte 4-1, och 5-1 kom också en kvart in på halvleken. Om det stannat vid detta hade det ändå varit ett resultat som gick att leva med, men så kom ett totalt onödigt och kostsamt ras de sista tio. Matchavslutet blev en ren plåga, Holgersson och Rosendahl forsade fram på kanterna, och VSK satte 6-1, 7-1 och 8-1 de sista sju minuterna, vilket puttade ned Sirius under slutspelsstrecket på målskillnad, strax bakom Villa.

Sön 16 feb: Sirius-Boltic 3-4 (2-1), Studenternas
Från matchminut 5 till matchminut 80 låg Sirius på rätt sida strecket – ja, med Lomanov tillbaka studsade vi tillbaka rejält och gjorde en stark insats mot Boltic, men i slutminuterna sprack det ändå. Lomanov sköt in 1-0 på hörna i 5:e, Boltic kvitterade i 19:e men hade i övrigt ingenting att säga till om, och Lomanov satte rättvist ett ledningsmål i 37:e då han åkte igenom hela Boltic med försvararen Kaj Engström som ryggsäck, och fick bollen förbi Mikael Forssell. Sirius fortsatte skapa lägen i andra, bl.a. fick Anufrienko felträff ur fint läge, och istället satte Patrik Södergren sitt andra mål för dagen till 2-2. Sirius återtog ledningen med halvtimmen kvar då Rekan stal bollen, satte raka spåret mot mål och lyfte in 3-2. Därefter hakades Lomanov och föll i straffområdet – det resulterade i en frilägesutvisning på Kjell Berglund, men dumt nog ingen straff. Och så kroknade Sirius, mentalt eller fysiskt, i motvinden, och Boltic vände: Ola Fredriksson satte 3-3 i 77:e och Kaj Engström sköt in 3-4 i 80:e. Därmed tappade Sirius slutspelsplatsen till Villa på målskillnad – de tre sena insläppta målen mot VSK blev ödesdigra.


 Boltic
 7
 5 1
 1
 51-30
 11
 Sandviken 7 5 0 2
 35-27 10
 Vetlanda 7 4 1 2 41-30 9
 Västerås 7 4 0 3 37-31 8
 Selånger 7 4 0
 3 33-40 8
 Villa 7 2 0 5 24-35 4
 Sirius 7 2 0 5 22-33 4
 Vänersborg 7 1 0 6 19-36 2


Slutspelskvalet

I kampen om en plats i kvartsfinalerna ställdes vi nu mot andralaget i Allsvenskan – överraskningslaget Kungälv. Västkustlaget hade haft en hemsk grundserie där man tog ynkliga tre poäng, men en vältajmad formtopp i fortsättningsserien hade tagit dem till detta förkval. Den spelare man skulle se upp med i Kungälv var målsprutan Jukka Ohtonen – redan då en 30-årig veteran, som 17 år senare skulle göra succé i Haparanda som spelande tränare. Och Kungälv verkade själva lite överraskade över utvecklingen: ”Vi har inte kollat in Sirius, för vi hade inte räknat med att ta oss hit”, förklarade tränaren Conny Erlandsson, som samtidigt förstås hoppades kunna fortsätta att överraska och ge de stjärnprydda en match.

Ons 19 feb: Kungälv-Sirius 2-3 (1-3), Skarpe Nord
I början av december förlorade Kungälv med hemska 3-13 mot medelmåttiga Vänersborg, ungefär samtidigt som Sirius krossade mäktiga VSK med 9-2. Men nu var det februari, och de två lagen var helt jämbördiga; ja, Kungälv var till och med bättre i den första matchen – men Sirius hade Lomanov. De båda lagen inledde med varsitt mål: Martin Carlström sköt in 1-0 på ett överraskande långskott i 3:e, och Lomanov replikerade med att styra in kvitteringen på Sandors pass två minuter senare. Sedan följde en seg halvlek där endast Lomanov glänste: Ett hårt skott gav en målvaktsretur där Rekan petade in 1-2, sedan brände ryssen ett friläge, innan han sköt in 1-3 på hörna i 40:e minuten. I andra satsade hemmalaget offensivt, medan Sirius kom bort helt i ett mönster av menlösa långbollar. Reduceringen till 2-3 kom redan i 51:a då Henrik Esbjörnsson styrde in bollen, sedan hängde kvitteringen i luften under de restrerande 40 minuterna, men utan att någonsin komma. Kungälvtränaren Conny Erlandsson var dock inte det minsta imponerad över Sirius, och det kunde man nog förstå. Hemmareturen kunde bli en rysare.

Fre 21 feb: Sirius-Kungälv 8-4 (3-2), Studenternas
På siffrorna ser det kanske säkert ut, men Sirius levde länge farligt i returmatchen på Studan. Matchen fick en eländigt seg start när Kungälv skar av Sirius ytor helt, och Jukka Ohtonen spelade fram Anders Berglund till en bortaledning. Rekan kvitterade efter en slalomåkning mellan kungälvsförsvararna, men gästerna tog återigen ledningen efter uselt försvarsspel av de blåsvarta – trots att Kungälv var en man kort fick man stå med tre gubbar omarkerade i straffområdet, och en av de tre – Kent Björk – la in 1-2. I slutet av halvleken vaknade Sirius tillfälligt till liv: Lomanov ordnade en straff som Rekan sköt in till 2-2 i 37:e, och Lomanov följde upp med 3-2 två minuter senare. När Lomanov sedan satte 4-2 direkt på avslag i andra borde det varit klart, men sega Kungälv kom ikapp ännu en gång: En fasthållning gav en Kungälvstraff och 4-3 i 49:e, Tomas Harrysson sköt in 4-4 på hörna i 57:e, och direkt där på fick Kungälv en hörna igen... och Henrik Esbjörnssons skott smekte ribbans överkant. Matchen hade blivit vidrigt och helt onödigt spännande, men så satte Rekan 5-4 på Ragnarssons framspelning i 61:a, och nu släppte Sirius inte taget. Lomanov städade undan motståndet under slutkvarten; en uppåkning på högerkanten ned mot kortlinjen och ett skott ur liten vinkel gav 6-4, och två raka hörnmål till 7-4 och 8-4 tog Sirius till kvartsfinal efter en hel del darr och möda.


Kvartsfinalerna
Kanske var det ändå en fördel att vi tvingades spela förkval för att nå slutspelet? För nu ställdes vi nämligen mot Sandviken, ett starkt men ändå möjligtvis hanterbart motstånd – alternativen om vi hade gått direkt till slutspel hade hetat Vetlanda eller Västerås vilket nog hade varit omöjligare uppgifter. SAIK tränades av ”Demon-Thony” Lindqvist och hade sin absolut farligaste spelare i motorn Stefan Åsbrink, och några övriga starka kort i den hårdskjutande Stefan ”Pumpen” Andersson och den svårflörtade målvakten ”Pella” Grönberg. Det var ett lag vi kunde utan och innan, det var ett lag vi definitivt kunde välta hemma på Studan, men problemet var att det krävdes minst en seger på Jernvallen för att ta sig vidare till semifinal, och på den trånga och svårspelade isen trivdes Sirius illa.

Mån 24 feb: Sandviken-Sirius 4-3 (2-0), Jernvallen
Förbud mot punktmarkering – denna bandyns mest mystiska regel, blev samtalsämnet efter den första kvartsfinalen. Tränare Sköld hävdade nämligen ilsket att det var just punktbevakning på Lomanov som Pumpen ägnade sig åt matchen igenom, men att domarna såg mellan fingrarna. Från SAIK-lägret viftade man bort kritiken och målade ut Sköld som en dålig förlorare – ja, blodet kokade redan efter bara en spelad match.
   Sirius steppade annars upp och gjorde det bra på Jernvallen, men matchen stod och vägde ett flertal gånger, och varje gång tippade den över åt fel håll för de blåsvarta. SAIK tog ledningen redan i 2:a genom Pumpen på hörna, och när Lomanov fick ett gyllene friläge att kvittera tio minuter senare så räddade Grönberg bollen. Den första halvleken blev annars ganska initiativfattig, och inte mycket hände förutom att Mikael Lindberg satte 2-0 i ett anfall där Sirius inte hängde med. I inledningen av andra hade Sirius ett flertal chanser att få kontakt: Ett knepigt frislag av Edberg, en straffsituation där Lomanov hakades men inte fick något med sig, och ännu ett farligt frislag av Rekan. Istället såg SAIK ut att avgöra på två olyckliga minuter: En sanslös soloåkning av Stefan Åsbrink gav 3-0, och en fällning av samma Åsbrink i 60:e minuten gav en frilägesutvisning på Micke Söderman och ett frislag, på vilket Pumpen sköt in 4-0. Nu borde det rimligtvis ha varit kört, men mot alla odds kom Sirius igen: I 66:e klippte Rekan till och fick in 4-1, strax därpå satte Lomanov 4-2, och minuten senare kom Anufrienkos 4-3. Nu jagade Sirius kvittering mot ett stressat SAIK, men tyvärr förstörde man för sig själva när tre man åkte ut på kort tid: först Edberg, sedan Micke Persson och Lelle Bergman. Med sju utespelare på isen fick Sirius ägna sig åt att försvara uddamålsförlusten snarare än att jaga kvittering, och så tog SAIK hem den första ronden. Men Sirius var med i matchen, ingen tvekan om det!

Ons 26 feb: Sirius-Sandviken 3-2 (2-0), Studenternas
Kanske gav tränare Skölds påtryckningar på domarkåren effekt, för i den första kvarten på Studan slapp Lomanov ha Pumpen som häftplåster, och efter några inledande försök av Åkerlind och Håkan Pettersson blev detta Sirius match. Lomanov inledde med att skjuta bredvid i fritt läge, och även Rekan sköt utanför. 1-0 kom dock i 8:e; vår ungrare Sandor gjorde en uppåkning ned till kortlinjen och spelade in till Ragnarsson, som släppte vidare till Rekan, som klappade in bollen. Nästa mål kom i en liknande situation, men den här gången var det Lomanov som hamnade vid samma kortlinje och spelade in till Ragnarsson, som den här gången sköt själv och fick jubla över 2-0. Anufrienko var nära 3-0, men Pella Grönberg enhandsräddade. När Sirius tidigt i andra fick Rekan skadad i en krock tappade dock blåsvart initiativet, och Åsbrink satte strax 2-1 efter att ha åkt ifrån Totta i samband med ett frislag. Men Sirius kom igen; Edberg var nära att utöka, och Verner sköt ett skott som Grönberg räddade till hörna, och på denna hörna saftade matchens man Sandor in 3-1. Nu var det lugn gata fram till 68:e då Anders Jacobsson sköt in 3-2 på hörna, och därifrån fick Sirius försvara sin sköra uddamålsledning – något man dock gjorde bra, och frånsett ett hårt skott från Mikael Lindberg som Kylan klistrade blev det aldrig farligt. Sirius hade kvitterat – Jernvallen nästa!

Fre 28 feb: Sandviken-Sirius 6-3 (3-1), Jernvallen
Det var uppenbarligen en enorm skillnad mellan att spela på Studan och att spela på Jernvallen. På hemmaplan såg Sirius ut som hungriga vargar, men uppe i Sandviken var man tama möss igen. Och spelmotorn Åkerlind som blev helt utraderad i den förra matchen dominerade nu igen. En lång diagonalpass på ett frislag ställde Sirius, och Håkan Pettersson tog ned bollen och slog in 1-0 via Kylan. Lomanov kvitterade snabbt till 1-1 på hörna, men sedan var det Kylan som höll Sirius kvar i matchen. Efter halvtimmen slog Jacobsson en perfekt passning till Åkerlind, som hittade luckan att åka igenom och satte 2-1, och 3-1 kom i 38:e då Micke Söderman drog ned Pumpen, och Håkan P satte straffen. 4-1 kom tidigt i andra genom Pumpen på hörna, och bragdupphämtningen som kunde vända matchen fick vi vänta förgäves på – kanske hade den kommit om Edberg hade satt sitt friläge, eller om Anufrienko inte skjutit utanför i öppet läge, men så blev det inte, och Håkan P satte istället 5-1 på sin andra straff. Matchen var förstås avgjord även om några mål trillade in på slutet: Sirius fick en straff som Rekan satte till 5-2, Mikael Lindberg satte 6-2, och Lomanov satte punkt med sitt 6-3-mål på hörna.


En irriterad Totta Skjöld i utvisningsbåset.

Sön 1 mar: Sirius-Sandviken 5-2 (0-1), Studenternas
Stefan Åkerlind var en av landets absolut yppersta bandyspelare, men på Studan var han blek som barnvälling – för andra matchen i rad lyckades Sirius helt neutralisera Sandvikens spelmotor, och därmed hela SAIK. Trots detta gick bortalaget till halvtidsledning, efter en inledande 20-minutersperiod av dominans då Tomas Larsson rättvist och logiskt rakade in 0-1 i krysset. Men sedan tog Sirius över fullständigt, men Pella Grönberg växte ut till ett spöke i målet: Verner, Lomanov, Anufrienko och Ragnarsson hade alla fina kvitteringslägen, men Grönberg räddade alltihop; och alla närmast kom Rekan som kom ren efter Edbergs fina pass, men la bollen i stolpen. Som tur var kom utdelningen istället ganska omedelbart efter avslaget i andra, och det var Rekan som satte 1-1 på sitt förra lag efter ett frislag. Samme Rekan satte även 2-1 efter ett exemplariskt anfall: Totta spelade upp till Lomanov på mittplan, som avancerade snabbt och la ut bollen mot högerkanten till Edberg, som spelade in bollen framför mål, och där petade Rekan in ledningsmålet. Lomanov satte sedan 3-1 på hörna, och blåsvart hade matchen under full kontroll med ett perfekt disciplinerat spel – tills två Siriusspelare plötsligt kolliderade på mittplan och lämnade fri gata till Pumpen, som satte 3-2 med tio minuter kvar. Men nervositeten hann aldrig ta greppet om Studanpubliken, för Lomanov sköt direkt in 4-2 med en kanon från högerkanten ur dålig vinkel, och spädde dessutom på med 5-2 på hörna. Sandviken var ett lag i gungning, medan Sirius lyste av hunger – men för att avancera till semifinalerna var vi tvungna att vinna på Jernvallen i den avgörande matchen. Kunde det gå?

Tis 3 mar: Sandviken-Sirius 6-5 SD (2-3, 3-2, 1-0), Jernvallen
Så fick säsongen 91/92 till slut ett grymt slut: Ett suddenavgörande i fel bur. Men så var det ju också 16 år innan sudden-Suddens tid. Och i ärlighetens namn så var SAIK det något bättre laget, såväl i denna avgörande drabbning som sett över alla fem matcherna. Det svängde fram och tillbaka matchen igenom i det gastkramande dramat på Jernvallen: Rekan sköt in 0-1 i 16:e, men SAIK vände efter att först slagit in kvitteringen på en helt feldömd straff, och Åsbrink sedan lagt in 2-1 i 31:a. Sirius hade under tiden ägnat sig åt att missa en lång rad med hörnor, men i 39:e fick man utdelning då Rekan slog in 2-2 på en hörnretur, och så kom också 2-3 strax innan paus då Engstrand sköt ett isskott ur liten vinkel. Så här långt såg allt bra ut, men i andra krymte SAIK ytorna och gick på tuffare, och Sirius fick direkt problem. Trots att blåsvart fick spela i numerärt överläge åstadkom man ingenting framåt, och den logiska konsekvensen kom i 73:e minuten: SAIK kvitterade till 3-3, strax därpå kom Pumpen in direkt från utvisningsbådet och sköt in 4-3 på frislag, och så satte Åsbrink 5-3 i 77:e minuten. Nu var det förstås kört? Nej, Sirius kom igen i en sista kraftsamling för att hålla liv i säsongen: i 82:a frispelade Lomanov Engstrand, som drog Grönberg och satte 5-4 med sitt andra mål för dagen, och bara minuten senare återgäldade Engstrand tjänsten och spelade fram Lomanov som satte 5-5. Och dramat hade bara börjat. I 88:e fick SAIK en straff som Håkan Pettersson smällde upp i ribban, och strax därpå sköt samme Pettersson ett stenhårt skott som Kylan räddade till hörna. Men alla hjältemodiga insatser var förgäves. SAIK fortsatte spela lugnt och metodiskt i förlängningen, och Sirius kunde inte krångla sig ur greppet. Fem minuter in i förlängningen fick SAIK en hörna, den magnifika Kylan räddade ännu en gång, men på returen stod hemmalagets grovjobbare Håkan Andersson rätt placerad och lyckades få in segerbollen – och ridån gick ned över denna säsong där vi hade hoppats på så mycket mera.


Skytteligan
Lomanov 45, Rekan 40, Verner 14, Anufrienko 11, Edberg 6, Engstrand 4, Ragnarsson 3, Sandor 3, Patte 3, Totta 1, Wallin 1

För den som ville göra många mål var det bra att spela med Lomanov – 90/91 vann Verner skytteligan, och 91/92 var det Rekan som sprutade in mål: 40 stycken på 28 matcher, och det som mittfältare. Men Lomanov själv var förstås ännu värre med sina 45 strutar. I övrigt så utmärkte sig kanske framför allt lagkapten Edberg den här säsongen, som spelade både mittfältare och libero med den äran, samt målvakten Kylan som bara växte i buren.


Sammanfattning
Det såg så lovande ut under december, och det blev faktiskt till slut också Sirius bästa säsong sedan 1984. Men slutomdömet blev ändå det vanliga under Lomanoveran: Sirius höll en för låg lägstanivå och tajmade formtoppen alldeles för tidigt. Och plumpen i protokollet var framförallt den svaga insatsen i Elitserien, där vi hade hela sex lag före i tabellen och därigenom tvingades till ett ovärdigt kval för att spela slutspel. Och hur var det med Lomanov, lyckades vi göra oss mindre beroende av honom? Svaret får nog bli nej, tendensen var snarare den motsatta – ryssen var bättre än någonsin, men när han saknades blev bristerna alltför uppenbara: matchstraffet och avstängningen som Lomanov drog på sig under elitserien blev helt enkelt ödesdigra, och det var under dessa två matcher mot Selånger och VSK som Sirius förlorade slutspelsplatsen.

Sudden death-avgörandet mot SAIK gav förstås också en bitter smak i munnen. Sirius hade potential att gå längre denna säsong, men i semifinalen hade det ärlighetens namn nog tagit stopp. SAIK var, visade det sig, chanslösa när man ställdes mot de blivande vinnarna Vetlanda, och även VSK och Boltic var numret större än blåsvart när det kom till kritan. Tongångarna från ledningen var iallafall oförändrat positiva – Sirius skulle föryngra och fortsätta satsa uppåt till nästa säsong. Än fanns det pengar i kassakistan, och det ryska krutet var fortfarande torrt.


Profilen

Hej Kylan, hur var det att spela i Sirius 91/92?
Ja, det var väl ett år då vi fick ut ganska mycket av vårt spel. Det fanns ju andra säsonger då vi inte fick ut lika mycket. Vi var väldigt nära semi men hade inte marginalerna med oss. Jag minns att Rekan var väldigt duktig och Sergej var helt fenomenal i de där matcherna mot Sandviken.

Du slog igenom säsongen innan – helt oerfaren. Hur tordes Sirius satsa på dig?
Det var ju lite läskigt men samtidigt roligt förstås. Det var jag och en jämngammal målvakt som hette Johan Molin som Sirius satsade på, och det var nog egentligen inte jag som var främst påtänkt som förstemålvakt, men Torvald lät oss stå varannan match. Och sedan blev det att jag tog över. Det var modigt gjort av Sirius att satsa på två så unga målvakter. Ingen av oss sågs nog direkt som en jättetalang, men vi sågs som stabila och jämna.

Hur hamnade du i bandymålet?
Jag började spela i Danmarks IF, och vi brukade alternera som målvakter. Jag tyckte det var roligt och var väl lite bättre än de flesta andra som prövade. Man är ensam och utsatt som målvakt, gör man det bra märks det och gör man det dåligt märks det också. Så är det inte alltid som utespelare men jag trivdes med att ha det så.

Vilken sorts målvakt var du? 
Jag var stabil, jag var bra på närspel och på att mota bollar, och jag var ganska dålig ute i straffområdet och på att sätta igång bollen. Men framförallt hade jag nog min styrka i att jag blev bättre ju viktigare matcherna blev. Jag brukade höja mig när det gällde som mest.

Du slog igenom tidigt men hade också en ganska kort karriär. Varför slutade du?
Jag slutade 1999, när jag skulle fylla 29 år. Så visst, det var ju ganska tidigt. Mitt spel byggde väldigt mycket på att jag var engagerad, och med tiden började det bli andra saker som tog upp mitt engagemang, jobb, familj och sådant. Och jag blev klart sämre när jag förlorade det. När jag slutade hade Andreas Bomark kommit till Sirius och han var klart bättre än mig så då blev det inget svårt beslut. Sedan gjorde jag en kort comeback, spelade en halv säsong i Hammarby och fick stå några matcher. Det var kul att få uppleva hajpen på Zinken, och det var också kul att vara med på finalen, att få värma upp inför 20 000 åskådare. Nu fick jag inte spela då, men det var ändå ett fint minne.

Ok, men vilket är då ditt bästa Siriusminne?
Det var fantastiskt när vi vann World Cup 1993. Och det var också fantastiskt när vi slog ut Villa i kvarten 1994, vi hade ju åkt ut i kvarten så många gånger tidigare. Det var en 7-8 underbara dagar. Sedan kommer jag också ihåg när vi gick upp igen 1998, då satt jag visserligen på bänken men det var ändå en riktigt skön känsla.

Vad har du för relation till bandyn och till Sirius idag?
Jag har en liten roll på målvaktssidan i P18-laget, där min yngste grabb också spelar. Men framförallt så har jag säsongskort och försöker gå på varje hemmamatch. Jag tycker fortfarande det är väldigt roligt att gå till Studan även om vi ofta får stryk. Bandy är fortfarande den snabbaste och vackraste sporten enligt mig. Och så måste jag berömma Västra Sidan som jag tycker står för en otroligt positiv supporterkultur. Så jag har en stark relation till Sirius än idag.



Tillbaka till toppen