Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Bandysäsongen 2001/2002

Kris och degradering. Nitton raka insläppta mot Gripen. Och bussen fylld till blott en tredjedel. Ja, bandysäsongen 2001/02 var verkligen ingen dans på rosor.

Läget i laget
Sirius svettiga upphämtning i slutet av säsongen 00/01 räddade kontraktet, men det gick inte många dagar av Silly Season -01 innan man förstod att bragden förmodligen bara sköt plågan på framtiden. Redan samma dag som kontraktet var klart tackade tränare Kjell Edberg för sig, och i den stilen fortsatte det. Sillyn var helt enkelt en enkelriktad affär: Många bra spelare lämnade Sirius, få bra spelare kom till. Det var självklart den prekära ekonomiska situationen som fick spelarna att fly fältet. Sirius hade visserligen gjort ett plusresultat på 300 000, men det var en ynklig droppe i havet. Den totala skuldbördan låg på drygt fyra miljoner, varav lejonparten handlade om spelarlöner, och matematiken var enkel: Ville man dra in pengar på sin bandy hade man ingenting i Sirius att göra.

Flera av de tongivande spelarna vände hemåt. Skyttekungen David Karlgren flyttade tillbaka till Lidköping för spel i Villa, speldirigenten Andreas Westman flyttade också hem till Västanfors som spelande tränare, och halven Henrik Heed som Sirius haft till låns flyttade hem till Bollnäs. Målvakten Andreas Bomark landade något överraskande ett kontrakt med Hammarby, medan Oskar Pettersson tog ett kliv nedåt till Helenelund, inlånade anfallaren Fille Cederbaum hamnade i Vetlanda och ryggskadade anfallaren Henke Johansson fann det lika bra att lägga av för gott. Men det allra värsta var att vi snart också förlorade spelare till vår hemska nemesis VP. Mattias ”Foppa” Forsberg, Tobbe Dahlberg och Matte Tapper tyckte alla att framtidsutsikterna såg bättre ut i orange-blått. ”Vi ska till allsvenskan” utropade VP-ordföranden Mikael Niklasson sturskt, och tyvärr var det svårt att inte hålla med om att riskerna för ett tronskifte inom Uppsalabandyn var överhängande.

När det gällde tränarfrågan gick Sirius som alltid först till Lasse ”Hydas” Hydling och Mats Söderman, dessa var dock inte intresserade att lämna sina jobb hos VP. Även Andreas Westman tillfrågades, men denne hade fått nog av Sirius lönestrulande. Lösningen blev istället en riktig dark horse, en 30-åring vid namn Johan Pettersson från Hammarbys organisation. Pettersson var en klok karl som pratade mycket i termer som ”utveckling”, ”långsiktighet” och ”en resa tillsammans” – lite som en förtida Magnus Berglund. Unge herr Pettersson hade dock inte mycket tränarerfarenhet i bagaget; han hade faktiskt aldrig tidigare tränat ett herrlag i bandy, utan endast Hammarbys dam- respektive U19-lag. Assisterande tränare blev en före detta Siriusspelare; Kalixfödde Patrik ”Patte” Rönnkvist (ej att förväxla med Kalixfödde Patrik ”Palle” Rönnkvist i Edsbyn).

När det gällde att fylla på spelartruppen fick Sirius nöja sig med småsmulorna på sillyns smörgåsbord. De tio spelare som förlorats ersattes med endast tre mer eller mindre etablerade spelare – varav två hade varit med om att åka ur Allsvenskan tidigare under vintern. De tre var: Tobias Meland, Västanforsfostrad mittfältare, närmast från Katrineholm, Daniel Åhl, mångsidig urnorrbottning från Kalix, samt Peter Stock, Haparandahalva, närmast ifrån Skutskär. Övriga spelare som anslöt var – med all respekt – inte precis några toppnamn. Sirius fick finkamma den lokala marknaden, och hittade där VP-inventarien Acke Wennås, samt en hög spelare från Uppsala BoIS; Bollnäsprodukten Andreas Skarps, samt halven Johan Wiström och målvakten Johan Wängelin. Den egna produkten Magnus ”Seglarn” Andersson återvände också efter att ha varit utlånad till VSK’s juniorlag. De åtta tappra som valt att stanna kvar i den ekonomiska malströmmen var målvakten Fredrik ”Linken” Lindqvist, backkvartetten Jonas ”Josse” Johansson, Tobbe Forss, Fredrik Hjelmstedt och Jocke Persson, den lätt depraverade mittfältaren Andreas ”Läder och Lack” Broberg, den härlige dalmasen Per ”Pucken” Jonsson, samt den skridskosnabbe anfallaren Urban Förare.


Motståndarna
Inte nog med att Sirius var uppenbart försvagade jämfört med förra säsongen – motståndet i serien var dessutom värre. Broberg var seriens nykomlingar, redo att göra ett andra försök att etablera sig i allsvenskan efter att snabbt studsat tillbaka efter degraderingen två år tidigare. Broberg litade som många andra lag till ryssar och finnar när det gällde förstärkningar, och hade värvat till sig bl.a. målvakten Pasi Hiekkanen, liberon Petteri Lampinen och anfallaren Vyatcheslav Arkhipkin. Men eftersom två norrlag blivit degraderade föregående säsong, Skutskär och Kalix, skulle ett söderlag flyttas upp till norrserien, och detta lag blev inget mindre än kroniskt guldsatsande Hammarby med bl.a. Jonas Claesson och Andreas Lindström (numera Eskhult) i laget. Bland de återstående fem lagen fanns heller inga enkla nötter att knäcka: Sandviken, Falun, Edsbyn, Bollnäs och Ljusdal. Av de fyra elitserieplatserna var tre vikta åt de tre storlagen Bajen, SAIK och Falun. Återstod en plats att slåss om för Hälsingeutmanarna Bollnäs, Edsbyn och Ljusdal. För Sirius del reducerades serien i stort sett till en tvekamp med Broberg om att undvika sistaplatsen – någonting utöver det var omöjligt att drömma om ens med en optimismnivå värdig Kniv-Jonas.


Försäsongen
Det fanns få – om ens någon – anledning att vara optimist gällande Sirius under hösten 2001. Under försäsongen spirade dock ett visst hopp om framtiden upp. Dels berodde detta på att tränaren Johan Pettersson gav ett gott intryck och faktiskt tycktes ha en filosofi och plan bakom sitt träningsupplägg. Sirius körde hårt med konditionsträning under våren, och styrketräning ute på Bosön tillsammans med tyngdlyftaren Rickard Nilsson under sommaren. ”Fysisk styrka ger mental styrka” som tränare Pettersson uttryckte det. Pettersson bad också om tålamod inför säsongen – det var ett nytt lag Sirius ställde på benen, och supportrar och publik skulle vara beredda på att det skulle ta lite tid att få ihop sakerna. 

Dessutom visade Sirius upp lovande takter i träningsmatcherna. Man höll jämna steg med flera topplag, och lyckades på sluttampen till och med vinna matcher mot allsvenskt motstånd. Det började lovande med en stabil vinst mot Gustavsberg (11-3), där ”Pucken” och ”Seglarn” glänste, samt en mycket hedersam förlust mot VSK i Svenssons Cup (4-5). Därefter följde några sämre matcher; förluster mot Villa (2-5) och Vetlanda (0-6) i Svenssons Cup, en föga glamourös vinst i DM-finalen mot Vesta (5-3), samt förlust mot Helenelund i Lützen-dimma (1-4). Sedan kom en förlust mot SAIK (3-6), där man ändå visade bra takter genom att spela oavgjort i den andra halvleken. Försäsongen fortsatte med ett kryss mot Broberg (2-2), och en usel insats mot Skutskär (3-6), innan man avslutade försäsongen med bravur, med dubbla segrar mot allsvenskt motstånd: Gripen (3-2) och Katrineholm (6-4).

Ekonomin flåsade dock hela tiden Sirius i nacken, och bara dagar innan premiären kom beskedet med sämsta möjliga tajming: Före detta tränaren Kjell Edberg och de båda före detta spelarna Andreas Westman och Magnus Lövdahl hade tappat tålamodet och vänt sig till Kronofogden för att få ut de saknade lönerna. ”Man stoppar de gamla lönerna i en säck och hoppas på att tomten ska komma och hämta den”, som Kjell Edberg uttryckte saken. Sirius hade inga kommentarer att lämna kring affären. Nu fanns det naturligtvis ingenting av värde att utmäta på Sirius skabbiga kansli vid Studenternas parkering, och fogden lät meddela att de var upp till målsägarna att eventuellt begära Sirius i konkurs – något som åtminstone Edberg inte tycktes alldeles främmande för enligt uttalanden i tidningarna.


Allsvenskan Norra

Sön 11 Nov: Sirius-Hammarby 2-11 (1-4), Studenternas
Detta år kom det gamla bandybegreppet ”skamgränsen” att användas flitigt – att klara skamgränsen innebar att i en omöjlig match åtminstone göra minst ett mål och släppa in färre än tio. Sirius klarade inte riktigt skamgränsen i premiären, men det var ändå inte helt nattsvart. Sirius satsade på en tajt defensiv på ett blåsigt och höstfuktigt Studenternas, och åtminstone i första halvleken fungerade det hyfsat då Bajen aldrig fick igång något spel. Problemet var bara att gästerna visade upp en hundraprocentig effektivitet på de få chanser som bjöds. Sirius hade en ypperlig chans att ta ledningen då Pucken spelade fram Broberg i ett friläge som sumpades. Sedan bjöd Sirius Henrik Koch och Andreas Lindström på varsitt mål innan Sirius gjorde säsongens första: Wiström spelade fram Åhl med ett diagonalpass, och nyförvärvet satte bollen mellan benen på Hammarbys målvakt till 1-2. Trots att Sirius spelmässigt höll Bajen stångna blev det ändå två mål till i baken innan paus, det första av Claesson och det andra på en riktigt billig straff. I andra fick Hammarby medvind och blåste ifrån Sirius med fyra mål till. Sedan putsade Sirius till siffrorna då Förare blixtrade till och satte 2-8, men det skulle som sagt bli tvåsiffrigt till slut; 2-11. Mest oroande var kanske att Sirius enda konkurrent om jumboplatsen, Broberg, tog en vinst redan i premiäromgången, då man slog Ljusdal på bortaplan med 6-2. Men trots allt var det en hyggligt lovande premiär, även om UNT’s krönikör Peter Johansson inte var imponerade av Sirius: ”Meningslös defensiv taktik” löd omdömet. Man undrar hur många mål det runnit in om krönikör Johansson hade coachat laget?

Ons 14 Nov: Edsbyn-Sirius 5-3 (5-2), Ön
Det gällde att härda ut, hålla siffrorna nere, och leta ljuspunkter där de fanns. Därför gick även säsongens andra förlust lätt att skaka av sig, för det fanns faktiskt en hel del positivt att ta med sig hem från Byn.  Hemmalaget gick snabbt upp till 2-0, men sedan tog Sirius och Peter Stock – som debuterade i blåsvart – över matchen. Åtminstone tillfälligt. I 18:e spelade Stock fram Åhl till 2-1, och två minuter senare kvitterade samme Stock på hörna. Därefter blev det återigen Edsbyn för hela slanten, som gick upp till 5-2 innan Peter Törnberg åkte på ett matchstraff i slutet av halvleken. Detta gav Sirius ett övertag mot Byns sargade försvarslinje i den andra halvleken, men målvakten Anders Svensson storspelade, och Sirius lyckades bara förpassa en boll i mål; Acke Wennås gjorde sitt första Siriusmål på hörna. Tränare Pettersson blickade som vanligt framåt efter matchen: ”Vi är på väg att bygga något stort, men ge oss tid. Vi har startat på noll och har åtta nya spelare i laget.” Och visst, med tiden kunde nog det här lagbygget bli bra, frågan var bara om den tiden fanns?

Sön 18 Nov: Ljusdal-Sirius 5-3 (3-1), Ljusdals IP
Inför matchen stod båda lagen på noll poäng. Efter matchen var endast ett av lagen poänglöst, och tyvärr var det laget Sirius. Även om förlustsiffrorna blev identiska de från Edsbymatchen så var det här en mycket sämre insats – att Sirius kom hem pepparkakslösa* från Ljusdal säger en hel del om den håglösa inställningen. Ljusdal hade ledningen med 2-0 efter bara 8 minuter, hade full kontroll på läget och var etta på alla bollar. Trots det usla spelet lyckades Sirius reducera i 37:e då Pucken spelade fram Förare som föste in bollen i mål. Den här matchen kunde dock bara gå åt ett håll, och i 70:e minuten satte Ljusdal 5-1, efter att den annars utmärkte Johan Wängelin, debutant i Siriusmålet, släppt en något billig retur till Jon-Anders Åhs. På slutet vaknade Sirius dock äntligen till: 5-2 kom med tio minuter kvar då Pucken bjöds på ett läge av slarviga hemmaförsvarare, och 5-3 kom i 88:e då Pucken frispelade Stock. I slutsekunderna var Förare dessutom nära att reducera ytterligare, men Sirius hade vaknat försent. Det blev en tredje nollpoängare.

* På den här tiden fick alla som tvingades sätta sig i Ljusdals utvisningsbås en burk pepparkakor. Men Sirius drog alltså inte på sig en enda utvisning.

Ons 21 Nov: Sirius-Sandviken 0-4 (0-3), Studenternas
Sirius klarade inte heller skamgränsen i sin andra hemmamatch, men den här gången var det inte defensiven utan offensiven som fallerade. Sirius lyckades alltså inte spräcka nollan mot stålmännen, men chanser saknades dock inte. Förare satte tonen då han missade ett läge redan i första minuten. Därpå satte SAIK 0-1 på frislag, innan det var Puckens tur att få ett friläge – och missa. Sandviken kunde sedan obarmhärtigt döda tillställningen, då Södergren gjorde ett solomål, och Patrik Nilsson sköt ett så hårt skott att det for in i mål och ut igen så snabbt att ingen egentligen verkade säker på om den verkligen hade varit inne – men 0-3 kom snart upp på tavlan. I andra var det mest målvakten Wängelin som glänste och så när höll nollan; dock fick han kapitulera för en straff i 75:e minuten. Eftersom Falun, som startat oväntat trögt, tog sin första seger i denna omgång var Sirius nu ensamt poänglösa i tabellen.

Sön 25 Nov: Bollnäs-Sirius 14-4 (6-1), Sävstaås
Det här var förmodligen Västra Sidans mest idiotiska bortaresa genom tiderna. Å andra sidan gav den så småningom upphov till en textrad i en av de klassiska Siriuslåtarna – att bussen var fylld till blott en tredjedel i Dobbarna Före’s ”Döden kom på tilläggstid” syftar på just den här resan, även om en tredjedel faktiskt är en överdrift; en fjärdedel ligger nog närmare sanningen. Den usla säsongsinledningen hade decimerat supporterskaran till den verkliga hardcore-kärnan, och inför denna bortamatch hade vi endast 20 anmälda. När vi väl möttes på parkeringen utanför Studan hade ytterligare några fallit ifrån på grund av bakfylla eller allmän leda, och nu återstod endast fjorton hugade hälsingeresenärer. Ett snabbt överslag gjorde klart att priset skulle bli lite drygt 500 kr per skalle för att resan skulle gå ihop ekonomiskt, ett pris som underligt nog inte skrämde bort någon ytterligare, så bussen rullade iväg mot Bollnäs med fjorton tappra supportrar som betalat en förmögenhet för att få se sitt favoritlag bli kölhalade, utspelade och förnedrade. Siriuslaget 01/02 var som ett för kort täcke – det kunde inte täcka upp både framåt och bakåt på samma gång. Den här dagen var Sirius hyfsade framåt men katastrofalt menlösa bakåt, ”de åker igenom pinsamt lätt” som Andreas Broberg utryckte saken. Sirius hängde i alla fall med till tolfte minuten, då Acke Wennås kvitterade till 1-1 på hörna. Sedan kom raset, och Patrik Larsson och Hans Åström fick lekstuga i Siriusförsvaret; det var frilägen, bjudningar och en hel massa hörnmål. Det rasslade tre gånger i Bollnäsnätet i den andra halvleken också, varav två gånger på hörna; Åhl satte 9-2, Stock 10-3, och slutligen gjorde Åhl 12-4. Bollnäs gjorde dock hela fjorton mål – ganska exakt ett per Siriussupporter. Man kan tro att stämningen i bussen hem mot Uppsala var på botten, men konstigt nog var det som att vår fjortonmannaklack befann sig i någon sorts endorfinrus orsakade av den psykiska smärtan. Jag minns faktiskt hemresan som en av mina finaste busstunder, där vi snart glömde våra bekymmer med hjälp av ett hamburgermål från Max och en skräckis på videon (Demons 2) – men kanske framförallt genom att vi befann oss i det bästa sällskap man kunde få: De fjorton finaste supportrarna från Västra Sidan.

Ons 28 Nov: Sirius-Falun 2-6 (0-3), Studenternas
Omväxling förnöjer: Efter två hyfsat hedersamma förluster och tre ganska skamliga förluster var det nu dags för en till hedersam förlust. Faktum är att Sirius var väl så bra som Falun, problemet var bara att dalkarlarna hade ett vapen som Sirius inte kunde värja sig mot. Hörnor. Falun satte fem av sina sex hörnor, och Obuhov hann panga in två stycken när Sirius knappt hunnit snöra på sig skridskorna. Även om Sirius spelade hyggligt kammade man noll i första, och istället kunde Obuhov skjuta in 0-3 innan paus. I andra reducerade Sirius tidigt och snyggt, Åhl slog en lyra till Wennås som frispelade Förare till 1-3. Sedan blev det hörna igen, Sirius hade lärt sig att rusa på Obuhov, men då slog Örjan Elfström in bollen istället. Och sedan slog Tomas Jansson in bollen istället. Till slut gjorde Falun ett spelmål också genom Obuhov, innan Josse spikade siffrorna till 2-6 på hörna. Sirius poängmässigt usla inledning kunde delvis förklaras med ett mycket oförlåtande spelprogram; på hemmaplan hade vi fått möta de tre omöjliga topplagen, och de tre hälsingelagen Bollnäs, Edsbyn och Ljusdal, som vi skulle kunna hota på en bra dag, hade vi alla mött på bortaplan. Nu väntade dock ett dubbelmöte med Broberg, och då fanns det inga ursäkter längre.

Sön 2 Dec: Broberg-Sirius 4-1 (2-1), Hällåsen
Nähä, inte det. Måstematchen blev ett magplask. Men en trevlig bortaresa fick vi i alla fall göra, jag och Farbror, med ett besök på Söderhamns mysiga julmarknad innan matchen. Men på Hällåsen var det slut på myset. Broberg dominerade stort i första halvleken, och det var bara Linkens storspel som höll Sirius kvar i matchen i första halvleken. Det höll till 39:e då tunge Mikael Oskarsson skrinnade igenom hela straffområdet och slog in bollen. Sedan kvitterade Sirius ologiskt tre minuter senare då Åhl höll sig framme på en retur efter Wennås skott, men Broberg lyckades ändå gå till paus i ledning, då Mattias Lindblom spelade fram Sergey Bezobrasov till 2-1. I andra halvleken försökte Sirius ta tag i taktpinnen och tryckte på, men med en total brist på konstruktivitet. Det blev aldrig några fler blåsvarta mål, istället punkterade Broberg matchen i 83:e med 3-1 genom Lindblom, och sedan 4-1 genom Ola Hallberg. Med Sirius fortfarande poänglöst och fyra poäng upp till Broberg återstod nu inte mycket hopp i de blåsvarta leden.

Ons 5 Dec: Sirius-Broberg 6-6 (1-5), Studenternas
En poäng var ju egentligen inte alls tillräckligt – men jäklars vilken poäng det var! Efter 50 minuter var Sirius så långt nere i kolkällaren att man glömt hur dagsljuset ser ut, 20 minuter senare hade man fullständigt vänt upp-och-ner på tillställningen efter en målexplosion lik en blixt från klar himmel. Precis som i hemmamatchen mot Broberg två år tidigare gjorde man sitt bästa för att ge bort matchen i första halvleken. Sirius var konstant tre skär efter och körde fast vid mittlinjen, medan Broberg gasade och körde; efter 26 minuter stod det 0-3 efter mål av Svenne Olsson, Robert Dammbro och Jonas Nygren. Sirius fick sedan en någon tursam reducering då ett frislag landade hos Pucken, som lobbade bollen över Hiekkanen i målet, men sedan fortsatte det: i paus stod det 1-5 efter mål av Daniel Jonsson och Ola Hallberg. Var det inte kört i paus så borde det varit det efter ytterligare ett Hallbergmål i 47:e. Men nu ställde Sirius om, man flyttade upp, satte tre man i anfallet och körde konsekvent på långbollar. ”Riktig tråkbandy, helt enkelt”, förklarade Johan Pettersson glatt, men oj vad det fungerade. Målkavalkaden inleddes i 55:e då Forss pangade in 2-6 på en hörna. Sedan spelade matchens gigant, Urban Förare, fram Andreas Broberg till 3-6. Därpå stal Förare bollen från ett drällande Brobergs-försvar och satte 4-6. Femman kom då Förare var först på en frislagsretur och passade Stock som kunde lägga in bollen i öppet mål. Och med klockan på dryga 70 minuter var vändningen fullbordad, då Stock slog in sitt andra mål på hörna. Det enda tråkiga med dagen var att matchen dog efter kvitteringen. Inget av lagen verkade riktigt riskera den poäng de hade, vilket i Sirius fall var onödigt fegt eftersom det oavgjorda resultatet i stort sett beseglade jumboplatsen. Men trots allt var det sannerligen en poäng som smakade fågel.

Ons 12 Dec: Falun-Sirius 6-0 (5-0), Lugnet
På torsdagen stod konkursen för dörren. Kronofogden knackade på och tog det lilla som fanns att ta. Det räckte naturligtvis inte för att betala ens en mikroskopisk andel av skulderna, och nu var bara frågan om Edberg och gänget skulle löpa linan ut och begära klubben i konkurs. ”Vi vill göra rätt för oss och betala alla i tur och ordning”, kommenterade ordförande Lindell. ”Men det är inte lätt att få in pengar med ett konkurshot hängande över oss. Ingen sponsor vill ju ösa in pengar i ett svart hål”, fortsatte han. På lördagen var det akuta konkurshotet plötsligt undanröjt. UNT kom med glädjebudet att Edberg, Lövet och Westman gått med på en uppgörelse, och Sirius kunde åtminstone tillfälligt få lite arbetsro. På onsdagen åkte Sirius upp till Falun och stod där för en insats lika färglös som den gråa decemberdimman som vällde in över Lugnet. Delvis kunde den andefattiga insatsen förklaras med sjukdoms- och skadeproblem, vilket tvingade tränaren Patte Rönnkvist att dra på sig skridskorna, men det var ändå lite för dåligt för att vara acceptabelt. Sirius sköt ett (1) skott på mål under 90 minuter; ett löst, ofarligt skott rakt på målvakten från långt håll, och höll ett obetydligt högre tempo än luciatåget som utgjorde pausunderhållningen. Tack vare att även Falun gick ner i gåtempo under den andra halvleken stannade det vid sex minusmål i baken.

Sön 16 Dec: Sirius-Bollnäs 4-6 (0-2),
Studenternas
Det här blev nästan en repris av den otroliga comebacken mot Broberg 1½ vecka tidigare. Nästan, men eftersom vi den här gången mötte bogeyteamens bogeyteam Bollnäs så blev det den här gången inget lyckligt slut. Precis som mot Broberg så gav Sirius bort de första 50 minuterna totalt. Bollnäs ledde då med 3-0 efter att fullständigt ha spelat ut Sirius, och det var bara Linkens storspel som höll Sirius kvar i matchen. Men så plötsligt hände någonting med Sirius, och det var Förares genombrytning i 55:e minuten som var startskottet; fri med Oksanen satte han 1-3. Strax därefter var det Stocks tur att glänsa, från sin position på vänsterkanten tog han emot ett målvaktsutkast, satte fart på skenorna och slickade långlinjen ner till hörnflaggan, slickade kortlinjen fram till målet, och sprätte upp bollen från nästan ingen vinkel alls. Och i 64:e kom kvitteringen från en debutantmålskytt; Magnus ”Seglarn” Andersson slog in en hörnretur till 3-3. Nu hade Sirius poängvittring, men så tappade man bort på Hasse Åström, som plötsligt fick en hel planhalva att gå på, och så stod det 3-4 i 69:e. Sirius kom igen ännu en gång, och i 83:e kom ett helt koppel spelare fria mot Bollnäsmålet, och genom Åhl kvitterade Sirius en andra gång. Men så var det den eländige Åström som förstörde dagen som så ofta tidigare, med fyra minuter kvar kom han loss på högerkanten, passerade Jocke Persson, och sprätte in 4-5 fri med Linken. Och en tredje kvittering blev det inte, istället punkterade Bollnäs matchen i 89:e genom Gustav Björkman. Och Sirius förblev fastspikade i botten av tabellen.

Ons 19 Dec: Sirius-Edsbyn 3-2 (2-1), Studenternas
Du vet att du är Siriussupporter när du står på en öde och kall betongläktare och jublar hysteriskt över ditt lags första vinst i seriens elfte omgång. Ja, för äntligen kom segern, och den var dessutom helt rättvis. Sirius började med den kraftiga vinden i ryggen och fick en perfekt start; Åhl sköt ett kanonskott som gav en hörna, på vilken Åhl sköt hårt ännu en gång, och returen petade Wennås in. Trots Siriusdominans kvitterade Byn efter en halvtimme genom Palle Rönnkvist på hörna, och Jocke Hedqvist var sedan mycket nära att ge bortalaget ledningen på en dubbelchans, men Linken klarade prövningen. Istället gick Sirius till halvtidsvila i ledningen, då Broberg skrinnat igenom straffområdet och blivit fälld, och Åhl sköt in den påföljande straffen. I andra halvleks motvind fick Sirius jobba hårdare, men Sirius utökade ändå till 3-1 i 51:a då Förare kom loss i en kontring. Sedan blev det svettigt. Forss åkte på en frilägesutvisning, och Byn reducerade sedan i 68:e genom samarbete mellan Hedqvist och Kuben Olsson. Och ännu värre blev det när Broberg rök ihop med Thomas Liw, vilket resulterade i ett matchstraff för Broberg (medan Liw fick vara kvar på isen), och Sirius fick avsluta med reducerat manskap. Men med vilja, kämpaglöd och en liten gnutta tur lyckades blåsvart ro den hett efterlängtade tvåpoängaren i land. Segerjublet till trots var chanserna att slippa jumboplatsen var fortfarande obefintliga, då det skulle kräva minst en seger i någon av de två omöjliga bortamatcherna mot Bajen eller SAIK. Men moraliskt sett var resultatet ovärderligt; en upprättelse efter en höst fylld av förnedringar.

Ons 26 Dec: Hammarby-Sirius 9-4 (5-2), Zinkensdamm
Ett köpelag som är oförtjänt favoriserade av media och har en korrupt förbundsbas i ryggen – ja, man kan tycka vad man vill om Hammarby bandy, men faktum är ändå att få upplevelser kan mäta sig med annandagsbandy på Zinkensdamm. Detta var min allra första av många annandagar på Zinken, en dag som började med samling runt alkoholstinn frukost hos Jeppe ”70” Hammarström på Hornstull, för vidare marsch ner till Zinkensdamm, där Västra utgjorde en lite blåsvart ö i ett hav av 5000 bajare. Själva matchen blev ungefär vad man kunde vänta sig; Hammarby vann komfortabelt, men fick i alla fall jobba litegrann för poängen. Matchens avgörande moment kom i den 37:a matchminuten. Ställningen var då 3-2, efter att Stock reducerat Bajens 2-0-ledning i 13:e med ett snyggt skott i krysset, och sedan samme Stock frispelat Wennås med en lyra till en 3-2-reducering i 33:e. Nu hade Sirius jobbat till sig en hörna och hade vittring på en kvittering – men siriusalt nog så tog hörnskottet i ribban, Hammarby tog tag i returen, och bollen gick till Claesson som kunde kontra in 4-2. Även 5-2 kom innan paus, och matchen gick förstås mot sitt väntade resultat. Sirius kämpade dock på bra i den andra halvleken, ofta i numerärt underläge då en givmild hemmadomare skickade ut Siriusspelare till botbänken i en ständig ström. Hammarby gjorde bara fyra mål till, Sirius gjorde två; Förare reducerade till 5-3 och Åhl tröstmålade till 9-4. Det var kanske ingen märkvärdig insats av de blåsvarta, men det var ändå ett markant mycket bättre Siriuslag än vad vi såg i premiären.

Fre 28 Dec: Sandviken-Sirius 5-4 (4-1), Jernvallen
Sirius var piskade att vinna denna omöjliga match för att ha en chans att undvika sistaplatsen – och miraklet var inte långt borta. Men säsongens bästa insats räckte till slut ändå inte till; Sirius föll, men med flaggan i högsta topp. Snön spelade en av huvudrollerna i matchen, till en början var de vita flingorna på den goda sidan då de hjälpte till att förstöra SAIK’s nätta kortpassningsspel. Sirius spelade smartare med långbollar och spel på kanterna, och dominerade den första halvleken, men SAIK gjorde målen; 4-1 var ställningen i paus efter att Åhl gjort Siriusmålet på hörna. Men i andra halvleken gjorde Sirius det igen; en brutal upphämtning för tredje gången på en månad. I 54:e satte Stock 4-2 på hörna, i 62:a kom nästa reducering då Meland jagade ikapp en boll vid kortlinjen och sköt, och på returen höll sig Pucken framme och petade in 4-3. Och i 74:e var Sirius också ikapp då Broberg kvitterat på hörna. Men snön, som hade varit på Sirius sida hela matchen, bytte plötsligt sida och började konspirera med hemmalaget. Det hade bara gått tre minuter efter kvitteringen när Pucken lägger en pass inåt i banan, och så fastnar bollen snöpligt i en liten elak snödriva. Fram störtar Magnus Muhrén, och fri med Linken förstör han dagen. Och därmed var serien avgjord för Sirius del, för trots en stigande formkurva var man nu klara som seriejumbo.

Sön 30 Dec: Sirius-Ljusdal 4-3 (3-0), Studenternas
Vi befann oss fortfarande två dagar från nyåret, och ännu så länge kunde man säga att det i alla fall inte var något fel på moralen i Sirius. Den sista seriematchen saknade helt betydelse, men Sirius hade bestämt sig för att ge allt för att avsluta med en tvåpoängare. Vintern höll i sig, och återigen fick man spela i snöstorm – ett väder som uppenbarligen passade Sirius ganska bra. Den första halvleken var kanske Sirius allra bästa under säsongen; backlinjen Hjelmstedt-Forss-Persson var prickfria, och framåt producerade man också; Wennås sköt in 1-0 på hörna i 6:e, två minuter senare åkte Broberg igenom och serverade Åhl till 2-0, och i 38:e slog Meland en fin genomskärare till Broberg som satte 3-0. I andra fick Sirius spela i motvind och Ljusdal jobbade in sig i matchen. Två snabba hörnor gav 3-2, men sedan drog Meland upp en kontring och spelade in till Förare som halvmissade in bollen i mål. Slutligen reducerade Ljusdal till 4-3 på ett mycket tveksamt sätt; Johnny Johansson slog en lyra mot Sirius straffområde, Linken är på väg ut att plocka bollen då han blir omkullkörd av Ville Aaltonen, och bollen rullar in i målet. Skandalöst nog godkändes målet, men Sirius höll ändå linan ut, och avslutningen av grundserien bådade gott för fortsättningsserien efter nyår. Ack, om vi bara visste vad som där väntade.


 Sandviken 14
 11 0
 3
 84-42
 22
 Hammarby 14 10 1 3
 88-58 21
 Bollnäs 14 10 1 3 88-64 21
 Falun 14 7 0 7 65-52 14
 Edsbyn 14 7 0 7 55-59 14
 Ljusdal 14 4 1 9 53-71 9
 Broberg 14 2 2 10 50-91 6
 Sirius 14 2 1 11 40-86 5


Efter grundserien och inför allsvenskan
Sirius hade – som väntat – slutat jumbo i grundserien, men så hopplöst såg det ändå inte ut. Sirius hade, om än oftast endast under 20-minutersperioder, visat att det faktiskt fanns potential i laget, och efter vändningen mot Broberg på Studan hade formen faktiskt sett riktigt lovande ut.

Även om Sirius nu liksom ifjol gick poänglösa in i fortsättningsserien så låg hoppet i att vi skulle kunna krångla oss förbi Broberg, samt åtminstone ett av de fyra anslutande söderlagen. De två bästa kandidaterna till lag att ha bakom oss var söderjumbon Katrineholm, ett utpräglat enmanslag som nästan helt levde på ryssen Rinat Shamsutov, samt nykomlingen Gripen, ett poplag med mycket publik som börjat starkt men uppvisat en vikande formkurva, och som inte hade mycket rutin från den här nivån. De två andra söderlagen skulle sannolikt bli svårare att tampas med; sjätteplacerade Motala hade avslutat starkt med tre raka segrar, och femman Vetlanda, som siktat på Elitserien men inte riktigt räckt till.


Allsvenskan – fortsättningsserien

Fre 4 Jan: Sirius-Motala 3-5 (1-2), Studenternas
Olika slags förluster ger upphov till olika slags obehagliga känslor hos supportern. Den förnedrande storförlusten ger upphov till förtvivlan. Den orättvisa förlusten ger upphov till frustration och ilska. Och så har vi den sorts förlusten som vi upplevde mot Motala i öppningsmatchen av fortsättningsserien; en jämn match, de båda lagen var lika bra, det kunde slutat hur som helst – men Sirius förlorade. Supportern känner då en känsla av tomhet, en lätt skavande irritation och en känsla av en bortkastad chans. Sirius startade hur som helst matchen, och serien, bra. I 6:e minuten spelade Meland fram Pucken som åkte ifrån sin försvarare och sköt in ledningsmålet. Motala jobbade sig så småningom in i matchen, och Janne Väkipartas kvittering i 25:e fick Sirius att falla tillbaka, med resultatet att Motala kunde ta ledningen på hörna i slutet av halvleken. Sirius kvitterade i början av andra genom Broberg på hörna, men sedan var det Tomas Påhlsson som förstörde dagen med två raka mål till 3-5. Motala la sig nu på handbollsförsvar, och Sirius kunde helt enkelt inte komma igenom; inte förrän 80:e minuten, då dagens bäste spelare Andreas Broberg forcerade in bollen till 3-4 från en position vid högerstolpen. Poängvittring – men istället sänkte Påhlsson Sirius med sitt tredje mål för dagen. Och Sirius fick inte den start på serien som nog skulle ha behövts.

Sön 6 Jan: Katrineholm-Sirius 5-2 (2-0), Backavallen
Det talades mycket om Rinat Shamsutov inför matchen. Och det talades ännu mer om Rinat Shamsutov efter matchen. Sörmlandslaget levde ju nästan helt och hållet på ryssens magiska klubba. Och hur skulle Sirius bemöta denna utmaning? ”Det blir ingen punktmarkering”, sa Johan Pettersson inför matchen, ”vi tar kollektivt ansvar”. Den strategin var inte precis något lyckodrag, för när slutsignalen gick hade Rinat Shamsutov slagit Sirius med 5-2. Redan i första minuten kom 1-0 på hörna. Sirius hade extremt svårt att få igång något eget spel, och fick knappt låna bollen till en början. I 18:e minuten fick Sirius dock ett gyllene läge att komma in i matchen då KSK drog på sig två utvisningar på kort tid. Men vad händer? Jo, Shamsutov får bollen på egen planhalva, åker upp med bollen och snurrar bort åtta(!) blåsvarta på vägen, och fri med Linken kommer 2-0. Men KSK hade ju faktiskt nio man till ute på banan, och dessa ägnade sig mest åt att stjäla bollen ifrån Siriusspelarna och servera den till Shamsutov. Vilket de gjorde med den äran, för Siriusspelarna var inte ens trea på bollen den här dagen. Den ryska lekstugan fortsatte i andra, efter en Siriushörna kontrade Shamsutov in 3-0 på egen hand, och i 80:e spelade han fram Olle Strömberg till 4-0. Sirius gjorde två tröstmål mot slutet; Åhl 4-1 på straff, och Wennås 5-2 på hörna. Men mycket till tröst var det inte, för Sirius hade verkligen inte råd att förlora mot söderjumbon på detta sätt om det skulle bli något nytt kontrakt. Att bli uppsnurrade av skickliga ryssar var inte så farligt, det hade vi sett Sirius bli förut. Mer oroande var att Sirius vek ned sig totalt i närkamperna. Det såg ändå ofta OK ut när vi mötte smokinglirarna under grundserien, men hade vi verkligen den tuffheten som krävdes för att möta de tuffa och fysiska söderlagen?

Ons 9 Jan: Sirius-Edsbyn 2-6 (1-0), Studenternas
Det hade varit en dålig start på serien, men det fanns fortfarande hopp. Även om det var respektabelt motstånd på menyn i form av Edsbyn, så hade Sirius haft en tendens att spela bra mot hälsingarna de senaste åren, särskilt på Studenternas. Och åtminstone under första halvlek höll den trevliga trenden i sig. Sirius var det klart bättre laget, man styrde och ställde och kom runt på kanterna, men den sista passningen ville ändå inte hitta rätt. 1-0 stod det ändå i paus, efter ett straffmål av Åhl i 30:e minuten. En utskällning av tränaren Sören Persson satte dock dessvärre fart på bortalaget. I 58:e kom kvitteringen, och sedan vände Byn helt på steken med ytterligare två mål på sex minuter, följt av 1-4 i 74:e. Sirius fick lite känning av kontakt när Åhl satte sin andra påse för dagen till 2-4 i 76:e, men Byn svarade med 2-5 på en stilig hörnvariant, och så var dagen definitivt förstörd. Sirius var fortsatt poänglösa efter tre matcher, och även om tåget väl inte hade gått riktigt än så hade Sirius väldigt långt kvar till perrongen.

Ons 16 Jan: Vetlanda-Sirius 14-2 (7-0), Tjustkulle
Det var nu Sirius mardrömsritt mot lägre divisioner började på allvar. Man brukar ju ofta säga att lag som gör dåliga insatser på bortaplan sitter kvar på bussen. Den här onsdagen hade Sirius inte ens klivit på bussen. Sirius låg kvar hemma i sängen med täcket över huvudet och hade överhuvudtaget inga tankar på att spela bandy. Målen trillade in i Siriusburen i en tämligen jämn ström; det tog 16 minuter för Vetlanda att gå upp till 4-0, sedan fick David Karlsson äran att göra ett äkta hattrick upp till paussiffrorna 7-0. I halvtid kastade Linken in handduken, och Wängelin fick ta över den hopplösa uppgiften. Det fortsatte på samma sätt, då Laakonen snabbt smällde in 8-0 på hörna. I den 53:e minuten lyckades Sirius få iväg sitt första skott på mål, detta gav en hörna på vilken Vetlanda kontrade in 9-0. Vid ställningen 11-0 blev det rent förnedrande, då även Vetlanda gjorde ett målvaktsbyte efter att Jocke Larsson i hemmaburen förmodligen drabbats av lappsjuka. Acke Wennås putsade till slut till siffrorna med två reduceringsmål, 11-1 och 13-2, vilket i slutänden räddade Sirius från att skriva in sig i historieböckerna; Vetlandas rekordseger från 1988, 13-0 mot Kungälv, överlevde dagen. 

Sön 20 Jan: Sirius-Gripen 6-6 (6-1), Studenternas
Om det är någonting läsaren minns från säsongen 01/02 så är det sannolikt denna match. Likt en ond tvilling till Brobergsmatchen under hösten tog denna match supportrarna upp till himmelska höjder för att sedan grymt och brutalt låta dem falla, tillsammans med de hastigt uppbyggda förhoppningarna som lika hastigt krossades vid landningen. Sirius hade redan tidigare visat att man ju kunde spela bra bandy under korta stunder, och den första halvtimmen av matchen var helt bländande. Det tog 28 minuter för Sirius att gå upp till 6-0. Ettan kom redan i första minuten, då Forss slog in en hörna. Tvåan lät vänta på sig till 14:e, då Meland och Åhl klapp-klapp-spelade sig fram till 2-0. Sedan gick det undan; Förare satte trean efter lite flipperspel i straffområdet. Fyran rakade Seglarn in på en hörnretur. Femman kom då Wennås slog in bollen till en Gripenförsvarare, denne sjabblade bort bollen till Josse som smugit sig upp, och så stod det 5-0. Och sexan kom så i 28:e minuten då Åhl slog in en hörna. På läktaren stod vi bara och skakade på huvudena och undrade om Sirius verkligen var så här bra. Tyvärr hade frågan 62 minuter senare besvarats med ett rungande NEJ. Att Timouchev reducerade till 6-1 innan paus borde egentligen inte ha spelat någon roll. Och Sirius spelade faktiskt helt OK fram till Gripens 6-3-mål i 63:e minuten. Men nu öppnades dammluckorna, Sirius gick in i den mentala väggen, och stundtals såg det ut som att de blåsvarta samarbetade med gästerna med att få bollarna att trilla in bakom Linken. 6-4 kom då Forss misslyckades att rensa en meter från mål, och Anders Pettersson slog in bollen. 6-5 kom då Linken lämnade en retur till Kevin Sandgren, och kvitteringen kom efter drygt 70 minuter på en kontring; Gripen hade bara två spelare med sig mot fem blåsvarta försvarare, men det hindrade inte Martin Arvidsson från att slå in 6-6. Hela Studan badade i kramp, mjölksyra och ångest, och ännu värre hade det faktiskt kunnat bli då Timouchev hade en rökare i stolpen. Men raset stannade där, och Sirius fick ändå en poäng med sig. Men trots att detta faktiskt var den enda poäng Sirius lyckades spela in under serien är det ändå mitt allra värsta minne från en hemsk säsong. Det var en monumental kollaps, och dessutom hade vi bara sett början av den – den skulle fortsätta i ytterligare 90 minuter.

Ons 23 Jan: Gripen-Sirius 13-0 (3-0), Slättbergsbanan

Under nästan tjugo år har jag följt Sirius bandy i med- och motgång, och det är ingen som helst tvekan om vilket det absoluta bottennappet under dessa nästan tjugo år är. Under lite drygt 135 minuters bandy mot nykomlingen och bottenlaget Gripen lyckades Sirius alltså släppa in 19 raka mål.  Själv befann jag mig denna onsdagkväll inte på Slättbergsbanan, utan istället på Zinkensdamm i vänersborgsklacken i sällskap med en västgötsk kamrat. Nere i Trollhättan började matchen illa och slutade värre; under matchens sista kvart gick Gripen från 7-0 till 13-0. Sirius vann underligt nog hörnstatistiken med 10-9, men i övrigt var Sirius insats ren och skär skit. Det märktes också på kommentarerna efteråt att den tidigare så starka lagmoralen nu var i upplösning. Andreas Broberg intervjuades i UNT och var både uppgiven och bitter. Broberg deklarerade att det här nog var spiken i kistan, och på frågan om han ångrade att han stannat kvar i Sirius svarade han kort och gott ”Ja”, och förklarade vidare att ”det finns ju inget bandyintresse i Uppsala”. Tränaren Johan Pettersson å andra sidan, vars optimism tidigare känts som en frisk fläkt, började nu låta mer och mer som en föregångare till Bagdad-Bob (som skulle bli berömd först drygt ett år senare under invasionen av Irak). Uttalanden som ”vi har mer boll än Gripen”, ”vi har verkligen marginalerna mot oss” och ”Lisell har missat fem straffar på två matcher” kändes tyvärr inte relevanta efter denna svåröverträffade förnedring. Och på Zinkensdamm led och skämdes jag denna kväll i takt med att målen rullade fram på resultattavlan. Vid 13-0 hördes en genomträngande röst ur vänersborgsklacken som på bred västgötska undrade: ”HAHAHA, vad är det för jävla lag som släpper in tretton mål mot Gripen?”. Jag knäppte diskret jackan över min Siriushalsduk och förnekade mitt lag som en usel Petrus.

Fre 25 Jan: Sirius-Vetlanda 2-7 (2-2), Studenternas
Sirius hade nu division 1 runt hörnet, men det återstod en fem matcher lång golgatavandring ut ur serien. Jag kan villigt erkänna att det inte kändes speciellt roligt att gå ner till Studan och se de sista matcherna – det var av pliktkänsla och endast av pliktkänsla som man stod på den mer än vanligt öde betongläktaren. Troligtvis kände de 157 andra åskådarna på samma sätt. Sirius skärpte till sig något och gjorde i alla fall en hygglig insats mot Vetlanda, åtminstone i den första halvleken. Sirius tog ledningen efter fem minuter då Broberg spelade fram Förare som dunkade in bollen ur högerläge. Trots stabilt spel av Sirius vände Vetlanda till 1-2 inom två minuter, men Sirius kom igen; Broberg satte kvitteringen och ordnade sedan en straff som Meland slog i stolpen. I andra blev det dock jobbigt, och när den petige domaren Thomas Wiklund hade satt tre blåsvarta spelare på botbänken passade Vetlanda på att avgöra matchen med två snabba mål. Sedan gjorde gästerna ytterligare tre mål utan att förta sig – men det var ändå ett fall framåt. Efter Gripenkatastroferna var ju nästan vad som helst att betrakta som ett lyft.

Sön 27 Jan: Broberg-Sirius 5-2 (1-2), Hällåsen
Kanske fanns det fortfarande någon vettlös optimist med hoppet kvar. Vid vinst uppe i Söderhamn hade Sirius nämligen varit uppe på samma poäng som Broberg, och med Katrineholm på kvalplatsen i sikte vid horisonten. Någon vinst blev det dock inte, men åtminstone en relativt hedersam insats. Precis som i höstmötet höll Linken kvar Sirius i matchen under den första halvleken. Han kunde dock inte hindra Zolotarev från att ge Broberg ledningen i 19:e, men ett effektivt Sirius vände på siffrorna; Pucken kvitterade på hörna, och sedan spelade Broberg (läder och lack d.v.s.) fram Seglarn, som skrinnade loss och satte 1-2. Hallberg satte kvitteringen tidigt i andra, sedan pressade Sirius på i en sista dödsryckning, men Hiekkanen stod i vägen; istället gjorde Dammbro och Bezobrasov två snabba mål till 4-2. Det var kört igen, och på slutet satte Bezobrasov även 5-2, vilket blev spiken i kistan.

Ons 7 Feb: Ljusdal-Sirius 10-2 (3-1), Ljusdals IP
I praktiken var Sirius klara för division 1 sedan länge. Men det dröjde faktiskt ända till denna match, i den tredje omgången från slutet, som det blev klart även på pappret. Sirius var ännu en gång hyggligt med i ungefär halva matchen innan man föll ihop. Efter 3-1 i paus (och mål av Wennås) reducerade Åhl till 3-2 i början av andra, och Sirius pressade för kvittering. Då pangade istället Svechnikov in 4-2 på hörna, och så rann det iväg. Igen. Nu återstod bara att spekulera om framtiden, och scenarierna varierade mellan mörka och nattsvarta. Skulle några spelare stanna? Vem skulle träna laget? När skulle Sirius komma tillbaka? Skulle vi överhuvudtaget komma tillbaka? Skulle det bli konkurs?

Sön 11 Feb: Sirius-Katrineholm 4-5 (4-3),
Studenternas
Sirius hade en sista chans att göra någon sorts avtryck i serien, om man kunde slå KSK och därmed ge Broberg en hjälpande hand i bottenstriden. Och man kom i alla fall nära. Patte Rönnkvist snörade återigen på sig skridskorna, och kanske borde han ha gjort det oftare under säsongen? Efter två snabba mål av KSK visade nämligen den gamle tränaren vad han gick för; efter en soloräd längs högerkanten passade han in till Stock som stötte in 1-2. Wennås kvitterade på hörna, och sedan briljerade Rönnkvist ännu en gång med ett solomål till 3-2. När Förare satte fyran såg det riktigt ljust ut, men Shamsutov reducerade innan paus, och sedan lyckades KSK sega sig förbi med två mål i den andra halvleken. Men det hade sörmlänningarna inget för, när serien var slutspelad gjorde man ändå Sirius sällskap i nedflyttningshissen.

Ons 14 Feb: Motala-Sirius 10-4 (3-2), Motala Isstadion
Det fanns två bra saker med den här matchen: 1) Säsongsjäveln var äntligen slut, och 2) Sirius hade inte gått i konkurs under den. Precis som i de fyra tidigare matcherna var Sirius med i halvtid, för att sedan rasa efter paus. En ung Patrik Eidenert debuterade i Sirius, Stock gjorde två mål, Förare ett, och Broberg satte punkt för säsongen och sin Siriuskarriär med sitt 9-4-mål.


 Edsbyn 11
 8 3
 0
 65-39
 22
 Motala 11 7 2 2
 60-40 18
 Vetlanda 11 6 1 4 62-46 16
 Ljusdal 11 6 1 4 57-50 15
 Gripen 11 4 1 6 61-44 10
 Broberg 11 4 0 7 51-63 9
 Katrineholm 11 4 1 6 44-61 9
 Sirius 11 0 1 10 29-86 1


Summering
Det krävs ingen Hans Elis för att analysera varför Sirius åkte ur säsongen 01/02. Vi var helt enkelt för dåliga, för oerfarna och för ihåliga. Degraderingen i sig var kanske därför inte mycket att orda om, och i grundserien skötte sig laget ungefär som förväntat, men hur kunde man sedan kollapsa så totalt efter nyåret?

Om inte annat var man ändå tvungen att beundra Johan Pettersson för hans exempellösa entusiasm och engagemang. De allra flesta tränare hade nog helst velat hade nog velat gräva ner sig i ett djupt hål och aldrig mer tänka på bandy efter en sådan mardrömssäsong. Men redan samma dag som serien var färdigspelad gjorde Johan klart att han hoppades få fullfölja sitt tvåårskontrakt, och att han ”brann för att ta Sirius tillbaka”.

Men frågan var ju just den när – och framförallt om – Sirius skulle ta sig tillbaka till den högsta serien. För Sirius bandy var verkligen en förening i gungning på alla plan. Ekonomin var ett svart hål, publikintresset var ett dåligt skämt, och under vintern hade vi fått bevittna hur representationslaget och moralen fullständigt vittrat sönder framför våra ögon. 

Och så var det ju det där med VP också. Den enda verkliga dramatiken den här säsongen utspelades nämligen i mars, flera veckor efter att Sirius avslutat sin säsong. För det var ju nämligen så att för Sirius väl och ve var det minst lika viktigt att de orangeblå höll sig på mattan och stannade kvar i ettan, annars skulle Sirius få spela andrafiolen i bandystaden på obestämd framtid. Och inte blev saken bättre av att VP-satsningen anfördes av ett helt koppel Siriuslegendarer som hoppat i galen tröja; det smärtade att se Foppa, Dala, Matte Tapper, Lövet, Sandor Banffy och inte minst Hydas kämpa för den onda sidan. Dessutom pratades och skrevs det i tidningarna om hur ”Uppsalapubliken” måste komma till VP’s kvalmatcher för att stötta ”Uppsalabandyn” – som om inte klubbkänsla och lagsympatier hade någon som helst betydelse.

VP hade inte lyckats rå på Kalix i playoff-serien, men man hade nått till kvalspel där man ställdes mot allsvenska Broberg. Detta borde inte ha inneburit någon större fara på taket, för på den här tiden var det ytterst ovanligt att lag underifrån kunde skaka de allsvenska laget i kvalspelen. Men VP vållade alla blåsvarta hjärtan ytterligare vånda, då man i den fjärde omgången skrällde och besegrade Broberg på bortaplan, vilket innebär att de två lagen stod på samma poäng med två matcher kvar. Gudskelov så snubblade sedan VP på Selånger i den näst sista omgången – därmed var det upplagt för en episk tvekamp om bandytronen i Uppsala i nästa säsongs division 1.


Skytteliga

Åhl 15, Förare 12, Stock 11, Wennås 10, Broberg 7, Pucken 5, Seglarn 3, Josse 2, Forss 2, Meland 1, Rönnkvist 1


Profilen

Hej Jonas ”Josse” Johansson, hur var det att spela i Sirius säsongen 01/02?

Det jag främst tänker på är att jag tycker att vi ändå hade ett rätt OK lag. Vi hade ändå spelare som Ubbe Förare, Tobbe Forss, Broberg… Danne Åhl kunde ju vara överjävlig. Och Hjelmstedt, Boivie… Så det man undrar över är hur det kunde gå så jävla dåligt den säsongen egentligen.

Ryktet sade att du slogs med Acke Wennås nere i Trollhättan. Är det sant?

Nej. Inte alls.

Är det helt taget ur luften alltså?

Ja, vad som hände nere i Trollhättan var att jag var så jävla förbannad efter matchen att jag och Magnus Andersson åkte direkt av planen utan att tacka för matchen. Sen kom Tobbe (Forss) och Acke in i omklädningsrummet och skällde på oss och tyckte det var osportsligt att åka av utan att tacka. Jag och Tobbe rök ihop ganska rejält och skrek på varandra. Jag tyckte vi hade större problem än att jag inte tackade efter matchen. Idag skrattar vi rätt gott åt situationen.

Så hur kunde det gå så illa då? Var det den dåliga ekonomin som spökade?

Nej, jag tror inte det var ekonomin. Alla i truppen visste ju hur läget var. Jag tror att det var en kombination av att vi hade unga och orutinerade ledare och en ganska spretig trupp. Vi hade en liten kärna som varit med i flera år, och sen fick vi in nyförvärv som visserligen var bra spelare, men som inte heller hade så mycket rutin och som hade behövt ett starkare och tydligare ledarskap. Vi fick inte ihop kollektivet.

Något jag tänkte på när jag gått igenom säsongen var att det trots de skrala resultaten inte verkade finnas några krav eller önskningar om tränarbyte, varken inifrån eller utifrån. Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå så lugnt till idag.
Jag kände ju Johan väldigt bra, vi hade spelat ihop i ungdomslagen i Västerås och delat rum på bandygymnasiet i Sandviken. Han brann verkligen för bandyn, men som sagt så var tränarna unga och orutinerade. Klart att det fanns missnöje på vissa håll och kanter, men styrelsen gjorde det klart och tydligt att de hade förtroende för tränarna och att de skulle vara kvar.

Det var ju många som lämnade inför säsongen, och flera spelare som gick till VP. Tvekade du på om du skulle vara kvar?
Nej, jag tvekade aldrig. Jag hade liksom gjort mina år, jag var trött på att flytta runt och kände att jag hittat hem i Sirius. Jag trivdes och ville stanna i stan. VP var heller aldrig något alternativ. VP var ju inget man gillade, jag hade väl blivit präglad av er [Västra Sidan] och hade ingen relation till det laget.

Vad har du för relation till bandyn idag?

I år var första året som jag inte har varit med på någon träning eller match i organiserad form. Tidigare var jag med IFK Uppsala och gjorde någon match då och då. Visst kan man sakna det, men jag tyckte det var trist att bara känna att man blev sämre och sämre på skridskorna. Jag har ju åkt skridskor i hela mitt liv, men man vill ju inte se ut som de gamla tränarna man haft som vinglat runt ute på planen.

Och du har en roll i Sirius också?
Ja, jag stöttar Mats Söderman i rekryteringsarbetet. Jag försöker ge mina perspektiv på saker och ting och jag ringer och träffar spelare innan det blir dags att skriva kontrakt och så. Det sköter Matte. Jag tycker att jag har en ganska gedigen relation till Sirius som jag inte vill släppa. Men det är skönt att vara lite friare och inte binda upp sig mot för mycket ansvarstagande.

Tycker du klubben har lärt sig något av de kaotiska åren runt 01/02?
Nej, jag vet faktiskt inte om den har det, jag tror inte det finns några läropengar. Det har varit rörigt på senare år också, med Berglund som fick dra ett enormt lass och till slut tvingades hoppa av, och sen Kavehs och Göran Lides avhopp. Men på något sätt gillar jag martyrskapet, lite som jag tror att Västra Sidan gör också. Det skapar gemenskap när man får spotta i nävarna emellanåt. Så jävla kul är det inte att gå omkring och vinna hela tiden.


Tillbaka till toppen