Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Bandysäsongen 2003/2004

Vi upptäckte 70 på minigolfbanan i Falun. Jag upptäckte en frusen iskaka mellan två hamburgerbröd i Motala. Och Sirius upptäckte att det här med Allsvenskan ju var mycket svårare än division 1. Hemsidan begraver sig i den eländiga bandysäsongen 03/04.

Läget i laget
Det var egentligen inte meningen att vi skulle vara här, tillbaka i Allsvenskan. Vi skulle ju ha bidat vår tid i division 1, sakta men säkert reparerat ekonomin och byggt upp laget av egna unga spelare. Men nu blev det inte så. Om det nu var VP som skrämde upp Sirius, eller om vi helt enkelt ändå inte kunde låta bli att vinna serien, ska låtas vara osagt. Men vi var tillbaka i den högsta serien, åtminstone ett par år före utsatt tidtabell, och frågan var hur väl rustade vi stod inför utmaningen.

Ordförande Göran Angesten var snabbt ute efter dramat på Zinken och förklarade att det inte fanns några extra pengar till spelarvärvningar: ”Vi satsar på unga utvecklingsbara spelare. Och åker vi ur så är det inte hela världen.” Men svältbudget till trots så fick vi uppleva en riktigt trevlig Silly Season. Spelarförlusterna var av det väntade slaget; de tre veteranerna Foppa, Dahlberg och Lövet varvade alla ned på varsitt håll – Foppa i UNIK, Dahlberg blev juniortränare hos Sirius, och Lövet blev Hydas högra hand som assisterande tränare. Vidare lånades Stefan Tranblom och Magnus ”Seglarn” Andersson ut till VP, och där hamnade även den lovande junioren Patrik Eidenert, medan den andra supertalangen Daniel Berlin drog till bandygymnasiet i Sandviken.

Men Sirius lyckades också få in inte mindre än sex nyförvärv. Det var sex spännande namn, precis som utlovat unga och utvecklingsbara spelare, av vilka två skulle komma att spela semifinal med Sirius sex år senare. En av dessa två var Andreas Werner, snickare till vardags, vänsterhalva på bandyplan, och värvad från nedflyttade Gripen. Från samma lag kom även en duktig målvakt, Peter ”Löken” Johansson, som i Sirius fick det i kombination med smeknamnet självklara tröjnumret 47. Målfarlige Martin Mentell var västeråsare till börden, men Sirius hittade honom i Motala, och denne förärades med en av Västras allra bästa ramsor genom tiderna: ”Mentell istid”. Magnus Burman var Villaprodukt, och som så många andra nyförvärv så lockades denne till Uppsala av sin flickvän som ville studera i staden. Burman var en stadig bit på 91 kilo, ”polis” på mittfältet, men målare till vardags, och hade därmed Hydas som boss både på bandyplanen och i yrkeslivet. Sirius handplockade också två av de bästa motståndarna från fjolåret; från Selånger hämtades den mångsidige Henrik Leyonberg, och i Värmbol hittade vi den bästa värvningen av alla: Niklas ”Hellboy” Hellqvist, som skulle komma att växa ut till ett oerhört uppskattat råskinn, men som faktiskt värvades in som en teknisk och offensiv mittfältare. ”Han snurrade upp oss rejält i matchen mot Värmbol, det är lite av en drömvärvning för oss”, kommenterade Hydas saken.

Och en stark stomme fanns som sagt var kvar. Målvakten Fredrik ”Linken” Lindqvist tänkte inte frivilligt släppa förstatröjan till Löken. En sällsynt tuff backkvartett i Jonas ”Josse” Johansson, Håkan Kyller, Jocke Persson och Fredrik Hjelmstedt. Tobias Meland spelade som högerhalv, Peter Stock flyttade in mot mitten som påtänkt spelmotor, och Andreas ”Erra” Eriksson var offensiv mitt, nu frisk och kry efter förra årets skadeelände. Bland de offensiva krafterna lyste Urban Förare starkast, men vi hade även rättviksgrabben Pär ”Pucken” Jonsson och stockholmaren Johan Olofsson. Truppen kompletterades också med en uppflyttad junior i Johan Eriksson. Som tränare fortsatte såklart Lasse ”Hydas” Hydling, inne på sitt andra år i sin andra sejour som Siriustränare.

Mest spännande för mig personligen var dock att jag fick göra TV-debut under försäsongen. Bakgrunden var att man i SVT’s morgonsoffa skulle ha ett uppsnack inför bandypremiären. Man ville då ha med en bandysupporter i rutan, och som en av seriens två nykomlingar så gick budet till Sirius. Västra Sidan var på den här tiden en mycket mindre klack än idag, och den heta potatisen hamnade snart i mitt knä. Efter några fåfänga försök att passa den vidare så insåg jag att det nog var upp till mig om Sirius och Västra Sidan skulle få chansen att exponeras i rikstäckande TV. Så en tidig fredagsmorgon i början av november gick jag på lätt darrande ben in i TV-huset på Gärdet, satte mig i soffan mitt emot Lotta Bouvin-Sundberg, och satt sedan och förevisade bandytröjor, bandybollar, bandyportföljer och bandytermosar. Den medhavda bandyportföljen fick jag sedan signerad av ”La Camilla” Henemark, som sin vana trogen kom inhastande till studion tjugo minuter försenad inför sin medverkan i Nöjespanelen.


Motståndarna
Sammansättningen av säsongens norra Allsvenska var identisk med den från 1999/2000 – en norrlandsbetonad serie där samtliga bortamatcher spelades norr om Dalälven, och där hälften av lagen hörde hemma i Hälsingland. Serien var på förhand uppdelad i tre skikt; tre av elitserieplatserna var vikta åt de tre topplagen: SAIK, som såg starkare ut än någonsin med Murren, Patrik Nilsson, och en från Bollnäs invärvad Westh. Edsbyn, ett lagbygge på uppgång under Franco Bergman, och med ett vidrigt ess i rockärmen – en nybyggd bandyhall. Samt Falun, visserligen en enmansshow, men ingen dålig enmansshow; det räckte långt med bara Obuhov. Om den fjärde elitserieplatsen spåddes det bli krig mellan två hälsingerivaler: Ett försvagat Bollnäs, som tappat liberon Westh och som var i ekonomisk kris, och ett förstärkt Broberg, som värvat till sig bl.a. Stefan Larsson från Vänersborg. Återstod tre lag som bara kunde slåss om bonuspoängen till fortsättningsserien; dessa var förutom Sirius dels Kalix, som tappat både den ryske spelmotorn Zalataev och försvarsveteranen Stefan Tano, och dels Ljusdal som befann sig i utförsbacke sedan Svechnikov flyttat hem till Ryssland.


Försäsongen
Precis som det brukar låta under en försäsong så var Sirius mål att utveckla sitt eget spel. Hydas förklarade det närmare med att ”Ifjol gick allting genom Foppa och Urban Förare. Med årets nyförvärv har vi möjlighet att spela ett spel där alla är mer delaktiga. Några långbollar ska vi inte syssla med, det utvecklar oss inte”. Därtill ökades träningsdosen, som hade skruvats upp redan under Hydas första år, med ytterligare 25 %.

Och på försäsongen såg saker ändå relativt lovande ut. Efter att inledningsvis ha blivit manglade mot tufft motstånd i Svenssons cup (SAIK 2-7, Vetlanda 1-8, Motala [förlust med okända siffror], Vänersborg 2-4), så spottade man upp sig. Först slog man Vänersborg i en returmatch med 3-1. Därefter avfärdade man förra årets motståndare Selånger med 8-2, och spelade jämnt mot Broberg i en match man ledde med 4-1, men till slut förlorade med 5-6. Sedan mötte man en lång rad division 1-lag, och där var man skoningslösa: Skutskär slogs med 7-4, Helenelund med 11-3, Tellus med sanslösa 22-1, Västanfors med 7-2, och ärkefienden VP med 10-3, innan det var dags för det traditionella genrepet mot Katrineholm. Detta beskrevs som ”mediokert” och ”krampaktigt”, men slutade ändå med en seger med 7-4. Och Sirius kunde därmed gå in i seriespelet med en positiv känsla. Som dock inte skulle hålla i sig speciellt länge.


Allsvenskan Norra

Ons 12 nov: Sirius-Broberg 1-4 (0-2), Studenternas
Den spirande optimismen snöptes redan i premiärmatchen, som skulle komma att sätta tonen för hela säsongen. Sirius förlorade inte för att man var spelmässigt sämre än Broberg, men däremot på en hårresande ineffektivitet. Exempelvis: Sirius vann med 11-5 i hörnor, men Broberg vann med 2-0 i hörnmål. Det första av dessa gjordes av Jocke Hedqvist på en bjudhörna i den 12:e minuten, och gav Broberg ledningen med 0-1. Efter drygt en halvtimme stod Håkan Kyller för en perfekt brytning – vilket belönades med en straff av domare Sjösten, och så hade Broberg 0-2. Sirius fick lite kontakt tidigt i den andra halvleken, då Förare stal bollen av en försvarare och satte ett reduceringsmål, men Svenne Olsson dödade hoppet genom att replikera med ett snabbt hörnmål. Och i 85:e punkterades tillställningen genom 1-4 av Stefan Larsson. Ingen höjdarpremiär för Sirius, och ingen höjdarpremiär för Västra Sidan heller av UNT’s skriverier att döma. Lokalblaskan ägnade en orimligt stor del av spaltutrymmet åt att såga Västras insats, vi skulle ha ”blivit utskåpade av Brobergsklacken på hemmaplan”, vi hade ”slarvat med försäsongsträningen”, och vår Sirius-vi-ger-aldrig-upp-ramsa var ”vår enda ramsa som tjatades gång på gång”.

Sön 16 nov: Edsbyn-Sirius 10-1 (4-0), En halvfärdig Dina Arena
Det här var en historisk match på två sätt, ett bra och ett mycket dåligt. Det bra var att vi den här dagen för första gången fick se Sirius spela i dagens eleganta vita bortaställ; tidigare hade man haft en tämligen anskrämlig, gul bortatröja. Det mycket dåliga var att vi den här dagen för första gången fick se Sirius spela bandy i en hall. Eller hall och hall, Edsbyns ”bandykyrka” var knappt ens halvfärdig; det fanns tak men inga väggar, och sidorna täcktes istället av fladdrande presenningar. Jag tror att vi tillresta Siriusfans betraktade denna hall som en kuriositet och t.o.m. med en viss nyfikenhet, och att detta bygge faktiskt var startskottet för en rörelse som skulle förändra – och på många sätt förstöra – bandysporten i grunden var ingenting vi då kunde föreställa oss.
   Den första matchen i den första hallen var heller inte bra. Det såg ut som ett juniorlag mot ett seniorlag, och att siffrorna stannade vid 10-1 fick Sirius vara glada för, ”det var närmare 17-1 än 10-2”, som Hydas ärligt uttryckte saken. Taktiken var att spela defensivt och vänta på Byns misstag – vilket föll på att Byn inte gjorde några misstag. Hemmalaget gjorde processen kort med Sirius; bröderna Edling gjorde fyra mål, bröderna Törnberg gjorde tre, och Sirius enda mål gjordes vid ställningen 7-0 av Mentell på ett friläge från vänster.

Ons 19 nov: Sirius-Sandviken 1-5 (0-2), Studenternas
Att Muhrén, Patrik Nilsson och Stefan Söderberg fick åka hem från Studan med endast fem gjorda mål var ett gott betyg åt Sirius. Men eftersom den blåsvarta målskörden som vanligt stannade vid ett mål blev det förstås inga poäng i den här matchen heller. Sirius inledde lovande då Werner och Förare missade varsitt friläge, men sedan tog SAIK över, och bortalaget hade ledningen med 0-2 i paus efter att Murren och Nilsson bombat in varsin hörna. Sirius gjorde sedan en bra andra halvlek, men släppte till ett antal frilägen som gav SAIK tre mål till. Sirius enda mål gjordes av Leyonberg vid ställningen 0-3, ett hårt och snyggt vänsterskott.
   Kanske minns läsaren den mysiga infravärmen som tidigare fanns på huvudläktaren? Ett utmärkt alternativ för att locka köldrädda åskådare till bandyn, och mycket billigare än en hall. Nu hade vinterkylan börjat smyga sig på, men någon värme märktes inte av på läktaren eftersom anläggningen nu var trasig. ”Det blir nog inte åtgärdat förrän nästa år”, sade Studans föreståndare Roine Kyller. Vi väntar fortfarande.

Fre 21 nov: Kalix-Sirius 5-9 (3-1), Kalix IP
I seriens fjärde omgång gav Sirius oss supportrar ett bedrägligt hopp genom att göra något så okaraktäristiskt som att vinna. Och det gjorde man genom en sanslös vändning i en andra halvlek som måste ha varit bland de bästa under hela 00-talet. Faktum är att man i denna enda halvlek gjorde över en femtedel av samtliga mål i hela grundserien. Sirius inledde målskyttet efter en kvart; Burman på hörna, men sedan vände Kalix. Tre snabba kontringar senare stod det 3-1. Sedan bommade Daniel Åhl en straff för hemmalaget, men i början av andra kom ändå 4-1 på hörna. När Johan Olofsson räddade 5-1 på mållinjen var det dags att göra något; Hydas möblerade om i laget, satte ut Stock på halven och drog ner Förare bakom anfallet, och det gav minst sagt resultat. Plötsligt gick allting in; Förare satte 2-4 på en hörnretur i 54:e, Kyller satte 3-4 på hörna, och i 62:a ordnade Pucken en straff som Mentell slog in till 4-4. Och det osannolika målspottandet fortsatte; Mentell satte 4-5 på ett hårt skott i 76:e, Pucken satte 4-6 i krysset från 15 meter, Erra gjorde sitt första Siriusmål på en hörnretur, och Mentell avrundade med att göra det åttonde och nionde målet på två straffar. Åtta raka Siriusmål alltså (Kalix putsade siffrorna till 5-9 på slutet), och ett visst hopp tilläts spira – i fem dagar, tills det var dags för nästa match.

Ons 26 nov: Sirius-Ljusdal 5-10 (1-3), Studenternas
Efter en kort utflykt till framgångens land landade vi tungt i fiaskosäsongen 03/04 igen. I hemmamatchen mot bottenkonkurrenten Ljusdal var Sirius ”så givmilda att man borde haft tomteluvor istället för hjälmar”, med UNT’s ord. De flesta av Ljusdals mål föll på ungefär samma sätt; Sirius tappade bollen i anfallsläge, Ljusdal kontrade, och Siriusförsvaret tittade på. Men trots allt var det match ända in på upploppet. Halvtidssiffrorna skrevs till 1-3, Mentell hade gjort Sirius mål, och när Werner satte 2-3 i början av andra såg det hoppfullt ut. Men Sirius låg hela tiden steget efter, och när Hjelmstedt orsakade en straff i 82:a vid ställningen 5-7 (efter två ytterligare Mentell-mål, samt ett av Burman) kunde Ljusdal slå in spiken i kistan. Och till slut blev det alltså tvåsiffrigt i baken, och detta på hemmaplan mot ett lag vi hoppades ha bakom oss i tabellen – nej, detta såg inte ljust ut.

Fre 28 nov: Falun-Sirius 8-0 (1-0), Lugnet
Hur usel säsongen 03/04 än var så rymde den ändå ett antal minnesvärda bortaresor. Som den här fredagsutflykten till Falun. I en minibuss full med västringar på en lönefredag spottas det inte i glaset, men promillemässigt låg vi i lä för de två ryssar vi träffade på Lugnets läktare. Förstod jag saken rätt så var dessa kompisar med Faluns storstjärna Obuhov, och denne hade tydligen betalt resan från Ryssland, plus vodkan, för sina kamrater, så att de kunde få se Obuhov briljera på Lugnets isparkett. Och i den mån de spritstinna ryssarna kunde uppfatta vad som hände på plan så blev de inte besvikna, men de fick vänta till den andra halvleken. I den första stod Sirius nämligen upp bra. Förre Siriusspelaren och nuvarande BS-tränaren Johan Kruse gjorde 1-0 på friläge i 14:e, men hade det inte varit för missade lägen av Förare och Pucken så hade Sirius kunnat ha minst oavgjort i paus. Men i andra blev det Obu-show, ryssen gladde sina fulla kamrater med fyra mål, och Erik ”Sudden” Sundin gjorde två. Sirius kammade noll, och Falun hade därmed lyckats hålla nollan mot Sirius för tredje gången på tre raka säsonger. Och efter att Västra Sidan samlat ihop sina styrkor (en hittades på minigolfbanan) kunde vi lägga ännu en förlust till handlingarna.

Tis 2 dec: Bollnäs-Sirius 7-1 (4-1), Sävstaås
Det var tydligt att Sirius inte kunde få mer än en lagdel i taget att fungera. I bortamatchen på Sävstaås trillade Sirius boll riktigt fint på mittplan. Men vad hjälper det när anfallsspelet är slarvigt och uddlöst, och försvarsspelet blekt och håglöst? Efter 25 minuter av mjäkigt försvarsspel från de blåsvarta ledde Bollnäs med 3-0. Burman klämde dit 3-1 på hörna i 35:e, men Bollnäs utökade innan paus. Direkt efter paus klämde Bollnäs dit två hörnor genom två före detta Siriusspelare; när ruset gick på Patrik Larsson så sköt Henrik Heed in bollen, och när ruset gick på Heed så krutade Larsson in bollen. Heed satte sedan 7-1 i 56:e, men sedan tog det faktiskt stopp, och de sista 35 minuterna föll inte ett enda mål.

Sön 7 dec: Sirius-Bollnäs 1-7 (0-5), Studenternas
Sirius hade fortfarande gott om självförtroende. I omklädningsrummet det vill säga, men väl ute på isen var det som bortblåst. I returmatchen mot Bollnäs stod Sirius för en av de bedrövligaste halvlekarna någonsin (och det vill inte säga lite). När det blåstes för pausvila var Bollnäs planhalva fortfarande obeträdd mark, och fullständigt horribla 0-14 i hörnor säger allt. Löken stod för en tabbe på det inledande målet, men därefter var det enbart Löken mot Bollnäs. Halvleken avslutades med ett riktigt rallarslagsmål, vilket var det enda som kom i närheten av någonting sevärt. I andra halvleken stoppades ändå blödningen; Bollnäs gjorde bara två mål till, och till slut gjorde också Sirius ett tröstmål; 1-7 genom Förare.

Ons 17 dec: Sirius-Falun 5-6 (2-5), Studenternas
Efter en dryg veckas uppehåll startade serien om med en svår uppgift, men Sirius gjorde det bra i hemmamatchen mot Falun, och hade det inte varit för tio dåliga minuter i slutet av den första halvleken hade man kunnat skrälla rejält. Både Kyller och Burman flyttades upp varsitt snäpp i banan; Kyller till defensiv mitt och Burman gick upp i anfallet, och det var två lyckade drag av Hydas. Sirius tog ledningen med 1-0 efter bara två minuter, då Förare spelade fram Kyller. Sedan gjorde Falun två mål genom ”Sudden” Sundin och Jörgen Momqvist, men Sirius kvitterade då Pucken rakade in en retur i 35:e. Men så föll Sirius in i en ödesdiger svacka, på mindre än tio minuter gjorde Falun tre mål, och sedan var uppförsbacken brant. Sirius stretade på bra i andra; Stock spelade fram Förare till 3-5 i 62:a, men med kvarten kvar snubblade Siriusförsvaret bort sig; Tomas Jonsson satte 3-6, vilket blev avgörande. Sirius krälade sig nära en poäng, då Förare än en gång spelade fram Kyller till 4-6, varpå Mentell slog in ett frislag till 5-6 med fyra minuter kvar. Men det fick stanna vid en hedersam förlust.

Fre 19 dec: Sandviken-Sirius 12-5 (6-2), Jernvallen
Att göra fem mål på Jernvallen kan man nog vara stolt över. Att släppa in tolv mål kan man ju däremot aldrig vara riktigt nöjd med. Men på det hela taget blev det väl någon sorts normalresultat borta mot Sandviken. Sirius var med i matchen till mitten av den andra halvleken, då ställningen var 4-2 efter mål av Förare och Mentell, och de blåsvarta hade chanser till ytterligare ett reduceringsmål. Men sedan rann Kolsäckarna programenligt ifrån, och efter ytterligare två mål av Förare och ett av Mentell kunde bokslutet skrivas. Huvudproblemet var det vanliga – Sirius var för snällt och tafatt. När Murren enkelt rundade ett samlat Siriusförsvar och satte 4-1 tyckte Hydas att ”någon måste ju bara kliva dit, det här ser ju ut som bandyskolan”.

Fre 26 dec: Sirius-Kalix 3-4 (1-1), Studenternas
Det var kanske den mest deprimerande annandagen i mannaminne, och så långt ifrån bandyfest man kan komma. Derby? Nix, vi parades återigen ihop med 100-mila-laget Kalix i annandagsmatchen. Publikfest? Nej, det var knappt att siffran orkade sig över 1000-strecket. Men kanske en vinst i alla fall? Inte det, istället blev det en ödesdiger förlust i en oerhört viktig fyrapoängsmatch, där Kalix kunde dra ifrån och lämna Sirius ensamma i det absoluta bottenträsket av tabellen. Men en behållning hade faktiskt matchen ändå, och det var Urban Förares sista reduceringsmål; en enorm styrke- och viljedemonstration där vår norrbottning visade att antalet spelare på plan är en underordnad faktor – ibland kan det faktiskt räcka med bara en skicklig Förare.
   Det började ändå lovande då Förare satte 1-0 efter en snygg dragning i 3:e minuten, men Erik Olovsson kvitterade på hörna tio minuter senare. Sedan rådde ställningskrig resten av halvleken. I början av den andra kom sedan en sån där ödesdiger svacka som Sirius hade så många av under säsongen, och Kalix gick upp till 1-3 innan de flesta åskådare ens hunnit tillbaka på läktaren. Med två blåsvarta på utvisningsbänken utökade sedan Kalix till 1-4 i 65:e då Andreas Eriksson fiskade upp en långboll. Sirius krigade sig tillbaka, och i 71:a spelade Stock spelade fram Mentell som sprätte upp bollen i nättaket. Men det blev kanske lite för mycket av krigandet, för plötsligt skickades de blåsvarta spelarna ut i utvisningsbåset på löpande band; först åkte Hellboy, därefter lyckades Mentell snacka ut sig, sedan högg Josse till med klubban, och så åkte Hjelmstedt ut för en bentackling. Det var i det här hopplösa läget, med 6 (!) utespelare på plan, som Urban Förare visade att ensam är stark, och helt på egen hand utjämnade han oddsen nästan helt; han fiskade upp bollen på egen planhalva, åkte upp under en kaskad av hugg och slag, slet sig fram och trängde sig in i straffområdet där han vräktes över ända, med två Kalixutvisningar och en straff som följd. Makalöst! Stock satte 3-4 på denna straff med några minuter kvar; hoppet vaknade, och Förare var också nära att kvittera. Men det blev inga fler mål, och Sirius var nu i princip avhängda – jumboplatsen var bokad.

Sön 28 dec: Ljusdal-Sirius 3-1 (2-0), Ljusdals IP
En handfull oförglömliga bortaresor var som sagt den enda behållningen från 03/04 – det här var en av dem. Tillsammans med medsupportern Ln tillbringade jag en underbar, vitvintervacker mellandagshelg i Ljusdal. Jag hann dessutom med att under denna helg för första gången träffa min dåvarande blivande och nuvarande ex-flickvän under en blöt kväll på Statt.
   Själva matchen var inte en lika stor behållning. Sirius hade försökt göra upp med snällismen i försvarsspelet och försökte börja spela tuffare, vilket endast resulterade i att stora delar av laget tillbringade det mesta av matchtiden i utvisningsbåset. I matchen på Ljusdals IP var detta bås oavbrutet upptaget från matchminut 17 ända fram till halvtid, och följaktligen kunde hemmalaget ganska enkelt kliva ifrån till 2-0 i paus. I andra spelade Sirius faktiskt bra, men Ljusdalsmålvakten Stefan Grubb spelade ännu bättre, och Magnus Mill kunde sänka Sirius med 3-0 genom en hörna i 65:e minuten. Sirius spräckte till sist också nollan, genom Håkan Kyller på hörna, men då stod klockan redan på 90 minuter och allt var för sent.

Sön 4 jan: Sirius-Edsbyn 2-6 (0-4),
Studenternas
Det var ju lite som måndag hela veckan det här. Som många gånger tidigare gjorde Sirius en usel första halvlek, följt av en OK andra halvlek. Byn hade 0-2 efter sex minuter, Jarovitch gjorde 0-3 i 37:e, och Jonas Edling 0-4 på tennis i 41:a. ”Såna där mål gjorde jag på 70-talet, men det borde inte vara möjligt idag”, tyckte Hydas. Sirius öppnade den andra halvleken starkt, Mentell rundade målvakten och la in 1-4 efter 26 sekunder, och Josse spädde på med 2-4 minuten senare. Men match blev det aldrig, Byn återtog snabbt kommandot med 2-5, och satte 2-6 i slutskedet. Därmed hade Sirius spelat sig igenom hela grundserien utan att ta en enda poäng på Studan.

Sön 6 jan: Broberg-Sirius 8-2 (5-1), Hällåsen
Seriens sista match, mot ett Broberg med ett minimalt elitseriehopp, slutade inte helt oväntat med en rejäl förlust. Efter tio hyggliga inledande minuter där Burman gav Sirius ledningen på hörna så kvitterade Broberg, och sedan var det en slätstruken blåsvart insats. Det var ett bokstavligt talat ihåligt försvarsspel, då Broberg satte två mål på frislag rätt genom muren, plus ett hörnmål. Matchens glädjeämne var annars junioren Johan Erikssons debutmål till 6-2 i andra halvleken.


 Sandviken 14
 13 0
 1
 99-40
 26
 Edsbyn 14 10 2 2
 70-51 22
 Falun 14 8 1 5 73-53 17
 Bollnäs 14 6 2 6 63-54 14
 Broberg 14 6 2 6 51-54 14
 Ljusdal 14 5 0 9 54-67 10
 Kalix 14 2 3 9 54-87 7
 Sirius 14 1 0 13 37-95 2


Efter grundserien och inför allsvenskan
Det var alltså en sån här säsong – igen. Den optimism som spirade efter en lyckad silly season och en hyggligt lovande försäsong hade uppenbarligen saknat grund. Hydas hade vänt ut-och-in på taktiken och prövat det mesta, men ingenting fungerade; när Sirius satsade framåt släppte man in massvis av mål. Säkrade man istället bakåt blev det uddlöst framåt. Spelade man för snällt så åkte motståndarna i åttor kring de blåsvarta. Och när man började spela tufft förlorades matcherna i utvisningsbåset istället.

Nåja, hoppet var ju att grundserien till största delen ändå bara var träning inför fortsättningsserien där allt skulle avgöras. Kunde det möjligen gå att hitta några räddningsplankor bland de anslutande söderlagen? Ja, det skulle väl i så fall vara jumbon; allsvenskans andra nykomling Katrineholm, som liksom Sirius åkt ur två år tidigare men omedelbart studsat tillbaka upp. KSK hade dock inte alls varit lika avhängda som Sirius i serien, och hade till och med avslutat med två raka segrar, varav en mot självaste VSK. De andra tre söderlagen såg jämnstarka ut på pappret, och var tyvärr också troligen för bra för att åka ur; sjuan Motala – som vanligt i ekonomisk kris men med en stabil stomme i laget, sexan Vetlanda och femman Boltic, med gamle Siriusspelaren och playboyen Daniel Svedberg som lagkapten. Sirius bästa bud på förhand var nog att försöka ta sig om Kalix – det enda lag man ju faktiskt hade besegrat – och att hålla jumbokollegan KSK bakom sig; en strategi som absolut krävde en seger i den inledande matchen mot just de sistnämnda.


Allsvenskan - fortsättningsserien

Fre 9 jan: Sirius-Katrineholm 3-8 (2-3), Studenternas
Jaha ja. Det är inte ofta en serie är slut efter den första matchen, men den här serien var det. För när man blir utklassad av den tilltänkta räddningsplankan på hemmaplan, då finns det inte mycket hopp kvar. Att matchen sedan egentligen var mycket jämnare än vad siffrorna visar var inte mycket till tröst. Sirius hade tre gånger om chansen att ta ledningen på hörna under den första halvtimmen, men bollen räddades varje gång på mållinjen. Istället satte bandynomaden Lasse Karlsson 0-1 på en frislagsretur i 28:e minuten, och Bryngelsson 0-2 på ett långskott två minuter senare. Sedan turades lagen om med målgörandet fram till pausen; Burman pangade in en hörna till 1-2, KSK och Lasse Karlsson replikerade med ett rödsvart hörnmål, och Burman såg till att hålla matchen vid liv med ett långskott till 2-3 strax innan paus. Men i andra gick det utför för Sirius. Ja, hela vägen ner i källaren. Katrineholm visade vad effektivitet innebär och satte 2-4 och 2-5 i början av andra – och hade därmed gjort mål på sina tre första hörnor i matchen. Ett tillfälligt hopp väcktes när Hellboy rakade in en frislagsretur till 3-5 i 62:a och Förare missade därefter ett friläge som kunde skapat nerv i matchen. Men när Leyonberg orsakade straff i 72:a på vilken gästerna gjorde 3-6 var det kört – i matchen och i serien. För ”mardrömsstart” är nästan ett lite för svagt ord för att beskriva denna katastroföppning på getingboserien fortsättningsallsvenskan.

Sön 11 jan: Vetlanda-Sirius 6-0 (2-0), Tjustkulle
Den sedan länge avsomnade Siriushemsidan ”Där skåpet ska stå” beskrev fenomenet som ”vådan av att komma för nära”. Det vill säga att de spelare man idoliserar gör sig bäst på lite avstånd, ty på nära håll riskerar naturliga och högst mänskliga fel och brister att rasera den piedestal på vilken man har satt sina blåsvarta hjältar. Jag tror att det var denna åkomma som drabbade mig när jag för första och sista gången liftade hem med spelarbussen från Vetlanda. Jag var naturligtvis glad och tacksam över att laget släppte ombord en ensam resande supporter på bussen, men den nästan andäktiga känslan förbyttes snart i genans. Efter en timmes resande stoppade någon nämligen in en video, och på TV-skärmarna dök det upp – en porrfilm! De sofistikerade atleter som jag stod och hejade på varje match var inget annat än en flock helt vanliga skräniga sportgrabbar* – en insikt jag helst hade varit utan.
   Men i ärlighetens namn fanns det kanske inte heller så mycket att idolisera under det här årets upplaga av Sirius bandy. I Vetlanda satsade Hydas på en grisbandytaktik, vilket ledde till att Sirius höll hyfsat tätt i den första halvleken, men utan att skapa ett dyft framåt. I början den andra halvleken blev Mentell fälld och tog själv straffen – men missade. Strax därefter gjorde Vetlanda 3-0, och sedan var det bara dåligt; Sirius blev stillastående, tittade på, och rusade dåligt på hörna.
   * Jag vill här understryka att detta var mina känslor där och då, och att spelare som exempelvis Josse, Urban Förare, Kyller, Hellboy, Jocke Persson och många fler naturligtvis är allt annat än vanliga skräniga sportgrabbar. Alla kan göra sina misstag!

Ons 14 jan: Boltic-Sirius 7-1 (1-1), Tingvalla

På grund av vissa personliga bekymmer på hemmaplan under den här vintern så hade jag ingenting emot att lämna staden för långväga bortamatcher, trots att förlusterna var givna. Till Karlstad reste vi för att se ännu en förlust som blev en sorts konceptuell repris på matchen i Vetlanda; Sirius satsade på grisbandy, lyckades hålla tätt i den första halvleken, men rasade i den andra. Blåsvart tog faktiskt till och med ledningen i matchen, på hörna genom Werner i 25:e minuten, ”men det var ärligt talat vår enda målchans”, erkände Hydas. Jocke Larsson kvitterade rättvist för Boltic åtta minuter senare till ett oavgjort resultat i paus. I andra inledde Sirius och Stock med att pricka stolpen, men sen tog det roliga slut. Åldringen Ola Fredriksson satte 2-1, Rickard Timmerklev satte trean med ett skott bakom ryggen, och sedan rann det iväg. Rann iväg gjorde det möjligen också för den långtradarchaufför som sedan sinkade vår hemresa med sådär en halvtimme. Någonstans utanför Örebro svängde vi av motorvägen på en avfart, men hamnade där bakom en parkerad långtradare och kom sedan varken framåt eller bakåt. Till slut kom en till synes lättad man småspringande och förklarade på klingande dalmål innan han hoppade in i förarhytten: ”Ledsen grabbar, men jag var tvungen att gå och skita”. Definitivt behållningen från denna resa. 

Sön 18 jan: Sirius-Motala 4-2 (1-1), Studenternas
Ibland kan en seger kännas som balsam för själen. De flesta av oss hade nog för länge sedan accepterat att loppet var kört och att nedflyttningen var oundviklig – men segern mot Motala betydde så mycket mer än bara några poäng i bottenstriden, det var framförallt en liten upprättelse för ett Sirius som bara fått utstå hån och bespottelse under denna magra säsong. Segern till trots så var det ingen jättebra insats av Sirius, men vi mötte en motståndare som var ännu sämre. Bortalaget tog ändå ledningen redan i den fjärde minuten, och sedan bjöds det på bedrövlig och krampaktig långbollsbandy från båda lagen. När Motala satte 0-2 på en billig straff i 63:e så såg det kolmörkt ut – men fem minuter senare inleddes vändningen när Mentell satte en hörna. Sedan bjöd domaren tillbaka i 77:e minuten och gav Sirius en billig straff som Stock förvaltade till 2-2. Och med fem minuter kvar – en till chans från straffpunkten! Den här straffen från Stocks klubba är sämre och slås rakt på Dennis Gustafsson; men det är hård, Gustafsson kan inte hålla den, och bollen går in. Eufori! På övertid kontrar dessutom Sirius, och Erra avslutar med en pärla i krysset. Det var den första segern i Allsvenskan sedan den 30 december 2001 – eller på 14 raka hemmamatcher, och hoppet om ett nytt kontrakt kunde försiktigt vakna till liv igen.

Ons 21 jan: Ljusdal-Sirius 2-4 (1-1), Ljusdals IP
Se där ja! En andra rak seger, och efter 90 minuters iskrig så låg Sirius inte ens sist i tabellen längre; Kalix låg en pinne efter. Dessutom var det faktiskt en hyfsat bra bandymatch, till skillnad från segern mot Motala. Segerreceptet? Hårde Hydas, som ju var känd för att alltid stå barhuvad vid sidan, hade lånat en turmössa av Pucken, och den gjorde uppenbarligen jobbet. En dåvarande fiende men blivande hjälte, Lars Fall, gav Ljusdal ledningen på hörna efter tio minuter, men sedan dog hemmalaget. Sirius var avvaktande och försiktiga till en början, men sedan Förare kvitterat på en hörnretur efter en halvtimme vågade man spela ut, och i andra var det faktiskt klasskillnad. Stock gav blåsvart ledningen genom en hörna i 66:e, Förare utökade till 1-3 efter att ha satt returen på Werners stolpskott, och Burman avslutade till 1-4 efter att Sirius rullat upp Ljusdal i 85:e. Ljusdal reducerade i slutminuten, men Sirius vann, och plötsligt kändes det som att man kunde börja tro på mirakler på allvar. I slutänden blev det dock inte så, men den här segern blev ändå det enda egentliga avtryck Sirius lämnade under denna eländiga säsong, då den i slutänden innebar att man drog med sig Ljusdal ner i division 1.

Sön 25 jan: Kalix-Sirius 4-0 (3-0), Kalix IP
I bottenmötet mot Kalix hade Sirius chansen att kräla sig upp på fast mark, men kraften gick ur Hydas segermössa fortare än kvickt. Sirius uträttade absolut ingenting på 90 minuter, och fick iväg det första skottet på mål på en hörna i matchens slutskede – matchen var en nästan exakt repris av annandagsmötet 2000, med skillnaden att jag den här gången slapp vara där och se eländet. Matchens kung var 18-årige Andreas Lysell som satte 1-0 efter 10 minuter. Den förre Siriusspelaren Daniel Åhl satte 2-0 på hörna, och Lysell satte trean på hörna, innan Erik Olovsson avgjorde tillställningen i början av andra genom att åka in med bollen och allt i Siriusmålet. Inte ens en dubbelutvisning på Kalix i andra hjälpte, och Sirius var åter sist i tabellen.

Ons 28 jan: Sirius-Broberg 2-3 (2-2), Studenternas
Livlinorna började ta slut, och om hoppet skulle leva vidare behövdes det poäng i den svåra matchen mot topplaget Broberg. Och Sirius gav allt och levererade säsongens bästa insats, men tyvärr räckte det ändå inte riktigt till; tafattheten framför målet blev till slut ödesdiger. Förare kom fri efter sju minuter men prickade målvakten Hiekkanens benskydd. Istället gav Zolotarev ledningen till bortalaget fem minuter senare med ett skott ur liten vinkel. Sirius ”man of the match” Andreas Werner kvitterade från nära håll i 28:e, men Broberg replikerade snabbt då Hedqvist åkte igenom och satte 1-2. Sirius kvitterade dock innan halvtid; unge Johan Eriksson på frislag. Sirius spelade fortsatt bra i den andra halvleken; efter tretton minuter kom man tre mot två, men återigen blev det tveksamt framför mål, och istället för att avsluta så spelade Förare bakåt till Pucken som kom ur läge. När lägena inte utnyttjades blev Sirius mer och mer stressade, och till slut kunde Broberg avgöra på det mest förutsägbara sätt när Hedqvist bombade in en hörna. Så blev det till sist en hedersam förlust, när vi istället hade behövt en skamlig seger.

Ons 11 Feb: Motala-Sirius 8-3 (6-3), Motala Isstadion
Efter ett trist VM-uppehåll var vi tillbaka i den ännu tristare seriemisären. Men vi var fortfarande några som ännu inte gett upp. Jag, Erlingmark och Kniv-Jonas var de tre supportrarna i bilen som anlände drygt en kvart försent till Motala. Vid det laget var ställningen 2-2, och vi hade därmed redan missat Sirius bästa period i matchen; Stock hade gett Sirius ledningen i 5:e minuten, sedan hade Påhlsson vänt matchen med två mål, innan Burman kvitterade ur snäv vinkel efter kvarten spelad. Tyvärr gjorde Sirius mesiga försvarsspel att målen fortsatte trilla in i Siriusburen, och snart stod det 5-2 till hemmalaget. Sirius bäste spelare, Burman, åkte igenom och reducerade till 5-3, men efter mera slarv gjorde den förre Siriusspelaren Andreas ”Läder och lack” Broberg 6-3 innan paus. Det var under denna paus jag åt min berömda ”vegetariska hamburgare”, en anrättning som bestod av ketchup och rostad lök mellan två hamburgerbröd. Problemet var bara att ketchup fryser snabbt i femton minusgrader, vilket innebar att jag inom några sekunder hade en ytterst oaptitlig iskaka mellan bröden. Föga tillfredsställd fick jag sedan se Motala snabbt avgöra matchen i början av den andra halvleken då Påhlsson åkte slalom mellan stillastående försvarare till 7-3, och Sjöholm satte en hörna till 8-3. Vi hade nu tre poäng och en underlägsen målskillnad att ta in på Kalix över strecket på de tre sista omgångarna.

Fre 13 feb: Sirius-Boltic 1-10 (1-4), Studenternas
Nu spelade Sirius verkligen med kniven mot strupen – och då spelade man också sämre än någonsin. Visserligen var domaren Göran Thunberg usel, men det ursäktade inte insatsen mot Boltic där man släppte till tvåsiffrigt i en match som exponerade en av Sirius allra sämsta sidor den här säsongen: hörnrusen. Boltic gjorde hälften av sina mål på hörna, och återigen stod Sirius där och tvekade på mållinjen när skotten kom. Trots att vi hade vår beskärda del av tuffingar i laget var det som att de blåsvarta var livrädda för att bli blåsvarta ända in på skinnet. Sirius startade ändå bra, då Förare missade ett friläge, Stock prickade stolpen och Löken räddade en straff, men sedan brast fördämningarna. Boltic gick snabbt upp till 0-3, sedan åkte Sirius på tre högst tveksamma utvisningar, och Boltic kunde enkelt göra ett fjärde mål. Stock reducerade sedan till 1-4 på frislag innan paus. I andra fortsatte motlutet; Sirius borde ha fått en straff då Förare hakades, men blev utan. Och när Sirius väl fick en straff så brände Mentell den. Allt emedan Boltic pangade in mål och hörnor, sex ytterligare närmare bestämt. Sirius var ännu inte klara för nedflyttning i teorin, men helt och hållet i praktiken; det var fyra pinnar och 23 mål upp till Kalix att ta igen på de två sista matcherna.

Sön 15 feb: Sirius-Vetlanda 0-7 (0-2), Studenternas

Sirius var alltså ute ur serien, och nu återstod en två matcher lång golgatavandring ut ur serien. En av dessa matcher spelades, precis som två år tidigare, på hemmaplan mot Vetlanda. Och precis som två år tidigare släppte Sirius in sju mål, däremot lyckades man till skillnad mot två år tidigare inte göra ett enda framåt. Vi hade även tappat publik jämfört med matchen två år tidigare – från 157 till 145 åskådare. Tolv jävla medgångssupportrar.

Ons 18 feb: Katrineholm-Sirius 8-4 (3-0), Backavallen
Sirius avslutade i alla fall säsongen med stil – man vann nämligen de sista tjugo minuterna av den med 3-2. Fram till dess hade Sirius gjort en halvdan insats, och som vanligt släppt in ett antal bjudmål. Ställningen var alltså 6-1, där Sirius mål hade gjorts av Stock på straff, när blåsvart gjorde en sista dödsryckning: Burman satte 6-2, Olofsson blev neddragen och Stock satte dagens andra straff till 7-3, och Förare satte punkt för säsongen med sitt mål till 7-4. Så var det äntligen slut på den andra, fullständigt miserabla, allsvenska säsongen i följd, och strålkastarljusen riktades nu istället mot play-off-serien och ett visst obehagligt lag från Luthagen…

 Vetlanda 11
 8 1
 2
 53-26
 19
 Boltic 11 6 1 4
 58-36 16
 Broberg 11 6 1 4 49-44 16
 Motala 11 5 2 4 54-45 13
 Katrineholm 11 5 3 3 51-53 13
 Kalix 11 3 3 5 37-48 10
 Ljusdal 11 3 1 7 37-44 9
 Sirius 11 2 0 9 22-65 4


Summering
Det känns lite som en gåta att säsongen blev så erbarmligt usel – visst är det alltid tufft som nykomling, men sett till hur bra Sirius faktiskt lyckades med sin silly season så borde det ha gått bättre. Vi behöll stommen från det lag som tog sig upp från division 1, och nyförvärven kan inte beskrivas som annat än lyckade; Håkan Kyller vann UNT’s poängliga, men tvåa, tre och fyra kom tre nyförvärv; Löken, Werner och Burman. Ett fjärde nyförvärv, Mentell, vann skytteligan. Klent målskytte var ett uppenbart problem, mesigt försvarsspel var ett annat. Sirius tappade tidigt självförtroendet och hittade det aldrig riktigt igen, man åkte omkring och gjorde fel saker på planen och tvekade i avgörande situationer.

Överlägsen seriejumbo, och inte en enda spelare under kontrakt – man kan tycka att framtiden var nattsvart, men enligt ledningen var det ändå ingen katastrof att åka ur. Vi hade en långsiktig plan och skulle fortsätta följa den. Men det fanns ett stort orosmoln på himlen, inte grått som moln brukar vara, utan orange-blått. Farhågan var ju att när Sirius inte längre låg kvar i division 1 fanns det inte kvar något lag som kunde stoppa VP’s framfart, och farhågan besannades också mycket riktigt. Den 21 februari, tre dagar efter att Sirius allsvenska dagar var räknade, körde VP över Värmbol på Studan och var därmed klara segrare i play-off-serien, och för första gången sedan 1953 var Sirius inte längre bäst i stan. Och återigen kastades vi in i ovisshetens töcken. Hur bra kunde ett skuldfritt och hungrigt VP bli i Allsvenskan? Hur många av våra spelare skulle falla för locktonerna och gå över till den mörka sidan? Kunde Sirius komma igen, eller skulle nu VP vara herrar på bandytäppan under en lång tid framöver?

Som cliffhanger betraktat så är den här avslutningen på texten inte mycket att ha, för ingen har väl glömt bort ur VP-bygget efter bara några månader imploderade under sin egen självgodhet. Men det visste vi ännu inte då, och vårvintern 2004 var en tid av ovanligt svår ångest, även med Siriusmått mätt.


Skytteligan
Mentell 14, Förare 11, Burman 10, Stock 8, Kyller 4, Werner 3, Pucken 2, Erra 2, Johan Eriksson 2, Leyonberg 1, Josse 1, Hellboy 1


Profilen

Hej Peter ”Löken” Johansson, hur var det att stå i mål i Sirius 03/04?
Det var bra och trevligt. Jag trivdes i staden och det var go sammanhållning i laget. Sportsligt kunde det ju varit roligare, men det visste man ju om när man skrev på också. Men det var inte så dumt att komma iväg litegrann, annars har jag ju tillbringat hela karriären nere i Trollhättan och Vänersborg.

Så varför blev det bara ett år?
Vi fick barn när vi bodde i Uppsala, och då är det ju alltid lättare att bo nära familjen. Jag fick erbjudande av Vänersborg, och sportsligt var det ju inte så dumt heller.

Hur kommer det sig att vi alltid haft så bra målvakter i Sirius tror du?
Ja, lite kan det ju helt enkelt vara så att målvakten syns mer när han har mycket att göra. Jag har ju vana att spela i bottenstrider, jag har varit där flera gånger med Gripen, och även i Vänersborg fick vi det tufft när vi tappade halva laget inför något år.

Varför gick det så dåligt under ditt år i Sirius egentligen?
Som målvakt har man inte världens bästa perspektiv kanske. Men jag tror att det handlade mycket om frustration. Vi gjorde inte mål, så blir det att man åker runt och tittar åt andra hållet istället för att jobba bakåt. Vi var lite lata vad gäller den delen, och det blev kanske inte helt taktiskt riktigt.

Hur var din karriär efter Siriusåret?
Jag gick ju till Vänersborg, och där gick det väldigt bra. Jag var förstemålvakt i fem säsonger tror jag, innan det var dags att lägga av. Sen fick jag göra comeback året efteråt när våra två ordinarie målvakter blev skadade. Men sedan la jag av för gott.

Jaså? Då står ju faktiskt registrerad som Gripenspelare i år?
Haha, ja, jag satt faktiskt på bänken i en match i år. Men jag har lagt av. Det enda jag håller på med nu är att köra lite målvaktsträning med Gripen. Lite enkla grejer bara, det räcker så. Jag kände aldrig något sug efter att varva ner på någon lägre nivå, man blev väl lite bortskämd av att spela i allsvenskan.

Ditt tröjnummer i Sirius – 47 – vet du varifrån det kom?
Ja, det är ju 47:an Löken, seriefiguren. Jag tror att det kan ha varit han Farbror som låg bakom det.

Jag frågar nämligen för att jag tror att jag kom på det. Jag har för mig att jag föreslog det på skämt i gästboken på hemsidan, men jag blev glatt förvånad när det faktiskt blev så. Men jag vet inte hur det gick till, det kan ju ha gått genom Farbror.
Ja, det kan det vara, jag hörde i alla fall ryktesvägen någonting om Farbror…

Slutligen, jag vill minnas att du var rökare? Det måste vara ovanligt inom bandyn?
Ja, det var nog inte många andra som rökte. Det är inget att rekommendera förstås, men som målvakt är man ju inte så beroende av konditionen i alla fall.

Har du lagt av nu?

Ja, det har jag. Men det var först efter att jag lagt av med bandyn också. Så en fick hålla på hela karriären.



Tillbaka till toppen