Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Bandysäsongen 2004/2005

Hörnvarianter, Sami Saari och Mikkos hästar. Bandysäsongen 2004/05 innehöll både det ena och det andra, men slutade med att Sirius tog farväl av blåbärsbandyn på en naturis i Dalarna.

Läget i laget
När silly-säsongen 2004 inleddes befann vi oss på okänd och mycket obehaglig mark. Som väl bekant för de flesta så slutade säsongen 03/04 i en smärre katastrof då Sirius åkte ur Allsvenskan med dunder och brak, samtidigt som lokalkonkurrenten VP nådde sina drömmars mål och tog steget upp. Detta betydde att Sirius för första gången sedan 1953 – drygt 50 års tid – inte längre var bäst i staden. Värre därtill var att Sirius inte hade en enda spelare under kontrakt, och den befarade konsekvensen var naturligtvis att VP nu skulle länsa godisbutiken och plocka åt sig de allra bästa pralinerna i Sirius spelartrupp.

Men farhågorna blev aldrig verklighet. Den orange-blå tröjan tycktes inte utöva någon större lockelse hos våra blå-svarta hjältar, och inte mer än ett par veckor in på sillyn hade de flesta spelarna skrivit på nya kontrakt. Tre spelare ur truppen skulle ändå spela vidare i Allsvenskan i andra tröjor, men inte i VP’s: För Peter ”Löken” Johansson blev det bara ett år i blåsvart då han lockades till Vänersborg, trotjänaren Jocke Persson följde i Tobbe Forss fotspår och skrev på för ärkefienden VSK, och Peter Stock föll för locktonerna från Bollnäs. Ytterligare tre spelare klev nedåt ett snäpp i ambitionsnivån: Per ”Pucken” Jonsson och Martin Mentell skrev på för Sirius nya seriekonkurrent Djurgården, medan Tobbe Meland flyttade norrut och varvade ned i Härnösand. De enda spelarna vi verkade löpa risk att tappa till uppkomlingarna var Håkan Kyller och Fredrik Hjelmstedt, som enligt uppgift båda stod inför tre olika valmöjligheter: stanna i Sirius, gå över till VP, eller satsa på familjelivet.

Tiden gick, vår blev till sommar som blev till sensommar. Bandysäsongen närmade sig, och det började bli uppenbart att VP hade stora problem inför sin Allsvenska debut. ”Vi har pratat med över 50 spelare, men det är svårt att locka någon att flytta till Uppsala”, sa den pressade VP-ordföranden Michael Nicklasson till UNT. I mitten av augusti sprack så ballongen. VP meddelade att när nu nästan halva den befintliga truppen valt att inte följa med upp till Allsvenskan, och med endast ett egentligt nyförvärv, så var det omöjligt att ställa upp för spel. Man drog sig alltså ur Allsvenskan, men inte nog med det: hela a-lagsverksamheten lades i malpåse, och VP’s tid på Uppsalas bandytron tog därmed slut innan den hade börjat.

För Sirius del betydde detta alltså att hotet på hemmaplan var eliminerat, och man kunde nu i lugn och ro fokusera på att bygga upp en trupp för att ta sig tillbaka till, och etablera sig i, Allsvenskan. Det betydde också att vi istället för att tappa spelare till VP kunde få spelare därifrån, och i augusti skrev måltjuven Erik Wikholm och den tuffe försvararen Niklas "Benke" Benkelius (ursprungligen från Sirius berömda 76/77-lag) på för blåsvart. Dessa kunde därmed läggas till de tre nyförvärv som redan fanns i truppen: Mikael Vaihela, en ung och offensiv spelare från Kungälv, tillika son till den pre-Tramsinska förbundsbasen Seppo Vaihela; Carl Berglund, en defensiv mittfältare från Villa, precis som Vaihela 20 år gammal, och precis som Vaihela hade han kommit till Uppsala för att kombinera bandy med universitetsstudier; samt Viktor Broberg, 23-årig, teknisk och avig anfallare, även han Villaprodukt, men med Nässjö som senaste klubbadress.

Och kvar i truppen fanns med division 1-mått mätt en väldigt stark stomme. Fredrik ”Linken” Lindqvist stod redo att ta över som förstemålvakt, med unge Tobias Bodén som reserv. På backsidan så valde till slut både Håkan Kyller och Fredrik Hjelmstedt att fortsätta, tillsammans med institutionen Jonas ”Josse” Johansson. Endast en naturlig halv fanns i truppen i västgöten Andreas Werner, men det fanns gott om mittfältare att täcka upp med: den tuffe skarpskytten Magnus Burman, hårde Niklas ”Hellboy” Hellqvist, den allsidige Henrik Leyonberg, den spelskicklige Andreas ”Erra” Eriksson samt junioren Johan Eriksson. På anfallssidan fanns ikonen Urban Förare, och den fortfarande unge och lovande Johan Olofsson. På ledarsidan var tanken att Lasse ”Hydas” Hydling skulle kliva av tränarbänken och sätta sig i sportchefsstolen, och att den ungerske Siriushjälten Sandor Banffy skulle gå in som huvudtränare. Dock löste sig inte det praktiska med Sandors arbete, och till slut fick Hydas återgå till tränarrollen, assisterad av den gamle mittfältsterriern Tobbe Dahlberg.

I höstens upplaga av ”Siriusnytt” debuterade Josse som krönikör med en märkligt pricksäker framtidsspådom; Josse spekulerade i om det låg något olycksbådande i själva namnet Sirius, men frågade sig också om det i någon sorts omvänd biblisk logik nu väntade sju feta år. Och märkligt nog var detta exakt vad som hände, under de kommande sju åren tog Sirius sig tillbaka till Allsvenskan under det första, och spelade sedan slutspel i fem av de sex kommande säsongerna, innan vi efter just sju år var tillbaka i kvalträsket igen. Det vore onekligen intressant att höra vad Josse ser i spåkulan idag.

Och så några obligatoriska rader om ekonomin då – som för första gången på länge började se ljus ut. Spelarna spelade fortfarande helt utan ersättning, men Sirius var nu nästan skuldfria. Det enda som nu återstod var en skuld på en miljon till kommunen i obetalda planhyror, för vilket det fanns en avbetalningsplan på fyra år.


Motståndarna
Sirius skulle denna säsong spela i Division 1 Östra – en något stympad serie med endast sju lag, då både Västanfors och Helenelund försvann ur serien på ett sent stadium; Västanfors uppåt då man tackade ja till den allsvenska friplats som uppstått genom VP’s kollaps, Helenelund nedåt då luften hade gått ur klubben efter den misslyckade fusionen med AIK. Det var en resemässigt bekväm serie då fyra av sex motståndare var Stockholmslag: Fina gamla Gustavsberg med fallenhet för lyrbandyspel; Tellus, ett vedhuggargäng med Zinkensdamm som hemmaplan; de glada lirarna i Sköndal, som nu blivit farmarlag till Hammarby; samt Djurgården, som blivit den sista av de tre stora Stockholmsklubbarna att försöka skaka liv i en insomnad bandysektion. De två resorna som inte skulle gå till Stockholm gick istället till Västerås och nykomlingen Tillberga, som på den här tiden när Zocke var stabbig försvarare istället för listig klubbchef var ett mediokert lag; samt till Oxelösund, som egentligen hade åkt ur föregående säsong, men erbjudits en friplats i och med de sena avhoppen, och som närmast ställde upp med ett pojklag.

Serien bestod av ett på förhand förväntat toppskikt: Sirius, ett förväntat bottenskikt: Oxelösund, samt ett mittenskikt bestående av baschet. Grundserien var alltså ingenting annat än en ren transportsträcka, och Siriusspelarna skulle kunna åka runt med ena armen bakbunden utan att kunna missa den topp-fyra placering som skulle leda till vårsäsongens play-off-serie.


Försäsongen
Det var en minst sagt självsäker Hydas som la upp försäsongstaktiken – stenhård individuell fysträning för att bygga upp styrkan inför Allsvenskan 05/06! Och om det skulle gå ut något över prestationerna i årets division 1-serie så må det vara hänt. ”Vi räknar med att gå upp”, förklarade Hydas, ”och det spelar inte så stor roll om vi vinner med bara 4-1 istället för 12-1”. Samma självsäkerhet lös igenom även hos spelarna. ”Vi SKA bara vara överst, säsongen ska vara slut i början av februari”, tyckte Viktor Broberg. ”Ingen ska kunna rubba oss”, tyckte Erik Wikholm, som ju visste vad som krävdes efter att ha gått upp med VP året innan. ”Men jag ska göra fler mål än jag gjorde då”, tyckte Wikholm, och siktade därmed på minst 23 mål i årets serier.

Och försäsongsmatcherna gav också understöd åt optimismen. De inleddes med Svenssons Cup, där Sirius som väntat fick det tufft. I gruppspelet släppte man in exakt åtta mål i varje match: 0-8 mot Hammarby, 4-8 mot Katrineholm, och 1-8 mot VSK. Sedan vann man faktiskt jumbofinalen mot nyuppflyttade Gripen med 6-5. När man sedan matchade mot division 1-motstånd flöt det på bra, och man radade upp segrar om än med relativt små siffror: 9-4 mot Tellus, 3-1 mot Derby, 9-1 mot Djurgården och 6-2 mot Skutskär. I det traditionella genrepet mot Katrineholm ledde man i pausen med 2-1, men tappade till förlust med 3-5. Lösningen på den vakanta högerhalven blev Magnus Burman som fick flytta ut på kanten med lyckat resultat.


Division 1 Östra

Lör 20 nov: Tellus-Sirius 3-6 (2-3), Zinkensdamm
Säsongen började med det famösa ”himlakroppsderbyt” – och visst vann stjärnan över planeten, men det var inte direkt någon stjärnglans över spelet. Men det började i alla fall bra; Burman klämde in 0-1 på hörna redan i andra minuten, i 23:e spelade Förare fram Hellboy, som fintade upp målvakten på läktaren och satte 0-2, och i 29:e kom 0-3 genom Benkelius på hörna. Men så reducerade Tellus två gånger om i slutet av halvleken, och Sirius blev stressade. ”Vi såg bekväma ut och gav inte 110 %”, tyckte Hydas. ”Det brukar vara bättre fart på träningarna”. Sirius var tillbakapressade under den första kvarten av andra, och till slut kom en välförtjänt kvittering. Men så spottade Sirius upp sig och tog en väntad seger med tre raka strutar: i 66:e kom 3-4 genom Olofsson, tio minuter senare spelade Erra fram Wikholm till sitt första Siriusmål, och med minuten kvar satte Olofsson punkt med 3-6. Allt i allt en väldigt typisk premiärmatch där Sirius gjorde vad som krävdes men inte mycket mer.

Ons 24 nov: Sirius-Gustavsberg 1-2 (0-2, 0-0, 1-0), Studenternas
Vintern kom tidigt till Uppsala år 2004, och en rejäl snöstorm drog in över staden och förstörde Sirius hemmapremiär. Sirius började i motsnö, och gästerna passade på att göra två snabba mål i medvinden medan det ännu var spelbart. Därefter var det för Sirius del en kamp mot vinden och snön. I den första perioden lyckades man skapa två frilägen genom Förare och Broberg, men i Gurra-målet stod den blivande Siriuskeepern Dennis Wasberg, och gjorde det bra. I övrigt var det bara långlyror mot en mur av gustavsbergare. I den tredje perioden flyttade Sirius upp Benkelius och Burman på topp för att få lite tryck mot bortaburen, men Wasberg var felfri – ända tills den 82:a minuten då han tappade en lyrboll, och Förare kunde slå in 1-2 på volley. Men mer blev det inte, och redan i den andra omgången hade jättefavoriten Sirius åkt på stryk. ”Men vi har fortfarande inte förlorat någon bandymatch”, tyckte Urban Förare. ”Det här var mera krig på is, och det är inte riktigt våran grej”.

Lör 27 nov: Oxelösund-Sirius 0-7 (0-3), Ramdalen
Novembersnön fortsatte att falla över Mellansverige, men den hade avtagit något lagom till bortamatchen mot Oxelösund. Men det hade lika gärna kunnat regna glykol – mot denna pojklagsmässiga motståndare gick det knappast att undgå att vinna. Det var en match med lågt tempo och många lyrbollar, men målen trillade in i jämn takt, och sex av sju mål gjordes av Lidköpingsligan: Viktor Broberg gjorde sitt första, andra och tredje mål i Siriuströjan, Burman pangade in två mål och Erra satte ett. Det sista målet kom dock från en Kalixklubba: Urban Förare satte punkt för tillställningen med 0-7.

Ons 1 dec: Sirius-Djurgården 8-1 (5-1), Studenternas
I fjärde omgången fick vi se det första dokumenterade resultatet av den berömda ”hörnvarianten” – en variant som motståndarlagen aldrig tycktes lära sig, och som gick hem gång på gång på gång. Den gick ut på att Broberg stod uppställd som förste skytt, men istället för att skjuta fiskade han upp bollen och åkte ned mot kortlinjen, där han passade snett bakåt till Urban Förare som smugit sig fram mot ytterstolpen och enkelt kunde sprätta in bollen. Fast när Förare satte bollen i mål i 58:e minuten var det till ställningen 8-1, och matchen var sedan länge avgjord. Matchen inleddes dock med att Djurgården gav Mentell istid, och ex-siriusiten gav gästerna ledningen i 6:e efter ett skott som styrdes in via två Siriusspelare. Men därefter var Djurgården sega och tröga och hände inte alls med i svängarna; framförallt inte med i Olofssons svängar, anfallaren gjorde tre av de åtta målen: 1-1, 2-1 och 6-1, och ordnade dessutom två straffar som Burman pangade in till 4-1 och 5-1. Resterande mål gjordes av Burman på hörna (3-1), och Werner (7-1). Det började synas att Sirius höjde sig rejält över mängden i den här serien.

Lör 4 dec: Tillberga-Sirius 1-8 (0-4), Rocklunda
Vissa saker förändras aldrig. Idag är Tillberga lika med Zocke – och år 2004 var Tillberga lika med Zocke. Den stadige försvararen gjorde nämligen västeråsarnas enda mål den här decemberlördagen; men Sirius gjorde å andra sidan hela åtta mål, och mycket till match blev det här aldrig. ”Men Tillberga är ändå det klart bästa lag vi mött”, tyckte en nöjd Hydas efteråt. Sirius rivstartade med ett konstmål i 4:e minuten; Förare transporterade upp bollen från egen planhalva, lade ut till Burman på kanten, som spelade in bollen till Berglund framför mål, och denne skrinnade sig fri med några skär och la in 0-1. Och man öste på: 0-2 satte Werner på hörna, 0-3 satte Burman på hörna, och 0-4 kom efter 25 spelade, då Hellboy spelade fram Förare mitt i straffområdet. Därefter hämmades Sirius av att man fick spela stora delar av matchen med en man på botbänken, men Tillberga uträttade ändå inte mycket. Olofsson och Burman utökade Sirius ledning till 0-6 innan Zocke fick in reduceringen, och Berglund och Leyonberg satte punkt för dagen med varsitt mål på sluttampen.

Ons 8 dec: Sköndal-Sirius 5-10 (3-7), Gubbängens IP
Sköndal var alltid ett roligt lag att möta. På sammanlagt fem matcher under 00-talet misslyckades vi aldrig att vinna med tvåsiffrigt – men det var knappt i den här matchen som präglades av hafsigt spel och många missar från båda lagen. ”Lite underskattning, och lite trötthet”, skyllde Hydas på efter matchen. Sirius var också i underläge i början; efter Förares 0-1 gjorde hemmalaget två raka mål och hade bud på ett tredje, men så dödade Sirius matchen på 14 effektiva minuter: Olofsson kvitterade i 20:e och gav Sirius ledningen fem minuter senare, Kyller och Burman klämde in varsin hörna, och Hellboy gjorde 2-6 i 33:e minuten. Resten av matchen blev en tämligen trött transportsträcka, Sköndal gjorde tre mål till men Sirius gjorde fyra: två av Förare och två på straff av Burman.

Lör 11 dec: Sirius-Sköndal 12-1 (5-1), Studenternas
Som sagt: Det är alltid kul att möta Sköndal. I returen på Studan levererade Sirius tolv mål, varav hela sju av Viktor Broberg som för första gången verkligen visade hemmapubliken var han gick för. Efter ett tidigt 1-0 av Förare svarade Broberg för ett äkta hattrick: I 5:e minuten tog han ner en långboll från Josse och satte 2-0. Minuten senare kom 3-0, som Broberg gjorde helt på egen hand i en uppåkning från halva planen. Och i 11:e minuten satte han 4-0 efter att ha blivit frispelad med en väl slagen smörpass från Burmans klubba. Men Broberg nöjde sig inte med ett äkta hattrick, för i slutet av matchen gjorde han ett andra; 10-1, 11-1 och 12-1 i snabb följd. Däremellan hade han hunnit med att sätta ytterligare en strut, och det hade också Burman, Hellboy, Leyonberg och Berglund gjort. Det började rulla på fint i grundserien nu.

Lör 18 dec: Djurgården-Sirius 4-6 (1-3), Spånga IP
Det rådde ju en ny världsordning inom Uppsalabandyn vintern 04/05, där Sirius efter VP’s frånfälle var helt ohotade på bandytronen. Och med en ekonomi i hyfsad ordning fanns inte ens något konkurshot att oroa sig för. Detta tillät mig att ha ett lite mer avslappnat förhållningssätt till Sirius – jag behövde inte längre vara rädd för att allt skulle rasa samman så fort jag vände ryggen till – och det passade ju bra när min nyblivna flickvän just flyttat till Mörbylånga på södra Öland. Där befann jag mig den 18 december, och alltså missade jag denna match, där Djurgården bjöd ett för säsongen ovanligt bra motstånd. Sirius började dock bra, och hade 0-3 efter 20 minuter: Berglund satte 0-1 efter att ha tagit emot en sargpass av Werner, brutit in, och lyft in bollen i mål. Tvåan kom från Förares klubba på hörnvarianten©, och samme Förare satte även trean. Men sedan såg det inte bra ut. ”Grabbarna trodde nog det var klart”, tyckte Hydas. Djurgården reducerade en gång innan paus och en gång efter, Werner satte 2-4 på hörna, men hemmalaget reducerade till 3-4 och matchen stod och vägde. Med tio minuter kvar avgjorde Sirius till slut med två mål av Olofsson och Werner, men Djurgården fick in en boll till och höll liv i matchen ända till slutet. Matchens glädjeämne var unge Tobias Bodén som förtjänstfullt debuterade i Sirius mål, då Linken valde barndop framför match.

Sön 26 dec: Sirius-Tillberga 6-3 (4-2), Studenternas
”Ett mer avslappnat förhållningssätt till Sirius”, var det ja. Så pass att jag mitt under brinnande bandysäsong åkte iväg på en månadslång resa till Sydamerika. Annandagen 2004 blev därmed den enda bandylösa annandag jag genomlevt på nästan 20 år (med ett sorts undantag för Boltic 2010… men en inställd match är också en match). De 800 åskådare som dök upp fick se en på ett sätt ganska typisk match för grundserien 04/05. Sirius bjöd på 25 minuter av toppbandy, varpå man ställde in skridskorna och lät tiden gå mot 90 minuter. På ett annat sätt var den ganska otypisk, eftersom Tillbergas taktik blev mer och mer tydlig – den gick ut på att slåss. Armbågar, bentacklingar, påkörningar och efterslängar; alla medel tycktes vara tillåtna för att få stopp på de tekniskt överlägsna Siriusspelarna. 1-0 kom genom Förare i 11:e minuten på hörnvarianten©, 2-0 satte Werner i 16:e då han kom fri från 30 meter och satte bollen i vänsterkrysset, Burman satte en hörna i 23:e, och minuten senare dribblade Erra upp hela Tillbergaförsvaret och passade Förare, som satte 4-0 på ett enhandsskott. Sedan var det slut på delikatesserna. Tillberga reducerade två gånger på hörna, och i den andra halvan handlade det mest om slagsmål och fulspel. Som värst spårade det ur när Tillbergas Anders Wetterqvist slog ner Leyonberg vid ett hörnrus, vilket utlöste ett riktigt rallarslagsmål mellan så gott som alla spelare på plan. Till slut trillade det dock in några mål till: Burman klämde in 5-2 på hörna med tio minuter kvar, Tillberga reducerade en gång på hörna, och Werner satte punkt med 6-3 i den femte övertidsminuten, då han frispelad av Kyller fintade bort målvakten och lade in bollen i öppet mål. Dagens enda skada kom sig inte av något fulspel, men trist nog rök ett revben på Erra när han fick en boll i sidan.

Ons 29 dec: Sirius-Oxelösund 11-0 (5-0), Studenternas
Jag har aldrig, vare sig förr eller senare, varit lika avskuren från Sirius som kring månadsskiftet 04/05. Kontaktmöjligheterna mellan La Paz och Studenternas var ytterst begränsade, och det enda sättet jag kunde följa mitt lag på var att surfa in på text-TV från något internetcafé och kolla resultaten någon dag i efterhand. Tur då att matcherna under just denna period var så fullständigt odramatiska och oviktiga. I seriens tredje match från slutet säkrade Sirius seriesegern hur enkelt som helst, med ett målkalas mot ärkejumbon Oxelösund. Och dessutom höll blåsvart återigen nollan mot sörmlänningarna, precis som i det första mötet på bortaplan. Bland de många målskyttarna stack Mikael Vaihela ut, som gjorde sitt första, andra och tredje mål i Siriuströjan: 1-0, 5-0 och 11-0. Även Brobergs pistolskott i krysset på hörna till 4-0 är värt att nämna, och samme man gjorde även 8-0 och 10-0. Övriga mål gjordes av Berglund, Burman, Wikholm, Kyller och Hellboy.

Fre 31 dec: Gustavsberg-Sirius 3-4 (2-3), Ekvallen
Som sagt, jag missade inte mycket under min månadslånga bortavaro. Men en sak är jag lite ledsen över att ha gått miste om, och det är Gustavsbergs traditionella nyårsbandymatch. Inte för att själva matchen var särskilt mycket att ha, men att fira nyår med bandy på magiskt vackra Ekvallen är något jag skulle vilja uppleva och en chans som kanske aldrig kommer igen. ”Gurra” ställde till med mycket problem för Sirius denna säsong, och så även denna dag i en ganska så slapp och slarvig match. I 10:e spelade Broberg fram Förare till 0-1, men Mårten Johansson kvitterade på hörna. 1-2 kom sedan på hörna genom Olofsson, men så kvitterade Mårten Johansson igen på hörna. Broberg spelade sedan fram Vaihela till 2-3 som blev halvtidsresultatet, och efter en trist och händelsefattig halvtimme i den andra halvleken kvitterade Mårten Johansson igen, självklart på hörna. I slutminuterna gjorde Olofsson så 3-4, och den här gången han Mårten Johansson inte kvittera, varken på hörna eller på något annat sätt, och Sirius kom undan med en uddamålsseger.

Tor 6 jun: Sirius-Tellus 9-3 (4-1), Studenternas
Sjukdom härjade i det blåsvarta laget; Kyller, Josse och Burman var sängliggande, och samtidigt var Tellus piskade att vinna för att ha en chans att nå playoff-serien. Läge för skräll då? Nej, inte det. Sirius vann grundseriens sista match utan några större problem. Tellus hade visserligen två bollar dansandes på Sirius mållinje under de första 20 minuterna, men Sirius gjorde två mål: Erra satte 1-0, och Broberg 2-0 på hörna. Efter ytterligare mål av Förare och Erra hade Sirius ledningen i paus med 4-1. Två reduceringar senare var Tellus nästan ikapp i den 55:e minuten, men när matchen var slut hade Sirius vunnit komfortabelt med fem raka mål: två av Olofsson, och ett vardera av Förare, Erra och Berglund. Och Sirius avslutade därmed grundserien med en tionde rak seger.


 Sirius 12
 11 0
 1
 88-26
 22
 Tillberga 12 7 2 3
 61-53 16
 Sköndal 12 6 2 4 61-68 14
 Gustavsberg 12 5 1 6 55-44 11
 Tellus 12 5 1 6 59-69 11
 Djurgården 12 4 1 7 49-58 9
 Oxelösund 12 0 1 11 19-74 1


Efter grundserien och inför playoff

Så var det äntligen slut på träningsmatcherna – nu började allvaret! För grundserien var ju inte mycket mera än så. Sirius nöjde sig oftast med att gå för full fart under 20-25 minuter av matcherna, och det räckte gott för att ta hem serien i överlägsen stil. Det hade förmodligen räckt med att gå för fullt i 5 minuter per match för att nå fjärdeplatsen som ledde till playoff-serien.

Bland de tre motståndarna i playoff-serien från östra serien; Tillberga, Gustavsberg och Sköndal, fanns det bevisligen inget hot mot Sirius allsvenska ambitioner, utan det var mot norrlagen slaget skulle stå. Två av dem ingav ingen större skrämselhicka; upplandsgrannen Skutskär som knipit den sista playoffplatsen, och byalaget Karlsbyheden som i mångt och mycket levde på veteranen Tomas Jansson och ett knippe andra begagnade Faluspelare. Återstod då de två sanna utmanarna: Svårspelade Selånger hade kanske lite överraskande tagit hem förstaplatsen i serien, ett talangfullt lag med uttalat sikte mot Allsvenskan. Men det stora hotet förväntades ändå komma från andraplacerade Ljusdal, som liksom Sirius hade degraderats under föregående säsong. Ljusdal hade snubblat ett par gånger i grundserien, men hade sannolikt den högsta kapaciteten av alla motståndare, och mycket tydde på att serien skulle avgöras i ett rafflande dubbelmöte mellan blåsvart och gulgrönt under två dagar i början av februari.

Ett nyförvärv anslöt också inför playoff-serien: Anfallaren Micke Tapper var en gammal Siriusbekant, som hade varit med och spelat upp VP till Allsvenskan, och som gick till Falun när VP inte kom till start. Nu hade han dock tröttnat på att pendla till Dalarna och valde att återvända till Sirius efter fem år på vift.


Playoff Norra

Lör 15 jan: Sirius-Karlsbyheden 10-2 (4-0), Studenternas
När säsongen äntligen kickade igång på allvar med en hemmamatch mot dalalaget Karlsbyheden befann jag mig ännu på andra sidan jorden. Men ingen fara på taket – Sirius hade inga som helst problem med att ta en inledande seger utan Brukarn på läktaren. Målskyttet inleddes efter en kvart – då Karlsbyheden uppenbarligen inte lagt några resurser på scouting så tittade man storögt på medan Sirius lade in sin hörnvariant© i mål: Werner slog in bollen till Burman, som spelade vidare till Broberg, som lade in bollen till Förare, som chippade in 1-0. Och därefter gjorde Sirius processen kort med gästerna: ytterligare åtta mål trillade in, varav tre på hörna, innan Broberg satte punkt med 10-2 fyra minuter innan slutet på en straffretur. Av övriga mål gjordes två av Förare, två av kanonskytten Burman, och ett vardera av Broberg, Berglund, Werner och Olofsson. Även Ljusdal vann sin premiärmatch stort, 14-6 mot Gustavsberg, och Sirius låg tvåa på färre gjorda mål.

Lör 22 jan: Selånger-Sirius 3-3 (0-2), Gärdehov
Att komma hem ska vara en schlager – och syskonen Glenmarks ”Kall som is” kan passa bra i det här fallet. Direkt ifrån Buenos Aires soldränkta gator satte jag mig på ett tåg tillsammans med Knivstaligan mot ett djupfryst Sundsvall; ett byte de flesta nog skulle se som ett nedköp, men det kändes ändå fint att landa i Sverige lagom tills uppflyttningsstriden inleddes på allvar. Selånger borta var en av nyckelmatcherna i playoffserien, och Sirius inledde lysande: Förare åkte slalom mellan Selångerspelarna och satte 0-1 efter tio minuter, och strax därefter klämde Burman in tvåan på hörna. Därefter förpassades Benke, Josse och Broberg alla till utvisningsbänken under en kort tidsrymd, men Sirius lyckades ändå hålla tätt, och tio minuter efter paus satte Tapper sitt första mål till 0-3. Men Sjösten fortsatte att skicka ut blåsvarta spelare (”Sjösten var inte snäll idag”, kommenterade Hydas) och Sirius började bli slitna av de numerära underlägena. Framburna av Selångers hejaklack – en ensam man med megafon – påbörjade Selånger upphämtningen, och det var Mikael Oskarsson som ledde vägen. I 60:e åkte Oskarsson igenom och satte 1-3, och i 72:a satte samme man 2-3 på frislag. Åtta minuter från slutet ordnade så Oskarsson ett frislag vid straffområdet, på vilket Patrik Allansson sköt in kvitteringen. Efter en viss dramatik lyckades Sirius i alla fall rädda en poäng, och även om det inte var roligt att tappa en tremålsledning så var en pinne ändå godkänt mot en av våra svåraste konkurrenter om förstaplatsen. Ljusdal vann dock sin match, och Sirius låg tvåa i tabellen, en poäng efter hälsningarna.

Ons 26 jan: Sirius-Tillberga 6-3 (4-1),
Studenternas
Vill du se hur det ser ut när en människa går upp i atomer av ilska? Umgås då en stund med Västraprofilen Garry så händer det garanterat förr eller senare. Men om man vill skynda på processen lite så kan man alltid nämna ett speciellt namn: Sami Saari. För varken Garry eller någon annan som befann sig på Studan den 26 januari 2005 har glömt Tillbergas finske flåbuse och de brott som gjorde sig skyldig till. Tillberga körde med samma taktik som under annandagen: våld. Och våldsammast av alla var Sami Saari, som i den 22:a minuten rammade Carl Berglund så brutalt att han hamnade på akuten med kraftig hjärnskakning. Obegripligt nog klarade sig Saari undan från våldsdådet med en tiominutare, och så fort han kommit in på planen igen så utsatte han Urban Förare för samma behandling – Förare hade dock större tur än Berglund, och gav svar på tal med att sätta 4-0 minuten efter. Ty medan Sami Saari ägnade sig åt att klubba ner folk så spelade Sirius bandy, och bra sådan. Tapper hade gjort 1-0 på ett utkast från Linken, Broberg hade satt 2-0 efter framspelning av Förare, och Erra hade satt 3-0 i 30:e. Sportsligt sett var matchen avgjord efter en halvtimme, och nu gällde det endast för de blåsvarta att klara sig oskadda från slagfältet. Efter att Zocke reducerat till 4-1 så avgjorde Sirius med två snabba mål av Förare och Tapper i början av andra. De två målen som återstod gjordes av Tillberga, men som Hydas förklarade saken: ”Vi hade aldrig släppt in tre mål om Berglund fått vara kvar på planen”, och fortsatte: ”En sån som Saari är bara ute efter att skada folk, han ska inte vara ute på isen överhuvudtaget”. Eller ute i samhället, frestas man att tillägga. Ljusdal fick endast oavgjort mot Skutskär, och Sirius låg nu etta i tabellen på målskillnad, före Ljusdal och Selånger.

Lör 29 jan: Skutskär-Sirius 4-5 (0-4), Skutskärs IP

Sirius hade skaffat sig den dåliga vanan att spela riktigt svagt under den sista halvtimmen av matcherna: Mot Selånger spelade man 0-3 och tappade en tremålsledning, mot Tillberga spelade man 0-2, och mot Skutskär spelade man återigen 0-3 och var på vippen att tappa en fyramålsledning. Den första halvleken var dock klanderfri. Hörnvarianten© användes redan i tredje minuten, och Förare satte 0-1, Broberg spelade fram Hellboy till 0-2 i 10:e, Burman pangade in 0-3 på hörna i 20:e, och i 23:e visade Hellboy upp den tekniska sida som sedan skulle komma att kuvas under krigaren Hellboy: en soloprestation från egen planhalva som gav 0-4. Tyvärr kanade Hellboy efter bollen och in i stolpen, och tvingades därmed utgå och göra sällskap med Berglund och Olofsson på skadelistan. Den andra halvan började med att Hjelmstedt gjorde ett olyckligt självmål, men Sirius replikerade både snabbt och oerhört snyggt: Werner slog ett stenhårt frislag in i straffområdet i knähöjd, och Tapper satte till klubban och skarvade upp bollen i nättaket på volley. 1-5 alltså, och det borde förstås ha varit en formsak att stänga butiken. ”Jag vet inte vad som hände”, kommenterade Hydas. ”Vi hade chanser på både 1-6, 1-7 och 1-8, men helt plötsligt gjorde Skutskär match av det hela”. Hemmalaget flyttade upp, började chansspela, och fick in två mål, och med en minut kvar dömdes det straff som Skutskär slog in till 4-5. Där stannade dock upphämtningen, och Sirius åkte hem med två poäng i halsgropen. Ljusdal vann sida med 8-0 och gick om Sirius på målskillnad. Även Selånger på tredjeplatsen låg på sju poäng.

Lör 5 feb: Sirius-Ljusdal 4-1 (2-1), Studenternas
Så hade serien nått sin kulmen. De två favoriterna till seriesegern skulle drabba samman två gånger på två dagar. På lördagen i Uppsala, på söndagen i Ljusdal. Skulle Förare och resten av de blåsvarta hörnvarianta Sirius till ett ryck i tabellen? Eller skulle Sebastian Jonsson och de gulgröna göra vackra Ljusdals IP allsvenskt igen? Eller skulle det sluta med status quo, och bädda för utmanaren Selånger bakifrån? Efter helgen skulle vi veta. Sin vana otrogen så öppnade Sirius hemmamatchen svagt, de första 20 minuterna dominerade gästerna totalt, och det var Linken som höll kvar Sirius i matchen – och ribban, vilken Potechkin prickade vid sitt friläge i 15:e minuten. Men så kom Sirius i sitt första egentliga anfall, och på detta satte Tapper 1-0 i 22:a minuten. Ljusdal kvitterade snart genom Magnus Johansson, men så ordnade Broberg en straff, och Burman satte 2-1 efter halvtimmen. I andra kunde Sirius spela ut hela registret. Strax efter vilan skrinnade Broberg loss på högerkanten, kom loss, och satte 3-1 stenhårt vid bortre stolpen, och snart gjorde också Olofsson 4-1. Därefter behärskade Sirius enkelt matchen under den återstående halvtimmen, och den första halvan av dubbelmötet hade gått i blåsvarts tecken. Goda nyheter var också att Tillberga lyckades slå Selånger, och därmed placerade sig Sirius ensamma i toppen, två pinnar före konkurrenterna.

Sön 6 feb: Ljusdal-Sirius 3-3 (1-2), Ljusdals IP

Uppdrag: Inte förlora. Så länge Sirius tog med sig minst en poäng hem ifrån Ljusdal skulle man ju ha serien helt i egna händer. Och det blev en svängig och spännande tillställning på landets vackraste bandybana, där vinterförvärvet Micke Tapper till slut var namnet på allas läppar. Tapper inledde målskyttet på ett närskott i 6:e minuten, därefter bjöd halvleken mestadels på tuff, riskminimerande kampbandy. Ljusdals Markku Huhtanen kvitterade på en målvaktsretur efter en halvtimme, men Sirius hade halvtidsledningen efter att Tapper målat för andra gången, 1-2 på en hörnretur. I den andra halvleken öppnades spjällen, och lägen uppstod åt båda håll. Tapper fick chansen att göra sitt tredje mål för dagen på ett friläge i 60:e minuten, men bommade, och istället vände Ljusdal på matchen med två snabba mål av Huhtanen och Magnus Mill. Försprånget Sirius hade skaffat dagen innan var på väg att rinna ur händerna – men, Tapper var ännu inte nöjd, och med kvarten kvar att spela tog han emot en passning av Hellboy och satte dit kvitteringen. Sirius höll sedan distansen ut, och det var en nöjd matchhjälte som uttalade sig efter matchen: ”Vi har en fantastisk moral”, menade Tapper. ”Alla jobbar och tänker bandy hela tiden, både på och utanför planen”. Det var utan någon som helst tvekan en poäng som kändes som en seger. Uppdraget slutfört. Tillberga slog Selånger igen, vilket betydde att Sirius position i toppen förstärktes. Man var nu två poäng före Ljusdal på kvalplats, och tre före Selånger.

Lör 12 feb: Sirius-Skutskär 6-4 (3-3), Studenternas
På pappret var Skutskär inget märkvärdigt lag, men man lyckades ställda till problem för Sirius i båda mötena under playoffserien. Och inte minst för att Sirius stod och sov i inledningen av matchen – gästerna hade 0-2 efter bara sex minuter. Sirius repade mod; Kyller klämde in 1-2 på hörna i 10:e, och kommenterade efteråt: ”jag fick inget rus alls på mig, de trodde nog att vi skulle köra hörnvarianten©”. I 19:e spelade Hellboy fram Förare som sprätte upp bollen i nättaket, och i 29:e fick Olofsson in 3-2 i en trasslig situation framför målet. Men Sirius spelade fortfarande inte bra, och att Skutskär lyckades kvittera innan paus var alls inte orättvist. Den andra halvleken blev lite bättre, men nordupplänningarna höll ändå Sirius på halster ända in i slutminuterna. Broberg satte 4-3 på hörna och Tapper gjorde 5-3 på frislag, men Skutskär kom igen och gjorde 5-4 i 75:e, och inte förrän i 88:e, då Förare hakades upp i straffområdet och Burman sopade dit 6-4 på den efterföljande straffen kunde Sirius, och Västra Sidan, andas ut för den här gången. Ljusdal vann i samma omgång medan Selånger åter förlorade, Sirius låg etta i tabellen med två poäng ned till Ljusdal och fyra ned till Tillberga.

Ons 16 feb: Gustavsberg-Sirius 5-3 (2-2), Ekvallen
Ångest, ångest, det är vår arvedel – men den där ångesten som vi Siriussupportrar ständigt levde med höll sig faktiskt borta under större delen av säsongen 04/05. Undantaget var tre dagar i mitten av februari då det såg ut som att Sirius skulle sjabbla bort sin givna allsvenska plats, och återigen var det Gustavsberg som ställde till det. Hydas varnade visserligen för Gustavsberg inför matchen, men Hydas varnade gärna för motståndarna inför alla matcher, och det var ingen som räknade med något annat än att vi skulle plocka poängen som två mogna frukter från Ekvallens vackra isbana. Men tji fick vi. Återigen stod Sirius och sov från start, och efter två hörnor hade man 2-0 i baken. De blåsvarta spelade upp sig och skapade nog med chanser för att ta ledningen i matchen, men det räckte bara till en kvittering: Burman gjorde båda målen på straff och på hörna. Nu räknade vi med bättring i den andra halvleken, men denna inleddes ännu sämre än den första: Trots att Sirius var i numerärt underläge så tilläts hemmalagets Mikael Eklöf två gånger åka slalom mellan de blåsvarta, och så stod det 4-2. Mårten Johansson gjorde även 5-2 på ett frislag, och det blev för mycket för Sirius. Burman gjorde mål igen, 5-3 på hörna, men närmare än så nådde man aldrig.
   Nu hade Sirius klantat till det i alla fall. Vi hade inte längre vårt öde i egna händer, och jag lämnade Ekvallen med en hemskhet i mitt bröst, men det fanns faktiskt ett botemedel. På vägen hem stannade vi till någonstans i Knivstatrakten för att hälsa på Mikkos hästar, och i mötet mellan häst och supporter så lyckades den förra på något vis skänka lugn till den senare. De stora, bruna ögonen tycktes säga ”Var bara lugn, det här kommer att gå vägen. Ljusdal har en svår bortamatch mot Selånger och har klara brister i försvaret”. Och visst tusan fick hästen rätt till slut. Sirius låg nu tvåa i tabellen med klart sämre målskillnad än Ljusdal – åtta mål upp.

Lör 19 feb: Sirius-Sköndal 17-2 (6-1), Studenternas
När Sirius, tar tre poäng, när Sirius tar tre poäng… Tre poäng? I bandy? Jo, i praktiken var det vad Sirius gjorde i och med krossen av Sköndal, då man inte bara tog två poäng på Ljusdal, utan även i ett enda slag förvandlade en underlägsen målskillnad till en överlägsen målskillnad. Och pikant nog var detta den första av hela tre gånger de senaste säsongerna som Sirius pulveriserat en motståndare på hemmaplan, när man varit inblandade i en tabellsituation där målskillnad mot just Ljusdal har varit avgörande. Å andra sidan hade Sköndal en tradition av att ställa in skridskorna på isen när man mötte Sirius – på fem möten mot Farstagänget lyckades Sirius i snitt göra 14 mål per match. Det började ändå relativt trögt. Efter 25 minuter stod det bara 2-1 på resultattavlan, efter mål av Kyller på hörna och av Broberg. ”Vi var inte bra i början”, tyckte Hydas. ”Det blev bara soloåkningar in i Sköndals försvarsmur”. Men sedan lossnade det med besked. Burman pangade in 3-1 på hörna i 30:e minuten, och med tre snabba mål av Broberg, Tapper och Förare hade Sirius avgjort matchen innan paus. Nöjda var man dock inte, och i den andra halvan krossade man ett uppgivet Sköndal. Det tog sju minuter innan Förare satte 7-1, och därefter flög bollarna in som kvicka ladusvalor bakom den stackars Sköndalsmålvakten, som aldrig fick vila mer än maximalt 6 minuter och 24 sekunder mellan nätvittjingarna. Av de sista tio målen gjorde Tapper tre, Burman och Broberg två var, och Erra, Förare och Olofsson varsitt. Ljusdal kryssade i samma omgång mot Selånger, och Sirius låg nu i ensamt majestät i toppen, en poäng och sju plusmål före Ljusdal.

Ons 23 feb: Sirius-Selånger 7-4 (5-3), Studenternas
Det återstod nu bara två snubbeltuvor för Sirius att passera innan man kunde fira det allsvenska kontraktet. Och en kort stund såg det ut som om man skulle stupa på den första. Precis som mot Skutskär och Selånger så var Sirius inte alls på tårna i inledningen, och hamnade i ett tidigt tvåmålsunderläge. Visserligen tog Sirius ledningen genom Kyller på hörna innan ens en minut hade gått, men sedan vände gästerna: Allansson kvitterade på hörna, Oskarsson gjorde ett solomål till 1-2, och efter en kvart satte Suddens bror, Olle Sundin, 1-3 på frislag. Läge för nervdaller – men Sirius visade mental styrka och vände matchen innan pausen: Werner kom loss på vänsterkanten och satte 2-3, Tapper klippte till på distans och satte kvitteringen, Burman sköt in en hörna till 4-3, och sköt sedan en kanon i krysset till 5-3. I andra borde Sirius kunnat avgöra på ett tidigt stadium, men chanser missades, och det ständiga orosmomentet Oskarsson gjorde alla nervösa med sitt 5-4-mål i 62:e minuten. Men Sirius skulle komma att vinna säkert och odramatiskt: Burman satte 6-4 på hörna, och med kvarten kvar kom Broberg fri och fastställde slutresultatet. Ljusdal vann stort mot Tillberga i samma omgång och åt upp nästan hela Sirius målskillnad. Men Sirius ledde ju fortfarande tabellen, med en pinne till godo på Ljusdal inför den sista omgången.

Lör 26 feb: Karlsbyheden-Sirius 2-10 (1-4), Hedvallen
Vi kör genom skogen, och där landskapet öppnar upp sig bakom Årberget ligger en liten by, och i den lilla byn ligger en liten bandyplan där vaktmästaren handmålar linjerna på den naturfrusna isbanan. Det är oerhört vackert. Och det är på något sätt symboliskt att det var här, så långt ifrån eliten det går att komma, som Sirius tog steget tillbaka till eliten.
   Förutsättningarna var enkla – Sirius behövde vinna för att vara säkra på elitserieplatsen, och det skulle komma att bli en behaglig resa mot de två nödvändiga poängen. Efter en kvart hade blåsvart en tremålsledning: Kyller satte ettan på hörna efter ett par minuter, Erra gjorde tvåan och Josse gjorde säsongens första mål till 0-3. Sedan följde en 45 minuter lång period av stiltje, då det endast föll ett mål i vardera bur; hemmalaget reducerade innan Burman ökade på till 1-4. Men när Burman även satte 1-5 på hörna i 60:e blev det startsignalen till en slutforcering, och Sirius gick för tvåsiffrigt – och lyckades: Tapper satte 1-6 på ett långskott, Werner klippte dit 2-7 på hörna, Erra satte 2-8, Broberg gjorde 2-9 och Werner avrundade siffrorna till 2-10 i slutminuten – och serien avslutades därmed med exakt samma siffror som den inleddes med.
   Och kontrasten mot uppflyttningen två år tidigare var enorm; där man på Zinkensdamm nästan kvävdes av ångestladdad spänning var matchen på Hedvallen en fest från början till slut. Hydas dansade, Garry poppade champagnen, och Kniv-jonas försökte köpa matchbollen av en minst sagt tjurig matchfunktionär som tagit det som sin livsuppgift att räkna in samma antal bollar före och efter varje match. Vi var tillbaka – igen – men den här gången kunde vi se an framtiden med optimism på allvar. 

 Sirius 11
 8 2
 1
 74-33
 18
 Ljusdal
 11 7 3 1
 73-38 17
 Tillberga 11 6 1 4 49-45 13
 Gustavsberg 11 5 1 5 52-60 11
 Selånger 11 4 2 5 52-54 10
 Karlsbyheden 11 3 1 7 52-71 7
 Sköndal 11 3 1 7 50-83 7
 Skutskär 11 2 1 8 48-66 5


Skytteligan
Burman 32, Förare 26, Broberg 25, Olofsson 17, Tapper 15, Werner 10, Erra 8, Berglund 7, Kyller 6, Hellboy 6, Vaihela 4, Wikholm 2, Leyonberg 2, Benke 1, Josse 1.

Återigen spred Sirius ut sitt målskytte relativt jämnt över truppen – och imponerande är att den interna skytteligan vanns av halven Burman, tack vare dennes fenomenale hörnskytte. Även Tappers 15 mål på sin halva säsong är imponerande. Noterbart är också att samtliga seniora utespelare i truppen utom Hjelmstedt fick nätkänning under säsongen.


Summering
Hydas hade helt rätt i sin försäsongsanalys – Sirius behövde inte vara på topp för att vinna de här serierna och nå tillbaka till Allsvenskan. Man gjorde sällan mer än vad som krävdes, tuffade sig igenom de flesta matcherna på halv- eller kvartsfart, spelade ordentligt under kortare perioder under matcherna, för att sedan dra sig hemåt och bevaka ledningen lite halvslappt. När man väl gick för fullt i 90 minuter, mot Sköndal, såg man vilken fruktansvärt mycket högre kapacitet det fanns i laget. Bland Sirius styrkor så måste hörnskyttet nämnas. Idag är ett Siriusmål på hörna en raritet – säsongen 04/05 pangade Sirius in allra minst 30 mål på hörna (vilket dessutom med all sannolikhet är en betydande underskattning av det korrekta antalet), och mer än hälften av dessa kom från Burmans bössa. Detta innebär att åtminstone vart femte Siriusmål kom på hörna, samt att vi gott och väl snittade på 1,3 hörnmål per match – och förmodligen långt mer än så.

”Det är en stor lättnad”, tyckte Urban Förare när slutsignalen blåsts i Karlsbyheden och Sirius återigen var ett allsvenskt lag. ”Det har varit en enorm press på oss”. Och så kändes det säkerligen som spelare. Men i relation till allt vi tidigare hade genomlidit så kändes säsongen 04/05 som en ganska så odramatisk och behaglig historia. Press, det hade vi känt åren tidigare, när laget allt som oftast spelade för sin existens. Det här var någonting annat – det fanns ett lugn och en tro kring Sirius. Nu hängde inte längre hela vår framtid på resultaten under en enstaka match eller säsong. Och denna trygghet smittade av sig på hela föreningen, på spelet på planen, och på fansens välmående. Det kändes helt enkelt som en ganska bra tid att vara Siriussupporter.


Profilen

Hallå Urban Förare, hur var det att spela i Sirius 04/05?
Det var en säsong där vi lite hade lärt oss av misstagen från åren innan. Jag kommer ihåg hur vi pratade ihop oss. Vi bestämde oss för att det inte fungerade att hålla på att åka upp och ner hela tiden. Vi kände oss rätt säkra på att gå upp, men den här gången tittade vi längre fram och hitta ett spel som höll i Allsvenskan. Det gällde att vi tajtade till oss lite, hellre fick vi vinna med 5-1 än med typ 12-6.

Kände ni någon press att gå upp?
Nja, det fanns ju ingen direkt press utifrån, det har det väl aldrig gjort i Sirius. Men väl inifrån. Det hade känts som en katastrof att inte gå upp för oss.

Du spelade många jobbiga säsonger i Sirius - för dåliga för Allsvenskan, för bra för Division 1, och små eller inga löner. Hur stod du ut egentligen?
Ja, det var ju inte riktigt det jag kom för från början. Då hade vi ett bra lag på pappret, men det sprack väl egentligen redan på första träningen då de kom ner från styrelsen och berättade att pengarna var slut. Men jag fann mig snabbt till rätta, jag trivdes så bra i Uppsala och med gänget jag spelade med. Så det var aldrig aktuellt att lämna. Det saknades inte anbud, jag hade kunnat gå till klubbar med SM-guld, men jag tackade alltid nej på sekunden. Det var andra saker som spelade in.

Vad är egentligen värst - att harva i division 1 mot blåbärslag eller att åka runt och få stryk i Allsvenskan?
Det är ju inte roligt att åka ur. Första gången vi åkte ut 2002 var vi inte nog bra helt enkelt. Det var jobbigt, men heller inte mycket att snacka om. När vi åkte ur andra gången, 2004, var det tyngre. Vi trodde att vi skulle vara bättre, men vi blev synade helt enkelt. Vi hade inte lärt oss någonting av året i ettan.

Då fick aldrig uppleva framgångarna med semifinalen 2009, men du var med att bygga upp laget. Vad var receptet?
Jag ser det lite grann som att det startade just när vi spelade i ettan 04/05. Vi hittade ett grundspel där som vi kunde luta oss emot. Det handlade väl litegrann om tråkbandy om man ska vara ärlig, men vi hittade moment som alltid fungerade; Werners lyror och Viktors åkningar och så. Och därifrån kunde vi ta små steg framåt varje år. Sedan exploderade det med semifinal och allt året efter att jag slutat, men det kanske var just därför, haha.

Berätta om den berömda hörnvarianten! Hur kunde den fungera gång på gång?
För det första hade vi ett otroligt bra skytte det året, Burman var ju helt överjävlig, så det öppnade också upp möjligheter för annat. Sedan fick vi till tajmingen bra, Broberg var ju skicklig, det såg alltid ut som att bollen redan hade gått förbi honom när han fick fram klubban, bröt och gick ner på kortlinjen. I ettan var det ju förstås ingen scouting, så där gick den hem gång på gång, men det fungerade också i Allsvenskan. Kanske för att vi inte sågs som ett topplag, det var ingen som brydde sig om att scouta oss där heller.

Vem kom på den?
Jag vet inte riktigt… vi hade kört något liknande i Kalix, Broberg hade kört någon variant i Nässjö, och Hydas hade väl också idéer. Det växte fram mellan oss tre helt enkelt. Men det skulle ju aldrig fungera idag med någonting liknande som man ställer upp på hörnorna nuförtiden.

Vad betyder bandyn för dig idag?
Bandyn betyder fortfarande jättemycket för mig, men nu bara som supporter. Vi är ett gäng av oss som spelade ihop, och vi går på i stort sett alla hemmamatcher vi kan. Sedan vore det kul att någon gång i framtiden kunna engagera sig i klubben på den sportsliga sidan, men det fungerar inte som det ser ut idag. Man behöver ju vara jäkligt insatt, och den tiden finns inte just nu.

Många blir ju ungdomsledare…?
Jo, men det har inte blivit av heller. Jag får erkänna att äldsta sonen inte spelar bandy utan håller på med en annan sport. Man får väl skylla sig själv när man bosatt sig i Storvreta.


Tillbaka till toppen