Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Bandysäsongen 2007/2008

I januari var det kört. Så jävla kört. Och ändå stod vi där en månad senare i Västerås vidriga bandyhall och jublade lungorna ur oss. Säsongen 07/08 lade grunden för succésäsongen året efter.

Läget i laget
Med två raka åttondelsfinaler i ryggen så hade Sirius bandyn hittat något som liknade stabilitet för första gången på ett decennium. Men detta var en tid av turbulens och snabb förändring inom bandyn. Tramsin härjade som värst med korkade utspel och onödiga regelförändringar i parti och minut, och säsongen 07/08 var den första säsongen med en rak elitserie. Kraven skruvades upp, och skulle vi nå ett tredje slutspel så skulle det krävas betydligt mera. Och vem som skulle guida oss igenom denna nya, tuffa serie var länge oklart. Tränarduon Erra/Dala hade bara en säsong i ryggen, och det stannade också vid det. ”Tidsbrist” meddelades som orsaken till avhoppen, samtidigt som det från spelartruppens sida efterlystes ett mer etablerat namn – inga fler interna lösningar alltså.

Och jakten på detta etablerade tränarnamn drog ut på tiden. Förstaspåret var gentlemannen Hans Elis Johansson, som dock artigt tackade nej, och Sören Boström och ”Lillis” Jonsson lockades inte heller av Uppsala. I slutet av april tycktes det som att Sirius fått napp på kroken, men fångsten tycktes otroligt svår att hala in. ”Vi räknar med att presentera en lösning i veckan”, hette det under hela maj månad, men vi var nästan inne i juni innan Magnus Berglund äntligen ritade på.

Magnus Berglund, flerfaldig guldtränare hos VSK, bandyvärldens sfinx, och tillika en mycket speciell människa. Berglund var egentligen pensionerad från bandyn, desillusionerad efter sin mindre lyckade sorti från VSK. Nu hade Pirre Roos etablerat kontakten med Berglund, och från första början var han endast påtänkt i en marginell och diffus roll i föreningen. Medan samtalen pågick så blev Sirius behov av en huvudtränare allt mer tryckande, och till slut föll Berglund för frestelsen att åter få huvudansvaret för ett lag. ”Det var bara Sirius som hade kunnat locka mig till ett nytt tränaruppdrag”, förklarade Berglund, ”här finns både traditionerna och ambitionerna att bygga nytt”. Och att Sirius ansågs som Elitseriens sämsta lag skrämde inte heller: ”Det är en härlig utmaning!”, utropade Berglund. Som parhäst fick Berglund den erfarne Mats Söderman, som skulle fungera som operativ tränare, medan Berglund fick ett mer övergripande ansvar som manager. 

Problemet med den utdragna tränarjakten var att Sirius hamnade på efterkälken i sillyn. Nu hade vi dock lyckats behålla stommen från fjolårets trupp, med ett viktigt undantag; Spelmotorn Christian Mickelsson lockades tillbaka hem till Byn. Övriga spelartapp var mer på marginalen: Jarmo Mällinen flyttade hem till Finland, och ett gäng ungtuppar sökte sig vidare i jakt på mer speltid - Johan Jansson-Hydling drog till Ljusdal, Daniel Thalén till Söderfors och Niklas Skiöld till Uppsala BoIS. Dessutom så annonserade trotjänaren Jonas ”Josse” Johansson sin pensionering efter åtta blåsvarta år, men hedersknyffeln Josse var inte den som lämnade oss i sticket och stod därför kvar i truppen redo att hoppa in om det krisade (vilket det naturligtvis snart skulle göra).

Men värvningarna gick trögt. Sirius hoppades för andra året i rad att locka till sig Misja Pasjkin, men det var fel häst att satsa på då han istället skrev på för nykomlingarna Gripen. Och så hoppades vi som vanligt på Andreas Eskhult som annonserat att han skulle lämna Hammarby, men dennes val föll på ryska rubel i Raketa Kazan istället för svenska småslantar i blåsvart. Andra värvningar som inte blev av var hälsingetalangen Joel Edling, norrmännen Kjetil Johansen och Christian Waahler och finnen Pekka Paasovaara. De värvningar som till slut trillade in var inga direkta tungviktare. Först in var Lars Edvartsen, libero från Karlsborg, och sedan kom 19-årige mittfältstalangen Andreas Söderholm från Edsbyn. Lite större förhoppningar ställdes på Niklas Stahlén, mittfältare från Örebro som snurrat upp Sirius ordentligt under föregående säsong. Och så var det sillyns comeback-kid Håkan Kyller, som efter ett års lökande i lägre divisioner nu hade fått upp suget för elitbandy igen.

Men en stabil stomme fanns som sagt kvar. I målet fortsatte legendsonen Dennis Wasberg en säsong till, uppbackad av talangen Jesper Bergelin. I försvaret spelade tuffe Niklas ”Benke” Benkelius och kapten Pierre Roos, på mittfältet fanns en stenhård duo i Niklas ”Hellboy” Hellqvist och Olle Gabrielsson samt den unge Calle Klingborg, vi hade två vassa halvor i Andreas Werner och Lars Fall, och en anfallstrio av klass i Mattias Wiberg, Victor Broberg och – till slut – Urban Förare, som tvekade länge, länge innan han skrev på för sin åttonde raka säsong i Siriuströjan. Den unge talangen Martin Wiberg kompletterade truppen.

Kansliet hade också en silly med ett bra nyförvärv och en tung förlust: Gävlekillen Kaveh Sarvari kom in som marknadschef, men giganten Hydas tvingades kliva av som sportchef då han skulle operera höften, och tillfällig ersättare blev ex-försvararen Tobbe Forss. I övrigt var allting stabilt och tryggt i föreningen – däremot inte i omvärlden, för 2007 var året då Bandyförbundets vansinne slog ut i full blom. Några sedvanliga regeländringar infördes, till det här året skulle man inte längre få slå två hörnor på raken, utan en missad hörna ledde alltid till utkast, och dessutom infördes tajm-outen. Men det var inte det värsta. Håkan Tramsin härjade nämligen som värst och jobbade för högtryck för att förstöra sporten som vi kände och älskade den. Nu skulle det införas hallkrav för att spela i Elitserien, nu skulle Bandyfinalen flyttas till Göteborg eftersom ”Uppsala inte hade utvecklat konceptet tillräckligt”, och nu skulle bandyn i storstäderna gynnas. Och det sistnämnda fick man snart en chans att göra, då Hammarby hade hamnat i ekonomiskt trubbel, och med fem miljoner i skulder borde man rimligtvis fått det svårt att klara elitlicensen. Men Tramsin kunde lugna oroliga Söderkisar: ”Vi väger ju in även andra faktorer och då bland annat vad som är bäst för sporten i Sverige. Alla i bandyn har intresse av att Hammarby spelar i elitserien”, förklarade Tramsin, och tillade för säkerhets skull ”och det säger jag inte som gammal hammarbyare och uppfödd på Kanalplan”. Om någon fortfarande trodde att bandyns klubbar stod lika inför lagen så var det dags att vakna upp nu.


Motståndarna
För första gången i historien spelades bandyns högsta serie i rikstäckande form ifrån start i den nya Elitserien, som bestod av 14 lag; sju från fjolårets norrserie, sex från fjolårets söderserie, samt en nykomling. Då Ljusdal åkt ur återstod ”bara” tre hälsingelag: De fyrfaldiga mästarna Edsbyn såg fortsatt stabila ut, nu kryddade med den för Sirius förlorade Mickelsson. Bollnäs var däremot åderlåtna då man tappat sina kanske två bästa spelare i Ville Aaltonen och målvakten Timo Oksanen till Ryssland. Broberg kom optimistiska till serien med en ny tränare i f.d. förbundskaptenen Stefan Karlsson, och några av seriens hetaste talanger i Adam Gilljam och Ted Bergström. Lite söderut fanns en annan guldkandidat i SAIK, som med Murren och Patrik Nilsson hade seriens farligaste anfall, däremot var man svagare i de bakre regionerna. Falun var däremot på väg att vittra sönder efter sin storhetstid med Obuhov, nu hade man även tappat trotjänare som Kenneth Spångberg och dåren Dan Hjelm. Därefter kommer vi till Västerås och deras nybyggda och vidriga hall där två av lagen spelade: Tillberga, stod och föll precis som ifjol med Pelle Fosshaug, i synnerhet nu när lagets andra stora käft, Tobias ”Zocke” Jonsson, lagt klubban på hyllan. Och så skulle Sirius för första gången sedan 1995 ställas mot sin stora ärkerival, Västerås SK, en av seriens favoriter efter man bl.a. hämtat hem Andreas Hammarbäck från Ryssland.

I Hammarby rådde ekonomisk kris och turbulens, och man hade bl.a. tappat viktige Andreas Eskhult, men eftersom man var deklarerade immuna mot att kastas ut kunde man ändå få ihop ett starkt lag, med exempelvis de målfarliga Karlsönerna David och Lasse, samt den fruktade David Pizzoni-Elfving. Vidare till Östergötland så hittar vi Motala, som såg ut att tillfälligt ha hejdat sin nedåtgående spiral med den nye tränaren Ola Grönberg, som tagit med några lovande ungdomar från sitt SAIK. Och även småländska Vetlanda såg ut att gå mot en ny vår, med unge Christoffer Edlund och bröderna Per och Ulf Einarsson i laget. På andra sidan Vättern och över till Vänern hade Villa börjat ta steget mot toppen, med tunga värvningar som Daniel Andersson, Johan Andersson (Esplund) och Jesper Bryngelsson. Hos grannen Vänersborg hade däremot inte mycket hänt, och laget såg ut som ett typiskt mittengäng. Och så var det slutligen seriens enda nykomling: Gripen, som hade lyckats med bedriften att knocka ut ÖSK i ett kvalspel och hade rustat med bl.a. Misja Pasjkin och den stilige veteranen Stefan Nordén.

Sirius tippades, trots fjolårets slutspel, en hyggligt stabil silly, och en tung tränare, unisont i botten av serien, tillsammans med nya Gripen, åderlåtna Falun och Pelleberga. I Siriuslägret baissade man också sina chanser ovanligt rättframt, och Pirre Roos tyckte att ”allt annat än sistaplats är succé”.


Försäsongen
Sirius tjuvstartade matchandet rekordtidigt när man redan i juni mötte ett gäng ryss-proffs under namnet ”Eskhult All stars” i Gränbyhallen, och förlorade med 6-12. När försäsongen började på riktigt i september gick det trögt. Vi inledde med en storförlust mot förvisso starkt motstånd; 1-8 mot ryska Zorkij. Och förlustsviten skulle bli lång; det blev torsk mot Bollnäs med 2-4, och sedan mot Bajen med 5-7 (efter att ha tappat en 5-2-ledning). Sedan var det dags för att förlora sig igenom Svenska Cupen, först mot Edsbyn (4-8), sedan mot allsvenska Kungälv (0-3), och slutligen mot Falun (1-3). Men så vände det, och Sirius började vinna: Först 6-3 mot degraderade ÖSK, och sedan lossnade allt när vi åter mötte Falun och vann med 7-1. Ännu en konkurrent i form av Motala avfärdades med 5-3, varpå vi tog oss an två allsvenska lag under dåliga förhållanden: Gurraberg fick stryk med 9-3 på sandpappersvis, men sedan mäktade vi bara med 3-3 mot Skutskär i hällregn. Men Sirius var snart tillbaka på vinnarspåret och krossade nybildade KVBS med 11-1, och försäsongen avslutades slutligen med ett riktigt styrkebesked då Hammarby besegrades med 7-4, efter att blåsvart vänt ett 3-4-underläge.

Att förstå sig på Berglunds spelfilosofi och mål med säsongen var inte helt enkelt. Berglund satte sin berömda långsiktighet först och främst från början, men vad som egentligen skulle uppnås var inte lika klart. ”Vi vill utveckla att spel, då är jag nöjd”, förklarade han och fortsatte: ”Idag har vi två tydliga spelare i Kyller och Werner. Jag vill att 5-6 spelare lyfter sig och blir tydliga.” Ingen utomstående förstod nog vad Berglund pratade om, men truppen verkade sluta upp kring idéerna, och det var ju förstås det viktigaste.


Elitserien

Sön 11 nov: Sirius-Tillberga 6-5 (4-3), Studenternas
Att säsongen 2007/08 fick ett fantastiskt slut minns nog de flesta. Men den fick faktiskt en fantastisk start också – åtminstone de första 30 minuterna. Så långt in i säsongen ledde vi nämligen med hela 4-0 mot Västerås svarta gurkor. Wiberg pangade in 1-0 på hörna efter bara några minuter, sedan brände Tillberga två stycken frilägen innan Sirius fick sin andra hörna, och Broberg piskade in 2-0. Och sedan kom även 3-0 genom Wiberg på inspel från Stahlén, och 4-0 av Förare, efter en fin passning av Hellboy från kortlinjen. En osannolik drömstart, men fantasier om framgångar och slutspel bestraffades illa kvickt. Sirius tappade fart och fokus och en 4-0-ledning på 13 minuter, först via två frilägen, och sedan genom vad som skulle bli säsongens stora gissel – två straffar. Den andra halvleken blev sedan till en nervplågande dragkamp: Sirius återtog ledningen i den 59:e minuten då Wiberg gjorde 5-4 på ännu en hörna, blåsvart höll sedan ut till 82:a minuten då Pelle Fosshaug hittade Miikka Tujula som satte 5-5. Men det skulle bli en – i efterhand helt avgörande – premiärseger, då Sirius gjorde dagens fjärde hörnmål när Broberg rakade in en retur med två minuter kvar att spela. Glädje och lättnad på Studenternas läktare, och särskilt hos bandynovisen Kaveh som redan i Studandebuten fick känna på vilken vidrigt spännande sport bandy kan vara. Sirius på en delad sjätteplats i tabellen efter första omgången – första och enda gången på övre halvan.

Sön 18 nov: Villa-Sirius 10-3 (5-2), Lidköpings Isstadion
Västra skickade en stark duo till Lidköping i form av Kniv-Jonas och Egget, som fick se en tvåsiffrig förlust, men framför allt en i den långa raden av usla domarinsatser som präglade den första halvan av säsongen – denna gång i form av cirkus Kandell. Sirius var bra med i matchen de första 25 minuterna, då ställningen var 1-1 efter varsitt hörnmål av Pär Gustafsson och Roos. Sedan klev Kandell in i handlingen – efter ett helt vanligt hopslag i straffområdet signalerade han för en Villastraff, och Burman sköt Villa till ledningen, och på detta följde två snabba Villamål till. Sirius reducerade till 4-2 genom ännu en Roos-hörna, innan cirkus Kandell körde igång på riktigt: Den assisterande domaren blåste för Villafrislag, Sirius ställde upp för frislaget, men Villa fortsatte spela, och Johan Andersson åkte igenom och satte 5-2 medan de blåsvarta förvånade tittade på. Kandell visade sedan sin fullständiga brist på känsla genom att visa ut både Benke och Werner för deras högst befogade protester. Den andra halvan blev sedan sönderblåst och meningslös; Sirius drabbades av ett lindrigt matchstraff på Benke och ytterligare en baklängesstraff, Villa gjorde fem mål till, och Sirius fick ett tröstmål och Roos blev tremålsskytt då han rakade in returen på Brobergs skott. Sirius ned till en tiondeplats och okval i tabellen.

Tis 20 nov: Sirius-Falun 1-2 (1-1),
Studenternas
Matcherna mellan Sirius och Falun hade vi fått för våra synders skull. Alltid dåligt väder, andefattigt, målsnålt, stentrist och förlust. Den här matchen började med någonting för höstsäsongen helt unikt – Sirius fick en straff – men det hade vi inte mycket för eftersom Skorven i Falumålet räddade Wibergs bleka skott. Därpå pangade Jörgen Momqvist in 0-1 på hörna, och sedan fick vi se en bedrövlig halvlek från Sirius där bara Wasberg höll blåsvart kvar i matchen. Det kunde bara bli bättre i andra, och det blev det också – men inte tillräckligt. Werner gjorde en soloåkning och spelade fram Broberg till 1-1, men sedan tog det stopp. Wasberg fortsatte storspela och räddade en Falustraff, men med 20 minuter kvar satte Anders Englund 1-2 på hörna. Sirius forcerade de sista minuterna, men lyckades bara träffa stolparna, eller Skorven i målet, och det hela slutade i en jobbig uddamålsförlust. Ett snäpp till nedåt i tabellen – en elfteplacering och kvalplats.

Sön 25 nov: Motala-Sirius 5-4 (3-2), Motala Isstadion

Det var bara fjärde matchen, men det var redan personell kris i backlinjen – Benke skulle bli pappa, och Josse fick kallas in. Någon riktigt Josse-effekt blev det dock inte, istället en sorts spegelbild av premiärmatchen, fast den här gången stod Sirius på den förlorade sidan: En usel start, en heroisk upphämtning, men i slutänden en uddamålsförlust efter mål i slutminuterna. Efter 24 minuter stod det 3-0 till Motala, och alla anfallen hade kommit till på Sirius högerkant. ”Det var ju rena E4:an på min kant” sa en självkritisk Fall, men samme Fall låg också bakom mycket av upphämtningen som följde. Innan paus hade Sirius reducerat till 3-2, genom Wiberg på hörna, och genom ett Fall-frislag som Stahlén styrde in, och strax efter pausen var upphämtningen fullbordad då Stahlén satte 3-3 ur obefintlig vinkel. Det var Sirius som ägde den andra halvan, men Motala återtog ledningen genom Patrik Spångberg innan Wiberg återigen kvitterade på en något billig målvaktsretur. Det såg ut att gå mot oavgjort, men i slutminuten gick allt åt skogen, och en liten domarskandal var det allt den här gången också: Motala stoppade ett Siriusanfall med en klart hög klubba, drog upp en kontring längs med kanten, och en ren Spångberg satte ett vidrigt 5-4-mål med ett tvåsiffrigt antal sekunder kvar på matchklockan. Kvar på elfteplatsen, med en match mer spelad.

Fre 30 nov: Hammarby-Sirius 9-3 (3-2), Zinkensdamm

När Sirius mötte ett lag vars framgångar låg i hela bandyns intresse var det kanske inte så förvånande att domarinsatsen blev som den blev. Hammarby fick en straff, som man sköt utanför. Hammarby fick en andra straff, som Wasberg räddade. Men skam den som ger sig, så ”Grästorparn” blåste även en tredje straff till Hammarby, och Lasse Karlsson sköt i mål från straffpunkten; ett mål som betydde 8-2. Men nåja, oavsett domarens eventuella enögdhet så var förlusten odiskutabel. Sirius hängde visserligen med hyggligt i den första perioden; en bra inledning följdes av en dipp där Bajen gick upp till 3-0, men efter dubbla reduceringar av Hellboy och Broberg var Sirius med i matchen in i halvtidsvilan. Men i andra tappade blåsvart helt greppet om matchen, och fem raka hemmamål senare stod det 8-2. Sirius tröstmålade sedan genom Wiberg – nej, inte Mattias, utan junioren Martin, och det var väl dagens glädjeämne på Zinkensdamm, innan Hammarby till slut fastställde slutsiffrorna till tveksamma 9-3. Kvar på elfteplatsen och en match mer spelad, med målskillnad till Villa på säker mark, och en poäng ned till Tillberga på nedflyttning.

Sön 2 dec: Sirius-Västerås 3-7 (1-1),
Studenternas
Det fanns gott om dåliga domare säsongen 07/08, och frågan är vad som egentligen var värst. Var det Cirkus Kandell? Eller var det kanske Hobby-Hovlund? Nej, värst av allt var nog Ronnys Roulett, för när team Ronny Andersson skipade orättvisa var blåsvart garanterat på den förlorande sidan.
   Det var den första matchen mot vår ärkerival på 12 år, och Sirius började starkt. Ett frustrerat VSK hade svårt att komma igenom och skapade just ingenting i den första halvleken. Det var fullt rättvist när Wiberg satte 1-0 i 37:e minuten, och tämligen orättvist när gästerna kvitterade strax innan paus. Andra inleddes så med att Werner skar in från sin kant och sköt in 2-1, men även denna gång kom en snar kvittering. Men nu tyckte domare Ronny Andersson att mäktiga VSK hade fått det lite väl besvärligt med obetydliga Sirius, och följaktligen åkte vi på två fullständigt obegripliga utvisningar i detta känsliga skede av matchen: Först åkte Benke ut efter att ha blivit påkörd (!), och VSK satte direkt 2-3 på frislaget. Sedan skickades Broberg till bänken efter någon helt obetydlig förseelse, och på tio minuter förvandlades 2-3 till 2-6. Och när klåparen Ronny dessutom tillät en grönvit att rädda en Siriushörna på mållinjen med klubban högt över huvudet var det inte bara Garry som tuggade fradga på läktaren. Werner fastställde så småningom slutresultatet till 3-7 med ett skott som styrdes in på en försvarare, men det gjorde knappast någon gladare. En känsla av apati över sakernas tillstånd började sprida sig hos Västra – vi slogs mot ett inkompetent förbund som systematiskt rev ned allt vi älskade med bandyn, och en korrupt domarkår som inte lät lagen spela på lika villkor. Och det var två strider som var omöjliga att vinna. Ned till tolfteplatsen, en poäng upp till Broberg på okval, en pinne ned till Tillberga på nedflyttningsplats, och en match mer spelad.

Ons 5 dec: Gripen-Sirius 3-1 (1-1), Slättbergsbanan

Jag kan erkänna att Gripen var det bättre laget. Frågan är bara i vilken sport? För inte var det bandy som spelades i Slättbergsbanans bassäng denna decemberkväll i Trollhättan.
   +9 °C, stark vind och ymnigt regn. Nej, förutsättningarna var inte de bästa inför det viktiga bottenmötet, och trots att traktorerna gjorde sitt bästa med skyffeln så låg det gott och väl en halvdecimeter vatten på isen när det skulle blåsas till spel. För det blåstes verkligen till spel, trots att i stort sett alla var överens om att det enda rätta var att skjuta upp matchen – förutom de tre män som utgjorde team Jonas Kandell. ”Det var fullt spelbart, jag har absolut varit med om värre”, förklarade Kandell sturskt, och man undrade på vilken nivå karln då menade.
   90 minuter av vattenbrottning följde, och Sirius inledde bäst då Förare krigade in 0-1 efter ett frislag i 10:e minuten. Att spela bollen efter isen var förstås omöjligt, och långbollar var inte mycket lättare då klubban bromsades upp av vattnet, så det mest gångbara var att chippa iväg bollen en bit, likt i krocket, och sedan jaga där den hamnade. Gripen behärskade detta bäst, och kvitterade fullt rättvist i 38:e, då vår inom ett år älskade Alexander Mayborn lyckades gröta in en hörna. Den andra halvleken bjöd sedan på en rad dråpliga situationer, framförallt då Maya tvärbromsade framför Wasberg som blev rejält nedstänkt med vatten, och Maya visades ut för osportsligt uppträdande (!). Samma två spelare var inblandade i det lika dråpliga ledningsmålet för hemmalaget, då Wasberg skrinnade ut från målet för att plocka en långboll, varpå bollen stannade i vattnet, Wasberg kom på mellanhand, och Maya sköt in 2-1. Surt, men helt rättvist eftersom Gripen redan prickat stolpen två gånger, och man satte sedan också 3-1, då Jonatan Rask tog sig framåt med bollen på det enda sätt som gick – genom att bolla den mot klubban – och sköt stilfullt volleyskott i mål. Nej, detta var ingen kul upplevelse. Och militant hallmotståndare som jag är så brukar jag ändå säga att det här är den enda match jag någonsin sett som faktiskt hade gjort sig bättre inomhus. Näsan precis ovanför vattenytan – kvar på tolfteplatsen med målskillnad till godo på Gripen, en match mer spelad.

Sön 9 dec: Sirius-Bollnäs 4-4 (2-2),
Studenternas
En kvittering i slutminuten och en välförtjänt pinne mot förut så svårflörtade Bollnäs blev en av ytterst få ljusglimtar denna becksvarta bandyhöst. Men det luktade inte poäng en halvtimme in i matchen, för då låg Sirius nämligen under med 0-2 sedan Patrik ”Sveriges sämsta forward” Larsson, och Marcus Ståhl gjort mål. Men tack vare hörnskyttet var Sirius tillbaka i matchen innan paus; Roos rakade in en retur i 39:e, och Wiberg sköt in 2-2 strax innan vilan. Andra halvleken blev svängig, underhållande och spännande: Sirius tog ledningen i 65:e, då Stahlén sköt ett stenhårt skott som Herajärvi i bortamålet tappade in till 3-2. Helt rättvist så långt, men Bollnäs skulle vända – gamle Stock kvitterade på hörna. Och visst skulle Sirius få lida av domarna även denna dag, i 76:e kom Wiberg fri i straffområdet, hakades, och fick se domare Anders Kristiansson vifta avvärjande. När en bollnäsare hakades upp i en motsvarande situation åkte dock pipan in i Kristianssons mun, och Westh sköt in 3-4 från straffpunkten med fyra minuter kvar. Ack, denna smärta. Men för en gångs skull hade Sirius en uns av flyt, och Hellboy sköt in 4-4 på hörna med minuten kvar – en hett efterlängtad pinne var bärgad. Sirius ändå ned på en trettondeplats under nedflyttningsstrecket, tack vare Gripens vinst mot Motala.

Ons 12 dec: Sandviken-Sirius 8-7 (3-5), Jernvallen

Sirius valde fel match för att göra höstens bästa insats. För trots att ett heroiskt kämpande blåsvart satt på en tremålsledning med 25 minuter kvar, så sköt till sist Patrik ”Sura Hästen” Nilsson de onda kolsäckarna till en knapp seger. Även om SAIK satt i förarsätet från början så stretade Sirius emot, och Viktor Broberg visade vägen; Broberg gav Sirius ledningen när han sköt in en hörnretur, han kvitterade till 2-2 på en variant av hörnvarianten©, och han gav igen Sirius ledningen när han satte 2-3, framspelad av Stahlén. Patrik Nilsson kvitterade efter en dribblingsaktion, men SAIK var tydligt störda av att Sirus punktade bort Muhrén, och dessutom hade Zeke fått lämna isen efter att ha sopat till Roos över hakan. Så Sirius drog till och med ifrån: Broberg satte sin fjärde påse på framspelning av Hellboy, och Wiberg sköt in 3-5 på hörna. Och en bra bit in i andra såg det faktiskt ut som att miraklet skulle kunna ske: Trots en SAIK-reducering så drog Sirius ifrån igen efter 4-6 av Hellboy på hörna, och 4-7 av Wiberg efter framspelning av Stahlén. Men så kom två ödesdigra händelser runt den 65:e minuten; först fick Roos en smäll över revbenen och tvingades av isen, och strax efter en SAIK-reducering brände sedan en annars fenomenal Broberg ett soprent friläge. Minuten senare kom 6-7, och sedan orkade Sirius inte hålla emot, med försvarsgeneral Roos ur spel så var det fritt fram för SAIK – i 86:e satte Patrik Nilsson segermålet. Ett vidrigt slut på matchen som vi verkligen inte förtjänade.
   Men det var ändå uppenbart att det fanns potential i årets Sirius, och det började dessutom surra runt rykten som kunde höja denna potential till nya nivåer: Andreas Eskhult trivdes inte något vidare i ryska Kazan, och hade börjat överväga att bryta kontraktet i förväg. ”Och kommer jag hem är det bara Sirius som gäller”, sa Eskhult, och meddelade att ett beslut skulle komma innan nyår. Kvar på trettondeplatsen, två pinnar upp till Broberg på kvalplats och en match mer spelad.

Fre 21 dec: Sirius-Vetlanda 3-5 (2-0),
Studenternas
Det var halvtid, och stämningen var glad, trygg och varm på Studenternas läktare. Vi hade tagit poäng mot Bollnäs, hållit jämna steg med SAIK, och nu hade vi fullständig kontroll på händelserna mot Vetlanda. Sirius ledde med 2-0 efter att Förare spelat fram Wiberg, som vann duellen mot två Vetlandabackar och lyfte in ettan, och Broberg satt 2-0 på hörnvarianten©. Och siffrorna var i underkant, dessutom hade Roos skjutit strax utanför, Wiberg i burgaveln, och Hellboy varit nära på hörna. Det såg kort sagt ut att vara en promenadväg mot säsongens andra seger. Men då rullade Cirkus Kandell igång…
   Sirius satsade på att backa hem och försvara ledningen, en taktik som sprack snabbt då den assisterande domaren assisterade Vetlanda till en reducering – jo, det var faktiskt så det gick till, då Vetlanda fick ett frislag, och Kandells biträdande clown lade upp bollen så att Vetlanda kunde sätta igång spelet snabbt. Ett oförberett Sirius stod på hälarna och tittade förvånat på när Edlund åkte igenom och satte 2-1. Sedan åkte Sirius på en patetisk straff, en halvhög klubba på straffområdeslinjen i en ofarlig situation – Sirius hade drabbats av ett flertal högre och mer avgörande klubbor tidigare utan åtgärd – och så var det kvitterat. Sedan fortsatte kafferepet, men nu stod Sirius för bjudningarna: Benke åkte på en tia, och Vetlanda åkte rätt igenom och satte ledningsmålet, varpå Roos spelade till Fall som var på väg ut för att byta, Edlund snappade upp bollen och satte 2-4. Nu forcerade Sirius, Wiberg gav oss hopp genom att trycka in 3-4, men så kontrade istället Riabchevski in 3-5 i slutminuterna. Och just när vi trodde oss ha sett ljuset i tunneln så hade förbundets utsända torpeder i randigt tryckt ned oss under vattenytan igen. Kvar på trettondeplatsen, tre pinnar upp till Gripen på kvalplats, och målskillnad tillgodo på Tillberga på jumboplatsen.

Ons 26 dec: Broberg-Sirius 6-2 (2-1), Hällåsen

Sirius brukade ofta komma till annandagsmatcherna köttbullsstinna, knäcksega och glöggtrötta. Så även denna annandag i Söderhamn. I flera av de tidigare förlusterna hade vi kunna skylla på otur, domaren eller både och – på Hällåsen var vi bara dåliga, så det enda vi supportrar fick ut av dagen var den alltid trevliga bussresan upp till Hälsingland. I den första halvleken var förvisso ganska jämnt i en temposvag match: (Viktor) Broberg inledde med att missa ett friläge, istället körde Bezobrasov slalom mellan de blåsvarta och satte 1-0. Sedan slog Werner ett långt frislag och friställde Wiberg som kvitterade i 28:e, men Joel Edling gjorde som Bezobrasov och gav Broberg en ledning som man höll till paus. I andra var blåsvart med än lovligt bleka, och Broberg drog enkelt iväg: Efter tio minuter hade Dammbro åkt igenom och satt trean, och Koch fått skottläge och satt fyran. Sirius anfallsspel var obefintligt och försvaret torftigt, och Broberg gick upp till 6-1 innan Wiberg tröstmålade i slutet.
Men julen är ju tiden då frälsare ankommer, och två dagar senare anlände han med flygplanet från Ryssland: 184 centimeter ren elegans i form av Andreas Eskhult. Det var över tio år sedan Uppsalas störste bandyson i modern tid senast tog på sig den blåsvarta tröjan; nu var han tillbaka, och med sig förde han den enda julklapp vi ville ha: Hoppet om ett nytt kontrakt. Kvar på trettondeplatsen, tre pinnar upp till Gripen på kvalplats.

Fre 28 dec: Sirius-Edsbyn 4-4 (3-2),
Studenternas
Eftersnacket borde ha handlat om den förlorade sonens återkomst. Om hur Andreas Eskhult i sin comeback lyfte hela laget med sitt lugn och sin spelintelligens, och hur Sirius därigenom kunde ta en bragdartad poäng mot de svenska mästarna. Men så blev det inte, för istället lyckades förbundets utsände pipmissbrukare stjäla showen - det alla pratade om efter matchen var hur Ronny Andersson bestal Sirius på segern med sin utvisningsorgie i slutminuterna.
   Det var regnigt och svårspelat på Studenternas, men det blev ändå ganska fin bandyunderhållning. Gästerna tog ledningen på hörna genom hårdskjutande Hedqvist, men annars var det Sirius halvlek – till skillnad från i Trollhättan så hade vi vattenpölen på vår sida, då en långboll stoppade upp i vattnet vid kortlinjen, och Wiberg hann ikapp, kom fri och satte 1-1. Hellboy sköt sedan in 2-1 på ett distansskott, innan Eskhult presenterade sig när han med sina patenterade snirklingar tog sig igenom hela Byn och lyfte in 3-1. Men sen vann gästerna på rouletten – Ronnys roulett det vill säga – och bjöds in i matchen genom en femöresstraff, vilket gav halvtidssiffrorna 3-2. När Byn sedan kvitterade till 3-3 på hörna befarade vi att matchen var förlorad, men Sirius kom igen: en passning från Eskhults klubba hittade fram till Wiberg, och så var Sirius i ledningen igen. Orättvist, tyckte Byn, och började snart omringa Ronny med åsikter om i stort sett vartenda domslut, och Ronny lyssnade. De sista tio minuterna drabbades Sirius av tre utvisningar – en korrekt, en helt felaktig, och en för bandyns allra mest svårtolkade, luddiga och subjektiva regler: punktmarkeringsförbudet. Med sju utespelare på planen kunde blåsvart förstås inte hålla tappt – Byn spelade runt, runt, och till slut förpassade Kimmo Huotelin bollen in i mål till 4-4. Vi borde ha varit stolta över resultatet, och överlyckliga över Eskhults entré i laget, och någonstans var man väl också det – men de känslorna begravdes under ett tjockt sjok av ilska över Norra Europas mest inkompetenta domarkår. När skulle vi egentligen få börja tävla på lika villkor? Kvar på trettondeplatsen, två pinnar upp till Falun på kvalplats.

Sön 30 dec: Vänersborg-Sirius 3-4 (2-1), Vänersborgs Isstadion

Eskhulteffekten! Det såg ut som att hela truppen lyft sig flera nivåer med magikern Eskhult i laget, och äntligen var Sirius ett vinnande lag igen. Vi hade trivts bra på Vänersborgs ruffiga isstadion i några år nu, och för tredje säsongen i rad tog vi med en uddamålsseger därifrån, trots att hemmalaget ledde i halvtid: Andreas Eriksson åkte tidigt igenom och satte 1-0, Eskhult kvitterade efter att ha petat in en retur på Edvartsens långskott, men Väners tog tillbaka ledningen på ett liknande sätt när Joakim Berner satte en retur i nät. Men i andra halvan kom Sirius ut med fart och fläkt. Efter fem minuter sköt en för dagen skottstark Edvartsen på hörna, och Förare satte returen till 2-2, och samme Förare gjorde även 2-3 på hörnvarianten©. Sirius dominerade halvleken helt och hållet, men drabbades av två motgångar i mitten av den: I 65:e stack Berner upp i ett av få Väners-anfall, vilket gav 3-3, och därefter – Kyss Karlsson – fick vi en oerhört sällsynt straff med oss. Roos klev fram och sköt ett stenhårt skott – långt utanför och över. Men denna dag var blåsvart mentalt starka, man fortsatte dominera, och sju minuter från slutet kom avgörandet: Broberg snurrade upp hela Vänersborg och friställde till sist Wiberg som la in 3-4. Efter elva segerlösa matcher var sviten bruten, och nu var det väl ändå bara att titta uppåt i tabellen? Tyvärr tog både Falun och Tillberga också poäng, och det var tätt i botten. Sirius ändå kvar på trettondeplatsen, en pinne upp till Gripen på kvalplats, målskillnad mot jumbon Tillberga.

Ons 2 jan: Sirius-Vänersborg 2-3 (1-3),
Studenternas
Med Eskhult i laget hade vi nu två raka utan förlust – nu var det ju raka spåret mot säker tabellmark… trodde man. Men så enkelt var det förstås inte. I returen mot Vänersborg var farten och flytet borta, och i kombination med ett virrigt försvarsspel kunde det bara sluta på ett sätt. I 13:e snurrade Henrik Eriksson upp Siriusförsvaret nere vid kortlinjen, skickade in bollen, och Glenn Skoglund stötte in 0-1. Strax därefter kom 0-2 på hörna genom Mattias Nordin, och efter halvtimmen fick vi även se 0-3 när Filip Strömqvist vände bort de blåsvarta backarna. Några minuter senare piskade Broberg in 1-3 i krysset på en hörna, innan halvleken avslutades med en smärtsam skada: Benke räddade en hörna med ansiktet, och bars av planen med ett avskjutet käkben – ”Nu blir det mixad mat i fyra veckor”, sa en svullen och bokstavligen blå-svart Benkelius efter matchen. Sirius fortsatte jaga i andra, och tio minuter in på halvleken drogs Broberg omkull, och Sirius tilldömdes säsongens tredje straff. Wiberg hade missat den första, Roos hade bränt den andra, och nu var det Werners tur att sumpa chansen – men Werner träffade i alla fall målet, och på returen höll sig Eskhult framme och satte 2-3. En halvtimme kvar att jaga kvittering på, och Sirius jagade, men körde fast i Vänersborgsförsvaret gång på gång. Och fler mål blev det inte – Sirius korta, förlustfria svit var bruten. Tabelläget oförändrat, Sirius kvar på trettondeplatsen.

Fre 4 jan: Edsbyn-Sirius 7-3 (4-1), Dina Arena

Sirius gjorde det ofta bra mot topplagen, och matchen borta mot svenska mästarna var betydligt jämnare än siffrorna antyder. Den första halvleken präglades av hörnor, hörnor och hörnor – det var inte för inte som Edsbyn ofta fick heta Hörnbyn. Den första satte faktiskt Broberg till 0-1 för Sirius, men sedan vaskade hemmalaget fram 14 hörnor, och satte fyra av dem. I andra halvleken hände det länge ingenting, men med kvarten kvar kom startskottet för vad som kunde ha blivit en mäktig vändning: Förare satte 4-2 på hörnvarianten©, och två minuter senare sköt Roos ett frislag som Anders Svensson hjälpligt räddade, och Broberg stack fram på returen och gjorde 4-3. Och nu pressade Sirius för en kvittering; Eskhult kom helt fri, men Svensson räddade till hörna, och med sju minuter kvar var Förare nära 4-4, men Svensson räddade, Byn kontrade, och istället blev det 5-3. Och så gjorde Byn två sena mål som förfulade siffrorna i en annars väl genomförd match. Tillberga vann i samma omgång, Sirius ned på jumboplatsen, med två pinnar upp till Tillberga på kvalplats.

Sön 6 jan: Sirius-Broberg 1-5 (1-1),
Studenternas
En Eskhult gör ingen vinter. För även Eskhult tycktes ha fastnat i det träsk av dåligt självförtroende som hela Siriustruppen klafsade omkring i. Mot Broberg hade vi på förhand en rejäl segerchans, men för andra gången den här säsongen gjorde vi en riktig plattmatch mot söderhamnarna. Starten var ändå allt man kunde begära, då Stahlén slog in en hörnretur till 1-0 efter tio minuter. Därefter följde en intetsägande halvlek där Sirius styrde utan att skapa, och inte lyckades utnyttja medvinden. Broberg hade inte mycket, men på slutet kom plötsligt Stefan Larsson lös, rundade Wasberg och la in kvitteringen. I andra fick Sirius vinden i ansiktet, och snart hade man också en lång mental uppförsbacke att bestiga: I 51:a satte Koch en hörnretur till 1-2, och minuten senare kämpade sig Ted Bergström loss och satte 1-3. Och sedan var det inget kvar av Sirius; gästerna satte 1-4 på hörna, Wasberg räddade en straff, men 1-5 kom ändå i slutminuterna. Den bästa analysen av skiten kom faktiskt från motståndarhåll, Brobergs Stefan Larsson: ”Jag känner inte riktigt igen Sirius, de brukar annars alltid vara tuffa att möta och smälla på bra. Det märks att de saknar självförtroende”. Tabelläget oförändrat, Sirius kvar på jumboplats.

Ons 9 jan: Vetlanda-Sirius 4-2 (3-1), Tjustkulle

Efter kollapsen mot Broberg pratade laget ihop sig. Det skulle kämpas i 90 minuter oavsett hur matchen utvecklade sig. Och visst kämpade Sirius, med ännu en förlust mot Vetlanda som resultat. Men den här gången var det åtminstone en hedersam förlust. Vetlandaprodukten Calle Klingborg fick chansen i blåsvart efter en vinter med lite speltid, och tackade för förtroende med att vara bäst i laget. Klingborg gav också ledningen till Sirius, frispelad av Eskhult, men sedan fick Vetlanda utdelning på spelövertaget: Löfstedt kvitterade, Rolf Hedberg sköt in 2-1 på hörna, och Vetlandas posterpojke Christoffer Edlund satte 3-1. I andra tätade Sirius till och jagade hörnor, och hörnor fick man, men dessa fungerade uselt idag. När vi väl gjorde mål var det när Eskhult satsade på ett långskott istället – 3-2 satt med kvarten kvar – men kvitteringen var aldrig nära, och istället dödade Vetlanda matchen på en straff med fem minuter kvar. Tabelläget oförändrat, Sirius kvar på jumboplats.

Sön 13 jan: Sirius-Motala 4-9 (3-2),
Studenternas
Två gånger i historien har jag gått i förtid från Studenternas i frustration över ett dåligt resultat. Den första gången var när Bollnäs sopade till oss med 1-11 i uppflyttningsstriden 1998. Och den andra gången var någonstans när Motala satte sitt sjätte raka mål den här söndagseftermiddagen – jag skulle på min allra första dejt med min blivande fru efter matchen, och tänkte att ”nu skiter jag fan i bandyn, dags att satsa på kärleken istället”.
   För maken till kollaps har jag aldrig behövt uppleva, vare sig förr eller senare. När Sirius gick ut på planen kl 13.15 var man nämligen fullkomligt överlägsna och körde över östgötarna. Sirius spelade runt med fart, fläkt och variation, och målen kom i en strid ström: Eskhult spelade fram Broberg till 1-0 i 14:e, Förare spelade fram Wiberg till 2-0 tre minuter senare, och Stahlén gjorde 3-0 i 19:e. Motala drog på sig utvisningar och var helt ofarliga framåt, och ingenting – absolut ingenting – talade för annat än en bekväm seger. Gästerna bjöds onödigt, eller oturligt, in i matchen igen, då man lyckades reducera två gånger om på hörna; de två enda skotten på mål man presterade i den första halvleken, men när den andra halvan inleddes med att Stahlén frispelade Förare med en lyra till 4-2 kändes allt lugnt. Och sen gick allt åt helvete… Motalas välplacerade 4-3 sänkte visserligen inte Sirius, men när Patrik Spångberg sköt in kvitteringen i 67:e rasade precis allt: Erik Ågren satte 4-5, Kyller bjöd på 4-6, Roos bjöd vidare på 4-7, hela backlinjen bjöd på 4-8, och när 4-9 kom stod jag inte längre kvar på läktaren.
   I mitt huvud fanns det absolut inget hopp kvar efter detta jordskredsras. Släpper man in sju raka mål på drygt en halvtimme mot mediokra Motala, ja då är nedflyttningen ett faktum lika säkert som månen. Och dessutom hade våra båda bottenkonkurrenter Gripen och Tillberga fräckheten att vinna vilket ytterligare försämrade vårt usla tabelläge. Och allra värst – det kändes knappt som det spelade någon roll längre. Jag var så ohyggligt trött på bandyn, de värdelösa domarna, och till och med på mitt älskade Sirius. Nu var jag nykär och lycklig och orkade inte låta Sirius dra ned mig i skiten igen. Till råga på allt vann både Gripen och Tillberga, och tabelläget försämrades ytterligare. Sirius jumbo, med fyra poäng upp till Tillberga på kvalplats.

Ons 16 jan: Sirius-Sandviken 3-10 (1-4),
Studenternas
Trött på bandyn, visserligen. Men man stannar ju inte hemma från Studan för det. Och dit gick jag med minsta möjliga förväntningar när vi skulle ställas mot Sandviken, utan Eskhult som väntade tillökning på BB, och utan Kyller som vilade med en sargad axel. Och det blev väl ungefär som förväntat. Sirius var med i starten då Stahlén kvitterade till 1-1 efter en kvart, men sedan stod inte Sirius emot SAIK’s höga press längre. Patrik ”Sura hästen” Nilsson satte fyra strutar, domare Öhrlund lyckades hitta tre straffar till SAIK som ingen riktigt begrep vad de dömdes för, det blev tvåsiffrigt i baken, och Västra bestod av åtta trötta och ledsna supportrar. Sirius gjorde två tröstmål, 2-4 genom Broberg i början av andra, och så fick faktiskt Sirius en straff också, som Roos satte till 3-6 – säsongens första lyckade blåsvarta straff. Och så vann dessutom Tillberga, så Sirius hade nu sex hopplösa poäng upp till kvalplatsen.
   Kunde det bli värre? Javisst kunde det bli det. För trots att ekonomin var i balans så var plötsligt hela klubbens existens satt på spel. Om Sirius skulle åka ur så fanns det risk att tre Uppsalalag skulle slåss i samma serie nästa år, och som ett brev på posten kom förslaget: Slå ihop Sirius, UNIK och Uppsala BoIS till ett ”Uppsala United”. Och sådant snack hade man ju kunnat vifta bort, om det inte hade kommit från det sista håll det borde komma från: Janne Sjonemark. ”Jag förstår att folk kommer att reagera, men hjärnan måste styra över hjärtat i sådana här situationer”, menade vår ordförande. Jag har den största respekten för Sjonis, som utan tvekan varit en av de viktigaste personerna för Sirius under 2000-talet, men detta enorma snedtramp var, milt uttryckt, inte hans mest lyckade drag. Den välvilliga tolkningen är att Sjonis var mer ute efter att väcka uppmärksamhet än någonting annat, men han förstörde hursomhelst nattsömnen för åtskilliga Siriussupportrar under denna vecka. Och Tillberga vann igen. Sirius hopplös tabelljumbo, med sex poäng upp till Tillberga på kvalplats.

Lör 19 jan: Bollnäs-Sirius 4-4 (2-0), Sävstaås

Liket lever! Eller sprattlade det bara till litegrann? Det var naturligtvis stort att ta poäng på Sävstaås för första gången sedan december 1978, efter tolv raka förluster i Hälsinglands deppigaste järnvägsknut, men det var ju segrar som behövdes om vi skulle ha en chans i bottenstriden. Vädret var besvärligt i Bollnäs, det började med kraftigt regn, som övergick i blötsnö under matchens gång. Sirius satsade på säkerheten först – planen var att tråka ut Bollnäs, vilket inte såg ut att fungera något vidare, och hemmalaget ledde med 2-0 i halvtid efter dubbla mål av Anders Spinnars. Men i andra klarnade himlen upp, isen blev mer spelbar, och det var Sirius som drog nytta av detta. Direkt kom Klingborg fri, framspelad av Fall, och satte 2-1, och Sirius jagade genast kvitteringen – då Apelqvist plötsligt kom fri på en rensning och utökade till 3-1. Men sedan var det bara Sirius, och målen kom: Werner klämde in 3-2 på hörna, för att minuterna senare sätta kvitteringen på en smörpassning från Eskhult – och på en lika fin passning från Fall satte Broberg 3-4. Sirius i ledningen på Sävstaås: då vet man vad som händer, och trots att Bollnäs inte haft ett dugg i den andra halvleken så kvitterade man snart genom Patrik ”Sveriges sämsta forward” Larsson på hörna. Jaha – då var det bara att vänta på den obligatoriska vändningen då. Skulle den komma på en feldömd straff? Eller kanske en bjudhörna? Eller en slarvig bakåtpassning? Nej, faktiskt inget av detta, utan det var Sirius som jagade segermålet, men det stannade vid en poäng; en imponerande sådan visserligen, men ändå en för lite. Och UNT levererade domedagsprognosen i tidningen på söndagsmorgonen, då krönikör Peter Johansson förutspådde att det här var den sista säsongen vi fick se elitbandy på Studenternas – någonsin. En poäng inknappad – Sirius tabelljumbo med fem pinnar upp till Tillberga på kvalplats.

Fre 25 jan: Sirius-Gripen 6-0 (1-0),
Studenternas
Hela säsongen hade Sirius lidit av ett makalöst oflyt. Flipperkulorna rann, det var fel färg på rouletten, det var nitlott på nitlott i 50/50-lotteriet. Men det var som att någonting förändrades under den fjärde veckan av januari. Bandysverige gjorde uppror mot Tramsins prestigeprojekt att flytta bandyfinalen till Göteborg. Med i stort sett samtliga distriktsförbund emot sig så tvärvände bandyförbundet i sista minuten, och finalen blev nu kvar i Uppsala i ytterligare fyra år. Och samtidigt var det som att häxmästare Tramsin tappade greppet om den förbannelse han lagt över blåsvart. Plötsligt var det vi som hade stolpe in. Och plötsligt var det vi som fick domsluten med oss.
   Mot Gripen var förutsättningarna enkla: Vinna eller försvinna. Eller snarare: Greppa-sista-halmstrået-eller-försvinna. Förutsättningarna var inte perfekta då både Stahlén och målkungen Wiberg missade matchen, dessutom var det blåsigt och svårspelat på Studenternas, och Sirius spelade den första halvleken i rejäl motvind. Men blåsvart tjockade till, kontrollerade händelserna, bjöd inte på något – och tog till slut också ledningen då Eskhult spelade fram Werner i 42:a minuten till 1-0. Och när spelarna kom in efter pausen hade Sirius nu ett guldläge att avgöra; med medvinden i ryggen och tre Gripare på botbänken tog det bara 25 sekunder till 2-0: Eskhult spelar fram Fall som skjuter in 2-0 ur liten vinkel. Och sen rullade det på. 3-0: Broberg kommer fri och rivs ned av Bridholm i Gripenmålet, Werner sätter straffen. 4-0: Eskhult spelar med sin tredje assist fram Klingborg som skjuter i krysset. 5-0: Broberg fixar ännu en straff, Roos tur att ta och sätta den. 6-0: Matchens gigant, Eskhult, som spelat 90 minuter utan ett byte, gör allt själv den här gången.
   Och helt plötsligt fanns det hopp igen – dels i ett ljusnande tabelläge som innebar att kvalplatsen nu låg inom någon sorts räckhåll, men framförallt; dagen efter den fantastiska Gripensegern så meddelades det att frälsaren Andreas Eskhult skrivit på ett nytt treårskontrakt, och det skulle gälla oavsett vilket division Sirius spelade i nästa säsong. Det var mindre än en vecka sedan som Sirius var på väg ut ur serien och in i glömskan. Nu kunde vi plötsligt se på framtiden med tillförsikt, oavsett vad som hände den närmaste månaden. Sirius lämnade jumboplatsen, men Tillberga kryssade i samma omgång. En poäng inknappad, och fyra poäng upp till kvalplatsen.

Tor 7 feb: Västerås SK-Sirius 4-3 (1-2), ABB Arena Syd

Sirius ägnade det långa VM-uppehållet åt teambuilding i Budapest – och vad som än hände där så var det uppenbarligen bra. Nu trummade tränarna Berglund/Söderman in budskapet: ”Det här är vårt slutspel. Det är fem matcher kvar, och vi behöver vinna åtminstone tre av dem.” Och den första av de fem var den svårast möjliga; guldkandidaten VSK på bortaplan. Detta var också mitt allra första besök i en färdigbyggd bandyhall. Och det var en chock. Flyghangarkänsla, sterilt lysrörsljus, tomt ekande akustik, och absolut noll stämning. Det var en försmak av bandyns framtid, och smaken var vidrigt bitter.
   Det märktes hursomhelst att det var ett nytt Sirius som klev ut på isen – vi hade ofta spelat bra mot topplagen, men idag var det på något vis med en annan pondus och vilja. Sirius ägde faktiskt den första halvleken; Wiberg brände ett friläge i inledningen, innan blåsvart tog ledningen genom Broberg på hörna. Micke Carlsson kvitterade sedan på friläge, men Sirius kunde sedan åtnjuta en ledning under halvtidsvilan, sedan Werner satt 1-2 på hörna. Och det var nära ett tredje hörnmål i inledningen av andra, men bollen dansade på mållinjen, rensades, och på kontringen satte Klasse Nordström 2-2. Sirius slet, kämpade och krigade, och höll VSK på mattan långt in i matchen, men till slut föll man på det för säsongen 07/08 så typiska sättet: en billig straff. Anderbro sköt i ribban, men Geibert la in 3-2 på returen, och strax kom också 4-2 genom Ted Andersson i 82:a minuten. Men matchen levde upp igen, Fall satte 4-3 med fyra minuter kvar, och Hellboy kom nära en kvittering på övertid, men det slutade med en hedersam förlust, i ett läge när heder var det sista vi behövde. Tabelläget oförändrat, Sirius kvar på trettondeplatsen med fyra poäng upp till kvalplatsen.

Sön 10 feb: Sirius-Hammarby 7-4 (4-1),
Studenternas
Formen fanns där, men livlinorna började ta slut. Nu gällde det helt enkelt bara att vinna – en nog så svår uppgift när Hammarby stod som motståndare, då vi hade inte slagit Tramsins favoriter sedan jag började gå på bandy, och dessutom var kapten Roos indisponibel med en sträckning i ryggen. Uppladdningen till matchen stördes dessutom av att ordförande Sjonemark hotade med att flytta den till Zinkensdamm i syfte att dra upp publiksiffrorna. Det var Sjonis andra kontroversiella utspel på kort tid; denna gång sannolikt enbart med syftet att garantera medieutrymme, men det var en onödig påfrestning vi inte behövde.
   Matchen blåstes igång, och blåsvart var direkt överlägsna i den första halvleken när man spelade ut guldkandidaten efter noter. Efter en kvart satt 1-0 genom Broberg på hörna, Hammarby kvitterade snabbt på frislag, men Sirius trummade på. 2-1 kom efter ett snyggt anfall, då Eskhult slog en passning i perfekt läge till Fall på högerkanten, denne spelade vidare till Wiberg som enkelt kunde slå in bollen. 3-1 var ännu ett hörnmål från Broberg, medan 4-1 var en perfekt tajmad lyra från Eskhult som friställde Fall. Men på denna fantastiska halvlek följde en total scenförändring; Gustav Björkman gjorde 4-2 tidigt i andra, och Sirius tappade koncepten – tio minuter senare hade Uppsalaprodukten Eidenert satt 4-4, och när Björkman sedan ännu en gång kom igenom i ett friläge var det bara stolpen som kom till Sirius räddning – ett av de absolut viktigaste och mest avgörande momenten under den dramatiska säsongen 07/08. För mitt i den totala Bajenpressen så stack Fall iväg på högerkanten, slog in bollen till Broberg som fick den mitt i bröstet, bollen kom tillbaka till Fall som bröt in, och hittade luckan bakom Hammarbys otäta målvakt Patrik Nordgaard till 5-4. Och så fick Sirius luft under vingarna igen, de sista fem dödade man matchen genom ett hörnmål av Werner och ett frislagsmål av Hellboy. Det var svårt att ta in den förvandling som skett; från ett lag som under hela vintern sjunkit ihop som en känslig sufflé vid minsta motgång, till ett lag bestående av idel mentala stålmän. Två poäng inknappade, nu bara två poäng kvar till kvalplatsen.

Ons 13 feb: Falun-Sirius 1-2 (1-1), Lugnet

Matcherna mellan Sirius och Falun hade vi fått för våra synders skull. Alltid dåligt väder, andefattigt, målsnålt, stentrist… och vinst! Ja, för trots att i stort sett ingenting fungerade (”inte ens hörnvarianten©” som Broberg uttryckte det) så tog vi vår första vinst mot Falun sedan 1994, och skickade därmed definitivt ner masarna i Allsvenskan. Nej, Sirius var verkligen inte bra, och framåt fungerade ingenting; dock stod försvaret tätt för Faluns anstormningar, och förutom ett ribbskott fick hemmalaget inte ut mycket av sitt spelövertag. Så Sirius tog orättvist ledningen i 41:e minuten då Förare petade in en hörnretur, men Falun kvitterade i halvlekens sista minut, likaså på hörna. Det krampaktiga spelet satt i matchen ut, men en enda spelsekvens blev avgörande: En uppoffrande åkning av Werner, en briljant passning bakom ryggen av Calle Klingborg ute vid kortlinjen, och en Broberg som dyker upp och stöter in 1-2 med kvarten kvar. När Sirius nu skulle försvara sin uddamålsledning under de sista tio minuterna så hände det sämsta möjliga – bollmagneten Eskhult åkte på en utvisning. Men dagens odiskutable hjälte var Håkan Kyller, som inte bara hade lånat ut sin egen bil (!) så att Västra kunde ta sig till Falun, utan också höll ihop sin backlinje perfekt, och Sirius bärgade därmed två livsviktiga poäng. Sirius var över nedflyttningsstrecket! En tolfteplats, samma poäng som Tillberga med sjutton plusmål tillgodo.

Sön 17 feb: Sirius-Villa 5-3 (2-0),
Studenternas
Om vi vann mot Villa samtidigt som Motala slog Tillberga skulle Sirius vara klara för kvalplatsen, och därmed slippa ett ohälsosamt spännande avgörande mot reservgurkorna i den sista omgången. Och när vi gick hem ifrån Studenternas på söndagseftermiddagen så trodde vi faktiskt att det var klart – men säsongen 07/08 hade ännu en obehaglig överraskning i beredskap. Sirius gjorde i alla fall sitt till när man skrinnade ut på Studan fullpumpade av jävlaranamma och fullständigt manglade slutspelslaget Villa i den första halvleken – eller vad sägs om 8-0 i hörnor bara under den första kvarten? Med bättre utdelning på dessa hörnor, frilägen och misstänkta straffsituationer hade matchen varit klappad och klar efter 45 minuter, men vi fick nöja sig med 2-0 i paus; Werner smällde in en straff till 1-0 sedan Wiberg fällts, och Roos klämde in 2-0 på Sirius elfte hörna. Villa skärpte till sig i den andra halvleken, och det utvecklades till harens jakt på sköldpaddan – Villa kom nära, men aldrig ikapp. Studanbekantingen Burman sköt in 2-1 på hörna, och Daniel Andersson hade ett jätteskott som Wasberg räddade, innan Roos återställde ordningen på hörna till 3-1. Nästa Villamål kom med kvarten kvar då Peter ”Prinsen” Karlsson sköt in ett inspel, men Sirius drog ifrån igen: 4-2 genom en Fall-hörna. Och en sista gång kom Villa nära då Bryngelsson satte 4-3 på ett friläge med fem minuter kvar, men Eskhult dödade matchen i sista spelminuten då han tog sig runt hela Villaförsvaret och satte 5-3 via en västgötaback. Och samtidigt ledde Motala över Tillberga med 6-3 en bit in på andra halvlek, så allt tydde på att vi faktiskt hade klarat oss undan nedflyttningsplatsen och kunde börja förbereda kvalet. Men inte då – Motala svek gruvligt och tappade in tre mål på sluttampen, vilket betydde att vi hade en episk batalj mot Pelle Fosshaugs pajasgäng att se fram emot. Sirius på tolfteplats, med en pinne och överlägsen målskillnad mot Tillberga – men den sista matchen blir nu avgörande.

Ons 20 feb: Tillberga-Sirius 1-2 (1-0), ABB Arena Syd

TACK SKA NI HA, ERA JÄVLAR
   Garrys bevingade ord formulerade perfekt känslan efter holmgången i Mälardalens vidrigaste hall. Den märkliga säsongen 07/08 kulminerade i 90 minuter av kamp och kramp och extrem mental anspänning, men märkligt nog kan jag ändå bara ranka detta som den tredje mest dramatiska bandymatchen jag sett – en normal supporter får nog nöja sig med att uppleva stunder som denna någon gång i livet (F.I.: Ohotad etta för alltid är kvalmatchen mot Gripen 2013, och som nummer två kommer uppflyttningskampen mot VP på Zinkensdamm år 2003).
   Två busslaster med Siriussupportrar åkte till Västerås med optimism – Sirius formkurva var inte att leka med, och kunde vi slå Hammarby och Villa så skulle vi väl kunna rå på bottenlaget Tillberga, trots bortaplan. Men matchen inleddes på alldeles fel sätt. De svarta gurkorna hade betydligt mer fart under rören än ett försiktigt Sirius, och utdelningen kom alldeles för snabbt: 1-0 i 6:e minuten när den nio år tidigare blåsvarte Johan Kruse satte en hörna. Sirius fortsatte att spela lågt och försiktigt och inväntade Tillbergas misstag. Och det höll på att straffa sig, för även om matchen blev låst så skapade Tillberga lägen: Andreas ”Läder och lack” Broberg kom ren efter ett frislag, men sköt över, och Jonny Johansson fick ett öppet läge efter hörna, men Wasberg räddade. Till pauskaffet var Sirius, trots den magnifika slutspurten, alltså ur Elitserien, och spelmässigt fanns det egentligen ingenting som tydde på någon ljusning heller. Men så kom tillfället när den oförbätterlige Pelle Fosshaug visades ut för olämpligt uppträdande i den 57:e minuten, och två minuter senare var det kvitterat: Eskhult spelade fram Werner som sköt, målvakten räddade, men på returen var Urban Förare där och satte 1-1. Sirius hade kvalplatsen, men den hängde på en skör tråd, och det bjöds sedan på chanser åt båda hållen. De sista fem minuterna bjöd på en fullständigt vidrigt spänning; i 86:e minuten hamnade bollen i helt fritt skottläge hos svartgurkan Mattias Rydberg i straffområdet, men denne sköt strax utanför. Men två minuter + stoppitch tajm kvar för Sirius att försvara sin elitserieplats åkte Werner på en utvisning, och tumskruvarna drogs åt ännu ett varv – men så kontrar Sirius, Hellboy forcerar in i straffområdet, fälls, och Sirius får straff i 89:e minuten. Och nu satt ju den ordinarie straffskytten Werner på botbänken, så Pirre Roos med sin inte alltför imponerande straffstatistik klev fram, men den här gången darrade vår kapten inte på manschetten – 1-2 till Sirius, och var det inte klart nu så blev det klart minuten senare när det brann till i Fosshaugsynapserna: en överkörning av Eskhult och ett grovt matchstraff blev det sista vi såg av bandygalningen på de stora scenerna. Men på den västra läktaren i ABB’s södra, vidriga arena utspelades glädjescener. Sirius hade verkligen gjort det omöjliga. Vi hade klättrat upp till den kvalplats som var så otroligt avlägsen en månad tidigare. Tack ska ni ha, era jävlar.

 Sandviken 26
 22 0
 4
 216-116
 44
 Edsbyn 26 19 4 3
 212-114 42
 Västerås 26 17 4 5 160-95 38
 Hammarby 26 17 1 8 162-128 35
 Villa Lidköping
 26 14 0 12 153-151 28
 Vetlanda 26 11 3 12 118-128 25
 Motala 26 10 5 11 133-145 25
 Broberg 26 10 4 12 129-127 24
 Bollnäs 26 9 6 11 112-134 24
 Vänersborg 26 8 4 14 84-115 20
 Gripen 26 8 2 16 91-150 18
 Sirius 26 7 3 16 89-126 17
 Tillberga 26 5 4 17 116-174 14
 Falun 26 3 4 19 90-172 10


Inför kvalet
Säsongens klimax blev förstås det gastkramande slaget mot Tillberga, men ännu var säsongen inte hemma, för nu skulle vi kvala oss kvar. Kvalserierna var på den här tiden dock inte samma ovissa affärer som de har blivit till nu med den stängda Elitserien, utan sågs i mångt och mycket som en ren speditionsaffär – det var ytterst ovanligt att lagen från den högsta serien åkte ur. Den här säsongen var den dock lite tuffare, kvalserien bestod av fyra lag där två fick en biljett till Elitserien, och bestod av de två seriesegrarna från den mellersta och norra Allsvenskan, samt det andraplacerade laget från norrserien. Detta betydde att vi skulle ställas mot Örebro, Kalix och Haparanda. Örebro, med respektabla spelare som bröderna Buskqvist, skyttekungen Tomas Knutson och jättelöftet Erik Säfström var definitivt elitseriemässiga, och Kalix med bröderna Palle och Mats Rönnkvist var också en motståndare att ta på allvar. Namnen i Haparandas trupp var däremot mer roliga än respektingivande, med smågnagarna Tatu Ekorre och Mikko Kanin. De förväntades inte hålla samma nivå som övriga lag i kvalet, men var med Matte Södermans ord ostrukturerade och improviserande, och samtidigt luriga. I Sirius var de flesta hela och friska, med ett undantag: Broberg fick en smäll på foten mot Tillberga och hade, skulle det visa sig, spelat färdigt för säsongen.

En snabb titt på motståndet antyder också att det skulle bli en dyr kvalserie för Sirius. Både ÖSK och Sirius hade önskemålet om att få de båda bortamatcherna i Norrbotten under samma helg, men bara ett av lagen kunde få det uppfyllt, och – surprise, surprise – det blev ÖSK. Sirius tvingades alltså till två dyra och obudgeterade resor norröver – det var inte bara en sportslig bragd att kvalificera sig för Elitserien, utan också en ekonomisk.


Kvalserien

Tis 26 feb: Örebro-Sirius 4-8 (1-2), Vinterstadion
Kvalserien inleddes på tuffast möjliga sätt – huvudkonkurrenten Örebro på Vinterstadion, en match som gav obehagliga associationer från en dramatisk kvalserie 1999. Men det här blev aldrig särskilt jobbigt, för Sirius, och framför allt Andreas Eskhult, var alldeles för bra. Två minuter tog det innan vinterns frälsare drog iväg ett hårt skott, och på returen satte Klingborg 0-1. Och lika inblandad var Eskhult vid nästa mål kvarten senare, då han stal bollen av en buskqvistare, och serverade Stahlén som sköt in 0-2. Halvleken präglades dock av hård vind och usel is, och detta gynnade hemmalaget – ÖSK skapade en hel hop av farligheter, men Wasberg visade klass mellan stolparna, och bara ett av avsluten satt – Knutsson spikade paussiffrorna till 1-2. Men direkt efter vilan avgjorde Sirius skoningslöst: 1-3 och 1-4 var båda briljanta solomål av Eskhult, med snygga dribblingar och pricksäkra skott, och samme man spelade också fram Fall till 1-5; allt detta inom tio minuter. Sirius satte även 1-6 på straff som Roos förvaltade, innan det blev en Hawaiiartad avslutning av matchen: hemmalaget reducerade två gånger om, Sirius gick upp till 3-8 genom dubbla hörnmål från Fall och Werner, och Knutsson spikade siffrorna till 4-8 – den förmodat svåraste matchen i kvalserien var avklarad utan några som helst problem.

Fre 29 feb: Sirius-Kalix 4-4 (2-3), Studenternas
Den lilla dramatik som kvalserien bjöd på fick jag följa per SMS – jag var nämligen redan på väg norröver till nästa match när det blåstes igång på Studan. Men mera om det nedan. När Sirius nu klarat kvalplatsen med sin bragdartade slutspurt, och dessutom spelat av den svåra premiärmatchen mot ÖSK, då brast man i fokus. För så här började matchen på Studenternas: 0-1 i 2:a minuten, Palle Rönnkvist kommer fri på kanten och skjuter i krysset. 0-2 i 6:e minuten, John Nilsson på hörna. 0-3 i 13:e minuten, sedan samme Nilsson lämnats omarkerad i straffområdet. Sirius vaknade till liv efter de trippla kallduscharna, och när det reducerats två gånger om på sju minuter trodde vi nog att det skulle lösa sig ändå: Hellboy sköt in 1-3 på hörna, och Eskhult dribblade bort några röda och satte 2-3. Men så tajtade Kalix till igen, och Sirius åkte in i den norrbottniska försvarssäcken och hittade inte ut. Kalix satte 2-4 genom Kari Salo på hörna tio minuter in på andra, uppförsbacken var brant, och knutarna lossnade inte heller när Wiberg reducerade i 60:e. Kalix passade runt på egen planhalva, och maskade bort tiden närhelst chansen gavs. Sirius stod stilla, och fick en blåsvart väl låna bollen blev han snabbt manglad av en röd spelare. Under matchens sista skälvande tio började Sirius äntligen åka skridskor, och det lönade sig: Kalix drog på sig utvisningar, först en, sedan två, och Sirius pumpade upp trycket. På övertid kom så det förlösande målet: Wiberg kom runt på vänsterkanten, spelade snett-inåt-bakåt, och där stod Förare och kunde lägga in 4-4 i öppet mål. En otroligt viktig kvittering, och en otroligt viktig poäng som gav Sirius befälet i serien. I Brobergs frånvaro tog Stahlén en ovan anfallsroll vilket han gjorde bra efter förutsättningarna, men Stahlén själv kände sig kanske lite vilsen: "Vi saknar Broberg”, förklarade han den veka insatsen.

Sön 2 mar: HaparandaTornio-Sirius 3-6 (1-3), Gränsvallen

På min första dejt med min hustru, samma dag som den hemska Motalamatchen, berättade hon att hennes farföräldrar bodde utanför Haparanda. Så jag sa att Sirius kanske, möjligen, skulle spela ett bandykval i Haparanda, eventuellt i början av mars, och jag frågade att om det skulle bli så, och om vi fortfarande dejtade då, skulle vi möjligen kunna åka till Haparanda tillsammans? Och så blev det.
   Vår första semester tillsammans fylldes alltså av snöfall, sparkåkning och bandy – och bandymatchen blev en i stort sett behaglig resa mot två sköna poäng, i mångt och mycket lik matchen i Örebro. Eskhult åkte omkring och lattjade lite som han ville, Sirius var överlägsna till dess att man slog av på takten en bit in i andra halvleken, och det hela avslutades med 35 minuters slöbandy. Sirius hade 0-2 innan tio minuter gått, efter dubbla hörnmål av Fall. En snabb reducering från Haparanda skrämde inte Sirius, utan ett galant 1-3-mål kom efter en kvart, då Eskhult spelade fram Gabrielsson, som passade vidare in i straffområdet till Stahlén, som placerade in bollen. Och precis som i Örebro dödade Eskhult matchen direkt efter paus: 1-4 var ett tjusigt solomål, och vid 1-5 slog Eskhult en genomskärare till Fall som rundade försvaret och sköt rätt i krysset. Men så slappnades det av i blåsvart, och straffet kom omedelbart: Wasberg stod och sov och släppte enkelt in 2-5, sen drällde Sirius bort bollen till en bjudhörna, på vilken det såklart blev 3-5. Och nu blev det lite jobbigt ett tag, hemmalaget ansatte stundtals Siriusförsvaret hårt, men till slut punkterade Wiberg tillställningen med två minuter kvar.
   Det var en lyckad debut på bandyläktaren för min kära Karin, men någon trogen bandybesökare blev hon aldrig. Och det är nog lika bra så. Västra Sidan är ändå min stund för mig själv här i livet.

Ons 5 mar: Sirius-HaparandaTornio 13-1 (9-0), Studenternas

Sirius var nu en match ifrån säkrat elitseriespel säsongen 08/09 – men mötet med Haparanda går egentligen inte att kalla för match. Sirius avfärdade ett totalt ointresserat Haparanda på elva minuter: vid detta klockslag smällde Roos in sitt andra mål på hörna till 4-0, efter att även Hellboy och Fall fått struta varsin gång. Målen rullade in, och det blev så när tvåsiffrigt redan i halvtid: Werner satte 5-0, efter 6-0 och 7-0 av Wiberg gav Happismålisen Kari Perkaus upp och ersattes av Lars Wikman som fortsatte plocka bollar ur nätet: 8-0 av Eskhult och 9-0 av Werner innan paus. Nu hängde det bara på att Örebro skulle slå Kalix för att Sirius skulle få fira, och när halvtidsresultatet på Vinterstadion rapporterades till 4-0 var det i praktiken klart. Sirius spelade av den andra halvleken och gick upp till 13-0 efter dubbla mål av Eskhult och varsitt av Fall och Hellboy innan Happis tröstmålade med två minuter kvar. Med slutresultatet 9-4 på Vinterstadion var det klappat och klart, och firandet kunde börja. ”Det här är det största jag gjort som tränare, större än SM-guld”, jublade Magnus Berglund – och det kändes faktiskt som att han menade det. Sirius 07/08 fick verkligen inte vilket dussingäng som helst. Och det skulle visa sig ganska exakt ett år senare.

Fre 7 mar: Kalix-Sirius 4-9 (1-3), Kalix IP

Nej, säsongen var inte riktigt slut ännu, för Sirius tvingades till en lång och dyr resa med enda syfte att försöka stoppa Kalix att ta sig till Elitserien. Norrbottningarna hade nämligen fortfarande en teoretisk chans till uppflyttning, men den här dagen slog motivation inte klass. Inte i närheten faktiskt; efter 25 minuter ledde Sirius med 0-2 och Kalix hade knappt lånat bollen. En bit in i andra var Kalix uppe i 2-3, men sedan rann det iväg igen – och Eskhult satte punkt med sitt andra mål för dagen: 4-9 mellan benen på Hiekkanen i Kalixmålet. Och i och med detta var det slut på säsongen, Sirius tog med sig Örebro upp till Elitserien, och den sista omgången ställdes in. Övriga målskyttar i Kalix var Werner (2), Klingborg (2), Fall, Wiberg och Kyller.

 Sirius 5 4 1 0 40-16 9
 Örebro 5 4 0 1 36-24 8
 Kalix 6 1 2 3 25-37 4
 Haparanda 6 0 1 5 20-44 1


Skytteligan
Wiberg 23, Broberg 19, Eskhult 15, Werner 14, Fall 13, Roos 12, Förare 9, Stahlén 8, Hellboy 8, Klingborg 6, Kyller 1, Martin Wiberg 1

Wiberg tog till slut hem den totala skytteligan med sina 23 mål – men frågan är om inte Broberg vunnit om han hade fått spela kvalet – och nästa fråga är om inte Eskhult hade vunnit om han spelat hela säsongen. När det gäller säsongens m.v.p. så är det ingen större tvekan om att det var Eskhult som var absolut bäst i laget under sin halva säsong; när han väl blivit varm i den blåsvarta tröjan spelade han i en egen dimension.


Summering

”The great escape” – det finns ingen bra svensk översättning av det engelska uttrycket som betyder att rädda sig ur ett hopplöst tabelläge. Det har blivit något av Sirius BK’s specialitet genom åren, och aldrig har väl läget varit hopplösare än den 16 januari, när vi stukade gick hem från Studenternas efter ännu en förlust, med ett helt hav av poäng upp till den kvalplats vi behövde nå. Och lite drygt en månad senare stod vi lik förbannat ändå där, kramade om varandra på läktaren, jublade med laget, knäppte med darrande händer upp en burk öl för att stilla nerverna. Ännu en gång hade vi gjort det.

Brytpunkten i Sirius formkurva säsongen 07/08 var extremt tydlig: På de första 19 matcherna hade vi ett snitt på 0.3 poäng/match – på de sista sju matcherna var snittet 1.6 poäng/match. Från ett hopplöst strykgäng till en välsmord lagmaskin över loppet av tre dagar. Hur gick det egentligen till? Vad hände där i mitten av januari? Eller borde frågan kanske lyda: Vad sysslade vi egentligen med under säsongens första två tredjedelar?

Ett svar är förstås Eskhult. Det tog lite tid för Uppsalas störste bollmagiker att hitta hem, men när han väl gjorde det drog han med sig hela truppen till nya höjder. Den mytomspunna Budapestresan under VM-uppehållet må också ha spelat in – men känslan är ändå att nyckeln till denna märkliga säsong står att finna i den gåtfulle Magnus Berglund. Denne manager, som förkastade resultatmål, ville se utveckling, och vars högsta dröm var att se spelare bli ”tydliga”. Trots den oändliga raden av förlustmatcher, och att ingen utomstående egentligen förstod var Berglund ville uppnå ställde sig truppen mangrant bakom sin manager. Och det kändes som att när Berglund i den elfte timmen tog plats i spelarbåset, kastade utvecklingsmålen överbord och började fokusera på att vinna matcher – ja, då lossnade precis allting på en gång. Och därefter gick Sirius inte att stoppa – ett år senare skulle vi få se matcher på Studenternas som överträffade våra vildaste drömmar.


Profilen

Hallå Håkan Kyller, hur var det att spela i Sirius 07/08?
En sak jag minns är när vi slog Tillberga i premiären, och Kaveh kom in i omklädningsrummet efteråt och skrek ”SM-guld”. Och han menade det faktiskt. Han var ju ny i Sirius och i bandyn och hade väl inte så mycket koll än. Och så är det ju förstås avgörandet i Västerås, och Pirres straff. Och att Eskhult kom tillbaka från Ryssland, jag hade ju kontakt med honom hela tiden. Men det är svårt att komma ihåg så här på rak arm annars, matcherna flyter ju ihop i minnet. 

Hur kunde det egentligen vända så tvärt?
Det är svårt att svara på faktiskt. Det viktigaste var nog att vi hade en jäkligt bra grupp. Vi trivdes ihop och hade jäkligt kul. Och så gjorde vi den där resan till Budapest, det var perfekt i det läget. Vi kom ihop ännu tajtare. Men jag vet inte riktigt själv, det är svårt att förklara om man inte var med tror jag.

Kunde Berglund behålla tron trots att ni förlorade så mycket?
Ja, Magnus jobbade sakta men säkert. Träningarna var alltid bra, så vi kände att vi blev bättre och bättre trots att vi inte vann. Och när vi sedan fick in några bollar och hade turen på vår sida så rullade det på. Magnus kunde alltid fokusera på det som var bra, även när vi hade förlorat. Och så var han bra på att ta udden av situationen. Jag kommer till exempel ihåg när vi spelade semifinalen uppe i Edsbyn. Jag tror att det var i sudden när Magnus tog tajm-out, och man undrade vad han skulle säga nu. Och det enda han sa var: ”Njut av de här minuterna nu grabbar, de blir era bästa på en bandyplan”. Och sen avgjorde Sudden matchen för oss. Sen, nästa säsong, så kändes det ju verkligen som att vi hade hela Uppsala i ryggen. Det spelade ingen roll var man var, om man var på jobbet eller tog en kaffe på Fågelsången så pratades det bandy.

Du gjorde comeback inför 07/08. Varför är comebacker så vanliga bland bandyspelare?

Det är mycket att få ihop när man är bandyspelare. Man har jobb runtomkring, bortamatcher och tidiga morgnar, och med familj också så blir det tufft. Men bandyn är väl som ett litet gift man fått in i kroppen, så det är svårt att slita sig, suget kommer tillbaka. Men jag minns när jag till slut la av, tror att det var efter 2012. Framåt hösten kom jag och hälsade på i omklädningsrummet, jag kände doften, men suget fanns inte där. Då visste jag att jag hade slutat på riktigt.

Vad har du för kontakt med Sirius och bandyn idag?
Idag tränar jag Sirius U16-lag där jag har mina två söner som är fjorton och femton år. Det är riktigt kul, ifjol var vi i Ryssland och fick möta ryska lag, i år ska vi spela Mini World Cup, och så ska vi spela i norra serien, så det blir några sköna långresor upp till Norrbotten. Det finns några andra kända efternamn i truppen, som Kylberg och Banffy. Sen tycker jag ju det är skönt att bara stå på läktaren och titta också. Jag får se om jag fortsätter träna, men jag släpper aldrig bandyn helt och hållet, om det sen blir som publik eller om jag står i kiosken i Relitahallen.

Du var en av de som var drivande i kontakten mellan klacken och laget. Hur kom det sig?
Ni ställer ju alltid upp i med- och motgång. Ja, det var ju oftast motgång på den tiden, så jag ville ge något tillbaka. Det var väl 07/08 som jag lånade ut min firmabil till Västra när det var match i Falun. Jag lämnade också ett sexpack i baksätet har jag för mig. Och så var det ju brännbollsmatcherna, jag kommer ihåg hur jag gick upp på morgonen och skulle till jobbet, och då låg det en västring och sov i soffan, och två i källaren.

Slutligen, du verkar minst lika känd för dit gäddfiske som för bandyn idag. Är det din nya grej?
Nej, verkligen inte, jag är värdelös på att fiska. Jag har bara gjort det två gånger tror jag. Det var när jag fyllde 40 så hade grabbarna ordnat med en överraskning för mig. Vi åkte ner mot Skarholmen, och jag trodde vi skulle göra den där höghöjdsbanan, jag är ju höjdrädd som fan. Men så låg det en fiskebåt där. Det gick några timmar utan att vi fick ett enda napp. Men så rotade vi fram några gamla skeddrag. Snart satt linan fast och jag trodde jag hade fått bottennapp, men guiden ser virveln och fattar att det är en sjukt stor fisk. Vi får upp den med håven och den är sånt monster, 135 cm lång. Det är helt otroligt, jag är ju oduglig på att fiska, jag är fan rädd för de där. Men vi slängde tillbaka den i vattnet när vi mätt och fotat klart, så den är fortfarande där ute i Mälaren någonstans.




Tillbaka till toppen