Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Bandysäsongen 1993/1994

En före detta förbundskapten anlände och tog Sirius till den största framgången under Lomanoveran – 1994 må vara mest ihågkommet för fotbollsframgångarna i USA, men för oss Siriusvänner är det Villa i tre raka vi minns.

Nej, Lasse Hydling fick trots en lyckad avslutning på säsongen 1992/93 inte fortsätta som Siriustränare. Prestationerna hade varit alltför ojämna, och Hydas behövde nog några år till på sig att växa in i tränarrollen. Istället smällde styrelsen av en riktigt tränarbomb bara veckan efter att säsongen tagit slut: Rolf Käck. Efter en längre rad av ganska oprövade och oerfarna coacher hade Sirius nu satsat på ett tungt tränarnamn, och så värst mycket tyngre än Käck kunde det inte bli. Den lugne och mjuke Käck hade inlett sin tränarkarriär i SAIK, och blott 30 år gammal tog han kolsäckarna till SM-silver 1980. Men det var förstås som förbundskapten för Sveriges landslag han gjort sig ett namn på allvar, och som sådan levererade han precis det man kunde begära: ett SM-silver 1991 toppades med ett guld 1993. Den mångsidige Käck hade dessutom hunnit med att vara fotbollstränare under flera år, för Sandvikens IF och Avesta AIK. I Sirius skulle Käck bli långvarig var det tänkt, kontraktet skrevs på 3+1 år, och ambitionen var att göra blåsvart till ett av Sveriges fyra bästa lag inom denna tid. 

I truppen fortsatte Sirius att satsa ungt, samtidigt som den växte på bredden. Spelartappen var tre till antalet; Henrik Olsson flyttade hem till Köping efter bara en säsong, och två försvarare kom inte överens med klubben om nytt kontrakt, Lennart ”Lelle” Bergman flyttade till det satsande division 1-laget Hammarby, och Jan Olsson stack till Karlstad och Västerstrand. Men desto fler spelare kom in, nämligen fyra: den unge anfallaren Patrik Larsson, fostrad i Bollnäs men senast i Edsbyn, 20 år och juniorlandslagman; den nästan lika unga halven Mattias Andersson, fostrad i Helenelund men senast i Falun; Ljusdalsprodukten Björn ”Böna” Eriksson, en tung mittfältspjäs hämtad från Örebro; och så en sen värvning i Selångersspelaren Erik Nord, som bestämde sig för Sirius när han på höstkanten kom in på juristprogrammet i Uppsala – fönstret var redan stängt, men förbundet var vänliga nog att ge dispens. Dessutom plockades den unge försvararen Dan Andemo upp i truppen. En tyngre värvning hade Boltics Niklas Johannesson varit, denne var länge på gång till blåsvart, men stannade till slut kvar i Värmland.
I laget fanns sen tidigare den levande muren Lars ”Kylan” Kylberg, uppbackad av Jonas Carlholm, de rutinerade försvararna Kjell Edberg, Tomas ”Totta” Skjöld och Per-Magnus ”PM” Mårtensson, med den lovande Johan Qvist som reserv, ungraren Sandor Banffy som i första hand spelade halv, den unge veteranen Peter ”Engan” Engstrand på halv eller mittfält, den gamle veteranen Vitalij ”Ville” Anufrienko och den lovande Mattias Tapper på mitten, och som kedjespelare den forne skyttekungen Thomas ”Rekan” Johansson, västeråsaren Verner Jonsson, den ständige reserven Fredrik Wallin, och så fokalpunkten i Siriustruppen: Sergej ”Sigge” Lomanov, 36 år ung och alltid i händelsernas centrum. 

Och vad pratades det annars om i svensk bandy inför säsongen 93/94? Jo, det pratades om den nya, bandybollen, som aldrig tycktes bli verklighet. ”Bollprojektet”, med målet att ta fram en större och mer TV-vänlig boll, hade pågått sedan 1990, men ännu hade man inte fått fram en spelbar, stor boll. Och det pratades om ryssar, för det var rena ryssinvationen i svensk bandy: nu fanns det nästan 50 ryska bandyspelare i serierna, vilket började möta kritik – att spelare som Lomanov och Anufrienko höjde kvaliteten på svensk bandy ifrågasatte ingen, men däremot att en del division 1-lag la pengarna på färdiga ryssar hellre än på egna talanger. Och så talades det om den allmänt svaga ekonomin bland Sveriges klubbar, där många kämpade med att få siffrorna att gå ihop. Även i Sirius hade man röda siffror i bokslutet, dock var läget ännu skenbart under kontroll då det bara var drygt 100 000 kr som fattades. 


Motståndarna
Efter föregående säsongs mördarserie såg årets upplaga av Allsvenskan norra betydligt mänskligare ut, eftersom stora och stygga Boltic flyttades till söderserien där de hörde hemma. Dessutom hade Falun åkt ur serien, och de ersattes med två nykomlingar: Poplaget Kalix/Nyborg, som aldrig tidigare spelat i högsta serien, och som drog publik i massor – det talades om uppåt 5000 åskådare till premiären. I Kalix spelade två ggr Patrik Rönnkvist: ”Palle” och ”Patte”, den senare väl bekant för Siriussupportrar, en trio ryssar, samt två blivande blåsvarta i Urban Förare och Tobbe Forss. Katrineholm var inte lika omtalade, men följde ungefär samma recept: hemvävt med rysk kryddning. Hela åtta truppspelare var söner till KSK’are från storhetstiden på 70-talet, medan den vassaste ryssen hette Nikolaj Pazdnikov. Flera av lagen i serien hade dessutom blivit avsevärt försvagade sedan fjolåret, nämligen Edsbyn och Selånger. De förra hade tappat fem ordinarie spelare, och mest sved Hans ”Majestät” Åströms flytt till Sandviken; de senare hade förlorat hela åtta spelare, däribland ”Putte” Johansson till Nässjö, Stefan Nordén till Kungälv, och Lennart Lummi till pensionärstillvaron. Seriens femte lag skrämde heller inte slag på någon, även om Ljusdal såg ut att vara på rätt väg med ryssen Maksim Potesjkin som speluppläggare. Två giganter återstod dock i den självklara toppduon SAIK och VSK. SAIK hade lockat till sig Åström från Edsbyn och den lägenhetskräsne talangen Magnus Muhrén från Skutskär, och hade en ung Daniel Kjörling i målet; medan VSK hade förlorat magikern Ola Johansson som lagt klubban på hyllan, men värvat ungt och hungrigt i Mathias ”Bissen” Larsson och Thomas Liw. 

VSK var i stort sett allas favoriter, till seriesegern och till guldet. Att SAIK skulle ta sig vidare var också självklart, och även blåsvart sågs nog som ganska givna. Kampen om den fjärde och sista elitserieplatsen såg mer oviss ut – kunde den gå till framåtsiktande Ljusdal, brandskattade Edsbyn, eller t.o.m. nykomlingen Kalix/Nyborg?


Försäsongen
Efter lite uppvärmning med rinkbandy under september, där Sirius föll med 6-11 mot SAIK och nådde semifinal i Hofors cup, gjorde man ispremiär med att slå Edsbyn med 5-0, för att dagen därpå falla med 3-7 mot VSK. Därefter var det dags för World cup – dit Sirius skandalöst nog inte var inbjudna trots att man ju var titelförsvarare. Istället fick vi roa oss hemma på Studan med att förlora mot Motala (2-3) och vinna mot Kungälv (3-1). Sedan kom en storseger mot Katrineholm med 10-2, innan Sirius åkte till Vetlanda och en turnering med det käcka namnet ”Tavlan & Ramen cup”, som valdes för att truppen skulle få resa bort en stund tillsammans; ännu en storseger mot Katrineholm (10-1) följdes av en uddamålsförlust mot värdlaget Vetlanda (5-6), och i matchen om tredje plats stod Sirius för en imponerande vändning mot VSK – från underläge med 0-4 till seger med 6-4. Desto svagare spelade man i nästa match mot division 1-laget Falun då blåsvart föll med 5-6, men i genrepet fick man ihop bitarna på ett bra sätt igen när man kryssade mot SAIK (2-2).

Det viktigaste i Käcks spelfilosofi var att alla skulle vara delaktiga – en klyscha med viss substans eftersom det i Sirius ofta legat ett alltför stort ansvar på Lomanov, och i viss mån Anufrienko. Och en harmonisk Sigge tog emot förändringarna bra: ”Jag har känt en viss stress. När Sirius vann, då var Sigge bra, men när Sirius förlorade var Sigge dålig. Ett tag var det jobbigt att gå ned och träna, killarna satt och tittade ner och var tysta. Med Rolf fungerar vi mera som ett lag”, förklarade han. Ett annat fokusområde var försvaret, nu skulle Sirius släppa in mindre mål, och backlinjen skulle ta mer tid på sig med bollen, och inte bara slå upp långbollar på måfå. 

På isen ställde blåsvart förstås upp med Kylan i målet, och framför honom hade Edberg nu definitivt tagit över platsen som libero. Backar var PM Mårtensson och Mattias Andersson, medan veteranerna Totta och Sandor tog hand om halvorna, på mitten spelade oftast nye Patrik Larsson tillsammans med Engstrand, medan kedjan bestod av Anufrienko, Verner – och givetvis Lomanov. Böna, Erik Nord och Wallin fick oftast agera avbytare, medan Rekan – skyttekung två säsonger tidigare – såg ut att gå mot en kämpigare säsong.


Allsvenskan Norra

Sön 21 nov: Sirius-Västerås 3-5 (1-2), Studenternas
Käck behövde i alla fall inte känna någon press att vinna i sin debutmatch. För även om alla blåsvarta naturligtvis mer än gärna ville vinna mot fienden VSK så var det få som krävde det. Sirius började dock matchen och säsongen bra; efter ett tidigt 0-1-mål hav Hasse Johansson kvitterade Anufrienko på straff sedan Wallin blivit hakad, och i 20:e kom samme Wallin i ett friläge, och lyfte bollen perfekt i ribban, varpå Verner sköt returen utanför. Istället fumlade Totta i försvarsposition, och Micke Carlsson tog bollen och satte 1-2. En usel start på andra förstörde sedan matchen: Efter två minuter dribblade Hans Elis bort några försvarare och satte 1-3, och efter tre minuter satte han också 1-4 på en retur. Årets Sirius hade dock moral under hjälmarna och segade sig tillbaka mot ett passivt VSK. I 71:a kom belöningen i form av en reducering då Lomanov sköt på hörna, och Anufrienko fick in 2-4 på returen. Patrik Larsson missade sedan ett friläge men var inblandad i nästa mål, när Lomanov åkte upp från mittplan, väggade med Larsson, kom fri och sköt in 3-4 i 81:a. Tio minuter kvar, Lomanov fick ett läge, men Änsen Carlsson räddade, och till slut avgjorde Fosshaug med 3-5 efter att ha snappat upp en felpassning på mittplan. Men förlusten till trots kändes mycket ändå hoppfullt, det här var ett Sirius som hängde ihop från målvakt till anfall, och som kunde försvara sig på ett rejält sätt – två tydliga förbättringar sedan förra säsongen. 

Ons 24 nov: Edsbyn-Sirius 3-6 (3-2), Ön
Men i den andra matchen var det skarpt läge för Käcks Sirius – och i den första halvleken såg det inte i närheten av bra ut. Skulle Käck fortsätta på fjolårssäsongens upptrampade stig mot besvikelser och underprestation? Edsbyn stötte högt och förstörde Sirius uppspel, och hittade passningsvägar bakom en stel backlinje: 1-0 kom genom den då unge Stefan Larsson, och 2-0 kom då PM hamnat på efterkälken och dragit ned Per Karlsson; Hammarström slog in straffen. Sirius vaknade till så smått och började skapa chanser, Lomanov reducerade med en pärla tre centimeter under ribban, Edsbyn gav igen då ”Kuben” Olsson slog in en retur till 3-1, men Sirius fick till en påpasslig reducering minuterna innan paus, när Anufrienko slog ett listigt frislag genom By-muren till Totta, som knästående framför målet slog in 3-2. Och målet tände Sirius, som gick ut och körde sönder Byn i andra halvlek: 3-3 kom i 55:e när Lomanov sköt, Hildingsson i målet lämnade retur, och Wallin slog in returen. 3-4 kom minuterna senare när Lomanov tog emot en pass på mittplan, avancerade och sköt in bollen i vänsterkrysset. 3-5 satte nye Erik Nord, men återigen var det Lomanov som låg bakom genom en uppåkning som drog isär By-försvaret, och släppte bollen bakåt till Nord som slog in målet med ett högerskott. Och matchen avgjordes slutligen med att domaren missade en By-straff när Edberg sänkte en fri Per Karlsson utan åtgärd, och direkt efteråt satte Anufrienko 3-6. Det var framförallt en Lomanovsk seger – ryssen var inblandad i fyra av sex mål.

Sön 28 nov: Kalix/Nyborg-Sirius 3-3 (0-0), Kalix IP
Glöm VSK, Boltic och Vetlanda, för det lag det pratades om på senhösten 1993 var Kalix/Nyborg – nykomlingen som drog fulla hus och öppnat med två raka segrar. Det var alltså inte vilken debutant som helst som Sirius mötte i den tredje omgången, och blåsvart hade gjort klokt i att packa med en rejäl laddning respekt i bandytrunken. Den första halvleken i den andra matchen någonsin på splitt nya Kalix IP blev mållös, men var trots det en öppen och svängig historia med missar åt båda håll. Hos hemmalaget var det Palle Rönnkvist som stod för chanserna och missarna, och hos blåsvart var det Anufrienko som bommade tre bra lägen, varav en i praktiken var öppet mål. Men målen kom i andra istället, och då var det Kalix som tog kommandot: 1-0 kom på de rödas tionde hörna, Jukka Ohtonen klämde in bollen i 54:e minuten. Sedan missade Palle Rönnkvist ännu ett friläge innan han till slut fick nätet att rassla på hörna: 2-0 i 63:e. Men 93/94 års Sirius hade en trygghet och ett grundspel att falla tillbaka på och jobbade sig in i matchen – och vände på rensteken. I 69:e kontrade Sirius, och Patrik Larsson spelade fram Anufrienko till 2-1. Tre minuter senare fick Verner straff, Rekan slog straffen och Anders Resin i målet räddade till hörna, och på denna klämde Böna Eriksson in kvitteringen. Och ytterligare tre minuter senare fick Verner skottläge och satte bollen mellan skridskorna på Resin. Men det blev ingen seger, för med nio minuter kvar drog Edberg på sig en utvisning och ett frislag, och på frislaget drämde Zalataev in 3-3 – ett resultat som trots allt var rättvist och som båda lagen tycktes ganska nöjda med.

Ons 1 dec: Sirius-Katrineholm 6-4 (2-1), Studenternas
Meningen var att i Käcks Sirius skulle alla dela på ansvaret – inte bara Lomanov alltså. Vilket tycktes leda till att Lomanov blev ännu mer dominant. Mot Katrineholm var det bara ryssen som gladde i en annars usel match. Gästerna inledde med att bomma ett friläge och därpå träffa ribban, sedan steg Lomanov in i handlingarna och gav Sirius ett försprång som borde bäddat för bättre: 1-0 på hörna, 2-0 på en målvaktsretur. Men ett piggt KSK bjöd motstånd och reducerade när Sirius inte fick undan bollen efter ett frislag, och Pazdnikov slog in 2-1. Nämnde Pazdnikov blev sedan utvisad precis innan paus efter att ha gått på en provokation av Erik Nord, och under de tio minuter som ryssen satt på botbänken passade Sirius på att avgöra: 3-1 genom Verner på hörnretur, 4-1 genom Lomanov efter framspelning av svågern, och 5-1 genom Mattias Andersson på ännu en hörnretur. Var vi på väg mot tvåsiffrigt som under försäsongens matcher? Nej, KSK vägrade ge sig och stretade emot ända tills 90 minuter hade gått: Dubbla mål av Kenneth Henriksson gav 5-3, Anufrienko satte 6-3 efter svågersamarbete, och Lars-Erik Lindgren tog matchen i mål med ett halvdant skott som Kylan släppte förbi sig. Sirius tabellfyra på den sista elitserieplatsen, med en poäng till godo på Edsbyn.

Ons 8 dec: Selånger-Sirius 3-2 (0-0), Gärdehov
Och så var det årets mest väntade förlust. Att Selånger tappat halva laget och stod på noll poäng efter fyra omgångar spelade ingen roll – Sirius föll ändå på Gärdehov. Och det fanns ingenting att skylla på. Att den första halvleken slutade mållös var Kylans förtjänst, som räddade tre öppna Selångerchanser – allra öppnast var när Juri Suves kom i ett rent friläge. Och i andra hade Sirius ledningen två gånger om, utan att för den skull lyckas ta kommando över matchen. I 47:e petade Patrik Larsson ett frislag till Lomanov som klippte in 0-1. Strax därpå åkte hemmalaget på en utvisning, och allt såg ut att vara under kontroll när Selånger plötsligt slog till: En långboll som Peter Nordén tog emot och vispade in till 1-1. Blåsvart tog tillbaka ledningen sedan Selånger gjort en grov miss på kanten, Engan tackade, tog bollen och spelade fram Anufrienko till 1-2. Men nej, inte heller detta hjälpte; Stefan Persson slog in 2-2 på hörna, och matchen stod sedan och vägde fram till slutminuterna. Det såg åtminstone ut som att det skulle bli en poäng när Mats Fröberg tog fart ifrån mittlinjen, elegant gled förbi fyra blåsvarta försvarare och satte segermålet med en minut kvar på klockan. Och det enda som återstod var en av alla dessa poänglösa resor hem längs med E4:an. Sirius fortfarande fyra, nu var Ljusdal närmast bakom, en poäng efter.

Sön 12 dec: Sirius-Ljusdal 5-1 (1-0), Studenternas 
Det var ännu tidigt på säsongen, men redan dags för en jättejobbig streckmatch. Och matchen fick också ett jobbigt förlopp, även om slutsiffrorna 5-1 må se trygga ut. Det var en märklig halvlek som mest präglades av den lika märkliga domaren Per Bjurmans låga toleransnivå – utvisningarna haglade, och i halvlekens slutskede spelade Sirius med sju man mot Ljusdals nio. Säkert försvarsspel av libero Edberg räddade dock den ledning som Sirius haft sedan Rekan klämt in 1-0 på straff i 12:e. I andra höll sig Sirius kyligare medan Ljusdal fortsatte att dra på sig utvisningar, och nu skapades det chanser: Rekan brände en straff, Engan missade ett friläge, men Lomanov satte ändå 2-0 i 52:a med en fantastisk 40-metare utifrån högerkanten. Men det var nu det blev jobbigt, för i 59:e kom Sebastian Jonsson fri med Kylan och reducerade, och sedan stod matchen och balanserade i 20 jobbiga minuter. Med knappt tio kvar på klockan kom Potesjkin fri mot Siriusmålet, men Kylan gjorde en perfekt räddning, och i anfallet efter fick Sirius straff – Anufrienko fick chansen efter Rekans miss och satte 3-1. Och av bara farten rann det in två bollar till: Lomanov sköt in 4-1 med ryggen mot mål, och Anufrienko satte 5-1 i slutminuten. Sirius kvar som fyra, men nu med tre poäng till godo på Ljusdal.

Ons 15 dec: Sandviken-Sirius 8-6 (4-0), Jernvallen
Detta var, som det brukar heta, en match med två ansikten. Efter en helt jämn inledningskvart visade matchen upp sitt fula tryne, när tapet-Murren spelade fram Åsbrink till 1-0, och under fem hemska minuter i halvlekens mitt gick SAIK upp till 4-0: Jakobsson på straff, ”Pumpen” och Murren. I pausen pratade Sirius ihop sig om att åka ut och hålla emot, varpå SAIK satte 5-0 genom Pumpen 18 sekunder in på andra halvlek sedan Edberg jonglerat bort bollen. Lomanov stack emellan med sitt 6-1 på hörna, men annars var det bara SAIK, SAIK och åter SAIK, som satte 8-1 i 68:e. Men då hände något. Matchens fula tryne gick upp i rök och ersattes av ett vackert anlete. Hemmalaget blev övermodiga, slarvade bort bollar och hann inte tillbaka när Sirius kontrade. Edberg spelade fram Verner till 8-2, Lomanov saftade in 8-3 på hörna, och satte 8-4 framspelad av Patrik Larsson. Patrik själv satte 8-5, och Verner satte punkt med 8-6 i 89:e. ”Det var tur att matchen inte pågick i en kvart till”, sa en lättad ”Demon-Thony” Lindqvist. Nu fick Sirius nöja sig med att åtminstone ha putsat till målskillnaden under den starka slutforceringen. 

Sön 26 dec: Västerås-Sirius 1-1 (0-1), Rocklunda
"Äckligt disciplinerat” var det inne att säga i början av 90-talet – hockeytränaren Timo Lahtinens beskrivning av sitt Malmös spelfilosofi. Och Sirius gick från hawaiibandy på Jernvallen till äckligt disciplinerat under annandagen på Rocklunda: Ett högt utgångsläge som trasade sönder VSK’s spel, ett prickfritt försvarsspel, och en Kylan som var – nästan – helt omutbar. Den första halvtimmen skapade de grönvita inte ett dugg, och bandygenierna Fosshaug och Hasse Johansson såg bara julfeta och sega ut. Sirius briljerade å andra sidan; 0-1 var riktigt nära i 15:e då Patrik Larsson slog till på ett inlägg på tennis och prickade stolpen, istället kom ledningsmålet drygt fem minuter senare när Mattias Andersson fick in bollen på en hörnretur efter ett Lomanovskott. I andra började VSK få mer att säga till om, och Kylan fick allt lättare att hålla värmen – det var benparader och vältajmade utrusningar om vartannat: ”Många av hans räddningar var helt otroliga”, berömde fiendetränaren Sören Boström. Och blåsvart var hela tiden beredda på kontringar, 0-2 var nära då Änsen Carlsson dubbelräddade ett skott från Lomanov och en retur från Verner. Till slut, i 60:e, kvitterade ändå VSK då Mattias Andersson bröt ett hemmaanfall men fick bollen för långt ifrån klubban; Fosshaug var vaken, stal bollen och åkte sig ren och sköt in 1-1. Det fortsatte skapa chanser åt båda håll, men de båda burvakterna briljerade och såväl den hårda målvaktskampen som matchen slutade oavgjort: Änsen räddade Patrik Larssons avslut i 74:e och fick se Lomanov lägga returen utanför – minuten senare fantomräddade Kylan ett jätteskott från Johan Olsson. Det var såklart mungiporna uppåt i Siriuslägret, men trots den bragdartade matchen såg tabelläget inte speciellt ljust ut. Både Ljusdal och Selånger vann igen, alla tre lagen stod på åtta poäng, och endast målskillnaden höll Sirius över strecket – två mål tillgodo på Ljusdal och 16 på Selånger.  

Ons 29 dec: Sirius-Edsbyn 3-2 (3-2), Studenternas
Det är nog inte helt enkelt att möta en motståndare som ser en uddamålsförlust som ett bra resultat – men det fick Sirius göra i årets sista match. Byn började dock mer frejdigt och tog en tidig ledning när Per Karlsson tog emot en djupledsboll och satte 0-1 i 3:e. Patrik Larsson var oerhört nära en kvittering, men Hildingsson i Bymålet gjorde en av många fina räddningar under kvällen, istället satte Lomanov 1-1 sedan han åkt igenom försvaret och lyft bollen över Hildingsson. Byn fortsatte spela bra och satte 1-2 på straff genom Joe Lönngren sedan Karlsson blivit hakad, men Sirius vände snabbt: 2-2 på hörnretur genom Anufrienko, och 3-2 satte Patrik Larsson på sitt gamla lag – en smörpass från Nord och en backhandfösning i mål. I andra dog så matchen helt och hållet, Edsbyn backade hem i knät på Hildingsson, och Sirius fastnade i solokörningar en mot en. Det stannade vid några halvchanser och hörnor åt båda håll, och gästerna verkade faktiskt spela på resultatet trots underläget: ”Vi fick matchen dit vi ville”, sa By-tränaren ”Dino” Söderholm. ”Det var ett klart fall framåt, och att spela jämnt mot ett lag som Sirius stärker vårt självförtroende inför Allsvenskan”. Och där riskerade också Sirius att hamna, trots segern. Då Ljusdal vann sitt fyrapoängsmöte mot Selånger med 5-1 gick man om Sirius på målskillnad. Sirius var nu alltså under strecket, med ett minusmål upp till Ljusdal. 

Sön 2 jan: Sirius-Kalix/Nyborg 2-2 (1-2), Studenternas
Det var fler lag än Sirius som kommit på att det var ett vinnande koncept att värva in suveräna ryssar. Kalix till exempel, där Konstantin Zalataev överglänste allt och alla i 1994 års första match – förutom en kylig man i Siriusmålet. Blåsvart började dock bra; Patrik Larsson och Verner missade båda chanser innan 1-0 kom på hörna efter en kvart, då Mattias Andersson föste in bollen i andraläget. Sedan stannade dock Siriusspelet av helt, och Kalix kunde vända: 1-1, Palle Rönnkvist på straff sedan Zalataev blivit neddragen, och 1-2 genom Kjell Svedlund efter en 50-meters diagonalpass på klubbladet från samme Zalataev. I andra var det rent propagandaspel från norrbottningarna, och logiskt sett så borde man säkrat segern med minst ett par mål: Palle Rönnkvist kom fri och sköt utanför, Jukka Ohtonen fick läge efter en försvarsmiss, men Kylan räddade till hörna, och på hörnan sköt Zalataev i ribban. Peter Nilsson kom i ännu ett friläge som Kylan räddade, Palle försökte lyfta in bollen, men Kylan räddade igen. Och så sköt Palle dessutom en straff i ribban. Ja, det var bara Kalix på plan, men från ingenstans så kvitterade Sirius med drygt 10 minuter kvar, när Lomanov lyfte en boll över backlinjen, Patrik Larsson bröt igenom och fick träff på volley. 2-2 alltså, och 2-2 slutade det också; inte rättvist någonstans i ärlighetens namn, men väldigt viktigt. Ljusdal förlorade samtidigt och Sirius lyfte över strecket, en poäng före Ljusdal. 

Tor 6 jan: Katrineholm-Sirius 2-8 (1-3), Backavallen
Mot poänglösa Katrineholm var frågan bara hur stor segern skulle bli. Svaret: Hyfsat stor. Det hade inte ens gått en minut när Anufrienko snappade upp en felpass och satte 0-1, och innan tio stod det också 0-2 sedan Anufrienko hittat sin svåger med en smörpass. Sen blev det inte mycket mer bevänt med den första halvleken. KSK backade hem så mycket det bara gick, och trots att Sirius försökte bjuda värdarna på ytor så vägrade man gå upp i banan. Anufrienko satte ändå 0-3 innan Tomas Fransson reducerade på straff innan paus. I andra fick Sirius igång ett bättre spel, släppte boll i tid och hemmalaget hängde inte med. Det blev fem till mål från fem olika målskyttar: 1-4 Verner på målvaktsretur, 1-5 Patrik Larsson på pass från Lomanov, och 1-6 Rekan på ännu en retur. Peter Potkonen stack emellan med en reducering innan ryssarna tog matchen i mål med 2-7 genom Lomanov och 2-8 genom Anufrienkos tredje mål för dagen, denna gång på hörna. Det var inte mycket till match, men Sirius gjorde vad man skulle och putsade till tabelläget rejält. 

Fre 14 jan: Sirius-Selånger 5-2 (2-0), Studenternas
I en kvart ställde Selånger till med besvär, och Mats Fröberg kunde ha gjort både 0-1 och 0-2 när han först bjöds på ett läge av Sandor, och sedan fick bollen förbi Kylan i ett friläge, då en försvarare dök upp och räddade på mållinjen. Men sedan vaknade Sirius, och segern var kassaskåpssäker. Patrik Larsson satte 1-0 när han helt ur balans lyckades ta emot en passning från Lomanov och förpassa bollen i mål, och Engstrand stod för ett galant förarbete till Anufrienkos 2-0. Även om Selånger målmässigt hängde med en bit in i andra halvlek så var det spelmässigt genomsäkert från Sirius. Peter Nordén satte visserligen tidigt 2-1 på hörna, och samme Nordén satte också 3-2 i 59:e sedan Anufrienko satt trean för Sirius. Men blåsvart skapade hela tiden chanser på löpande band, och det kunde egentligen bara sluta på ett sätt, vilket det också gjorde: Lomanov passade fram Verner till 4-2 och Verner spelade fram Rekan till 5-2 med kvarten kvar. Mer oväntat och glädjande var att Katrineholm tog sin första poäng i serien – mot Ljusdal. Därmed var Sirius så gott som klara för Elitserien. Sirius trea, med fyra poäng ned till Ljusdal och 13 plusmål tillgodo. 

Sön 16 jan: Ljusdal-Sirius 1-2 (1-0), Ljusdals IP
En stökig, grötig brunkarmatch tog Sirius slutgiltigt till Elitserien – och släckte Ljusdals drömmar om detsamma. Ljusdal trasade framgångsrikt sönder den första halvleken, och ett avvaktande Sirius förhöll sig passiva och tittade på. Blåsvart mäktade med ett skott på mål på hela halvleken; Ljusdal var inte mycket bättre, men fick i alla fall in bollen en gång då Nikolaj Eltjaninov styrde in 1-0 i 42:a. Ett mer aggressivt Sirius kom ut på isen efter paus och fick mer att säga till om, och snart hade också matchen vänt: 1-1 satte Rekan, men prestationen var Engstrands, som gjorde hela uppåkningen ned till kortlinjen och slog inspelet rätt på klubban. Och 1-2 kom strax därefter på straff av Anufrienko, sedan busen Sebastian Jonsson slagit Patrik Larsson över armarna. Matchen fick sedan ett märkligt avslut och efterspel sedan bollen begav sig ut på okända vägar efter en hemmahörna i slutminuterna – bollen hittades utanför buren, men hade möjligen slunkit ur mål via ett hål i nätet. Ljusdal fick inte sitt mål men gav ändå inte upp; dagen efter skickade man in en protest med begäran om omspel till bandyförbundet, med videobilder från en amatörkamera på läktaren som bevismaterial på att bollen faktiskt var inne. Protesten avslogs naturligtvis, och något utrymme för ett eventuellt omspel skulle ändå inte ha gått att hitta – Sirius var definitivt klara för Elitserien.

Ons 19 jan: Sirius-Sandviken 3-6 (1-2), Studenternas
I en betydelselös avslutning luftade Käck reserverna Böna, Tapper och målvakten Carlholm, men det var inte detta utan snarare vinden som avgjorde matchen – och så kolsäckarnas effektivitet. Sirius dominerade första halvleks medvind och skapade massor av chanser, men tyvärr räddade Kjörling nästan allt, inklusive frilägena från Patrik Larsson och Mattias Andersson. Den ende som fick hål på Kjörling var Lomanov, medan Carlholm fick släppa två bollar förbi sig, så SAIK lyckades trots allt gå till pausvila i ledning. I andra var det gästerna som hade vinden i ryggen, och avgjorde snabbt med två mål upp till 1-4. Och i en småtrevlig matchepilog gjorde de båda lagen två mål vardera, Anufrienko satte tvåan och Lomanov sköt in seriens sista mål på hörna till 3-6. 

 Västerås 14 
 12 1 
 1 
 97-39
 25
 Sandviken 14 12 1 1 
 87-47 25
 Sirius 14 7 3 4 55-43 17
 Kalix/Nyborg 14 6 3 5 58-51 15
 Ljusdal 14 5 1 8 47-50 11
 Selånger 14 5 0 9 40-64 10
 Edsbyn 14 4 0 10 50-71 8
 Katrineholm 14 0 1 13 29-98 1


Efter grundserien och inför Elitserien
För en gångs skull fanns det inga stora frågetecken när grundserien var slutspelad. Kanske inga utropstecken heller, men väl gott om tydliga punkter. Sirius hade – med undantag av den obligatoriska Selångerförlusten – uppträtt genomgående stabilt, vunnit de matcher som skulle vinnas, och åtminstone stått upp och bjudit upp i de svårare drabbningarna. Käcks spel tycktes fungera precis som det var tänkt, med lagdelar som hängde ihop, och en mer harmonisk Lomanov som inte längre behövde transportera boll från mål-till-mål, utan kunde fokusera på den anfallszon där han var bäst.

Bland de söderlag som anslöt till elitserien fanns förstås de blå giganterna Boltic, ständigt satsande mot nya SM-guld trots att den ekonomiska verkligheten nafsade dem i hasorna, med sitt starkaste kort i målvaktsfantomen Mikael Forssell. Och lika självklara var de gula giganterna Vetlanda, fortfarande anförda av den världsbäste Jonas Claesson. Även smålandskollegorna Nässjö hade tagit sig till elitserien, rysspräglade med trion Diakov-Gapanovitj-Franz, plus en hembördad och överviktig Putte Johansson i uppställningen. Kompletterade söderkvartetten gjorde Villa, som nått elitserien på målskillnad före Motala, med den ex-blåsvarte Christer Kjellqvist och de blivande-blåsvarta David Karlgren och Tobias ”Dala” Dahlberg i laget. 


Elitserien

Sön 23 jan: Sirius-Vetlanda 3-4 (2-2, 1-2, 0-0), Studenternas
’Så hette gruppen som gjorde den ostiga låten ”Sommarnatt” i början av 80-talet.’ Svaret på frågan är också den väderlek som rådde under premiärmatchen i Elitserien, och därmed blev det i mångt och mycket slumpen som avgjorde utgången – tyvärr inte i Siriusfavör. Det var faktiskt diskussioner om matchen överhuvudtaget skulle spelas, men den hårde domaren Sievert Eriksson ville inte lyssna på det örat: ”Det är bara jordbävning och världskrig som kan ställa in”, meddelade han. Målen föll lika tätt som snöflingorna till en början; Patrik Larsson slog in 1-0 efter fyra minuter, men Claesson lyckades gömma sig i den vita yran framför Siriusmålet och slå in kvitteringen två minuter senare. Patrik Larsson slog till en andra gång när Kent Edlund strulade till det när han försökte vända hemåt, men Patrik Sandell slog in 2-2 i 18:e ur en nästan identisk position ur vilken Claesson satte den första kvitteringen. Därefter väntade plogning, men planen var snart lika ospelbar igen. Precis innan sidbytet i 45:e slog Samuli Niskanen in 2-3, strax efter sidbytet sköt Engstrand ett långskott, och Lomanov kvitterade, och i 58:e satte gästerna ett liknande mål då Per Lennartsson slog in en retur till 3-4. Och det blev underligt nog matchens sista mål, för när det slutade snöa och blåsa och blev spelbara förhållanden den sista halvtimmen blev det torka i målprotokollet. Det var dock otroligt nära en kvittering i 88:e, då Lomanov kom i läge från vänster och sköt i stolpen, och Anufrienko fick perfekt läge på returen men sköt högt över. Och så fick Elitserien 1994 inledas med en förlust. 

Ons 26 jan: Kalix/Nyborg-Sirius 5-5 (2-3), Kalix IP
XXX – nej, det är inte märkningen på en film för vuxna, utan Sirius resultatrad mot Kalix/Nyborg säsongen 93/94. I premiären fick blåsvart tampas med snöstorm, i andra omgången med iskyla: -22 °C visade kalixtermometern denna onsdagkväll. Det blev i mångt och mycket en match mellan Sigge Lomanov och Palle Rönnkvist, som turades om med målgörandet: 0-1 i 4:e sedan Lomanov blivit helt frispelad av Patrik Larsson. 1-1 av Palle på hörna i 10:e, och 2-1 av samme Palle i 15:e, och så 2-2 i 23:e på ett lågt frislag av Lomanov. Sedan var det dags för ett annat namn i målprotokollet då Verner spelade fram Nord till 2-3, vilket blev resultatet i en trevlig halvlek. Den andra halvleken blev sämre spelmässigt, mycket beroende på att domare Stefan Lisell tappade greppet och började ta utvisningar hejvilt. Edberg åkte felaktigt ut strax efter paus, och på 10 minuter vände hemmalaget till 4-3 – ytterligare två mål av en glödhet Palle i arktiskylan. Trots att matchen rycktes sönder av avblåsningar lyckades Sirius vända tillbaka matchen under några minuter kring 70:e, då Lomanov smällde in dagens tredje mål på hörna, och Patrik Larsson satte 4-5 på framspelning av Mattias Andersson. Men X var som sagt tecknet i himlen när Sirius mötte Kalix, och en för dagen annars osynlig Zalataev satte 5-5 med sju minuter kvar att spela. 

Sön 30 jan: Sandviken-Sirius 2-3 (0-2), Jernvallen
Ingen Siriusvän kunde veta det då, men det här var en historisk dag. Den 30 januari 1994 blev nämligen också dagen för den sista segern i Sandviken. Och segervapnen var som så många gånger tidigare Lomanovs skytte och Kylans målvaktsspel. Blåsvart drog på sig mängder av utvisningar och var två man kort när Sandor tog sig in i straffområdet och fick blåsningen med sig, och Anufrienko slog in 1-0. Sirius fortsatte med att nästan konstant spela i numerärt underläge, men ett förvirrat och handlingsförlamat SAIK fick aldrig igång något spel, och dessutom visade blåsvart upp en föredömlig offervilja – Sandor Banffy täckte ett skott med ansiktet och lämnade Jernvallen svullen och blå: ”men tänderna klarade sig i alla fall”, meddelade Sandor. Istället kunde Sirius utöka innan paus genom ett hörnmål av Lomanov. Hemmalaget kom igång bättre i andra och tuggade sig så småningom också ikapp efter dubbla mål av Tomas Påhlsson, men en storspelande Kylan satte stopp för mer. Det såg ut som att Sirius kunde gneta till sig en poäng, men det skulle bli dubbelt så bra när Lomanov med tre minuter kvar pangade in sin andra hörna för dagen till 2-3. Ett skakat och krisande SAIK gick mot sin tredje rak förlust, och hanterade det på sämsta sätt – istället för att jaga en viktig kvittering visade Stefan Åkerlind ut sig själv med en eftersläng, och ”Demon-Thony” Lindqvist brusade upp på tränarbänken och drog på sig ett rött kort. Sirius däremot hade fått en fin inledning på elitserien och låg femma i tabellen, med tre poäng ned till tomhänta SAIK under slutspelsstrecket. 

Fre 11 feb: Sirius-Västerås 4-3 (3-1), Studenternas
Två fina uddamålsvinster ramade in det trista landslagsuppehållet. Under de nästan två spelfria veckorna höll blåsvart värmen uppe med att spöa division 1-laget Örebro med 8-3, och när det var avslag i serien igen var det dags för stekhett Arosderby. Det var det gästande Aros som började bäst, med 0-1 genom tennis av Hans Elis i 8:e, men sedan tog rätt Aros över tillställningen. Sirius testade Änsen i VSK-målet ordentligt, med ett friläge av Mattias Andersson och fyra farliga hörnor, innan målexplosionen kom efter en halvtimme: Lomanov klippte in 1-1 på ett lågt och hårt frislag, Patrik Larsson slog in 2-1 på hörna, och samme Larsson slog en lyftning fram till Engstrand som satte 3-1 strax innan paus. Tonen för andra halvleken sattes direkt då Totta fällde Olle Modin och VSK fick straff, men Westman sköt rakt på Kylan. Det var dock bara startskottet för en enorm VSK-press, och ganska snart var det jämnt i målprotokollet igen sedan Hans Elis satt 3-2 och Westman kvitterat i 59:e. Gurkpressen fortsatte, men säkert spel från Siriusförsvaret med PM i spetsen höll västeråsarna stångna, och när de väl kom igenom så stod Kylan där som en räddande ängel. Och så småningom lyckades Sirius flytta fram positionerna och krångla sig ur greppet. Belöningen kom i 72:a i form av 4-3 när Mattias Andersson spelade in bollen och Patrik Larsson stack fram klubban i rätt läge, och sedan följde 20 minuter av hård kamp fram till slutsignalen, som förkunnade att Uppsala var bästa Aros och att Sirius låg på en säker slutspelsplats – Sirius tabelltrea, med tre pinnar tillgodo på SAIK under slutspelsstrecket. 

Sön 13 feb: Villa-Sirius 3-1 (1-1), Lidköpings Isstadion
Efter några starka insatser tog det stopp när blåsvart åkte ned till Lidköping. Sirius satsade på en defensiv taktik där man skulle såra Villa med kontringar, men det gick alltför långsamt när Sirius väl fick tag på bollen. När samtidigt Villa sällan var skickliga nog att penetrera Siriusförsvaret så blev detta en seg tillställning. Det märktes dock inte i början när det stod 1-1 efter tolv minuter, då Anders Karlsson satte 1-0 på en Kjellqvistretur, och Nord satt kvitteringen sedan Engstrand gjort förarbetet. Men sedan försvann det mesta av det konstruktiva spelet. Hemmalaget hittade tillbaka i andra, och började sätta rejäl press mot Kylan, som räddade mycket innan han fick släppa ett 25-metersskott från Micke Arvidsson förbi sig. Sirius chans att ta sig in i matchen kom när Patrik Larsson gav sig ut på en dribblingsräd, tog sig in i Villas straffområde och blev så fälld att han flög raklång över isen – men domare Christer Johansson från Bodafors blåste obegripligt nog inte straff. En irriterad Larsson snackade sedan ut sig, och ett alltmer stressat Sirius släppte till en kontring bakåt där Jonas Andersson flög fram på högerkanten och slog in 3-1 med fem minuter kvar. Eftersom SAIK dock förlorade igen var tabelläget ändå bra – Sirius femma, med tre pinnar ned till SAIK under strecket. 

Ons 16 feb: Boltic-Sirius 11-1 (5-1), Tingvalla
Herrejesus. Siriusskutan hade seglat fram genom säsongen så trygg och stabil, och så råkade vi plötsligt ut för denna babyloniska grundstötning. Boltic gjorde precis vad de ville under hela matchen. Det tog visserligen tolv minuter innan den unge Rikard Timmerklev spräckte nollan, men då hade hemmalaget redan radat upp hörna på hörna i matchinledningen, så alla såg nog vart det barkade. Timmerklev satte även tvåan, en fenomenal Kaj Engström sköt in 3-0 på hörna, och Kjell Kruse kontrade in 4-0 efter att Sirius för ovanlighetens skull besökt fiendens straffområde. Ola Fredricsson satte 5-0 innan Anufrienko satte Sirius enda mål för dagen när han satte in 5-1 via ett Bolticben strax innan paus. I andra gick Sirius från urusla till uruslare och släppte in sex strutar till; hälften från Urban Andersson, de andra tre från Kruse, Fredrik Rinaldo och Patrik Södergren. Men otroligt och roligt nog förlorade SAIK sitt bottenmöte mot Nässjö, och därmed var Sirius nu klara för slutspel trots detta debacle. Sirius tabellsexa, tre ointagliga poäng före SAIK, och med en pinne upp till Villa på den åtråvärda fjärdeplatsen.

Sön 20 feb: Sirius-Nässjö 6-2 (2-0), Studenternas
Den svajiga formkurvan till trots kunde vi i alla fall slå tillbaka ett omotiverat Nässjö utan några större problem, vars stjärna Putte Johansson var uppenbart överviktig och synbart omotiverad. Den första halvleken gav en säker 2-0-ledning efter tidiga mål av unge Tapper och Lomanov. När den andra halvleken inleddes med att en småländsk försvarare tappade bollen till Patrik Larsson, som spelade fram Lomanov till 3-0, trodde nog de flesta att matchen var över, men Nässjö bet tillbaka. Efter mål av Diakov och Fredrik Johansson stod det 3-2, och ett visst tryck hade uppstått mot Kylan. Räddningen kom dock snabbt i form av 4-2 sedan Patrik Larsson spelat fram Anufrienko, och den här dagen såg Sirius till att spela ut i 90 hela minuter vilket gav två mål till: Anufrienkos 5-2 och Lomanovs 6-2. Och den ganska så lättköpta segern gav en belöning i form av en fjärdeplats – övre tabellhalvan, och en extra hemmamatch i kvartsfinalen alltså. Nu skulle det roliga börja!


 Vetlanda
 7 
 6 0 
 1 
 34-20
 12
 Boltic 7 5 1 1 
 38-19 11
 Västerås 7 5 0 2 43-20 10
 Sirius 7 3 1 3 23-30 7
 Villa 7 3 0
 4 22-24 6
 Kalix/Nyborg 7 2 1 4 34-47 5
 Sandviken 7 1 1 5 26-30 3
 Nässjö 7 1 0 6 15-45 2


Inför kvartsfinalerna
Inför kvartsfinalen stod lotten mellan Kalix/Nyborg och Villa, där Kalix möjligen var en något enklare sportslig uppgift, men logistiskt mycket krångligare och dyrare. Så de flesta var nog ganska nöjda med att slippa en tredje och eventuell fjärde långresa till Norrbotten. För det var Villa vi skulle möta i en riktig gubbkvart: medan Sirius levde på ryssgubbarna Lomanov (36) och Anufrienko (34), så förlitade Villa sig fortfarande på västgötagubbarna Micke Arvidsson (37) och Christer Kjellqvist (33). Och visst skulle man ta Villa på allvar – föregående säsong hade man varit fem minuter från en SM-final innan Boltic vispade in kvitteringen och förstörde festen, och årets upplaga var i stort sett helt likvärdig. På förhand sågs detta som den vidöppna drabbningen bland de fyra kvartsfinalerna. Allt var upplagt för en gastkramande matchserie. 

Sön 27 feb: Sirius-Villa 4-2 (3-2), Studenternas
Den första kvartsfinalen bjöd på fin bandy, öppet och hårt spel, men inte fult – och så vann rätt lag. Och detta trots att Villa lyckades ta ledningen efter 20 sekunder genom den ex-blåsvarte Christer Kjellqvist. Men Sirius hade uppenbarligen lärt sig ”start i uppförsbacke” på körskolan, inom tio minuter hade blåsvart fått straff och kvitterat genom Anufrienko. Lagen turades om att göra mål när Kjellqvist sköt in en hörna till 1-2, och Lomanov sköt in 2-2 hårt och lågt från sin position i straffområdet. Det såg ut att vara Villas tur igen när man fick straff, men västgötarna hade en usel straffstatistik i ryggen, med sju av tio missades straffar under säsongen, och Kjellqvist sköt i stolpen. Istället gick Sirius till pausvila i ledning, sedan Lomanov lyft ett frislag till Patrik Larsson, som tog ned och sköt in 3-2 i 42:a. Andra halvlek blev målsnålare, men chanser saknades inte. Från Villahåll hade man en boll inne i mål då Kjellqvist sköt sönder klubban på en hörna – bollen for i nätet, och klubbladet tog i ruset, varpå domaren dömde bort målet då det flygande föremålet stört försvararna. Villa hade dessutom en lyftning i ribban från Andreas Fröjd. Från Siriushåll: En straffsituation då Lomanov blev trippad men domaren drog ut bollen till frislag, ett missat friläge av Patrik Larsson och ett läge för Anufrienko som rundade målvakten Bridholm men fick se en försvarare blocka skottet. Skulle det bli en kvittering eller skulle Sirius avgöra matchen? Det blev det sistnämnda, men inte förrän bara fyra minuter återstod, då Lomanov sköt, Bridholm lämnade retur, och Böna höll sig framme och petade in det 4-2-mål som definitivt avgjorde den första kvartsfinalen.

Ons 2 mar: Villa-Sirius 1-2 SD (1-1, 0-0, 0-1), Lidköpings Isstadion
Att rusa bra på hörna kan räcka långt i bandy – nästan hela vägen till semifinal. För Sirius blev i stort sett helt utspelade på Lidköpings Isstadion av ett hemmalag som hade 23 hörnor men inte klämde dit en enda. Och i sudden slog matchhjälten till; nej, det var ingen av de eleganta ryssarna som avgjorde, utan en av truppens riktiga brunkare i Björn ”Böna” Eriksson. Den första halvleken var ändå relativt jämn. Efter några inledande försök från Kjellqvist visade Sirius upp sig med några uppåkningar från Engstrand, och i 17:e tog blåsvart ledningen då Anufrienko petade in en andraretur efter hörna. Sirius ströp skickligt Villas anfallsförsök med en hög press, men i slutet av första började man ta sig igenom oftare och oftare. Micke Arvidsson dribblade av en kvartett blåsvarta försvarare och sköt, men Kylan klistrade skottet. Och styvsonen Martin Arvidsson sköt in sig ett par gånger, innan han tog vara på en Siriusmiss, rundade en halvsittande Mattias Andersson, och la in 1-1. Andra blev sedan en lång, hemsk Villapress. Sirius backade hem, rensade undan, och spelade ut till hörna. Men Kylan var helt omutlig, och Sirius hörnrus var precis så uppoffrande och vältajmade som de ska vara i ett slutspel. 45 minuter gick utan att västgötarna fick in bollen, och matchen gick till förlängning. Och efter fem minuter av denna gjorde Böna exakt som han hade gjort i den första matchen: höll sig framme på en retur och petade in bollen med en backhand. Sirius hade vunnit tvärtemot all logik, rimlighet och rättvisa, men vem utanför Lidköping brydde sig om sånt?

Fre 4 mar: Sirius-Villa 5-4 (1-1), Studenternas
Det här var Kylans slutspel – för andra matchen i rad stoppade han en tidvis överlägsen motståndare. Men det fanns flera matchhjältar: Brandsoldat Engstrand var van att släcka eldar, men nu tände han dem istället i supportrarnas hjärtan. Det var en siffermässigt helt jämn match som svängde och krängde fram och tillbaka, och precis som i den första hemmamatchen låg bollen i Siriusmålet innan ens en minut hade gått; den här gången var det Jonas Andersson som spelade bort Siriusförsvaret och la en perfekt macka till Anders Karlsson som satte 0-1. Blåsvart kom igen, Nord spelade fram Verner till 1-1 i 12:e, och Patrik Larsson missade ett friläge tre minuter senare – men sedan var det bara Villa mot Kylan resten av halvleken, en kamp som slutade 0-0 efter flera fina räddningar. Sirius tog sedan snabbt ledningen i andra, efter ett patenterat Lomanovlyft på frislag fram till en ren Patrik Larsson, som satte 2-1. Villa vände sedan igen under en femminutersutvisning, då styvfar Arvidsson spelade fram styvson Arvidsson till 2-2, varpå Stefan Ekberg slog ett frislag som styrdes in via ett Siriusben till 2-3. En misslyckad offsidefälla av Villa gav sedan Anufrienko ett läge som han satte till 3-3, med 20 kvar att spela. Minuterna senare fick västgötarna en straff, och Kjellqvist försämrade Villas redan usla straffstatistik genom att skjuta över. Men i anfallet efter satte ändå Jörgen Gustavsson 3-4, och mörkret sänkte sig över Studan – men ljuset kom snart tillbaka. Matchhjälten Engstrand klev fram i rampljuset i 80:e med en soloåkning på högerkanten, Lomanov gick med till vänster men var hårt uppvaktad, så Engan gick själv, hakades upp men sköt i skäret, och vispade in 4-4. Och bara minuten senare kom Lomanov flygande på samma högerkant, tog sig ned till kortlinjen och la in bollen till en helt ren Engan som enkelt kunde lägga in det förlösande segermålet till 5-4. Efter tre raka kvartsfinalsortier hade Sirius äntligen passerat denna barriär. Slutspelet gick vidare och semi väntade. 


Inför semifinalerna
I semifinalen ställdes Sirius mot Vetlanda, som ju i elitseriepremiären hade besegrat blåsvart med uddamålet i en snömatch. Nu berättade inte just detta resultat någonting då matchen var närmast ospelbar p.g.a. väderförhållandena, men historiskt sett var Vetlanda ett lag som passade Sirius illa. Vi hade faktiskt inte besegrat smålänningarna i en tävlingsmatch sedan 1983, och få trodde nog att vi skulle göra det nu heller. Vetlanda var en väloljad lagmaskin, trimmad med världens bäste Jonas Claesson, och i kvarten hade man slaktat smålandskollegan Nässjö med 12-1 i sista matchen. Sirius var en solklar underdog i den väntande matchserien, och det var väl kanske också det enda som talade i vår favör. Kanske kunde vi med list få den småländska mastiffen att visa strupen? 

Fre 11 mar: Vetlanda-Sirius 4-2 (2-1), Tjustkulle
Det var väl egentligen ingen större skillnad i kvalitet mellan Villa och Vetlanda, förutom på en punkt: Villa sög på fasta situationer, medan Vetlanda klämde in dem i mål. Till exempel efter tre minuter, då Sirius bjöd på en hörna som Patrik Sandell klämde in till 1-0. Hemmalaget var bättre än ett defensivt Sirius, men utan att skapa så värst mycket chanser, men 2-0 kom ändå i 38:e när Vetlanda fick straff: Claesson sköt i stolpen, men Sirius sov på returen, och Samuli Niskanen petade in 2-0. Sirius fick dock kontakt innan paus när Patrik Larsson slog till på ett petat frislag och pangade in en reducering. När Claesson tio minuter in på andra sköt in 3-1 på ännu en hörna, och matchbilden fortfarande såg likadan ut kändes det avgjort, men Sirius ryckte upp sig och tog över. Mattias Andersson stod för en fantastisk soloprestation när han dribblade från egen planhalva till Vetlandamålet, rundade målvakten, men hakades innan han hann lägga in bollen – tyvärr vaskade Anufrienko denna gyllene chans att komma in i matchen genom att skjuta straffen slarvigt utanför, och istället avgjorde Stefan Sjöblad med 4-1 i 68:e. Sirius stretade på matchen ut, och Anufrienko fick lite revansch då han i 81:a körde igenom Vetlandaförsvaret och lyfte upp 4-2 i nättaket. Nej, Sirius räckte inte riktigt till, och det tidiga målet gav Vetlanda vad de behövde för att hålla blåsvart på en armslängds avstånd under 90 minuter. Men så stor var ändå inte skillnaden – visst kunde det bli match i returen på Studan. 

Sön 13 mar: Sirius-Vetlanda 3-7 (2-3), Studenternas
Nog var det fint med semifinal för första gången på 11 år, men det var alldeles tydligt att finalplatsen låg en hylla för högt upp i skafferiet. Vetlanda satte blåsvart på plats i den avgörande matchen, och det fanns inga om eller men att skylla på. Och dessutom hade Sirius ledningen en bit in i matchen; Vetlanda satte 0-1 genom Claesson på straff, men Sandor sköt in 1-1 på en 25-metare efter ett tveksamt målvaktsingripande, och Lomanov sköt in 2-1 på en bjudhörna i 22:a. Men Vetlanda vände snabbt och släppte aldrig greppet: Stefan Gustavsson kvitterade ett par minuter senare, och sedan drällde Lomanov bort bollen på mittplan, och Jonny Ljung satte 2-3. Direkt efter paus kom 2-4 genom Sandell på hörna, och sedan föll allting ihop. Sirius borde fått en straff när Engstrand drogs ned, men nobbades av domare Olle Modin. Sedan drog yrsnön in över Studan, Niskanen drog in 2-5, och när blåsvart väl fick straff så sköt Anufrienko rakt på målvakten, varpå samme ryss tappade bollen och banade väg för Niskanen som satte 2-6. Det var naturligtvis helt kört, och ett hemmamål av Lomanov och ett bortamål av Stefan Sjöblad tog matchen i hamn. Sirius hade kramat ur allt man kunde av säsongen 93/94, och nu återstod bara att hålla tummarna för Vetlanda i den kommande finalen mot 


Skytteligan
Lomanov 30, Anufrienko 24, Patrik L 13, Verner 7, Rekan 4, Nord 3, Böna 3, Mattias A 3, Engstrand 3, Totta 1, Wallin 1, Tapper 1, Sandor 1

Inga oväntade namn i skytteligatoppen: Lomanov producerade en jämn ström mål precis som varje säsong, och även Anufrienko levererade pålitligt. Även nye Patrik Larsson visade att han visste var målet var beläget. Längre ned i listan hittar vi Böna och Engstrand med tre mål var, men det var viktiga mål: Böna satte de avgörande målen i två av kvartsfinalerna, och Engans dubbla mål vände den tredje.


Summering
Vi fick vad vi ville med den rutinerade Käck vid rodret. Sirius levde upp till sin potential och passerade äntligen det där besvärliga kvartsfinalhindret. Hela säsongen kändes stabil, med få riktiga toppar, och någon enstaka dal (1-11 mot Boltic). Allt flöt på mer eller mindre som det skulle, nyförvärven Patrik Larsson och Mattias Andersson levererade, försvaret med PM Mårtensson i spetsen höll ihop, och farbröderna från Ryssland visade att ”närmare 40 än 30” inte var någon ålder. 

Bryter man ned säsongen så hittar man egentligen två sekvenser under säsongen som gjorde hela skillnaden: dels de två segrarna borta mot SAIK och hemma mot VSK i Elitserien som gav en plats på övre halvan i serien, och dels avfärdandet av Villa i tre raka i kvarten. Och den gemensamma nämnaren i de matcherna? Kylan. Det som utmärkte Kylan som målvakt var att han alltid var bäst i de viktiga matcherna, och säsongen 93/94 stämde det bättre än någonsin – i just de ovan nämnda matcherna var han ingenting annat än en levande vägg. 

Utåt sades det att satsningen under Käck skulle leda Sirius till en ledande position i bandysverige, och det var ingenting som tydde på annat än att årets semifinal bara var ett steg på den vägen. Sanningen var dock en annan: Föreningen var på väg att ruttna inifrån, och i själva verket var denna framgång endast en sista suck innan allt föll samman. Men om denna mörka framtid var de blåsvarta supportrarna ännu välsignat ovetande under vårvintern -94.


Profilen

Hej Rolf Käck, hur var det att träna Sirius 1993/94?
Det var roligt och jag trivdes. Jag jobbade med Lasse Hydling som jag fungerade bra med. Jag pendlade från Sandviken, men Hydling fanns alltid på plats, så han blev lagets fasta punkt i tillvaron. Det är ju alltid olika kulturer i olika lag, men jag trivdes väldigt bra i Sirius. En av uppgifterna som tränare var ju att få ihop influenser från svensk bandy, rysk bandy, och sedan även finsk bandy. Det fanns olika viljor där, men på ett positivt sätt tyckte jag.

Det blev semifinal -94, och det var det bästa resultatet under Lomanovåren. Ändrade du på något när du kom?
Frågan är svår att svara på eftersom jag inte vet hur det såg ut tidigare. Jag tror inte jag gjorde någon revolution direkt. Sigge Lomanov var fantastisk i sina bästa stunder. Helt unik, han passade bollarna på ett sätt så att både spelare och ledare omkring blev förvånade över hur snabbt han tänkte. Från slutspelet det året minns jag mest att Engstrand spelade defensiv mitt och gjorde det väldigt bra med sin starka skridskoåkning. Kylberg var också helt enastående det året. 

Planen var att Sirius skulle bli ett stabilt topplag under din ledning, men så blev det inte riktigt. Vad hände?
Året efter kom Samuli Niskanen, och vi hade ju tänkt oss att han och Lomanov skulle bli ett bra radarpar. Men han skadade båtbenet och kunde inte göra sig själv rättvisa, så det blev inte som vi hade hoppats på mer än i några enstaka matcher. Sedan blev det ebb i kassan. Pengarna försvann och med det många av de bra spelarna, och laget blev tunnare. Så det innebar förstås att vi fick ompröva det vi hade tänkt göra, men det är också en del av jobbet. Det blev förstås många funderingar från oss runt laget, och många synpunkter från folk utifrån. Jag hade säkert kunnat göra saker annorlunda också, även min person hade ett ansvar för hur det gick.

Fördelen med det som hände var att vi fick möjlighet att bygga upp något nytt från ungdomslagen. Vi hade ju ett väldigt bra pojklag. Alla känner ju till Andreas Lindström (Eskhult), men det fanns flera bra killar. Jag minns Henrik Johansson som en av de bästa i Sverige, fantastiskt kraftfull, och jag minns också Mats Lindgren som hade en otroligt bra skridskoåkning. 

Du var bestämd med att sluta med tränarjobbet innan 50. Hur är livet som tränare? 
Jag hade haft ett långt bandyliv. Jag är ju fostrad i Broberg men spelade mest i SAIK. Sedan la jag av som spelare när jag var 26 och började träna SAIK. Det blev tio år totalt som tränare i SAIK, samtidigt hade jag börjat jobba med landslaget. Jag var med Håkan Sundin 1981 i Chabarovsk, och sedan blev jag då förbundskapten 1989. Jag hade med andra ord med mig en del erfarenhet när jag kom till Sirius. Men man har sin tid utmätt som tränare, och kan inte stå och hytta med näven i all evighet. Jag hade sagt att jag skulle stanna i Sirius i 3-5 år, och att det skulle bli mitt sista uppdrag. Fyra år blev det, och jag tror det var rätt läge för mig, och rätt för föreningen som kunde bygga nytt.

Vad har du sysslat med sedan dess?
Efter Sirius blev jag gymnasiechef i Sandviken, sedan började jag på Bandyförbundet 2000 och blev kvar tills jag gick i pension 2012. Där hade jag posten som generalsekreterare, och från 2005 var jag dessutom generalsekreterare för Internationella bandyförbundet. Det blev lite drygt att jobba med två arbetsuppgifter, men i övrigt var det väldigt roligt – att få en grupp att prestera och fungera ihop var lite som att träna ett lag. Det bästa vi gjorde under min tid tyckte jag var att ta fram Elitrapport, till en början var det tänkt endast för elitlagen, men sedan kom även ungdomslagen med. Jag tycker det är fantastiskt att man kan följa sina ungdomar var de än spelar och jag vet att det finns mor- och farföräldrar runtom i Sverige som sitter framför datorn när barnbarnen spelar. 

Har du någon kontakt med Sirius idag?
Jag har två döttrar i Uppsala och jag har barnbarn som spelar bandy, två som spelar i Sirius och så har jag några som spelar i BoIS också. Nu har jag varit nere i Uppsala tre helger i rad och tittat, och senast träffade jag Mattias Forsberg som har en pojk med i 04-laget. Så banden till Sirius är starka. 




Tillbaka till toppen