Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Fotbollssäsongen 1990

Efter två raka seriesegrar missade Sirius den tredje efter sällan skådad sekunddramatik i den sista omgången. Men man tog revansch i kvalspelet och tog sig tillbaka till elitfotbollen efter 11 långa år. Möt Tommy Sjölund, Anders Bylin, Matte Benker och de andra hjältarna.

Under 80-talet var Sirius stjärnglans inte mycket att skryta med – stundtals lyste man inte ens starkast på Uppsalas lilla fotbollshimmel. Men när vi kliver in i historien under vintern 1990 så möter vi ett lag på frammarch. Efter att ha kravlat sig upp ur den skamliga gärsgårdsserien, division 4 Uppland, år 1988 så vann man även av bara farten division 3 Norra Svealand år 1989, och man skulle nu få spela i en serie av mer anständig kvalitet – dåtidens division 2, på en nivå motsvarande någonstans mellan dagens division 1 och 2. Det var fortfarande en bit kvar till dit Sirius ville och borde vara, men vi var definitivt på väg åt rätt håll.

Det hade värvats friskt under vintern, mestadels inom Upplands gränser, och mestadels unga och lovande spelare. Den tonåriga mittfältsduon Magnus Wikman och Magnus Nordelind, som skulle få många lyckliga år i Sirius, anslöt från Vesta. Den obetydligt äldre duon Conny Sweijer, ytterback, och Lars Gustafsson, mittdito, anslöt från UIF. En annan mittback med lite mer erfarenhet under skruvdobbarna var Åke Andersson, senast i Gimo men med bakgrund i AIK, lockades till comeback efter att ha lagt skorna på hyllan ett år tidigare. En utsocknes spelare var den unge Brageanfallaren Jonas Gustavsson, som lockats till Uppsala för studiernas skull. Och så var det förstås sillyns stora värvning som verkligen gav hopp om framtiden: den förlorade sonen Ola Andersson, Bälingetalangen som tillbringat de senaste tre säsongerna i Brommapojkarna, återvände till Uppsala. Ola hade varit distriktets stora tonårstalang, men stagnerat under åren i Stockholmsförorten, och var nu villig att ta ett steg nedåt i divisionerna för att få fart på karriären – och på Sirius. Dilemmat var bara att BP ville ha saftigt betalt för mittfältaren, ”en allsvensk prislapp” enligt Sirius fotbollsbas Börje Carlsson. Hela försäsongen blev därför till ett långt chicken race mellan Sirius och BP – och om ingen väjde fanns det risk att Ola skulle sluta som ett s.k. ”ettårsfall” och sättas i karantän.

I övrigt hade Sirius fått behåll så gott som hela truppen från 1989 som spelat upp Sirius i tvåan. På den här tiden gjordes det ingen skillnad mellan a- och b-lag, och truppen var därför gigantisk - 29 kontrakterade spelare! En trolig a-trupp skulle kunna bestå av: den skicklige målvakten Per-Arne ”Pirre” Andersson från Rotebro, uppbackad av Robert Till och Henrik Elster. Lagets mittbacksklippa och ålderman Mats ”Matte” Benker, med ett decennium i blåsvart bakom sig, gav stabilitet åt ett annars påfallande ungt lag, och nästan lika rutinerad var Zaine Söderlund – oftast ytterback, men med många andra strängar på sin lyra. Från fjolårets backlinje fanns även kantbackarna Håkan Sylve och Robert Söderlund, mittförsvararen Thomas Pettersson samt Anders Johansson kvar. En spelskicklig innermittfältare hade vi i den dansbandsstavande Matz Eriksson (Chappes son), och bredvid sig hade han spelmotorn från Enköping, Anders Bylin, samt Magnus Ejerblad och Håkan Svedman – idag Sverigechef för IKEA minsann! Sirius allra starkaste kort fanns dock längs fram i banan, i den svårslagna superduon Lars ”Lasse P” Pettersson och Tommy Sjölund – båda obarmhärtigt måfarliga, och den senare med ett målsnitt nära 1.0 sedan han anslutit från ESK ett år tidigare. Konkurrensen framåt bestod av den unge talangen med det svåra namnet Lars Norén, och en till talang vid namn Peter Baler. Sirius ledarstab bestod av den unge tränaren Per-Anders Ingvarsson, uppbackad av den assisterande Johnny Andersson, medan Pär ”Pärra” Hansson hade en managerroll.

Det pratades under vintern – precis som 2017 – om de usla träningsförhållandena i Uppsala. Fotbollshallar fanns runtomkring i alla möjliga småorter, men så icke i Uppsala. Man hade tidigare haft ett stort tält invid Fyrishov för fotbollsspel, men detta hade blåst sönder, så Sirius fick nu söka sig till orter som Gimo, Strängnäs och Borlänge för inomhusspel under vintern. Bättring var dock på gång – under vintern grävdes det första spadtaget för den nya Diöshallen, under överinseende av Diösdirektören; en viss Claes-Håkan Sandberg. Men tillsvidare fick Sirius sköta vinterträningen på en Gränbys grusplan – som bara gick att använda vid plusgrader eftersom kommunen inte ens orkade salta. En annan sak som var sig lik var den trassliga ekonomin: Sirius hade dragit på sig ett jätteskuldberg under 80-talet som man nu försökte schakta bort. Och det gick åt rätt håll på den här fronten också då skulderna nu var nere på 800 000 spänn efter att tidigare överstigit 2 miljoner.

Det hände också mycket också inom svensk fotboll i stort. Publiksiffrorna hade under 80-talet gått ned till bedrövliga nivåer, och i ett mer eller mindre desperat försök att skaka liv i Allsvenskan så skulle till säsongen 1991 ett nytt seriesystem införas: ”Fotboll 90”, en svårgenomtränglig seriedjungel med inspiration från de schweiziska och österrikiska ligasystemen. Redan till säsongen 1990 infördes dock en annan stor och viktig nyhet, nämligen trepoängssystemet.


Motståndarna
I division 2 spelade även Upplandsrivalerna ESK och Film – men de skulle vi inte få möta eftersom vi placerades i olika serier. Precis som 2003 fick Sirius nämligen lida för närheten till Arlanda när vi placerades i division 2 Norra – möjligen sportsligt lite enklare, men väldigt mycket dyrare. Nåväl, även om det inte blev några Upplandsderbyn så innehöll denna serie gott om andra derbyn: Ett Skelleftederby mellan stadens hockeystoltheter Skellefteå AIK och kvartersgänget Morön. Ett Umederby mellan det nyfödda elitprojektet Umeå FC och cykelklubben Gimonäs. Ett Östersundsderby, som spelades mellan de, såhär sex år innan ÖFK’s födelse, fortfarande arga rivalerna IFK Östersund och byagänget Ope IF. Och så ett Borlängederby mellan de två lag som slogs om andrapositionen bakom allsvenska Brage: Forssa och nykomlingen Kvarnsveden. Serien innehöll vidare ännu ett dalalag i IFK Mora, ett gävleborgsderby mellan de klassiska rödvästarna Sandvikens IF och Hudiksvalls ABK, samt ett västernorrlandsderby mellan en välmeriterad nykomling i IFK Sundsvall och det nybildade och kortlivade konglomeratet Örnsköldsviks FF.

Favorittrycket låg utan tvivel på Umeå FC, som bildats året innan med sikte på Allsvenskan. Ume hade seriens på förhand ende verklige stjärna i form av britten Steve Galloway, som lockats tillbaka till Västerbotten efter två framgångsrika säsonger i Djurgården, och dessutom hade man fått in den meriterade Per-Joar Hansen från Rosenborg. Som möjliga utmanare nämndes främst Sandviken, samt Sundsvallskamraterna, tränade av den välbekante Anders Grönhagen och med en ung Hasse Bergh som spelmotor; Östersundskamraterna, topplag ifjol och förstärkta med bl.a. den sovjetiske stjärnan Jurij Zjeludkov från Zenit Leningrad, samt Skellefteå.  Väntade bottenlag var nykomlingen Morön, Umes andralag Gimonäs, Mora samt Örnsköldsvik. Sirius sågs i kraft av nykomling som ett ganska oskrivet kort, men spåddes ändå som troligare fågel än fisk. Blåsvart hade det långsiktiga siktet inställt på division 1, men inför denna säsong var målet att först och främst etablera sig i serien. Förutsättningarna var att vi till varje pris skulle undvika de tre nedersta tabellplatserna, som betydde nedflyttning. Tittade man uppåt så gällde det att vinna serien för garanterad uppflyttning, men även tvåan hade goda chanser, då denna skulle få kvala om uppflyttning mot en annan division 2-tvåa.


Försäsongen
Sirius inledde vintern med inomhusfotboll, och det var man bra på. Man vann Luciacupen, Trettondagscupen i Gimo, Gamliscupen och kom tvåa i Borlängecupen. Men när utomhussäsongen började såg det allt annat än lovande ut. Det ska dock sägas att Sirius trupp rymde både a- och b-laget, och det roterades friskt för att testa spelare. ”Det gör att vi blir medelmåttiga i träningsmatcherna, men det blir bra till slut”, förklarade Pärra Hansson, och det skulle han ju få rätt i. Matchandet inleddes med 0-0 mot Märsta IK på Valstas grus, fortsatte med 1-3 mot ärkerivalen ESK, och därefter blev det 2-3 mot Spånga efter två tappade ledningar. Sedan inleddes en långvarig måltorka med 0-0 mot Film, lika mållöst mot Österåker, svaga 0-4 mot seriekonkurrenten Sandviken, och 0-0 mot IK City. Det var inte förrän vi mötte motstånd från lägre divisioner som målskyttet lossnade: det blev 4-1 mot division 4-gänget UIF och 3-0 mot division 3-gänget Falun. Men sedan fortsatte de svaga resultaten; en tappad 2-0-ledning mot Gimo blev till 2-3, en oavgjord (1-1) match mot Bälinge, och en seger – men ändå en ganska svag insats – mot Skiljebo med 3-1. Därefter följde ett träningsläger i Malmö, och i glädjen över att ha gräs under fötterna gjorde Sirius där försäsongens bästa match och slog divisionskollegan Kirseberg med 3-1. Men de dåliga resultaten kom snart igen, då det blev 1-2 mot division 3-laget Arlöv i Malmölägrets andra match, och sedan 1-3 mot Tyresö. Försäsongen avslutades något bättre med 1-1 mot divisionskollegan Karlslund, men försäsongen hade ändå lovat tunt, och detta trots att vi enbart matchat mot lag på samma eller lägre nivå.

4-4-2 var naturligtvis spelsystemet som gällde. Pirre var självklar i målvaktströjan, och lika givet var mittbacksparet Benker – Åke A. På ytterbackarna varierade det mer, men ofta fick Zaine och Sveijer ta varsin kant, även om unge Nordelind utmanade. På mitten styrde Anders Bylin tillsammans med Ola, Matz Eriksson fick ofta ta en kantroll, och på den andra flanken återfanns ofta Brage-Gustavsson. Wikman konkurrerade på mittfältet, och Nordelind fick speltid på både mitt- och backkanterna. De givnaste positionerna var förstås anfallsparet, för firma Lasse P – Sjölund ruckade man inte på.

Och apropå Ola så blev han mycket riktigt spelklar till slut – tre dagar innan seriepremiären kom Sirius och BP till slut överens, och med alla papper i ordning ökade förstås chanserna till en lyckad blåsvart säsong avsevärt.


Division 2 Norra – vårsäsongen

Sön 29 apr: Sirius-Umeå 2-1 (0-0), Studenternas
Med både blåsvarts svaga försäsong och Umeås stjärnstatus i tankarna så var det nog inte många av de 888 åskådarna som trodde på en lycklig premiär. Och visst visade gästerna klass – i fem minuter. Men Pirre kom ut och gjorde en jätteräddning på Galloways friläge, och därifrån handlade det bara om Sirius. Nordelind och Sjölund hade varsin vass chans, och framförallt var Lasse P nära efter halvtimmen, men Umemålvakten Tom Bergström räddade vänsterskottet. Den första halvleken slutade alltså mållös, och i den andra hände allt på åtta minuter: Jörgen Sundberg nickade orättvist in 0-1 i 50:e på ett långinkast, men Sirius replikerade direkt då Matz gled runt gästernas backlinje på högerkanten, och petade in kvitteringen bakom den utrusande Bergström. Och i 58:e föll vad som skulle visa sig vara segermålet: Sirius fick hörna och slog en kortvariant; Bylin och Ola väggade sig fram, Bylin sköt, Matz sköt på returen, och när Sjölund fick tag i andrareturen fick Bergström till slut kapitulera. Efter 60 minuter av spelglädje och god underhållning från Sirius så backade man sedan hem och slog vakt om ledningen, och det gjorde man perfekt – inget mer av värde hände, och Sirius hade fällt storviltet redan i första omgången.
   De enda smolket i glädjebägaren var – och det här känner vi väl igen 27 år senare – var Studenternas usla skick. En halvdan gräsmatta, och så dåligt kritade linjer att de knappt syntes från läktarplats. ”Ska det här verkligen föreställa Uppsala kommuns huvudarena för fotboll?” frågade sig UNT. Och samma fråga kan man ställa sig än idag.

Lör 5 maj: Kvarnsveden-Sirius 0-0, Kvarnsvedens IP
Säsongen var än så länge nyplanterad och väntade fortfarande på sin form. Så efter styrkebeskedet i hemmapremiären åkte upp till Borlänge och gjorde en rakt igenom blek insats mot nykomlingen Kvarnsveden – en anledning var möjligen att vår mvp Ola redan var skadad sedan ledbandet i knäet fått sig en kyss i premiären. Två målchanser var allt blåsvart lyckades vaska fram under 90 minuter: Matz sköt en skruvad lyrboll som Kvarnsvedens målvakt tippade över ribban, och Lasse P kom helt fri i slutet av första halvleken, men sköt hafsigt över. Men brukslaget från norra Borlänge var farligare och bättre matchen igenom – bollar susade tätt förbi stolpen, nickades i famnen på Pirre, eller räddades av ett välplacerat ben på mållinjen. Så det var bara att vara tacksam för 0-0-resultatet – men också besviken på det torftiga spelet.

Lör 12 maj: Gimonäs-Sirius 0-3 (0-2), Gimoborg
I tredje gången började Sirius så smått hitta framgångsreceptet för division 2 Norra. Och detta trots att skadesituationen stadigt förvärrades – Ola var redan borta, och nu hade även Matz råkat ut för en ljumskskada. Men med kämpaglöd, effektivitet och ett perfekt försvarsspel så åkte blåsvart upp till Umeå och krossade cykelklubben Gimonäs. ”Vi spelade runt på mittfältet, men på två passningar var Sirius inne i vårt straffområde”, förklarade Gimonästränaren Kalle Lindelöf resultatet. Lasse P kom nära 0-1 då han så när rundade Gimonäs målvakt, men denne fick fingertopparna på bollen. Istället tog Sirius ledningen när samme Lasse P vann bollen i straffområdet, spelade bakåt till Nordelind, som känsligt lyfte bollen mot bortre stolpen där Sjölund nickade in 0-1. Och snart fick Lasse P själv också göra mål, då Sjölund vann bollen nere vid hörnflaggan och skickade in ett precist inlägg, som Lasse P kunde promenera in i mål med. Trots att Sirius manfall fortsatte – Bylin utgick i paus med en vadskada, och Åke visades onödigt ut efter en protest – så hade Sirius inga som helst problem att ta hem segern. 0-3 kom i 54:e då Lasse P slog en snabb frispark till Brage-Gustavsson på högerkanten, och denne slog ett inlägg till Sjölund inne i boxen, som enkelt nickade in bollen i mål. Gimonäs producerade trots allt sin bollinnehav en enda chans, som Pirre räddade med en stilig benparad. Sirius på en tredjeplats, och endast färre gjorde mål skiljde till Sandviken på kvalplats. Till IFK Sundsvall på förstaplatsen skiljde hela åtta plusmål.

Sön 20 maj: Sirius-IFK Sundsvall 1-3 (0-1),
Studenternas
Visserligen var Ola tillbaka, men med Bylin, Matz och Åke otillgängliga så var det inte riktigt rätt läge att möta IFK Sundsvall i en tidig seriefinal. Och kanske var det krigaren Bylin som saknades mest, för Sirius blev helt överkörda på mitten i en första halvleken. Aggressiviteten saknades helt, och Sirius sprang två steg efter Sundsvallsspelarna i varje moment. Det tog en halvtimme innan Wikman skapade Sirius första målchans, men minuten senare gjorde istället gästernas giftige Niklas Hälldahl 0-1, omarkerad på hörna. Inget snack om rättvisan i det, och 0-2 kom direkt i andra då Urban Broman laddade och sköt in en hörnretur. Nu vaknade ändå Sirius och visade bättre takter, vilket dessutom gav utdelning nästan direkt då Ola blev frispelad och rullade in 1-2. Och därefter fick blåsvart åtminstone lite press på en kvittering – närmast kom man då Nordelind sköt ett skott som tog på en försvarare, och bollen landade hos Lasse P som dessvärre sköt en satellit högt upp i det blå. Sjölund var också nära att peta in bollen med kvarten kvar, men direkt därpå kontrade Sundsvallskamraterna, och Hälldahl satte spiken i kistan till 1-3. Tråkigt förstås, men eftersom vi ännu inte hade insett att vi faktiskt var ett topplag så togs förlusten med jämnmod. Sirius på fjärde plats, med tre poäng upp till Sandviken och IFK Sundsvall i topp.

Tor 24 maj: Sirius-Forssa 2-2 (0-1),
Studenternas
Ni vet när man hamnar i underläge mot ett sämre lag, och sedan jagar hela matchen och får in ett ledningsmål i slutet och slappnar av och tror att allt är klart, men man har ropat hej för tidigt och motståndarna kommer igen, och det blir ingen seger? Ungefär så gick det till när Forssa kom på besök. Trots att Bylin och Åke nu var tillbaka så satt Sirius kvar i det aggressionslösa spelet från matchen mot Sundsvallskamraterna, och ett defensivt Forssa kunde lätt stå emot – och dessutom tog gästerna turligt ledningen då Joakim Nordin slog ett inlägg som Åke oturligt skarvade in i eget mål. I andra fick dock Sirius till slut fart under fötterna, och det var snart bara en tidsfråga när målen skulle komma. I 67:e var Forssa dock nära att döda matchen när man stack upp och Nordin kom fri, men Pirre räddade och minuten senare stod det 1-1 sedan Bylin skarvat in en djupledsboll från Sjölund. Och i 81:a föll vad som borde ha varit segermålet: Wikman drog ifrån på högerkanten och skickade in ett inlägg, och där kom Lasse P rusande och skickade in 2-1. Det firades på Studan som om segern redan var hemma – ett övermod som straffade sig genast då den besvärlige Nordin sprintade ifrån Siriusförsvaret och skickade bollen bakåt till Anderz Lannebro, som sköt in 2-2 med tre minuter kvar. Stor besvikelse – men Sirius hade sig själva att skylla, och resultatet var inte orättvist. Ned till femte plats, tre pinnar till IFK Sundsvall på kvalplats och fem upp till Sandviken i toppen.

Ons 30 maj: Skellefteå-Sirius 1-4 (0-3), Norrvalla

Sirius började hitta segerreceptet i norrlandsserien: Att spela mer norrländskt än norrlänningarna själva. Medan motståndarna duttade runt som ett annat fjollträsklag så smällde blåsvart på hårt, vann boll och tog den rakaste vägen fram till straffområdet – och där huserade ju seriens farligaste anfallspar. Detta blev Tommy Sjölunds dag, och brandmannen gjorde ett äkta hattrick i den första halvleken: I 15:e slog Bylin ett inlägg som Sjölund nickade in till 0-1, sedan lobbade han in 0-2 efter framspelning från Lasse P, och så nickade han in en frispark från Sveijer till 0-3 i 43:e minuten. Tre mål på fyra chanser och en drömhalvlek på Norrvalla, förutom att Ola tvingades utgå med en ny skada, denna gång i foten. Skellefteå reducerade sedan direkt i den andra halvleken medan Siriusförsvaret stod och sov – en backlinje som annars skötte sig fläckfritt, trots stor personalomsättning; Thomas Pettersson ersatte en febersjuk Åke i mitten, och Håkan Sylve blev ytterback sedan Zaine ersatt Ola på mittfältet. Hursomhelst, Lasse P återställde ordningen när han, framspelad av Bylin, satte 1-4 i 52:a, och sedan hade Sirius total kontroll på läget ända in i mål. Upp till fjärde plats, men fortfarande tre pinnar till IFK Sundsvall på kvalplats och fem upp till Sandviken i toppen.

Mån 4 jun: Mora-Sirius 0-1 (0-0), Prästholmen

Mot Skellefteå var det effektivitet som var segerreceptet, mot Mora var det tålamod. ”Det var iallafall inte min förtjänst att vi vann”, sa en sysslolös Pirre efter matchen. ”Otroligt att det ska krävas så många chanser att göra mål”, tyckte Lasse P, som till slut ändå blev matchhjälte. Den första halvleken var i varje fall jämn, med ont om målchanser åt båda hållen, men i andra drog Sirius åt tumskruvarna, och det blev till en match mellan blåsvarta anfallare och Moras duktige målvakt Jonas Dofs. Lasse P hade sina chanser, Matz var bra på sin högerkant och kom till avslut som Dofs räddade, och Bylin och Sjölund dyrkade upp hela Moraförsvaret i matchens snyggaste anfall, som dock slutade med en jätteräddning på Sjölunds närnick. Men till slut, i 85:e minuten, föll målet som en mogen frukt, och det kom då Sjölund skarvade vidare Matz hörna till Lasse P, som nickade bollen mellan Dofs händer och precis under ribban. En skön vinst, men tabelläget var oförändrat.

Tor 7 jun: Sirius-IFK Östersund 5-1 (5-0),
Studenternas
Det var upplagt för ett spännande toppmöte när Sirius tog emot tredjeplacerade Östersund, men spänningen varade inte ens en halv halvlek. För Sirius gjorde hackkorv av jämtlänningarna, och de första 45 minuterna måste vara en av de bästa halvlekar som någonsin gjorts på Studenternas. Lasse P satte 1-0 efter bara fem minuter, då han stal bollen från ett drällande Östersundsförsvar och placerade in bollen, och samme Lasse P satte även 2-0 i 22:a efter en precis knorrpassning från Bylin. Anfallskollegan Sjölund ville inte vara sämre, och satte matchens snyggaste mål till 3-0, sedan han väggspelat med Matz och nickat in dennes inlägg. Lasse P serverade sedan Sjölund till 4-0, och Zaine fullbordade succén med att bredsida in 5-0 i 41:a minuten, på pass från Bylin. ”Vi spelade ett fantastiskt one-touch-spel i första”, tyckte P-A Ingvarsson, och fortsatte: ”Vi drog upp tempot, och Östersund hängde inte med”. Och Östersundstränaren Håkan Wall instämde: ”Det är bara att tacka för lektionen”. Skillnaden i ledarskap hos de båda lagen var också påfallande – Matte Benker styrde, ställde, skrek och dirigerade i Siriusförsvaret, medan det var tyst och paralyserat hos Östersund. I andra tyckte Sirius uppenbarligen att det var slut på lektionstid och drog sig tillbaka. Pirre var nära att hålla nollan, sedan han boxat ett skott av Ulf Kvarnlöf i ribban, men till slut fick han ändå kapitulera då Kenth Persson sköt in 5-1 med tre minuter kvar. Sirius upp på tredje plats och samma poäng som tvåan IFK Sundsvall, men med fem minusmål, fem pinnar upp till Sandviken i topp.

Sön 10 jun: Sirius-Morön 3-0 (3-0),
Studenternas
Repris, tack! Sirius upprepade konceptet från Östersundsmatchen, och gjorde återigen en urstark första halvlek, varpå man drog sig tillbaka och lät motståndarna stånga sig trötta mot försvarsmuren. Blåsvart var dock inte riktigt lika effektiva som möt Östersund, men man bjöd iallafall på tre mycket vackra mål: 1-0 kom i 14:e då Nordelind slog ett inlägg, Lasse P mötte, sköt och träffade en försvarare, och Sjölund högg på returen. 2-0 kom efter ett anfall sedan Matz drivit upp bollen och spelat fram till Sjölund, som direkt slog bollen vidare till Bylin, som satte bollen i mål med ett närskott. Och 3-0 var ren propaganda, Lasse P drog upp anfallet, bollen gick via Matz vidare till Bylin, som iskallt lobbade bollen över målvakten till bortre stolpen, där Sjölund dök upp och nickade bollen i tom kasse. Men det hade kunnat vara mycket mer: Bylin sköt i ribban, Sjölund kom runt på kanten och sköt ett närskott som målvakten räddade, och samme Sjölund fick till en hård nick på Lasse P’s inlägg, som samme målvakt räddade med nöd och näppe. Sedan tyckte Sirius att det räckte, och igen blev den andra halvleken till en transportsträcka. Gästernas Ola Rönnblom sköt en frispark i ribbkrysset, men annars hände det ingenting, mer än att Siriusspelarna räknade in ytterligare tre poäng i toppstriden. Sirius upp på andra- och kvalplats. Fem pinnar upp till ledande Sandviken, en ned till IFK Östersund.

Sön 17 jun: Örnsköldsvik-Sirius 2-4 (0-1), Skyttis

Det var inte många motståndare som hade något att komma med, när Sirius nu hade hittat superformen en bit in på vårsäsongen. Men ett av de få lag som faktiskt hade det var det blivande nedflyttningslaget Örnsköldsvik – ångermanlänningarna hotade blåsvart rejält, och det som till slut skiljde lagen åt var en skakig reservkeeper och en långsam mittback, båda som tur var iklädda Örnsköldsvikströjor. Sirius började dock matchen bäst, och Nordelind kom nära med ett skott strax utanför, innan ÖFF tog över dirigentpinnen en kvart in på halvleken. Trots detta var det Sirius som tog ledningen i 36:e, då Sjölund sprintade ifrån den tröge mittbacken Christer Andersson och placerade in 0-1. Pirre såg sedan till att det blev blåsvart halvtidsledning efter att ha räddat ett svettigt närskott. Den andra halvleken inleddes med 0-2; Bylin sköt ett halvdant skott som studsade upp i bröstet på målvakten Jan Bergling, som hoppat in för den skadade förstemålisen Marek Szczech, och Lasse P högg på returen och petade in bollen i öppen bur. ÖFF gav dock inte upp, utan reducerade snabbt via ett skott från Roger Boström invid högerstolpen. Men ÖFF bjöd snart Sirius på ännu ett mål, då Lasse P sprang ifrån den fortfarande långsamme Christer Andersson, Bergling lämnade retur, och Matz la in 1-3 i öppen kasse. Hemmalaget kämpade och slet på, och fick ett välförtjänt mål fem minuter från slutet, då Roy Westin träffade samma nätmaska som Boström. Men tebjudningen var inte slut än, och då Bergling slog en utspark rakt i bröstet på skyttekung Sjölund kunde resultatet bara bli ett: mål i öppen kasse och 2-4. Det var två jämnbra fotbollslag som möttes den här dagen, men det var Sirius som lyckades göra de enkla sakerna rätt. Sirius kvar på andraplats, nu bara två pinnar upp till ledande Sandviken, och två ned till IFK Sundsvall.

Tor 21 jun: Sirius-Hudiksvall 1-0 (1-0),
Studenternas
Efter att ha bjudit på champagnefotboll i flera matcher i rad så tog Sirius en betydligt mindre sprudlande seger mot Hudiksvall – vars främsta selling point var att man hade Håkan Brolin i laget, lillebror till landets stekhetaste spelare år 1990. Blåsvart tog dock som alltid en tidig ledning då Lasse P lobbade bollen över Hudiksvalls målvakt – en viss Fredrik Sundfors – i 11:e minuten. Sirius fortsatte sedan att dominera i den andra halvleken, och chanser saknades inte: Sjölund brände två lägen och Bylin ett, men Sundfors var ju som bekant en rätt hyfsad målvakt och höll tätt. I andra gick matchen över till ett segt ställningskrig. Sirius skapade en och annan halvchans, Hudiksvall inte ens det; en ofarlig nick på stoppitch tajm var allt hälsingarna åstadkom. Ingen vidare midsommarunderhållning – men tre poäng är ju alltid tre poäng. Tabellställningen oförändrad.

Ons 27 jun: Ope-Sirius 0-1 (0-0), Torvallen

Trots ett tajt spelschema så klämdes första omgången av Svenska Cupen, eller Skandiacupen som den då hette, in mellan seriematcherna. Sirius ställdes där mot Peter Gerhardssons Vasalund – topplag i division 1 – och lyckades så när skrällslå Solnagänget. Sirius hade 2-0 med kvarten kvar, efter en match där framförallt unge Wikman briljerade, men så plötsligt så pangade Vasalund in tre raka mål på åtta minuter medan Sirius paralyserade tittade på. Nåväl, det var ändå ett kvitto på att Sirius hade ett spel i sig som räckte för högre nivåer, även om det så klart gällde att hålla fokus i 90 hela minuter.
   På Torvallen i lilla Ope utanför Östersund fick åskådarna sedan se en halvtaskig insats från blåsvart och en match med uselt underhållningsvärde. Men likfullt fick Sirius till slut in en boll, och tog därmed sin sjunde raka trepoängare. Ope hade hittat ett sätt att störa Sirius: Med tidig press störde man Sirius snabba uppspel på Sjölund/Lasse P, och de offensiva bollarna spreds därmed till alla andra ställen än dit de skulle. Offensivt hade hemmalaget å andra sidan ingenting alls, så det hände i stort sett ingenting att rapportera om. Men så, i 79:e minuten, bröt Sirius dödläget. Det var Håkan Sylve, som tagit över högerbacken sedan Zaine flyttat upp på mitten för att ersätta Ola, som attackerade och friställde Sjölund, och denne kunde placera in 0-1 i Opemålet. Sirius i tabelltopp! En pinne ned till Sandviken på kvalplats, och två ned till IFK Sundsvall.

Lör 30 jun: Sandviken-Sirius 0-1 (0-1), Jernvallen

Sandviken hade stormat fram genom vårserien, men det var lite av Kejsarens nya kläder över Rödvästarna. För när de ställdes mot seriens topplag så blottades bristerna – Sandviken började förlora, och skulle komma att fortsätta med det under hela hösten. Sirius tog sin tredje raka 1-0-seger på Jernvallen, men till skillnad från de två tidigare så gjorde man en stark insats här, kanske en av de allra bästa matcherna under säsongen. Matchens enda mål föll i den 20:e minuten, då Bylin lyfte bollen till Sjölund, som lobbade in bollen bakom Magnus Svärd i hemmamålet. I den första halvan hände annars inte mycket – Sandviken spelade försiktigt, eller fegt om man så vill, och Sirius fick inte till mycket konstruktivt. I andra spelade dock Sirius ut, några mål blev det inte, men väl en rejäl chanskavalkad: I första anfallet sköt Sjölund tätt utanför, i det andra träffade Bylin stolpen. Strax därefter trollade Wikman på sin kant och spelade in till Sjölund, som dock sköt rätt på anfallskollegan Lasse P. Samme Lasse P kom sedan steget försent för att nå öppet läge, Sjölund sköt över från bra position, och Lasse P sköt i ribban. Hemmalagets anfallsförsök stannade vid impotenta långbollar, och frånsett en halvfarlig hörna på övertid blev denna seriefinal till lugna gatan för ett Sirius som bara inte kunde sluta vinna. Sirius i stor tabelledning, fyra poäng före Sandviken på kvalplats, fem före IFK Sundsvall.


Sommaruppehållet
Det var bara lite drygt en månad sedan som Sirius förlorade hemma mot IFK Sundsvall, och sedan UNT konstaterade att Sirius inte räckte till mot topplagen. Åtta raka segrar senare var det Sirius som var topplaget, med marginal dessutom. Säsongen höll på att utvecklas till någonting bättre än vad man kunnat föreställa sig, och Siriusbygget klaffade perfekt i alla lagdelar: Matte Benkers backlinje var så gott som felfri, mittfältet höll ihop och bestämde takten i matcherna, och anfallsduon Sjölund och Lasse P var lika osannolikt målkåta i tvåan som de hade varit i trean.

Under sommaruppehållet friskförklarades Ola, och så när som på Matz hade Sirius nu en helt frisk trupp. Efter semestern kickades höstsäsongen igång med ett träningsläger i danska Løkken, och därpå följde tre träningsmatcher som visade att Sirius inte tänkte vika från vinnarspåret: Mot GUSK blev det hela 9-0 i en match där anfallslöftet Lars Norén gjorde fem pytsar, sedan blev det 4-3 i en tuff holmgång mot Sleipner, och slutligen 3-1 mot Nyköping där Sjölund satte alla tre mål.


Division 2 Norra - höstsäsongen

Ons 1 aug: Sirius-Sandviken 4-1 (0-0), Studenternas
Höstsäsongen kickade igång med en seriefinal i högsommarkvällen, och äntligen hittade publiken till Studan: 1668 förväntansfulla åskådare dök upp. Någon större dramatik blev det dock inte; luftslottet Sandviken hade fått punktering, och Sirius krossade obarmhärtigt rödvästarnas seriesegrardrömmar. Den första halvleken var någorlunda jämn spelmässigt, men chanserna tillhörde Sirius, även om ingen förvaltades. Men bara några minuter in på andra gick ketchupen ur flaskan: Bollen studsade ut efter en Siriushörna, och en comebackande Ola passerade tre stycken passiva sandvikare, och placerade in 1-0. Fyra minuter senare slog Ola en öppnande passning till Nordelind, som spelade vidare till Sjölund, och så var det 2-0. Och innan publiken ens hunnit sätta sig ned ifrån måljublet så kom 3-0, då Bylin drog iväg ett chansskott som smet under Sandvikens burväktare. Nu när matchen var avgjord fick Sandviken lite mer att säga till om, men ändå blev även nästa mål blåsvart, då Åke drog en stenhård frispark rätt i mål till 4-0 i 68:e minuten. Till slut fick Sandviken ändå ett tröstmål genom Henrik Jonasson, men det spelade mindre roll – Sirius var i toppen för att stanna, Sandviken hade just lämnat den. Sirius kvar i topp, fem poäng före IFK Sundsvall på kvalplats, sju före Sandviken.

Sön 5 aug: Sirius-Ope 3-0 (3-0),
Studenternas
Ketchuplaget Sirius slog till igen. Mot Sandviken tog det sex minuter att göra de tre mål som dödade matchen, mot Ope behövdes bara fyra minuter. Även om Sirius hotade Opemålet från start så höll jämtarna tätt i nästan en halvtimme, men sen smällde det: I 28:e blev Nordelind fälld vid kanten av straffområdet, och fram stegade Åke och smekte in bollen i högerkrysset – ett frisparksmål för andra matchen i rad, och 1-0. Två minuter senare anföll Sirius på bred front, Nordelind fick bollen i mitten, kroppsfintade bort Opemålvakten Christer Öberg och placerade in 2-0. Och bara en minut senare rullade Sirius upp Ope igen; anfallet slutade med ett inlägg av Sweijer, en passiv Öberg stod fastfrusen på linjen, och Lasse P vräkte sig mellan och nickade in 3-0 i 31:a minuten. ”Motståndarna kommer hit och försöker hålla 0-0, och spelar över sin förmåga så länge de håller nollan. Men när vi får hål på dem så tappar de allt” – så löd P-A’s förklaring till Sirius lustiga tendens att göra målen i klump. Och efter 3-0 spelades matchen mest bara av – Ola passade bort ett kalasläge, och Lasse P sköt en straff över ribban, men annars rådde total stiltje under matchens sista 60 minuter. Sirius kvar i topp, fem poäng före IFK Sundsvall på kvalplats, nio före trean Östersund.

Lör 11 aug: Hudiksvall-Sirius 0-4 (0-0), Glysisvallen

Under veckan ägde årets fotbollshappening rum i Uppsala – det engelska toppdivisionslaget Queens Park Rangers besökte Sverige, och fick möta en Upplandskombination på Studenternas. En jippomatch som tyvärr lockade betydligt mycket mer folk än vad de vanliga seriematcherna gjorde. En hel del blåsvarta fick hur som helst pröva sina vingar mot detta kvalificerade motstånd, och de gjorde det bra: Bylin satte 1-0, och Ola stal sedan bollen från Ray Wilkins och kvitterade till 3-3, vilket också blev slutresultatet. Lite smolk i bägaren var att Conny Sweijer skadades i samma match, och då dessutom Håkan Sylve blivit inkallad till repmånad – jo, så kunde det gå till i början av 90-talet – så fick vi klara oss utan både våra ordinarie ytterbackar under augusti månad.
   Matchen i Hudiksvall blev sedan sådär märkligt typisk för 1990: Sirius nöjde sig med att spela fotboll i en halvlek – den här dagen den andra. Den första halvan var däremot en seg historia, där Hudiks Peter Fyhr fick den enda chansen men valde fel fot i skottögonblicket. Men så kom den andra halvleken, plötsligt klaffade allting, och det var chefspassare Anders Bylin som fällde bilan över Hudiksvall med sina tre assist. I 54:e slog Bylin en stickare till Lasse P, som la in 0-1 förbi en utrusande Sundfors. 0-2 kom nio minuter senare då Ola snappade upp en slarvig Hudikpass och spelade fram Sjölund, och ännu en gång gick bollen förbi en utrusande Sundfors. Och så toppade Bylin dagen med två målpass inom två minuter; först i 76:e minuten till Zaine som sköt in 0-3 från straffområdeslinjen, och sedan på hörna till Ola, som tog ned, avancerade och placerade in 0-4. Hudik hade sedan två bollar i ribban mot slutet och hade onekligen gjort sig förtjänta av ett tröstmål – men Pirre fick hålla den femte nollan på sex matcher, och Sirius elfte raka seger var bärgad. Tabelläget oförändrat.

Ons 15 aug: Sirius-Skellefteå 2-2 (0-1),
Studenternas
Sirius hade inte legat under sedan 24 maj mot Forssa – nästan tre långa månader. Så därför är det kanske förklarligt att de blåsvarta såg förvirrade ut när Magnus Orregård satte 0-1 för Skellefteå ledningen i 18:e minuten. Annars får man väl säga att Sirius valde ett högst oväntat tillfälle att tappa poäng – efter en fantastisk svit på 11 raka segrar var man alltså nära att falla på hemmaplan mot seriejumbon. Men Skellefteå hade en ny tränare i Kenneth Rosén (som fjorton år senare skulle ta Gefle till Allsvenskan, för att därpå tragiskt gå bort i cancer) som gjutit nytt mod i västerbottningarna. Efter 0-1-målet blev Sirius spel stressat och hafsigt. Det framgångsrika och snabba one-touch-spelet blev för snabbt, bollar slogs bort, och skellefteåben var ständigt ivägen. Men till slut, efter över en timmes fruktlös kvitteringsjakt, så visade firma Bylin-Sjölund hur det skulle gå till: Efter en arbetsinsats från Bylin stod Sjölund plötsligt ren i straffområdet, och så stod det 1-1 i 82:a minuten. Nu var frågan: en eller tre poäng? Svaret höll på att bli noll, för när Sirius tryckte på så gick Ola och Anders Johansson bort sig i försvarsspelet, och efter lite flipper i straffområdet tryckte Skellefteå chockartat in 1-2. Men även om segersviten spack så höll åtminstone den obesegrade sviten i sig, för minuten efter målet så attackerade den pigge inhopparen Norén, dribblade bort tre man, och skickade in ett inlägg mot Lasse P i straffområdet – och denne nickade in 2-2 med tre minuter kvar på klockan. De jagande knappade in – tre poäng ned till IFK Sundsvall på kvalplats, och sju ned till trean Östersund.

Lör 18 aug: Forssa-Sirius 1-4 (1-4), Domnarvsvallen

Forssas tränare och vår blåsvarte mittförsvarares namne, Åke Andersson, var en rolig prick. ”Mina spelare måste ha tyckt att Sirius var bra. De slutade iallfall spela fotboll själva och tittade på”. Han hade även gjort det udda draget att sätta ned Forssas målfarligaste spelare, Mats Ferner, som libero ”för att undvika förnedring”. Hur denna logik hängde ihop stod inte riktigt klart, men förnedring blev det hur som helst ändå, åtminstone i den första halvleken – för som vanligt tyckte Sirius att det räckte med att spela i 45 minuter. Fyra minuter tog det innan Sirius spräckte nollan: Nordelind slog en pass från högerkanten som Sjölund förlängde i mål. Forssa replikerade snabbt när Lannebro kvitterade på nick i 6:e minuten, men Sirius replikerade på repliken då Sjölund snappade upp en dålig bakåtnick och satte 1-2 i 9:e minuten. Och det hade bara gått lite drygt en kvart när 1-3 kom; en magnifik Ola hittade en lika magnifik Sjölund som kunde placera in bollen. Efter en halvtimme kom 1-4 då Lasse P blev nedsparkad och Sirius tilldelades en straff – målvakten räddade Benkers skott på första försöket, men på returen fanns ingenting att göra. Minuterna senare prickade Sjölund stolpen, klockan stod då på 39:e, och det var det sista som egentligen hände i matchen – de sista 50 minuterna var bara ett torftigt tidsfördriv. Fortfarande tre poäng till IFK Sundsvall, men hela tio ned till IFK Östersund på tredjeplatsen.

Ons 22 aug: IFK Östersund-Sirius 2-0 (1-0), Hofvallen

Det måste ha varit en chock. Här hade Sirius vunnit sig igenom på ett sätt som borde ha dödat serien för länge sedan. Men IFK Sundsvall lurade hela tiden i bakvattnet, och det räckte med två små bakslag, så var serieledningen hux flux förlorad.
   Östersund var en svårknäckt nöt på sin hemmaplan Hofvallen, där man inte hade förlorat på nära två år, och i den första halvleken lyckades de med precis det man skulle för att störa ut Sirius: Att stänga passningsvägarna till Sjölund och Lasse P. Alltså blev vår annars så målglada anfallsduo helt isolerad på topp, Sirius spelade bollen i gapet på jämtarna gång på gång, och efter drygt en halvtimme kom ett rättvist ledningsmål för hemmalaget då Jan Sörlin nickade in ett vänsterinlägg. I andra gjorde Ingvarsson några rockader; in med Matz på mitten och ned med Nordelind på ytterbacken, och det blev genast bättre. Sirius förde matchen och pressade på för en kvittering: Bylin sköt ut bra läge, Lasse P sköt en präktig frispark, och Zaine sköt ett hårt pressat markskott – men Östersundsmålvakten Peter Lindström räddade allt. Och så hände det som ofta händer: Östersund kontrade i 82:a och fick en frispark, bollen nådde Kenth Persson vid kortlinjen, och Nils Nyman nickade in det följande inlägget till 2-0. Ridå – och adjö serieledning. IFK Sundsvall upp på samma poäng som Sirius, och trots vår utmärkta målskillnad på 45-16 så var Sundsvall ännu värre – 51-14, och alltså åtta mål upp till förstaplatsen för blåsvart. Dessutom närmade sig Östersund bakifrån, nu sju poäng bakom.

Sön 26 aug: Sirius-IFK Mora 4-1 (1-1),
Studenternas
Sirius behövde genast hitta tillbaka till vinnarspåret, men Mora ställde till problem. Och inte genom att, som de flesta motståndare, gå in för att hålla nollan så länge som möjligt, utan med en frejdig offensiv. Blåsvart tog dock ledningen i 20:e då Zaine nickade in Bylins inlägg, men masarna bet tillbaka: Först prickade man ribbkrysset på en frispark, och sedan nickade Johan Hjelte in den välförtjänta kvitteringen. Men Mora orkade bara med 45 minuter av tappert motstånd, och den andra halvleken blev, precis som uppe i Mora, en match mellan Siriusanfallarna och målvakten Jonas Dofs. Och Dofs stod emot länge. Pressen var enorm mot Moramålet, och en frustrerad Sjölund brände chans efter chans, men till slut höll det inte längre för Dofs och Mora: Med kvarten kvar drog Bylin upp anfallet, medan Ola tog en löpning, fick bollen i steget, drog sig ut åt höger, och hittade Sjölund vid straffpunkten – en bredsida och det var 2-1. Och som vanligt rann det sedan in några bollar till av bara farten: I 85:e drev Bylin igenom och fälldes av Dofs, och Benker satte straffen till 3-1, och minuten senare kom även fyran genom Ola. Oförändrat i tabellen mot IFK Sundsvall som också vann med tremålsmarginal, men Östersund förlorade, och därmed var det tio pinnar ned till jämtarna.

Sön 2 sep: Sirius-Kvarnsveden 7-0 (3-0),
Studenternas
När Sirius nu behövde jaga mål, då spelade man faktiskt ut i 90 hela minuter, och det gav resultat. Blåsvart visade ingen som helst pardon mot Kvarnsveden och dess mustaschprydde burväktare Timo Perdén, som lyckades hålla tätt i 21 minuter innan 1-0 föll: Sirius slog en korthörna ut till Åke, som slog ett inägg, och Lasse P nickade in bollen. Och sedan föll målen med hyfsad oregelbundenhet. I 28:e avancerade Matz på kanten och avlossade ett skruvat skott som drog sig mot vänsterstolpen, och där dök Ola upp och skarvade in 2-0. I 39:e kom sedan Sjölund fri och avslutade rakt på Perdén, men det blev retur och Sjölund fick in 3-0. Nästa mål lät vänta på sig till en bra bit in på andra halvleken, då Sjölund fick bollen på kanten i 62:a minuten, och spelade in till Zaine som satte 4-0. Sedan tog det bara en minut innan Zaine spelade fram Ola, som drev framåt och sköt stenhårt in bollen till 5-0. I 76:e kom 6-0, då Ola spelade fram Sjölund, och det sista målet kom i 86:e då Nordelind snappade upp en svag bakåtpass, och sköt ett halvdant skott som studsade över en liggande Perdén och in i mål.
   Det var kort sagt ren propagandafotboll, och man kan snarast klaga över att siffrorna blev för små då Sirius hade 18-2 i avslut. Och klaga kunde man också över publiksiffrorna – varför dök det inte ens upp 700 åskådare när Sirius bjöd på så rolig fotboll? Poängmässigt oförändrat, men Sirius knappade in fyra mål på IFK Sundsvall och låg nu fyra minusmål bakom.

Lör 8 sep: Umeå-Sirius 1-1 (0-0), Tegstunet

Umeå var seriens stora besvikelse, men ett lag med en klassforward som Steve Galloway kan man aldrig räkna bort. Så Sirius gick in i matchen med både hängslen och livrem och spelade ytterst försiktigt – eller fegt om man så vill. Den första halvleken på Tegstunet blev därmed i stort sett händelselös, men å andra sidan tog den andra halvleken inte många sekunder på sig att leverera. Och tyvärr på fel sätt, då Galloway direkt på avspark sprang ifrån Sirius backinje och sköt in 1-0. Med en hotande förlust vid horisonten så släppte Sirius på hämningarna och spelade ut, och framförallt Ola briljerade under de kommande 20 minuterna, som kröntes med att Ola sköt in kvitteringen på en hörnvariant. Men där tappade blåsvart åter initiativet, och det var hemmalaget som pressade på in i det sista, och Pirre tippade bland annat ett skott i ribban, varpå bollen studsade ned precis utanför mållinjen. Slutsignalen kom därmed som en befrielse – visserligen tappade vi ytterligare två pinnar på Sundsvallskamraterna, men det viktiga var att avgörandet fortfarande låg i egna händer och fötter. Sirius två pinnar och åtta minusmål bakom IFK Sundsvall.

Sön 16 sep: Sirius-Örnsköldsvik 5-0 (1-0),
Studenternas
Vi hade iallafall inte några problem att göra mål på Studan: under höstsäsongen snittade blåsvart smått otroliga 4,3 mål framåt per hemmamatch. Mot Örnsköldsvik spelade Sirius – det börjar bli tjatigt att skriva det – en bra och en mindre bra halvlek. I den första och mindre bra halvleken hände inte mycket. Sirius förde spelet men hade svårt att hitta luckorna i Öviksförsvaret, och det krävdes ett extraordinärt mål för att spräcka dödläget: Bylin slog in en boll i straffområdet, Sjölund nickskarvade vidare, och Lasse P drog till med en klockren volley rätt in i maskorna. I andra lossnade spelet och målskyttet på det sätt vi sett så många gånger förut: I 52:a tryckte Sjölund (något oschysst) undan sin försvarare, fick fri väg, och slog in 2-0 vid stolproten. I 59:e slog Bylin ut bollen mot Sjölund till vänster, Sjölund höll i bollen medan Bylin löpte, och så kom en perfekt tajmad pass, Bylin var fri och satte 3-0. I 63:e kom nästa mål från samma fot då Bylin sköt bollen direkt i mål efter en hörna, och i 79:e kom dagens sista mål, då Nordelind tog ned ett inlägg och spelade snett-inåt-bakåt till Zaine som sköt in 5-0. Sirius bättrade på målskillnaden ordentligt mot IFK Sundsvall, fortfarande två poäng men nu bara fyra minusmål bakom. Vi hade nu dessutom matematiskt säkrat minst en kvalplats då Östersund låg 11 ointagliga poäng bakom.

Lör 22 sep: Morön-Sirius 1-3 (0-1), Skogsvallen

Skelleftes kvartersklubb Morön lät kanske inte så skrämmande till namnet. Men deras hemmafacit var inte att leka med – en förlust på ett år, och man hade till och med slagit seriesuveränen IFK Sundsvall på Skogsvallen. Det var dessutom regnigt, blött, kallt och svårspelat, så detta var en klar riskmatch i väntan på nästa omgångs seriefinal. Men blåsvart gick inte i fällan utan vann i en underhållande och fartfylld match. Den första halvleken bjöd på öppet spel och lagen bytte chanser med varandra – Lasse P prickade stolpen, medan Morön hade en boll på mållinjen efter en hörna. I slutet av halvleken åkte dock Moröns spelmotor Magnus Wiedersjö på en lårkaka och tvingades utgå, och hemmalaget tappade matchen: Ola passerade ett desorienterat Morö-försvar och placerade in 0-1 i första halvlekens slutminut, och någon minut in på den andra halvan snurrade Lasse P runt i straffområdet och avlossade ett snabbt skott som gav 0-2. Morön reducerade tio minuter senare på hörna genom Jonas Edholm, men ju längre matchen gick, desto mer tröttnade hemmalaget och Sirius tog över. Lasse P satte 1-3 med kvarten kvar, och hann med att pricka stolpen ännu en gång innan slutsignalen, som förkunnade att tiden nu var mogen för en direkt avgörande seriefinal mot Sundsvallskamraterna i nästa omgång. Tabelläget oförändrat, Sirius två poäng och fyra minusmål bakom IFK Sundsvall.

Lör 29 sep: IFK Sundsvall-Sirius 1-1 (0-0), Baldershov

Då vi ännu befinner oss ganska långt före min egen tid på läktaren så innehåller den här texten ont om rapporter om livet utanför själva fotbollsplanen. Men efter seriefinalen mot IFK Sundsvall bjöd UNT faktiskt på en liten inblick i dåtidens supporterkultur kring Sirius fotboll. Upp till Sundsvall körde nämligen två supporterbussar, vilket innebar kring 100 blåsvarta supportrar av de totalt 650 åskådarna på Baldershov – inte så illa! Men det uppstod splittring i supporterleden redan i bussarna. Ett ”skränigt” gäng på 10-15 personer hade fått sig lite för mycket under västen och störde friden. ”Tänk om de vore vargar, då vore det åtminstone lite kul med ylandet”, uttryckte sig en äldre supporter till UNT. När klackgänget sedan tog plats på Baldershov valde de ”vanliga” supportrarna att markera avstånd genom att ställa sig på den motsatta läktaren. Klacken fick i tidningen visserligen beröm för att man fortsatte hejandet ända in i mål, men annars konstaterades det att det inte var någon ordning på hur och när man skulle heja fram sitt lag; det skreks och tutades och viftades med den hemmasydda flaggan. Managern Perra Hansson var mera nöjd med draget och tyckte att det nästan var som under hans tid i Allsvenskan, men konstaterade också att ”bara de kunde sköta sig lite värdigare, och framförallt hålla sig upprätta på läktaren”. Från klacken gavs ett visst utrymme för självkritik: ”Vi vill så mycket idag, men kanske har vi skränat lite för mycket i bussen. Ärligt talat är vi nog lite för oerfarna för att skrika och heja”, sa en av de mer överförfriskade. Men annars riktades besvikelsen mest mot de vanliga, tysta supportrarna: ”Uppsalaborna är tråkiga. Titta hur de bara sitter tysta och glor. Av alla uppresta är det bara vi som försöker heja fram vårat lag.” En känsla man som erfaren västring känner alltför väl igen.

Och så spelades det ju en match också, och den blev sådär som matcher kan bli när två bra lag möts – de tar ut varandras styrkor, och så händer det nästan ingenting. Sundsvall hade mest boll, men de halvdana chanser som skapades tillhörde Sirius: Matz sköt ett skruvat skott ur liten vinkel som målvakten Jan Ekholm tippade till hörna, Sjölund rundade Ekholm men fick bollen för långt ifrån sig, Bylin sköt ett hårt skott som även det tippades till hörna, och Lasse P jagade ikapp en boll som Ekholm var centimetrarna före på. Under de första 20 minuterna av andra halvlek sattes Sirius sen under ordentlig press, och precis när man var på väg att jobba sig in i matchen så damp en långboll ned framför fötterna på hemmalagets skyttekung Peter Hellström; Pirre rusade ut men blev överlobbad, och så stod det 1-0. Sirius jagade sedan återstoden av matchen utan att skapa någonting, tills det plötsligt smällde till med en minut kvar på klockan: Ola slog en låg hörna, och en omarkerad Zaine klippte till och sköt in kvitteringen som innebar att serien skulle leva in i sista omgången. Och det kunde ha blivit ännu bättre, då Sjölund fick ett läge på övertid, men pressad av både försvarare och målvakt sköt skyttekungen utanför. Men Sirius hade trots allt fortfarande en realistisk chans på seriesegern: Sundsvall låg två poäng och fyra plusmål före, men hade en riktigt svår avslutning borta mot IFK Östersund. Sirius ställdes samtidigt mot ett Gimonäs på nedflyttningsplats. Om Sirius vann samtidigt som Sundsvall förlorade var seriesegern vår, detsamma gällde om Sundsvall kryssade samtidigt som Sirius vann med minst fyra mål – och storsegrar hade vi tagit förut.


Det tidiga 90-talets sportjournalister och fotografer hade ett nästan tvångsmässigt behov av att vitsa till det. Här fångar man Tommy Sjölund med rakhyveln i högsta hugg.

Lör 6 okt: Sirius-Gimonäs 5-2 (3-0),
Studenternas
Det måste ha varit det mest gastkramande sekunddrama som någonsin utspelats på fotbollssidan av Studan. Och det fick dessutom vidrigast möjliga slut, och hade det efterföljande kvalet slutat på ett annat sätt hade denna match ältats än idag – och i 100 år till. Sirius behövde vinna mot bottenlaget Gimonäs, och gärna stort: Om Sirius vann och Sundsvallskamraterna förlorade i Östersund så var seriesegern vår. Likaså om Sundsvall kryssade, samtidigt som vi vann med minst fyra mål. Och det där med att vinna stort var ju blåsvart rätt så bra på.
   Den första halvleken handlade bara om att dyrka upp gästernas försvar, och som så många gånger tidigare så rämnade detta försvar totalt snabbt när det väl hade gått hål: mellan matchminut 30 och matchminut 33 gick Sirius från 0-0 till 3-0 efter mål av (föga överraskande) Sjölund, Lasse P och Sjölund igen. Saker fortsatte mestadels att gå åt rätt håll i den andra halvleken, även om inledningen blev olycklig; Lasse P brände ett jätteläge, Zaine sköt i stolpen, och istället stack Gimonäs upp och gjorde 3-1. Men Sirius återställde tremålsledningen då Lasse P löpte upp med bollen till vänster och spelade in till Sjölund som satte 4-1, och jakten på fyramålssegern gick vidare – som kanske inte ens skulle behövas då Östersund ungefär samtidigt tog ledningen över Sundsvall. Ejerblad hade chansen att göra femman när han kom fri, men skottet träffade målvakten. I 87:e kom dock 5-1 – en repris på fyran då Lasse P spelade fram Sjölund, och nu firades det på Studenternas läktare, för med några få minuter kvar av säsongen behövdes det nu minst två mål i fel bur för att tappa detta – ett på Studan och ett på Hofvallen. Det skulle ju bara inte kunna hända...
   ...men två minuter senare kom ett långt uppspel från Gimonäs, bollen landar till vänster framför målet, och ett passivt Siriusförsvar tillät Mikael Wågström att hugga på bollen, ett skott i nättaket och så hade Sirius tappat fyramålsmarginalen. Matchen blåstes av vid ställningen 5-2, Sirius var trots allt klara seriesegrare, till dess att Owe Bergströms ödesmättade stämma förkunnade att Sundsvall kvitterat uppe i Östersund. Urban Broman hade satt 1-1 på övertid, och vetskapen om att Östersund både prickat stolpen och ribban samt missat en straff gjorde inte detta faktum enklare att leva med: Sirius hade tappat division 1-platsen. På övertid. Med ett jävla måls marginal.

 IFK Sundsvall
 26 19 5 2
 68-18 62
 Sirius
 26 16 5 2 71-22 62
 IFK Östersund
 26 14 7 5 53-32 49
 Umeå FC
 26 12 6
 8 50-32 42
 Sandvikens IF
 26 13 1 12 44-38 40
 Morön BK
 26 11 4 11 39-38 37
 Hudiksvalls ABK
 26 9 7 10 36-34 34
 Forssa BK
 26 6 11 9 37-49 29
 Kvarnsvedens IK
 26 7 8 11 32-55 29
 Ope IF
 26 6 9 11 23-27 27
 Skellefteå AIK
 26 5 11 10 27-35 26
 Örnsköldsviks FF
 26 7 2 17 29-62 23
 Gimonäs CK
 26 5 7 14 28-56 22
 IFK Mora
 26 4 7 15 23-62 19


Inför kvalet

Men det fanns inte mycket tid att bearbeta den vidriga serieavslutningen, för det fanns ju en andra chans också: kvalet. Och här räckte det med att slå ut en av tvåorna från de andra division 2-serierna för att säkra avancemanget, så det var på förhand en mycket bra chans. Det rådde fri lottning mellan lagen, och de tre alternativen var Varberg, Skövde och – hemska tanke – ESK. Vi behövde dock aldrig känna ångesten av ett kvalmöte med arvfienden och allt det skulle innebära, för lotten föll på ett annat grönsvart lag som inte väckte samma starka känslor.

Med Varberg från södertvåan som kvalmotstånd kunde tränare P-A Ingvarsson dra nytta av sina skånska rötter, och vände sig till sina kontakter i Kirseberg för att få information om kvalmotståndet. Varbergs tabellrad var inte i närheten så imponerande som Sirius – man hade spelat in 51 poäng mot Sirius 62, hade ynkliga 36-28 i målskillnad, och hade därmed alltså gjort ganska exakt hälften så många mål som blåsvart. Men man var disciplinerade, hårdjobbande och hemmastarka, och hade avgjort mängder med matcher i slutminuterna. Ett starkt kollektiv, med en fixstjärna i nazistrånarnamnen Tony Olsson, liten, kvick och teknisk och ansedd som seriens bäste spelare.


Kvalet

Sön 14 okt: Varberg-Sirius 1-3 (1-1), Påskbergsvallen
Det var aldrig något snack om vilket som var det bästa laget, tyckte åtminstone alla utom Varbergs tränare Rutger Backe. Men hallänningarna höll trots allt oavgjort när matchen gick in i slutkvarten, och med tanke på deras omvittnade styrka att avgöra i slutminutrarna så var detta drama med all säkerhet en pärs att följa. Det kunde inte ha börjat mycket bättre för Sirius då 0-1 föll redan i 6:e minuten: Ola slog en frispark, och en felvänd Sjölund skarvade en nick som gick i en perfekt båge över målvakten Fridjon Gudmundsson. Varberg kvitterade dock snabbt genom en av få auktioner av den fruktade Tony Olsson, som vände bort sin försvarare på kanten och skickade in bollen till Pär Björckne som nickade in 1-1. Men Sirius lät sig inte nedslås utan fortsatte att bestämma över matchen. Det fanns stora hål i Varbergs backlinje där Sirius kom igenom gång på gång, men avsluten hittade aldrig rätt – närmast var Ejerblad som kom fri efter väggspel med Lasse P, men avslutet gick en centimeter utanför stolpen. Lasse P beställde ”mer knorr i passningarna” i pausvilan, och till slut fick han som han ville, men det dröjde till 78:e: En passning med knorr i kom från Sjölund, och Lasse P slet sig loss på högersidan och placerade in 1-2. Och när målet väl föll som kom förstås trean också: i 81:a vickade sig Ola förbi två Varbergsspelare men fastnade på den tredje, och passade då istället Lasse P som satte sin andra för dagen. Ola var dock ändå inte nöjd: ”Jag kom inte runt den sista som jag är van vid, men det är ju skillnad mot när man möter Kvarnsveden”. Varberg förmådde knappt hota Sirius en enda gång förutom vid målet; en hörna och ett inlägg tvingade Pirre till ingripanden, men annars var det en förvånansvärt lugn resa genom den första kvalmatchen.

Lör 20 okt: Sirius-Varberg 1-1 (1-0), Studenternas
Sirius hade bäddat bekvämt för sig inför kvalreturen i Uppsala. Taktiken var att först och främst hålla tätt första kvarten och därigenom undvika onödiga nerver i matchen, och det gjorde man utan större problem. Och sedan kom chanserna: I 20:e spelade Bylin fram Sjölund, som dock avslutade rakt på Gudmundsson. I 32:a kom Sjölund igenom igen och fälldes på, eller kanske precis innanför, straffområdeslinjen, men domslutet blev bara en frispark. I 43:e slog Ola ett inlägg som Gudmundsson tvingades tippa över ribban, på den efterföljande hörnan gick bollen till Bylin som sköt, Ola högg först på returen men bollen räddades på mållinjen, men på den andra chansen kunde Ola peta in 1-0. Och det var ett mål som med all sannolikhet skulle ta Sirius till division 1, för nu var Varberg tvungna att göra fyra mål – och dittills under kvalet hade man knappt ens skapat fyra chanser. Och det gjorde de grönsvarta inte den här dagen heller, för trots att de var piskade att ösa på framåt så förhöll man sig märkligt passiva, med en femmannabacklinje som sjönk långt ned i knäet på målvakten. När till slut Tony Olsson kvicknade till och satte en snygg kvittering i 86:e minuten så var det alldeles för sent. Sirius defilerade hem segern i en av de mindre dramatiska kvalhistorier vi varit inblandade i. Och tur var väl det, för det hade varit en tragedi om den fantastiska fotbollssäsongen 1990 fått någonting annat än ett lyckligt slut.


Skytteligan
Sjölund 29, Lasse P 18, Ola 9, Zaine 6, Bylin 5, Matz 2, Åke 2, Nordelind 2, Benker 2

Tommy Sjölund tog hem skytteligan på makalösa 29 mål, och lyckades alltså snitta över ett mål per match – ingen Siriusspelare har gjort fler mål på en säsong i modern tid (även om P faktiskt hade ett högre målsnitt säsongen 2005). Och som om inte det räckte så behövde radarpartnern Lasse P heller inte skämmas för sig med sina 18 mål. Målgivande passningar håller vi tyvärr inte reda på här, men med största sannolikhet skulle Bylin vunnit en sådan liga – i texten ovan dokumenteras 14 Bylin-assists, i själva verket var de troligen ännu fler. Slutligen kan det konstateras att trots alla mål som gjordes så var det ovanligt få spelare som gjorde dem: Endast nio namn återfinns i den fullständiga skytteligan.


Sammanfattning
1990, 2006, 2013: Tre säsonger där Sirius tog sig upp i andradivisionen, och också tre säsonger där Sirius gjorde flest mål av samtliga lag i de tre högsta divisionerna. Det var alltså en fin tradition som påbörjades detta år. Och det är en prestation som inte blir sämre av detta alltså var Sirius tredje raka uppflyttning – två år tidigare mötte man SK Wigör i division 4 Uppland, nu var man i fotbollseliten. Det var en målmedveten satsning att ta sig tillbaka som Sirius hade påbörjat under managern Perra Hanssons ledning, men att den skulle bära frukt så snabbt hade nog ingen riktigt vågat tro.

Styrkan låg framförallt i centrallinjen: Målvakten Pirre hade sällan mycket att göra, men var säker när det väl behövdes; mittbacksparet Benker-Åke var två klippor och ledargestalter; mittfältsmotorerna Bylin och Ola (som visserligen mest spelade på kanten) var oöverträffade i att hitta spelvägar, och längst fram sprang våra två triumfkort: det ostoppbara anfallsparet Tommy Sjölund och Lasse P. Tillsammans hade de gjort 44 seriemål – de allra flesta lagen i division 2 Norra hade gjort betydligt färre mål sammanlagt. Man kan undra hur de två kunde fungera så bra ihop som anfallspar, för de var i grunden ganska lika som spelare: Skott-, nick- och genombrottsstarka, med kompassen inställd rakt mot målet. Rakt mot målet var för övrigt kännetecknande för hela Sirius den här säsongen. Det var pang på rödbetan, högt bolltempo och one-touch-spel, i kontrast mot de mer skönspelande men omständliga konkurrenterna IFK Sundsvall.

Vi hade lagt ett becksvart 80-tal bakom oss för gott. Nu väntade en säsong i andradivisionen – elitfotbollen – för första gången sedan 1979.


Profilen

Hej Tommy Sjölund, hur var det att spela i Sirius 1990?
Det var helt fantastiskt. Man levde ju för fotbollen, tänkte på den varje dag, och när det går så bra som det gjorde det året och allt flyter på så är det helt underbart. Vi spelade offensiv och rolig fotboll, men framförallt tänker jag på kamratskapet. Vi var sammansvetsade på planen, på träningarna och privat. Det tycker jag själv kanske är det allra viktigaste nu när jag är tränare.

Berätta om din karriär! Varifrån kom du till Sirius?
Jag började spela i Lagunda och debuterade där i division 4 när jag var 17 år – vi vann mot GUSK med 2-0 och jag gjorde båda målen. Tre år senare gick jag till ESK och spelade under Erik Hamrén, och sen kom också Lasse Pettersson dit. När Hamrén slutade så var vi sugna på något nytt, vi bodde i Uppsala och pendlade, och så flyttade vi till Sirius som låg i division 4, två divisioner nedåt. ”Ska du redan lägga av med fotbollen?” undrade de andra i laget, och jag svarade att ”nej, det är en ny resa vi börjar på”. Det var en skön känsla när vi slog dem med 5-3 fyra år senare i division 1, då var det ingen som sa något!

Och vart tog du vägen efter Sirius?
Efter sex år i Sirius fick vi in en ny sportchef som ville förnya, så jag fick inget nytt kontrakt. Jag var ju bara 30 år då och tyckte jag var mitt i karriären, men samtidigt kom Henke Eriksson och Einar Brekkan upp som var unga och hungriga. Jag varvade ner i division 6 med Rasbo och Dannemora, och påbörjade samtidigt en tränarkarriär i Fyris pojklag. Där gick det bra, och det rullade på; jag gick vidare till Fyris a-lag och tränade upp dem i fyran, och sedan tränade jag Arlanda där vi gick upp till division 3. Sedan fick jag erbjudande om att ta över Väsby i division 1. Jag besökte dem och det var lockande, men samtidigt började jag tröttna. Jag var 35 år och singel och jag umgicks bara med grabbar överallt, på brandstationen och i fotbollen. Så jag tog beslutet att bryta med fotbollen och satsa på familjen, jag träffade min fru och vi fick så småningom två barn. Men samtidigt undrar man ibland vart karriären hade tagit vägen om jag tackat ja. Rikard Norling tog ju över Väsby sedan...

Hur snittar man >1 mål per match i två säsonger i rad?
Jag hade två uppgifter på planen. För det första skulle jag ta emot bollarna från försvar eller mittfält framme i planen och lägga tillbaka på mittfältarna, så då var jag alltid felvänd. Sedan skulle jag ta mig in i boxen så snabbt som möjligt. Nyckeln var att vi kände varandra så bra. Jag och Lasse hade spelat länge ihop, och Bylin hade jag spelat ihop med redan i Lagunda. Och sedan kom Ola in som var så spelintelligent att han förstod direkt. Jag sprang innan passningen hade slagits, och Bylin bara skarvade vidare, han visste precis var jag var. Sen handlade det också om hur många bollar man får in i boxen, för hur vassa anfallare man än har så missar man ändå flera chanser än man gör mål på.

Du och Lasse P var ganska lika som spelare, hur funkade ni så bra ihop?
Ja det stämmer, vi var båda bollmottagare och genombrottsspelare. Skillnaden mellan oss var väl att han hade ett bättre skott medan jag var bättre på huvudet. Men jag tyckte vi var ganska kompletta tillsammans, det var ingenting som vi saknade.

Men fick du inga erbjudanden från högre divisioner med ditt målsnitt?
Jag spelade en testmatch med Örebro medan jag fortfarande var i ESK, men då gick det skitdåligt. Sen ville AIK se mig i en testmatch, men den blev aldrig av. Jag tror jag hade bokat en utlandsresa eller något. Men det var också så att jag hade ett läskigt stort Siriushjärta och ville egentligen inte flytta någonstans, och det bara växte med tiden. Det var igen det där med kamratskapet. Uppsala är en fin stad och det finns bara ett lag som gäller här.

Ja, men det har i och för sig inte alltid varit självklart... Sirius har ju haft ganska dåligt rykte i Uppsala stundtals.
Vi hade en stark ställning i Uppsala på min tid, jag och Pirre var runt i varenda fotbollsskola i staden och pratade, och en sån som Perra Hansson var en fantastisk ambassadör för Sirius. Men det räcker med en dålig ledare för att förstöra det som många har byggt upp. I Sirius fall var det Gunnar Grynner.

Och vad gör du idag? Har du någon kontakt med Sirius?

Ja, jag gjorde comeback som fotbollstränare för sju år sen när jag började träna min sons P04-lag i Sirius, och sedan har jag följt med det laget upp i åldrarna. De är tretton år nu, och ett av två breddlag, så de ingår inte i akademin. Vi tror på att man ska hålla på med flera sporter så länge som möjligt och många spelar innebandy också. Precis som när jag jag själv spelade tycker jag att kamratskapet är det absolut viktigaste. Vi ska göra roliga grejer tillsammans när vi åker på cuper. Jag är inte bara ansvarig för att lära dem fotboll utan också för att lära dem om livet.




Tillbaka till toppen