Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Fotbollssäsongen 1992

1992 - den bästa fotbollssäsongen 15 år bakåt och 15 år framåt i tiden. Plötsligt kändes en svag doft av Allsvenskan kring Studenternas - men tyvärr släcktes drömmen av ingen annan än... Kjelledine!

Läget i laget
Marginaler schmarginaler – Sirius behövde inga sådana i sin comebacksäsong i eliten 1991. De blåsvarta hade hängt på gärdsgården i både vår- och höstserien, men med tur och skicklighet rett upp situationen i den sista matchen båda gångerna. När nu ännu en säsong stod för dörren var målet att hitta stabiliteten, och förhoppningsvis hänga kvar i division 1 med lite mera svängrum. Och stabilt var det åtminstone i truppen. Sillyn bjöd bara på en enda ordentlig övergång, men det blev å andra sidan en segdragen historia: Det handlade om Tom Nilsson, det unga mittbackslöftet som lämnat Sirius för Hammarby som 17-åring, och som redan förra året hade varit på väg tillbaka till blåsvart. Den gången slutade den tänkta övergången i bråk, tandagnisslan och en total brytning mellan Sirius och Tom som ”aldrig mer skulle spela för Sirius”. Nu hade parterna uppenbarligen försonats, men det tog månader av funderingar, diskussioner och skriverier innan Tom till slut bestämde sig för att det var dags att flytta hem igen. Två andra nyförvärv gick nästan helt under radarn, den ende skulle med tiden komma att bli mycket betydelsefull: den unge mittfältaren Johan ”Jocke” Mattsson kom till blåsvart från GUSK; den andre hette Andreas Sandin, en ung student från Falköping som skulle studera på SLU, och Sirius skrev kontrakt mer eller mindre på chans. Spelarförlusterna var extremt lätträknade, förutom att den skadedrabbade Zaine Söderlund i princip hade lagt av redan förra säsongen så stannade de nämligen vid den kristne norrmannen Frank Skårdal, som bara fick två månader i Siriuströjan. Och sen blev det även ett byte på tränarposten, den framgångsrike Per-Anders Ingvarsson ville ha en heltidstjänst för att kunna fortsätta, ett önskemål Sirius inte hade möjlighet att uppfylla. Ingvarsson tog istället ett hobbyuppdrag i UIF, och till hans ersättare utsågs – efter några kortare spekulationer kring Erik Hamrén, Rolf Zetterlund och den gamle Siriusspelaren Stefan Nilsson – en gammal bekant i Perra Hansson. Det var ju Perra som var arkitekten bakom det Sirius som klättrat från division 4 till division 1 på tre år, först som tränare och sedan som sportchef, och nu gjorde han alltså comeback i tränarrollen efter ett sabbatsår.

Den övriga truppen började vi känna väl vid det här laget. Målvakten Per-Arne ”Pirre” Andersson stod kvar i buren, Henrik Elster var förstereserv men knäskadad, och Magnus Aronsson fick istället värma bänken. Backlinjen leddes av evighetsmaskinen Mats ”Matte” Benker, som hade hjälp av de båda genombrottsmännen från ifjol, ytterbacken Robban Söderlund och mittditon Lars Geschwind, samt även den unge Gimotalangen Mats ”Supermusen” Johansson, mittbacken Thomas ”TP” Pettersson, vänsterlöparen Conny Sveijer och reserven Anders Johansson. På mitten spelade assistmästaren Anders Bylin vidare tillsammans med den mästerlige Ola Andersson, och ett antal duktiga kantspelare i de båda ungtupparna Magnus Wikman och Magnus Nordelind, den kvicke Johan ”Tessan” Tesséus och den tekniske Matz Eriksson. Framåt gick den hypermålfarliga duon Lars ”Lasse P” Pettersson och Tommy Sjölund in på sin femte raka säsong som ostoppbart anfallspar, back-up var den unge och rappe Henrik ”Henke” Eriksson, samt den evige reserven Lars Norén.

Svensk fotboll i allmänhet präglades annars mycket av den ekonomiska krisen, som gjorde att de flesta lagen låg lågt när det gällde att spendera. Sirius drogs fortfarande – som alltid – med en svag ekonomi, även om 1991 hade givit ett litet plusresultat. Svångremmen skulle dock dras åt, och man siktade på att dra ned omsättningen från fyra till tre miljoner. ”Några spelarköp är det inte tal om, den tiden är förbi”, deklarerade fotbollsbasen Börje Carlsson prompt. Det var alltså för tillfället ganska lugnt i den svenska fotbollsdammen; den enda nyheten var regeländringen om förbud mot bakåtpassar som infördes inför säsongen 1992.


Motståndarna
Det reformerade seriesystemet ”Fotboll 90” var inne på sin andra säsong, vilket innebar att säsongen var indelad i en vår- och en höstsäsong. Division 1 bestod av fyra åttalagsserier, och Sirius placerades detta år i den östra serien. De flesta av motståndarna var väl bekanta, två av lagen hade följt med hela förra säsongen genom både vår- och höstserier: Starka och stabila Brage, som med ett i stort sett intakt lag siktade mot Allsvenskan, och ärkefienden Enköping, som såg klart svagare ut i och med tappet av den rutinerade trion Uffe Eriksson, Mats Wahlberg och Kent Carlsson, som i stort sett inte hade ersatts alls. Gefle hade vi mött under fjolårets vårserie, under hösten hade de överlevt Kvalettan och inför den nya säsongen hade de spolat den polska satsningen, och tränades nu av den oäventyrlige Stefan Lundin. Forward och IFK Eskilstuna hade vi både mött under fjolårets höstserie, de förra hade tappat sin bäste spelare Jörgen Dunberg till storebror ÖSK, de senare hade haft stor omsättning, men ändå lyckats behålla nyckelspelarna i de vassa anfallarna Patrik Bodén och Tommy Onodi, samt backklippan Glenn Rönnberg. Två av motståndarna var dock nya bekantskaper – eller vi hade åtminstone inte mött dem sedan vi senast lämnade elitfotbollen 1979: Degerfors, det Sören Cratz-tränade brukslaget med fixstjärnan Ulf ”Mål-Otto” Ottosson; och Vasalund, med ett minst sagt namnkunnigt tränarpar i de blivande förbundskaptenerna Erik Hamrén och Håkan Ericson, samt bohemen Nebojsa Novakovic och ”Super-Bo” Andersson som anslutit från Solnagrannen AIK i hopp om mera speltid.

Som klara favoriter sågs Vasalund, följda av Brage. ESK tippades slåss i botten, tillsammans med Forward och – tyvärr – vårt kära blåsvart.


Försäsongen
Som vanligt fick Sirius öva på vinnarkänslan i vinterns inomhuscuper: Man vann SIAB cup, Luciacupen och ESK-cupen, innan man fick finalstryk mot Gimo i Trettondagscupen. I Hallsvenskan slog Sirius sedan ut division 1-kollegan Gunnilse med 5-2 innan det blev respass mot Halmstad med 0-1. Gruspremiären spelades sedan mot AIK där det blev förlust med 2-3 efter en stark insats. Sedan blev det stryk mot nästa Solnalag, den topptippade seriekollegan Vasalund, med 1-3. Ett miniläger i Sundsvall resulterade i en förlust mot IFK med 1-2, efter att blåsvart släppt in förlustmålet i 89:e, och ett kryss (2-2) mot GIF – efter att blåsvart släppt in kvitteringen i 89:e. Sedan slogs Upplandskollegan Norrtälje med 4-0, och därpå blev det 2-2 mot Kjelledines Gimo i en ganska svag match. Sedan hittade Sirius en vårlig formtopp och slog Brage med 3-1, och Motala med hela 4-1. En västkustweekend gav 0-1 mot Oddevold och sedan slogs Gunnilse för andra gången på försäsongen, den här gången med 3-2. Sedan vann Sirius ett tänkt genrep mot Spånga med 3-1 efter dubbla mål av Lasse P och en strut av Tesséus. Men sedan vintern gjort sen comeback och snöat sönder den tilltänkta premiären borta mot Gefle fick Sirius istället spela en improviserad sista träningsmatch mot ESK; en torftig tillställning som vanns med 1-0 efter ett Lasse P-mål.

Eftersom Tom tillsammans med Wikman befann sig på skadelistan hela våren så mönstrade Sirius en elva utan ett enda nytt namn från fjolåret. Däremot var uppställningen ny, Perra var flexibel och varvade det hemvana 4-4-2 med ett nytt 3-5-2-system. Pirre stod förstås i målet, i backlinjen spelade Söderlund, Benker och TP – samt ofta Geschwind om det blev fyrbackslinje. På mitten utgjorde Ola och Bylin fortfarande motorn, även Nordelind fick mycket speltid, och på kanterna spelade oftast Tesséus, Matz och Supermusen. På topp: de unika målsprutorna Sjölund och Lasse P.


Division 1 Östra, vårsäsongen

Sön 26 apr: Sirius-Forward 2-1 (1-1), Studenternas
Den stora frågan inför varje premiär i början av 90-talet: Skulle det bli ett Sjölund-år eller ett Lasse P-år? Och av 1992 års premiär att döma skulle det bli ett Sjölund-år, för brandmannen från Örsundsbro satte båda påsarna som gav en smakstart på säsongen. Sjölunds första mål kom i 19:e minuten, och innebar en kvittering; gästerna hade nämligen tagit en tidig ledning då TP fått snedträff, och Anders Larsson snappat upp bollen och hittat en lucka bakom Pirre. Dessutom hade Pirre hunnit avvärja ett friläge efter en Forwardkontring, så inledningen var skakig – men så slog Söderlund en precis diagonalpass mot Sjölund, som tog ned bollen och placerade in 1-1. Målet fick Sirius att lugna ned sig, och resten av matchen spelade man stabilt med stort bollinnehav, men tyvärr desto färre chanser. Och utsikterna till en lyckad premiär mörknade när blåsvart började falla ned i matchens slutskede, och Pirre fick jobba hårt för att freda målet: I 80:e räddade han ett kanonskott till hörna, och minuten senare avvärjde han ett friläge med en utrusning. Kunde vi få med oss en premiärpinne? Svaret var ja och mer därtill, för på stoppitsch tajm smällde det plötsligt: Inhopparen Nordelind hittade Sjölund i straffområdet med en perfekt passning; Sjölund tittade upp, bredsidade in 2-1, och hade därmed ordnat en fin start på säsongen – och dessutom slapp vi den förra säsongens mest efterhängsna resultat. Det fick gärna räcka med 1-1-matcher för en lång tid framöver.


Ons 29 apr: Gefle-Sirius 2-0 (1-0), Strömvallen

Den av snö uppskjutna premiären i Gävle klämdes in strax innan Valborg, och det blev en för Sirius pinsam tillställning. En kryckförsedd Perra linkade in på presskonferensen och muttrade att ”jag hade inte gjort det sämre på planen idag”, och lade till att ”det är inte acceptabelt för ett division 1-lag”. Robban Söderlund sköt på mål i 4:e minuten, men sedan var det bara, bara Gefle. Tomas Axman kom fri och sköt bredvid, Jesper Mattsson sköt ett skott som Pirre tippade till hörna, och hörnan nickade Mats Olsson i ribban. Axman snappade upp en bakåtpassning och gick in i straffområdet, revs ned, och bollen gick till Lars Ytterbom som sköt, och TP räddade på mållinjen, och Jonas Stark sköt ett hårt skott som Pirre släppte retur på, men Söderlund rensade. Till slut stod Sirius inte emot anstormningen längre, och Tommie Högberg satte 1-0 på hörna. Dessutom hann Ytterbom med att sumpa ännu ett friläge innan det var halvtid och en stunds paus från plågan. Det kunde bara bli bättre i andra, och det blev det – något. Sirius skapade en enda chans, men den var vass: Geschwind sköt efter hörna och bollen träffade stolpen, sedan ribban, och rullade längs mållinjen utan att någon fick tag i den. Men det hade varit djupt orättvist om Gefle inte vunnit den här matchen, och det gjorde man också sedan Peter Fyhr satt 2-0 i näst sista spelminuten. Och Sirius fick åka hem och skämmas kring valborgseldarna 1992.


Sön 3 maj: Degerfors-Sirius 2-1 (1-1), Stora Valla
Framåt hösten skulle Degerfors komma att fira ett osannolikt allsvenskt avancemang efter ett bragdartat kval mot Djurgården. Detta var dock inget man kunde ana på våren, då brukslaget ännu inte visat upp något särskilt. Men man hade ju Mål-Otto, som var faktorn som utgjorde skillnaden mellan lagen i den här annars jämna drabbningen. De första 10 minuterna fortsatte Sirius annars på det inslagna spelet från Geflematchen – med att spela uselt. En helt omarkerad Mål-Otto sköt in 1-0 på hörna redan i 4:e minuten. Men Sirius bjöds snart in i matchen igen, då målvakten Mats Johansson tappade bollen framför fötterna på Sjölund i 11:e minuten, och så var det 1-1. Ola gjorde ett fint jobb på mitten och Sjölund och Lasse P slet hårt på topp, men blåsvart hade inget flyt i avgörande lägen; närmast kom Lasse P som sprang sig fri i 42:a och prövade en lobb, men Mats i buren var med på noterna. I andra svängde pendeln över till Degerforshåll igen, och hemmalaget satte logiskt nog också 2-1 i 62:a, då Mål-Otto nickade in ett inlägg. Så fick Sirius jaga kvittering igen, vilket man gjorde den sista halvtimmen utan att lyckas. Ola sköt ett svårt skott, som räddades med en benparad, och Söderlund fick på en hård nick, som tippades till hörna. Sören Cratz berömde Sirius fina spel efter matchen – fint, men poäng hade varit en roligare belöning.

Sön 10 maj: Sirius-Brage 0-1 (0-1), Studenternas
För att inspirera truppen tog Perra med sig alla på teater; Staffan Göthes klassiska pjäs ”En uppstoppad hund”, med förhoppningen att ”de skulle bjuda på sig själva som skådespelarna på scenen”. Resultatet: En riktigt oinspirerad och trist insats mot Brage. Spelsystemet skiftades till 4-4-2, vilket gav en stabilare defensiv, men dessvärre gick ut över offensiven. Tesséus frestade mål-Bengan med ett skott som tippades till hörna, Sjölund hade någon halvchans, men det var ingen sprudlande tillställning. I 32:a glimtade så Brage till med ett klassmål: Ett inlägg kom, en trängd Mattias Woxlin lyckades peta fram bollen till Bernard Brcic, som placerade in 0-1 bakom Pirre. Ett par halvchanser till kvittering följde; Lasse P sköt högt över, Bylin sköt bredvid, och Ola fick matchens sista målchans då han sköt ett skott som mål-Bengan räddade. Det var i 49:e minuten... och sedan hände ingenting mer. Efter den lovande premiären hade det gått grus i maskineriet för Sirius – den här säsongen också. Sirius var nu tabelljumbo, två minusmål bakom Eskilstuna som väntade i nästa omgång.

Sön 17 maj: IFK Eskilstuna-Sirius 3-0 (3-0), Tunavallen
Nu var det nattsvart. Mot Eskilstuna provade Perra att spela TP och Geschwind som mittlås, medan Benker fick i uppdrag att täcka kanten, och resultatet var direkt katastrofalt. Sirius dirigerade visserligen mycket av spelet på mittplan, men i försvarslinjen var det hönsgård, och anfallsduon Patrik Bodén – Tommy Onodi rann igenom gång på gång. Efter 11 minuter slog Onodi ett inlägg som Bodén var först på, och så stod det 1-0. Några halvchanser från Sirius följde, men snart ringde det bakom Pirre igen då Onodi passade fram Bodén, som sprang ifrån hela Siriusförsvaret och sköt in 2-0. I ett försök att täta läckorna klev Benker över från höger till vänster, men till ingen nytta, för nu hade Sirius tappat allt. Eskilstuna spelade ut, och 3-0 kom strax innan paus då Bodén slog ett inlägg som tog på Söderlund och trillade in i Siriuskassen. Andra blev en ren transportsträcka, Henke Eriksson kom in tidigt och fick rejält med speltid för första gången – och gjorde det bra. Men i allt övrigt var det bara mörker på Tunavallen. Sirius kvar som jumbo, en poäng efter Degerfors.

Tor 21 maj: Enköping-Sirius 0-2 (0-1), Enavallen
Dags för krisderby: Sirius usla fyra-raka-torsk-form mot ESK’s nästan lika dåliga tre-raka-torsk-form. Nu hade vi helt enkelt inte råd att förlora, men förutsättningarna kunde varit bättre – Benker var avstängd och Bylin skadad. Å andra sidan fick Perra två positiva besked dagarna innan match då de båda långtidsskadade Tom och Wikman nu var tillgängliga för spel. Hos ESK var det b-stämpel på det mesta; eftersom Enavallen var under renovering fick man spela hela säsongen på sin nödtorftigt upprustade C-plan, med temporära läktare och en enormt gropig plan. Sirius hade till en början dock inga problem att hantera underlaget, utan tog tag i taktpinnen direkt, och det mesta kretsade kring Ola som gjorde en strålande match. I 20:e var det nära då Ola kom fri men sköt utanför, ledningsmålet kom istället i 27:e då målvakten Tomas Höglund tappade bollen vid en hörna, och Ola sköt in 0-1 i maskorna. I förhoppningen om att kunna hålla tätt backade blåsvart hem i den andra halvleken, och ESK pressade hårt för en kvittering. Men de grönsvartas impotens var nästan total, det blev sällan farligt framför Pirre, och lika lugnt kunde Höglund i ESK-målet ta det, eftersom Sirius slog bort vartenda kontringsläge på den svårbemästrade planen. En enda gång brände det till då Fredrik Jacobsson vann en nickduell framför mål, men Pirre räddade precis på mållinjen. Och till slut lyckades Sirius också utnyttja ett kontringsläge; Lasse P stormade fram och spelade till Sjölund, som fälldes klumpigt av en jagande Kjell Taxén – Robban Söderlund tog straffen och tvekade inte – 0-2, och vårluften kändes plötsligt lite lättare att andas. Och Sirius lämnade jumboplatsen, en sjätteplats för de blåsvarta, med en poäng ned till Forward och Degerfors.

Sön 24 maj: Sirius-Vasalund 3-5 (2-1), Studenternas
I 60 minuter gjorde Sirius sin klart bästa match för säsongen, när man både dominerade och levererade mot topplaget Vasalund. Men så vände allt på en femöring tack vare två, då ännu ganska okända, Vasalundsspelare: Super-Bo Andersson och Nebo Novakovic. Sirius tog ledningen i 27:e minuten efter att dark-horsen Andreas Sandin, som kastats in i startelvan i sista minuten efter ett sent återbud, spelat fram Sjölund till 1-0. Vasalund replikerade snabbt då Novakovic slängnickade in 1-1, men Sirius återtog lika snabbt ledningen då Lasse P nickskarvade fram till Sjölund, som sköt in 2-1 via ribban. Det positiva Siriusspelet fortsatte i andra, och i 59:e slog Sjölund ett inspel till Lasse P, som sköt in Sirius tredje mål i matchen och sitt hundrade Siriusmål i karriären. Sirius var på raka spåret mot en trepoängare, men bara 30 sekunder efter 3-1-målet vände matchen, då Novakovic saftade till från 30 meter, och fick en drömträff upp i krysset (”om denne Novakovic så spelar fotboll i 20 år till så kommer han aldrig att göra ett liknande mål”, felspådde UNT’s krönikör dagen efter). Den snabba reduceringen fick osäkerheten att sprida sig som en löpeld inom det blåsvarta laget, och strax var det också kvitterat då Vasalund slog ett inspel, och Super-Bo stötte in 3-3 medan Tom Nilsson och Söderlund passivt tittade på. Avrundningen av matchen blev ett frustrerande Hawaii-spel där Sirius missade sina lägen, samtidigt som man tillät gästerna att härja alldeles för ostört i straffområdet. Ola hade chansen att ta tillbaka ledningen, men sköt utanför, istället satte Vasalund 3-4 efter ett inkast, där Super-Bo enkelt tryckte undan sin försvarare och nickade in bollen. Och historien upprepade sig: Ola fick en chans att kvittera men fick bollen ifrån sig, och istället fick Super-Bo fira ett äkta hattrick då han sköt in 3-5 i vänsterkrysset. ”Vilket flyt jag hade, allt gick in”, strålade Super-Bo efter matchen – hos Siriusspelarna var det betydligt dystrare miner. Tillbaka på jumboplatsen igen, på samma poäng som Forward, men sex minusmål till sin nackdel.

Tor 29 maj: Sirius-IFK Eskilstuna 1-1 (0-0), Studenternas
TBT till säsongen 1991 och dess märkesresultat: Sirius hade hållit sig borta från 1-1-matcher hela säsongen, men nu var det alltså dags igen. I den första halvleken ägde gästerna det mesta av bollen, men utan att skapa något. Det var segt, tempofattigt och händelselöst och behöver inte beskrivas närmare än så. I andra blev det bättre fart och stundtals tung press mot Eskilstunamålet. Lasse P sköt ett skott i steget, strax över ribban. Tom sköt en farlig frispark som räddades med en utboxning, och Benker sköt returen över. Mitt i pressen stack Eskilstuna och Onodi upp med ett friläge, men Pirre rusade ut och avvärjde. 1-0 kom sedan rättvist i 61:a genom en soloprestation av Ola, som dribblade bort två man och sköt in bollen bredvid målvakten. Men precis som så ofta säsongen innan så bjöds motståndarna onödigt in i matchen igen; Tio minuter efter målet drog Nordelind på sig en onödig frispark, bollen slogs mot bortre stolpen där en eskilstuning nickade in i banan, och Richard Thomsen mötte med huvudet till 1-1. En inbytt Henke skapade chanser till ett segermål, en fri Lasse P sköt rakt på målvakten, men till ingen nytta – det stannade vid en poäng. Men poängen lyfte ändå Sirius från jumboplatsen – nu sexa med en pinne ned till Forward på jumboplats och ESK bakom på målskillnad.

Sön 1 jun: Vasalund-Sirius 4-0 (3-0), Skytteholm
Ett av målen med serien var att inte låta något lag ta hem alla sex poängen i mötena med Sirius – men det sprack när vi fortsatte släppa in mål mot Vasalund; fyra raka i slutskedet av hemmamötet följdes upp av fyra till i bortamötet. Sirius spelade bra fotboll på mittplan, men led av ett mjäkigt närkampsspel där de blåsvarta klev åt sidan när motståndarna smällde på. Och målen rann in: i 33:e kom 1-0 med samma spelare i huvudrollen som i hemmamötet, då Novakovic slog in bollen från kanten, och Super-Bo stötte in den i mål. 2-0 kom fem minuter senare då försvararen Fredrik Nilsson i lugn och ro kunde ta emot ett inspel och lägga in bollen i målet på volley, och 3-0 gjorde den blivande Siriustränaren Kjell Jonevret i en kontring sedan Robban Söderlund slarvat bort bollen. Den andra halvan var en transportsträcka, Sirius skapade visserligen en del, bl.a. ett skott i ribban av Tesséus, men det var Vasalund som satte även det sista målet; ett klart misstänkt offsidemål av Novakovic. Tabelläget oförändrat, Sirius sjua.

Tis 9 jun: Sirius-Enköping 5-2 (3-1), Studenternas
Visst hade Sirius det jobbigt i grundserien -92, men det fanns de som hade det värre – ESK till exempel. Pepparrötterna var åderlåtna på det mesta av kvalitet i truppen, och radade upp förlust på förlust. Och nu var det dags för säsongens andra ångestderby, där den eventuella vinnaren hade chansen att lyfta från bottenträsket och andas ut, åtminstone för en stund. Och det var gästerna som till en början såg ut att kunna bli det laget, då man inledde bäst, och även tog ledningen i 13:e då Fredrik Jacobsson nickade in 0-1 bakom en passiv Pirre. Men efter kvarten spelad tog blåsvart över, och det rejält: Sjölund inledde med en nick som räddades på mållinjen, och strax därefter kom kvitteringen då Söderlund letat sig ned till kortlinjen, dragit några av Enabygdens försvarare, och skickat in bollen snett inåt-bakåt, där Lasse P mötte och stötte in 1-1. Sex minuter senare kom Tesséus med bollen och spelade fram Bylin som sköt ett inte alltför märkvärdigt skott – men målvakten var skymd och reagerade för sent, och så stod det 2-1. Nästa mål kom i 34:e när planens lirare, Robban Söderlund, snurrade upp några försvarare till och spelade Bylin, som med en enormt känslig eller möjligen tursam lobb smekte in 3-1. Och i andra halvleken spelade Sirius ut hela registret och utklassade ESK fullkomligt. I 55:e fick Sirius en hörna, där Söderlund kastade sig fram mot kortlinjen och nickade in bollen till Ola, som sköt in 4-1. Sirius dominerade sedan matchen ut, och Lasse P och Sjölund slet ESK’s försvarsspel sönder och samman, men trots detta blev det målmässigt oavgjort under den återstående halvtimmen: Sjölund spädde på till 5-1, men den blivande blåsvarte Niklas Norell tröstmålade för ESK till 5-2. Men även om siffrorna kunde och borde ha blivit större så var det en imponerande och solid insats från samtliga på planen. Och Sirius lyfte från det sumpigaste bottenträsket, nu en sjätteplats, på målskillnad före ESK och fyra pinnar före Forward under strecket.

Lör 13 jun: Brage-Sirius 1-1 (0-0), Domnarvsvallen
1-1-matcher var man som sagt trött på sedan 1991, men ibland kan sådana kännas riktigt bra också. Som när Sirius knep en välförtjänt pinne mot topplaget Brage på svårspelade Domnarvsvallen – nu kändes det som att det började lossna på allvar. Sirius var det bättre laget under större delen av matchen, och Ola överglänste Brages Bernard Brcic i rollen som respektive lags spelmotor. Den första halvleken var tillknäppt, men de två chanserna som skapades var Sirius: Lasse P la bollen precis bredvid mål på Wikmans inlägg, och Sjölund kom nära på en målvaktsretur. Brage startade andra halvleken mer aggressivt, och i 66:e kom 1-0 då Mattias Woxlin forcerade in en hörna. Nu trodde nog det grönklädda as-laget att saken var klar, men Sirius kom igen, tog över, och skapade chanser. Kvitteringsmålet var en perfekt pärla från Nordelind, som drev bollen långt utan att någon gick på, såg en lucka och sköt in bollen vid vänsterstolpen från 25 meter. Och det hade kunnat bli ännu bättre då Ola dundrade en frispark i ribbans underkant med fem minuter kvar – ”ett skosnöre från en seger”, som Ola uttryckte det. Nu var vi på gång, men trots detta förvärrades tabelläget i botten eftersom Forward vann. Sirius kvar på sjätteplatsen, men bara två pinnar ned till strecket.

Sön 21 jun: Sirius-Degerfors 1-3 (0-1), Studenternas
Precis när man tror att man är ute så dras man tillbaka ned. I bottenträsket alltså. Matchen mot kölaget Degerfors borde inneburit ganska goda vinstchanser med Sirius goda form, men när Ola kastade in handduken med ett ömmande knä så ändrades förutsättningarna. Matchinledningen var ändå hyfsad, Sirius hade mycket boll men lyckades inte skapa mycket till problem för det röda försvaret. Degerfors visade istället hur det skulle gå till när man tryckte in ledningsbollen i 21:a; Mål-Otto fick ett friläge som Robban Söderlund bröt till hörna, Pirre räddade det första skottet efter hörnan, men Tommy Mohlin nickade in 0-1 på returen. Sirius skapade några halvlägen innan paus, Bylin sköt ett svårt skott som Degerforsmålvakten sträckte ut och räddade, och Nordelind kom fri och sköt strax utanför. Någon uppryckning i andra halvleken var det heller inte tal om, de blåsvarta spelade semesterfotboll med lågt tempo och massor av felpassningar. Mål-Otto spelade fram Ola Svensson till 0-2 i mitten av halvleken, och det var många bud på 0-3 innan det kom i 85:e då en helt omarkerad Mål-Otto nickade in ett inlägg. Enda ljuspunkten i denna undermåliga match kom i slutminuten då inhopparen Henke Eriksson satte sitt allra första av många Siriusmål till 1-3. Läget tjocknade i botten – Sirius sexa, men bara en pinne ned till ESK och två till Forward.

Mån 13 jun: Forward-Sirius 1-0 (1-0), Trängens IP
Med bara två omgångar kvar av vårserien var det plötsligt dags för ett märkligt tajmat sommaruppehåll – men samtidigt också påpassligt, eftersom det gav Olas onda knä en chans att läka. En av de tre veckorna tillbringade Sirius på sommarläger i Halmstad, för att svetsa ihop gruppen, och för att spela en träningsmatch mot söderkollegan Leikin, som Sirius vann med 5-3 efter en otrolig vändning med tre mål de sista fem minuterna.
   Men när serien så sparkade igång igen var Ola fortfarande inte frisk, och Siriusspelet haltade likaså. Den viktiga sexpoängsmatchen mot Forward förlorades på fysik och inställning: Örebroarna vann de flesta närkamperna, och så gott som samtliga nickdueller. I 16:e kom 1-0, då Nicklas Grönholm sprang ifrån ett segt Siriusförsvar på en löpboll, och placerade ostört in bollen bakom Pirre. 2-0 hängde också i luften då Niklas Gustafsson kom ren och lobbade, men prickade stolpen istället för nätet. Det blev bättring i andra då Sirius skapade två kvalificerade kvitteringschanser: Den första sumpades av domaren som missade att blåsa när Lasse P fälldes inne i straffområdet, den andra räddades av ribban då Robban Söderlund nickade till på en hörna. Matchen avslutades med en stund Hawaiifotboll där inget av lagen förmådde kontrollera händelserna, mål hängde i luften åt båda hållen, men de båda målvakterna lyckades hålla tätt halvleken ut.
   Hur trist det än var att förlora så hände det ännu tristare saker den här eftermiddagen: Försvarsikonen Matte Benker fastnade med skruvdobbarna i gräset och bars av planen med ett befarat (och snart bekräftat) trasigt korsband – sorgligt, eftersom detta skulle bli backveteranens sista säsong, och en blåsvart karriär som sträckte sig över tre decennier tog därmed slut denna sommarkväll på Trängens IP. Läget var tajt i botten – Sirius sjua, en pinne efter Forward och en före ESK. I den sista omgången mötte samtliga lag motståndare utan något att spela för, men Sirius hade sannolikt den lättaste uppgiften i Gefle hemma, medan ESK åkte till Degerfors och Forward till Skytteholm.

Sön 19 jul: Sirius-Gefle 3-1 (0-0), Studenternas
Sommaren stod i full blom och Ola var tillbaka. Och Sirius vann måstematchen mot Gefle utan minsta darr på manschetten. Det var visserligen nervöst i den första halvleken, men samtidigt fick de babyblå gästerna inte igång något spel överhuvudtaget, och det var i stort sett spel mot ett mål – men i detta mål stod målvakten Anders Markström och motade bort det mesta. En nickskarv strax utanför stolpen av Sjölund, och ett stenhårt markskott från samme man, blev de allra farligaste chanserna i den första halvan. Direkt i andra fick så Sirius utdelning i form av en straff, Robban Söderlund klev orädd fram till straffpunkten och sköt in 1-0 i högerkrysset. Och nu lossnade det: i 50:e minuten slog Wikman en skruvad hörna som Sjölund nickskarvade över Markström och in i mål till 2-0. Nerv i matchen blev det ändå när Jesper Mattsson nickade in 2-1 på gästernas första avslut med 25 minuter kvar, men eftersom rapporterna från Degerfors talade om att rätt lag var på väg mot segern där så inföll sig aldrig paniken. Istället punkterade Gefle tillställningen med ett självmål – klockan hade tickat upp till 80:e minuten när Ola skickade in ett skruvat inlägg, och försvararen Tommie Högberg försökte rensa undan men skarvade istället in 3-1 i egen bur. Och så stod det klart att Sirius skulle få spela vidare i Höstettan, medan fienden ESK fick lida i Kvalettan. Olas återkomst hade gjort underverk för Siriusspelet, men minst lika glädjande var hur sömlöst Geschwind klev in och fyllde Matte Benkers tomma skor.

 Brage
 14 10 1 3
 22-13 31
 Vasalund
 14 8 3 3 28-17 27
 Gefle
 14 7 3 4 16-13 24
 Degerfors
 14 6 3
 5 20-17 21
 IFK Eskilstuna
 14 6 2 6 17-13 20
 Sirius
 14 4 2 8 19-27 14
 Forward
 14 3 3 8 15-20 12
 Enköping
 14 3 1 10 12-29 10


Efter vårettan och inför höstettan
Poängmässigt tog vi exakt lika många poäng i den här serien som vi gjorde i vårserien 1991 – 14 – men Perra var tydlig med att den högst prioriterade uppgiften var att hitta ett eget spel, ”för utan ett eget spel kan man aldrig vinna en serie”. Så om vi 1991 mest spelade över mittfältet och lät Sjölund och Lasse P göra jobbet, så spelade vi nu bollen genom mittfältet – eller försökte iallafall. Och det såg bra ut när det väl fungerade, men det gjorde ju inte alltid det.

Men räckte gjorde det ju hursomhelst för att uppnå målet: Spel i höstettan. Och återigen blandade SvFF om i serierna och placerade Sirius i den norra serien, tillsammans med seriekompanjonerna Gefle och Vasalund, där flygresor bortom polcirkeln garanterade att kassör Svante Brinkhagen skulle få svettas. Till denna serie anslöt tre lag från norra Vårettan: IFK Luleå, som missat Kvalsvenskan med en hårsmån, ett mestadels hemvävt men starkt lag, kryddat med den skickliga ryssen Vladimir Galaiba; lappländska Kiruna, som dock tycktes ha såg ut att tappat sin spets sedan förra årets succé; samt GIF Sundsvall, som fått utstå nesan att inte länge vara bäst i staden då IFK Sundsvall tagit över den titeln – ”Lill-Damma” Mattsson tränade, och Leif ”Foppa” Forsberg gjorde målen. Serien kompletterades med två lag från Vårtvåan: Umeå FC, vars satsning mot Allsvenskan fortsatte med bl.a. en ung Jesper Blomqvist och försvarsgeneralen Urban Westerberg. Och slutligen hade vi seriens pikanta krydda i brukslaget Gimo, Kjelledines och Musses skrällgäng som mot alla odds tagit sig hela vägen upp till elitfotbollen – Upplandsderbyn väntade alltså även i höst, men mot ett mer sympatiskt motstånd än de gamla vanliga pepparrötterna. En titt i spelschemat avslöjade att Sirius skulle få tuffast möjliga öppning på serien: den ena seriefavoriten Vasalund hemma på Studan, följt av den andra favoriten Luleå på bortaplan. Vi såg ut att gå emot ännu en nervpinande höst.
Innan höstserien startade hann Sirius dessutom med att med nöd och näppe avancera i ”Skandiacupen”: Mot division 2-laget Älvsjö låg Sirius under med 2-0 på Älvsjö IP, men dubbla mål av Tesséus tog matchen till förlängning, och där skickade Robban Söderlund in en straff som innebar avanemang till nästa omgång.


Höstettan

Ons 29 jul: Sirius-Vasalund 4-0 (1-0), Studenternas
Vem hade kunnat tro detta – från 0-4 till 4-0 mot, med division 1-mått mätt, stjärnspäckade Vasalund. Sirius var heltända från början, men Vasalund var också bra och Novakovic skapade mycket oreda, så inledningsvis fick Pirre göra några viktiga räddningar, bl.a. på ett distansskott från Magnus Frykman och ett friläge för Kjell Jonevret. Istället kom 1-0 i mitten av halvleken, då Geschwind förlängde en hörna, och Lasse P sträckte ut och nådde fram till att peta in bollen. Andra halvleken inleddes med ett drömanfall: Wikman löpte 30 meter på kanten, väggspelade med Sjölund och fick tillbaka bollen, och slog en öppnande passning till Lasse P som satte 2-0. Målet tycktes helt knäcka Solnas andralag, och Sirius spelade positiv fotboll där en mästerlig Ola låg bakom det mesta. Föreställningen avslutades med dubbla mål av Sjölund, först kom 3-0 efter en precis pass av Tesséus och sedan 4-0 med fem minuter kvar på ett distansskott. Det var fantastisk fin fotboll  i alla lagdelar som presterades av Sirius, och en av de allra bästa var Geschwind – tidigare hade han mest sett darrig ut vid sina inhopp, nu hade han växt ut till en försvarsklippa.

Sön 2 aug: Luleå-Sirius 1-2 (1-1), Skogsvallen
Vad hade hänt med blåsvart egentligen? Plötsligt spelade man strålande fotboll och avpolletterade de båda seriefavoriterna inom mindre än en vecka. Var vi nu tillbaka på spåret mot Allsvenskan och i förlängningen världsherravälde? Och var det vinstfattiga 1991 bara ett litet gupp på vägen? Efter en kort inledande sekvens med Lulepress på Skogsvallen föll 0-1-målet i 11:e minuten när Wikman spelade fram Bylin, som placerade in bollen. Därefter tog blåsvart över initiativet och behöll det halvleken ut, men trots detta var det hemmalaget som gjorde målet efter en riktig målvaktstavla: Luleå fick en frispark på mittplan, Joakim Karlsson gick upp och nickskarvade bollen vidare – varpå den flög in i mål bakom en totalt felplacerad Pirre. Direkt efter vilan tog Sirius tillbaka ledningen; det var återigen en fin assist av Wikman som nådde fram till Sjölund, som med en enkel bredsida rullade in 1-2 invid stolpen. Pirre fick sedan revansch efter sin tavla när Luleå skiftade till en tremannakedja och satte rejält med press mot Siriusmålet – Pirre och den nykomponerade backlinjen med en årsdebuterande Anders Johansson stod pall halvleken ut, och på slutet var det faktiskt närmare 1-3, då Bylin var nära att näta igen, och Ola dribblade sig ända fram till mål men avslutade svagt. Men en riktigt skön skrällseger blev det ändå på seriens första Norrlandstripp. Sirius och Umeå var de enda två fullpoängarna efter två omgångar, Sirius etta med tre plusmål i målskillnad.

Sön 9 aug: GIF Sundsvall-Sirius 4-1 (0-1), Idrottsparken

Den fantastiska formtoppen höll i sig en timme in på den tredje omgången, men sedan la Sirius ett stort krokben för sig själva och gav bort segern med en rad spektakulära bjudningar. Men till en början spelade Sirius ut hela registret mot ett lätt paralyserat Sundsvall, och pepprade den duktige målvakten Jonas Lundgren med skott. Endast ett av dem gick in, då Sjölund kunde peta in 0-1 på egen retur i 18:e minuten, men många andra var nära: Nordelind sköt ett distansskott mot krysset, Sjölund nickade i famnen på Lundgren och lobbade strax över ribban, och Lasse P sköt stenhårt i ribbkrysset. Matchbilden höll i sig i inledningen av andra, men så kom hjärnsläppen: I 60:e slog Sundsvall en slumpboll som Geschwind tog ned och slog en onödigt riskabel bakåtpassning till Robban Söderlund, som lyckades få bakvikt och strulade bort bollen, och så stack Krister Lundgren påpassligt fram, stal bollen och placerade in kvitteringen. Nästa blackout stod Nordelind för, som i 69:e hade omkull Fredrik Johansson i straffområdet – domare Germund Nilsson var snäll och friade, men Nordelind gjorde om samma sak en gång till, och nu kunde inte Nilsson blunda: Johansson tog själv hand om straffen och slog in 2-1. Och nu var det kört, Sundsvall forsade fram över planen och Krister Lundgren satte två kassar till innan det var slut. En riktig praktkollaps var fullbordad, inte olik den mot Vasalund tidigare under säsongen. Sirius trea, tre pinnar efter ledande Umeå.

Ons 12 aug: Sirius-Gimo 3-3 (2-0), Studenternas
Vi hade kollapsat mot Vasalund, och vi hade kollapsat mot Sundsvall. Nu fick det väl räcka med kollapser? Nej, inte ännu, för mot Kjelledines Gimo väntade alla kollapsers mamma: Sirius tappade 3-0 till 3-3 under matchens sista 11 minuter. Det strulade för Gimo från början, då viktige Mattias ”Musse” Johansson hade svårt att få permis från lumpen – ett par minuter innan avblåsning kom han kutande från F16. När Musse sedan hoppade in efter en kvarts spel hade blåsvart redan satt ett fasligt tryck på Gimomålet. Sirius skapade mängder med klara chanser – bl.a. sumpade Robban Söderlund öppet mål på en hörna, och Gimo rensade också en boll på mållinjen. Till slut spräckte TP nollan med ett sällsynt mål då han lobbade in 1-0 efter en hörna i 34:e, och det hann också bli 2-0 strax innan paus då Lasse P avslutade efter väggspel med Bylin – den duktige Roine Eriksson i Gimomålet räddade med fingertopparna, men Sjölund la in returen i öppet mål. Och bombardemanget bara fortsatte i andra;  Lasse P, Sjölund och Ola hade alla rena lägen, men 3-0 målet kom på en tveksamt dömd straff, sedan mål-Ronnie krockade med Sjölund och Söderlund pangat in elvametaren. Det hade alltså kunnat vara betydligt mer än en tremålsledning, och ingenting talade för något annat än en säker seger, men så smög sig en osäkerhet in i det blåsvarta agerandet. Först gick Ola ut för att vila sitt ömmande knä, sedan slog Musse en otäck frispark i 72:a minuten som Pirre tippade till hörna. Och så kom reduceringen genom Lasse Johansson i 79:e som tände Gimo än mera, och ett paralyserat Sirius tittade på medan matchen rann dem ur händerna. 85:e minuten: Musse slår en frispark som Conny Helén nickar in till 3-2. 92:a och sista minuten: Mats Pettersson slår ett inspel från hörnflaggan, och backen Björn Andersson saftar till på volley – 3-3 strax under ribban. En oförklarlig, obegriplig och onödig kollaps, och den allsvenska doften kändes inte längre lika starkt i näsborrarna. Sirius på fjärde plats, men hade ändå ett kortare avstånd till toppen efter denna omgång – två pinnar till ledande GIF Sundsvall.

Sön 16 aug: Sirius-Umeå 2-0 (1-0), Studenternas
Det stod en stor elefant i rummet när Sirius mötte Umeå på Studan. Och även om spelarna försökte ignorera den så var det omöjligt att inte höra dess budskap: ”TÄNK PÅ KOLLAPSEN”. Sirius fortsatte annars spelmässigt på den inslagna vägen – med att spela bra, vilket man ju gjort i varenda match sedan höstettan startade. Och chanser skapades: I 19:e kom Lasse P fri, men satte avslutet i stolpen. 1-0 kom istället i 35:e då Ola avancerade från mittplan, och efter att ha väggat sig fram med Lasse P kom han fri med Bosse Lidén i Umemålet och la in bollen vid stolpen. Och sedan träffade Sirius virket igen, då Geschwind nickade i ribban på en hörna, och Söderlund sköt returen över ribban. Gästerna var dock inte ofarliga och skapade två riktigt kvalificerade målchanser: I första nickade Patrik Sandström i ribban, och i andra var Sandström framme igen och stötte bollen mot mål från en meter, men Pirre gjorde en fantastisk räddning. Och så kom det ändå välförtjänta 2-0-målet i 72:a minuten; Bylin sköt ett lågt, pressat 25-metersskott, Lidén lämnade retur, och Lasse P vräkte sig fram framför en försvarare och skallade in bollen i mål. Elefanten pockade på, men de blåsvarta lyssnade inte – på de 20 minuter som återstod skapade gästerna inte en enda ordentlig reduceringschans. Och Sirius höll sig i toppen – trea i tabellen, två pinnar bakom ledande Luleå.

Sön 23 aug: Kiruna-Sirius 1-2 (0-2), Lombia IP
Sirius inledde fotbollsveckan med att åka ur Skandiacupen efter en oinspirerad insats mot Spånga hemma på Studan – Sjölund gav Sirius en tidig ledning, men sedan vände Spånga till seger med 1-2. Men nu kunde de blåsvarta istället fokusera på den alltmer spännande serien.
   Där väntade säsongens verkliga långresa – och reser man sådär en 240 mil t.o.r. för en bortamatch så är det ju trevligt om man får poäng med sig hem. Det fick Sirius i Kiruna, alla tre till och med, i en ganska jämn match där Kiruna led bottenlagets typiska problem: man satte inte chanserna. När Sirius väl spelat sig varma på Kirunaplasten så tog man över efter runt 20 minuter, och det var Wikman som visade vägen med några pigga aktioner. Med knappa halvtimmen på klockan tog Sirius sedan ledningen genom ett vådaskott av Lasse P – ett inlägg från högerkanten kom lite snett och seglade över Kirunamålvakten Jonas Esko till 0-1. Nästa mål kom sedan strax innan paus då Robban Söderlund påpassligt sträckte upp huvudet på en hörna som ändrat riktning, och knoppade där in 0-2. Kiruna var dock långt ifrån ofarliga; man hade prickat ribban inte mindre än två gånger i den första halvleken, och i 59:e kom reduceringen – ett inlägg nådde Roger Wikström som spelade vidare till Leif Olsson, som hade fritt läge framför mål. Chanser fortsatte att skapas åt båda håll, Tesséus hade två frilägen att utöka ledningen, men brände båda, och i slutminuterna agerade Robban Söderlund räddande ängel på mållinjen och förhindrade en kvittering. ”Nu går vi för seriesegern”, hojtade Perra i omklädningsrummet när han trodde att det var journalistfritt omkring, men UNT’s Rolf Björk snappade upp den nya, djärva målsättningen. Sirius hängde på Luleå i toppen – nu tabelltvåa två pinnar bakom förstaplatsen.

Sön 30 aug: Gefle-Sirius 0-3 (0-1), Strömvallen
Han inledde säsongen som darrig reservback, nu var han mittbacksklippa – och matchhjälte! Lasse Geschwind var mannen som nickade Sirius till segern på Strömvallen, och såg till att vi nafsade Luleå i hälarna i toppstriden. Det var dock Gefles match från början, och speciellt ställde Håkan Nilsson till med mycket problem på sin högerkant. Men satte chanserna gjorde man inte, bl.a. nickade den blivande tråktränaren Per Olsson utanför ur fritt läge, och istället satte Sirius sin första chans i 34:e, när Geschwind nådde högst på en hörna. I andra gjorde Sirius skäl för ledningen och radade upp chanser; de båda skyttekungarna Sjölund och Lasse P hade flera lägen kvar, men det blev återigen Geschwind som slog till när han nickade in 0-2 på hörna efter skarv av Söderlund i 56:e. Och nu gick luften totalt ur ett deprimerat hemmalag, blåsvart spelade ut och spädde på med 0-3 med kvarten kvar; Lasse P var frispelad av inhopparen Henke.
   Samtidigt hade det under ett långt tag mullrat av missnöje under seriepyramiden – det nyskapade seriesystemet som sågs som krångligt, oförutsägbart och dyrt, och hade knappt någon förespråkare kvar. Detta ledde till den unika händelsen att man meddelade att allt skulle skrotas utan övergångsperiod – redan 1993 skulle det vara raka serier över hela banan som gällde. Detta innebar också att det nu fanns 14 allsvenska platser att fylla, istället för 10 som i det nuvarande systemet. Det såg ett tag ut som att en serieseger i höstettan skulle ge en direktplats till högsta serien – drömmen om Allsvenskan kom allt närmare – men man landade till slut i att seriesegraren skulle möta ett lag från Kvalsvenskan i ett avgörande kval.

Tis 8 sep: Sirius-Gefle 1-1 (1-1), Studenternas
Sirius var på väg mot Allsvenskan, och en lätt fotbollsfeber rådde i Uppsala – då meddelade succétränaren Perra Hansson att det var dags att hoppa av efter säsongen. Precis som föregångaren P-A Ingvarsson angav han tidsbrist som huvudorsak – att träna ett elitfotbollslag parallellt med att sköta ett civilt jobb var uppenbarligen en olösbar ekvation – men också att det var dags för nya krafter att ta över. Perra var ju arkitekten bakom det nybygge som påbörjats 1986 på den absoluta botten, och som sju år senare nu med stormsteg var på väg mot toppen – men nu kände han alltså att tiden var mogen att lämna över bygget i andra händer.
   Samtidigt vände serien med ett returmöte mot Gefle. De krisande gästerna befann sig nu klart under strecket och satsade allt på att täta bakåt, och Sirius fick det svårt med att penetrera den uppresta försvarsmuren. Blåsvart tog tag i bollen från start, men skapade i stort sett ingenting, förrän efter i 35:e minuten då bollen plötsligt låg i Geflemålet – Lasse P hade runnit igenom till höger och placerat in 1-0 vid vänsterstolpen. Tyvärr replikerade Gefle i stort sett omedelbart då Jesper Mattsson nickade in en frispark bakom en passiv Pirre. Baklängesmålet hade en dålig effekt på Siriusspelet, och nu var det snarare gästerna som låg närmast ett ledningsmål; det såg skakigt ut i backlinjen ett flertal gånger om, och det var inte förrän de sista tio minuterna som Sirius skapade farligheter igen. Först kom Söderlund till skott efter väggspel med Bylin, bollen styrdes och Geflemålvakten Anders Markström räddade med fingernaglarna. Sedan kom Lasse P fri och revs ned någonstans vid straffområdeslinjen, men fick vare sig straff eller frispark med sig. Och Sirius tappade lite mark i toppen, fortfarande tvåa, men med fyra pinnar upp till Luleå.

Sön 13 sep: Sirius-GIF Sundsvall 5-2 (1-2), Studenternas
Allt jämnar ut sig i slutänden. Och returen mot Giffarna på hemmaplan blev en nästan exakt kopia av mötet i Sundsvall, men med omvända roller. Den här gången var det Giffarna som dominerade och ledde rättvist i första, för att sedan kollapsa och skänka bort den hägrande vinsten. Gästerna hade många chanser att göra matchens första mål, framför allt då Pirre rensade bollen rätt i gapet på Krister Lundgren, som dock blev för överraskad för att få till ett bra avslut och sköt på ett Siriusben till hörna – och hörnan nickade Mikael Brundin i ribban. Istället satte Sirius ologiskt 1-0 i 35:e, då Ola spelade snett-inåt-bakåt till Lasse P, som fick på ett otagbart skott med vänstersläggan. Men Giffarna hann ändå vända på de tio minuter som återstod av halvleken; Lundgren satte 1-1 i 42:a, och Brundin nickade in 1-2 på en frispark i 45:e. Men precis som i Sundsvall var det en bjudning som fick matchen att vända: I 52:a kom Sirius i ett anfall, Lasse P gjordes omkull i en djupledslöpning, men domaren avvaktade, och Tesséus fullföljde och avslutade med stolpe-in bakom målvakten Jonas Lundgren, som stod fastfrusen på mållinjen och väntade på avblåsning. Och därifrån blev det en ren uppvisning av Sirius: TP slog en långboll fram till Lasse P som satte ledningsmålet i 69:e, Sjölund avgjorde definitivt med 4-2 i 84:e, och Lasse P spädde på med 5-2 i 87:e, på pass från Wikman. Sirius flåsade Luleå i hasorna, fyra pinnar bakom serieledaren.

Ons 16 sep: Gimo-Sirius 2-1 (1-1), Idrottsgården
Alla minns väl Kjelledine – den karismatiske poweranfallaren med större hjärta än målsinne, som stred i den blåsvarta tröjan kring millennieskiftet. Men hur många vet att det var Kjelledine som, tillsammans med den likaledes blivande blåsvarte Mattias ”Musse” Johansson, släckte Sirius allsvenska drömmar i september 1992? För precis så var det – Sirius hade siktet inställt på den spännande seriefinalen mot Luleå, först skulle man ”bara” städa undan lilla Gimo, och så gick det som det gick. Gimo tog ett fast grepp om händelserna från start, man var aggressiva och tända, och vann kampen över hela banan. Jimmy Werme och Kjelledine missade båda bra chanser, och i 21:a tog Sirius istället ledningen när Söderlund spelade fram Lasse P till 0-1. I fem minuter fick vi njuta av denna ledning, sedan kvitterade Musse med ett 30-metersskott efter att bollen studsat ut på en hörna – och Gimos hörnor ställde till med mycket problem i den första halvleken. Sirius kom ut till andra och såg ut att ha krånglat sig ur de värsta svårigheterna, men då slog Kjelledine till: framspelad av Werme krigade han in 2-1 fyra minuter in på halvleken. Gimo drog sig tillbaka och spelade på sin uddamålsledning, och gjorde det skickligt. Wikman var framme i ett friläge men sköt över, och sköt över gjorde också Ola – och dessutom bredvid och rakt på målvakten. Men Sirius förlorade, och serien kändes död – blåsvart var fortfarande tvåa, men hela sju pinnar bakom Luleå.


Den blivande blåsvarte Mattias "Musse" Johansson och den blivande blåsvarte ikonen Kjell "Kjelledine" Johansson jublar efter att ha sänkt Sirius på Idrottsgården.

Sön 20 sep: Sirius-Luleå 2-1 (1-1), Studenternas
Det återstod endast ett halmstrå av den allsvenska chansen, men Sirius greppade det. I en stundtals brutal match slog Sirius seriesuveränen Luleå, med en ung inhoppare som matchhjälte. Det slutade alltså väl och kunde heller inte ha börjat bättre, när Ola sköt in 1-0 efter två minuter; ett 25-metersskott som studsade och ställde Lulemålvakten. I 20:e blev Geschwind sedan det första offret för Lules brutala spel när han fick näsbenet knäckt i en höjdduell och ersattes av Tom Nilsson. Skadan och bytet fick Sirius lite osäkra, Luleå fick bra press mot hemmamålet och kvitterade också då Patrik Karlsson nickade en retur i mål framför ögonen på tre passiva Siriusbackar. Den andra halvleken präglades än mer av fult spel, och domare Hans Grönlund blundade för det mesta. Vladimir Galaiba sparkade ned Ola på ett fult sätt men klarade sig ostraffad, backen Mats Olausson drog Ola i armen när han var på väg igenom, men domaren blundade lika hårt, och så fick Wikman en hård smäll i ansiktet och tvingades gå av, efter att en norrbottning kom sent in i situationen. Men fult spel lönar sig inte – åtminstone inte den här dagen. Unge Henke Eriksson hade ersatt Wikman, i 84:e minuten befann han sig i straffområdet när en frispark seglade in, Luleå missade att nicka bort bollen och Henke slog till med en tåpaj – rätt i krysset. Och serien levde igen – Sirius tvåa, fyra pinnar bakom Luleå.

Sön 27 sep: Vasalund-Sirius 1-0 (0-0), Skytteholm
Sirius hade gjort en fantastisk höst, men det var som att bensinen började ta slut på upploppet, och i den här matchen led man dessutom av frånvaron på de båda Luleoffren Geschwind och Wikman – den senare ersattes av Jocke Mattsson som därmed debuterade från start. Efter en lovande inledning på Skytteholm tog hemmalaget över ganska kraftigt, och hade två ypperliga chanser att ta ledningen innan paus: Först snavade TP på bollen efter en nedtagning vilket gav Novakovic fri väg mot mål; han rundade Pirre, men målvakten sträckte ut och fällde Novakovic – självklar straff som Novakovic själv tog hand om, men Pirre sträckte ut ännu en gång och räddade bollen. Därefter sköt Novakovic rätt i ribban från nära håll. Det blev istället Super-Bo som satte segermålet några minuter in på andra, efter att ha plockat upp ett misslyckat skottförsök i straffområdet och bredsidat in bollen i nät. Målet tände inte Sirius – tvärtom – Vasalund totaldominerade, och en otränad Tom på vänsterbacken hade stora problem. Med turens försyn släppte dock Sirius inte till någon mer boll, och på övertid var det faktiskt nära en oförtjänt kvittering när Henke fick bollen i bra läge till vänster i straffområdet, men skottet gick strax utanför. Och därmed missade Sirius chansen att sätta press på Luleå, som kryssat mot Gefle i samma omgång. Sirius tvåa, fem pinnar bakom.

Ons 30 sep: Sirius-Kiruna 3-3 (2-2), Studenternas
Serien var avgjord redan innan den här matchen startade, då Luleå hade besegrat Gimo två timmar tidigare, och därmed blev denna match en avslagen historia; särskilt som avsågade Kiruna inte heller hade något att spela för. Sirius fick en prima start när Sjölund satte 1-0 i 7:e och Tesséus 2-0 i 11:e, men Kirunas degerforsare Leif Olsson replikerade omedelbart med 2-1, och ett avslaget Sirius lät matchen gå dem ur händerna. Leif Olsson kvitterade efter dryga halvtimmen, och i 74:e kom också 2-3 på straff genom Hans Stridsman, efter en hands på Nordelind. Till slut räddade Ola lite av äran med en precis frispark i krysset med minuten kvar av matchen. Det var ännu inte ens oktober månad, men det var tydligt att säsongen i praktiken redan var slut.


Magnus Wikman tränger sig in i Kirunamuren denna kylslagna höstkväll.

Sön 4 okt: Umeå-Sirius 4-2 (2-1), Gammliavallen
Kanske var det inte så dumt med en lugn och odramatisk serieavslutning för en gångs skull – de fyra senaste serierna hade ju bjudit på en osund dramatik ända in i slutomgången. Nu kunde Sirius åka upp till Umeå och spela avslappnad boll med öppna spjäll åt båda hållen. Efter att inte ansträngt sig överdrivet mycket i försvarsspelet låg blåsvart under med 2-0 efter 20 minuter efter mål av Kent Bergqvist och Mikael Wågström, men så småningom kom Sirius in i matchen, började skapa chanser, och reducerade strax innan vilan genom Lasse P. Den andra halvleken blev superstjärnan Steve Galloways: Han utökade till 3-1 i 50:e, och efter en Sjölundreducering stod han sedan för matchens ögongodis när han satte säsongens sista strut till 4-2 i 86:e – en bortvändning av en Siriusback, och en kanon rätt i krysset. Och därmed var det färdigspelat för 1992, och också färdigtränat för Perra Hansson, som kanske inte fick den bästa avslutningen på en i övrigt fantastisk tid som ledare i blåsvart.

 Luleå
 14 10 1 3
 33-11 31
 Vasalund
 14 8 1 5 23-25 25
 Sirius
 14 7 3 4 31-23 24
 Umeå
 14 7 0
 7 28-29 21
 GIF Sundsvall
 14 4 4 6 28-27 16
 Gefle
 14 4 4 6 16-19 16
 Gimo
 14 4 3 7 25-40 15
 Kiruna
 14 3 2 9 28-38 11


Skytteligan
Sjölund 15, Lasse P 13, Ola 6, Söderlund 4, Bylin 3, Geschwind 2, Tesséus 2, Henke 2, Nordelind 1, TP 1, självmål 1

Skytteligan var en välbekant syn – Sjölund och Lasse P i topp som vanligt. Och som så ofta så var den ene i form när den andra inte var det: Sjölund gjorde de flesta av sina mål under våren när Lasse P var ur slag, och när Lasse P kom igång på hösten så blev det inte lika många strutar från Sjölund. Men till skillnad från 1991 så kom mittfältet bättre med i spelet och producerade fler poäng, och vi fick också se en del backmål på hörnor.

Summering

Sirius alla 90-talssäsonger i division 1 såg ungefär likadana ut: kamp i botten. Men hösten 1992 var ett undantag, då fick under några sensommarveckor fick känna en svag förnimmelse av allsvenskan i näsborrarna. Att det sedan inte räckte till i långa loppet var ju synd, men 1992 är och förblir ett riktigt bra år i den blåsvarta historien – tabellmässigt skulle detta visa sig vara bästa säsongen både 15 år bakåt och 15 år framåt i tiden. Och äras den som äras bör: Perra Hansson hade gjort nästan allt inom Sirius, och nu hade han fått kröna sin gärning med att bevisa att han var en riktigt bra tränare också.

Det var glädjande hur bra försvarslinjen hade klarat sig efter åldermannen Matte Benkers karriärsdödande skada. Den unge Lasse Geschwind och den förhållandevis oerfarne Thomas Pettersson hade dock klivit fram ur skuggan och bildat ett stensäkert mittlås under hösten. Men mest uppenbart var dock hur Ola Andersson blommat ut – detta var den första säsongen då Sirius var Ola Anderssons Sirius, från att tidigare varit Lasse P’s och Tommy Sjölunds Sirius. Visst var vår superduo längst fram fortfarande oerhört viktiga, men det var Olas spelgeni som hade tagit Sirius till en högre nivå: han la precisa framspelningar, dribblade bort motståndarförsvarare och bröt mönster. Det stod helt klart att Sirius framtidsutsikter till stor del skulle bero på om vi fick behålla vår mittfältsgeneral – och om han kunde få ordning på sitt ständigt krånglande knä.


Profilen

Hej Perra Hansson, hur var det att träna Sirius 1992?
Det var en händelserik säsong. Jag hade kommit tillbaka som tränare efter att P-A Ingvarsson haft den sysslan i några år. Det började inte bra, för vi drabbades av enormt många skador på försäsongen, halva laget gick på kryckor: Pirre, Thomas Pettersson, Bylin, Ola, Lasse P och Sjölund och flera andra. Det var ännu värre än det är i dagens Sirius tror jag faktiskt. Och det kändes som att spelet gick på kryckor hela våren också. I näst sista matchen för vårserien gick Benkers korsband och det kändes ju som en total katastrof, men så gick Lasse Geschwind in och ersatte och han var helt makalös. Sedan gick det plötsligt som tåget, och samma killar i laget som legat i botten gjorde en fantomhöst. Vilken scenförändring!

Det var enda gången under en period på 30 år som Sirius var nära allsvenskan. Trodde ni själva på det?
När vi gick in i hösten och precis hade klarat vårserien var allsvenskan naturligtvis inte målet. Men vi kände ändå att vi hade något, det var ett gäng med lagmoral i den sanna betydelsen. Och känslan växte sig starkare för varje match. 

Hur gjorde du Sirius så bra?
Det jag satsade på som var nyckeln var nog den mentala biten. Vi tränade som alla andra, men jobbade också med attityden och spelarnas känsla. Vi hade förbannat roligt helt enkelt. Grabbarna ställde upp för varandra i varje enskilt moment. En viktig sak var också att vi engagerade spelarnas tjejer och fästmör i fotbollen. Vi hade till exempel ett sommarläger i Halmstad där spelarnas respektive också var med. Så vi blev som en stor familj, då kunde vi också må bra och träna bra. Det var nog det, träningsmässigt hittade vi inte på några underverk eller nya metoder.

Jag undrar lite om din tränarkarriär – du dök upp flera gånger i Sirius och gjorde alltid fantastiska resultat, men stannade aldrig länge.
Det man hela tiden kände var att det behövdes mera tid och mera möjligheter att leda laget. Man jobbade heltid och höll i träningar på kvällarna. Jag trivdes jättebra men i längden var det inte hållbart, och det var väl på samma sätt för Ingvarsson tror jag. Det var ju inte aktuellt med några heltidstränare på den här tiden.

Efter 1992 hade jag ett sabbatsår från fotbollen då en kille som heter Kjelle Gustavsson hörde av sig. Han behövde en partner i Gideonsbergs damlag, vilket jag nappade på. Det kanske inte låter så stort idag, men på den tiden var det ändå ett av Sveriges bästa lag på damsidan. Sedan hamnade vi tillsammans i Bälinge och det var då jag fick rycka in i Sirius en sista gång – Sirius sparkade en tränare för första gången 1995, och Börje Carlsson ringde upp mig och försökte övertyga mig. Jag ville varken svika Bälinge eller Sirius, så det slutade med att jag fick dubbla som tränare under hösten när jag tog över Sirius tillsammans med Janne Wikström. Det var ju fullständigt idiotiskt, Sirius tränade halv sex, sen kom Bälinge klockan sju. På lördagarna var det match med damerna och på söndagarna med herrarna. Min fru tyckte inte att det var riktigt klokt, och det var det ju inte heller.

Men du sökte dig aldrig till större klubbar som kunde erbjuda bättre villkor?
Nej, men till slut fick jag jobba heltid med fotbollen ändå, fast inom förbundet. Jag blev assisterande tränare till damlandslaget 1996 bredvid Marika Domanski-Lyfors, och sedan fick jag kombinera det med en tjänst som talangutvecklare ute i distrikten. Från 2007 fram till 2013 då jag blev pensionär fick jag för första gången en riktig heltidstjänst då jag jobbade som riksinstruktör på juniornivå.

Hur ser din relation till Sirius ut idag?

Det finns en tydlig ingång i Christer Cederholm som är lagledare och som varit det sedan jag själv spelade 1968. Sen känner jag Kim och Tolle och passar alltid på att prata lite fotboll med dem när vi ses, de är riktigt bra tränare. Sen var och är jag engagerad i damfotbollen som tidigare var Sirius och som nu är Uppsala Fotboll. Jag sitter i styrelsen, jag var tidigare assisterande tränare åt Fredrik Bernhardsson och i år ska jag vara läktarcoach. Jag kan ju säga att jag har en liten dröm om att damfotbollen en dag ska återgå till Siriusfamiljen, men då som självständig verksamhet som kan stå på egna ben. Tidigare var ju damlaget bara någon sorts bihang till herrsektionen, och det fungerar bara inte.

Vad tror du om Sirius framtid?
Det känns jättepositivt tycker jag. Du kan nå en viss sportslig framgång utan ekonomi, men sedan måste pengarna in. Och det går åt det positiva hållet nu, man tänker rätt med att bygga ekonomi och sportslig kontinuitet som vi har gjort. Sen har vi ett tufft år framför oss, men jag tror att Sirius spelar i Allsvenskan nästa år också. På längre sikt handlar det också om att vara väldigt noggranna vid nästa tränarrekrytering och bygga vidare på att som har gjorts bra nu. Det som är fantastiskt nu som saknades på min tid är ju Västra Sidan. Det är ju en annan värld nuförtiden där pengar och karriärer spelar större roll för spelarna, och då behövs ni för att skapa den genuina Siriusstämningen som ger driv hos killarna.





Tillbaka till toppen