Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Fotbollssäsongen 1993

Ännu en tränare kom och gick. Leif Widén kom på kollisionskurs med spelartruppen om krav och inställning, och kontraktet räddades först på novemberkanten med ett nervöst kval.

Läget i laget
Några få gånger under mitt supporterliv har jag känt genuin tillförsikt inför en säsong och inför framtiden. Det var 2006, när Sirius var på uppgång, gamla hjältar vänt hem, och den unge managern Magnus Pehrsson kommit till stan. Och det var 2014, då Kim-Tolles Sirius hade krossat Norrettan och skulle ta sig an Superettan sprängfulla med självförtroende. Och jag gissar att känslan var någonting liknande 1993 för de som var med då. Sirius hade ett ungt, lovande och i stora stycken hemvävt lag, som under Perra Hanssons ledning hade visat att man var mogna för större uppgifter under fjolårshösten. Nu fanns det ingen anledning att tro att 1993 inte skulle bli en ännu roligare säsong: Sirius lyckades hålla en nästan 100%-ig kontinuitet i truppen, och det enda som hänt var att alla hade blivit ett år äldre – vilket för de flesta borde betyda ett år bättre.

Två större förändringar skedde dock över vintern. Den ena var på tränarposten, då Perra Hansson p.g.a. tids- och motivationsbrist valde att kliva av från Sirius efter fem otroligt framgångsrika år som både sportchef och tränare. Nygammal tränare blev Leif Widén, som tränat Sirius under sent 70-tal, senast något olycksbådande 1979 som blev blåsvarts sista elitsäsong på många år. Sedan dess hade han dock varit framgångsrik allsvensk tränare i Öster, och senast kom han från det norska division 1-laget Mjöndalen – klubben vi 25 år senare skulle låna ut vår målvakt Lukas Jonsson till. Det mest lovande med rekryteringen av Widén var annars att han gavs möjlighet till en halvtidsanställning – för första gången på mycket länge hade vi alltså en åtminstone halvprofessionell tränare, något som rimligtvis borde vara till stor fördel för verksamheten.

Den andra stora förändringen skedde på målvaktsposten, där den extremt pålitlige Per-Arne ”Pirre” Andersson, som inte missat en match på fyra säsonger, hade tröttnat på livet mellan stolparna. Ersättare blev en ung och välväxt målvakt som Sirius stött på tidigare i Hudiksvallsmålet: Fredrik Sundfors, 21 år och ungdomslandslagsman. Vidare tappade vi Mats ”Supermusen” Johansson tillbaka till Film, och släppte ett koppel spelare som alla stod ganska långt ifrån startelvan: Dribblern Matz Eriksson fick gå, tillsammans med mittfältaren Magnus Ejerblad, backreserven Anders Johansson, ytterbacken Conny Sveijer, reservmålvakten Henrik Elster och Harbokillen Jonas Andersson. Trots alla tapp så värvade inte Sirius in något mer, utan truppen skulle bantas och vässas. Det enda namn som tillkom var en ung jättetalang från egna led: 17-åringen Klebér Saarenpää – pojklandslagsman och ett av Uppsalas största löften någonsin, samt en reservkeeper med namnet Lars Cederholm.

Resten av truppen kände vi ganska väl vid det här laget: Den pålitlige Thomas ”TP” Pettersson bildade mittlås med nickstarke Lars Geschwind. Minst lika nickstark var den blonde ytterbacken Robban Söderlund, och minst lika blond var fjolårets nyförvärv Tom Nilsson. Backlinjen kompletterades vid behov av kantlöparen Magnus Nordelind, som lika gärna kunde spela yttermitt, om den platsen inte var upptagen av dribblern Magnus Wikman (som chockartat lade av under vintern, ångrade sig, och gjorde comeback), snabbe Johan ”Tessan” Tesséus, eller unge Johan ”Jocke” Mattsson. Innermittfältet befolkades av den dynamiska duon Ola Andersson och Anders Bylin. Framåt hotade det eviga radarparet Lars ”Lasse P” Pettersson och Tommy Sjölund, tillsammans med den kraftfulle Henrik ”Henke” Eriksson och agronomstudenten Andreas Sandin.

Ekonomiskt var det fortfarande kristider och svångrem som gällde – därav den minst sagt magra sillyn med endast ett nyförvärv– men i början av 90-talet satt åtminstone alla klubbar i samma båt. Sirius försökte tackla situationen med att höja sig på de områden som inte kostade pengar. Till exempel så skulle träningsdosen nu öka från fyra till sex pass i veckan i ett försök att höja ambitionsnivån och professionaliteten på sikt.


Motståndarna
Det experimentella seriesystemet med en separat vår- och höstsäsong blev sällsynt kortlivat – bara två säsonger. Nu gick SvFF efter stort missnöje från distrikt och klubbar tillbaka till den välbeprövade och trygga modellen med ett rakt, okomplicerat seriesystem. Detta innebar två division 1-serier under en Allsvenska med 14 lag i varje serie. Dessutom skrotades det slutspel för att kora svenska mästarna som infördes 1982, nu var det istället vinnaren i seriespelet som fick höja pokalen – precis som det skulle och borde vara.

Sirius motståndare i serien var indelade i två tydliga geografiska skikt: Hälften av dem var 08-lag, den andra hälften var Norrlandslag. Det var en medialt sett sexig serie eftersom den innehöll inte mindre än två av de stora Stockholmslagen: Djurgården, som på ett osannolikt sett hade trillat ur Allsvenskan efter en kvalförlust mot Degerfors – man hade sedan dess bytt tränare till ”Flott-Bosse” Petersson, och minst halva laget, som nu innehöll bl.a. den blivande AIK-hjälten Nebojsa Novakovic, den blivande Hammarbyhjälten Johan Andersson, och den pigge skotten Chic Charnley. Och så Hammarby, som stod inför sin tredje raka säsong i division 1, med profiler som Hasse ”Lejonkungen” Eskilsson och den evigt gamle Peter ”Baresi” Berggren. De fem mindre sexiga Stockholmslagen var: Erik Hamréns Vasalund, med bl.a. blivande enbente Moses Nsubuga i laget; hemlösa Spårvägen, den här säsongen på Kärrtorps IP, med den målspottande ex-djurgårdaren Glenn Myrthil; Spånga, med nyckelspelare i västeråsaren Fredrik Giesecke och målskytten Kimmo Rolin; nykomlingen Brommapojkarna, coachade av den blivande blåsvarte tränaren Dan Sundblad och legenden Sten-Ove ”Putte” Ramberg; samt Assyriska, likaså nykomlingar som stod inför sin första säsong som elitlag. Förflyttar vi oss sedan norrut hamnar vi i Gefle, som haft hög omsättning under vintern och värvat in bl.a. skyttekungen Anders ”Dojan” Nilsson, och hade en ny assisterande tränare i en viss Per Olsson; längre upp längs norrlandskusten skulle två lag slåss om fotbollstronen i Sundsvall: GIF och IFK. De båda rivalerna hade varsin ny tränare; GIF hade satsat på ett namn av internationellt snitt i svensk-italienaren Dino Cosmi, medan IFK valt örebroaren Ola Ljungberg, som på upptaktsträffen bjöd på en uppfriskande sågning av sin egen andremålvakt Ronny Bengtsson: ”då kan vi lika gärna hänga en slips i ribban”. Ope från Östersund var nykomlingar, ett ungt och oprövat lag med starkaste kortet i målvakten Christer Öberg. Umeå siktade på att etablera sig i eliten och hade än så länge kvar trollgubben Jesper Blomqvist, även om han redan var såld till Göteborg. Och så var det slutligen Luleå, som var en hårsmån från Allsvenskan förra säsongen. Nu hade man visserligen tappat den livsfarlige Patrik Karlsson, men som ersättare fått in Glenn Westling från Kiruna, samt tränarämnet Roger Sandberg från Piteå och hans bror Patrik.

Till seriefavoriter utsågs – trots de båda stockholmselefanterna – Luleå, som ju hade spelat i Allsvenskan 1993 om det inte varit för andra-halvleks-kollapsen på Ruddalen i kvalet mot Västra Frölunda. Luleå själva var mindre optimistiska och meddelade genom tränaren Jörgen Eriksson att ”vi har ett sämre lag på pappret och tror inte på någon topplacering i år”. Djurgården sågs som andrahandsfavoriter, och Hammarby, Vasalund och Spårvägen som främsta utmanare. Sirius låg ganska lågt i förhandssnacket, och siktet var inställt på en mittenplacering, trots fjolårssäsongens fina höst. ”Vi har ett anonymt lag”, kommenterade Leif Widén, hur man nu kunde tycka det om seriens värdefullaste mittfältsstrateg Ola Andersson, det eviga anfallsparet Sjölund-Lasse P, eller den nickstarke börsvalpen Robban Söderlund. Men övre halvan skulle det ändå bli, tyckte Leif: ”Kommer vi sämre än sjua har jag gjort ett dåligt jobb”.


Försäsongen
Spelet på försäsongen såg riktigt lovande ut och spädde på den optimism som rådde under vintern. Man inledde med Hallsvenskan där man for ut i den andra omgången mot Hammarby, innan man vann den lokala Minutcupen i Fyrishov i final mot Bälinge. Utomhuspremiären mot nyallsvenska Brage i februari slutade 1-1, därefter spelade man något tursamt 2-0 mot seriekonkurrenten Vasalund. Därefter drabbades blåsvart av två inställda matcher på raken, först mot Södertälje p.g.a. en illa underhållen och snötäckt plan, sedan mot Djurgården då stockholmarna helt enkelt glömt bort att man skulle möta Sirius. I de kommande matcherna mötte man ytterligare två blivande seriekollegor: 1-1 mot Spårvägen och 2-0 mot BP. Sedan blev det gräspremiär i Örebro mot allsvenska ÖSK, där Sirius gjorde tre mål, men förlorade ändå då ÖSK satte fyra. I april blev det sedan två träningsläger; först i Göteborg där Sirius kryssade (2-2) mot söderdivisionens Jonsered, och förlorade hedersamt med 0-2 mot allsvenska Häcken. Och sedan drog man till Kalmar och slog division 2-gänget Nybro med 4-0, men föll mot Kalmar med 0-1. Försäsongen avslutades med två storsegrar mot lite sämre motstånd, då man först slog Gimo med 6-2 efter att ha vänt på ett 0-2-underläge, och sedan genrepade i Örbyhus mot Älvsjö och vann med hela 7-1.

Widéns mål och uppdrag var främst att förändra Sirius i en mer professionell riktning för att kunna etablera klubben i eliten på längre sikt. Därför inriktades försäsongen på att sätta ett grundspel, på hård fysträning och ett intensivare träningsschema för såväl seniorer som juniorer. I målet stod vår nye präktige målvakt, Fredrik Sundfors. Backlinjen formerades kring mittlåset TP-Geschwind, med Söderlund, Tom Nilsson, Tesséus eller Nordelind på kanterna. De två senare konkurrerade även med Wikman och Mattsson om yttermittfältsplatserna, och även unge Kleber fick mycket speltid, antingen i backlinjen, eller som innermitt tillsammans med det självklara lagnavet Ola. Bylin fick också speltid på mitten, även om han inte längre var lika självklar som förr. Framåt så var Lasse P-Sjölund för första gången på många år inte längre det givna anfallsparet, nu hade man konkurrens främst ifrån Henke som kommit allt närmare startelvan.

Leif Widén gestikulerar.

Division 1 Norra - vårsäsongen

Mån 26 apr: Djurgården-Sirius 1-1 (1-0), Kristinebergs IP
Sirius hade två ståtliga blondiner att tacka för att man åkte hem från den svåra premiärmatchen med en poäng, en match som spelades på vackra Kristinebergs IP eftersom Stadion var under renovering. Den ene var den nye målvakten Fredrik Sundfors, som inför 3754 premiärögonpar (en i 90-talets början mycket bra publiksiffra) räddade boll efter boll från framstormande djurgårdare. Sirius första halvtimme var dock riktigt hygglig, framförallt ifrån ungtupparna Kleber och Jocke Mattsson, Lasse P var framme och frestade djurgårdsmålvakten Kjell Frisk, och Tesséus stod för en tjusig dribblingsräd i straffområdet som var nära att resultera i en assist. Men så småningom tog Djurgården över, och den ålhale Nebojsa Novakovic plågade Sirius vänsterförsvar rejält. Sundfors hade visserligen kunnat agera bättre på hemmalagets ledningsmål i 40:e minuten, då han vid ett inlägg boxade bollen i ansiktet på Thomas Backman så att bollen gick i mål, men i övrigt var det han som höll blåsvart kvar i matchen – framförallt vid den supersvettiga närnicken från Ken Burwall i 65:e minuten. Och när Djurgården inte fick hål på Sundfors så straffade det sig. I 83:e tog sig Ola in i straffområdet och åkte på en bentackling, och fram mot straffpunkten stegade dagens andre blondin: vänsterbacken Robban Söderlund, och klämde in kvitteringen precis under ribban. Och Sirius hade fått en smakstart på serien med en stulen poäng mot seriefavoriten på bortaplan.

Sön 2 maj: Sirius-IFK Sundsvall 3-2 (1-1), Studenternas
På siffrorna låter detta kanske som någonting roligt och underhållande, men hemmapremiären var i ärlighetens namn en medioker historia, som mest innehöll tjongbollar, felpass och slumpmål. Den första halvleken bjöd på två fina skott: Lasse P satte 1-0 på sin 30-metare i 12:e, men Peter Hellström kvitterade snabbt med ett liknande mål. Annars var gästerna det minst dåliga laget i första halvan, och Widén sågade tillställningen: ”Vi har spelat 13-14 träningsmatcher sedan jag kom hit och det här var den sämsta matchen av alla”, och funderade vidare: ”det låg okoncentration i luften, det är en speciell helg i Uppsala kring Valborg”. Och kanske hade Sundsvallskamraternas målvakt – som ju blivit sågad av sin egen tränare på upptaktsträffen – Valborgsfirandet att skylla på sitt olyckliga ingripande strax efter paus, då han boxade en ofarlig lyrboll rätt i gapet på Geschwind, som enkelt kunde lägga in 2-1 i bortamålet. Och i 62:a spädde Sirius på, då Wikman kom direkt från avbytarbänken, tog emot en hög passning med pannan, sprang vidare in i straffområdet och avslutade med en bredsida – 3-1! Men nu tappade Sirius det spelet man haft under en kort period, och gästerna tilläts snart reducera: 3-2 satte Kaj Kangasniemi omarkerad på ett vänsterinlägg. Trots fortsatt undermåligt spel lyckades Sirius dock hålla tätt de sista tjugo minuterna, och poängmässigt hade vi nu fått en finfin start på serien.

Lör 8 maj: Vasalund-Sirius 4-3 (1-1), Skytteholm

Vänta ett slag... kändes inte det här bekant? Fjolåret hade ju Sirius råkat ut för ett antal kollapser då man tappat till synes säkra ledningar, varav en just mot Vasalund. Och nu var det alltså dags igen. I övrigt var detta en mycket bättre match än hemmapremiären, och den fåtaliga publiken på Skytteholm bjöds på bollunderhållning av hög klass: Sirius satte 0-1 redan i 3:e minuten, då en hårt trängd Wikman petade in ett inlägg från Ola. Och man hade verkligen kunnat tala om drömstart om Ola bara satt den straff som Sirius tilldelades minuterna senare – men Anders Almgren i Vasa-målet räddade, och istället kvitterade hemmalaget när Peter Lundberg nickade in 1-1 i 8:e, på inlägg från ”Super-Bo” Andersson. Sirius var ändå det vassare laget i första, och gick till pausvila sedan Henke undgått Vasalunds offsidefälla, kommit fri med Almgren som räddade det första skottet, men fått in 1-2 på returen. Och 1-3 kom tidigt i andra då Kléber bröt en passning, skickade bollen vidare till Nordelind en bit in på Vasas planhalva, och Nordelind spelade direkt vidare till en löpande Ola, som kunde runda Almgren och rulla in bollen. Nu lade sig Sirius på försvar, och fullt naturligt fick Vasalund lite tryck mot Sundfors, men de blåsvarta tilläts också kontra, och 1-4 kändes närmare än en reducering. Men med 20 minuter kvar sprack allt. Först glömdes Robert Johansson (blivande Björknesjö) bort på en hörna och tilläts nicka in 2-3 – och då tog det bara drygt 30 sekunder innan även kvitteringen kom: Peter Lundberg gjorde mål igen i en rörig situation efter ett inkast, när Sirius inte lyckades få bort bollen. Trots kallduschen repade Sirius mod, och en frispelad Henke var nära att ta tillbaka ledningen, men ingen blev väl ändå förvånad när det istället var Vasalund som fick göra vinstmålet: Moses Nsubuga klippte in 4-3 i krysset med fem minuter kvar. Och än en gång hade vi snuvats på poängen av det meningslösa Solnagänget. En vinst, en oavgjord och en förlust, och fullt logiskt parkerade Sirius i mitten av tabellen på en sjundeplats.

Mån 17 maj: Sirius-Gefle 0-2 (0-2),
Studenternas
Sirius led antagligen av granatchock ifrån Vasalundsmatchen under de första 25 minuterna, för då var man överhuvudtaget inte med i matchen. Stabbiga Gefle vände ut-och-in på Sirius, och gjorde dessutom mål: Peter Fyhr gled igenom på vänsterkanten i 14:e och sköt in 0-1, och Jesper Mattsson – Gefles gotländske fältherre – nickade in 0-2 på hörna i 22:a. Och ett tvåmålsunderläge mot ett Stefan Lundin-tränat lag vill man inte skaffa sig. ”Min backlinje är oslagbar”, mallade sig Lundin, och det hade han ju helt rätt i. För trots att Gefle backade hem och Sirius låg på så hittade blåsvart aldrig några öppningar. Sirius skapade en knapp handfull reduceringschanser: Henke kom fri i slutet av första, lobbade över målvakten Anders Markström, men siktade för högt; en inhoppande Sjölund avslutade, men försvararen Tommie Högberg stod ivägen; och en kvart före slutet höll Wikman på att nå en förlupen boll i Gefles straffområde, men Jesper Mattsson hann först med en tå och rensade. Och det var det hela. En fadd förlust, och Sirius sjönk till en tiondeplats, en poäng före BP på kvalplats och Ope på nedflyttningsplats.

Sön 23 maj: Sirius-GIF Sundsvall 0-3 (0-1),
Studenternas
Ny dag, ny hemmamatch, mot ett nytt norrländskt GIF. Men nästan samma resultat. Spelmässigt var Sirius dock betydligt bättre än mot Gefle, men tyvärr var det vissa bitar i laget som inte klaffade: I synnerhet målvaktsspelet, som då Fredrik Carström sköt in 0-1 i 11:e minuten med en inte alltför märkvärdig skottlobb, bakom en på mållinjen fastfrusen Sundfors. Och inte heller effektiviteten i avslutningarna var bra. Av tre vassa kvitteringschanser i första blev det noll och intet: Planbäste Tesséus slog ett inlägg till Lasse P, som nickade, men Jonas Lundgren i målet räddade; ett skott av Lasse P strax bredvid; och framförallt ett hårt skott från Ola från nära håll som Lundgren fantomräddade. Sirius inledde även andra med piggt spel och kvitteringen hängde i luften, men istället kom 0-2 från ingenstans i 59:e då en omarkerad Christer Bergqvist på en frispark nickade in bollen bakom en återigen passiv Sundfors. Och fem minuter senare punkterade gästerna matchen när Leif ”Foppa” Forsberg tog ned TP i straffområdet och satte 0-3 med ett hårt skott. Det var inte en 0-3-match, men 0-3 blev det, och det såg ut som att Sundfors hade en bit kvar att växa i division 1-kostymen.

Tor 27 maj: Spårvägen-Sirius 0-1 (0-0), Kärrtorps IP
Att kriga var dessvärre inte Sirius starkaste sida säsongen -93. Men någon gång hände det att man drog på sig de blåsvarta blåställen – så denna dag på en gropig plan i ett blåsigt Kärrtorp. De på pappret starka Spårvägen inledde med tjugo starka minuter, men Sirius försvarade exemplariskt, och det blev aldrig särskilt farligt. Snart Sirius jobbade sig in i matchen och började skapa chanser: Sjölund nickade Söderlunds inlägg strax utanför, och Bylin smörpassade Tesséus till en chans som Spåretmålisen Stefan Asp räddade skickligt. Andra halvlek kom, och Sirius skruvade upp tempot och kom närmare och närmare ett mål. Riktigt nära var det när Bylin sköt ett skott som touchade en försvarare och träffade ribban, och till slut i den 77:e minuten kom äntligen belöningen: Henke kom direkt från avbytarbänken och löpte in i straffområdet, och där kom en passning från Bylin i brösthöjd. Henke tog ned, sköt med vänster, och bollen gick otagbart in i Spåretmålet till 0-1. Målet var kronan på verket i en näst intill perfekt genomförd match under svårspelade förhållanden, och förhoppningen var att det skulle lossna nu. Sirius upp två placeringar till tiondeplats och säker mark. Tre pinnar ned till IFK Sundsvall på kvalplats och lika många till BP på nedflyttningsplats.

Mån 31 maj: Assyriska-Sirius 2-0 (1-0), Bårsta IP

1-21. Nej, det är inte en soundcheck, utan Assyriskas målskillnad innan man mötte Sirius i den sjunde omgången. Så resultatet av den här matchen talar sitt tydliga språk: Det var antagligen 90-talets största fiaskomatch. Och tränare Widén skrädde inte orden: ”Vi har för dåligt psyke i laget. Och man får inte uppträda så lojt som t.ex. Lasse P idag. Han är lagkapten och ska vara vår pådrivare”. Sirius trillade visserligen boll på mittplan, men det var bara ett poänglöst duttande som inte ledde någonstans. ”Allt gick ju i slowmotion”, klagade Widén. Assyriskas tydligt bristande kvalitet kompenserade man med en aggressivitet som fullständigt överglänste Sirius, och dessutom bjöd blåsvart generöst till i försvarsleden: Först slarvade man ut bollen till ett inkast, sedan blev Söderlund totallurad av Patrik Bakir, som skickade in ett inlägg, och Thomas Andersson rullade in 1-0 i 11:e minuten. Det tidiga underläget stressade Sirius, som inte fick ordning på någonting – och när man trots allt hittade in i straffområdet så missades chanserna på alla möjliga sätt: Bylin och Sjölund missade öppna lägen, Geschwind sköt på målvakten, Söderlund nickade utanför och Lasse P trampade på bollen. Till slut bjöds Assyriska dessutom på ett mål till, då Tom Nilsson bröt en passning men gav bort bollen till Cebrail Mermer, som sköt in 2-0 med kvarten kvar.
   En förtroendekris mellan trupp och tränare tycktes vara under uppsegling. Widén hade kommit in med en ambition att professionalisera klubben och öka kraven på alla plan, vilket rimmade illa med det framgångsrecept som burit Sirius upp genom divisionerna, där gemenskapen och kamratandan var det viktiga och där spelarnas familjer ofta var en del av lagets vardag. ”Jag blir stressad av mentaliteten i laget”, berättade Widén, vilket helt klart var ett oroande uttalande. Från styrelsehåll satt man i alla fall stilla i båten än så länge: ”Vi har fullt förtroende för Widén”, meddelade ledamoten Uffe Wahlqvist. Sirius på kvalplats, på samma poäng som både IFK Sundsvall ovanför på säker mark (två plusmål), och som BP på nedflyttningsplats (samma målskillnad, två färre gjorda).

Mån 7 jun: Sirius-Brommapojkarna 1-1 (1-1), Studenternas
Efter Assyriskafiaskot blev det åtminstone poäng mot BP. Och det fick man väl vara tacksam för, för det var nära att det inte ens blev det. Den första halvleken var dock riktigt bra från blåsvart sida, och 1-0-målet i 12:e var vackert: Bylin slog en fin passning till Nordelind på högerkanten, Nordelind slog en hård markpassning till Ola, som direktskarvade vidare, och Sjölund mötte och sköt in bollen rätt i krysset. Och en stekhet Sjölund kunde ha fått mer. Han fick snedträff när han mötte Lasse P’s hårda vänsterinlägg, och han fick bra träff när han avslutade efter ett inlägg från Bylin – men då räddade BP-målvakten Berndt Magnusson. Istället lyckades BP oförtjänt kvittera efter halvtimmen, då Sundfors halvmissade en utboxning, och bollen hamnade hos John Svensson som klippte in 1-1. I den andra halvleken kroknade Sirius rejält och tog då till ett fruktat vapen: Långbollar – fruktade av Siriussupportrarna då de aldrig ledde någonstans. Istället kopplade BP ett rejält grepp om händelserna. Gästerna hade ett antal chanser, bland annat ett skott i överkanten av ribban, och en chans efter ett inkast där Sundfors var överspelad, men TP räddade på linjen. Nej, en poäng var inte bra, men noll hade varit katastrof i denna sexpoängsmatch.

Tor 10 jun: Spånga-Sirius 2-0 (1-0), Spånga IP
Spelmässigt den bästa matchen dittills i serien – men det är en klen tröst när man förlorar mot en tilltänkt bottenkonkurrent och halkar ned på nedflyttningsplats. Sirius visade åtminstone upp vilja, men tempot var för lågt, och det var för tafatt i båda straffområdena. Så till exempel på Spångas tidiga ledningsmål, då Hans Pettersson ryckte in från vänsterkanten, tog sig förbi tre-fyra blåsvarta försvarare vid kortlinjen, och passade snett-inåt-bakåt till Kimmo Rolin som sköt in 1-0. Spånga tjockade till det i mitten, och Sirius farligheter inskränkte sig till långskott och hörnor, där det stundtals blev halvfarligt men inte mer än så. Närmast kom Wikman med sitt skott i 65:e, som Patrik Alwin i Spångamålet räddade med en skicklig fotparad. Istället kom 2-0 som en blöt snöboll i nacken: TP förlorade en duell, och Antonio Avidago fick skottläge och skruvade in bollen bakom Sundfors i 72:a. Sirius under strecket på en tolfteplats, på färre gjorda mål än IFK Sundsvall på kvalplats. Tre pinnar upp till BP på säker mark.

Sön 13 jun: Sirius-Umeå 2-2 (1-1),
Studenternas
Lasse P hade haft en jobbig vår, men den här söndagseftermiddagen mot Umeå var Lasse on fire igen – men tyvärr hade försvaret fortfarande svårt med att hålla tätt, så någon seger blev det inte den här dagen heller. Efter sex minuter fick Lars Cederholm, reservkeepern som fått chansen att visa upp sig, vittja nätet då Patrik Sandström blev frispelad, rundade målvaktsdebutanten, och rullade in 0-1. En kvittering kom dock drygt tio minuter senare då Bylin slog en snabb och smart frispark som friställde Henke, och denne lobbade kallt bollen över Bosse Lidén i Umemålet. Lasse P var het redan i första och skapade chanser, och i andra började det brännas på riktigt: direkt sköt han ett skott som Lidén tippade över ribban, och strax därefter passade han Henke, som helt sopren totalmissade och lyckades skjuta både över och bredvid. Och så var det ju det där med försvarsslarvet som istället gav Umeå ledningen i 60:e, då Andreas Hermansson lämnades helt ostörd en meter framför mål och slog in 1-2. Men Lasse P fick sitt mål, då han i 66:e tog emot en lårhög boll från passningskungen Bylin, dämpade och slog till på volley. Välförtjänt – och det kunde blivit ännu bättre då Lasse drev bollen ända från mittplan till straffområdet och sköt lågt, men Lidén räddade den gången. Så det stannade vid en pinne, trots en betydligt piggare och självsäkrare blåsvart insats än på länge. Sirius segade sig upp på en kvalplats, en poäng före IFK Sundsvall under strecket, och tre pinnar upp till Spånga på säker mark.

Ons 16 jun: Luleå-Sirius 0-0, Skogsvallen
Någon gång ska man ha tur med domaren också. Rättsskiparen Thomas Axelsson från Umeå hade nog inget gott öga till rivalstaden norröver, för han dömde bort två till synes regelrätta Luleåmål. Det första strax efter paus då Ulf Persson tryckte in bollen i målet, med hjälp av armen enligt domare Axelsson, och det andra några minuter innan slutsignalen då Jocke Carlsson nickade in lädret, men blåstes av p.g.a. påstått ruff mot Sundfors. Om domaren var Sirius bästa vän så var stolparna Luleås – efter ett mönsteranfall i första halvlek nickade Kléber fram bollen till Wikman, som sköt på volley i stolpens utsida, och i andra halvlek prickade ett skott från Söderlund samma ställe. Annars var det en måttligt underhållande match på en ordentligt vårtjurig plan i ett norrländskt juni. Långbollar var det säkraste kortet att spela, och långbollar blev det. Och på det hela taget var väl oavgjort åtminstone ganska rättvist – en stark blåsvart insats i en svår bortamatch mot ett av seriens topplag.

Lör 19 jun: Sirius-Ope 2-1 (1-0), Studenternas
Efter den knackiga våren och många tappade ledningar var Sirius lättstressade som en dagpendlare längs en nedriven kontaktledning. Så trots 75 minuter av genuint spel och en till synes kassaskåpssäker tvåmålsledning blev det till slut obehagligt spännande i sexpoängsmatchen mot jämtarna. Wikman hade testats i en ny roll som anfallare bredvid Lasse P, och den här dagen blommade han fullt ut, och löpte sönder gästernas backlinje. Ledningsmålet kom i 15:e och var oerhört grannt: Wikman slog in en luftpassning, och Lasse P använde den ovana högerfoten till ett perfekt volleyskott, som gick i en båge in i mål till 1-0. Sirius skapade chanser hela första och ökade tempot ytterligare i andra. Det var nära 2-0 på ett Lasse P-skott, ett Wikmanfriläge och på ett inspel från Söderlund, och i 68:e kom det till slut då Ola tog en djupledslöpning, väggspelade med Wikman, kom fri mot mål och satte 2-0. Absolut ingenting talade för annat än en komfortabel Siriusseger, men så satte Rickard Lundström plötsligt 2-1 på hörna med kvarten kvar, och genast gjorde stora darren entré. Ope satte upp en hård kvitteringspress mot ett Sirius som bara slog undan på måfå – som tur var så var jämtarna för oskickliga för att utnyttja läget, och Sirius rodde hem den första segern på sex matcher.

Lör 17 jul: Hammarby-Sirius 0-1 (0-1), Söderstadion

Säsongen -93 var så underligt upplagd att den hade två sommaruppehåll. Under det första åkte Sirius på två semesterresor: Till Visby för att möta Visby/Gute i cupen – och ja, det måste kallas för en semesterresa eftersom ett svagt Sirius ställde ut skorna på banan och förlorade med 1-3. Och sedan till Halmstad på träningsläger, där det viktigaste som hände var att unge och kvicke Johan Hansson, 19 år gammal och son till f.d. managern Perra Hansson, plockades upp i truppen.
   Och Widén chockade med att låta den unge och kvicke Johan Hansson spela från start, på topp tillsammans med Wikman, i den svåra bortamatchen mot Hammarby. Matchbilden var given; favorittyngda Bajen skulle ha bollen och Sirius fick hoppas på kontringar, och en sådan gav utdelning nästan direkt. På Sirius första riktiga anfall i 12:e spelade Nordelind fram Wikman vid kortlinjen, Wikman spelade snett-inåt-bakåt till Ola, som förpassade vidare bollen till Bylin, som något turligt sköt in 0-1 via back, målvakt och ribba. Hammarby förde sedan matchen utan att skapa något konstruktivt överhuvudtaget, och anfallen slutade nästan undantagslöst i långskott som oftast gick en bra bit över. Närmare än en frispark i ribban kom man inte, då var Sirius isåfall närmare att utöka ledningen då unge debut-Hansson fick ett dubbelt friläge, men brände båda. I andra kom Lasse P och Sjölund in och jobbade hårt, men målsinnet tycktes de ha glömt. Inte ens ett två-mot-noll-läge resulterade, då Sjölund och Lasse P kom ensamma med målvakten Per Fahlström utan att få in bollen. Men det fick å andra sidan inte Bajen heller. Två lägen fick man på slutet, först då Geschwind skänkte bort bollen i fel läge och tvingade Sundfors till en frilägesräddning, sedan då Sundfors släppte en farlig retur på ett skott, men Nordelind fick undan bollen. Så tog Sirius en blytung seger. Var man nu äntligen på gång inför höstsäsongen? Sirius upp till en niondeplats, med en pinne ned till Umeå på kvalplats och hela fem till Sundsvallskamraterna på nedflyttningsplats.


Sommaruppehållet
Ett andra sommaruppehåll följde efter Bajenmatchen, och när halva serien nu var spelad kunde vårsäsongen summeras – inte med tre starka hej, utan snarare med ett avmätt ’jaha’. Sirius hade famlat efter konsekvens under vårsäsongen, men sällan hittat den. Målskyttet hackade när de tidigare så pålitliga Sjölund-Lasse P hade tappat målvittringen. Krigarinstinkten glömdes alltför ofta i omklädningsrummet, tydligast så i den katastrofala insatsen mot Assyriska. Och frågan var hur väl tränare Widén klickade med truppen, då många tycktes sakna kamratandan från Perra Hansson Sirius. Hursomhelst så syntes kanske en ljusning i och med de två raka segrarna som avslutade vårsäsongen, och Sirius parkerade nu trots allt på ganska säker tabellmark.

Under detta andra sommaruppehåll fick Sirius mäta krafterna mot exotiskt motstånd. Det var internationell fotbollsvecka på Studan när Sirius först tog sig an armeniska Banants från Abovian, och sedan portugisiska Maritimo från Madeira, tränade av den brasilianske storspelaren Edinho. Och insatserna i dessa två matcher bådade gott inför hösten: Det blev 0-1 mot Banants i en match där Sirius dominerade chansmässigt, och sedan 2-0 mot Maritimo efter mål av Nordelind och Sjölund. Portugiserna hade för övrigt fler intressen i Uppsala än att lira träningsmatcher, man hade nämligen anmält intresse för vår skinande juvel Ola Andersson, som fick provträna med laget under Sverigevistelsen. Något kontrakt blev inte skrivet, men intresset sades i alla fall kvarstå.


Division 1 Norra - höstsäsongen

Mån 2 aug: Sirius-Hammarby 2-4 (1-2), Studenternas
Hösten inleddes med ett stycke prima fotbollsunderhållning – i alla fall sett med neutrala ögon, för tyvärr förlorade blåsvart, trots en riktigt charmant insats inför den högsta publiksiffran på Studan på 16 år: 3274 personer.  Det startade dock illa då Ola fick en dobb i benet och tvingades utgå tidigt – bara ett köttsår, men tillräckligt för att sätta spelmotorn ur spel resten av matchen och de kommande två veckorna. Och efter att Sjölund bommat ett friläge gjorde gästerna två snabba mål när klockan närmade sig halvtid: I 37:e fick man en billig straff sedan Jens Gustafsson filmat, och Micke Hellström satte 0-1, och sedan slog Lejonkungen Eskilsson till med 0-2 i 41:a. Sirius fick dock snabbt kontakt igen när den inhoppade Lasse P satte ett typiskt Lasse P-mål: en vänstervolley till 1-2 i 43:e, och direkt efter paus kom också kvitteringen när Wikman sköt ett välplacerat skott från straffområdeslinjen. Ett oroligt Hammarby började glappa mellan lagdelarna, och det började se ut som att lilla Sirius skulle fälla Södergiganterna ännu en gång. I 75:e kom matchens avgörande sekvens, då Kléber frispelades av Tesséus med en utsökt passning, men för mycket av Klébers fot hamnade under bollen som seglade över ribban – och på kontringen om följde skallade Eskilsson in 2-3 på ett inlägg. Stärkta av detta tog Bajen tog över tillställningen, och Eskilsson fick även nöjet att skjuta in 2-4 på stoppitch tajm. Men formen såg fortsatt stark ut, och det tycktes finnas all anledning att se fram mot hösten.

Sön 8 aug: Sirius-Luleå 1-4 (0-1), Studenternas
Med en betydligt sämre insats än mot Hammarby, plus en rejäl portion oflax, blev resultatet en stor torsk mot topplaget Luleå. Norrbottningarna tog ett kompakt grepp om händelserna i första, och 0-1 satt i 32:a minuten då ”Svinto” Claesson skarvnickade in en långboll i krysset. Sirius hade dock sina chanser, främst genom Söderlund som sköt en frispark strax över mål, och sedan träffade stolpen på en retur. Och i början av andra kom också kvitteringen – Kléber fick göra sitt första mål i Siriuströjan då han höll sig framme på en retur efter ett Lasse P-skott. Men tyvärr tog det roliga slut där, för efter det gick allt snett. I 55:e stormade Jocke Carlsson fram mot Siriusmålet och försökte lobba över en utrusande Sundfors. Målvakten fick upp handen och räddade bollen – men dessvärre gott och väl en meter utanför straffområdet. Frilägesutvising: Exit Sundfors, och Lasse P som fick bytas ut, och enter reservmålvakten Lars Cederholm – som fick en mardrömsstart då han fick se Jocke Carlssons frispark runda Siriusmuren och fara in i mål till 1-2. Sirius fick sedan en ypperlig kvitteringschans då Bylin spelade in till Sjölund som sköt från nära håll, men Anders Alé i buren reflexräddade, och strax därpå gick Bylin ut med en bristning i vaden. Alla byten var gjorda, och med nio man kvar på banan var Sirius förstås chanslösa, och Luleå kunde strö salt i såren: 1-3 genom Vladimir Galaiba och 1-4 på stoppitch tajm av Patrik Johansson noterades innan det hela var över. Sirius nu nere på kvalplats, nio måls sämre målskillnad än Spånga på säker mark, och två pinnar tillgodo på IFK Sundsvall på nedflyttningsplats.

Lör 14 aug: Ope-Sirius 3-2 (2-1), Hofvallen

Elva insläppta mål på tre matcher, och även mot nedflyttningsgänget Ope läckte skutan. ”Katastrofal” kallade Widén försvarsinsatsen på Hofvallen, och det var bara att hålla med. Sirius började dock bra, då Lasse P nickskarvade fram Sjölund, som avancerade ett par steg och slog in 0-1 efter en kvart. Och hade Wikman fått utdelning på sin 30-metersrusch tio minuter senare hade matchen kanske slutat annorlunda, men istället tog Ope över. Fullständigt. I 33:e gjorde Sundfors en storräddning, varpå Sirius slog undan två returer, innan Örjan Olofsson slog in kvitteringen på den tredje, och två minuter senare slog en pinsamt omarkerad Mikael Askonius in 2-1 från vänsterposition. Några minuter in på andra gjorde Sirius säsongens mål när Kléber kvitterade med en äkta bicykleta, men detta hjälpte inte Sirius alls. Ope öste på, och det var bara Sundfors som höll blåsvart kvar i matchen – men när Jan-Olov Eriksson fick fri löpväg mellan mittbackarna Geschwind och TP i 86:e kunde inte ens vår skicklige målvakt göra någonting. 3-2 satt invid stolpen, och Sirius hade inkasserat sin tredje raka förlust. Sirius på kvalplats, tio minusmål upp till Spånga på säker mark, och två pinnar ned till Sundsvallskamraterna på nedflyttningsplats.

Tor 19 aug: Sirius-Spånga 0-1 (0-0),
Studenternas
Sensommaren 1993 var som en pannkakstårta av besvikelser med svaga insatser staplade på varandra. Sexpoängsmatchen mot Spånga var en ypperlig möjlighet att häva sig upp från kvalplatsen och ta sig upp på säker mark, men istället visade blåsvart att det var i bottenträsket man hörde hemma. Problemen startade redan i backlinjen, där spelarna inte klarade av att bli satta under press, utan istället tjongade upp långbollar över mittfältet. Spånga trillade mycket bättre boll, och Sundfors räddade Sirius ett flertal gånger i den första halvleken. Sirius chanser att få med sig något från matchen bestod i några hyggliga lägen i inledningen av andra, men varken Nordelind eller Sjölund fick någon träff på bollen. 0-1 kom till slut välförtjänt i 62:a, då Peter Hallström nickade in ett välslaget inlägg, och Sirius mäktade sedan inte med mer än en halvhjärtad kvitteringspress under sista kvarten. OIa fick på ett hyggligt skott som tippades till hörna, Jocke Mattsson var inblandad i en straffsituation, men ett pressat och stressat Sirius utan spelglädje förlorade igen.

Sön 22 aug: Umeå-Sirius 2-0 (0-0), Gammliavallen
Förlusterna bara fortsatte. Uppe på Gammliavallen inledde Sirius iochförsig lovande, och visade upp linjer i spelet för första gången på några matcher, medan det var Umeå som fastnade i långbollandet. Men spelövertaget omsattes aldrig i några mål, och knappt några chanser heller. Närmast kom man i början av andra då Bylin slog ett farligt inlägg på väg mot några blåsvarta i boxen, men bollen bröts och gick till hörna. Istället fick Umeå variation i sitt spel, och tog över. I 62:a passerade Galloway både Tesséus och Söderlund på kanten, och sköt in 1-0 i bortre krysset. En liknande dribblingsräd fem minuter senare avslutades med ett inlägg, som antingen via Geschwind eller en framrusande Andreas Hermansson förpassades i mål till 2-0. ”En enkel seger!”, utropade Umeå. ”Vi är inte bättre för tillfället”, erkände Widén. Och allt andades misär och kvalångest.

Sön 29 aug: GIF Sundsvall-Sirius 2-2 (1-1), Idrottsparken
Sirius -93 trivdes bäst när man slog i underläge. Så kanske var det logiskt att förlustsviten bröts på ett ologiskt sätt, i den svåra bortamatchen mot toppgänget GIF Sundsvall. Det blev dock bara en poäng, trots att blåsvart var det bättre laget från start till slut. Hemmalaget satte första målet i 13:e minuten, trots ett massivt spelövertag från gästerna, men Foppas passning skar genom hela Siriusförsvaret och nådde Krister Lundgren som sköt in 1-0 från någon meter bakom en något passiv Sundfors. Sirius jobbade dock på och skapade mer: I 33:e slet sig Lasse P och stormade mot mål när han kapades bakifrån av Giffarnas Magnus Ohre – solklar frilägesutvisning tyckte alla utom domare Bo Persson som inte ens delade ut en varning. Två minuter senare kom ändå kvitteringen: En djupledsboll från Ola, ett avslut från Lasse P, och Sjölund stod rätt placerad från att slå in 1-1 på returen. Halvleken avslutades tråkigt med att Geschwind knäckte näsan vid en glidtackling, och in kom den unge Storvretaprodukten Magnus Svanfeldt i sin Siriusdebut. Sirius tog ledningen i 67:e, då Ola bröt ett uppspel högt i banan, spelade vidare till Mattsson vid kortlinjen; Mattsson slog ett inlägg som Sjölund nickade vidare till Lasse P som sköt in 1-2. Därpå kom en illa tajmad störtskur som vållade problem för Sirius, och särskilt för Svanfeldt som halkade, slog hål i luften, och bjöd Krister Lundgren på bollen i alldeles fel läge – och så stod det 2-2. Sirius pressade även Giffarna in i slutet, men när Sjölund sköt bredvid från några meter blev det segerlöst även denna dag.

Mån 7 sep: Sirius-Spårvägen 0-2 (0-1), Studenternas
Hösten nalkades, och nu hade Sirius rejäl bottenkänning. Och det smärtsamma var hur tydligt det var att Sirius inte räckte till: ”Vi är inte färdigutbildade för den här farten” löd Widéns omdöme, och det var förstås ett kraftigt underbetyg för hela lagbygget. Spåret tog ledningen i 19:e minuten, då Christer Haglund väggspelade med ex-djurgårdaren Robert Eriksson, och den sistnämnde slog enkelt in 0-1. Blåsvart åstadkom överhuvudtaget ingenting i den första halvleken, men i inledningen på andra rörde det åtminstone lite på sig, först då Sjölund nickade strax över, och sedan då Lasse P snappade upp en bakåtpass och slog bollen förbi den utrusande målvakten – men Haglund dök upp och räddade på mållinjen. Och i 64:e avgjorde mannen för dagen, Robert Eriksson, när han skarvade in ett högerinlägg från Markus Kinnarinen i krysset. Fullständigt rättvist – det fanns inga linjer och ingen spelglädje hos blåsvart. Det var en lång väg att vandra till nytt kontrakt. Sirius låg fortfarande på kvalplats, men nu skiljde endast sju måls bättre målskillnad som skiljde till jagande IFK Sundsvall. Upp till Spånga på säker mark var det hela fem poäng.

Sön 13 sep: Brommapojkarna-Sirius 0-1 (0-1), Grimsta IP

2018 tog Västra Sidan båten till Grimsta och besegrade BP med 0-1 i en riktig ödesmatch. Till motsvarande match 25 år tidigare gick nog ingen båt, men matchen var i stort sett lika ödesmättad, och resultatet blev detsamma. BP låg inför denna match strax ovan kvalstrecket och var i stort poängbehov, men när man klev ut på planen var man bleka som majsmjöl, och Sirius kontrollerade tillställningen totalt. Målet, matchens enda, kom i den 32:a minuten, och precis som i den senast 1-0-segern mot Spåret så var det unge Henke som iklädde sig matchhjälterollen: han tog ned en hög boll på vänsterkanten, vände, drog sin försvarare och slog till med en utsida, och bollen gick precis innanför stolpen. Men Sirius hade många fler chanser, bl.a. då Sjölund spelade fram Wikman till ett friläge, men denne fick bollen för långt ifrån sig, eller när Henke styrde bollen strax över ribban. BP var pinsamt impotenta, ett ynka skott på mål var allt man mäktade med på 90 minuter. Och i Sirius kunde vi, förutom den första segern på två månader, även glädjas över de unga spelarnas framfart – i kvartetten Henke, Kléber, Jocke Mattsson och Svanfeldt som alla spelade från start var ingen ännu gammal nog att handla på Systembolaget. Sirius drog ifrån lite i botten – tre pinnar ned till Sundsvallskamraterna på nedflyttningsplats, och lika många upp till Spånga på säker mark.

Sön 20 sep: Sirius-Assyriska 4-0 (1-0),
Studenternas
Ännu en måstematch: Nu kunde vi antingen hänga av Assyriska för gott, eller släppa upp dem nästan jämsides i tabellen. Och visst kändes det oroligt, för Sirius hemmaspel hade inte fungerat bra på hela året, samtidigt som Assyriska inte längre var lika usla som under våren. Och till den här matchen kom gästerna ut som vildar på planen. Södertäljelaget anföll med tio man, och Sirius kunde bara rensa i panik de första 20 minuterna. Men den assyriska virvelstormen bedarrade fort, och med kyla och taktik kunde blåsvart ta över tillställningen. Och 1-0 lät inte vänta länge på sig; det kom i 27:e, då Ola drev boll, och Jocke Mattsson tog en löpning och hittade en lucka på vänsterkanten – Ola släppte bollen i perfekt läge, och Mattsson rullade kyligt in ledningsmålet. Sirius förde matchen och spelade väl, men Assyriska var otäcka och stack upp när man minst anade det, som när Cebrail Mermer prickade stolpen i slutet av första. Så det kom som en lättnad att Assyriska tydligen bestämde sig att stanna kvar i omklädningsrummet några minuter extra efter pausen. För på två minuter avgjorde Sirius och Magnus Wikman matchen fullständigt: 2-0 i 46:e, då Wikman fick bollen av Mattsson, kom fri från vänster och rullade in bollen under målvakten. Och 3-0 i 47:e då han istället kom loss på högerkanten och dundrade upp bollen i nättaket. Nu var det bara att defilera sig till tre poäng, men blåsvart passade på att göra ett vackert fjärde mål i slutminuterna också; det var återigen Wikman som kom fri, men istället för att fullborda ett äkta hattrick spelade han bakåt till Ola, som med en bredsida skickade in 4-0-bollen. Ett ännu bättre läge i bottenstriden, nu hela sex pinnar ned till IFK Sundsvall på nedflyttningsplats, och bara en upp till Spånga på säker mark.

Sön 27 sep: Sirius-Djurgården 3-2 (1-2),
Studenternas
Det där djurgårdsspöket, det fanns redan 1993 – eller det ska kanske kallas för Siriusspöket, eftersom det är de förnäma stockholmarna som haft så svårt att besegra de blåsvarta under alla dessa år. För Djurgården hade säsongen varit en besvikelse, och man hade inte mycket att spela för längre, men det var ändå en styrkedemonstration av Sirius att vända ett tvåmålsunderläge till seger. För i den första halvleken var det Djurgården som bestämde – efter att toppduon Wikman-Henke inledningsvis skapat några vassa chanser tog gästerna över mer och mer. Och i mitten av halvleken tog man ett rejält grepp om matchen med dubbla nickmål inom tre minuter: Först skarvade serben Vitomir Stavljanin in en hörna i 25:e, och minuterna senare skallade Thomas Lundmark in ett inlägg till 0-2. Sirius var illa ute, men fick nytt hopp i 39:e då Ola drogs ned i straffområdet, och Robban Söderlund slog straffen som den skulle slås. Djurgården ägde mest av bollen även i andra, men Sirius försvarade sig resolut och kom i farligare och farligare framstötar, och belöningen kom i 75:e då Tesséus drog en försvarare och tog sig in i straffområdet. Ola följde med men drog på sig bevakning, så Tessan gick själv och chippade elegant in kvitteringen över Kjell Frisk i bortaburen. Och Sirius lät sig inte nöja med det; i 88:e gjorde Wikman en rusch på vänsterkanten och spelade in till Mattsson, som smidigt hoppade över bollen, och den rullade istället vidare till Nordelind som dyngade på direkt – och så var Sirius i ledningen med två minuter till stoppitch tajm. Några halvfarliga djurgårdshörnor senare ljöd slutsignalen, och Sirius hade bärgat sin tredje raka seger – en total scenförändring efter en beckmörk augusti. Sirius var nu i stort sett säkra för direkt nedflyttning, då IFK Sundsvall låg nio pinnar bakom och hade dessutom hela 23 minusmål att ta igen. Nu gällde det att jaga lagen ovanför för att slippa kvala – Spånga låg en poäng före, och BP två.

Lör 3 okt: IFK Sundsvall-Sirius 0-3 (0-1), Idrottsparken

Sirius gjorde två riktigt svaga matcher mot nedflyttningslaget IFK Sundsvall, men lyckades ändå göra sex mål och ta lika många poäng på de båda matcherna. De första 10 minuterna på Idrottsparken var dock bra, och kröntes med ett 0-1-mål; ett långt Siriusanfall avslutades med ett nick i ribban, och på returen höll sig Jocke Mattsson framme och skallade in bollen. I sekvensen skadades dock en av anfallets arkitekter, Wikman, vilket ledde till att Sirius tappade initiativet. Hemmalaget tog gradvis över matchen, även om Sirius främst genom Tesséus stack upp några gånger. Men de gångerna blev färre och färre, och i början av andra ägnade Sirius sig bara åt att slå ifrån sig. Sundsvallskamraterna skapade dock relativt lite av sitt spelmässiga övertag, och det straffade sig när Sirius till slut fick till ett samlat anfall i 73:e, då Henke ryckte loss på kanten och spelade in bollen framför mål, där Bylin störtade fram och petade in 0-2. Och tre minuter senare bröt sig inhoppande Lasse P igenom och sköt stenhårt 0-3 upp i nättaket. Avslutningen på matchen blev sedan stökig, då hemmalagets ende kvalitetsspelare, Hasse Bergh, spårade ur då han fällde Jocke Mattsson, fick frispark mot sig, slängde bollen på den liggande Mattsson, och fick syna det röda kortet – eller så ville han bara slippa spela de sista, betydelselösa matcherna med sitt nedflyttningsklara lag. Sirius, å andra sidan, hade plötsligt ordentlig vittring på ett nytt kontrakt. Men tabellmässigt gjorde vinsten ingen skillnad då både Spånga och BP också vann. Fortfarande en poäng upp till säker mark med andra ord.

Sön 11 okt: Sirius-Vasalund 0-2 (0-1), Studenternas
Det var lite tröttsamt. Trots fyra raka segrar så dök samma gamla diskussion upp igen när Sirius gjorde en slät figur mot Vasalund. Det hette att ”viljan och motivationen saknades”. Att spelarna var ”för mycket kompisar på träningarna”. Och att de ”inte förstår kraven som ställs”. Men man kunde ju i sitt stilla sinne tänka att Leif Widéns jobb var att få spelarna att prestera, oavsett den taskiga inställningen som tydligen rådde både i Siriustruppen och i Uppsala i stort – andra tränare hade ju lyckats före honom. Peter Lundberg gav Vasalund en tidig ledning, som Sirius sedan hade ganska många chanser att kvittera: Bylin kom igenom men sköt på målvakten, Lasse P sköt högt över, Tesséus slog ett inlägg som var nära att segla in i mål, och Ola försökte lobba över Anders Almgren i buren. Men inget gick in, och istället utökade Coventrykillen Keith Thompson i början av andra. En och annan reduceringschans skapades också, vassast då Henke sköt i stolpen, men på det hela taget var Sirius inte tillräckligt löpvilligt eller initiativrikt för att få något uträttat. Och kvalet närmade sig. Sirius på kvalplats, med två pinnar och sex minusmål upp till BP – som i sista omgången skulle möta GIF Sundsvall hemma.

Lör 17 okt: Gefle-Sirius 5-0 (4-0), Strömvallen

Efter 20 minuter hade BP gjort 1-0 på Giffarna på Grimsta IP, Anders ”Dojan” Nilsson skjutit in 1-0 till Gefle med en vacker vänstervolley, och Tommie Högberg nickat in 2-0 på hörna. Så det är väl delvis förståeligt om de blåsvarta gav upp och började tänka på kvalet redan där och då. Och om inte annat så gav man helt säkert upp när Robban Söderlund krutade sin straffspark i ribban i 35:e, sedan Henke gått omkull i straffområdet. Och så kunde Gefle till slut krossa Sirius i serieepilogen: straffsumparen Söderlund orsakade en straff åt andra hållet som Högberg satte till 3-0, och Dojan spelade fram Håkan Nilsson till fyran och Stefan Engelaar till femman. Serien var slut, men inte säsongen – nu väntade ett nervigt kvalspel för att säkra Sirius elitstatus.


 Hammarby
 26 19 2 5
 66-25 59
 Vasalund
 26 17 2 7 65-35 53
 Djurgården
 26 13 7 6 58-31 46
 Spårvägen
 26 11 10
 5 42-20 43
 IFK Luleå
 26 11 8 7 50-33 41
 Gefle
 26 12 5 9 37-31 41
 Umeå
 26 11 6 9 46-39 39
 GIF Sundsvall
 26 11 5 10 45-47 38
 Brommapojkarna
 26 10 4 12 30-33 34
 Spånga
 26 9 6 11 31-38 33
 Sirius
 26 8 5 13 32-47 29
 Ope
 26 4 7 15 25-52 19
 IFK Sundsvall
 26 5 2 19 32-75 17
 Assyriska
 26 4 5 17 23-76 17

Första kvalomgången
Vägen till ett nytt kontrakt genom kval var längre och trassligare 1993 än vad den är nu. I kvalet skulle två division 1-lag och de sex tvåorna från division 2-serierna slåss om två platser i division 1. Lagen lottades i två grupper, och kvalet spelades i utslagningsform, vilket betydde att Sirius nu var tvungna att slå ut två division 2-lag för att förnya kontraktet.

Och lotten skickade Sirius till en halländsk strand i slutet av oktober, där vi skulle möta ett då helt okänt men numer klassiskt motstånd: Falkenbergs FF. Laget hade sumpat seriesegern till Karlskrona genom en onödig förlust i den näst sista omgången, men annars var det inte ett överdrivet skrämmande motstånd. Klubben var skuldtyngd och fattig, och laget var mestadels ungt och oerfaret. Stjärnan var serben Agim Ajdarevic, far till en då treårig jättetalang vid namn Astrit Ajdarevic.

Hos Sirius såg det åtminstone skademässigt bra ut inför kvalet, då de båda magnusarna Wikman och Nordelind nu var spelklara efter att ha missat de sista omgångarna i serien.


Sön 24 okt: Falkenberg-Sirius 1-2 (1-1), Falkenbergs IP
Sirius hade en viss värdefull halländsk kvalvana, för det var ju i kval mot Varberg man tre år tidigare hade gått upp till division 1. När blåsvart den här gången åkte ytterligare några kustmil söderut gjorde man på samma sätt och tog ett järngrepp om kvalet med en inledande vinst på bortaplan. Huvudperson för dagen blev Magnus Wikman, som kom tillbaka från skada, gjorde två mål, blev nedsparkad och skadad igen. FFF började ursinnigt och var nära att chocka Sirius efter en och en halv minut, då bollen for som en flipperkula i Sirius straffområde, och Ajdarevic avslutade med en nick som rensades på mållinjen. Fredrik Sundfors fick även kanonrädda ett skott från Charlie Pettersson innan Sirius tog över, och fick utdelning direkt: Bylin lyfte in en frispark, och Wikman dök upp fri till höger och slog in 0-1 efter dryga kvarten. Och därifrån dominerade Sirius totalt, med ett fint och varierat spel, kortpassningar som varvades med precisa crossbollar, och gott om målchanser. Närmast var Tesséus, vars nick räddades på mållinjen – men istället chockade FFF och kvitterade på hörna i 38:e genom Magnus Ericsson. Men Sirius lät sig inte rubbas, utan kom ut i andra och spelade minst lika sprudlande fotboll, och genom Wikman tog man tillbaka ledningen i 53:e: Tesséus slog en löpboll, och Wikman sprang ifrån mittbacken Ralph Bertilsson, rundade målvakten och rullade in 1-2. Tre minuter senare kom Wikman i ett liknande läge, men den här gången manglades han mellan Bertilsson och målvakten, och fick halta av med en skadad fot – rimligen en klar frilägesutvisning, men det blev inte mer än en frispark som Ola sköt i stolpen. Blåsvart fortsatte att rada upp chanser på Falkenbergs IP; Tesséus fick ett friläge som han missade, och Jocke Mattsson dök upp och språngnickade ett inlägg från Ola som målvakten lyckades rädda. Målmissarna hade kunnat straffa sig då hemmalagets Marcus Svensson sköt i ribbans undersida, men Sirius tog helt rättvist hem segern första kvalrundan – klasskillnaden mellan ettan och tvåan var faktiskt uppenbar.

Ons 27 okt: Sirius-Falkenberg 3-1 (2-1),
Studenternas
Det enda som kunde skaka Sirius var väl ett tidigt Falkenbergsmål – och efter fem minuter fick Sundfors fiska bollen ur maskorna sedan Christer Helgesson nickat in 0-1 på en frispark. Ett optimistiskt FFF spelade sedan hartsfiol på spända Siriusnerver när man skapade flera chanser till 2-0 innan kvarten var spelade, men så satte Sirius påpassligt nog kvitteringen på sin första chans: Ola gjorde bort sin försvarare med en elegant tunnel, och frispelade Jocke Mattsson som la in 1-1 i 17:e. Gästerna fortsatte dock att plåga det blåsvarta försvaret, och det var inte förrän i 39:e som Studenternas kunde börja andas ut så smått när 2-1 kom; ett mål som även det innehöll en tunnel, då Lasse P tog emot Olas perfekta passning, tunnlade sin back och placerade bollen bredvid målvakten. Nu hade Sirius kontroll på läget, och båda lagen visste nog att kvalet var ganska avgjort. Spelet blev böljande och lite hafsigt, med chanser åt båda håll. Lasse P sköt i stolpen och Ola hade två riktigt vassa chanser, medan Sundfors gjorde två ypperliga räddningar på Falkenbergsavslut och höll ställningen till 2-1 fram till 71:a, då Sirius drog ned ridån för den här kvalomgången: Mattsson väggspelade med Lasse P, och den sistnämnde avslutade med vänstern och via stolpen till 3-1. Sirius övertygade inte lika mycket som nere i Falkenberg, men det räckte, och det första hindret på kvalstigen mot nytt kontrakt var passerat.


Tre kvalhjältar - Sundfors, Mattsson och Lasse P.


Andra kvalomgången
I en säsong som aldrig riktigt tycktes ta slut var det nu ändå dags för slutkapitlet. Och nu visste vi också vilka våra motståndare i den sista striden skulle bli: Västerås. Men inte våra ärkefiender VSK, utan stadens dåvarande andralag IFK Västerås, ”Elefanterna”, som slutat placeringen bakom sin grönvita storebror, och därmed fått chansen att kvala sig upp. I den första omgången hade man slagit ut småländska Nybro med 2-0 hemma och 1-1 borta, och nu var det alltså dags för ett Arosderby i den andra, rafflande kvalomgången.

Detta blåvita gurklag var ungdomligt – lagets två äldsta, Mats Nerman och Tomas Jonsson, var bara 25 år fyllda – och ganska profillöst med målgörande Johan Gustafsson som störste stjärna. Man spelade en rak och direkt fotboll som byggde på stenhårt kämpande och ständigt löpande; lagets spel påminde lite om seriekonkurrenten Spånga, som ju dessvärre hade passat blåsvart ganska illa. Det var dock ett lag med en uppenbart väldigt låg lägstanivå – i seriens näst sista match hade man förlorat mot Hertzöga med hela 0-7. Widén var i alla fall inte särskilt nervös, och hade inte heller brytt sig om att detaljstudera motståndet. ”Hade det varit IFK Göteborg hade det varit en annan sak, men vi ska inte behöva anpassa vårt spel efter Västerås”, sa Siriustränaren i ett uttalande som doftade svagt obehagligt av övermod. 

Sön 31 okt: IFK Västerås-Sirius 0-1 (0-0), Arosvallen
Det var senhöst, en frosthård plan och en skarp sol i knähöjd – det här var den sortens match som lätt kunde avgöras av ett misstag eller ett ögonblick av okoncentration snarare än lagens kvalitet. Till en början såg det ändå faktiskt ut som att Sirius kunde utnyttja att man hade mer av den varan. Det radades upp chanser, och främst av en het Lasse P, som först kom i friläge men sköt rakt på målvakten Patrik Axelsson, och sedan kom i vänsterläge efter samspel med Mattson och Sjölund, men sköt utanför. Robban Söderlund sköt sedan ett farligt skott, och Tesséus spelade fram Sjölund till ett friläge, men bollen gick bredvid. Allra närmast att ge Sirius ledningen kom dock Robert Jensen – anfallare i Västerås – som drog en rensning på hörna rakt i egen ribba. Västeråskamraterna tilläts dock så småningom växa in i matchen, inte genom att ta tag i bollen som fortfarande var i Sirius ägo, men kontringarna blev farligare och farligare. Det var Johan Gustafsson som inledde andra halvleken med att få två vassa lägen där han sköt rakt på Sundfors, och det var samme Gustafsson som fick ett nytt friläge i 70:e: ett tidigt skott, igen rätt på Sundfors. Riktigt otäckt blev det också i 81:a då Mats Ekström prickade Siriusribban. Just när det kändes som mest ovisst och plågsamt slog den evige hjälten Lasse P till. Klockan stod på 85 minuter, och Lasse drog själv upp anfallet och spelade vidare till Tesséus. Bollen gick vidare till Bylin på kanten medan Lasse tog löpningen och nådde högst på inlägget – stolpe-in, 0-1 på tavlan, och blåsvart hade tagit befälet över kvalet.

Sön 7 nov: Sirius-IFK Västerås 1-1 (0-0), Studenternas
Blåsvart hade spelat i stort sett stabilt genom hela kvalet och hade tre raka segrar. Så nu var det väl bara att lugnt segla in i hamn på hemmaplan? Nejdå, för Kamratgurkorna lyckades såklart hålla dramat vid liv ända in i slutsekunden – men när den äntligen kom kunde Sirius äntligen pusta ut och fira nytt kontrakt efter en säsong som kändes som en evighet.
   Det var halt och svårspelat, och Sirius gick inte riktigt att känna igen ifrån i söndags. Istället var det IFK Västerås som dominerade, och det ganska ordentligt. Ett till synes nervöst Sirius backade hem, västeråsarna vann sina närkamper och jobbade upp ett tryck på den blåsvarta backlinjen, och de två små kvicka anfallarna löpte i alla luckor. Så värst många chanser blev det dock aldrig, det stannade vid en mängd hörnor, samt ett farligt läge då Johan Gustafsson dribblade sig ända fram till Sundfors vänsterstolpe, men kom ur vinkel och sköt utanför. I 53:e kom signalen till en uppryckning – Sirius hade hörna, bollen gick ut till Lasse P som slog in den i straffområdet, och Tom Nilsson dök upp och träffade stolpen med en språngnick. Och minuterna senare kom ett förlösande 1-0-mål. Hjälten: Henke Eriksson, för dagen i en ovan kantroll där han sent fått hoppa in och ersätta en sjuk Jocke Mattsson. Nu stormade Tesséus fram på högerkanten, Henke hittade luckan att springa i, och passningen blev perfekt. När målvakten Axelsson kom ut på halvdistans kunde Henke enkelt komma förbi och lägga in bollen. Nu såg allt betydligt bättre ut, och Sirius var närmare 2-0 än vad västeråsarna var 1-1 – eller så såg det i alla fall ut, men verkligheten var annorlunda. Med fem minuter kvar uppstod en tilltrasslad situation framför Siriusmålet där Sundfors fällde den inhoppade Daniel Larsson, och Tomas Jonsson kvitterade på den påföljande straffen.
Sirius var ett insläppt mål från degradering, och de sista fem minuterna var destillerad nervositet. Men västeråsarna hade dansat färdigt, det blev inget mål och knappt några chanser heller, och Studenternas kunde fira. Fotbollssäsongen -93 var historia, den hade varit jobbig och var inte saknad av många, men den ledde åtminstone dit den skulle – till ett nytt kontrakt och elitfotboll i Uppsala även 1994.

Skytteligan
Lasse P 9, Wikman 7, Henke 5, Ola 3, Sjölund 3, Mattsson 3, Söderlund 2, Bylin 2, Kléber 2, Geschwind 1, Tesséus 1, Nordelind 1

Jodå, visst höll trenden i sig – vartannat år Sjölund och vartannat år Lasse P. Nu var det Lasses tur att vinna skytteligan, även om målskörden inte riktigt blev lika imponerande. Tvåan Wikman hade fått chansen att starta som toppforward i ett flertal matcher, och gjort det bra – utan skadorna på sluttampen hade han kunnat utmana Lasse P i toppen. Och så kom unge Henke trea, men det var viktiga mål han gjorde: Henke satte de båda enda målen i bortamatcherna mot Spåret och BP och säkrade därmed sex poäng, och likaså satte han den avgörande kassen i den sista kvalmatchen där kontraktet säkrades.


Summering
Nej, inte gick det att vara nöjd med säsongen -93. I och med det lyckade kvalet var iochförsig ingen egentlig skada skedd, men förväntningarna på åtminstone en mittenplats sprack kapitalt. Och den främsta orsaken till detta halvfiasko var inte svår att hitta, för det skrevs om den i tidningarna nästan varenda vecka: Spelartruppen och tränare Widén tycktes inte klicka med varandra. Widéns ambition var att sätta en professionalitet i klubben som skulle löna sig på sikt, men tyvärr tycktes detta ha krockat med de kortsiktiga resultaten. Kanske blev omställningen för stor, kanske blev kraven för höga, för många var de matcher under året där Sirius helt såg ut att sakna spelidé, energi och glädje. Så det var kanske inte helt förvånande att Widén redan samma dag som kontraktet var säkrat meddelade sin avgång; ny klubb blev den hårdsatsande division 2-klubben Husqvarna där Widén erbjöds vad Sirius inte kunde erbjuda: en heltidstjänst. ”Jag får köpa vilka spelare jag vill”, förklarade Widén, och lät redan som han drömde sig bort till Vätterns strand.

Men 1993 blev ändå inte ett förlorat år. Det var ett delvis nytt Sirius som Widén hade börjat bygga upp, och även om det inte gav resultat -93 så var det förmodligen en nödvändig process. Det klaraste analysen kom kanske från Gefletränaren Stefan Lundin efter krossen på Strömvallen: ”Sirius har i många år levt på spelare som Lasse Pettersson och Tommy Sjölund. Någon måste sedan inleda processen för när de slutar eller inte riktigt håller för nivån. Lasse P är ju inte alls den spelare han var tidigare”. Och en sak Widén definitivt lyckats med var att slussa in ungdomar i laget. Kléber, Henke och Jocke Mattsson var tre tonåringar som gjorts till bärande väggar i laguppställningen, och även Svanfeldt och Johan Hansson fick visa upp sig på planen. En annan, fortfarande ganska ung spelare, som hittade sin roll var Tom Nilsson, som i slutet av säsongen tog över som chef i mittförsvaret och gjorde det bra.

Om Widéns långsiktiga plan hade burit frukt fick vi ju nu aldrig veta, utan istället fick Sirius ge sig ut på ny tränarjakt inför 1994, precis som inför -93 – och detta var ett mönster som skulle komma att prägla Sirius hela 90-tal.


Profilen
Hej Kléber Saarenpää, hur var det att spela i Sirius -93?
För egen del var det bara fantastiskt kul. Så ung som jag var och fick göra debut i seniorvärlden. Det var lärorikt, jag var ung och naiv, inget kunde stoppa mig utan jag bara körde på.

Det pratades mycket om kollisionen mellan Leif Widén och truppen när det gällde krav och inställning. Märkte du av det?
Kanske är jag lite partisk eftersom det var Widén som plockade upp mig. Jag minns att diskussionerna pågick, men jag hade ju inte varit med under tidigare säsonger, så jag stod utanför dem. Men krav tillhör professionaliteten såklart. Och jag hoppas att diskussionerna inte var av bekvämlighetstycke.

Den eviga frågan – varför har Uppsala så svårt att få fram elitfotbollsspelare?

Ja, det finns ju inget enkelt svar på den frågan. Vem som lyckas är komplext. Någonstans landar nog det hela i utbildningsnivå och kravnivå hos ledarna på ungdomssidan. Sirius har ju länge varit ledande i staden, men har kanske inte haft ett så starkt varumärke. Det finns en stor potential i Uppsalas geografi, men man har inte kunnat knyta ihop det i regionen. Det har funnits rivalitet med andra klubbar som tagit mycket energi istället. Det finns bra ledare från Uppsala som tagit sig ut men som inte kommit tillbaka till klubben. Kanske finns det en viss byråkrati, en förväntan att man ska jobba på ett visst sätt som blir ett motstånd. Men det ska ju också sägas att Sirius har gjort det fantastiskt bra under de senaste åren nu när de ligger där de gör.

Och omvänt – varför lyckades just du?
Ja, envishet kanske. Och att jag var på rätt plats vid rätt tillfälle. Och talang förstås. Den mixen.

Du kom fram som kanske den första spelaren med annan än svensk bakgrund i Sirius, och fotbollen var på en annan plats på 90-talet än idag. Mötte du någon rasism på den tiden?
Nej, jag var i stort sett helt förskonad från det. Visst, någon gång har man nog hört glåpord från läktaren, men aldrig på planen vad jag kan minnas. Men det är med brasklappen att jag alltid var i min bubbla när jag spelade, jag brydde mig inte så mycket om vad som hände runtomkring. Så om någonting sades är det inte omöjligt att jag kan ha missat det.

Du gör succé som tränare i Brage idag. Vad är receptet?
Igen så handlar det mycket om bra tajming. Brage gjorde succé förra året, det är en fantastisk grupp spelare som presterar bra, och det har varit tacksamt att ta det vidare. Som tränare är jag analytisk, rak och tydlig, med målet att det ska vara lätt för mina spelare att förhålla sig till våra mål. Jag har ingen given fotbollsfilosofi, utan jag ser på varje enskilt uppdrag som det är. Vad är förutsättningarna, och vart ska vi? I Brage har vi förutsättningarna att spela en offensiv fotboll, då vill vi sätta oss själva på kartan med det.

Har du någon tränardröm?
Jag vill vinna allt som går att vinna! Allsvenskan, Champions League och VM-finalen, och helst samma år. Att drömma realistiskt är ju ingen idé... Sedan har jag målbilder för mig själv också, exempelvis var jag vill vara om fyra år, men det är ingenting jag vill prata högt om.

Har du någon kontakt med Sirius, eller dem du spelade med där idag?
Jag har ingen kontakt alls idag, det har gått lång tid och alla har skingrats. När jag var i Sirius var det en homogen grupp som spelat tillsammans länge, jag var ung och var bara där i två säsonger. Men jag har Uppsala nära mitt hjärta, det är där jag är uppvuxen och har min familj. Jag följer Sirius och önskar dem all framgång och hoppas att våra vägar kan korsas igen någon gång i framtiden.


Tillbaka till toppen