Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Fotbollssäsongen 2002

Två fulla bussar till Skiljebo och 8-0 i regnrusk mot Slätta. Se där, två ljuspunkter från 2002. I övrigt var det en riktig skitsäsong.

Läget i laget
Det räcker med ett ord för att beskriva Sirius mellansäsong 01/02: revanschlust. Efter att katastrofen slagit till i 88:e minuten på Gutavallen (eller rättare sagt var det kanske på Jernvallen katastrofen slog till, där ju BP gjorde sitt segermål) hade Sirius och alla dess supportrar brutit ihop. Steg två var att komma igen, och visst såg förutsättningarna lovande ut för detta. Sirius hade ett starkt lagbygge på gång, och dessutom skulle vi nu slippa de eländiga Brommapojkarna som stått som ett ogenomträngligt hinder mellan Sirius och lyckan.

Hela nio spelare hade lämnat laget under vintern, men det var endast tre av dessa spelartapp som innebar något konkret avbräck; den tyngsta förlusten var allas favoritnorrman Benny Olsen som lämnat Sirius på värsta möjliga sätt, nämligen för ESK. Kännbart var också att Upplands snyggaste vänsterback, Mats ”Supermusen” Johansson, lade skorna på hyllan. Den tredje ordinarie spelaren som lämnade var Ola Andersson, som fortsatte karriären som tränare i Fyris – Ola var visserligen fortfarande en duktig spelare, men med den mindre lyckade höstsäsongen i åtanke kände nog de flesta att det var lika bra att gå skilda vägar med Ola för tillfället. En fjärde spelarförlust lämnade kanske inga avtryck i startelvan, men den lämnade ett stort hål i Västra Sidans hjärtan: Kjelledine valde att varva ned i Alunda (en nedvarvning som skulle komma att pågå i tio år). Övriga spelartapp var mer marginella: de båda skadedrabbade mittbackarna Patrik Sundman och Jonas Carls lade av respektive varvade ned, Andreas Fällström gick till GUSK, sommarförvärvet Andreas Eroglu återbördades till Västerås och målvakten Magnus Fohlman sökte sig till andra uppgifter i livet.

Sirius lyckades dock täcka upp spelarförlusterna bra, och detta utan att betala en krona i övergångskostnader. Först in var Andy Bachmann, en liten och kvick schweizare med meriter från Rapperswil-Jona i schweiziska andradivisionen. Liksom Benny hade Andy hamnat i Sirius av en slump, nämligen genom flickvännen som studerade till läkare i staden. Vi hade även universitetet att tacka för Jonas Runesson, en mångsidig och erfaren spelare från Östersund främst tilltänkt för en ytterbacksposition, som kommit till Uppsala för att studera på lärarprogrammet. Vidare fick Sirius in två finfina offensiva vapen i form av Johan ”P” Pettersson, som återkom efter två års utflykt i BP, samt i Henkes talangfulle lillebror Martin Eriksson från GUSK, anfallare liksom brorsan, men kvick och snabb snarare än stor och tung. På slutet trillade en till värvning in; Saleh Saadoo lånades ut från Norrköping, och alla hoppades på att åter få se den stora kanonen mullra på Studenternas. Dessutom kom en ny andremålvakt i form av Markus Tibblin från Iron, samt ett koppel juniorspelare som flyttats upp: den blivande Siriusgiganten Petter Österberg, defensive mittfältaren Erik Uhlén, Einars brorsa Brandur Brekkan, samt Peter Gerhardssons son, mittbacken Andreas Gerhardsson. På tränarposten rådde för ovanlighetens skull kontinuitet, Stellan Carlsson gick in på sitt tredje år som huvudtränare, och bredvid sig hade han Ramin Kiani som återkommit efter ett år på vift i Enabygden. Kvar i truppen från fjolåret fanns: den lätt besatte målvakten Jonas ”Bylle” Bylund, den långkastande högerbacken Martin ”Märta” Åberg, mittbackslåset Magnus ”Svana” Svanfeldt och Gustav Segerström, de gamla mittfältarna Bengt Eriksson och Magnus Wikman, de unga mittfältarna Jonas ”Clage” Claesson, Erik ”Smara” Johansson, Isac Löwhagen och Anders Nikkarinen, samt vårt fantastiska forwardspar Henke Eriksson och Tomas Arnesson. På det hela taget såg truppen faktiskt snäppet starkare ut än fjolårets, i synnerhet om man vägde in de många unga spelarna som nu hade ett års mer erfarenhet.

Allt frid och fröjd? Nja, man får aldrig glömma att bedrivande av idrottslig verksamhet med elitambitioner i Uppsala alltid har varit en sysselsättning för masochister. Sirius hade länge önskat sig en hemvist för att kunna samla verksamheten på ett och samma ställe. På kommunens eget initiativ erbjöds man först att få tillgång till den oanvända vindsvåningen i Diös-hallen, och hyra denna till ett marknadsmässigt pris. När det var dags att skrida till verket och börja inreda vindsutrymmet drogs plötsligt planerna tillbaka av kommunen. Sirius skulle inte längre få hyra någon vind, med motiveringen att ”det vore orättvist mot de andra klubbarna som inte har någon egen hemvist”. Huruvida någon av de andra klubbarna ens hade behov eller intresse av någon hemvist var ytterst oklart – men kommunens princip att aldrig, under några omständigheter, underlätta för elitidrotten i staden vägde tydligen tyngre. På det ekonomiska planet var finanserna som alltid krassliga, om än under förbättring. Skuldbördan minskade sakta med säkert och var nu nere på två miljoner, men Sirius hade fortfarande ständiga problem med likviditeten – eller som Dogge Doggelito skulle uttryckt det: vi hade inga cash – och utan para kommer man ju ingenstans.


Motståndarna
Sirius spelade för tredje raka året i division 2 Östra Svealand, och som vanligt var det hög omsättning på lagen. Fyra lag försvann från tvåan: Uppflyttade BP, nedflyttade VP, likaledes nedflyttade Tyresö och konkursade Nacka. Dessa ersattes med fyra nykomlingar underifrån, varav ingen direkt framkallade någon skrämselhicka; det skulle möjligen då vara Skiljebo, andralag i Västerås bakom VSK, som slagit ut Tyresö i kvalet till tvåan och med en del intressanta spelare som talangen Morgan Ängerfors och ex-VSK’arna Martin Andersson och Andreas Engblom. Nästa nykomling var Forssa, som innan Dalkurds födelse agerade anonymt andralag i Borlänge bakom Brage, med veteranen Bernhard Brcic som största profil. Sen hade vi två stockholmska nykomlingar från varsin sida av den segregerade huvudstaden: från betongen kom Topkapi, ett lag med turkiska rötter från Rinkeby-Spånga som klättrat snabbt genom divisionerna, och som bland annat lyckats lockat till sig en halvt invalid Andreas ”Brännan” Brännström. Och från gräddhyllan kom IFK Lidingö, som gjorde comeback i tredjedivisionen efter 38 års frånvaro. 

Vidare återkom en gammal bekant: Spårvägen, som bytt serie med Vallentuna. Kvar från fjolåret var kroniskt satsande Väsby, talangimportörerna Essinge, upplandskollegan Valsta Syrianska, samt de tre motståndare från landsorten som hängt med sedan 2000: Falulaget Slätta, rödvästarna från Sandviken, samt våra banemän från fjolårets sista omgång, Visby/Gute

Med jätteproppen BP ur vägen låg nu fältet fritt för utmanarna. Sirius räknades detta år som seriefavoriter, tillsammans med självsäkra Väsby som tränades av en ännu okänd Rikard Norling och en desto mer känd Nebojsa Novakovic. Utmanare var främst Spåret, tränade av Bojans pappa Ranko Djordjic, samt stekar-Palmgrens Essinge. I botten tippades främst nykomlingstrion Forssa, Topkapi och Lidingö hålla till.


Försäsongen
Försäsongen startade trögt med två förluster där Sirius inte ens hittade målet: Café Opera (0-4) och lillebror GUSK (0-2). Därpå följde en bättre period där man höll sig obesegrade i sex matcher och blandade hyfsade och lysande insatser: 2-1 mot superettorna Gefle, 1-1 mot seriekollegan Sandviken, 3-2 mot divisionskollegan Syrianska, 1-1 mot division 3-laget Brynäs, 5-1 mot före detta superettorna Motala, och 0-0 mot superettorna Assyriska. Försäsongen avslutades sedan med två lite mera tveksamma insatser mot division 2-lagen Hjulsbro (1-2) och Eskilstuna City (1-1).

Målvakten – Bylle – och backlinjen var de två mest givna komponenterna i startelvan; Svana och Gurra Segerström var det självskrivna mittbacksparet, medan Runesson och Smara oftast fick ta hand om ytterbackspositionerna. På mittfältet var det starkare konkurrens, men vanligast var att spela Bengan som defensiv mitt, Clage som offensiv, Wikman med en ganska fri roll till höger, och Johan ”P” Pettersson som vänsterfältare. Dock fick även Bachmann en del speltid på kanten, och Uhlén fick en del chanser på mitten. I anfallet var Henke Eriksson gjuten, bredvid sig fick han sällskap av antingen brorsan Martin eller Arnesson. Stellan prövade även med ett offensivt 4-3-3 och alla anfallare på planen, men i slutänden föredrog vår tränare ändå sin väl beprövade diamantformation.


Division 2 Östra Svealand – vårsäsongen

Sön 28 apr: Skiljebo-Sirius 2-2 (1-1), Hamre IP
Det rådde masspsykos i Uppsala på vårkanten 2002. Alla – unga som gamla, flickvänner och pojkvänner, Siriussfanatiker eller hobbysupportrar – ville följa med till Västerås utkanter för att se Sirius inleda sitt segertåg mot Superettan. Två knökfulla bussar rullade iväg från Uppsala, och Siriusklacken fyllde snabbt upp den enda lilla läktarsektionen på Hamre IP. Tyvärr blev matchen inte riktigt lika lyckad som resan, även om den började bra. Sirius dominerade den första halvtimmen, och tog också ledningen på ett mycket vackert mål då Magnus Wikman satte bollen rätt i krysset. Men efter halvtimmen spelad blev Runesson passerad på kanten, och inlägget hittade till Engblom i boxen som kunde placera in kvitteringen. Resten av matchen präglades av ett böljande spel, och Engblom blev tvåmålsskytt då han gav Skiljebo ledningen i början av andra. Men också Sirius fick en tvåmålsskytt; Wikman räddade dagen då han slog in kvitteringen i 66:e minuten på ett inlägg från Smara. Och några fler mål blev det inte, vilket nog Sirius ändå skulle vara tacksammast för. Bylle stod för en lysande räddning i matchens slutskede, och hemmalaget hade dessutom bud på en straff. Att kryssa i premiären kändes allt lite jobbigt efter att Sirius ju kryssat bort seriesegern under förra hösten. Men det var trots allt en knepig motståndare, en stark nykomling i en premiärmatch, så det kändes ändå som ett resultat som gick att leva med.

Tor 9 maj: Sirius-Visby/Gute 2-0 (0-0), Studenternas
Den tilltänkta hemmapremiären blev ett riktigt antiklimax – en lokal dimbank hade nämligen lagt sig över Visby flygplats och hindrade motståndarna från att resa till söndagens match. De västringar som samlats över några burköl i Stadsparken fick besvikna vända hem igen. Ett nytt möte planerades in på torsdagen, ett datum som inte heller saknade dramatik. På morgonen låg hela Uppsala insvept i en doft av rökt fisk, vilket visade sig bero på att Saluhallen brunnit ner; ett hårt slag för Sirius nyblivne ordförande Lasse Svensson som fick se flera av sina restauranger gå upp i rök. Matchen blev dock av, och resultatet blev åtminstone ett litet plåster på såren för Lasse: en programenlig seger i hemmadebuten. Dock inte utan svårigheter; i den första halvleken hade Sirius bollen, men Gute hade chanserna, och Bylle fick visa sig på styva linan genom att rädda två frilägen och tippa en farlig nick till hörna.  Och inte såg det bättre ut när Henke i början av andra blev utvisad efter en uppgörelse med Rytterbro i Visbymålet. Eftersom Rytterbro klarade sig undan med en varning fick Sirius nu kämpa i numerärt underläge, men det gjorde man bra, och med en man kort kom också målen. Strax efter utvisningen tog Sirius ledningen då Arnesson vände bort sin back och placerade in bollen. Sedan kom Lillebror in och visade lovande takter, och satte dessutom spiken i kistan i matchens sista minut, då han drev bollen solo från mittplan och hela vägen in i mål. En av matchens bästa lirare var Andy Bachmann som fått chansen efter en ljumskskada på Clage, och han var särskilt imponerad av Västra Sidans sånger: ”Så här var det aldrig i Schweiz”, tyckte en nöjd Andy.

Mån 13 maj: Sirius-Forssa 2-1 (1-0),
Studenternas
Det var väl här någonstans de första varningsklockorna började ljuda någonstans vid horisonten. Visserligen ska man aldrig klaga efter en trepoängare, och i synnerhet inte efter en trepoängare som betyder blåsvart serieledning. Men det var svårt att blunda för faktumet att det såg rätt uselt ut mot den skrala nykomlingen Forssa, som annars startat serien med två raka 0-3-förluster. Ja, förutom första kvarten då, för så långt såg det faktiskt bra ut, och ledningsmålet i 9:e var snyggt: Arnesson slog in bollen från höger, Lillebror hoppade över den, och en framrusande P slog in sitt första mål för säsongen. Sedan föll Sirius in i Forssatempo, och matchen dog. Sirius lyckades ändå göra 2-0 i början av andra genom ännu en debutmålskytt; det var Runesson som sparkade in en hörna efter nickskarv från Gurra. Men i övrigt var det gåfotboll och långbollar för hela slanten, och de färglösa gästerna lyckades inte helt oförtjänt dessutom peta in en reducering på stoppitch tajm. Oroande var också att Magnus Wikman försvann skadad från planen mot slutet. Nej, även om poängen plockades så var det här inte ett spel som skulle leda till Superettan.

Mån 20 maj: Essinge-Sirius 2-1 (1-0), Kristinebergs IP
Sirius hade kommit ganska billigt undan så här långt, men mot topplaget Essinge blev lagets brister obarmhärtigt exponerade. Kvicka Essinge satte full fart från början, och hade mycket väl kunnat ta ledningen efter 10 minuter, då ett skott från Claes Andersson prickade ribbans undersida. Sex minuter senare tog man verkligen ledningen på hörna då Sirius missade markeringen på backen Luis Santos, som nickade in 1-0. Sirius spel var bedrövligt i den första halvleken, det var mil mellan lagdelarna, och bara menlösa långbollar på en isolerad forwardsduo. I andra blev det dock aningen bättre. Man kom framåt i organiserade anfall, men chanserna uteblev, och istället gjorde matchens verklige artist Tamba Yaryah 2-0 i 70:e; återigen ett hörnmål, och ett snyggt sådant då Yaryah krutade in bollen på helvolley. Sirius bjöds in i matchen på slutet då Essinges målvakt hanterade en bakåtpassning på ett vanskligt sätt, men Henke sköt denna gratischans högt, högt över ribban. På stoppitch tajm fick Henke till slut ändå tröstmåla på en straff han ordnat på egen hand. Sirius tappade nu sin serieledning till just Essinge, medan Väsby jagade strax bakom.  

Mån 27 maj: Sirius-Valsta Syrianska 0-0, Studenternas
Skadorna hade börjat göra sitt intåg i Siriustruppen, och skadelistan var som en anatomisk provkarta på det mänskliga benet: Clage var skadad i ljumsken, Bachmann i låret, Wikman i vaden och Svana i foten. Skadesituationen löstes med att Märta fick spela mittback, medan Uhlén och Lillebror tog plats på mitten. Kanske var skadesituationen åtminstone en delförklaring till att Sirius inte kunde få spelet att stämma, för den första halvleken såg lika eländig ut som mot Essinge. Sirius hade boll, men det var för långt mellan lagdelarna och anfallsförsöken blev fantasilösa. Valstas kontringar blev oftast farligare även om Siriusförsvaret avvärjde dessa bra. Det blåsvarta spelet förbättrades visserligen i takt med matchklockan och Sirius tog över matchbilden, men några mål blev det icke. Eller jo förresten, ett mål blev det; Henke lyfte en boll till lillbrorsan, som sköt en vänstervolley rätt in i mål, men dessvärre höjdes offsideflaggan för denna läckerhet.

Sön 2 jun: Spårvägen-Sirius 0-0, Farsta IP
Det började bli uppenbart att jag i slutet av april strax innan säsongsstart hade levt i självbedrägeri. Jag hade grovt överskattat inte bara Sirius, utan även Västra Sidans slagstyrka när bussarna snabbt fylldes upp inför premiärmatchen. Nu var det dags för säsongens tredje bortamatch, och 80 västringar i premiärresan hade förvandlats till 8 västringar till bortamatchen mot Spåret (som ändå utgjorde exakt en elftedel av publiken på Farsta IP). Och ute på planen gick det också fortsatt trögt. Drabbningen mot Spåret blev en eländigt andefattig tillställning, ett mittfältskrig med kamp och slit, många felpass och få målchanser. Arnesson brände någon chans, Spårets Özgür Yasar brände ett par chanser till, men det var allt vi fick oss till livs denna eftermiddag i Stockholms södra förorter. Siriusspelet led av samma sjuka som tidigare matcher – alldeles för långt mellan lagdelarna – och Stellan var inte glad: ”Jag är inte nöjd med någon i vårt lag”, löd det hårda omdömet.

Sön 9 jun: Sirius-Lidingö 0-2 (0-1),
Studenternas
Nej, det blev inget expresståg till Superettan. Sirius fick aldrig ens upp styrfarten denna säsong, och i hemmamatchen mot den klena nykomlingen Lidingö vinglade man till slut ner i diket. Och det störde lite extra att fallet kom mot just Lidingö, eftersom dessa drogs med den i särklass oskönaste supporterskaran jag någonsin stött på hos ett motståndarlag. Namnet Blådårarna hade man snott från MFF, och attityden från Firman Boys. Blådårarna bestod av en liten klick 14-åriga internethuliganer, som i stort sett dagligen spammade Västra Sidans dåvarande hemsida med infantil våldsromantik. Sirius hade ett kompakt spelövertag i denna match – men ett oändligt tamt anfallsspel med de fjuttigaste avsluten. Gästerna tog ledningen efter bara fem minuter då Bylle var ute på utflykt på ett inlägg, och Jacob Lorentzon kunde nicka in bollen. I slutet av halvleken räddade Clage en boll på mållinjen, men Lidingö gjorde ändå 0-2 i 60:e då en frispark smet in vid stolpen. Sirius satsade allt framåt med bl.a. en oväntad comeback – Antou Jallow var hemma på sommarlov och var tillgänglig för Sirius – men resultatet blev bara värre; Lidingö gjorde även ett offsidemål och brände två frilägen under matchens sista halvtimme. Den första förlusten hemma på Studan på över 1½ år var därmed ett faktum. Tabelläget var nu bekymmersamt nog, med en lucka på 7 poäng upp till Väsby och bara 2 poäng ner till Sandviken på kvalplats – men än värre var att spelet fullständigt hade gått i baklås.

Ons 12 jun: Sandviken-Sirius 1-2 (0-0), Jernvallen
Då säsongen hittills varit en stor besvikelse hamnade Sirius fullständigt i skuggan av det pågående världsmästerskapet. Tidigt på morgonen hade Sverige mött och spelat oavgjort mot Argentina efter ett fantastiskt frisparksmål av Anders Svensson. Tyvärr kändes nog tillvaron som mittenlag i division II Östra Svealand ganska osexig i jämförelse, och så vitt jag vet fick Sirius möta Sandviken utan blåsvarta supportrar på läktaren – inte ens jag mäktade med att åka dit. Och synd var det, för Sirius lyckades äntligen vinna igen efter några lyckade taktiska förändringar. Nu skulle man kriga istället för att försöka rulla ut motståndarna, fokusera på försvaret, och mittfältsdiamanten slipades ner till en rak linje. Skadeläget hade dessutom ljusnat, och nu var bara Lillebror borta med en bruten tumme. Första halvleken blev mållös, men det tog bara nio sekunder av den andra innan Sirius äntligen gjorde slut på över fem timmars måltorka; Bengan frispelade Andy som rullade in sitt första Siriusmål, och firade detta genom att slita av sig tröjan – med varning och avstängning som resultat. 0-2 kom genom en riktig bjudning av Sandvikens backlinje; Henke tackade, tog emot och satte sitt andra mål för säsongen. Sandvikens reducering kom på en ribbretur på övertid och riskerade aldrig bli mera än ett tröstmål. Det var en lugn och trygg seger, och den enda baksidan var att comebackande Wikman skadade sig igen – nu skulle han bli borta till sommaruppehållet.

Sön 16 jun: Sirius-Topkapi 4-1 (2-1), Studenternas
Det var ju så här det skulle ha sett ut. Sirius visade både inställning, fart och fantasi, hos såväl gamla som unga. I synnerhet hos den allra yngste, en debutant på mittfältet vid namn Isac Löwhagen, som skulle komma att göra mera väsen av sig under säsongen. Sirius gjorde 1-0 redan efter tio minuter då Svana nickade in en hörna. Gästerna var inte helt odugliga och hade i alla fall ambitionen att såra Sirius offensivt, men Sirusförsvaret hade kontroll – förutom vid ett tillfälle då Topkapis Eric Toris lyckades kvittera. Men det här var Sirius match från start till mål, och Clage gav Sirius tillbaka ledningen i slutet av halvleken med ett snyggt distansskott. I början av andra halvleken var det debutantens tur att glänsa; Henke spelade fram Löwhagen, som stor, stark och kraftfull höll undan två försvarare och stötte in trean. Och i 75:e spikade P slutresultatet då han nickade bollen i en båge över Topkapis målvakt. Noteras kan också att matchen var historisk då Sirius för första och hittills enda gången dömdes av en kvinnlig domare: Eva Ödlund från Sundsvall. Nu var Sirius tack vare Väsbys förlust mot Visby i samma omgång faktiskt bara fyra poäng från förstaplatsen. Och i nästa omgång var det dags att åka till den lilla idrottsplatsen invid trafikplats Glädjen för en riktig sexpoängsmatch.

Tor 20 jun: Väsby-Sirius 4-1 (3-1), Vilundavallen
Tanken var att Sirius skulle knapra in ytterligare på toppen på Vilundavallen. Istället gick man ut på planen och blev överkörda av en konsumgrön ångvält. Det började med att vidrigt duktige Daniel Jansson snurrade bort Sirius högerförsvar och pangade in ett ledningsmål i krysset efter fem minuter. Därefter rådde konstant belägring av Sirius straffområde under den första kvarten, då Bylle bl.a. avvärjde ett friläge. Sedan stack Sirius upp, Henke prickade ribban efter en kvart, och snart kom också ett underligt kvitteringsmål; Clage spelade fram Löwhagen som något överrumplad fick en rejäl felträff, men bollen rullade med snigelfart in över mållinjen invid stolpen. Tyvärr somnade Sirius in igen, och den gröna pressen fortsatte. I 40:e rann Väsbys veteran med hårdrocksnamnet Stefan Dolkow igenom i mitten och gav Väsby ledningen igen, och fem minuter senare utökade Jansson på ett långskott. Sirius repade sen mod och gjorde en riktigt bra andra halvlek, men trävirket hade konspirerat emot blåsvart denna dag. Först sköt Smara en frispark rätt i ribban, därefter prickade Henke stolpen på en hörna, och på returen fick Löwhagen öppet mål, men det blev stolpen igen – Sirius fjärde virkesträff. Istället kunde Väsby punktera matchen på straff i slutminuterna. 4-1 var inga vackra siffror, men de var faktiskt missvisande. Lagen hade en halvlek var, men Väsby satte till skillnad från Sirius sina avslut innanför målramen istället för på den.

Tor 27 jun: Sirius-Slätta 8-0 (2-0), Studenternas
Om läsaren minns en enda sak från säsongen 2002 är det säkerligen premiärresan. Men om läsaren minns två saker från säsongen 2002 är den andra sannolikt detta osannolika målkalas på ett dyblött Studenternas. Två av målen – 4-0 och 8-0 – var extra minnesvärda. Slättas försvar var ett generöst sådant, och i synnerhet mot spelare som inte gjorde mål i normala fall. Säsongen innan krönte Kjelledine sin karriär i blåsvart med att göra mål på Slätta, och den här dagen var det alltså Bengans tur. Den jämtländske arbetshästen hade inte gjort mål på åtminstone 2½ år, men ett par minuter in på den andra halvleken laddade han och sköt ett långskott rätt in i krysset till 4-0. Och så var det Henkes 8-0-mål i 86:e minuten som gjordes på direkt uppmaning från Västra Sidan. Henke hade redan gjort fyra mål i matchen och gick nu ut mot flaggan för att slå en hörna. Ett segerrusigt och kanske lite övermodigt Västra började ropa ”Sätt den direkt i mål Henke”. Vilket var exakt vad Henke gjorde. För att ta det från början så var Slätta med i matchen i ungefär 3 minuter. Sedan var det bara Sirius, Sirius, Sirius. Henke öppnade målskyttet genom att nicka in 1-0 på hörna i 25:e minuten. Även 2-0 kom genom Henke, i minut 42 kom han fri och lobbade bollen över den stackars Jonas Eriksson som gjorde sin blott andra a-lagsmatch. Och i andra halvleken gick proppen ur helt. Efter två minuter satte Henke 3-0 då han stötte in ett inspel från P, och strax därefter kom 4-0 på Bengans långskott. Sirius fick god hjälp av ett ganska dumdristigt Slätta, som trots läckaget satsade framåt och anföll med många man. Andy Bachmann gjorde 5-0 i 73:e då han kom fri från vänster och lyfte in bollen i gaveln, och schweizaren var även inblandad i 6-0 minuten senare, då han vände om på en femkrona och lyfte in bollen till Henke som nickade in bollen. Sedan var Bengan nära att göra 7-0 då han blev framspelad av Henke, men han kom lite för nära målvakten, och istället kunde P peta in returen. Och så fick då Henke kröna anrättningen med sin läckra hörnskruv. Hela målkalaset ackompanjerades av ett allt mer tilltagande hällregn, och då Västra Sidan vid den här tiden fortfarande stod under bar himmel på västra sidan var det ett gäng genomdränkta men glada supportrar som lämnade Studan. Efter en vårsäsong som mestadels varit en besvikelse gav den här jättesegern rejält med råg i ryggen inför hösten.


Sommaruppehållet
Under sommarledigheten hände – ingenting. Inga nyförvärv, inga träningsmatcher. Det enda lilla som sipprade ut från Siriuslägret var av positiv karaktär; sjukstugan hade slagit igen och truppen var nu skadefri.

Det enda vi supportrar kunde ägna oss åt var att – boostade av den otroliga 8-0-vinsten – blåsa upp förväntningarna inför hösten. Våren hade varit en stor besvikelse, men de sista matcherna visade att det fanns potential till något mycket bättre. Eftersom Väsby hade tappat poäng i vårens sista omgång var det nu överkomliga fem poäng upp till toppen. Under fjolårssäsongen hade Sirius tappat ett sjupoängsförsprång under hösten, men nu var rollerna omvända. Framför sig såg man nu hur Sirius skulle göra en magisk höst, där Sirius var jägaren och Väsby var bytet.


Division 2 Östra Svealand – höstsäsongen

Lör 27 jul: Slätta-Sirius 3-3 (0-2), Dalavallen
Min superettadröm brast på Dalavallen i Falun den här eftermiddagen. Och visst gör det ont när superettadrömmar brister. 8-0-segern precis innan sommaruppehållet hade givit en hel sommarmånad att bygga upp förväntningarna inför hösten; nu visade det sig att vad vi hade byggt upp bara var ett luftslott som punkterades av samma Slätta som vi fullständigt hade massakrerat en månad tidigare. Sirius fick visserligen en poäng med sig hem till Uppsala, men att ta en enda – dessutom oförtjänt – poäng mot strecklaget Slätta var inget som skulle räcka långt om vi ville ikapp Väsby. ”Det var bedrövligt. Vi visar ingen kampmoral, Slätta var mycket bättre än oss”, recenserade Henke matchen efteråt. Första kvarten var ändå bra, och under denna gav P Sirius ledningen på ett friläge. Därefter tog Slätta över, och en stekhet Bylle tvingades till både möjliga och omöjliga räddningar gång på gång. I den 42:a minuten kunde Sirius istället utöka ledningen, då Henke på en frispark strax utanför straffområdet knorrade in bollen i bortre krysset. Men Sirius fick aldrig grepp om Slätta, och efter två snabba mål hade dalkarlarna välförtjänt kvitterat i den 57:e minuten. Men återigen väcktes hoppet i 62:a minuten då Henke på en frispark strax utanför straffområdet knorrade in bollen i bortre krysset – ja, det var faktiskt en exakt repris av 0-2-målet. Men Henkes skruvade frisparkar till trots ville det inte lossna för Sirius, och i 78:e var det istället Slättas tur att panga in en frispark. 3-3 blev också slutresultatet, sett till spelet fick Sirius vara nöjda, men sett till tabelläget var det långt ifrån bra. Nej, min superettadröm brast på Dalavallen i Falun den här eftermiddagen. Den hade gjort det tidigare, på Nacka IP 1999 och på Gutavallen 2001. Nu skulle det gå mer än fyra långa år innan jag på allvar vågade blåsa liv i den igen – på Vilundavallen i Väsby år 2006.

Sön 4 aug: Sirius-Väsby 0-5 (0-2), Studenternas
Min superettadröm dog på Dalavallen, men Väsby vred om kniven en extra gång. Och spottade på liket. Väsbys spelande veterantränare Nebo Novakovic var inte nådig i sitt omdöme: ”Sirius måste börja spela fotboll och inte bara slå en massa långbollar. De är för dåliga en-mot-en, och när vi förstör deras uppspel har de inga alternativ.” Ändå var Sirius enormt nära att faktiskt ta ledningen efter bara fyra minuter då en frispark dansade på mållinjen – och möjligen också dansade in över den, vilket Väsbys hårige målvakt Tomas Thudin efteråt erkände att den nog gjorde. Och även i övrigt var första halvleken ändå jämn; ända till ett effektivt Väsby pangade in två mål på två chanser. I 40:e sköt Daniel Jansson ett skott som Bylle gjorde en vass räddning på, men returen gick tyvärr rätt ut till Torbjörn Pettersson som enkelt kunde lägga in 0-1. Och i slutminuten spelade Dolkow fram den gamle ESK-greken Pappas som sköt in tvåan. I andra föll Sirius dessvärre igenom, det blev spel mot ett mål, och ett antal bollar trillade dessutom in i det där målet. I 65:e sköt Dolkow in 0-3 bakom ett passivt Siriusförsvar, 0-4 kom på straff i 85:e – och på övertid avslutade en blivande Siriuslegendar förnedringen då Ante Eriksson sköt in 0-5, och tillfogade därmed Sirius vad jag tror är den näst största förlusten jag bevittnat på Studan.

Lör 10 aug: Topkapi-Sirius 2-1 (2-1), Spånga IP
Andreas "Brännan” Brännström var den sortens spelare som man älskar att ha i sitt eget lag, men avskyr när han spelar för motståndarna. Nu fanns Brännan i Topkapis rödvita tröja, och han tog inte mer än 13 minuter på sig att tackla sönder Arnesson som fick halta av planen. Brännans analys av Sirius efter matchen var dock mitt i prick: ”De har ingen geist längre. Det märks att de hoppats på seriesegern och att luften har gått ur dem”. Sirius spel var håglöst, tamt och utan självförtroende, och då bjöd ändå Topkapi på en drömstart, då hemmalagets målvakt fumlade in Smaras inlägg i målet efter bara två minuters spel. Men detta hjälpte inte Sirius, utan Topkapi tog över matchen helt, och i mitten av halvleken vände man matchen med två snabba mål av samme man; 1-1 kom i 27:e på misstänkt offside då ett Topkapiskott gick igenom försvarsmuren, och där stod Albert Krasniqi och styrde in bollen. Och samme Krasniqi satte sex minuter senare 2-1 då han sköt in en hörna i krysset på halvvolley. Och Sirius kom sedan aldrig i närheten av en kvittering. Henke spelade ensam på topp, men blev just – ensam. Istället var det Bylle som fick huvudrollen i Sirius och såg till att det hela stannade vid en uddamålsförlust.

Sön 18 aug: Sirius-Sandviken 4-2 (2-0), Studenternas
Det började brinna så smått under skruvdobbarna. För om Sirius inte vann mot Sandviken skulle det bara skilja tre ynka poäng ner till kvalstrecket, och då skulle Sirius bli indragna i en helt annan streckstrid än vad som var tänkt. Men som tur var så var Sandviken ett av de få lag som Sirius både kunde slå och spela övertygande emot denna säsong. Precis som mot Topkapi fick Sirius en drömstart och gjorde mål efter två minuter, genom P. Och den här gången gav målet det självförtroende laget behövde, och Sirius jobbade hårt och spelade bra i 90 minuter. 2-0 kom i 33:e då Clage sköt ett skott som målvakten Fredrik Zens inte lyckades hålla, och Henke kunde peta in returen innan stolpen. Sandviken hade ett par vassa chanser innan paus och tog med sig momentum in i andra halvleken, som man inledde med att reducera till 2-1 genom Foday Scattred. Men Sirius återställde snabbt siffrorna då Henke nickade in 3-1 på ett av Märtas superinkast, och i 71:a gjorde Löwhagen 4-1 på en stilig lobb över Zens. En tveksam straff för bortalaget fastställde slutsiffrorna till 4-2, men det blev en rättvis seger, och Sirius cementerade i alla fall sin status som mittenlag.

Sön 25 aug: Lidingö-Sirius 2-2 (0-0), Lidingövallen
Tre stukade hjältar, märkta av varsin hård lördagskväll i huvudstaden, var nu allt Västra Sidan kunde uppbåda. Jag, ”70” och ”Fluff” befann oss alla i en varierande grad av bakfylla, och på Lidingövallen ägnade vi oss i lika hög grad åt att spana in överklasstjejer långt över vår egen division, som att titta på den ganska ointressanta matchen. En match som Sirius visserligen dominerade, men inte vann. I synnerhet var Sirius första halvlek bra, men det blev krampaktigt i de avgörande lägena. Främst var det Wikman som missade; hans nick och två skott från straffområdet gick alla rakt på målvakten. Övningarna gav dock färdighet, och i 48:e satte Wikman 0-1 då han tog emot en snett-inåt-bakåt-passning från Henke och placerade in bollen. Med ledningsmålet tappade Sirius initiativet i matchen, och Lidingö kunde vända händelserna till sin fördel. I 62:a kvitterade Vassilis Birbas på ett snyggt sätt med en liggande volley, och i 75:e gav Jacob Lorentzon hemmalaget ledningen. Efter ett par lyckade byten lyckades dock blåsvart i en sista forcering på övertid säkra en poäng; inhopparen Arnesson sköt ett skott i straffområdet, och på returen petade den andre inhopparen Löwhagen in kvitteringsmålet på sin första och enda bollkontakt. Och tre bakfulla västringar på Lidingövallen slapp i alla fall det ytterligare illamående en orättvis förlust ofta kan ge upphov till.

Mån 2 sep: Sirius-Spårvägen 0-2 (0-2), Studenternas
I kalendern stod det att det var den andra september, men man kunde tro att tiden vridits tillbaka tre månader. Det här var nämligen en repris på hemmaförlusten mot Lidingö den nionde juni: samma resultat, samma håglösa insats, och samma blåvita rugbyrandiga tröjor på motståndarna. Sirius första 45 minuter var bedrövliga, och Stellan var för ovanlighetens skull riktigt irriterad: ”Det här är inte acceptabelt. Vi visar inget hjärta alls”. Spårets Magnus Andersson gjorde båda målen, och kunde ha gjort fler än så om inte Bylle reflexräddat hans skott från två meter. I den andra halvleken jagade Sirius, men Spåret spelade på resultatet och gjorde det skickligt. Lillebror prickade stolpen fem minuter in på halvleken, men det var också så nära en reducering man kom. Förlusten innebar att Sirius ännu inte hade lyckats distansera sig helt från bottenstriden; det var bara sex poängs marginal till Slätta på kvalplatsen.

Lör 7 sep: Valsta Syrianska-Sirius 1-2 (1-2), Råbergsvallen
Det var aldrig någon riktig derbynerv i matcherna mellan Valsta och Sirius. Men under en så jämngrå säsong som 2002 måste man ju blåsa upp alla glädjeämnen som går att hitta. Så okej, vi kan väl kalla det här för en derbyseger i alla fall. Alla tre målen i föll inom matchen 26 första minuter. Sirius gjorde det första; efter sjabbel i Valstaförsvaret kunde Lillebror stänka in 0-1 redan efter två minuter. Men bara sju minuter senare var det Siriusförsvarets tur att sjabbla, och Dani Hamzo rullade in kvitteringen. Och vad som skulle komma att bli vinstmålet kom alltså i 26:e minuten, då en Siriusfrispark i gröten framför mål hittade fram till Löwhagen, som fick en perfekt träff och 1-2 satt i vänsterhörnet. Därefter handlade matchen om löpningar och krig, och om ett perfekt försvarsarbete från Sirius sida, där i synnerhet mittbackarna Svana och Gurra glänste. Det var dock inte förrän under sista kvarten som Valsta på allvar lyckades sätta något tryck på Siriusförsvaret, men blåsvart höll hela linan ut och tog en efterlängtad seger – den första positiva överraskningen under denna höstsäsong.

Mån 16 sep: Sirius-Essinge 1-1 (0-1), Studenternas
Inför ögonen på AIK’s tränare, en tjeck med det något olyckliga namnet Dusan Uhrin, gjorde Sirius en riktigt bra match mot svårspelade Essinge. Dock fick blåsvart nöja sig med en poäng, dels p.g.a en ihållande ineffektivitet i avslutningslägena matchen igenom, och dels p.g.a. Essinges något turliga ledningsmål i 28:e minuten; Bylle gjorde en fin räddning på ett skott, men returen gick rakt ut till den palestinske landslagsmannen Imad Zatara som petade in 0-1. Sirius hade sedan ett flertal chanser att kvittera, bl.a. träffade Lillebror målvakten med ett skott från några meters håll, innan storebror Henke äntligen faktiskt gjorde det: en hörnnick i 67:e hittade in i nätmaskorna. Chanser till vinstmålet saknades inte heller – Wikman brände två sådana, men Sirius fick nöja sig med oavgjort. Och vad tyckte Uhrin då? Jodå, särskilt P och Gurra hade varit duktiga, tyckte tjecken. Kanske kunde denna misslyckade säsong åtminstone inbringa lite välbehövliga övergångspengar i slutänden?

Lör 21 sep: Forssa-Sirius 1-2 (1-2), Maservallen
En av mina favoritkategorier av matcher är segrar-i-betydelselösa-höstmatcher-matcher. Allra helst om de spelas en krispig, klar, lövgul eftermiddag under en blek höstsol. Och det är en kategori matcher som Sirius ytterst sällan spelar eftersom vi alltid tenderar att vara indragna i någon streckstrid framåt sena september. Men bortamatchen mot Forssa var en sådan match. Jag hade ensam rest upp till Borlänge för att se Sirius spela boll på en minimalistisk anläggning inför en minimalistisk publik – det var knappast ens 50 åskådare på Maservallen. Forssa på nedflyttningsplats behövde alla poäng de kunde få, men Sirius var på tårna den här dagen. I synnerhet Wikman, som i den 7:e minuten sände in ett inlägg som Gurra knoppade in till 0-1. Forssa kvitterade genom Anders Löfling sex minuter senare, men sedan var det Wikmans tur igen; i 34:e löpte han ikapp en djupledsboll och slog in 1-2 ur minimal vinkel. I andra halvleken spelade Sirius ännu bättre och borde ha gjort åtminstone ett par mål till – men det gjorde man inte. En seger blev det i alla fall, och en seger som definitivt säkrade Sirius fortsatta division 2-status.  

Sön 29 sep: Visby/Gute-Sirius 2-1 (2-0), Gutavallen
Min motivation att återvända till Visby, knappt år efter katastrofen på Gutavallen, för en helt betydelselös match var låg. Mycket, mycket, mycket låg. Därav blev denna Gotlandsresa till säsongens andra missade match för min del. Sirius veteraner började gå sönder på höstkanten; Svana och Bengan stannade hemma och dessutom klev Wikman av efter en kvart. Dessutom testades Tibblin i mål för första gången. Det unga Siriuslaget skötte sig ändå bra, tyvärr var det bara det att Visby gjorde mål på två tjusiga långskott i den första halvleken; genom Daniel Engström och Fredrik Larsson. Sirius gjorde ändå en hygglig match, och i den andra halvleken kom man igen och nästan ikapp. 2-1 kom i 70:e minuten då P styrde in Österbergs smörpass. Sedan sköt både Clage och Gurra tätt över, innan P kom helt fri på övertid, men misslyckades att få bollen förbi Rytterbro. Så revanschen på partypajarna Visby/Gute och hela fucking Gutavallen fick vänta.

Lör 5 okt: Sirius-Skiljebo 2-3 (1-3), Studenternas
En riktig skitavslutning på en riktig skitsäsong. ”Det har varit ett prövningarnas år”, sa en trött Stellan efter matchen, och fortsatte: ”Vi ska kanske vara glada att vi slapp kvalet”. Inför ynka 161 personer stod Sirius för en helt bedrövlig första halvlek. Efter drygt en halvtimmes spel stod det 0-3 på tavlan, och då var Bylle ändå hemmalagets klart bäste spelare. En av höstens få ljusglimtar, Isac Löwhagen, reducerade innan paus. Sedan putsade Bachmann till siffrorna fyra minuter innan slutet, men då var det redan försent. I och med förlusten placerade sig Sirius på en sjundeplats – undre halvan av tabellen, och 21 poäng bakom seriesegrarna Väsby. Det var knappast vad man hade räknat med när de fullastade supporterbussarna rullade iväg mot Västerås i slutet av april.

 Väsby 22 16 3 3
 51-20 51
 Visby/Gute 22 12 3 7 44-31 39
 Valsta Syrianska
 22 9 9 4 36-26 36
 Spårvägen 22 9 5
 8 41-41 32
 Topkapi 22 10 2 10 34-34 32
 Essinge 22 7 9 6 37-29 30
 Sirius 22 8 6 8 40-37 30
 Skiljebo 22 9 3 10 42-45 30
 Slätta
 22 5 9 8 28-41 24
 Forssa 22 6 4 12 19-43 22
 Lidingö 22 6 3 13 35-49 21
 Sandviken 22 4 6 12 32-43 18

Skytteligan
Henke 12, Löwhagen 6, ’P’ 6, Wikman 4, Bachmann 3, Lillebror Eriksson 2, Arnesson 1, Runesson 1, Svana 1, Clage 1, Bengan 1, Smara 1, Gurra 1


Summering

2001 lärde jag mig att aldrig ta ut någonting i förskott. 2002 lärde jag mig att aldrig ha några som helst förväntningar på Sirius. Den här säsongen var nämligen min enskilt största besvikelse någonsin. Högmod går före fall – och det var sannerligen med högmod vi åkte till Västerås i första omgången. Seriesegern skulle ju bara promeneras hem. Och fallet som sedan följde blev sedan både högt och smärtsamt.

Knäckfrågan är förstås: Hur kunde det gå så snett? För även om vi möjligen hade överskattat truppens slagstyrka så borde vi ändå åtminstone ha varit med och slagits i toppen. Det var framförallt två förklaringar som framfördes till fiaskot. Den ena var att det helt enkelt handlade om en slags baksmälla från Visbykatastrofen året innan. Med detta trauma i bakhuvudena hade Sirius helt enkelt inte den mentala styrkan eller självförtroendet att resa sig när det började gå tungt. Den andra förklaringen var att Sirius hade blivit sönderlästa av de andra lagen. Stellan var en erkänt extremt taktiskt driven tränare, men vissa röster menade att taktiken inte fungerade längre, att den var för statisk, och att det inte fanns någon plan B. En annan tråkig sida av säsongen 2002 var att de unga spelare vi främst hade satt vårt hopp till inte hade levt upp till förväntningarna. Arnesson, som ett år tidigare var en av landets mest lovande anfallare och stekhet på transfermarknaden, var en skugga av sitt forna jag och hade bara lyckats hitta målet en ynka gång. Saleh Saadoo kom tillbaka som en spillra från Norrköping, och lade tragiskt nog ner karriären något år senare, märkt av dåligt självförtroende och förlusten av en nära familjemedlem. Och inte heller Lillebror Eriksson hade riktigt levt upp till de (för) högt ställda förväntningarna. Istället var det andra unga spelare att hoppas på; Gurra, Smara, Clage, samt höstens komet Löwhagen var alla kring 20-strecket och bärande delar i Sirius startelva.   

Men det mesta var trots allt elände. Överhuvudtaget har det aldrig under mina 16 år som aktiv supporter varit jobbigare än det var hösten 2002. Mörkret var kompakt. Vi hade genomlidit en hopplös bandysäsong, bandylaget låg i skärvor; och i kulisserna stod VP med ett hångrin, redo att ta över. Fotbollslaget hade visserligen lyckats avvärja attacken från Luthagen, men talangglöden tycktes ha svalnat, skuldberget eroderade lika långsamt som fennoskandiska bergskedjan, och avståndet till Superettan kändes längre än någonsin. Och som om vi inte fått vår beskärda del av jävelskap så ägde två händelser rum under sena oktober som lade en hel lökodling på laxen.

Enköpings SK har inte ägnats alltför mycket utrymme i dessa texter, men ändå var grannklubbens förhatliga framgångar något man ständigt var tvingad att förhålla sig till på den här tiden. Den 26:e oktober blev så ESK klara för allsvenskan. I den sista omgången förlorade man borta mot Häcken, men då man hade tur med de andra resultaten – tur var någonting ESK aldrig tycktes få slut på – stod de ändå klara för en sensationell uppflyttning när serien var slutspelad. Frånsett den rent naturliga rivaliteten grannlag emellan fanns det gott om anledningar att bli extra illamående över de grönsvartas framgångar. ESK var liksom Sirius ordentligt skuldsatta – men där Sirius tre miljoner i skulder innebar att vi var tvungna att späka oss i division 2 i ett ännu okänt antal säsonger för att sona våra synder, så belönades ESK ekonomiska lättsinne – som resulterat i över sju miljoner i skulder – med en plats i allsvenskan. Faktum var att ESK var så vanskötta att man under samma säsong som man nådde allsvenskan blev stämda av en f.d. tränare (Flott-Bosse Pettersson) och en f.d. spelare (ingen mindre än Andreas ”Brännan” Brännström) för uteblivna löneutbetalningar, och ändå beviljades man alltså elitlicens och tilläts att avancera i seriesystemet. Att ESK’s skyttekung sedan hette Olle Kullinger, som i mitten av 90-talet hade ratats av Sirius, gjorde inte förtreten lättare att svälja. Och inte heller att UNT varenda dag svämmade över av hyllningsartiklar till enköpingslaget – på den här tiden tyckte man uppenbarligen att det var någonting roligt med framgångar för de lokala lagen.

Den dåtida Siriushemsidan ”Där skåpet ska stå” liknade en gång i tiden Fotbollsuppland med Ankeborg. Och det stämde onekligen på pricken. Medan Alexander Lukas-ESK badade i allsvensk glans drabbades Kalle Anka-Sirius av ännu ett oturligt och orättvist bakslag. Dagen efter ESK’s triumf kom nämligen beskedet att Sirius på ytterst oklara grunder skulle placeras i Norrlandstvåan nästa säsong. Brages degradering till Superettan och Bodens avancemang till densamma hade lämnat en vakans i Norrlandsserien, men varför det var just Sirius som skulle fylla denna plats kunde ingen riktigt förklara. Det fanns hela fem dalalag i tvåan som geografiskt sett låg närmare Norrland än vad Uppsala gjorde. Från förbundshåll förklarade man detta med att närheten till Arlanda spelade in, men varför det då inte blev Valsta Syrianska, som ju hade ännu närmare till flygplatsen, var fortfarande en gåta. Norrlandsserien innebar att vår närmaste motståndare blev Timrå, 35 mil bort, och den längsta resan skulle gå ända upp till Kiruna. Utsikterna till resebidrag var små, och från Siriushåll uppskattades att merkostnaden för att spela i denna serie skulle bli runt en halv miljon kronor – ganska exakt lika mycket som man årligen lyckades beta av på skulden – och det stod klart att 2003, i bästa fall, skulle bli ett förlorat år.

Men såhär 12 år senare känns det dock ganska bra att titta tillbaka och minnas höstmörkret 2002. Allt det som då kändes så katastrofalt blev ändå i slutänden ganska så bra. I Allsvenskan 2003 fick jag 13 favoritlag att hålla på; de skötte sig alla bra, ESK åkte ur med dunder och brak och blev så småningom svenska mästare i nedflyttning. Norrlandsåret 2003 blev för Sirius visserligen ett förlorat år sportsligt sett, men samtidigt också ett stort och givande äventyr, för både supportrar och spelare. Men det får vänta till ett kommande kapitel.


Profilen
Hallå Bengt Eriksson, hur var det att spela i Sirius 02?
Ja, det var väl inte så kul. Vi var sjukt besvikna efter Visby, men vi var laddade att göra en minst lika bra säsong 2002. Men det visade sig ganska snabbt att vi inte räckte till.

Vi hade ju ett bra lag på pappret – så vad var det som gick snett egentligen?
Det satt nog ifrån Visby en hel del. När det gick emot redan i början pös vi ihop och tappade glöden. Ändå var vi ett jättehärligt gäng – jag träffar fortfarande många av dem. Vi var på ett sätt sammansvetsade av motgångarna och det var aldrig något gnäll. Men orken tog slut på något vis, vi orkade inte blåsa upp ballongen igen.

Vissa hävdade att ni blivit sönderlästa?
Vi var väldigt taktiskt styrda. Det gällde de flesta lagen på den tiden, men vi var extrema. Särskilt på min position handlade det bara om långbollar och krig om andrabollar. Till och med när vi anföll tänkte vi på att försvara oss. Det är nästan så man blir avundsjuk när man går och kollar på Sirius idag och ser hur de spelar – det ser jäkligt mycket roligare ut.

Hur hamnade du i Sirius?
Jag blev värvad 1995 från IFK Östersund. Min tränare Leif Widengren visste att jag hade viljan att gå vidare med fotbollen, han hade spelat i Sirius och hade kontakter där. Det stod mellan BP och Sirius, men jag hade kompisar i Uppsala så jag valde det. Och det blev ett lyckat val, jag spelade inte så mycket första året, men sen gick det bättre och jag blev kvar i åtta säsonger. Jag var en av få i Sirius under hela min tid som faktiskt flyttat till Uppsala för fotbollen, nästan alla andra kom hit i första hand för att studera eller något annat.

Så 2002 blev alltså ditt sista år?
Ja, jag var taggad inför säsongen, men under hösten kom känslan att det inte var värt all den tid man lade ner. Man försakar ju ganska mycket. Resor, kompisar och sånt. Sen är den serien, gamla division 2 alltså, den absolut sämsta serien att spela i. Man tränade i princip lika mycket som ett division 1-lag, men man mötte motståndare som Skiljebo och Enebyberg. Och man hade såklart ingen ersättning att tala om heller, även om det inte var någon som spelade för pengarna på den tiden.

Men du gjorde i alla fall mål 2002?
Ja, det har jag ett svagt minne av. Det var någon match med många mål i va?

Det kan man säga – 8-0. Och det var ett snyggt mål också, långskott i krysset!
Där ser man. Konstigt att jag inte kommer ihåg det bättre, för det blev ju inte så många mål. Helt sjukt egentligen, jag gjorde väl 2-3 mål på typ 150 matcher i Sirius. Och ändå hade jag ett hyggligt skott. När jag sitter och kollar i gamla böcker från när jag var barn så sprutade jag ju in mål. Man undrar vad som hände sen egentligen.

Vad gör du idag – och håller du någon kontakt med fotbollen?

Jag jobbar fortfarande som brandman, har gjort det sen 1996. Jag klippte helt med fotbollen 2002, det var flera klubbar som hörde av sig, och även Sirius hörde av sig något år senare, men jag kände att jag inte pallade med att spela, särskilt inte på någon lägre nivå. Tränare kunde ha varit kul, men det är omöjligt med jobbet och alla kvälls- och nattpass. Annars så går jag och ser Sirius så ofta det funkar med jobb och familj, kanske sex gånger om året ungefär. Sedan har jag hoppat in några gånger på senare år, bland annat med Brekkan och grabbarna i Widerlöw och i enstaka turneringar med Sirius Oldboys. Då har det känts skitkul och man undrade varför man lade av, men dagen efter har det inte varit lika kul. Jag har fyra bristningar i kroppen nu efter att ha spelat fotboll tre gånger i år…



Tillbaka till toppen