Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Fotbollssäsongen 2003

Piteå, 158 mil t.o.r. Luleå, 168 mil t.o.r. Kiruna, 234 mil t.o.r. Och många andra långa, härliga resor. Sirius historiesektion tar sig an Norrlandsåret 2003.

Läget i laget
Mellansäsongen 2002-03 var en av de dystraste i mannaminne, präglad av besvikelse, avundsjuka och bitterhet. Besvikelse – över de klena resultaten 2002. Avundsjuka – på de förhatliga framgångarna för konkursboet ESK. Och bitterhet – över att Sirius hade tvångsförflyttats till Norrlandstvåan på ytterst grumliga grunder.

Med tanke på den merkostnad som spel i Norrlandstvåan skulle innebära så lades truppbygget på hyllan i början av sillyn, och allt krut lades istället på ett offensivt lobbyarbete för att riva upp serieindelningen. I en lång rad skrivelser, öppna brev och överklaganden påpekade Sirius att den föreslagna serieindelningen inte följde ett enda av de fyra kriterier som skulle råda: 1) Geografi, 2) Reseteknisk hänsyn, 3) Minimering av total reslängd, samt 4) Principen att ett resande lag ej ska passera ett lag ur en annan serie på vägen. Men naturligtvis var det en strid som inte gick att vinna. Förbundets tävlingskommitté hade redan bestämt sig, och inget annat distriktsförbund eller lag var såklart intresserade av att sluta upp på Sirius sida i frågan eftersom de själva då riskerade att drabbas istället. Alltså stod det efter ungefär en månad helt klart att Sirius placerades i Norrlandstvåan, där den närmaste bortamatchen spelades i Timrå, 34 mil enkel resa. Som ett litet plåster på såren tilldelades Sirius 100 000 kr ur förbundets resefond, men detta täckte endast en bråkdel av resekostnaderna. För att minimera resebudgeten satsade Sirius på att åka buss så långt som upp till Robertsfors, sju timmar enkel resa, men till de fem längsta bortamatcherna unnade man sig lyxen att flyga.

Serieindelningen fick snabbt också inverkan på truppen. Två av Sirius verkliga trotjänare och kulturbärare aviserade snart att de gjort sitt i den blåsvarta tröjan; Svana varvade ner i Storvreta, och Bengan Eriksson verkade inte brinna för att få återse sin gamla hemstad Östersund från fotbollsplanen. Inte heller schweizaren Andy Bachmann var sugen på bussarsle, utan valde att gå ner en division och spela med GUSK. Och Isac Löwhagen flyttade ned till Jönköping för studier och hittade en ny klubb i Husqvarna. Vidare lämnade ytterbacken Martin ”Märta” Åberg för studier i Australien, och mittfältaren Anders Nikkarinen som aldrig lyckats slå sig in i laget fick inte nytt kontrakt.

Fyra mer eller mindre ordinarie spelare försvann alltså, och det såg länge ut som att dessa skulle kompenseras med endast en extern värvning; Marcus Axelsson, hård mittback och Teddy Lucic-look-a-like från Heby. Kort innan seriestart trillade det dock in två överblivna Geflespelare, Eric Löhman, ung mittfältare med trubadurtalanger, samt Tomas Olsson, vänsterfotad mittfältare – tyvärr var dessa två också väldigt skadebenägna och vi hade inte mycket glädje av dessa under säsongen. Istället förlitade sig tränare Stellan Carlsson – inne på sitt fjärde år som huvudtränare – på samma recept som han hela tiden byggt sitt lag på: att göra pojkar till a-lagsspelare. Ett koppel med egenfostrade juniorer, varav en del redan hade provat på a-lagsspel medan andra var helt oprövade, förväntades nu mogna till startspelare. Närmast startelvan låg den ettrige yttern Petter Österberg, den defensive mittfältaren Erik Uhlén, den mångsidige Brandur Brekkan – Einars lillebror, samt Andreas Gerhardsson, mittback, basist i bandet Napoleon, och son till tränaren Peter Gerhardsson. Några ytterligare spelare som lyftes upp var mittfältarna Daniel Höglander och Jonas Gidlöf samt ytterbacken Chia Mohtadi.

Av det som återstod från fjolårets trupp så såg målvakts- och anfallsbesättningen stark ut. Fenomenet Jonas ”Bylle” Bylund fortsatte mellan stolparna, uppbackad av Marcus Tibblin. Forwardskvartetten Henke Eriksson, Martin ”Lillebror” Eriksson, Johan ”P” Pettersson och Tomas Arnesson skulle göra vilket annat division 2-lag som helst avundsjuka. Backlinjen och mittfältet var desto mer åderlåtna. I backlinjen hade vi kvar två spelare; den unge mittbacksklippan Gustav Segerström, samt den lika unge Erik ”Smara” Johansson, som nu räknades som ytterback. På mittfältet fortsatte den åldrande eleganten Magnus Wikman att strö kloka passningar omkring sig, och Johan ”Clage” Claesson hade vuxit ut till en given del av startelvan. Dessutom fanns den mångsidige jämten Jonas Runesson som kunde spela på både försvar och mittfält.

Det var dock svårt att se något annat än att 2003 skulle bli ett förlorat år för Sirius fotboll. Med närmare 500 000 kr i extra resekostnader var utsikterna att förminska skuldberget det närmaste året försvinnande små. Dessutom var truppen tveklöst försvagad sedan föregående säsong, som ju slutade med en ointressant mittenplacering i serien. Det gällde med andra ord bara att hålla näsan ovanför vattenytan och överleva utflykten till midnattssolens serie.

För övrigt fick man läsa UNT med största försiktighet under försäsongen 2003 eftersom det var alltför lätt hänt att få en glimt av någon svulstig hyllningsartikel till de nyblivna allsvenskarna ESK, och därigenom få dagen förstörd. Den här texten ska handla så lite som möjligt om ESK, men ett talande citat från ordföranden Bengt Carlsson angående klubbens 7-miljoners-skuld förtjänar ändå att bevaras i historien: ”De som byggde det här laget i slutet på 90-talet glömde bort att tänka på ekonomin. Men det gör inte så mycket, för idag har vi ett lag i Allsvenskan.” Så kan man också se på ekonomi och ansvarstagande.


Motståndarna

Vi tar motståndarna i geografisk ordning den här gången: Vår närmaste motståndare var IFK Timrå (34 mil), ett ganska anonymt kamratgäng från Sundsvalls mest prominenta förort. En bit längre upp längs kusten hittar vi Örnsköldsvik och ett lag med det sköna namnet Friska Viljor (46 mil), med några av seriens mest spännande spelare i den kenyanske landslagsmannen Tom Juma och skyttekungen Daniel Johansson. Lite inåt landet ligger Östersund, med storsatsande Östersunds FK (47 mil), som redan vid den här tiden satsade mot stjärnorna men ännu inte ens nått trädtopparna. Från Östersund kom även seriens ena nykomling, anrika IFK Östersund (också 47 mil), som dock befann sig i en knepig situation då man var en av moderföreningarna bakom elitsatsande ÖFK, vilket innebar att ÖFK hade rätt att plocka för sig av IFK’s bästa spelare lite som man ville. Tillbaka ute vid kusten återfanns en av de främsta seriefavoriterna, Umeå FC (58 mil) med färska erfarenheter från Superettan och en handfull kvalitetsspelare, men också usel ekonomi och på konkursens rand. Halvvägs genom Västerbottens magra skogar når vi fram till Robertsfors (63 mil), seriens hemvävda brukslag som hade sytt ihop ett topplag av lokala förmågor. Vidare norrut ligger Skellefteå som hade två lag i serien; klassiska Skellefteå AIK (71 mil) – förväntat mittenlag med unge herr ”Ljusvattnets Henry”, Petter Andersson, i laget. Det andra skelleftelaget var nykomlingen Sunnanå (också 71 mil) med höga ambitioner och pengar i kassan, men en tunn och oerfaren trupp. Därefter hamnar vi i Norrbotten och Piteå IF (79 mil), ett ganska färglöst förväntat mittenlag. Färden fortsätter upp till IFK Luleå (84 mil), klassiskt lag och en välbekant motståndare för Sirius, tränade av ryssen med det härliga namnet Vladimir Galaiba. Här hade vi nått fram till seriens näst avlägsnaste motståndare, men det var fortfarande en lång resa kvar till det sista laget; Kiruna FF (117 mil), troligt bottengäng, trots de unga men talangfulla bröderna Lantto i truppen.


Försäsongen
Förväntningarna på Sirius hade gått i ide under vintern, men tinade faktiskt upp så smått under en riktigt lovande försäsong. Sirius gick lite tillbaka till grunderna som varit så framgångsrika under Stellans två första år; man satsade på disciplin och organisation, man lät motståndarna rulla boll och köra fast i Sirius försvar, man ställde blixtsnabbt om till anfall, och man sprutade in mål – i synnerhet Henke Eriksson. Efter att ha inlett försäsongen med en torsk mot Vasalund (2-4) radade man upp fina insatser: Först 4-4 mot Superettorna Gefle, sedan vinster mot de båda Örebrolagen Karlslund (5-1) och Rynninge (3-1). En tillfällig dipp resulterade i en storförlust mot nydegraderade Brage (0-5), men man var snart tillbaka på vinnarspåret igen. En miniturné till Motala och Borås med syftet att öva på att åka buss (!) gav två nya segrar mot Motala AIF (2-0) och Elfsborg B (5-1). Därefter krossade man Valsta Syrianska (5-1), och slog även Heby (1-0) och Syrianska FC (2-1) innan det var dags för genrepet – som blev en mindre imponerande insats mot division 3-laget Söderhamn: 1-1 på Valsätra IP.

Stellan hade gått ifrån sin spelmodell med ett tvåmannaanfall till något som kunde beskrivas som 4-3-3, eller som 4-2-3-1 beroende på humör. En typisk uppställning kunde vara: Bylle – Smara, Gurra, Axelsson, Gerhardsson – Uhlén, Runesson – P, Clage, Lillebror – Henke. Olika variationer på temat kunde till exempel innebära lill-Brekkan på vänsterbacken, och Petter eller Arnesson på flankerna. Wikman matchades sparsamt på försäsongen, men var tänkt att kliva in i laget när allvaret närmade sig.


Division 2 Norrland – vårsäsongen

Lör 3 maj: Luleå-Sirius 2-1 (1-0), Tunavallen
Jag kan hitta på tusentals mer lättsmälta sätt att förlora än det sätt Sirius förlorade seriepremiären uppe i Luleå på. Och det tycktes som att ju längre jag reste till en bortamatch, desto värre blev resultatet: Annandagens Kalixresa år 2000, där Sirius knappt lyckades med bedriften att knappt träffa mål under 90 minuters bandy, och Visbykatastrofen 2001 där Sirius förlorade seriesegern i slutminuterna, fick nu sällskap med Luleå 2003, där blåsvart torskade på en jättetavla av allas vår favorit Jonas ”Bylle” Bylund i 88:e minuten. Vi var fyra Siriussupportrar som hade tagit oss den långa resan till Luleå och Tunavallen (Luleås svar på Löten): tre av oss (jag själv, 70 och ”Dobbarna Före”-Oskar) kom med nattåget från Uppsala, medan den fjärde hade en kortare resa; umestudenten John var sannolikt var den ende som var nöjd med serieindelningen då han plötsligt befann sig i seriens epicentrum.
   Även om Sirius var numret mindre i den första halvleken så skapade man två goda chanser ungefär halvvägs in i den; Wikman brände ett friläge i 23:e, och Lillebror nickade ett inlägg från Smara strax över ribban. Men hemmalaget var bättre, och när den annars utmärkte debutanten Axelsson bjöd på en hörna i 38:e så utnyttjade Marcus Westerlund läget till att göra 1-0. I andra tog Sirius över tillställningen, mycket tack vare inhopparna Österberg och Runesson, men det dröjde ända tills 83:e innan utdelningen kom – en delikat passning av Runesson nådde fram till Wikman som enkelt placerade in kvitteringen. Båda lagen, liksom vi på läktaren, tycktes relativt nöjda med den delade poängen, och det var därför ingen som direkt drog efter andan när Per Ekervhen drog iväg ett halvhårt skott från lång distans med två minuter kvar att spela. Bollen gick rakt mot Bylle, men på något vis så studsade bollen mot armen, skruvades över axeln i en båge, och rullade retligt långsamt in över mållinjen. Och den redan långa 14-timmarsresan hem kändes genast ännu längre.

Sön 11 maj: Sirius-Timrå 1-1 (1-1), Studenternas
Derbydags! Sirius avslutade seriepremiären med att bjuda på ett mål, och sedan inledde man hemmapremiären med att bjuda på ett mål. Det hade bara gått tre minuter av matchen när Gurra slog en vådlig hemåtpassning, och en av Timrås två nyförvärvade brasilianare – Marcio Godoy Penna – hann emellan och kunde slå in bollen i öppet mål. Sirius tog sig dock in i matchen, och kvitteringen skulle inte dröja alltför länge. Stellan beskrev Sirius spel som ”strikt, men med ett visst inslag av flower power”. Om det var flower power Wikman demonstrerade i den 28:e minuten ska vara osagt, men det var i alla fall en oerhört läckert skruvad frispark som borrade sig in i vänstergaveln som gav kvitteringen. Men i övrigt var hemmapremiären en medioker historia. Initiativet växlade mellan lagen, men inget av dem förmådde uppvisa någon större kvalitet eller fantasi. Henke kom närmast ett mål i 84:e minuten, men fick snedträff vid sitt skottläge vid straffpunkten, och tog heller inte andra chansen på returen.  

Sön 18 maj: Piteå-Sirius 1-2 (0-1), Kvarnvallen

Det var en mycket välkommen seger på två sätt. För det första för att det hade kunnat bli ett jobbigt läge om säsongens första trepoängare låtit vänta på sig ännu längre. Och för det andra för att de 90 minuterna av fotboll för första gången vägde upp mina 28 restimmar till och från matchen. Något överraskande petades de två första matchernas mest framträdande spelare, Magnus Wikman, till denna match, men förklaringen var helt enkelt långsiktig taktik – ”Jag ville skona Magnus från det hårda konstgräset” förklarade Stellan. Men det gick ju bra ändå; i kreatören Wikmans frånvaro fick Axelsson en lidnersk knäpp och kom ut ur sitt skal som stabbig mittback till fulländad tekniker – i den 37:e minuten löpte han med boll över hela planen, spelade ut till Clage på vänsterkanten, fortsatte löpningen in i straffområdet, tog ner inlägget och placerade distinkt in 0-1. Tio minuter in på andra kom en inte helt rättvis kvittering då Jörgen Berggren styrde in ett skott bakom Bylle, och illa hade kunnat bli värre om inte Bylle gjort en monsterräddning på ett närskott strax därefter. Men då hade Wikman vilat färdigt på bänken, och efter fem minuter på planen repriserade han sin fina frispark från den förra matchen och skruvade in 1-2 i gaveln. Därefter fick vi två tillresta Siriussupportrar (jag och John) en unik inblick i matchcoachning ur den högre skolan; i jakt på kvittering skickade Piteå upp sin jättestora mittback Ola Lundqvist på topp, och pitetränaren ”Kega” Isaksson vrålade ut sin taktik över hela Kvarnvallen: ”Tjång på Ola! Tjång på Ola!” Och nog tjångades det på Ola, men till ingen nytta – Siriusförvararna nickade bäst och blåsvart rodde hem trepoängaren.

Lör 24 maj: Sirius-Friska Viljor 0-1 (0-0), Studenternas
Serieledande Friska Viljor kom till Studan och visade hur man plockar poäng i Norrlandstvåan. 80 minuter av hembackande, en blixtsnabb kontring, och så är det bara att sätta sig i bussen tillbaka mot Ö-vik med tre pinnar i bagaget. Sirius gjorde alltså en riktigt stark insats i den fjärde omgången, och dominerade skeendena mot vad som skulle visa sig vara seriens bästa lag. Efter en tämligen andefattig första halvlek så radade Sirius upp chanser i den andra. Clage inledde med att få ett bra skottläge, men bollen gick högt över mål och landade på bandyplanen. Därefter fick Henke ett fint nickläge på Petters inlägg, men bollen gick utanför. Sedan krutade Henke i väg ett skott från distans som målvakten klarade med visst besvär. Och så var det Smaras tur att skjuta, bollen räddades till hörna, på vilken det blev kalabalik och nära till självmål. Och kalabalik blev det även på Sirius åttonde hörna i den 82:a minuten, men denna slutade med en kontring, och så kunde kenyanen Maurice Sunguti mycket orättvist sätta 0-1 till gästerna. Rena rånet – en känsla som ytterligare späddes på då inhoppande Arnesson nickade i stolpen på stoppitch tajm. Tre förlorade poäng och en tråkig, men möjligtvis nyttig lektion i effektivitet.

Sön 1 jun: Skellefteå-Sirius 1-3 (0-1), Norrvalla

Till säsongens tredje bortamatch mot Skellefteå tog jag mig inte. Alltså fick jag följa den på det sätt som stod till buds – SMS-rapporter från Västras norrlandskorrespondent John. Och det var glada rapporter. Sirius hade tydligen lärt sig ett och annat om effektivitet från den förra matchen; efter 25 minuters inledande press från hemmalaget, där bl.a. Bylle gjort en kanonräddning på ett närskott från ”Ljusvattnets Henry”, gjorde Sirius istället 0-1: Efter en dubbelhörna nickade Runesson bollen i krysset. Efter detta tog Sirius helt över matchen. Direkt i andra gjorde Henke sitt första mål för säsongen, då han nickade in ett perfekt slaget inlägg från Petter Österberg. Och unge Petter, som nu verkligen spelat sig in i Sirius, spelade även fram till 0-3, då Sirius helt sprang sönder Skellefteförsvaret och Clage förpassade bollen i mål. Ett hörnmål i 83:e spikade slutsiffrorna till 1-3, men det var inget snack om saken – en säker seger och Sirius klart bästa match så långt.

Tor 5 jun: Sirius-IFK Östersund 2-2 (0-1), Studenternas
Sirius hade hittat sin rytm i serien; man vann och förlorade om vartannat och kryssade då och då – som det mittenlag man förväntades vara. Det enda som egentligen saknades var en hemmaseger, och mot nykomlingen och bottenlaget IFK Östersund (tränade av min egen halvsyssling Ulf Kvarnlöf minsann) skulle den väl kunna komma? Men nej, inte ens nu fick vi vinna. Den första halvleken var eländig, seg som en skosula, och när det inte kunde bli värre nickade Kent Persson in 0-1 i 42:a minuten. I halvtid fick vi drömma oss tillbaka till bättre tider då Einar Brekkan och Fredrik Sundfors ställde upp i pausunderhållningen ”måljakten”, men sen var det tillbaka till den bistra verkligheten igen – IFK Östersund utökade till 0-2 i 62:a, återigen på nick. Stellan försökte röra om i grytan med några byten; P och Lillebror kom in istället för Arnesson och Petter, och det gav resultat – fem minuter senare slog Clage ett långt inlägg som Lillebror nickade in. Sista kvarten fick Sirius så äntligen snurr på maskineriet, men det dröjde till stoppitch tajm innan det gav utdelning; med 53 sekunder kvar spelade Clage fram Henke som fri från höger bredsidade in kvitteringen. Vilket möjligen kändes som en halv seger, men det dög ändå inte till mot ett bottenlag på hemmaplan. ”Det var inte underskattning, men kanske var vi för säkra på segern”, funderade Stellan. Är det inte just det som är underskattning?

Mån 9 jun: Sirius-Kiruna 6-0 (3-0), Studenternas
Sirius hade nu spelat sex raka matcher utan att vinna hemma på Studenternas, och räknat i tid lät det ännu värre – den senaste hemmasegern kom den 18 augusti 2002, för 9½ månader sedan. Så det slitna uttrycket ”ketchupeffekten” passar bra in när Sirius äntligen krossade ett pojklagsmässigt Kiruna med 6-0. Tre av målen; 1-0, 4-0 och 6-0, kom alla till genom en liknande hörnvariant: Sirius packade in mängder av folk framför mål, och när bollen stöttes ut från straffområdet stod där en blåsvart gubbe och kunde skjuta in bollen på lite distans; på detta vis gjorde Henke gjorde ettan, Axelsson fyran och Runesson sexan. Men det var inte bara fasta situationer, och samtliga anfallare på banan fick nätkänning. Snyggast var Lillebrors 2-0, då han lattjade bort två kirunaförsvarare på vänsterkanten, avancerade framåt och sprätte upp bollen i nättaket. Petter gjorde 3-0 när han sprang sig fri i slutet av den första halvleken, och det var dessutom hans första a-lagsmål. Och P hoppade in i andra halvleken och väntade inte länge med att sätta 5-0. Det var en enormt efterlängtad hemmaseger, och kanske kunde den locka några fler välbehövliga åskådare till Studenternas? Publiksnittet låg nämligen så här långt på helbedrövliga 302 åskådare.

Lör 14 jun: Robertsfors-Sirius 2-0 (0-0), Stantorsvallen
Det var under 2003 jag på riktigt lärde mig den ädla konsten i bortamatchåkande. För det är ju så att när restiden räknas i dygn snarare än i timmar så är det en fördel om hela resan inte står och faller med resultatet av 90 minuters fotboll/bandy. Alltså är det en klok idé att planera in diverse kringaktiviteter, vilka ofta kan visa sig mer minnesvärda än själva matchen. Från Robertsfors är det till exempel inte den ganska intetsägande fotbollen jag minns, utan istället den lokala festivalen ”Brukets dag”, där huvudattraktionen var ett gäng surmulna raggare som dansade squaredance på parkeringen utanför ICA-butiken.
   Gällande matchen så var det otvivelaktigt en svår uppgift för Sirius. Robertsfors var en riktigt svårknäckt nöt, obesegrade som man var i tio raka matcher. Och än mer svårspelade var man hemma på Stantorsvallen där man inte hade förlorat på nästan två år. Med detta i åtanke gjorde Sirius faktiskt en riktigt stark insats, och man dominerade skeendena under matchens 65 första minuter trots tunga skador på Clage och Gurra. Problemet var bara att bollen inte ville in i mål – man hade tre bommade frilägen, en stolpträff, samt en rensning på mållinjen. Istället, i den 65:e minuten som sagt, visade ”Robban” sin styrka på fasta situationer – en frispark seglade ned i Sirius straffområde, och Joel Gradin slet sig fri, tog ned bollen och tryckte in ledningsmålet. Därmed föll också Sirius spel samman, och hemmalaget gjorde även 2-0 då Johan Larsson petade in bollen i efterdyningarna av en hörna. ”Tillsammans med Friska Viljor är Sirius det bästa laget vi mött”, tyckte Robbans tränare Rainer Eskelinen, och det var ju ett erkännande, men också en klen tröst för en ganska orättvis förlust.

Sön 22 jun: Sirius-Umeå 1-1 (0-0), Studenternas
Årets stora hjälteinsats kom hemma på Studenternas i matchen mot Umeå FC. Trots att Sirius hade allt emot sig; en straff, en utvisning, samt ett sent insläppt mål kämpade man sig tillbaka, kvitterade, och var en hårsmån från att även göra ett segermål. Umeå utmålades som seriefavoriter på förhand, med prestigevärvningen Jocke Karlsson från Örgryte som främsta namn, men hade så här långt varit en stor besvikelse, och parkerade faktiskt under Sirius i tabellen. Det började bra; Sirius fick matchen dit man ville i den första halvleken, man lät Umeå ha boll men kontrade vasst. P och Lillebror missade dock varsin vass chans, och istället fick Umeå chansen från straffpunkten i slutet av första halvleken sedan Axelsson dragit för hårt i bortalagets Patrik Sandström. Henrik Folkesson hette mannen som fick förtroendet och kastade långa blickar mot Bylles vänstra stolpe. Bylle lät sig dock inte luras utan kastade sig åt höger, och fick fingertopparna på bollen. Axelssons otursdag fortsatte dock, och med halvtimmen kvar fick han syna sitt andra gula kort och stegade av planen. Stellan valde att fortsätta offensivt; 4-3-2 med Henke och Arnesson på topp, men när Umeås Sandström satte 0-1 med kvarten kvar såg läget hopplöst ut. Men Sirius pumpade på, i 80:e fick man en hörna där Clage efter lite flipperspel nickade fram bollen till Arnesson som satte kvitteringen från nära håll – ett extremt efterlängtat mål för den forne skyttekungen, som inte hade haft nätkänning på över ett års tid. Målet tände Arnesson som sedan var nära att sätta 2-1 med en listig lobb, som smet precis utanför. Så en poäng fick räcka, men det var en poäng som smakade bra.

Sön 29 jun: Sunnanå-Sirius 2-7 (0-3), Sörvalla
Jag tog inte heller årets andra chans att åka till Skellefteå, och därmed missade jag även säsongens målkalas – hela nio mål, varav sju i rätt bur. Även om jumbolaget Sunnanå stod för motståndet så fanns en viss oro inför denna match, givet att skade- och avstängningsläget tvingade fram en extremt ung backlinje: Smara (21), Anders Jakobsson (17), Brandur Brekkan (20), Chia Mohtadi (19), och dessutom fick den ovane Markus Tibblin säsongsdebutera i målet. Men oron var onödig, för det här blev ingen match överhuvudtaget; Sirius, och framför allt matchens artist P, gjorde småsmulor av hemmalaget. Det var P som slog ett perfekt inlägg till Arnesson som slog in 0-1 i 23:e. Det var också P som stal bollen av en hemmaförsvarare och slog in 0-2. Och det var P som i slutet av halvleken löpte igenom hela försvarslinjen och slog in 0-3. Målfesten bara fortsatte i den andra halvleken; Sunnanå fick göra två tröstmål, men Sirius gjorde fyra: Runesson gjorde ett, Henke två, och Arnesson satte det sjunde målet på hörna.

Lör 5 jul: Sirius-Östersunds FK 2-3 (2-1), Studenternas
Det var rättvist, för Östersund var trots allt klart bättre. Men det var också orättvist, för ÖFK’s tre mål kom alla på tveksamt dömda fasta situationer. Och vad jag framförallt minns är kvitteringsmålet, som kom på historiens troligtvis löjligaste frisparksvariant. Matchen slutade alltså i besvikelse och började med sorg – en tyst minut för 70-talets sugar daddy Ove Bergström – men däremellan rymdes också en del hopp. Sirius tog nämligen ledningen efter bara 22 sekunder; P rushade fram på högerkanten och spelade snett-inåt-bakåt till Lillebror som bredsidade in 1-0. Sirius spelade enormt bra de första tio minuterna och Wikman agerade spindeln i nätet, men sedan pressade sig ÖFK in i matchen. 2-0-målet kom därför oväntat, när Arnesson efter en halvtimme ryckte sig lös och slog in bollen i bortamålet. Tyvärr höll Sirius bara tvåmålsmarginalen i en minut, ty då blåste domaren Pekka Heinonen en feldömd straff då brassen Allyson föll enkelt i straffområdet, och Tibblin i målet kunde ingenting göra åt saken. I den andra halvleken ”tryckte Östersund ner Sirius i skoskaften”, som Stellan uttryckte det. Och så var det då den där löjliga frisparken; den kom i 67:e minuten, och ÖFK ställde upp sig med en spelare liggandes framför bollen i någon sorts sexuellt halvutmanande pose. Syftet var att skymma bollen för målvakten, men spelaren rullade långsamt bort långt innan bollen slogs – och att bollen sedan gick spikrakt in invid Tibblins vänsterstolpe hade faktiskt inget som helst med det fåniga tricket att göra. Och att ÖFK-spelarna firade som om de hade uppfunnit århundrades listigaste frispark kändes oerhört irriterande. Och ännu en insättning på irritationskontot kom då ÖFK gjorde segermålet i 75:e; Uhlén tog då upp bollen för ett inkast då ÖFK hade haft ut den, men linjedomaren hade aldrig vinkat, och Heinonen dömde därför frispark för bortalaget – en frispark som seglade in i straffområdet och som Miguel Exposito språngnickade in i mål. Även om man med rätta kunde skylla mycket på domaren så visade matchen ändå tydligt på skillnaden mellan Sirius och seriens topplag – unga Sirius vägde alldeles för lätt mot de norrländska skogshuggarna.


Sommaruppehållet

Sirius var det typiska mittenlaget i serien. Vi hade vunnit och förlorat lika många matcher; vi hade dubbelt så många poäng som lagen under nedflyttningsstrecken, men hälften så många poäng som laget över uppåt-kvalstrecket. Det fanns dock potential för mera – i matcherna mot topplagen Friska Viljor, Robertsfors och Östersund hade Sirius dominerat under stora delar av matcherna, men i slutänden blivit nermalda av motståndarnas överlägsna fysik och bättre effektivitet.

Och som mittenlag på behörigt avstånd från alla streck fanns det heller ingen anledning att göra några sommarvärvningar. Däremot spelades det ett par stycken träningsmatcher; en förlust mot Vasalund (1-3), och en vinst mot Falu BS (2-0), där Jonas Gidlöf stod för ett kanonmål – skott i krysset från 20 meter. Sirius tog sig även till semifinal i Upplandscupen efter att ha slagit ut Magnus Svanfeldts Storvreta. Slutsiffrorna skrev till 6-4 efter att Storvreta satt sina båda bonusstraffar. Under sommaren hann Sirius även med att ändra utgångssystemet till ett rakt 4-4-2, vilket gav den nytände Arnesson en anfallsplats bredvid Henke, medan Lillebror, P och Österberg i första hand fick slåss om platserna på flankerna.


Division 2 Norrland – vårsäsongen

Lör 2 aug: Östersunds FK-Sirius 4-2 (0-1), Hofvallen
Vi hade i alla fall tur med lottningen. För det finns ju inget bättre tillfälle att ta sig an Östersund borta än under Storsjöyran, jämtarnas galet lokalpatriotiska stadsfestival. Och det kunde allt behövas lite festivalyra, för själva matchen blev en tråkig repris på hemmamötet en knapp månad tidigare. Inför två halvjämtska västringar, jag och 70, startade Sirius matchen lovande; efter 20 minuter nickade Arnesson in en frispark – mål för fjärde matchen i rad för den nytände skyttekungen. Jämtarna hade bollen i den första halvleken, men saknade spets och Sirius kunde lätt försvara sig. Och ännu bättre såg det ut under första kvarten av den andra halvleken då Sirius radade upp chanser, en period som kulminerade då Clage och Arnesson spelade fram Henke till 0-2. Men då föll Sirius ihop, och till skillnad från i hemmamötet gick det inte att skylla på domaren, utan Sirius stod själva för bjudningarna. I 65:e tappade Tibblin bollen vid en hörna, och trots att det fanns gott om blåsvarta runt så var det ÖFK’s Miguel Exposito som fick foten på bollen och slog in reduceringen. I 73:e fick sedan Lars Juliusson ostörd stå i straffområdet, ta ned bollen och placera in kvitteringen. Och i 80:e försökte Gurra sig på att dribbla som siste man, med 3-2 som resultat. Och ett Sirius som helt gått in i väggen släppte dessutom in ytterligare ett mål. Men efter lite surande så hade i alla fall vi supportrar en god tröst – istället för att som spelarna sätta sig på bussen för en sjutimmarsresa hem så kunde vi dränka våra sorger på Östersunds gator och torg.

Sön 10 aug: Sirius-Sunnanå 4-2 (2-0), Studenternas
Det var utan tvekan de äventyrliga bortaresorna som var värda att minnas från säsongen 2003. Hemmamatcherna var däremot oftast erbarmliga upplevelser; medioker fotboll inför en patetiskt liten publik – publiksnittet var 285 åskådare, och ett citat ur UNT utmålar en mörk bild av publikförhållandena i fotbollsuppland 2003: ”Den stöttning som Valsta Syrianska har i ryggen skulle inte Sirius tacka nej till på Studenternas, även om Västra Sidan gör sitt bästa till för att skapa stämning”. I matchen mot superjumbon Sunnanå underströks b-stämpeln ytterligare genom att även bortalaget var klädda i Siriusdräkter – Sunnanå hade helt enkelt glömt sitt bortaställ i Skellefteå och fick låna Sirius helvita. Matchen blev, trots en säker vinst och många mål, en trist affär. Sirius började dock bra och hade snart ledningen med 2-0 efter varsitt mål från våra båda mittbackar: Axelsson stötte in Henkes frispark i 6:e och Gurra nickade in en hörna i 13:e. Sedan föll Sirius in i Sunnanå-tempo, d.v.s. modell sengångare, och matchen gick i stå. Jumbolaget tog t.o.m. över matchen i den andra halvleken, och reducerade alldeles rättvist i 60:e minuten. Då vaknade Sirius till liv igen, och Henke utökade snart till 3-1 efter en bjudning av gästernas försvar. Varsitt straffmål, där Arnesson ordnade den och Henke satte dit den för Sirius, spikade slutsiffrorna till 4-2.

Sön 17 aug: Umeå-Sirius 6-0 (2-0), Tegstunet
Det blev ingen Umeåresa för min del, och därmed blev Ume-John den ende västring som tvingades beskåda denna mangling. Umeås ordinarie hemmaplan Gammliavallen skulle få konstgräs, och matchen spelades därför på reservplanen Tegstunet, men det hämmade inte hemmalaget – tvärtom, det här blev matchen där det till slut lossnade för seriefavoriterna, efter en så långt alldeles usel säsong. Umeå startade i högt tempo, sprang sönder Sirius och hade dessutom flyt i avsluten; 1-0 i 18:e kom på styrning via en Siriusförsvarare, och 2-0-skottet i 30:e var Bylle på men kunde inte hålla. Sedan hade Sirius en bra period i slutet av första och början av andra. Eller nåja, första fem minuterna av andra i alla fall, sedan gjorde Umeå 3-0, och matchen var avgjord. Det var dock inte förrän på slutet som ketchupen på allvar gick ur flaskan; Umeås tre sista mål föll under de elva sista minuterna. Detta var faktiskt den näst största förlusten under min tid som Siriussupporter, men siffrorna speglade ändå inte matchbilden, och Stellan tog det med upphöjt lugn: ”Vi hade oturen att möta Umeå när de var som bäst, och när de dessutom fick utdelning på chanserna”.

23 aug: Sirius-Robertsfors 3-2 (2-1), Studenternas
Den här matchen var nog Sirius sportsliga höjdpunkt under året. Och att den sportsliga höjdpunkten inte var något märkvärdigare än en uddamålsseger på hemmaplan mot bonngänget Robertsfors säger en del om att det här inte var Sirius mest glamourösa era. Men Robertsfors var faktiskt riktigt bra år 2003, och detta var dessutom den enda match mot ett topp-fyra-lag som Sirius lyckades vinna. Även för motståndarna var matchen en milstolpe – det här var nämligen första gången man spelade fotboll söder om Dalälven. Skador, sjukdomar och avstängningar ställde till det för Sirius, och i backlinjen fick Anders Jakobsson återigen chansen från start i en förskräckande ung backlinje. Dessutom fick Sirius en usel start då Joel Gradin gjorde 1-0 efter bara två minuter. Men Sirius tog sig in i matchen genom att spela fotboll på det sätt man kunde allra bäst; med starkt försvar, ett krigande innermittfält i Runesson och Uhlén, samt vassa omställningar. I 22:a tog sig Lillebror fram och hade bara att passa sin soprene storebror i straffområdet, men istället gick han själv på skott och avslutade mitt på målvakten. Minuten senare tog Lillebror dock revansch då han återigen stal bollen, passerade några tröga västerbottensförsvarare, och la in kvitteringen. Och Lillebror var även inblandad i ledningsmålet i slutet av halvleken, då han spelade fram Arnesson med en crossboll. Arnes avslut passerade målvakten, träffade stolpen, och rullade sakta längs med mållinjen. När matchsekretariatet föregick domslutet genom att spela måljingeln vinkade också linjedomaren för mål – om bollen verkligen var innanför densamma ska låtas vara osagt, men 2-1 blev det. Vilket snabbt efter paus blev till 3-1, återigen en omställning där Lillebror vann bollen, spelade ut till Österberg som gick in i straffområdet och hittade Henke, som kunde lägga in bollen i tomt mål. Sirius tröttnade på slutet, och när Gradin reducerade på slutet blev det en antydan till nerv i matchen, men de tre poängen var aldrig hotade på allvar.

Lör 30 aug: Kiruna-Sirius 0-2 (0-1), Lombia IP
"Jag gick i fem dagar över fjället för att komma till matchen”. Det är de orden jag brukar använda när jag vill förklara vilken knäpp/hängiven supporter jag är för någon ny bekantskap. Det är naturligtvis lite tillspetsat – det är inte konstigare än att jag kombinerade bortamatchen med en hederlig fjällvandring – men det är fortfarande sant. Jag tog bussen till Vakkotavare i Stora Sjöfallens nationalpark och vandrade Kungsleden över Kebnekaise fram till Nikkaluokta, varifrån jag tog bussen till Kiruna och mötte upp med John (som endast hade rest 60 mil för att komma till matchen). Fjällvandringen, den märkliga och karga staden Kiruna, Lombia IP med dess bisarra variant av konstgräs, barnen som frågade om ”vi hade åkt ända ifrån Sirius”, segern, samt smörjandet av kråset i restaurangvagnen på tåget hem efter fem dagar av pulvermos och havregrynsgröt var alla viktiga ingredienser i en av mina mest minnesvärda bortaresor någonsin. Matchen präglades alltså till stor del av underlaget på Lombia IP: Såphalt grönaktigt ludd från mitten av 70-talet. ”Det kom delvis att likna inomhusfotboll, och det är vi ju bra på”, sa Stellan och syftade på att Sirius under mellansäsongen tagit sig till SM-slutspel i five-a-side. Det halkades alltså runt i 90 minuter på Lombia IP, men även om hemmalaget naturligtvis hade vanan inne så halkade Sirius bäst. I Sirius fick vi se en debutant på högerbacken, Daniel Höglander, som skötte sig utmärkt genom att bl.a. frispela Petter Österberg. Petter missade, men revanscherade sig i slutet av halvleken då Kirunas stabbige målvakt gick ut för att plocka ett inlägg utan att lätta tillräckligt högt från marken; Petter kunde nicka in bollen i öppet mål. Med en ledning i ryggen lyckades sedan Sirius kontrollera matchen i den andra halvleken, och i 80:e kom avgörandet; Lillebror gjorde en rusch på vänsterkanten och spelade in till Henke som slog in 0-2. Därmed tog Sirius två segrar i följd för första gången sedan juni 2002, och höll dessutom nollan för blott andra gången denna säsongen – även denna gång mot Kiruna.

Lör 6 sep: IFK Östersund-Sirius 0-3 (0-1), Hofvallen
Direkt efter långresan till Kiruna följde en bortamatch i Östersund med sju timmars bussresa. Jag var restrött, och därmed fick Sirius såvitt jag vet klara sig helt utan läktarstöd i denna match. Men det gick bra ändå. Det tog dock en halvlek innan Sirius sprungit bort benstelheten; den första halvleken var seg och trög, men tack vare Wikman hade Sirius ändå ledningen i paus. Wikman, som gjorde comeback efter årets obligatoriska skada, satte elegant 0-1 i 36:e då han lurade ned både back och målvakt och la in bollen. I andra fick Sirius bättre fart och avfärdade enkelt nedflyttningslaget; Arnesson gjorde 0-2 efter förarbete av Henke och Wikman, och Henke satte 0-3 på en tjusig frispark. Och Sirius lyckades därmed med någon man inte hade gjort sedan våren 2001: Tre raka segrar!

Sön 14 sep: Sirius-Skellefteå 2-3 (1-1), Studenternas
Veckan som gått hade präglats av Upplandscupen, där Sirius i semifinalen på Gamlis IP slog GUSK med 3-1, trots motståndarnas bonusstraff. Och världen utanför fotbollsbubblan präglades av knivmordet på utrikesministern Anna Lindh, vilket föranledde att hemmamötet mot Skellefteå inleddes med en tyst minut. Segertåget i norrtvåan stannade dock här, för Sirius lyckades med konststycket förlora denna match, vilket nästan var en större prestation än att vinna sett till hur otroligt överlägsna man var – en missad straff, en hög missade frilägen och fyra träffar i målramen, ja det måste åtminstone varit ett hyfsat försök på världsrekordet i målsumperi som Sirius stod för. Men det började bra; Smara sköt ett rykande skott i 14:e som målvaktsfantomen Lars Bjurman räddade till hörna, men på denna hörna nickade Arnesson in 1-0. Sedan började det sumpas så smått. Arnesson nickade ett inlägg i stolpen, och på returen räddade Bjurman Gurras skott. Istället visade Skellefteås Michael Kassyousseff att han bar ett missvisande efternamn när han skickligt satte kvitteringen på en kontring. I andra accelererade målsumpandet: Gurra sköt över vid öppet mål på en hörna. Arnesson missade ett friläge. Clage sköt i ribban. Henke fixade en straff, och målvakten räddade denna straff till hörna. Och denna hörna nickade Gurra i stolpen. Så ironiskt då att när Skellefteå kom till andra halvlekens första avslut efter 25 minuter så gick det in; det var spelaren med det synnerligen finska namnet Veli-Pekka Nurmi som ostört fick nicka in bollen. Men Sirius krigade på, och i 79:e fick man äntligen in bollen när Smara fintade bort sin försvarare och drog in ett långskott bakom Bjurman. Sirius och Arnesson hann sedan med att pricka stolpen ännu en gång, men otroligt nog fick Skellefteå sista ordet; ”Ljusvattnets Henry” gjorde sin sista match för Skellefteå innan flytten till Hammarby, och han avslutade med stil: En halvvolley i krysset på en hörna i 89:e minuten. En sån tur ändå att matchen var betydelselös, annars hade man nog skjutit sig i huvudet efteråt; och faktum är att Sirius ändå kunde fira efteråt, eftersom IFK Östersunds förlust mot Kiruna innebar att kontraktet nu var säkrat.

Lör 20 sep: Friska Viljor-Sirius 4-1 (3-1), Skyttis IP
Friska Viljor hade legat i seriens topp från första början, och blev så småningom också både seriesegrare och uppflyttade. Ur sportslig synpunkt var man definitivt värda det; det var ingen tvekan om att det här var norrtvåans bästa lag. Men ur en mer allmän fotbollskulturell vinkel var det mera tveksamt. Jag minns med frustration den, visserligen artiga, men lilla och ack så trötta publiken på Skyttis IP. Och jag minns framförallt hur jag irriterade mig på Viljornas ytterback som hade färgat håret i MoDo’s rödgröna färger – varför ska ett lag där spelarna är supportrar till ett annat lag i staden förtjäna att spela i Superettan? Men sportsligt sett fanns som sagt ingenting att invända, och inte mycket att sätta emot. Viljorna, och skyttekungen Daniel Johansson, gjorde processen kort med Sirius utan någon större ansträngning. I 10:e gjorde Daniel Johansson 1-0. I 15:e gjorde Daniel Johansson 2-0. I 23:e sprattlade Sirius till med ett vackert mål, då Wikman spelade fram Henke, som fri med målvakten satte 2-1. Men sedan var det tillbaka till det gamla vanliga, och i 36:e gjorde Daniel Johansson 3-1. Ytterligare ett mål föll i den andra halvleken, denna gång hette målskytten Anders Nordin.
   Efter matchen kom ett kanske inte helt oväntat, men lite vemodigt besked: Stellan meddelade att det var dags att bryta upp; att lämna Sirius och Uppsala och söka sig till nya utmaningar. Stellan hade varit länge i Sirius – fyra år som a-lagstränare är en hel oändlighet i den här klubben – och vi hade enormt mycket att tacka Stellan för. Sannolikt till och med klubbens själva existens. Men känslan var nog ändå kanske på de flesta håll att en nytändning kunde behövas. Det var på något sätt en ömsesidig separation, och vi skulle skiljas åt som de bästa av vänner.

Sön 28 sep: Sirius-Piteå 2-3 (2-0),
Studenternas
Kännetecknande under Sirius tillvaro som mittenlag under 2002-03 var bristen på formkurvor. Sirius hamnade aldrig i formtoppar eller formsvackor, utan vandrade genom serierna med vinster, förluster och kryss om vartannat. Därför skulle Sirius tre raka vinster naturligtvis följas upp med tre raka förluster. Och förlusten mot Piteå var en riktigt onödig sådan, då Sirius hade segern i en prydlig liten ask som man sedan skänkte bort till gästerna. Sirius dominerade den första halvleken i snålblåst och regn, och anfallsparet Henke/Arnesson levererade mål: 1-0 kom genom Arnesson i 29:e via styrning av en glidtacklande back, och 2-0 kom minuten senare då Arnesson spelade fram Henke som satte 2-0 på ett distansskott. Men i andra lade Sirius av totalt. Trots allt såg det ut att reda ut sig då Piteå när klockan tickat upp över 70 minuter fortfarande inte fått nätkänning. Men så, i 71:a nickade Jörgen Berggren in 2-1 på en frispark. Kvitteringen kom sedan i 79:e genom Örjan Pääjärvi på en feldömd straff; Smara drog och slet onekligen i sin motståndare, men förseelsen skedde utanför straffområdet. Och i 89:e fullbordades kollapsen då Tomas Lundmark ostört tilläts nicka in 2-3. På övertid vaknade Sirius äntligen till, man prickade stolpen två gånger, och Petter Österberg sköt över från två meters håll. Men bollen ville aldrig in, och nu behövdes det skärpning för ett värdigt avslut på säsongen.

Lör 4 okt: Timrå-Sirius 1-1 (1-0), Timrå IP
Trots "derby” och endast 34 mils resa avstod jag från säsongens sista bortamatch, som blev en siffermässig repris av säsongens första hemmamatch. På en kall och regntung plan satte Timrås brasse Marcio Godoy Penna ett tidigt mål. Timrå var bäst i den första halvleken, men Sirius tog över i andra. Med kvarten kvar kvitterade Henke på straff, och satte därmed punkt för förlustsviten.
   Men helgens intressantaste match spelades inte på Timrå IP, utan på Tegelvallen i Heby, där GUSK vann med 2-0 och spelade upp sig i division 2. Därmed såg det ut som att nästa säsong återigen skulle bjuda på Uppsaladerbyn. GUSK hade inte haft samma höga svansföring och dryga attityd som VP, och var en klubb som Siriusfansen i gemen hade mycket större överseende med, men redan dagen efter avancemanget kom det oroande uttalanden från Gamla Uppsala-trakten; ”Vi ska utmana Sirius, och siktar på att nå Superettan inom 5-6 år”, hette det. Vidare så skulle man ”självklart höra av oss till bröderna Eriksson, Jocke Mattsson och Einar Brekkan, de är ju gamla GUSK-killar”. Det såg med andra ord ut som att ett nytt hot var under uppsegling, men å andra sidan kunde derbynerven ge en välbehövlig nytändning hos Sirius som tycktes ha stagnerat i division 2.

Lör 11 okt: Sirius-IFK Luleå 3-2 (0-0), Studenternas
Sirius hade förlorat de två senaste hemmamatcherna med 2-3, och förra årets serieepilog med samma siffror, men i Stellans sista föreställning lyckades man gudskelov vända på siffrorna och ge vår tränare ett värdigt avslut. I ett fåfängt försök att locka åskådare till Studenternas i en betydelselös sista omgång uttalade sig Stellan att ”Uppsalaborna måste ställa upp, och inte bara sitta med armarna i kors och vänta på framgång”. Men sitta och vänta på framgång var precis vad Uppsalaborna fortsatte att göra, och 153 ynka åskådare slöt upp mot Luleå. Gästerna var bäst i första men hittade aldrig målet, i andra blev det dock ett tidigast 0-1-mål. Bröderna Eriksson såg dock till att säsongen slutade lyckligt. Lillebror kontrade in kvitteringen, och därefter sköt han i stolpen, och storebror Eriksson slog in returen till 2-1. Luleå kvitterade igen, men minuten efter spikade Henke matchen till 3-2, och satte därmed även ett personligt rekord med 16 gjorda mål under säsongen. Och Stellan – kanske Sirius viktigaste tränare i modern tid – tackades av med en blombukett och en flaska whiskey i en liten men värdig ceremoni.

 Friska Viljor
 22 17 2 3
 56-23 53
 Östersunds FK
 22 15 4 3 49-19 49
 Robertsfors
 22 12 5 5 30-26 41
 Umeå 22 8 9
 5 43-22 33
 Piteå 22 7 10 5 36-28 31
 Sirius 22 9 4 9 48-43 31
 IFK Luleå
 22 8 4 10 34-35 28
 IFK Timrå
 22 7 6 9 24-26 27
 Skellefteå
 22 6 9 7 27-36 27
 Kiruna 22 5 4 13 30-55 19
 IFK Östersund
 22 3 5 14 21-44 14
 Sunnanå 22 3 2 17 23-64 11


Skytteligan
Henke 16, Arnesson 8, Wikman 4, Lillebror 4, Axelsson 3, Runesson 3, ’P’ 3, Österberg 2, Clage 1, Segerström 1, Smara 1

Henke vann skytteligan för tredje året i rad, slog personligt målrekord, och kom tvåa i seriens skytteliga efter suveränen Daniel Johansson i Friska Viljor.


Summering
Det fanns somliga röster i staden som tyckte att Sirius mittenplacering var ett misslyckande. Men dessa behövde nog kalibrera om sina förväntningar. Stellan hade återigen fått bygga om laget med unga spelare, och dessa hade klarat sig väl i en tuff och slitsam serie. Sirius var visserligen en smula ojämna, men briljerade stundtals, och hade bitvis spelat ut även topplagen i serien även om man sällan fick med sig poängen därifrån. En snabb titt på serietabellen avslöjar var Sirius styrkor och svagheter låg; man hade gjort nästa lika många mål som topplaget Östersunds FK, men släppt in fler mål än bottenlaget IFK Östersund. ”Laget är felbalanserat”, kommenterade Stellan saken, ”vi har för många spelare som tänker offensivt och för få som tänker defensivt”.

För de flesta runt omkring Sirius framstod 2003 säkert som en fullständigt meningslös säsong. Men några få personer; mig själv, John, Jeppe och Clages bror och kanske någon till, har många fina och spännande minnen från detta underliga år. Och detsamma tycks faktiskt gälla spelarna som var med, då Clage och Petter i podden ”Blåsvarta Baksmällan” framhävde just 2003 som en speciell säsong som gjorde mycket till för att svetsa samman laget. Även ur ett sportsligt perspektiv måste man vara relativt nöjd. Stellan tycktes ha fyllt upp talangpoolen till bredden, och det tog aldrig slut på unga och egenfostrade spelare som slog sig in i a-laget; detta år sken kanske framför allt Petter Österberg, men även Erik Uhlén, Andreas Gerhardsson och Brandur Brekkan hade visat att de höll för nivån. Dessutom hade den slocknade talangen Thomas Arnesson återigen tänts, och kvicksilvret Arnesson vann dessutom hemsidans omröstning som säsongens spelare, i ett slags föregångare till Kjelledine-priset.

Stellan, ja. Det var nu dags att gå skilda vägar med den tränare som byggt upp detta lag ifrån grunden, vilket kändes vemodigt, ovisst, men också lite spännande. Det kändes på något sätt som att laget aldrig riktigt hämtat sig från hösten 2001 och fiaskot i Visby, och med en ny tränare kunde vi kanske äntligen lägga detta bakom oss, börja om från noll, och göra en nystart mot den där Superettan, som alltmer började kännas som en ouppnåelig hägring i horisonten.

Och sen går det ju inte att hålla sig från att kommentera ESK’s allsvenska äventyr. Ty det var ju så att i supporterskapet till Sirius på den här tiden var tudelat; i paketet ingick ett nästan lika starkt engagemang emot ESK, och plötsligt hade man tretton favoritlag i allsvenskan. De grönsvarta gjorde onekligen en mycket slät figur i den högsta serien, och stannade på tre ynka vinster. Då de båda bottenkollegorna Öster och Sundsvall var nästan lika usla så hade ärkefienden faktiskt chansen att hänga kvar ända fram till näst sista omgången, och nog hade det varit signifikativt om tursamma ESK hade klarat nytt kontrakt med en rekordliten poängskörd. Men nu tog turen till sist slut, och vi låter slutordet gå till en ung enköpingsdam vid namn Ellinor Jonsson, som i UNT besvarade frågan ”Vad betyder ESK’s nedflyttning för Enköping?”, med följande klockrena kommentar: ”För mig betyder nedflyttningen att jag inte får garva lika mycket längre. För vi har bara skrattat åt ESK när det gått så dåligt i match efter match.”


Profilen
Hallå Stellan Carlsson, hur var egentligen det att träna Sirius 2003?
Det var ett tufft år. När jag tog över hade vi ändå kvar en handfull rutinerade spelare, men de flesta försvann inför 2003. Föreningen hade små resurser, det slet på spelartruppen, och Norrlandsserien var ju heller ingen jackpot precis.

Som tränare gjorde du dig framför allt känd för att ta upp massvis av talanger – vad var hemligheten egentligen?
Jag vet inte om det just fanns någon hemlighet. Vi hade små resurser, men en idé om hur vi skulle jobba. Jag tror att vi lyfte upp tio spelare från juniorlaget under min debutsäsong, men det fanns heller inget annat val för oss. Vi hade små eller inga möjligheter att locka spelare utifrån. I dagens Sirius är det ju naturligt att det är svårare att lyfta upp spelare eftersom Superettan håller en mycket högre nivå. Sedan tror jag att fotbollsgymnasiet hade väldigt stor betydelse, där det fanns instruktörer som Peter Gerhardsson, och en koppling till oss genom Magnus Wikman. Det var en väldigt bra struktur och metoder på fotbollsgymnasiet då. Idag är det ofta elitklubbarna som driver fotbollsgymnasierna ute i landet, och jag tror att många av spelarna som kom fram då idag kanske hade försvunnit till dessa gymnasier som har högre status.

Du bestämde dig för att lämna efter 2003?
Ja, det kändes som att vi hade kommit till vägs ände där. Det var hela tiden roligt i Sirius, men också väldigt tufft. Klubben behövde ta ny riktning och förändra, och jag behövde nog också förändring. Men det där kommer bara naturligt efter sex år, det är ändå en ganska lång tid.

Vad lärde du dig i Sirius?
Väldigt mycket. Jag hade tränat IFK Gävles a-lag i ett år, men jag var ändå ung och oerfaren när jag kom. Så Sirius känns ändå som starten i min karriär. Det var viktiga år för mig.

Efter Sirius har du varit i Visby hos FC Gute, på fotbollsförbundet, och nu tränar du Piteås damlag i allsvenskan – det är en ganska krokig väg.

Ja, jag har hamnat i glesbygdens tjänst… Jag har själv reflekterat över det där, men det är mycket tillfälligheter. Gotland var mycket en slump, men självklart också ett val jag gjorde. Sedan gjorde jag några år på fotbollsförbundet, där en av mina roller var vissa uppdrag för dam- och flicklandslagen, och det var väl så jag kom i kontakt med Piteå. Jag längtade tillbaka ut på planen igen, att jobba med lagen och med spelare är ändå vad jag brinner för. I det här yrket får man följa slumpen litegrann, och det får man acceptera.

Hur är det att träna ett lag i damallsvenskan – har du bättre resurser än du haft i Sirius och Gute?
Ja, det får man nog säga att jag har. Piteå är en förening med många idéer och resurser, och jag kan koncentrera mig på laget. Men det finns andra utmaningar här, till exempel avstånden. Ta en sådan sak som att hitta motståndare till träningsmatcher. Igår mötte vi Merilappi, finska ligasexan, och vi vann med 10-0. Det är inte riktigt vad man vill ha ut av försäsongen.

Har du större möjligheter att bygga upp laget efter dina egna idéer i Piteå?

I alla fall delvis. I Sirius fick vi jobba med det som fanns. Inför 2001 fick vi ju in Benny Olsen, en spelare av allsvensk klass, vilket gjorde att vi kom så långt det året. Men det var ju bara slumpen. Inför 2003 tappade vi Svana och Bengan, och därmed försvann mycket av balansen i laget. Det är lite större möjligheter i Piteå, men det är också en speciell spelarmarknad som vi slåss på. På samma nivå som oss har vi exempelvis klubbar som Bayern München och Liverpool, som kanske kan locka en ung spelare på ett helt annat sätt än vad Piteå kan.

Du hade ett rykte om dig som en taktiskt styrd tränare, håller du med om den bilden?

Nja, inte direkt. Jag ser inte på mig själv som taktisk, men däremot metodisk. Jag vill att det tydligt ska synas hur vi agerar i de lag jag tränar. Man känner igen laget på gott, och kanske också på ont.

Har du funderingar över framtiden?

Jag har just skrivit på för tre nya år i Piteå, och jag vill inte tänka längre framåt än så. Jag tror man tappar skärpan och man tänker på annat än nuet. Sedan kan det bli abrupt när man avslutar, men som tränare måste man leva här och nu.


Tillbaka till toppen