Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Fotbollssäsongen 2004

Vi fick se århundradets domarskandal på Studenternas. Och Sirius var inte längre bäst i staden. Men i slutänden var det ändå säsongen 2004 som allting vände.

Läget i laget
Förändringarnas vind blåste genom Sirius fotboll under silly-säsongen 03/04. Stellan Carlsson hade efter fyra år som tränare – en evighet i Sirius fotboll – tackat för sig och dragit vidare till Gotland och Visby/Gute. Det var en förändring som kunde stå för både möjlighet och ovisshet; känslan var å ena sidan att laget hade börjat stagnera under Stellan och att ett tränarbyte kunde medföra en nytändning som var nödvändig för att någonsin kunna nå den mytiska Superettan. Å andra sidan hade Stellan varit en mästare på att bygga lag och nå resultat med minimala resurser. Och eftersom resurserna fortfarande var knappa så var farhågan att det skulle bli svårt att hitta en tränare som kunde mäta sig med Stellan i det avseendet. 
 
Spekulationerna hann bara omfatta två namn innan ersättaren var klar. Det ena av dessa namn var den stöddige BP-tränaren Benny Persson som just hoppat av sitt uppdrag hos talangfabriken, men denne verkade måttligt intresserad, och kommenterade saken: ”Jag är alltid intresserad av en utmaning, men det går ju inte att göra guld av gråsten”. Den andre spekulanten var den f.d. Siriusspelaren Zaine Söderlund (ett av mina absoluta favoritnamn genom tiderna, det finns f.ö. bara tre personer med namnet Zaine i hela landet), och det tog inte många veckor innan just denne också presenterades som ny Siriustränare. Men Zaine kom inte ensam. I dessa tider av Lars-Tommy och Zoran-Sören var dubbelt ledarskap på modet, och Zaine fick sällskap av en annan uppländsk fotbollsprofil, Perra Widén från allsvenska Bälinge. Zaine kom närmast från Heby, men duon hade ett par år tidigare kamperat ihop i just Bälinge. Ytterligare två uppländska fotbollsprofiler, Pärra Hansson och nuvarande Häckentränaren Peter Gerhardsson, rekryterades också som någon form av ”rådgivare”.

Silly-säsongen var på många sätt lovande, men det var inte utan att man ställde sig frågande till Sirius strategi. 2003 var det ju försvarsspelet som var problemet, och Stellan konstaterade också att vi hade ”en för offensivt balanserad trupp, och för få spelare som tänker defensivt”. Därför var det lite underligt när Zaine-Perra och sportchefen Mats Ohlström talade om att ”vi vill spela en offensiv fotboll och letar därför efter offensiva spelare”. Spelare för spelare låg sillyn ändå på plus. Vi tappade bara två betydelsefulla spelare, varav en var just en av de få defensiva krafterna; den allsidige jämten Jonas Runesson varvade ner i Fyris. Dessutom lade kreatören Magnus Wikman till sist skorna på hyllan – en oerhört viktig spelare när han väl spelade, vilket dock hände mer och mer sällan. De övriga tre spelarna som lämnade hade vi ändå inte sett mycket av: De två ungdomarna Jonas Gidlöf och Chia Mohtadi, och den ständigt skadade Tomas Olsson.

Fem stycken nyförvärv trillade in; fyra av dem i grunden anfallare i en trupp som redan innehöll ytterligare fyra starka kort av den varan, samt en försvarare, dock en ganska offensiv sådan. För att börja med försvararen så var denne Peter Johansson, en trevlig och krullig back från VP som Sirius försökt locka till sig under ett antal års tid. Av de fyra anfallarna så var Marcus Norberg först in, 19 år ung och skyttekung i Strömsberg. Vidare så återvände en av anfallarna från Sirius silverkrönta P18-lag från 1999; när han lämnade Sirius för Heby hette denne thai-chilenare Sittichai Pongrugthai, när han nu återkom var det under ett helt annat namn: Andres Heredía-Toledo. Slutligen fick Sirius in två riktigt rutinerade spelare; Johan Richt, närmast från Linköpings FF, men med meriter från spel i Superettan med Åtvidaberg, och son till landslagschefen Lasse Richt. Och så den stora sillykaramellen, Einar Brekkan återvände till blåsvart efter sju års exil i Västerås, Örebro och senast BP – en veteran, men ändå bara 29 år gammal. ”Jag är hemma nu, men inte för att varva ner”, kommenterade den gamle skyttekungen.

Och i den befintliga truppen fanns som sagt redan en svårslagen forwardskvartett; trots att både GUSK och Valsta ryckte så stannade Henke Eriksson tillsammans med brorsan Martin hos Sirius, liksom snabbe Tomas Arnesson och den elegante Johan ”P” Pettersson. På målvaktspositionen stod Sirius fortsatt starka med Jonas ”Bylle” Bylund som förstenamn, och Marcus Tibblin som högst kompetent back-up. Backbesättningen var också bred, med Gustav Segerström och Marcus Axelsson som mittbackslås och unge Andreas Gerhardsson och ännu yngre Anders Jacobsson som alternativ. Som ytterbackar fanns Erik ”Smara” Johansson, lillebror Brandur Brekkan, samt den frejdige talangen Daniel Höglander. Naturliga mittfältare rådde det dock en skriande brist på, det fanns faktiskt endast fem i hela truppen. Påtänkt spelmotor var Johan ”Clage” Claesson, sedan fanns andraårsseniorerna Petter Österberg och Erik Uhlén, den skadedrabbade Erik Löhman och den nyuppflyttade Henrik Ljungman. Tuffe Andreas ”Brännan” Brännström tränade länge med Sirius, men tyckte att det var för många kockar inblandade i tränarsoppan och skrev istället på för seriekonkurrenten Syrianska strax innan premiären. Synd, för hårdföre Brännan var nog exakt vad Sirius hade behövt denna säsong.

Spelarövergångar i all ära, men vad det talades mest om under silly-säsongen 03/04 var något helt annat – en dokusåpa. Det smeds nämligen planer på att Sirius skulle bli huvudingrediensen i just en sådan med arbetsnamnet ”Vägen till Allsvenskan”. Under vintern kallades de närmaste Siriusvännerna till ett informationsmöte, där projektledaren Roger, en mediaman från produktionsbolaget ”Salladh” förklarade konceptet. Idén gick ut på att programmet under ett antal säsonger skulle följa ett lag från de lägre divisionerna på deras klättring mot allsvenskan – en klättring som skulle bli möjlig just tack vare de enorma intäkter programmet var tänkt att generera. Vi fick också veta att det stod mellan tre lag, men det var hela 85 % chans att Sirius skulle bli utvalda eftersom det fanns så många häftiga karaktärer i stan, ”inte minst ’Brasse-Lasse’ Svensson”, förklarade mediamannen innan han sladdade iväg i sin Porsche.

Det var ingen måtta på vilka möjligheter som skulle uppstå genom denna dokusåpa. Det talades om brassar och engelsmän av snudd på Premier League-klass – pengar skulle inte vara något problem eftersom alla företag skulle vilja exponeras i TV. Vid det här laget, med all skit man som Siriussupporter hade behövt svälja under de senaste fem åren, var man visserligen så desperat efter framgång så att man var villig att pröva nästan vad som helst. Men gränsen gick ändå någonstans vid en dokusåpa. Tron på projektet verkade vara minst sagt överdrivet – om folk tyckte det var så jävla intressant att följa ett division 2-lag så borde de väl till att börja med komma på matcherna? Och risken var ju att om projektet mot all förmodan skulle bli framgångsrikt så skulle framgången komma med ett pris: Att Sirius och Västra Sidan aldrig någonsin skulle tas på allvar inom supporter-Sverige. Dessutom insåg jag den överhängande risken att jag som en av de mest framträdande medlemmarna i en liten klack skulle bli riksbekant som ”Sirius-Brukarn”, vilket jag inte kände den minsta längtan efter. Så det var med en lättnadens suck som man efter ett antal månader kunde konstatera att planerna tycktes ha runnit ut i sanden, och att mediamannens snack var lika substanslöst som en handlingsplan till bandyförbundets ekonominämnd.

Några positiva saker hände dock också under mellansäsongen 03/04. Till exempel att Sirius äntligen fick sin efterlängtade ”hemvist” ute på Löten. Denna hemvist var på inget sätt något överdåd av lyx, utan bestod av att man fick hyra den tidigare oanvända övervåningen i Diös-hallen till ett marknadsmässigt pris, samt att man fick ensam tillgång till ett par av planerna på Löten – samtidigt som andra plantider frigjordes. Att denna hemvist inte på något sätt gick ut över någon annan klubb hindrade inte GUSK’s ordförande Bo Schotte från att skicka in en rasande insändare till UNT. Det hette bland annat att Sirius ”särbehandlades” av kommunen och att det var skandal att Sirius gynnades när man inte hade dam- och flicklag i föreningen. Att Sirius skulle få betala en marknadsmässig hyra spelade ingen roll eftersom man ”säkert ändå inte skulle betala för sig”. Sirius styrelse skickade in ett svar där man underströk att Sirius hemvist överhuvudtaget inte skulle påverka andra klubbars verksamhet eller ekonomi, och att det enda sätt Sirius var särbehandlade på var att man var en av få klubbar som tvingades betala ränta på sina kommunala lån. Angående bristen på dam- och flickverksamhet så förklarade man att en av anledningarna till att Sirius dittills hade avstått från att starta upp flicklag var att man saknade ett geografiskt upptagningsområde i staden. Därmed skulle man för att starta upp flicklag behöva värva ihop spelare ifrån andra föreningar – vilket med all säkerhet skulle göra personer som Bo Schotte ännu mer rasande.

En sista sak av vikt hände också under mellansäsongen 2003/04 – Västra Sidan förvandlades från en anarkistisk, öldrickande, punkig klack till en organiserad, öldrickande, punkig klack, då vi den 29 februari höll ett konstitutionerande möte. Det var jag själv som valdes till föreningens förste ordförande; en enorm ära att bära med sig genom livet, även om senare års ordförande nog har varit mer lämpade för uppdraget.


Motståndarna
Ah, division 2 Östra Svealand. Jag tyckte inte särskilt mycket om dig när vi först stötte på varandra, men när jag nu har provat på andra division 2-serier så framstår du plötsligt som synnerligen attraktiv. Det hade gått en hel säsong sedan Sirius var här sist, och mycket hade hunnit hända med seriesammansättningen; endast fyra motståndare var kvar sedan 2002: ständigt satsande Väsby var fortfarande kvar i serien efter två raka kvalbommar, grannen Valsta Syrianska som såg fortsatt starka ut, Rinkebygänget Topkapi som etablerat sig på division 2-nivå, samt seriens ständiga exotiska inslag Visby Gute, nu med Stellan Carlsson som tränare. Ett femte lag var också kvar, men i ny skepnad; Essinge hade slagit samman sina påsar med Solnalaget Vasalund, och hette nu Vasalund/Essinge. Ytterligare två av motståndarna hade vi stött på tre år tidigare; Vallentuna, som hade hoppat mellan division 2-serierna, och tränades av citatmaskinen Roffe Zetterlund, samt Tyresö, som varit nere i trean och vänt. En åttonde motståndare var Syrianska, Özcan Melkemichels lag som tidigare återfunnits i Västra Svealands-tvåan. Slutligen kompletterades serien med tre nykomlingar från trean: klassiska Nyköpings BIS, som bl.a. kunde ställa upp med gamle Bajen- och ESK-gubben Peter Berggren; Enskede, ett profillöst förstadslag, mest känt för sin ordförande, finansministern Bosse Ringholm. Och slutligen så var det dags för Uppsaladerbyn igen, då GUSK gjorde debut på division 2-nivå. GUSK väckte inte riktigt lika ont blod i Siriusleden som VP hade gjort några år tidigare, men under vintern började de gul-svarta från Uppsalas norra förorter ändå att kaxa till sig. Man talade om att nå Superettan inom några år, om att värva hem GUSK-produkterna bröderna Eriksson, Einar Brekkan och Jocke Mattsson, och ordförande Schotte bråkade med Sirius genom insändare i UNT. Profilvärvningarna misslyckades dessbättre, men fröet till en ny Uppsalarivalitet hade ändå såtts.

Det fanns en klar och tydlig favorittrio i serien i form av de tre V-lagen Valsta, Väsby och Vasalund. Valsta satsade stort, man hade fått tillbaka stjärnan Dani Hamzo från Öster, man hade lockat över skyttekungen Klas Henriksson från BP, och pappa Jevtusjenko hade båda sönerna, Slavik och Vadim Jr. i laget. Väsby, tränade av ekenskisen Robert Andersson (numera känd som Robert Björknesjö) hade lite färre förespråkare när man nu hade vunnit serien två år i rad – och missat kvalet två år i rad – men som vanligt siktade man uppåt. Ett nyförvärv i grönt var den tidigare Siriusmålvakten NWA – Niklas Westberg-Andersson. Den allra största favoriten var dock Vasalund/Essinge med Roger ”Hårgelén” Palmgren på tränarbänken, och bl.a. skyttekungen Nenad Lukic i laget. Vasa hade gått som tåget i träningsmatcherna, och bl.a. slagit superettalaget VSK i en omtalad match, där gurk-tränaren Lennart ”Liston” Söderbergs rasistiska gapande mot Vasalunds Patrick Manzila kostade honom tränarjobbet.

Uppsalarivalen GUSK tippades tillhöra bottenänden av tabellen, tillsammans med nykomlingen Enskede, samt Tyresö som tappat mängder av spelare. Sirius ingick på förhand i ett förväntat mittenskikt, tillsammans med Syrianska, Vallentuna, Topkapi, Bissarna, och Visby.


Försäsongen
Sirius redan ihåliga trupp blev snart än ihåligare då Sirius drabbades av en fullständig skadeorgie på försäsongen. Ett par matcher in i försäsongen stod hela åtta spelare på skadelistan, varav sex med krånglande ljumskar; Clage, Axelsson, Einar Brekkan, Gerhardsson, Jacobsson och Löhman. Därtill drogs nye Peter Johansson med en sträckning i knäet, och ASHTP (Andrés Sittichai Heredía Toledo Pongrugthai) med en muskelbristning. Därmed blev också försäsongen ovanligt svajig, även med Siriusmått mätt. Man inledde i februari med en stortorsk mot seriekonkurrenten Vasalund, 0-6 i baken. I nästa match gick det bättre, då man slog tillbaka Skiljebo med 5-2 i snöyra. Och sedan svängde det på: 0-4 mot Falun, 2-1 mot Sandviken, 3-0 mot division 3-gänget Fyris, och hela 7-1 mot örebrolaget Karlslund. Efter ett trevligt träningsläger i södra Frankrike (”uselt fotbollsmässigt, men fantastiskt socialt”) fortsatte det med 1-4 mot Västerås IK, där Bylle utgick och en utespelare från juniorlaget fick ställa sig i mål. Sedan blev det förlust i årets första tävlingsmatch, 1-3 mot Spårvägen i Cupen innan det var dags för genrepet, som blev tveksamt; bara 2-2 mot Ramin Kianis Heby.

Vid denna Djurgården-era i svensk fotboll var 4-3-3 på högsta modet, och det deklarerades tydligt redan under hösten att det var denna spelmodell som skulle gälla. Kanhända var detta delvis en logisk följd av hur truppen var komponerad, med betydligt fler anfallare än mittfältare, men tanken var att detta spelsätt skulle gälla för lång tid framöver. Med alla dessa anfallare i truppen så var tanken att använda vissa av dem på andra ställen på planen; P fick spela mittfältare, storebror Brekkan blev allmän hjälpgumma på kanten, och ASHTP (Andres Sittichai Heredía Toledo Pongrugthai) skolades om till vänsterback. Sett till skadesituationen och den underligt balanserade truppen fanns inget annat alternativ än att lappa och laga ihop laget efter behov. En typisk startelva under försäsongen såg ut ungefär så här: Bylle – Brandur Brekkan, Segerström, Smara, ASHTP – Uhlén, P, Clage – Richt, Henke, Lillebror.


Division 2 Östra Svealand – vårsäsongen

Sön 25 apr: Sirius-Syrianska 3-1 (1-0), Studenternas
Den motiga säsongen -04 började med en seger, men det var inte svårt att se varningstecknen om man ville. Syrianska förde matchen, de forsade fram längs kanterna och trillade boll ohotade omkring Siriuslaget. Men de hittade sällan in framför mål, och när de väl gjorde det var Bylle där. Sirius, och Henke, uppvisade däremot en brutal effektivitet. Nollan sprack efter halvtimmen, då P slog ett inlägg, Henke satte dit skallen, och 1-0 kom upp på tavlan. Matchbilden stod sig en bit in på andra, då Daniel Höglander kom in och fick lite bättre styrsel på Sirius mittfältsspel. Strax därpå kom också 2-0, då P återigen spelade fram Henke, som den här gången lobbsköt in bollen. Då Syrianska inte kunde göra mål så fick Sirius göra det åt dem; med drygt tio minuter kvar pressade bortalaget på igen, och då ett inlägg seglade in i straffområdet styrde Smara in reduceringen med låret. Men efter tio svettiga minuter kunde inhopparen Höglander avgöra med minuten kvar, och premiärmatchen kunde därmed beskrivas som poängmässigt fågel, men spelmässigt fisk. Sirius låg efter den första omgången på en fin tredjeplats i tabellen.

Lör 1 maj: Valsta Syrianska-Sirius 4-2 (3-1), Råbergsvallen
I andra omgången fick vi bevittna ett maktskifte i den uppländska division 2-bollen; vi var nu inte ens näst bäst i Uppland. Det var förvisso inte helt oväntat att storsatsande Valsta skulle bli svåra att möta, men under de 25 minuter hemmalaget spelade ut var klasskillnaden plågsamt uppenbar. De första 20 minuterna av matchen var trista och tempofattiga, men när veteranen Elias Charbachi kom fri och satte 1-0 blev det startsignalen för en Valstaanstormning. Sirius mittfält var helt borta, och försvaret fullständigt förvirrat. Kvarten senare kom 2-0 då den blivande siriusiten Daouda Sall sköt ett stenhårt skott i ribban, och själv kunde nicka in returen. Valsta gick för 3-0 när Sirius plötsligt stack upp, och Lillebror fiskade upp ett inlägg vid vänsterstolpen och lade in 2-1 från nära håll. Men hoppet dog snabbt då Valstas stjärna Dani Hamzo löpte på en djupledsboll och la in 3-1 innan paus. I den andra halvleken kom Einar Brekkan in i försvaret, men fick snart kliva av planen igen efter två varningar. ”Det var helt schyssta tacklingar”, kommenterade Brekkan besviket, ”det kändes som att domaren [Mikael Nyström från Rönninge] var ute efter att sätta dit mig”. Den andra halvleken var i övrigt en sömning och långbollig transportsträcka, Sirius fick lite kontakt när Gurra fick in en hörna i 83:e, men Vadim Jr. avgjorde istället rättvist med 4-2 i slutminuterna. Sirius rasade ned till en sjundeplats i tabellen.

Mån 10 maj: Sirius-GUSK 1-3 (1-3), Studenternas
Jag har sett sammanlagt 16 Uppsaladerbyn genom tiderna, i fotboll och bandy. Flest gånger mot VP, några gånger mot GUSK. En enda gång har vi fått stryk. Den här matchen var med andra ord en mycket otrevlig milstolpe i supporterlivet. Sirius presterade tio minuter av bra fotboll, och det var de första tio minuterna; Henke sköt i stolpen, och Lillebror lade returen strax utanför, innan P fick på en nick på nära håll som GUSK-målvakten Stefan Söderqvist reflexräddade. Därpå följde mardrömsminuterna, med Christian Guezennec som vår egen Freddy Krueger. Guezennec, som några år tidigare gjort mål på och så när sänkt Sirius i VP-tröjan var nu tillbaka i Uppsalafotbollen efter en kort tur till ett annat vidrigt lag: ESK. Nu klev han i stort sett rätt ut ifrån sjukstugan och in på planen och sänkte Sirius på direkten. I 19:e minuten vände han bort en Siriusförsvarare, och placerade behärskat in 0-1. Tio minuter senare slog han ett inlägg som Rory Davies kunde nicka in till 0-2. Och i 31:a lobbsköt han 0-3 över Bylle. Sirius fick sedan den absolut nödvändiga reduceringen innan halvtid, då Clage slog en hörna som Söderqvist fumlade in. Men där tog det också stopp. Den andra halvleken blev en transportsträcka där GUSK spelade av matchen så enkelt som om man aldrig hade gjort annat. 1300 åskådare, minus kanske 50 stukade Siriusfans på Västra, gladde sig storligen åt denna skräll.
   ”Så underbart att knäppa storebror på näsan”, jublade en själaglad Guezennec efter matchen, och satte därmed konkreta ord på det lillebrorskomplex som alla Uppsalas småklubbar tycktes hysa inför blåsvart. En annan GUSK:are som ådrog sig min irritation var Andy Bachmann, som vi två år tidigare hade stått och hyllat på Studan. Nu var han tillbaka i GUSK-tröjan, och efter matchen skrev han en hyllning till GUSK-publiken och hävdade att ”ni var fantastiska och överröstade Siriusklacken helt, de hördes ingenting alls”.  Då ska det noteras att ”GUSK-publiken” bestod av 1250 Uppsalabor som tyckte det var jätteroligt att se Sirius få stryk, men annars inte brydde sig eller lät särskilt mycket, samt en liten barnklack som kastratpep i 90 minuter. Det kan tyckas löjligt att sitta och vara kränkt för något som någon skrev på ett internetforum för elva år sedan. Men man får komma ihåg en sak: att vara Siriussupporter på den här tiden var att tvångsmatas med skit, dag ut och dag in. Det tog liksom aldrig slut. Att vår gränslösa kärlek skulle då skulle återbetalas i hån ifrån en före detta spelare var då bara för mycket. Sirius hade halkat ned till en niondeplats i tabellen.

Sön 16 maj: Tyresö-Sirius 6-2 (2-1), Bollmoravallen
Precis som mitt bandyliv har en tydlig lågpunkt i 0-13-matchen mot Gripen så nådde fotbollen lika tydligt botten i Bollmora, den 16:e maj 2004. Vi åkte dit brinnande av revanschlusta efter derbyförlusten, och åkte hem med svansen mellan benen efter att ha lyckats med konststycket att få det ytterst stabbiga bottengänget Tyresö att se ut som Barcelona. Det här var också matchen då en 16-årig Kim Skoglund gjorde debut i startelvan – jag minns hur vi tyckte att han åtminstone lät väldigt bra på pappret, unga talanger som hette Kim var ju väldigt inne i början av 00-talet. Nu blev det ingen succédebut för Kim, men han var väl samtidigt inte sämre än någon annan. ”Vi måste i alla fall visa lite stolthet”, kommenterade Clage, och fortsatte: ”Ingen kan vara särskilt trött efter den här matchen”. Sirius var hyggligt med i första halvleken även om den var av erbarmlig kvalitet; Gurra kvitterade Tyresös ledning i 20:e minuten i en tilltrasslad situation, men hemmalaget återtog ledningen sedan Bylle fumlat på en höjdboll, och Carl-Magnus Jansson placerat returen i krysset. I andra föll Sirius ihop totalt, samtidigt som Tyresö satte allt, och mest minns man hur den slocknade Hammarbytalangen Benyam Seyoum laddade från 30 meters håll och träffade ribbans underkant, och på returen kunde Carl-Magnus Jonsson göra ett av sina förmodligen enklaste mål någonsin till 5-2. Sirius tröstmål i andra gjordes av Henke – men mycket till tröst gav det inte. Sirius var nu nämligen seriejumbo, och den här insatsen var så bottenlöst dålig att det var svårt att se något som helst hopp om att vi skulle lyfta från den placeringen. Sirius hade nu intagit bottenplatsen i tabellen.

Mån 24 maj: Sirius-Vallentuna 5-3 (2-0), Studenternas
Med ett snitt av insläppta mål på nära fyra per match så var Sirius tvungna att göra minst fem för att vara hyggligt säkra på att vinna. En sån tur att man gjorde just så många i matchen mot Vallentuna. Brekkan var tillbaka efter sin avstängning, tog nu plats på mittfältet och visade bra vilja. Sirius gjorde två snabba mål i mitten av den första halvleken; 1-0 kom då Clage slog en listig frispark till Lillebror, som fick på ett vint skott, men P stod lägligt till och styrde in bollen. Strax därefter slog Gurra en långboll till Henke som bröt igenom och lättade in 2-0. Trean kom tidigt i andra, då Lillebror spelade fram P till sitt andra mål för dagen, men stabilitet var inte Sirius adelsmärke detta år, och efter flera gratischanser reducerade bortalaget. Sirius var ändå bättre framåt än man var dåliga bakåt denna dag, Daniel Höglander satte 4-1 på ett kanonskott, och P gjorde 5-1 med sitt tredje mål för dagen, innan Vallentuna putsade till siffrorna med två mål på sluttampen, varav ett på straff. Det svängde rejält om Sirius, och efter denna match hade de blåsvarta både gjort och släppt in flest mål i hela serien. Sirius hoppade upp till en niondeplats i tabellen.

Mån 31 maj: Vasalund/Essinge-Sirius 3-0 (1-0), Skytteholm
Sirius gjorde en bra insats mot favoriterna Vasalund på Skytteholm – och förlorade stort. Detta mycket tack vare domaren; en viss Fredrik Lundberg från Sundsvall som Sirius skulle komma att ha fler duster med, och Vasalunds avige anfallare Patrick Manzila. Sirius hade oväntat mycket av spelet i den första halvleken, många lovande inlägg och instick i boxen, men ingen där som kunde trycka dit bollen. Halvleken avslutades istället med att Manzila spelade den döende svanen i kamp med ASHTP, med straff och 1-0 som följd. Fem minuter in på andra hade P öppet mål, men en back räddade på mållinjen till hörna, och på denna hörna tog Manzila tag i bollen, kontrade sig igenom hela Siriuslaget, och passade fram den palestinske landslagsmannen Imad Zatara till 2-0. Och Vasalund hade därmed sin programenliga seger i säcken och knöt till. Tillbaka på nedflyttningsplats – en elfteplats i tabellen.

Sön 6 jun: Sirius-Visby/Gute 2-0 (1-0), Studenternas
Vid profetens skägg – plötsligt håller Sirius nollan! Och dessa trots att förutsättningarna var ännu sämre än vanligt; Stellans Visby kände ju Sirius svagheter utan och innan, och dessutom ställdes det upp en otroligt oerfaren blåsvart backlinje: 21-årige anfallaren ASHTP som vänsterback, 18-årige Anders Jacobsson tillsammans med 22-årige åldermannen Gurra som mittbackar, samt 17-årige junioren Andreas Fernberg (storebror till Daniel) till höger. Allra mest bidragande till nollan var dock Bylle, som var lysande den första halvtimmen när Visby tryckte på. Istället gjorde Sirius orättvist 1-0, då Einar Brekkan nickade in sitt första comebackmål på hörna. I andra var Sirius bättre och hade träkänning två gånger – Henke slog en hörna i stolpens insida och P sköt i ribbans överkant – innan Henke satte 2-0 på ett riktigt drömmål. ”Morgan Hedlund-klass!” utropade UNT, när Henke fick en stenhård volleyträff på P’s inlägg och nätmaskorna stod som en strut. Sirius fick en straff dömda mot sig på sluttampen, men denna satt i ribban, och årets första nolla var därmed i hamn. Sirius var tillbaka på en niondeplats, med tre poängs marginal till kvalplatsen – och faktiskt bara fyra poäng upp till förstaplatsen.

Ons 9 jun: Enskede-Sirius 1-1 (0-1), Sätra IP

Friidrottstävlingar på Enskede IP förpassade Enskede till grannförorten Sätra, och en av Stockholms tröttaste fotbollsplaner. Trött var även Enskedes speaker, som nätt och jämnt orkade stava sig igenom Sirius laguppställning – och när han kom till ASHTP hoppade han helt sonika över det namnet. Sirius hade chansen att kravla sig upp ur bottenträsket vid en seger mot jumbolaget Enskede, men i en match där bollen sällan snuddade vid den erbarmligt dåliga planen så delade lagen till slut rättvist på poängen. Enskede tjongade bäst i den första halvleken – som slutade med att Sirius gjorde mål då Henke knoppade in en hörna. Sedan tjongade Sirius bäst i den andra halvleken – som slutade med att Enskede gjorde mål. Trots chanser för P och inhoppande Arnesson så kvitterade Enskede i 83:e minuten på en rörig situation. ”Vi vinner nästa set”, kommenterade Zaine lakoniskt den tennisliknande tillställningen. Läget oförändrat, en niondeplats i tabellen.

Lör 12 jun: Topkapi-Sirius 3-1 (1-1), Spånga IP
Europas blickar riktade sig mot Portugal och fotbolls-EM. Men det fanns också några få som brydde sig mer om vad som hände på Spånga IP, och vad som hände där var att en skyttekung tog farväl. Thomas Arnesson var bara 21 år gammal, men kändes redan som en veteran med sina bästa år bakom sig. Mot Topkapi fick Arne chansen från start för första gången under säsongen, han blev inte kvar på planen särskilt länge, men han avslutade som det anstår en skyttekung: med ett mål. Henke fick chansen att kvittera Topkapis ledning på en straff efter halvtimmen spelad; straffen tog i ribban, men Arne kastade sig fram, slog in bollen och skadade ljumsken i samma steg. Därmed var det tack och goodbye i matchen, och elitfotbollskarriären, för ett av de största, ouppfyllda löften Uppsalapubliken någonsin har sett.
   Matchen var i övrigt en ganska ointressant historia. Hemmalaget trivdes inte förvånande bäst på den gropiga planen, och när Topkapi under gästernas enda period av bra fotboll stack upp och satte 2-1 i början av den andra halvleken var matchen avgjord. Domaren gav Topkapi två chanser att utöka från straffpunkten; den andra tog man, och 3-1 blev resultatet. Men lagen under tog heller inga poäng, så fortfarande en niondeplats med tre poäng ned.

Sön 20 jun: Sirius-Nyköping 2-3 (0-0), Studenternas
Sedan Västra Sidan bildades 1997 har det alltid, i varenda match på hemmaplan och de allra flesta på bortaplan, stått en klack på läktaren och stöttat de blåsvarta. Denna långa och obrutna historia är något att vara väldigt stolt över – dock ska det sägas att det fanns en tid när jag på allvar fruktade att Västra Sidan höll på att vittra sönder och dö ut. Detta var under bottenstridernas sommar 2004, och specifikt under denna match mot Nyköping då Västra nådde sitt absoluta minimum. Vi var säkerligen nere på ensiffrigt antal, och själva klackandet var uppgivet och pliktskyldigt.
   Och även på planen var det kris. Den första halvleken var bedrövlig och mållös och hoppas snabbt över. I den andra tog Nyköping tidigt ledningen då Bylle fegade på ett inlägg, och den blivande Siriusspelaren Christopher Lundin kunde enkelt springa in med bollen i öppet mål. Sedan vände Sirius; Johan Richt kom in, och i 72:a ruschade han fram längs vänsterkanten och spelade in till Lillebror, som bredsidade in kvitteringen. Under några minuter av fint spel tog Sirius även ledningen, och Marcus Norberg presenterade sig för hemmapubliken då han snurrade upp bortaförsvaret med några tjusiga finter ute på kanten och slog ett inlägg till Henke som knoppade in 2-1 – en mycket viktig seger var nu inom räckhåll. Men så blev Sirius fega, passiva och stillastående igen. Nyköping knorrade in en frispark i krysset till 2-2, och med tre minuter kvar på klockan snurrade Lundin upp Siriusförsvaret, lurade Peter Johansson upp på läktaren i sin hemmadebut, och sköt in det avgörande 2-3-målet. Och trots att vi var nära årets ljusaste natt var himlen nu becksvart för blåsvart. Sirius var nu nere på tionde plats – kvalplatsen. Tyresö och Vallentuna fanns två respektive fyra poäng bakom.

Ons 23 jun: Väsby-Sirius 4-3 (1-2), Vilundavallen
Sirius nya grej: Att tappa ledningar till förluster. De första 60 minuterna var Sirius absolut bästa för säsongen, men de sista 30 var å andra sidan bland de allra sämsta. Väsby hade favorittryck på sig inför säsongen, men hade så långt varit en stor besvikelse, och återfanns faktiskt på undre tabellhalvan inför vårens sista omgång. Det var Väsby som tog ledningen i 11:e minuten genom Kutchi Kanga, men Lillebror kvitterade inom en minut. Därefter höll Sirius hemmalaget kort under resten av halvleken, och producerade dessutom framåt; 1-2 kom i 34:e på ett läckert volleyskott invid stolproten från Clage. Och man höll tempot uppe in bit in i andra, då Clage frispelade P som satte 1-3 tio minuter in på halvleken. Men så blev man återigen fega, passiva och stillastående. Hemmalaget tilläts ta över fullständigt, och man blev väl egentligen inte speciellt förvånad när mål efter mål trillade in i Siriusburen. Minut 72: Tomas Lekander går in i straffområdet och klipper till, Bylle touchar men kan inte hålla. Minut 75: Marcus Bengtsson klipper in en hörnretur i krysset. Minut 80: Våldsam Väsbypress, alla 20 utespelarna trängs framför Siriusmålet, och Kali Ongala petar in 4-3. Åtta minuter ifrån helvetet. Sirius fick tillbringa sommaruppehållet på kvalplats, två poäng ned till nedflyttning, tre poäng upp till Enskede på säker mark.


Sommaruppehållet
Att det skulle vara i defensiven Sirius brister låg var kanske ingen skräll sett till spelarmaterial och skadesituation. Men riktigt hur dåligt det skulle fungera var man inte riktigt beredd på. Sirius hade ett snitt på 2,82 insläppta mål per match, vilket faktiskt var näst sämst bland samtliga 102 lag i Sverige i division 2 och uppåt – endast Tidaholm var sämre.

Under sommarsillyn gjorde Sirius klart med ett nyförvärv. En grovarbetande bollvinnare på mittfältet kanske? Eller en stabil mittback? Nej, in kom en kvick, teknisk och offensiv liten mittfältare. Det var absolut inte den sortens spelare vi behövde just då, men Mani Tourang skulle komma att stanna i Sirius under många år framöver och bli en av 00-talets stora blåsvarta profiler. Mani var 19 år gammal med rötterna i Upsala IF, och hade gått till AIK ett par år tidigare. Nu lånades han ut från Gnaget under höstsäsongen; en lösning Mani själv var nöjd med även om han hade högre ambitioner än division 2: ”Nästa säsong ska jag vara tillbaka och ta en ordinarie plats i AIK, men just nu behöver jag speltid”, kommenterade han själv övergången. En spelare försvann ut ur truppen också; Thomas Arnesson hade aldrig hittat in i Zaine-Perras startelva, och lånades nu ut till moderklubben Storvreta under hösten för att hitta formen.

Lovande för defensiven var dock att nyförvärvet Peter Johansson nu definitivt var återställd från skadeproblemen, liksom Marcus Axelsson, vilket gjorde att Sirius inför omstarten kunde ställa upp med en backlinje som faktiskt bestod av backar. Under sommarens enda träningsmatch ställdes man mot Bälinge. Resultatet blev ett tveksamt 1-1 i en match där Mani låg bakom det mesta av Sirius offensiv i sitt första framträdande i den blåsvarta tröjan.


Division 2 Östra Svealand – höstsäsongen

Mån 2 aug: Sirius-Väsby 0-3 (0-1), Studenternas
Nä, höstsäsongens premiär innebar ingen nystart. Snarare såg det ännu sämre ut än tidigare, för nu var allting dåligt: försvarsspelet, anfallsspelet, mittfältsspelet, passningsspelet och närkamperna. Väsby behövde bara fem minuter på sig för att ta ledningen genom ett afrikanskt samarbete; kongolesen Kutshi Moilo spelade fram landsmannen Kutshi Kanga som sköt, och tanzaniern Kali Ongala la in returen till 0-1. Sirius var utspelade, och det var bara Tibblin, som tagit över målvaktströjan från Bylle, som stod ivägen för den konsumgröna anstormningen. 0-2 kom i 63:e då Tomas Lekander smekte in en frispark. I 70:e minuten kom Sirius första avslut på mål – resultatlöst – och i 78:e kom dödsstöten: Axelsson utvisad, straff och 0-3 på resultattavlan. ”Vi förlorar ju varenda närkamp, eller nej förresten, vi går inte ens in i dem”, recenserade Zaine. ”Vi visar inget hjärta alls”, kommenterade Mani sin hemmadebut. Och som lök på laxen så svek GUSK och la sig platt mot vår bottenkollega Vallentuna som vann med hela 6-0. Fortfarande kvalplats, men bara en poäng ned till Vallentuna, och hela fyra poäng upp till Enskede.

Sön 8 aug: Nyköping-Sirius 3-2 (1-2), Rosvalla
Ut med det nya och in med det gamla! Det omtalade 4-3-3-systemet, som ju var menat att gälla som Sirius modell för många år framöver, hade resulterat i ett defensivt haveri. Nu skrotades detta till förmån för trygga gamla 4-4-2 istället. ”Motståndarna vet precis hur de ska spela mot oss”, förklarade Zaine. ”De backar hem och väntar på att vi tappar bollen, och sedan sticker de upp. Nu ska vi täta till spelet över hela banan.” Det nya spelsystemet, med Lillebror och P som anfallspar, gjorde en himlastormande succé under de första tio minuterna. Nyköping såg helt vilse ut, och Sirius hade snart gjort både 0-1 och 0-2. Ettan var Kims första mål på seniornivå, och det fick han till skänks då Bissarnas målvakt tappade ett inlägg rätt i skallen på vår 16-åring, och bollen studsade in i målet. Tvåan nickade den inte jättelånge Petter Österberg in på en hörna. Sirius fortsatte att styra spelet under den första halvleken, och slarvade bort ett flertal frilägen; istället kunde den gamle ESK-fienden Tomas ”Pavo” Andersson något orättvist reducera innan paus. I andra jagade Bissarna kvittering, matchen blev svängig och nervös, ganska frenetisk med också slarvig. Sirius kroknade så småningom i den nästan 30-gradiga hettan, och till sist så slutade det hela med samma gamla visa – Sirius släppte in två mål och hade tappat ytterligare en ledning till förlust. Båda målskyttarna var faktiskt blivande Siriusspelare – Christopher Lundin gjorde för tredje gången mål på blåsvart, och Haisem Ismail satte segermålet på en tveksam straff med åtta minuter kvar. Oförändrat tabelläge.

Sön 15 aug: Sirius-Topkapi 4-0 (1-0),
Studenternas
Den 15 augusti 2004 befann jag mig inte på Studan, utan på ett tåg till eller ifrån någonstans. Därmed fick jag uppleva Sirius största seger för säsongen via telefon. Med en ”ordinarie” backlinje för första gången, och elva man som kämpade från avspark till slutflöjt så bärgade Sirius en komfortabel vinst mot mittenlaget Topkapi. Matchens lirare var P, som var inblandad i det mesta: Han spelade fram Lillebror till 1-0 efter en kvart, vid 2-0 några sekunder in på andra var rollerna de omvända då Lillebror spelade fram P, och tjugo minuter in på andra kontrade Sirius in 3-0 då P spelade fram unge Kim Skoglund. Topkapi satte stundtals upp en ganska hård press mot Siriusmålet, men Tibblin briljerade, och Marcus Norberg kontrade också in 4-0 i slutskedet av matchen. 4-4-2 tycktes nu bära frukt, och anfallsparet Lillebror/P briljerade. Allting frid och fröjd? Nja, två ganska onödiga varningar gjorde att två av Sirius bästa spelare, P och Gurra, var avstängda i nästa viktiga match. Dessutom hade skadan som Henke dragit på sig under sommaren visat sig allvarligare än befarat, och det såg ut som att säsongen var över för skyttekungen. Fortfarande kvalplats, men nu tre poäng ned till Tyresö och bara en poäng upp till Enskede.

Sön 22 aug: Sirius-Enskede 1-1 (1-1),
Studenternas
Det var dags för ännu en ödesmatch; en sexpoängsmatch mot strecklaget Enskede. Och hela tillställningen avgjordes i den 73:e minuten av alla domarskandalers moder. Den skyldiges namn avstår jag från att nämna i denna text – det kan tänkas att han har gått vidare här i livet och hittat en lämpligare hobby – så här får han helt enkelt benämnas som ”den vedervärdige mannen från Norsjö”. Men det spelades alltså 73 minuter fotboll innan denne man klev in i handlingarna, och de första av dessa minuter spelade gästerna bäst. Man tog också ledningen efter dryga kvarten, då spelaren med det fantastiska namnet William Levi Hunenberg sköt ett skott som Tibblin inte kunde hålla, och spelaren med det också ganska snygga namnet Ryzer Kindesi satte 0-1. I 27:e tvingades Lillebror gå ut och Norberg kom in, och denne visade direkt framfötterna då han kvitterade på ett skott som gick via en Enskedeback. Sirius tog över mer och mer i matchen, och Enskede kröp tillbaka i positionerna. Men bollen ville inte in, och en tilltagande frustration jäste i varje supporter på läktarna.
   Så kom då den där 73:e minuten, då Mani tog sig in i straffområdet och blev kapad rätt över skenbenen så att smällen ekade mot sjukhusväggarna och efterklangens ljudvågor sköljde mellan läktarna. Det var helt enkelt den absolut klaraste straffsituation man kan tänka sig, och spelarna var redan på väg att ställa upp sig i straffområdet då den vedervärdige mannen från Norsjö stoppade handen i fickan och drog upp ett gult kort. Och varnade Mani. För filmning. Det var så att det svartnade för ögonen av chock och ilska, men det var inte nog med detta. Minuten senare fick Mani en frispark tveksamt dömd emot sig och tjongade i frustration bollen upp på läktaren, varpå den vedervärdige mannen från Norsjö underströk sin totala brist på känsla och kompetens genom att återigen hala upp det gula kortet och visa ut Mani. Och därmed var det också kört att vinna matchen. Det är inte ofta man faktiskt, i verklig bemärkelse, kan skylla en förlust på domaren. Men den här gången kunde man det. Det var ett rent justitiemord. Tack vare domarinsatsen låg Sirius kvar på kvalplats, dock nu med fyra poäng ned till Tyresö.

Sön 29 aug: Visby/Gute-Sirius 3-0 (1-0), Gutavallen

Ännu ett besök på den olycksaliga Gutavallen, och den antydan till form som kunde skönjas i samband med systembytet till 4-4-2 var nu puts väck. Sirius var bra i sammanlagt femton minuter av matchen – mittkvarten av den första perioden – då Kim, Norberg och Petter brände varsitt läge, och P till och med hann med att bränna två. Den första halvleken avslutades dock med ett mål i andra riktningen, då Fredrik Larsson tog sig igenom hela Siriusförsvaret och placerade in 1-0. Sedan följde en fullständigt bedrövlig andra halvlek från Sirius sida, full av felpass och gamnackar. Visby utökade två gånger i mitten av halvleken med två galanta mål där Siriusförsvaret var uppe på läktaren. Sirius å sin sida skapade inte en enda chans, och dessutom hade ett av de två lag vi ännu hade under oss i tabellen, Vallentuna, den dåliga smaken att vinna igen. Kvalplats i tabellen, men nu bara två poäng ned till Vallentuna.

Mån 6 sep: Sirius-Vasalund/Essinge 2-4 (1-3),
Studenternas
Efter ytterligare en förlust mot Vasalund kunde Sirius räkna in en vinst på de tio senaste matcherna – det var en horribel formsvacka som såg ut att leda rätt ner i trean. Mot Vasalund spelade Sirius visserligen hyggligt. ”Vi viker inte ner oss”, tyckte Brekkan. ”Vi visar ett härligt hjärta”, menade Zaine. Men kvaliteten räckte helt enkelt inte till mot topplaget Vasalund som vann välförtjänt. Gästerna tog ledningen redan i andra minuten då man kom fram på Sirius läckande vänsterkant, där Uhlén för dagen vikarierade som ytterback. Kvitteringen kom ganska snabbt då P dunkade in 1-1 på en hörnretur via ribban, men skyttekungen Nenad Lukic tog tillbaka ledningen till Vasalund då han vände bort ett par backar och satte 1-2. Sedan fortsatte Sirius säsongens trend att släppa in mål av blivande Siriusspelare; Daouda Sall, Christopher Lundin och Haisem Ismail hade redan gjort det, nu chippade Love Lidström in 1-3 i slutet av halvleken. Sirius fick kontakt då Brekkan nickskarvade in 2-3 i början av andra, och Mani hade ett bra kvitteringsläge, men la bollen strax utanför. Istället kom 2-4 på hörna med halvtimmen kvar, och där och då gav Sirius upp. Fortfarande kvalplats, men fyra poäng upp till Enskede, och bara en poäng ned till Tyresö och två till Vallentuna på nedflyttningsplatserna.

Mån 13 sep: Vallentuna-Sirius 1-3 (1-2), Vallentuna IP

Det kan bara vända när man nått botten. Och nu, inför seriens artonde omgång, hade Sirius till slut nått dit. Framför oss låg en ödesmatch i ordets sanna betydelse. Sirius åkte till Vallentuna för att spela en sexpoängsmatch där förloraren skulle sitta ohjälpligt kvar i nedflyttningsträsket. Och man kan inte direkt säga att oddsen var på vår sida. Vallentuna var ett lag som hade underpresterat hela säsongen, men med två segrar efter sommaruppehållet, och dessutom med ett visserligen rostigt men ändå respektingivande nyförvärv i den gamle skyttekungen Niklas Kindvall, var känslan att de var på G. Sirius kändes däremot allt annat än på G, med en usel form, och en enda inspelad bortapoäng på hela säsongen.
   Detta var med andra ord en av de absolut viktigaste matcher som Sirius spelat i modern tid. Och minnesbilderna från denna dag sitter kvar som en tatuering. Jag minns låten vi lyssnade på i Erlingmarks bil på väg till Vallentuna – ”You are the light” med Jens Lekman. Jag minns vem som stod bredvid vår lilla femmannaklack på Vallentuna IP – förbundskapten Marika Domanski-Lyfors. Och jag minns hur spelarna gjorde vågen mot vår lilla femmannaklack efter matchen – för vi vann ju! Och övertygande dessutom. Äntligen fick Sirius ihop lagdelarna som det var meningen, dominerade över hela planen, framförallt på Brekkans och Manis vänsterkant, och man skapade chanser i massor. Första målet kom dock på en tveksamt dömd straff då Petter gick omkull, och P förvaltade denna till 0-1 i 10:e minuten. Även hemmalaget skulle få en straff på vilken man kvitterade till 1-1 efter halvtimmen spelad, men Sirius darrade inte på manschetten. I slutet av halvleken återtog också Sirius ledningen då Lillebror nickade in en frispark från Clages fot. I andra halvan fick vi inte njuta av samma propagandaspel, men Sirius förvaltade sin ledning tryggt och säkert, och P utökade dessutom till 1-3 i 65:e. Och därmed blev det Vallentuna som lämnades kvar där, ohjälpligt fast i nedflyttningsträsket.
   Om man nu, med över tio års distans tittar tillbaka, så var det exakt här det vände för Sirius. Fram till denna dag hade mitt Siriusengagemang i stort sett enbart inneburit en lång räcka motgångar, uppförsbackar och oro. Men ifrån denna dag så har Sirius aldrig tittat tillbaka över axeln. Motgångar och förluster, visst kommer de ibland och förstör ens dag. Men på det hela taget så är supporterskapet nu någonting som ger kraft istället för att bara suga musten ur en. Livet blev helt enkelt lite lättare att leva denna måndag. På Vallentuna IP. Sirius på stabil kvalplats, fyra poäng ned till Tyresö och fyra poäng upp till Enskede.

Sön 19 sep: Sirius-Tyresö 2-1 (1-1),
Studenternas
Uppvisningen mot Vallentuna hade återuppväckt en optimism som hade varit död och begraven i åratal. Nu var det dags för ännu en sexpoängsmatch mot en bottenkollega – och visst lyckades Sirius vinna igen, om än inte på ett lika imponerande sätt som i Vallentuna. Men skit samma; för nu hade vi tagit två raka segrar för första gången på över ett år, och dessutom hade vi nu skapat en ordentlig marginal till nedflyttningsplatsen. Den första kvarten var bra, och slutade med att Sirius tog ledningen; Gurra nickade på en hörna, bollen rensades på mållinjen och studsade ut till P som sköt, och bollen rensades igen – men denna gång strax innanför mållinjen. 1-0 alltså, men Tyresö kvitterade ganska snart då man sprang igenom ett stillastående Siriusförsvar. Detta gjorde de blåsvarta något ängsliga och passiva, men vi fick se stabilt försvarsspel och en bra offensiv aktion, och det räckte; i 66:e drog inhoppande Johan Richt ett par försvarare på sin kant och spelade in till Mani, som skarvade vidare bollen till P, som kunde göra sitt andra mål för dagen. Och sedan kunde Sirius under stor nervositet men egentligen inte så mycket dramatik bärga hem segern. Hela sju sköna poäng ned till Tyresö och bara en poäng upp till Enskede på säker mark.

Sön 26 sep: GUSK-Sirius 2-3 (1-1), Gamlis IP

Nu var det dags för retur och revansch. Men sanningen att säga så saknades den riktiga nerven i säsongens andra Uppsaladerby. GUSK var nämligen mätta, nöjda och glada efter att med tre omgångar kvar redan ha kontraktet klart. Och även om Siriusdödaren Guezennec inför matchen pratade om att det alltid var en bra tändvätska att möta Sirius så var det inget som direkt märktes av. Matchen lockade dessutom bara 350 åskådare till Gamlis IP – det enda Uppsaladerbyt i en seriematch jag sett som inte spelades på Studan. Nåja, kanske saknade derbyt lite i passion, men det spelade mindre roll, för vi Siriusfans var glada ändå efter en tredje rak seger, och ytterligare ett steg mot nytt kontrakt. Sirius satte full fart från början, Mani och Petter forsade fram längs med kanterna, och P gav Sirius ledningen i den 16:e minuten. Tyvärr kvitterade GUSK från ingenstans genom Roger Folkhage efter halvtimmen spelad, och Sirius tappade momentum. Men i den andra visade Petter vägen med ett riktigt drömmål – ett kanonskott i krysset, och sedan var det bara frågan om hur stor segern skulle bli. Inte så värst stor visade det sig – trots att Sirius var överlägsna blev det bara ett till mål; Petter gjorde 1-3 från nära håll i 72:a, och sedan kunde faktiskt evighetsmålsprutan Markus Kvarneå reducera för GUSK – men då stod klockan redan på 90 minuter, och det hann aldrig ens bli nervöst. Sirius hade nu lyft sig från kvalplatsen för första gången sedan början av juni, med två pinnar ner till Enskede. Dessutom var risken för direkt nedflyttning nu lika med noll.

Mån 2 okt: Sirius-Valsta Syrianska 0-2 (0-0),
Studenternas
Klass slår motivation. Valsta hade förlorat möjligheten till serieseger i och med tidernas publikskandal i hemmamötet mot Väsby, då en publikmobb stormade planen och attackerade domaren. Märstalaget bestraffades med både böter, poängavdrag och spel inför tomma läktare, och hade därför inte längre chansen att nå förstaplatsen. Kampen på Studan blev jämn, men Valsta var lite bättre på det avgörande; lite bättre bolltempo, lite bättre kyla. T.ex. då P fick ett friläge efter bara två minuter, men tog lite för lång tid på sig, och en försvarare hann fram och rensa på mållinjen. Båda målen föll i andra halvlek, det första efter tjugo minuter då en frispark studsade in i Sirius straffområde, och Johan Boyaci fick foten under bollen och lobbade in den över Bylle. Det andra kom med tio minuter kvar i suspekt offsideläge, då Magnus Andersson kom helt ren och satte 0-2. Tyvärr vann Enskede sin match, och Sirius var tillbaka på kvalplatsen med en poäng upp, och underlägsen målskillnad.

Sön 8 okt: Syrianska-Sirius 2-3 (2-0), Södertälje IP

Sirius hade chansen att klara kontraktet utan kval, men då hängde det på Nyköping och deras vilja att vinna mot Enskede. Och dessutom var vi tvungna att göra vårt och vinna mot ett omotiverat Syrianska. Och denna omotivation slog också igenom på de extremt skrala publiksiffrorna – det var faktiskt färre personer på läktaren än på planen då bara 18 åskådare dök upp på Södertälje IP, varav fyra med Siriussympatier. I säsongens sista seriematch kunde Sirius för första gången ställa upp med ett helt ordinarie lag, och det märktes också på prestationen; Sirius var överlägsna från start, och Lillebror kom igenom ett okoncentrerat hemmaförsvar tre gånger utan att lyckas göra mål. Istället gjorde hemmalaget 1-0 från ingenstans i 36:e minuten, då mittbacksparet PJ – Axelsson missförstod varandra, och Syrianska fick öppet mål. Ett paralyserat Sirius släppte sedan in 2-0 minuten efter, och när Einar Brekkan fick hjärnsläpp och snackade ut sig i början av andra (återigen av Brekkans ärkefiende, Mikael Nyström från Rönninge) såg det kört ut. Men så lyckades blåsvart gräva fram någon sorts mental styrka från ett källarrum som inte varit öppet på hela säsongen, och med en man kort vände man ett tvåmålsunderläge till seger. 2-1: Petter vrickar fram bollen till Lillebror som kommer fri, målvakten räddar, men på returen störtar P fram och reducerar. 2-2: Hörna, och Gurra reser sig majestätiskt över alla andra och knoppar in bollen. 2-3: Med tio minuter kvar har Sirius hörna igen, och i tumultet framför mål petar Skoglund in segermålet. En makalös vändning – men tyvärr vann även Enskede sin match, och därmed blev den enda utdelningen råg i ryggen inför det stundande kvalet.

 Väsby
 22 14 3 5
 46-24 45
 Vasalund/Essinge
 22 13 2 7 37-30 41
 Valsta Syrianska
 22 13 4 5 42-19 40
 Nyköping 22 11 1
 10 35-30 34
 Syrianska 22 9 5 8 35-35 32
 Visby/Gute 22 9 3 10 36-32 30
 Topkapi
 22 9 3 10 36-39 30
 GUSK
 22 8 6 8 26-36 30
 Enskede
 22 7 7 8 32-33 28
 Sirius 22 8 2 12 42-53 26
 Vallentuna
 22 5 4 13 32-42 19
 Tyresö 22 4 4 14 27-56 16


Inför kvalet
Direkt efter slutsignalen i Södertälje begav vi oss till Bollstanäs IP där det just spelats match mellan Bollstanäs och Hudiksvall, där segraren skulle få möta Sirius i kvalet. Det visade sig vara hemmalaget som dragit det längsta strået, och därmed skulle vi ställas mot denna okända klubb ifrån en förort till en förort i vår första kvalmatch på nio år.

Det mesta av försnacket kom att handla om domartillsättningen; Brekkan hade under säsongen blivit utvisad två gånger, båda gångerna av Mikael Nyström från Rönninge. I kvalets returmatch på Studan hade SvFF tillsatt – Mikael Nyström från Rönninge. Efter några turer och överklaganden fram och tillbaka beslutades att det nog inte var särskilt lämpligt domarval efter som det uppenbarligen fanns fnurror på tråden mellan Brekkan och Nyström, och en mindre kontroversiell domare i Johan Hamlin tillsattes.


Kval till division 2

Lör 16 okt: Bollstanäs-Sirius 0-1 (0-1), Bollstanäs IP

Jag hade under division 2-åren känt att det allt var lite under Sirius värdighet att behöva åka till Väsby och spela seriematcher på Vilundavallen. Vad ska man då säga när vi tvingades att åka till en förort till Väsby, för att spela på en bollplan som fick Vilundavallen att likna, låt säga, Borås Arena, och kvala för att kvalificera oss till att nästa år få förmånen att spela seriematcher på Vilundavallen? Kval var ett utmärkt namn på denna företeelse, och nog led vi alla helvetes kval på Bollstanäs IP. Hemmalaget spelade fysiskt och tufft, ledda av Väsby-veteranen Stefan Dolkow, som gjorde tillvaron tuff för Siriusförsvaret. Halvlekens chans kom dock på ett långskott från Johan Jönsson som Bylle räddade med fingerspetsarna. Sirius hade mycket boll men få chanser, det stannade vid en mängd hörnor. Men sådana kan ju också vara bra att få, och på en av dem fångade Gurra upp en retur ute vid kanten och slog ett flackt inlägg in i straffområdet, som P stötte in till 0-1. Den andra halvleken blev nervös och stressig från blåsvarts sida, Bollstanäs tryckte på ordentligt, men Bylle – som varit ordentligt ifrågasatt under säsongen – växte ut till en mur i målet och räddade allt, hur tryggt och säkert som helst. Och Sirius rodde till slut med möda hem en uddamålsseger i den första kvalmatchen. Underbart skönt – men det stod helt klart att det här kvalet inte var någon promenad i parken.

Lör 23 okt: Sirius-Bollstanäs 3-0 (1-0), Studenternas
Så blev det till slut vår match och vår säsong, också det här bedrövliga året 2004. Med över 1000 åskådare på Studan, med fri entré som lockbete, och en i slutänden komfortabel seger mot Bollstanäs blev årets sista match till den roliga efterfesten efter en misslyckad utekväll. Visst var det nervöst, men bara de första 30 minuterna. Sirius hade återigen en del besvär med gästernas ende kreativa inslag, Stefan Dolkow, och hade svårt att skapa något framåt, men 1-0-målet förlöste alla knutar: Sirius slog en frispark in mot gästernas straffområde, bollen tjongades ut men plockades upp mot Petter, som slog ett inlägg, och kung Clage förpassade bollen in i nätmaskorna på volley. Och därefter var det bara Sirius. Det nya innermittfältet med Clage och den nyrehabiliterade Erik Löhman – äntligen spelduglig efter nästan två år av skador – dominerade totalt, och framåt löpte P och Lillebror på allt. Två mål till föll i mitten av den andra halvleken; Lillebror satte 2-0, och den inhoppande Smara satte 3-0 på ett vackert distansskott.
   Säsongen 2004 var en pärs ifrån början till slut, men nu var den äntligen slut, och vi hade överlevt. Visserligen var det en nesa att inte längre vara bäst i stan, för första gången på 16 års tid. Men nu kändes det som att den ljusnande framtid var blåsvart. Ordförande Lasse Svensson, som under säsongen tagit över som ordförande även i fotbollssektionen ifrån att ha varit det enbart i huvudsektionen, talade om ”stora grejer på gång som kommer att skaka om hela fotbollsuppland”. Det bådade för en spännande silly-säsong. Men nu var det tid för att pusta ut, att njuta av stunden, och att känna att det var dags även för en Siriussupporter att komma i balans med universum för en stund.


Skytteligan
Henke ledde länge skytteligan, trots att han inte spelade efter sommaruppehållet, men till slut gick P ikapp och förbi med en stark avslutning – åtta mål på åtta sista matcherna. P vann även årets och historiens första Kjelledinepris. I UNT’s poängliga var det däremot Clage som tog hem poängligan, med P och Gurra på delad andraplats.

P 13, Henke 7, Lillebror 6, Gurra 3, Clage 3, Petter 3, Kim 3, Höglander 2, E. Brekkan 2, Norberg 2, Arnesson 1, Smara 1.


Summering
2004 var av uppenbara skäl mitt jobbigaste supporterår. 2004 var den enda säsongen under min tid då vi fått stryk i ett Uppsaladerby, och hamnat bakom ett Uppsalalag i tabellen. 2004 var året då vi spelade vår sämsta match på minst 20 års tid (Tyresö, 2-6). 2004 var året då ett oorganiserat spel, en oändlig räcka skador, ett läckande försvar och ett sviktande självförtroende under en lång tid såg ut att leda rätt ner i division 3.

Men när röken lagt sig så blev istället 2004 mitt kanske bästa supporterår. Vändningen inleddes i Vallentuna, där Sirius med kniven på strupen till slut fick ihop lagdelarna, och där P dessutom hittade både formen och målet. Men Vallentuna var inte bara en vändpunkt för säsongen, utan en vändpunkt för Sirius som förening. Det har självklart gått mycket upp och ned även sedan dess, men de bottendjup vi var nere på när vi förlorade mot Vasalund i seriens sjuttonde omgång har vi aldrig varit i närheten av.

Men det är inte bara Sirius uppryckning ur misären som gör att jag minns hösten 2004 med sådan värme, utan det är i minst lika grad våra fienders olycka. Det började i mitten av augusti, då det meddelades att våra bandyantagonister VP, som ju under vintern hade gått upp till Allsvenskan samtidigt som Sirius åkte ur, inte lyckades få ihop ett konkurrenskraftigt lag, och helt sonika drog sig ur och lade ner verksamheten. Och det orange-blå damoclessvärd som under så många år hade hängt över våra bandyhjärtan var helt plötsligt puts väck.

Och så den 23 oktober, exakt samtidigt som Sirius blev klara för division 2 på Studenternas i kvalet mot Bollstanäs, så blev även de så förhatliga ESK klara för division 2 genom att åka ur Superettan på ett närmast chockartat sätt. Med två omgångar kvar så hade tränaren Hasse Eskilsson flytt Enabygden, och in kom legenden ”Flott-Bosse” Pettersson för att rädda kontraktet. I den näst sista omgången vann ESK mot BP och klättrade över strecket, och Flott-Bosses tränargeni höjdes till skyarna i UNT eftersom det enda man nu behövde göra i den sista omgången var att vinna över redan nedflyttningsklara Friska Viljor. Resultatet? 1-2 i den grönsvarta baken. Vilket betydde att vi nästa år, äntligen, hade chansen att ta revansch på det förhatliga enköpingslaget, som plågat oss i så många år med sina oförtjänta framgångar och usla attityd.

Nej, det handlar faktiskt inte om skadeglädje (eller OK då, litegrann kanske), utan omsorg om min egen mentala hälsa. Jag mådde helt enkelt inte särskilt bra av att vara Siriussupporter under första halvan av 00-talet. Det handlade mest av allt om att gå omkring med en klump av oro och ångest i magen. Oro över de ständigt återkommande konkurshoten, oro över om supporterkulturen kring Sirius skulle överleva, en ständig oro över att bli omkörd av andra Uppsalalag och inte ens få vara bäst i staden, och framförallt ett rent fysiskt illamående över ESK’s framgångstsunami. Västra Sidan var supportersveriges svar på Jesus på korset, tvingade att lida för någon synd vi aldrig hade begått. När nu konkurrenternas tur äntligen tycktes ha tagit slut kändes det som att en stor kosmisk orättvisa hade rättats till, och som att ett stort lass med sten lyfts från mina axlar. Höstluften hade aldrig känts friskare att andas in än i oktober 2004.


Profilen


Hej Johan ”P” Pettersson, hur var det att spela i Sirius säsongen 2004?
Ja, det var ju ett riktigt skitår. Vi var ju långt ner i hierarkin, bakom GUSK och Valsta, och långt bakom ESK. Vi var nere i skiten hela tiden. Samtidigt minns jag på ett annat sätt de här åren som mina roligaste fotbollsår. Trots att det inte gick särskilt bra resultatmässigt, och så borde det ju kanske inte kännas. Men vi var en otroligt tajt grupp, särskilt då efter norrlandsåret. Många av oss var ungefär lika gamla och hade spelat många år tillsammans. Att få spela fotboll tillsammans med några av sina bästa vänner är ändå något speciellt.

Till slut hittade ni formen under hösten i alla fall. Hur gick det till?

Jag minst inte att vi gjorde just något särskilt. Det handlar så mycket om självförtroende. Vi vann ett par viktiga matcher och lyckades hitta det. Om något så var det kanske att vi faktiskt började inse hotet om division 3. Det har alltid varit en stolthet att spela i Sirius, men just det här året hade vi kanske inte så mycket att vara stolta över när vi låg efter GUSK. Men vi ville ju inte vara de som var med och spelade ner klubben i trean.

Och du hittade också formen personligen under hösten…
Jo, det var då det lossnade för mig. I och med att Henke inte spelade under hösten så fick jag chansen på topp. Och så var det väl lite flyt att jag lyckades leverera från början så att jag fick fortsätta där, sedan flöt det bara på. Jag fick ta över Henkes roll som kapten och skyttekung.

Laget var ju väldigt offensivt balanserat 2004, och det har oftast varit så i Sirius sedan dess. Har det satt sig i väggarna att Sirius ska vara offensivt?
Nej, jag tror faktiskt inte det. Vi har mest haft försvarsinriktade tränare faktiskt, Stellan och Brännan, t.ex., men alla tränare jag har haft har egentligen lagt tonvikten på försvarsspelet. Jag tror det handlar lite om tillfälligheter. Sirius har inte kunnat välja vilka spelare vi ska värva, utan vi har tagit dem vi kunnat få. Det är först nu under Kim och Tolle och Ola som vi har kunnat bygga ett lag med en tanke.

Du blev även historiens förste Kjelledine – eller den andre ska man kanske säga, efter den äkta varan. Minns du det?

Jo, det minns jag, det uppskattar man ju väldigt mycket att bli uppmärksammad av supportrarna. Men det var nog inte lika formellt idag, jag tror inte jag fick något pris till exempel, jag brukar annars vara duktig på att spara saker från karriären.

Då är vi nog skyldiga dig en t-shirt! Du gjorde hela tre sejourer i Sirius (1998-1999, 2002-2005, 2008-2010), vilken är du mest nöjd med?

Ja, jag undrar om jag inte är historisk med det? Det var ju under den andra vändan, 2005, som det verkligen lossnade för mig, så den var kanske den bästa. Men jag är också nöjd med min avslutning i Sirius. Det var tuffa år och gick inte så bra, men jag känner ändå att jag slutade med flaggan i topp, som skyttekung och kapten 2010.

Och ur din övriga karriär?

Jag hade ändå två ganska bra år i Örebro, ett i Superettan och ett i Allsvenskan. Det svider lite att jag aldrig gjorde mål i Allsvenskan, jag hamnade ute på kanten då, men något mål borde man kunnat peta in. Missnöjd är jag egentligen bara med mitt halvår i Degerfors. Det är en härlig fotbollsmiljö där och det hade varit kul att lyckas, men jag blev sjuk i början när jag kom och kunde inte göra mig rättvisa.

Hur är din kontakt med klubben idag? Och vart tror du att den är på väg?
Jag satt ju i styrelsen i två år efter att jag hade slutat. Det var väldigt lärorikt och kul att få fortsätta i klubben. Jag fungerade lite som en länk mellan truppen och styrelsen. Men så fick jag mitt andra barn och det blev svårt att ha fullt fokus, och så kom Ola Andersson in och min roll blev därmed lite överflödig. Idag har jag ingen direkt insyn i klubben, men som åskådare så känner jag med trygg med hur klubben drivs. Det tas inga dumma beslut idag, och det känns definitivt som att klubben är på rätt väg.



Tillbaka till toppen