Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Fotbollssäsongen 2006

Mardrömmen i Visby byttes mot sanndrömmen i Väsby - 2006, säsongen då vi äntligen nådde den förbannade Superettan.

Läget i laget
Hösten 2005 väntade vi på honom – den nye, mediala tränaren. Zaine Söderlund hade ju trots goda resultat fått lämna skutan, eftersom Lasse Svensson ville ha in ett namn med mera stjärnglans för att leda Sirius till Superettan. Tre kriterier hade satts upp för den nye tränaren: 1) Han skulle inte vara från Uppsala. 2) Han skulle ha erfarenhet från högre serier, helst Allsvenskan. 3) Han skulle vara ett känt ”namn”, och därigenom kunna dra in mer sponsorpengar. Det fanns en lista med intressanta kandidater, närmast kom man med den förre Djurgårds-tränaren Anders Grönhagen, som besökte Uppsala och den fashionabla träningsanläggningen på Löten, och verkade inte alltför avskräckt av detta. Andra namn på denna lista inkluderade gamle Roffe Zetterlund och Pär ”Mille” Millqvist som vi skulle komma att lära känna senare. Men så tog tränarjakten en ny vändning. En ung manager med ansvar för Superettalaget Åtvidaberg hade ringt upp sportchefen Danny Frydman för att höra sig för om vår skyttekung Johan ”P” Pettersson. Samtalet kom dock att utvecklas i en annan riktning, och någon månad senare presenterades den nye tränaren.

Ung, vacker och karismatisk – Magnus Pehrsson hade Siriussupportrarna redan vid hallå. MP hade groomats till att bli Djurgårdsmanager, och med denna position i siktet placerats i samarbetsklubben Åtvidaberg för att bli varm i kläderna. Nu hade han dock bestämt sig för ett avsteg från denna utmejslade karriärsbana, och tog ett kliv nedåt i serierna för att ta över Sirius. Ett steg nedåt? ”Nej, jag är friare här eftersom jag är anställd av klubben jag tränar. Dessutom kommer jag till en klubb som vill framåt och som har koll på ekonomin. Det kändes som att jag skulle passa in här”.

Sirius hade gjort en stark säsong 2005, och baksidan är förstås att framgångar drar till sig intresse från klubbar i högre serier. Sammantaget försvann hela sex av de ordinarie eller snudd-på-ordinarie spelarna, varav två till högre divisioner; skyttekungen P, med sina 25 mål på 22 matcher och ett utgående kontrakt kunde mer eller mindre välja och vraka mellan anbuden. Det blev till slut inte Allsvenskan för P, men väl ett topplag i Superettan i form av Örebro SK. Och så Petter Österberg, som lyckades landa ett allsvenskt kontrakt med Gefle. Vidare tappade Sirius de båda legendarerna Einar Brekkan och Henke Eriksson som gick i fotbollspension, och det gjorde också den betydligt yngre försvararen Peter Johansson som ville satsa på studierna före bollen, och slutligen så flyttade målvakten Markus Tibblin till England. Vidare släpptes  andremålvakten Adam Sobkowiak till GUSK, och mittbacken Marcus Axelsson, den mångsidige Erik Uhlén, den unge backen Jafar Eljasani, anfallarna Johan Richt, Marcus Norberg och Simon Bronegård fick vidare alla lämna med utgående kontrakt, medan Klas Rosander lade av p.g.a. sina krånglande ljumskar.  Och så var det ju förstås brassen Campita som inte blev någon braksuccé i blåsvart.

Det var ingen enkel uppgift för sportchefen Frydman att kompensera för alla dessa spelartapp, men när sillyn var över stod Sirius ändå där med vad som kändes som ett ännu starkare lag än 2005. Nyckeln var att kunna ersätta P och Henke i anfallet, och Sirius lyckades faktiskt hitta en spelare som hade både Henkes svåröverträffade targetegenskaper och P’s målnäsa i en och samma kropp – vi hade hatat och fruktat den storkäftade målsprutan Olle Kullinger under många säsonger i fiendeklubbar, nu skulle vi lära oss att älska honom när han återvände till Uppsala, närmast från Brommapojkarna. Och ännu en mycket intressant anfallare i form av Norrtäljes Tobias Lindström värvades in, en extremt pålitlig målskytt med 81 påsar på tre säsonger, om än i division 3. In på mittfältet kom ett blytungt namn i Gimosonen Mattias ”Musse” Johansson, spelmotor med allsvenska meriter som nu var fri att gå från Brommapojkarna. Dessutom fick vi in en ung jämtlänning från Östersunds FK, Fredrik Olsson, som i princip bestod av ett par lungor och två ben. På de båda ytterbackspositionerna kom två spännande spelare in; Linus Smedjegården, vald till 2005 års junior i Djurgården, lånades in från blåränderna, och Tighe Dombrowski, någonting så exotiskt som en amerikan från Wisconsin, närmast från MLS-laget San José, hamnade i Uppsala via den förre Siriusspelaren Khaled el-Ahmad och skrev till att börja med på ett sexmånaders-kontrakt. Och ytterligare en back kom in från division 2-laget Lärje/Angered – Daniel Pereira provspelade sig till ett kontrakt. I målet återvände legendernas legend Jonas Bylund ifrån sitt äventyr i Grekland (”socialt var det toppen, men jag fick inte spela fotboll”), men Bylle skulle få svår konkurrens i form av Jon Rytterbro, andremålvakt i Hammarby men gotlänning till ursprunget, och mest känd för att ha förstört Sirius superettandrömmar i Visby 2001. Och på sluttampen kom det även 2006 in en brasse vid namn Thiago de Oliveira Bessara, med artistnamnet Bomba, en 20-årig offensiv mittfältare som Lasse S hittat kontraktslös i Italien. ”Det blev ju inte så bra med han som kom förra säsongen, men den här känns mycket bättre”, kommenterade Lasse. Och man måste verkligen säga att Lasse engagerade sig personligen i de exotiska nyförvärven, som fick bo fint i Uppsala: ”Tighe och Bomba får bo i min lägenhet i stan medan jag är i sommarstugan”, meddelade vår ordförande.

Tio spelare kom alltså in i truppen, och tio stannade kvar från året innan: I backlinjen den gotländske mittförsvararen Hjalmar Bertwig, den bohemiske Gustav Segerström, den hårde men skadebenägne Andreas ”Brännan” Brännström samt ytterbacken Gabriel Palestro. På mittfältet dammsugaren Daouda Sall, den unga trion Kim Skoglund, Henrik Ljungman och Marcus Palmqvist, och som yttermittfältare alternativt anfallare den avige dribblern Mani Tourang och den kvicke Martin ”Lillebror” Eriksson.

Ja, Sirius var framåt nu, och som en markering att man var med i tiden planerades det nu för att starta upp ett riskkapitalbolag. Och värvningen av Tighe Dombrowski utgjorde en sorts förstudie till detta projekt – amerikanen värvades genom att 20 sponsorer lade 2000 kr var. Förhoppningen var att Sirius genom det kommande riskkapitalbolaget i ett första steg skulle kunna behålla Tighe, och på längre sikt fortsätta att importera spelare från utlandet; marknaderna i USA och Brasilien pekades ut som extra intressanta.


Motståndarna
Division 1 Norra var en helt ny seriekonstruktion, och den var efterlängtad. Det var Superettan vi drömde om, men denna nya tredjedivision var ändå ett stort uppköp jämfört med de trista regionalserier vi hade harvat i de senaste sex säsongerna. Till serien anslöt lag från tre olika division 2-serier från föregående säsong. Från vår egen Norra Svealands-serie kom fyra motståndarlag, först och främst vår eviga ärkefiende Enköping, som vunnit serien föregående år, men sedan snubblade på Umeå i Superettankvalet. ESK tränades även detta år av råskinnet Micke Borgqvist, och hade tappat en hel del spelare, men värvat minst lika bra, bl.a. ex-GUSK’arna Rory Davies och Erik Zettergren. Ett annat Upplandslag var Valsta Syrianska, som klivit fram som pålitligt topplag, och nu också hade fått en egen hemmaarena i den nybyggda Midgårdsvallen. Den tredje motståndaren från fjolåret var plantskolan Forward från Örebro, och den fjärde var Falun som framgångsrikt hade kvalat sig till en plats i Norrettan. Från ”Stockholmsserien”, division 2 Östra Svealand, kom tre gamla bekantingar: Vasalund/Essinge, som bytt ut Sveriges äldsta tränarduo ”Flott-Bosse” Petersson och Roffe Zetterlund, mot en av de yngsta tränarna i 29-årige Johan Wickner; Syrianska, som värvat Siriusförsvarets skräck Michel Aldemir från Forward, samt Stellan Carlssons Visby/Gute, med ett vasst anfall bestående av skyttekungen Anders Lindberg och talangen Alexander Gerndt. Och från Norrlandsserien kom fyra lag: Sirius skulle återigen behöva resa riktigt långt för att möta Kiruna, med sin mest spektakuläre spelare i trinidadiern & tobagiern Nigel Henry, försvarare och aktuell för VM-spel framåt sommaren; Östersund, som så här många år innan Kindberg och Potter gjorde entré inte var något speciellt märkvärdigt lag; Robertsfors, det västerbottniska brukslaget som säkerligen hade varit pittoreskast i serien, om det inte hade varit för det fjärde norrlandslaget – Anundsjö från den lilla ångermanländska byn Bredbyn, som stått för klubbens största prestation i historien när man lyckades kvala sig till Norrettan. Det mest intressanta motståndet kom dock i form av två lag som trillat ned från Superettan, båda med ambitionen att ta sig tillbaka snabbast möjligt. Det ena av dessa lag var Boden, svårbedömda efter en enorm spelaromsättning, och det andra var Västerås SK, som på förhand såg starka ut under den nye tränaren Sören Cratz.

Det var alltså en serie full med heta drabbningar för blåsvart – vi skulle möta båda våra ärkerivaler VSK och ESK, och spela ytterligare två Upplandsderbyn mot Valsta Syrianska. Och samtliga dessa lag tippades dessutom slåss i toppen, med Vasalund, Syrianska, Visby och Boden som möjliga utmanare. I botten tippades de övriga norrlandslagen, tillsammans med seminorrlänningarna Falun.


Försäsongen
Sillyn gav anledning till optimism, försäsongen gjorde det inte. Men den inleddes dock med en seger som ett tecken på hur året skulle komma att sluta – en seger mot Superettalaget Väsby med 2-0. Därefter radade man dock upp mestadels tveksamma insatser. Det blev förlust mot division 2-laget Sandviken med 1-2, sedan ett kryss mot seriekonkurrenten Valsta; 2-2, där Kullinger gjorde sitt första mål för året. Därefter blev det ett klent kryss och 1-1 mot division 2-gänget VIK, en 1-0 mot seriekollegan Vasalund, och ännu en svag insats mot ett lag från lägre serier i 0-1 mot Brage. Två ytterligare förluster räknades in mot det södra division 1-laget Sylvia (1-2) och superettorna ÖSK (2-4), innan det var dags för årets första tävlingsmatch. Den spelades i Svenska Cupens första omgång mot division 4-laget Säter på Kvarnsvedens IP, och slutade med en 4-0-seger där bl.a. Tobias Lindström satte sin första påse för blåsvart. Därefter gick Sirius segerlösa fram till premiären: 0-2 i en usel match mot Bajens talanglag HTFF, 1-3 med en b-lagsuppställning mot GUSK, 1-1 mot allfinska IFK Mariehamn, och sedan var det dags för genrepet i form av Svenska Cupens andra omgång där vi ställdes mot Brommapojkarna på Stenhagens IP. Cupäventyret tog slut, men det syntes ändå att bitarna började falla på plats. BP tog en tidig ledning med 0-2, ett av målen från Joakim Runnemos fot, men Sirius dominerade skeendena även om man inte fick hål på motståndet förrän Musse smekte in en frispark på stoppitch tajm. 

Men manager MP tog de skrala resultaten med lugn – ja, t.o.m. som någonting positivt: ”På sätt och vis är det bra att vi haft en dålig försäsong, det har givit oss tid och anledning att sitta ned och prata och reflektera”. Det fanns också en anledning till att det såg ut som det gjorde så här långt: ”Träningsmöjligheterna är hopplösa här i Uppsala. Vi har varit tvungna att satsa hårt på den fysiska träningen, så i passningsspelet ligger vi fortfarande efter”.

Fostrad i Djurgården var 4-3-3 det självklara valet för MP. Bylle fick dessvärre nöta bänk igen då Rytterbro blev förstavalet. Backlinjen var given: Smedjegården – Gurra – Bertwig – Tighe. På mittfältet spelade ofta Sall – Musse – Olsson, men även Mani kunde kliva in vid en mer offensiv uppställning. I anfallet var Kullinger given i mitten, Lindström tog oftast den ena kantrollen, och Lillebror eller Mani den andra.


Division 1 Norra – vårsäsongen

Sön 23 apr: Sirius-Kiruna 4-0 (2-0), Stenhagens IP
Liksom 2005 fick premiären spelas på Stenhagens IP då Studans gräs var hårt åtgånget av vintern – och liksom 2005 slutade den med en storseger. Fast jämfört med 7-0 mot Falun 2005 kändes detta snudd på blekt, särskilt med tanke på det klena motståndet; Kiruna var ett erkänt uselt bortalag, och ryktet sade att de ibland skickade iväg rena juniortrupper på bortamatcherna för att få billigare flygbiljetter – förlorade gjorde de ju ändå. Den stadige målvakten var däremot ingen junior, men heller ingen panter i målet: ”Det där måste vara gruvbasen”, som en röst i Västra uttryckte saken.
   Nåväl, Sirius fick ändå en hel del uträttat offensivt, och roligt var att samtliga tre anfallare på plan, plus en inhoppare, fick måla. Nollan sprack redan i 5:e minuten då Sirius fick en hörna, och Daouda skarvade vidare bollen till Mani, som sköt in 1-0. Första halvleken blev sedan en aning svajig, men slutade med ännu ett mål då trinidadiern och tobagiern Nigel Henry drällde med bollen, och Kullinger höll sig framme och satte 2-0: ”En sak är säker, Trinidad & Tobago vinner inte VM”, kommenterade Kullinger. 3-0 kom i 60:e då Olsson var fri och redo att sätta trean, men missade avslutet – Lindström stod dock rätt och petade påpassligt in bollen. Och sedan kom Lillebror in och behövde bara minuter på sig att sätta fyran, då han tog emot en diagonalpassning från Kullinger och slog in bollen med en bredsida.
   Roligast med premiären var att den gav alla nyförvärven chansen att presentera sig på bästa sätt för hemmapubliken. Tighe och Smedjegården var två moderna ytterbackar, Musse visade upp seriens känsligaste passningsfot, Olsson löpte som en galning, Kullinger gjorde livet surt för hela backlinjen, och Lindström visade vad ordet måltjuv betyder. Den enda som inte imponerade var Rytterbro, men han hade heller inte speciellt mycket att göra. Sirius på en förstaplats efter den första omgången, med ett måls bättre målskillnad än ESK.

Lör 29 apr: Anundsjö-Sirius 0-4 (0-1), Skyttis

Norrländsk vårvinter omöjliggjorde spel på seriens pittoreskaste plan, Olympia i Bredbyn, och säsongens första bortaresa gick istället till Ö-vik dit jag reste tillsammans med en tillfällig romans ifrån Umeå. Men faktumet till trots att man spelade över 4 mil från sin hemmaplan så slöt Anundsjöpubliken upp – hela 800 åskådare räknades in, d.v.s. två tredjedelar av Bredbyns befolkning och stämningen var på topp. Hemmalaget lyckades stå emot hyfsat i en halvlek mot ett spelmässigt överlägset Sirius, och det krävdes en straff för att få in någonting i mål; efter 15 minuter gick Kullinger omkull, Musse fick förtroendet och satte 0-1. I början av andra ryckte Lillebror loss på kanten och spelade in till Kullinger, som sköt in 0-2 ungefär från straffpunkten, och därifrån var det bara ett lag på banan. Inhopparen Ljungman blev dagens poängkung, då han först satte 0-3 själv, och sedan spelade fram Musse till 0-4 i slutminuterna.
   Då vi hade biljetter med nattåget från Mellansel gick färden efter matchen ändå upp till Bredbyn, dit vi fick åka med en Anundsjösupporter vid namn Kjell, hans fru och två fina hundar. Vi fick där besöka det lokala vattenhålet, Sannas pizzeria, som var fyllt till bredden av Anundsjö-fans från 18 till 80 år. Alla var jättefulla, alla var jättetrevliga, och alla ville prata med oss, även de som inte hade så mycket att säga (”Jag har varit i Uppsala en gång...öhhh... det var jävla många rödljus”). Vi skulle gå till tågstationen i Mellansel, ungefär en mil bort för att ta nattåget till Uppsala, och folk började nästan slåss om att få köra oss. Vi förklarade att de nog hade fått i sig lite för mycket för det, men de gav sig inte, och någon skulle ringa upp polarn (”han går av skiftet på brödfabriken vid ett, han har Norrlands största baksäte”). I slutändan gick vi ändå den där milen längs Anundsjön i den ljusa Norrlandsnatten, jag och min Umeå-romans. Men värmen på Sannas i Bredbyn gjorde detta till min kanske finaste bortaresa någonsin. Sirius kvar i tabelltoppen, nu med två måls bättre målskillnad än ESK.

Sön 7 maj: Sirius-Boden 2-0 (2-0),
Studenternas
Två enkla segrar var avklarade, men samtidigt var nog Kiruna och Anundsjö inga vidare värdemätare. I tredje omgången väntade ännu mer norrländskt motstånd, men ett förväntat bättre sådant: uppflyttningskandidaterna Boden. Sirius gjorde dock processen kort även med dessa; efter en kvart stod det 2-0, och sedan stängde Sirius butiken med hängslen och livrem. 1-0 kom i 7:e minuten, Musse blev nedsprungen i bra läge, tog själv hand om frisparken, och smekte upp bollen i krysset. Och 2-0 kom i 15:e, då Kullinger slog en genomskärare till Mani, som placerade in ett hårt och lågt skott i Bodenburen. Därefter tog de gröna gästerna hand om bollen, men lyckades inte göra någonting konstruktivt med den på 75 minuter. Sirius bjöd inte på någonting, och Boden bollade runt på egen planhalva till slutsignalen gick. Det var kanske inte den roligaste fotbollsmatch man sett, men ack vad stabilt det såg ut – efter tre matcher hade Rytterbro fortfarande inte behövt hämta en enda boll ur nätet. Sirius kvar i tabelltoppen, med tre måls bättre målskillnad än ESK.

Ons 10 maj: Valsta Syrianska-Sirius 1-0 (1-0), Midgårdsvallen

Närheten till trots har det aldrig uppstått några riktiga derbykänslor mellan Sirius och Valsta. Men den här matchen väckte någonting till liv – inte hat, men åtminstone en lätt skavande irritation. Märstalaget lyckades nämligen först spräcka Sirius förlustnolla med en totaldestruktiv skitfotboll, och sedan visa upp en nästan provocerande segerglädje. Det var invigning av Valstas nya fina arena Midgårdsvallen, och det tog bara sex minuter innan premiärmålet; Victor Guglielmotti sköt ett långskott som Rytterbro inte kunde hålla, och Michael Allyn petade in returen. Och därefter ställdes Sirius emot en gulröd köttmur. Sirius tryckte på med allt man hade, Valsta brydde sig inte ens om att kontra utan slog bara bort bollen, och i Valstas mål stod ”den siste grungearen” Tomas Thudin och var omutlig. Sirius saknade både den lårskadade Daouda Sall och sjuke Olle Kullinger, och lyckades aldrig uppbringa nog med kreativitet för att spräcka nollan. Och Valstaspelarna firade som om de vunnit serien. ”Helt ofattbart att vi inte fick in bollen”, tyckte en lätt bitter MP efter matchen, och tillade ”men vi kommer i alla fall att komma före Valsta i sluttabellen”. Och det skulle han få rätt i. Det var tätt i tabelltoppen, och Sirius blev hårt straffade för förlusten – ned på en femteplats, tre poäng bakom fullpoängarna Syrianska och Vasalund i topp.

Sön 14 maj: Sirius-Forward 2-0 (1-0),
Studenternas
När vädret är bra och vaktmästarna på gott humör så kan gräset på Studan vara det bästa i Svealand. Den här våren var dock ingen av dessa två förutsättningar uppfyllda, och Sirius hemmaspel blev under hela vårsäsongen lidande av den glest gräsbeklädda, gropiga leråkern som var Studenternas. Men resultat nådde man ofta ändå eftersom defensiven var så stark, och i den andra Studan-matchen för året höll man Forwards forwards i ett stramt grepp under hela matchen. I slutet av den första halvleken föll dessutom ett något tursamt ledningsmål när Bertwig skarvnickade ett inkast vidare till Gurra, som knoppade in 1-0. Gästerna försökte halvhjärtat trycka på för en kvittering i den andra halvleken, men det öppnade mest upp för kontringar, och på en sådan kom hörnan som ledde till nästa mål: Gurra reste sig högst på Tighes hörna, men Forwardmålvakten räddade nicken med en benparad, och istället höll sig Lindström framme och petade in 2-0. Och där stannade också siffrorna, eftersom varken Lillebror eller Kullinger hade siktet rätt inställt och missade sina chanser i andra.
   Samma helg vinkade vi även adjö till Bomba, vars Uppsalaäventyr bara blev en månad långt – hittills hade Lasses brassar inte firat några triumfer i den blåsvarta tröjan. Ett hopp upp till fjärdeplatsen för Sirius, tre poäng bakom Syrianska i topp, två bakom ESK på kvalplatsen.

Lör 20 maj: Robertsfors-Sirius 2-1 (1-0), Stantorsvallen

”Vi har ett suveränt lag i år! Kommer vi bara ihåg att packa skorna och benskydden så vinner vi. Sen bokar vi in segerfesten i Umeå”. Så sa Olle Kullinger till UNT innan man åkte upp till Robertsfors. Och ingen har väl bättre prickat in själva definitionen av ordet jinx än vad den gode Olle lyckades med där. Ty trots att skorna och benskydden bevisligen satt på plats så fick Sirius lomma av planen med svansen mellan benen efter 90 minuters kamp på Stantorsvallen. Robertsfors tackade för tändvätskan och gjorde tidigt 1-0 då Simon Eriksson fick fatt på en utboxad boll och sköt in den i nätet. Sirius försökte skruva upp tempot, men ”Robban” bildade en tiomannamur strax utanför straffområdet som Sirius inte kunde spela sig förbi, och den reslige målvakten Calle Carlsson tog hand om alla långskott och inlägg som kom igenom. I andra ökade Sirius pressen ytterligare, ett skott från Lillebror räddades på mållinjen, men istället trillade ett till baklängesmål in: 1-0-skytten Eriksson fick på ett skott efter en hörnretur, och Tommy Burström skarvade in 2-0. Till slut, i 85:e minuten, spräckte Sirius nollan; Musse slog en välriktad frispark, och i en rörig situation lyckades Kullinger nicka in både bollen och målvakten i målet. Men åtta minuter och en missad kvitteringschans från Lillebror senare var förlusten ett faktum. Och Olle Kullinger fick äta upp sina ord mer än en gång under säsongen. Sirius kvar på fjärdeplatsen, fyra poäng upp till Syrianska och Vasalund i toppen.

Mån 29 maj: Enköping-Sirius 2-1 (2-1), Enavallen

Ärkefienden ESK sysslade med fula tricks inför säsongens första riktiga Upplandsderby – rena Berlusconitakterna faktiskt, när man försökte påverka förbundet att byta ut den tilltänkte domaren Daniel Persson med hänvisning till att denne tidigare bott i och representerat Uppsala under tre år. Löjligt, tyckte domare Persson själv, och löjligt tyckte också förbundet, som inte gick ESK’s protester till mötes. Men man hade ändå lyckats med uppsåtet att sätta press på domare Persson, vilket möjligen hade en viss betydelse för matchens utgång. Det började annars bra för Sirius, som tog ledningen efter bara sju minuter: Lillebror kastade ett av sina speciallånga inkast, Lindström nickade mot mål, ”Runar” reflexräddade, men Kullinger kunde peta in returen. Ett osmidigt ingripande av Gurra fem minuter senare utjämnade siffrorna – en kapning av Pavo gav en straff, och Martin Andersson kvitterade. Om nu den första straffen var odiskutabel så var den andra en annan historia: I 39:e sprang Pavo återigen in i straffområdet, touchade Pereiras utsträckta ben och stöp som en klubbad lake. Inte var det en solklar straffsituation, och med tanke på att det var den andra i matchen hade de flesta domare nog tittat åt andra hållet – men den ifrågasatte Daniel Persson satte pipan till munnen, och Martin Andersson slog in dagens andra straff till 2-1. I den andra halvleken fick Sirius – har ni hört det förut? – stångas mot en köttmur av motståndare, och precis som mot Valsta och mot Robertsfors kunde man inte slå hål på denna. ESK lyckades med bedriften att vinna knappt utan att skapa en målchans, och inte nog med det – den förbannade Enavallen skördade ännu ett blåsvart offer då Musse haltade ut i slutet av matchen med en fördärvad menisk. Nu väntade operation och rehab för vår främste kreatör, åtminstone fram till höstsäsongen. Sirius halkade nu efter i toppstriden – ned till en femteplats, hela sju poäng efter ledande Syrianska, och fem poäng efter ESK och Vasalund på andra- och tredjeplatserna.

Tor 1 jun: Sirius-Vasalund 3-2 (2-0),
Studenternas
Olle Kullinger gjorde 17 mål säsongen -06 – men då missade han ändå den allra bästa målchansen. I 8:e minuten blev han frispelad av Mani, rundade målvakten, hade drygt sju meter fotbollsmål framför sig att bara promenera in med bollen i… och föste bollen en halvmeter utanför stolpen. Illa, eftersom Sirius verkligen behövde vinna över topplaget Vasalund för att kunna hänga på i uppflyttningsstriden, och illa, eftersom man inte skapade så mycket mer under den första halvleken. Inte förrän i den 43:e minuten d.v.s., då Mani klev av med en skadad baksida, och yrvädret Cristopher Lundin kom in och gjorde svårslagen drömdebut inför Uppsalapubliken. Omedelbart spelade han fram Fredrik Olsson, som sköt en kanon från 20 meter, och på målvaktsreturen var Kullinger där och petade in 1-0. Och precis innan halvtidsvisslan fick Sirius en omställning, och Lundin laddade och sköt ett distansskott som Vasalunds lätt darrige målvakt Milos Petkovic tappade in. Och den andra halvleken inleddes lika bra som den första slutade: Tighe stod för ett fint förarbete och spelade fram Lindström som rullade in 3-0. Segern som i en liten ask? Nej, Vasalund skulle göra kvällen nervös. Serkan Cigel sköt in en projektil till 3-1 i 63:e, och fyra minuter senare nickade Fredric Jonsson in 3-2 på hörna. Men Sirius lyckades försvara sin sköra uddamålsledning utan större problem, och de tre pinnarna var aldrig i fara. Den enda smolken i bägaren var att Daouda fick syna ett mycket billigt rött kort på övertid. Sirius kvar på en femteplats, och fortfarande sju pinnar upp till ledande Syrianska, men nu bara två poäng upp till den nya serietvåan VSK.

Tis 6 jun: Östersund-Sirius 2-3 (0-3), Hofvallen

En dam vid varje fotbollsplan? Nej, inte riktigt kanske. Men under min enda period av skörlevnad i livet, året 2006, lyckades jag riktigt hyggligt med att kombinera dejting med bortamatcher. Och varenda gång släpade jag även med mig dem till matchen. Om de verkligen uppskattade division 1-fotboll och bottenstrider i bandy är jag inte så säker på – men jag mådde i alla fall som en prins på Hofvallen när ett skadedrabbat Sirius stod för en mycket stark insats mot Östersund. Skador och avstängningar hade raderat ut 2/3 av Sirius offensiva uppställning, och MP fick vaska om rejält för att ta ut en startelva. I anfallet fick Lundin och det unge löftet Palmqvist chansen tillsammans med Lindström, och Tighe flyttades upp till mittfältet där han fick spela tillsammans med Kim Skoglund och Fredrik Olsson, medan Pereira täckte upp på vänsterbacken. Trots alla dessa avbräck var det en perfekt genomförd match – åtminstone den första halvan av den; Sirius var disciplinerade, kvicka och farliga på fasta situationer. Efter kvarten var kvicke Lundin framme med en lobb, som målvakten räddade till hörna, och denna hörna skarvade Gurra vidare till Palmqvist som stötte in 0-1 från nära håll. Och Palmqvist hade mer att ge; 0-2 gjorde han efter ytterligare en kvart, framspelad av planens andre ungtupp Kim Skoglund. Och även 0-3 kom innan paus då Bertwig nådde högst på en hörna, fick se bollen räddas på mållinjen, och sköt in sin egen retur. ”Jag är otroligt imponerad”, tyckte Brännan om den unga elvan, och fortsatte: ”det gick ju bra tills jag kom in och bjöd in dem i matchen”. Ja, för efter en stabil första halvtimme av den andra halvan tvingades MP till ett dubbelbyte, och en ringrostig Brännan gjorde säsongsdebut. Och det blev en lite skakig sådan; ett forcerande Östersund satte 1-3 i 73:e genom Alexander Sjöberg, och när Sirius sedan slarvade på egen hörna kontrade man också in 2-3 genom samme Sjöberg. Men fem minuter senare gick slutsignalen, och kvitteringen kom aldrig. Sirius upp till en fjärdeplats, med fyra poäng upp till Syrianska, och två till VSK och Vasalund.

Tis 13 jun: Sirius-Falun 0-0,
Studenternas
Sirius gjorde väldigt mycket rätt under åren 05-06. En sak man inte gjorde rätt i var dock att envisas med att boka in högprofilerade träningsmatcher mitt under seriespelet. 2005 mötte man AIK, och 2006 bokade man in en träningsmatch mot självaste svenska mästarna, Djurgården. Precis som 2006 gjorde Sirius en heroisk insats; alla spelarna ville visa sig från sin bästa sida, och gjorde det också. Sirius vann med 1-0, målet kom efter en läcker genomskärare från Pereira till Ljungman, och Bylle radade upp monsterräddningar.
   Men precis som 2005 så följde Sirius upp med en riktig plattmatch i seriespelet. Svaga Falun besökte Studenternas, Sirius dominerade skeendena i 90 minuter, men spelet på den sista tredjedelen var uselt, och man fick aldrig hål på faluförsvaret. Rimligen borde det dock ändå ha slutat med kanske 2-0 om det inte varit för ett par olyckliga domslut; i 70:e satte Bertwig en hörnretur i mål, men målet dömdes tveksamt bort för hands. Och hands var det definitivt fem minuter senare när Lindström sköt ett stenhårt skott efter hörna. Bollen räddades på mållinjen av en faluarm, och både backen och eventuellt bollen hamnade i målet – men det blev varken mål eller straff dömt. Och två tappade poäng i toppstriden blev konsekvensen. Samtliga topplag kryssade i denna omgång, och tabelläget var därmed oförändrat.

Sön 18 jun: Syrianska-Sirius 2-3 (0-3), Södertälje Fotbollsarena

Skadeläget blev värre snarare än bättre. Inför en av seriens svåraste uppgifter, serieledande Syrianska på bortaplan, drog Christopher Lundin på sig en hjärnskakning, och innan den första halvleken var slutspelad hade dessutom Pereira tvingats av planen. Tur då att vi fick klart med en nygammal spelare: Einar Brekkan hade fått tillbaka fotbollssuget, och meddelade att han efter några veckors träning nu var redo för en comeback. De dåliga oddsen till trots så stod Sirius för en briljant första halvlek på Jallavallen. Sirius fick matchen exakt dit man ville med snabba omställningar och farliga fasta situationer, och Syrianska blev tagna på sängen. Pereira stod för en briljant prestation efter en kvart, då han gick fram från sin ytterbackposition hela vägen fram till kortlinjen och spelade in till Lindström, som satte 0-1 från nära håll. Fem minuter senare fick Tighe frisparksläge och gjorde det bästa av det; bollen seglade in i straffområdet, och Gurra skarvade in 0-2. Syrianska såg lamslagna ut, stressade framåt och slarvade bakåt, medan Sirius spelade hur lugnt och fint som helst. Pereira skadade sig och Kim kom in, men blåsvart pumpade på i anfall efter anfall och snart kom även 0-3: Palmqvist kom fri, sköt och prickade ribban, och returen stötte Fredrik Olsson in. Nu brast även tålamodet för några av de syrianska supportrarna, och jag fick uppleva min enda episod av läktarvåld under hela mitt supporterliv: En snusdosa kom flygande och träffade min bänkgranne ”Erlingmark” i tinningtrakten med ett blygsamt blodvite som följd. Den andra halvleken kom, och hemmalaget öste på med allt man hade framåt. Kontringslägen saknades inte, men nu hade Sirius tappat skärpan och slog bort bollarna. Och för tredje gången på fyra matcher förvandlades en till synes säker 3-0-ledning till någonting obehagligt spännande. En oturlig snedrensning från Bertwig gav 1-3, 2-3 kom i den första övertidsminuten, och i 93:e hade Syrianska ett utmärkt frisparksläge för kvittering – men bollen landade i Rytterbros trygga famn, och Sirius hade tagit en enormt viktig seger. Sirius kvar på fjärdeplatsen, men det är tätt i tabellen – bara två pinnar upp till VSK och Vasalund i toppen.

Tis 27 jun: Sirius-Västerås SK 4-0 (0-0), Studenternas

Midsommaren 2006 befann jag mig på en bar i San Francisco och såg Tyskland-Sverige tillsammans med The Ark. Visserligen roligt, men jag missade därmed också seriens absoluta höjdpunkt. För första gången på sju år var det dags för ett äkta Aros-derby, och det skulle komma att bli en stökig historia, både på planen och på läktarna, med en helt osannolik upplösning. VSK kom till Studenternas som ett lag som hittat formen och som äntligen börjat leva upp till seriefavoritskapet, och åkte hem från Studenternas med svansen mellan benen efter en stjärnsmäll som förstörde hela säsongen för Gurkorna – och kanske mer än så. Och det underliga var att resultatet var fullständigt orättvist.
   Det var nämligen gästerna som förde matchen på Studan i nära 80 minuter. VSK kom med självförtroende, ville framåt och skapade lägen, men det här var en sån match där Sirius backlinje framstod som lika ogenomträngligt som ett granitblock, och om någonting ändå gick igenom så stod Rytterbro trygg som en rauk. Tiden gick, Sirius stack upp i sporadiska attacker, men det framstod mer och mer som att 0-0 skulle vara ett utmärkt resultat. Så, i den 78:e minuten, började det hända saker. Tighe slog en frispark in i straffområdet, målvakten David Wikström gick ut och boxade bort bollen och Fredrik Olsson i en och samma rörelse, domare Magnus Ahlsén dömde en överraskande straff och Tobias Lindström satte 1-0 till stor ilska hos den tillresta bortaklacken. Knappt tio minuter senare var det dags för nästa kontrovers; Smedjegården krockade med VSK’s Waweru, och den sistnämnda fick den förstnämndas knä i huvudet och blev liggande i uppenbar smärta. Trots detta tilläts Sirius anfalla, snabbe Lundin stormade fram och spelade fram Mani som satte 2-0, till ännu större ilska hos den tillresta bortaklacken. VSK satsade allt framåt i en desperat offensiv, men det gav enbart kontringar till Sirius som uppvisade en maximal effektivitet; Olle Kullinger, som bytts in i slutet av matchen och därmed gjort comeback efter några veckors skadefrånvaro, gjorde 3-0 i 90:e och 4-0 i 97:e.
   Och stökigt och bråkigt var det som sagt dessutom. VSK-fansen hade enligt uppgift med sig en svans med 40 ”kategori C-supportrar”, som dessutom enligt samma källa gjort upp med Siriussupportrarna om att slåss(!). Vid 2-0-målet blev det riktigt hetsigt på VSK-sektionen, med inkastade föremål och utfall mot domaren. Men de fick vara hur arga de ville, VSK’arna. Nu hade nämligen Sirius övertagit serieledningen! Sirius tabelletta på samma poäng och fyra plusmål på Vasalund, och en poäng ner till VSK.

Lör 1 jul: Visby/Gute-Sirius 2-2 (2-0), Gutavallen

Vi tappade poäng och vi tappade serieledningen – men kvitteringen på övertid på Gutavallen var ändå ett värdigt avslut på en vårsäsong som levererat mycket, och som lovade ännu mer. Mötena mot Visby var fulla av känslor och prestige, laget tränades ju av den gamle Siriustränaren Stellan Carlsson, medan det i Sirius uppställning fanns två ex-gutar; den ene tog huvudrollen tidigt i matchen på ett mindre positivt sätt, medan den andre åkte på semester som matchhjälte. Det tog knappt tio minuter innan det första målet föll på ett varmt Gutavallen; en Visbyfrispark slogs i muren, Daniel Söderlund sköt ett halvdant skott på returen, och en olycklig Rytterbro släppte in bollen under sig. Matchbilden var sedan den vi vant oss vid att se: Sirius förde spelet, Visby gick på kontringar. Sirius skapade en hel del av bollinnehavet, men Kullinger och Lundin missade sina chanser, och med två minuter av andra kom istället 2-0; Joakim Lindgren slog in bollen efter en målvaktsretur. Sirius jagade på i andra, och i 68:e kom reduceringen; Tighe slog in en frispark i straffområdet, Bertwig nådde högst och nickade bollen mot en fri yta – och på mållinjen dök Olle Kullinger upp och stal målet. Men Bertwig skulle få sitt mål. Sirius pressade hårt och högt, man flyttade upp Gurra i anfallet och gick ner på en trebackslinje. När klockan tickat in på stoppitch tajm hade kvitteringsjakten ännu inte givit resultat, men Sirius hade hörna, återigen nådde Bertwig högst, och denna gång var det ingen som kunde stjäla hans mål. 2-2 blev det sista som hände i matchen, och att ta en poäng borta mot seriens näst starkaste hemmalag (Bäst? Blåsvart såklart) var ingen dålig avslutning inför det stundande sommarlovet. Sirius ned till kvalplatsen, en poäng upp till serieledande VSK, och med fyra måls bättre målskillnad ned till Vasalund på tredjeplatsen.


Sommaruppehållet
Precis som 2005 hade Sirius en brutalt hög högstanivå – men 2006 togs inte motståndarna längre med överraskning, och dessutom var de bättre på att försvara sig. De tre förlusterna under vårsäsongen hade alla kommit till på liknande sätt, med ett tidigt underläge, och sedan ett fruktlöst stångande mot en köttmur. Vad som verkligen imponerade var däremot hur bra Sirius hade klarat sig under den hemska skademånaden juni. När Musse och Lillebror gick på rehab, när Mani och Kullinger var borta i flera veckor med respektive skavanker, och när Daouda var avstängd i varannan match, då klev doldisarna fram: speedkulan Lundin var seriens snabbaste spelare, men kunde göra saker med bollen också, Tighe flyttade upp på mittfältet och fyllde Musses skor med den äran, Pereira hand om Tighes ytterbacksplats på ett fantastiskt sätt, och ynglingarna Skoglund och Palmqvist (fortfarande bara 19 år!)

Det blev ingen sommarsilly under 2006, däremot spelades en träningsmatch mot Skiljebo som Sirius vann med 2-0. Efterspelet handlade dock inte om matchen i sig, utan om Skiljebos tränare Sven-Erik Käll som visade sig vara en idiot av Liston-klass när han efter lite tjafs på planen skrek ”Ta bort den där jävla n****n” med adress till Daouda Sall. Det ovärdiga beteendet uppmärksammades ganska mycket i media, men i slutänden sopades det hela mer eller mindre under mattan, tränare Käll slapp undan med en symbolisk bötessumma och fick fortsätta sin tränargärning. Och själv kunde man bara konstatera att det inte finns något som heter ”vänskapsmatcher” när man möter Västeråslag.


Division 1 Norra – höstsäsongen

Sön 30 jun: Sirius-Visby/Gute 3-1 (1-0), Studenternas
Sirius inledde höstsäsongen med en svit av matcher med dåligt spel men bra poängutdelning. Det började vasst mot Visby – ett av många mål som gjordes på fasta situationer då en frispark studsade runt i straffområdet innan Fredrik Olsson förpassade bollen i mål i 5:e minuten. Sedan tog dock Visby över och var det bättre laget i större delen av matchen, och när Daniel Engström nickade in en hörna i 62:a minuten gick det inte att argumentera mot det rättvisa i det. En spelare som hade en dålig dag var Mani som inte fick någonting att fungera, men efter 70 minuter av felbeslut gick allting plötsligt rätt för den lille teknikern. I 73:e gjorde Lundin en rusch på kanten och slog in ett inlägg, Musse – tillbaka från sin skadefrånvaro – missade bollen, men bakom stod Mani ren och sköt in den till 2-1. Och sex minuter senare högg han också på en dålig bakåtpassning, sprang ned en utrusande målvakt och petade in 3-1 i öppen bur, för att strax därefter bytas ut som matchhjälte till publikens hyllningar. Sirius nya serieledare sedan VSK kryssat mot Syrianska, med tre måls bättre målskillnad än Vasalund, och en pinne mer än VSK på tredjeplatsen.

Lör 5 aug: Falun-Sirius 0-3 (0-2), Kopparvallen

Vår romans med manager MP blev himlastormande, men tyvärr också kortvarig. Knappt hade andra halvan av säsongen började innan MP meddelade att det bara skulle bli ett år i Sirius – han hade hittat ett nytt jobb, ”ett erbjudande som var för bra för att tacka nej till”, i form av en VD-tjänst på den nystartade Svenska Fotbollsakademin. Dumpningen kom som en blixt från klar himmel; ”vi hade det ju så bra tillsammans” tänkte vi supportrar, men MP var ganska osentimental – han hade helt enkelt hittat någonting bättre. Och han tänkte i alla fall bjuda oss på en sista himlastormande upplevelse innan han drog vidare: ”Jag kom hit för att ta upp Sirius till Superettan, och nu har jag bara den här säsongen på mig. Så vi får väl ta det redan i höst”.
   Och kanske kom det en reaktion på MP’s avhopp under helgens match. För om spelet ändå någonstans var OK mot Visby så var det direkt uselt mot Falun – men har man en Olle Kullinger i toppform kan man komma undan även med uselt spel. Falun styrde och ställde i den första halvleken, skapade chanser, men anfallarna hade som tur var siktet inställt på något annat än Kopparvallens mål. Kullinger däremot visste var målet stod. På Sirius två enda chanser i den första halvan gjorde han två mål; I 6:e minuten slog Tighe en misslyckad frispark, inlägget blev till en strumprullare som smet fram till Kullinger i straffområdet, och en skarvning in i mål gav 0-1. En halvtimme senare kom nästa mål, då Kullinger tog emot bollen i straffområdet, vände om och bort backen, och stänkte upp bollen i krysset till 0-2. I andra halvleken förtjänade Sirius så att säga retroaktivt vinsten, då man faktiskt var bättre än hemmalaget, och man spädde också på målskörden med 0-3 i 68:e; Lundin drog upp bollen och slog in ett inlägg som styrdes in i mål av en Faluback – på gränsen till ett självmål, men Lundin fick det. Och Sirius fick tre poäng och befäste serieledningen, nu två poäng före jagande Vasalund och ESK.

Ons 9 aug: Sirius-Östersund 1-0 (0-0),
Studenternas
Det blev en tredje rak seger mot Östersund, men den satt långt inne. De elva jämtarna packade ihop sig ordentligt på egen planhalva med förhoppningen om att åka hem med den pinne en mållös match skulle innebära. Och Sirius hade återigen en av dessa dagar när man bara inte kunde finna vägar genom köttmuren. När klockan hade tickat ända upp till 84:e minuten såg det ut som att gästerna skulle lyckas med sin gameplan, men då visade Kullinger att det finns andra vägar fram till målet; efter en löpduell mot Östersunds trötte försvarare Petter Skogen stannade han upp, vände och vred och föll över ett utsträckt ben – straffen förpassade sedan Tighe i mål. De tre poängen var dock ännu inte hemma, för i slutminuterna fick Erik Lantto – storebror till den mer namnkunnige Jonas Lantto – på ett kanonskott. Rytterbro var chanslös, men med hjälp av sin vän vänsterstolpen höll han nollan i matchen, och ett Sirius med turen på sin sida fick behålla serieledningen i ytterligare en omgång. Oförändrat i tabelltoppen, Sirius kvar på förstaplatsen två poäng före Vasalund och ESK.

Mån 14 aug: Västerås-Sirius 2-1 (1-1), Arosvallen

Efter det oförglömliga Arosderbyt på Studan så blev det en mer slätstruken tillställning i returen på Arosvallen – ett mer normalt resultat i matchen, och betydligt lugnare på läktarna. Det senare kunde förklaras med att VSK hade tröttnat på de svarta rubrikerna som den testosteronstinna, våldsamma svansen skapade i match efter match, och man hade därför stängt av ett tiotal av de mest oönskade elementen. Stannade hemma gjorde de dock inte, ty från buskagen utanför Arosvallen hördes det spridda VSK-ramsor under hela matchen – säga vad man vill om VSK-fansen och deras beteende, men hängivenheten går inte att klaga på.
   På planen fortsatte Sirius med att inte spela särskilt övertygande, och mot topplaget VSK kom man inte längre undan med det. Hemmalaget tog initiativet från start, och i 18:e tog man ledningen då Andreas Eriksson nickade fram skyttekungen Draganov som sköt in 1-0. Sirius vaknade till liv av målet, och Kullinger – kanske den ende blåsvarte som verkligen visat form efter sommaruppehållet – bröt in i straffområdet och föll, och Musse kvitterade på den tilldömda straffen. Slutet av den första halvleken blev sedan Sirius bästa period i matchen, men David Wikström stod för en svettig dubbelräddning på Manis och Tighes avslut från nära håll. I den andra halvan tappade Sirius initiativet igen; VSK pressade på för ett ledningsmål utan att få det. Men när Sirius väl krånglat sig ur greppet och igen tagit över matchen, då kom målet i baken; i 78:e smet Berhane mellan Bertwig och Pereira, och spelade fram Draganov som helt fri satte dagens andra mål. Sirius jagade kvitteringen den sista kvarten, närmast kom Lindström med ett skott i krysset som Wikström tippade ut, men efter nio förlustfria matcher tog sviten slut i Västra Aros. Sirius tappade serieledningen till ESK. En poäng upp till förstaplatsen, och en poäng ned till jagande Vasalund.

Sön 20 aug: Sirius-Syrianska 2-0 (0-0),
Studenternas
Vårens flipp, Syrianska, hade blivit till sommarens flopp. Efter att ha inlett med att bara tappa två poäng på de inledande åtta matcherna hade man tappat formen totalt, och hade nu bara en vinst på de nio senaste omgångarna. Och den här matchen vann Sirius helt och hållet rättvist, även om målen lät vänta på sig onödigt länge. Kullinger var som vanligt inblandad i det mesta; i inledningen av matchen fick han först ett läge som han passade bort, och sedan en ny chans på vilken han sköt utanför. I den andra halvleken skulle han sedan haft en straff, men nekades; ”Det är väl så det blir när man snackar för mycket, då får man ingenting med sig”, filosoferade han efter matchen. Men när väl målen kom i under matchens sista tio minuter, då hyllade Kullinger istället passningsläggarna: ”Det är två suveräna inlägg, jag behöver ju bara stå där i straffområdet så är det mål”. 1-0 kom i 81:a minuten, då inhopparen Palmqvist spelade fram Daouda, som slog ett perfekt avvägt inlägg som landade på Kullingers fot. Och 2-0 kom i 87:e, den här gången gick Palmqvist hela vägen fram själv och slog in ett hårt inlägg mitt på Kullingers panna.
   Lite intressanta silly-nyheter nådde oss också nu på sensommaren. Ett av årets stora utropstecken, Tighe Dombrowski, var nu klar för spel säsongen ut, även om hans framfart hade väckt intresse hos större klubbar; bl.a. hade Djurgården ögonen på honom. Men om nu Tighe skulle försvinna så var chanserna stora att vi ändå skulle få se en Dombrowski i truppen, nämligen brodern Chad, som sades vara högaktuell inför 2007. Sirius låg kvar på kvalplatsen, en poäng bakom ESK, men ryckte ifrån jagande Vasalund som nu var fyra poäng efter.

Sön 27 aug: Vasalund/Essinge-Sirius 1-0 (0-0), Skytteholm

Det viktiga sexpoängsmötet mot Vasalund blev till en eskalerande olycka – i slutänden gick nästan allt fel som kunde gå fel på Skytteholm. Det var två lag med en kanske överdriven respekt för varandra som möttes, och det blev till en fysisk holmgång utan skönspel och målchanser. I den andra halvleken började det gå utför på allvar; domare Mattias Nyman hade åkt ända ifrån Kungsbacka bara för att göra en riktigt usel insats. I 60:e fick Rytterbro en billig varning – och var därmed avstängd i nästa omgångs seriefinal mot ESK. I 71:a blev så även Kullinger varnad för en obefintlig armbåge – och därmed missade även han seriefinalen mot ESK. I 79:e haltade Pereira ut efter att ha slagit upp sin lårskada – och därmed skulle även han troligen missa seriefinalen mot ESK. Och för att förstöra dagen fullständigt så lyckades dessutom Vasalund till slut få in en boll bakom Rytterbro i sista minuten; Vadde Jr. slog en lurig frispark, och Imad Zatara tryckte in 1-0 på returen. Dessutom missade Mani ett gyllene kvitteringsläge på övertid då han stod helt ren i straffområdet, men han missade nedtagningen och fick aldrig ens iväg ett avslut. Nej, det var verkligen en vidrig söndagseftermiddag i Solna, och vi skulle nu ställas mot ärkerivalen ESK i en avgörande seriefinal utan både ordinarie målvakt och skyttekung. Sirius kvar på kvalplats, men nu med fyra poäng upp till ESK, och bara en ned till Vasalund.

Mån 4 sep: Sirius-Enköping 2-0 (0-0),
Studenternas
Förlåt mig Bylle, ty jag har tvivlat. För ja, jag var verkligen orolig över hur en övertaggad Bylle skulle klara av att hålla huvudet kallt när han nu skulle göra sin första seriematch i Sirius på nästan två år, i en av säsongens viktigaste matcher, inför en åskådarskara på 3 555 personer – bästa publiksiffran i en seriematch på 11 år. Men jag oroade mig helt i onödan, för Bylle var lugn som en ko och vig som en katt i en match som ESK dominerade med eftertryck från start; Sirius provade en 4-4-2 uppställning från start som inte riktigt ville fungera, och ESK’s Dinko Felic och Tomasz Stolpa kom igenom ett flertal gånger – men Bylle stod i vägen för allt. Problemet var dock bara att när klockan tickat upp mot 60 minuter hade Sirius fortfarande nästan inte skapat någonting framåt. ”Och då kommer Brekkan in och bara regerar”, som Bertwig uttryckte saken. Brekkan kom in med den energi och aggressivitet som saknades i blåsvart, och rev direkt upp hål i bortaförsvaret med sina löpningar. I 71:a tog han emot bollen på straffområdeslinjen, vände om, och föll över Joen Averstads utsträckta ben. Domare Fager tvekade inte på straffen – en straff som vid närmare granskning visade sig vara felaktig då kontakten faktiskt skedde utanför straffområdet – men det brydde sig inte Musse om när han pangade in 1-0 från den vita punkten. Och tio minuter senare satt matchhjälteglorian som gjuten ovanför Brekkans huvud, när han på Lundins läckra genomskärare rundade Runar i ESK-målet och sköt in 2-0 med vänstern ur liten vinkel. Sirius hade därmed besegrat ett ESK i monsterform – åtta raka segrar innan de kom till Studan – och ätit upp det mesta av gapet upp till förstaplatsen. Och Bylle? Tja, han förpassades tillbaka till bänken för resten av serien, men som han uttryckte det i UNT: ”Jag väljer mina matcher noga, jag spelar bara i de med klass”. Sirius på kvalplats, bara en pinne upp till ESK, och fyra poäng ned till Vasalund.

Sön 10 sep: Sirius-Robertsfors 8-0 (3-0),
Studenternas
Att vinna med 8-0 – det måste väl vara något helt oförglömligt? Nja, för oss Siriussupportrar är det inte så märkvärdigt faktiskt; vi lyckades ändå göra det hela tre gånger på nio säsonger mellan 2002 och 2010. Att en sådan kross kom mot annars stabila Robertsfors var däremot en aning överraskande, och siffrorna blev dessutom grymt ödesdigra för västerbottningarna – när tabellen summerades blev man nedflyttade, med sju minusmål sämre än Östersund. Kung på plan var Musse, som också inledde målskyttet efter bara en minut genom att sätta en straff. I 19:e kom 2-0, då Kullinger ur misstänkt offsideläge spelade fram Mani, som sköt in bollen på halvvolley; och 3-0 satte Tighe fem minuter senare på ett stenhårt skott från straffområdesgränsen. Sedan lyckades ”Robban” hålla tätt halvleken ut, innan det började trilla in bollar i början av andra igen, och nu var det Musse som höll i taktpinnen: 4-0 satte han på straff i 47:e, tio minuter senare kom nästa, då Daouda släppte vidare en boll på en djupledslöpande Musse – avslutet blev dåligt, men Calle Carlsson, som var så omutlig uppe i Robertsfors, hade vaknat på fel sida och släppte dagens femte boll förbi sig. Och 6-0 var det snyggaste, då Musse dundrade in Tighes inlägg på volley. Skyttekungen Kullinger gjorde bara ett mål, nämligen 7-0, och var måttligt imponerad över sin egen insats: ”Att sätta 7-0 är ju ingenting, det kan ju vem som helst göra”. Och Lundin satte till sist 8-0 innan domare Magnus Ahlsén lät nåd gå före rätt och barmhärtigt satte pipan till munnen utan en enda sekunds tilläggstid.
   Förresten, har någon hört talas om Stafett-SM? Inte jag i alla fall, men denna marginella tävling gick alltså före Sirius match på Studenternas i kommunens planering, och det var därför nära att den här matchen hade flyttats ut till Stenhagen. Efter lite pusslande med tiderna kunde matchen ändå spelas på Studan, men det säger ändå en hel del om vilken löjligt låg status Sirius fotboll hade under hundåren på 00-talet. Sirius kvar på kvalplats, fortfarande med en pinne upp till ESK, men med fem sköna poäng ned till trean VSK, och nu med överlägset bäst målskillnad i serien.

Lör 16 sep: Forward-Sirius 1-1 (1-0), Trängens IP

Alltså, allt detta snack. Kullinger och Brekkan är två av Sirius bästa anfallare genom alla tider, och deras heta temperament var tveklöst en viktig del av framgången. Men ibland pös ångan ut ur fel ventil – som exempelvis i bortamatchen mot Forward. Det var en match som Sirius inledde riktigt dåligt, och man stod inte alls att känna igen från hemmamatcherna mot ESK och Robertsfors. Det slarvades framåt och var okaraktäristiskt darrigt bakåt, och 1-0 i halvtid var i underkant; målet kom sedan Tighe blivit uppsnurrad på kanten, och Martin Sjölund stött in inlägget bakom Rytterbro i målet. I andra kom så Brekkan in, och Sirius satte direkt press på det gula försvaret, och kvitteringen kom snabbt när Mani sprintade loss på en djupledsboll och bredsidade in bollen. Nu hade Sirius momentum, och strax därefter klipptes Brekkan över benen i straffområdet – en solklar straff som ignorerades av domare Mikael Eriksson, och som utlöste snackreflexen hos anfallsparet: Första drog Brekkan på sig ett gult för protesterna, och sedan blandade även Kullinger sig i, och drog på sig säsongens sjätte (!) varning för snack. Röran fick Sirius att tappa fokus i matchen, och det dröjde fram till sista matchkvarten innan man hittade det igen. Sirius tokforcerade framåt för ett vinstmål, Brekkan kom nära med en skarvnick i famnen på målvakten, Gurra kom ännu närmare med en nick på ett inlägg som tvingade samme målvakt till en monsterräddning – men i slutänden räckte insatsen inte till för mer än en poäng. Sirius kvar på kvalplats, nu med tre poäng upp till ESK, och tre ned till VSK.

Tis 26 sep: Sirius-Valsta Syrianska 2-3 (2-2),
Studenternas
ESK hade redan kryssat och VSK förlorat i samma omgång. Sirius hade ett gyllene läge att säkra kvalplatsen och hugga på förstaplatsen. Det talades och skrevs om Superettan, och om Sirius monstersvit på Studan – obesegrade i nästan två år. Det skulle vara fritt inträde på matchen, och den skulle dessutom för första gången sändas live på nätet. Peppen var total – och givetvis gick allt åt helvete.
Ändå började det bra, då Kullinger sköt in 1-0 i 9:e minuten, men det syntes ändå att någonting inte stämde. Sirius höga press fungerade inte, istället blev man stillastående medan Valsta passade sig fram genom mittfältet. Kvitteringen kom snabbt genom Saihou Jagne, och snart ledde även Valsta då Vadde Jr. spelade fram Jakob Haddad som fick en tå på bollen och petade in den bakom Rytterbro. Trots att Sirius var bortkollrade gick man ändå till halvtid med 2-2 då Kullinger sköt in ett hårt skott strax före vilan. Men Sirius skärpte sig inte i andra – tvärtom, för snart visade man prov på uselt försvarsspel då Jagne tilläts nicka i ribban två gånger innan Haddad gjorde 2-3 på returen. Sirius gameplan vid underläge var som vanligt att flytta upp Gurra på topp, men planen sprack innan den hann sättas i verket då mittbacken fick syna sitt andra gula kort i 66:e minuten. Plan B blev att istället sätta upp Bertwig, och med 10 man lyckades Sirius ändå sätta press på Valsta. I slutminuterna fick Bertwig på en stenhård nick, men precis som i matchen på Midgårdsvallen blev Tomas Thudin matchhjälte då han reflexräddade med fingertopparna. Så det blev förlust, och dessutom en riktig pyrrhusförlust, då Gurra, Daouda och Mani var avstängda till bortamatchen i Boden, samtidigt som Brekkan drog på sig en bristning och förväntades tidigast vara tillbaka i ett eventuellt kval. Sirius kvar på kvalplats, fyra poäng upp till ESK, och tre ned till VSK.

Sön 1 okt: Boden-Sirius 1-2 (1-2), Björknäsvallen

Ett av Sirius främsta adelsmärken säsongen -06 var att när kniven trycktes mot strupen, då kom krigarhjärtana fram. Och de behövdes i Boden. Sirius reste upp med två raka utan vinst och tre viktiga spelare avstängda, planen var tung, höstkall och regnvåt, och på sitt första anfall gjorde Boden mål; Peter Gitselov språngnickade in 1-0 i 4:e minuten. Sirius agerade pressat, men så lyckades man ta sig samman och lugna ner spelet. Belöningen lät inte vänta på sig, och i 25:e drog Fredrik Olsson till från 15 meter och sköt ett lågt, hårt skott invid stolproten till 1-1. Och innan pausvilan fick Sirius även ett s.k. ”psykologiskt mål” på en riktig supertavla från Bodenförsvaret (som ju alla vet inte är vad det brukade vara): de gröna nickade fram Kullinger precis framför målet, och så stod det 1-2 på tavlan. Sirius blev ytterligare brandskattade på spelare i den andra halvleken, då Smedjegården fick ambulanstransport till Sunderbyns sjukhus med hjärnskakning. Blåsvart pumpade ändå på, och var ett missat friläge från Palmqvist och ett bortdömt offsidemål från att punktera tillställningen, men istället fick Rytterbro briljera på slutet när Boden fick på lite tryck. Så i slutänden kunde jag, tillsammans med den numera tynande sektionen Västra Norra, summera en lyckad helg i Norrbotten, som inleddes med festande i Luleå tillsammans med Robinson-Klas, och avslutades med segerfirande på Björknäsvallen. Kvalplatsen var nu så gott som klar med två omgångar kvar, Sirius hade fyra poäng upp till ESK och fem ner till VSK.

Lör 7 okt: Sirius-Anundsjö 7-2 (3-0), Studenternas

Man vet att ett lag har gett upp när de sparkar tränaren – och inte ersätter honom. Alls. Nej, den här matchen blev aldrig spännande, för ett nedflyttningsklart och tränarlöst Anundsjö kom till Studenternas och ville bara komma hem till Bredbyn igen så fort som möjligt. Det blev reserverna som sken mest i blåsvart; Lindström, som värmt bänken under stora delar av hösten, spelade från start och gjorde de två första målen, medan Skoglund fyllde på med 3-0 och 4-0. Musse satte 5-0 på straff, Lindström blev tremålsskytt med 6-0, och Mani gjorde 7-0. Och då var det en halvtimme kvar att spela – läge att överträffa siffrorna mot Robertsfors? Nej, för nu gick Sirius mentalt in i omklädningsrummet och tillät gästerna att reducera två gånger genom Per Byström.
   Hursomhelst, ESK vann som väntat enkelt över Kiruna och hade vunnit serien, men Sirius var klara för kval, och alla spelarna firade glatt i omklädningsrummet. Alla? Nej, inte Jon Rytterbro som visade att det fanns flera vinnarskallar i truppen. En rasande målvakt stormade av planen utan att tacka publiken, och utvecklade sedan i tidningen: ”Vi spelar ju som ett knattelag. Att släppa in två mål mot det här skitlaget är pinsamt!” Sirius klara för kval med en omgång kvar, fyra poäng upp till ESK och fem ner till VSK.

Lör 14 okt: Kiruna-Sirius 0-1 (0-0), Lombia IP

Visst, en serie ska såklart spelas färdigt. Men nog kändes det lite onödigt när Sirius i den sista omgången tvingades till en 120-milaresa upp till nedflyttningsklara Kiruna för att spela en match som var helt betydelselös för båda lagen. Sirius tog ändå matchen på hyfsat allvar, dock vilades skyttekungen Kullinger för att inte riskera någonting inför kvalet – för det viktigaste i Kiruna var ju att inte dra på sig några skador eller utvisningar. Matchen vanns till slut när Bertwig nickade in en hörna i 60:e minuten, och även målet att undvika skador och utvisningar uppfylldes. Med detta satte Sirius en snygg punkt för serien, och slutade endast en poäng bakom ESK. Men serien var redan historia – nu räknade vi dagarna fram till den första kvalmatchen.

 Enköping
 26 17 4 5
 53-36 55
 Sirius
 26 17 3 6 62-24 54
 Västerås SK
 26 14 7 5 58-26 49
 Vasalund/Essinge
 26 13 7
 6 49-30 46
 Visby/Gute 26 12 7 7 53-45 43
 Syrianska
 26 12 6 8 41-32 42
 Valsta Syrianska
 26 10 8 8 39-34 38
 Boden
 26 7 12 7 35-32 33
 Forward
 26 8 9 9 31-38 27
 Falun
 26 6 9 11 17-47 20
 Östersund
 26 7 6 13 39-47 27
 Robertsfors 26 5 12 9 35-50 27
 Anundsjö 26 2 5 19 27-77 11
 Kiruna 26 1 7 18 18-67 10

Inför kvalet
Det var elva långa dagar till kvalet inleddes, och dagen efter matchen uppe i Kiruna stod det klart vilket lag vi skulle försöka spela ut ur Superettan: Väsby. En gammal bekant, minst sagt. Detta hopplöst osexiga lag hade vi behövt möta alldeles för många gånger under 00-talet. Och oftast hade vi fått rejält med stryk av det konsumgröna gänget invid E4:an. Men det var ändå svårt att blunda för de positiva tecknen. Sirius hade faktiskt aldrig i historien förlorat i ett kval, från det allsvenska kvalet 1968, till kampen att hålla sig kvar i division 2 år 2004. Väsby var å andra sidan kvalförlustmästare, då man 2002-2004 förlorade tre raka kval till Superettan. Förortsgänget var dessutom i usel form, från att ha legat på en stabil mittenplacering under sommaren hade man rasat i tabellen, och frånsett en betydelselös seger i serieepilogen hade man inte vunnit sedan augusti. Känslan var dessutom att Sirius som förening hade vuxit ikapp och om Väsby sedan vi möttes senast.

Väsby tränades sedan några veckor tillbaka av Janne Stahre, och laget innehöll trots allt en hel del profiler. I målet stod Niklas ”NWA” Westberg-Andersson, som vi hade ett kluvet förhållande till efter dennes på många sätt turbulenta tid i blåsvart. På mittfältet fanns en ung Uppsalatalang i Robert ”RÅP” Åhman-Persson, och bredvid honom fanns spelgeniet Andreas ”Ante” Eriksson. Men trots Ante så var Väsby ganska tunna framåt, styrkan låg istället i en samspelt backlinje ledd av den före detta hammarbyaren Peter Holm.
Och hur var känsloläget hos en genomsnittlig västring under denna oktobermånad? Jo, trots allt mest förväntansfullt. Visserligen tror jag att de flesta på västra sidan var beredda att sälja sin mormor för en plats i Superettan, men efter de ändlösa motgångar vi genomlidit var det liksom ingen idé att hoppas för mycket. Ödet fick bestämma hur detta skulle sluta – men någonstans kändes det som att ödet den här gången äntligen skulle stå på vår sida.


Kvalet

Ons 25 okt: Sirius-Väsby 1-1 (0-0), Studenternas
Vem försökte man lura? All den nervositet man lyckats hålla på behörigt avstånd under kvalväntan attackerade med full kraft när matchen väl blåsts igång – och tyvärr tycktes även Siriusspelarna ha drabbats. Spelarna stod knappt att känna igen; mittfältet alibispelade, försvaret darrade och passningsspelet var rent hemskt. Istället gavs gästernas Ante Eriksson allt utrymme han behövde för att briljera. Men Väsby var som tur var ett trubbigt lag, och trots Antes många precisa framspelningar skapade gästerna knappt någon chans av värde – en kvalificerad räddning av Rytterbro var allt som krävdes för att hålla nollan fram till paus. Men direkt efter vilan sprack den, genom ett riktigt skitmål. Bertwig skulle nicka undan en boll på väg mot mål, men missade. Rytterbro halkade till, men fick ut ett ben och räddade målet, Gurra rusade till undsättning men halkade även han, och så hamnade bollen hos planens kung, Ante, som enkelt satte 0-1. Matchbilden höll i sig, och depressionen spred sig på läktarna. Så här andefattigt spel var det länge sedan vi hade sett från våra blåsvarta hjältar, och så illa var det att när klockan tickat upp över 75 minuter hade Sirius ännu inte lyckats få ett enda avslut på NWA i motståndarmålet. Då gör MP ett avgörande byte, Brännan kommer in på planen, och det första han gör är att springa ned Ante. Som på en signal börjar Sirius äntligen spela boll, och 79:e kommer så det första avslutet på mål – ett vint skott från inhopparen Lillebror som NWA räddar utan större svårigheter. Men minuten senare sitter kvitteringen; Olle Kullinger vänder bort sin back på kanten, Brekkan störtar fram, och skarvar in 1-1 till ett förlösande jubel. Och med Ante utraderad ur matchbilden kunde Väsby inte ta tillbaka initiativet, och det blev Sirius som förde matchen till slutsignalen, dock utan att skapa något av värde. Spelmässigt kunde betyget inte bli annat än underkänt, men resultatet var trots allt godkänt. Nu hade vi förhoppningsvis lärt oss vad som gällde för att besegra Väsby – i returen skulle Ante hållas i strama tyglar från minut ett.

Lör 28 okt: Väsby-Sirius 0-1 (0-0), Vilundavallen
”Jag är så jävla värd det här!”. Jag minns fortfarande mina ord efter slutsignalen. För utan att förhäva mig så törs jag nog säga att jag var Sirius störste supporter under första halvan av 00-talet – det var faktiskt så illa att jag hade hängt upp hela mitt liv och min lycka på att vi skulle nå den där förbannade Superettan någon gång. Och den 28 oktober gick min dröm i uppfyllelse på den minst underbara av alla de hittills 87 arenor, vallar och IP’ar jag sett Sirius spela fotboll på genom åren – Vilundavallen.
   Scenförändringen från den skakiga matchen på Studan var total. Nu var det inte bara Brännan som stoppade Ante – alla Siriusspelare var i vägen för Väsbys spelgeni som inte kom någon vart. Daouda stångades runt, Olsson stängde varenda löpväg, Musse, Bertwig, Smedjegården, Tighe och Gurra stoppade effektivt alla kreativa försök från de gröna. Och så fanns det ju de spelare som ägnade sig åt annat också: Mani, som verkligen levde upp till sitt rykte som duracellkanin, bara sprang och sprang och sprang till slut sönder hela Väsbyförsvaret. Men vi var ju piskade att göra mål också. Den första halvleken blev mest till en brottningsmatch där Sirius så småningom lyckades låsa fast Väsby i ett järngrepp. I den andra hade vi fått ner Väsby i brygga, och då kom chanserna, slag i slag: Direkt på avspark kom Kullinger i skottläge vid straffområdesgränsen, och skottet strök ribbans översida. Tio minuter senare bröt Kullinger in och slog ett inlägg från kortlinjen mot Olsson, som sköt strax utanför. Ytterligare tio minuter senare sköt Mani från distans, stenhårt i kryssribban. Och så, i 71:a minuten, kom Sirius kanske allra viktigaste mål i den moderna historien: Kullinger kom i skottläge i straffområdet och fick bollen rakt på NWA som lämnade retur, Mani snappade upp bollen, men NWA lyckades rädda igen – men bollen hamnade igen hos Kullinger, och nu var läget för bra för att missa: Enkelt placerar han in 0-1, och närmare 1000 tillresta supportrar på Vilundavallen exploderar. Tjugo minuter ifrån Superettan, och oändligt nervöst? Nja, faktiskt inte, för Sirius fortsatte att fullständigt dominera matchbilden och var betydligt närmare 0-2 än en kvittering. I slutminuterna fick vi lite skrämselhicka då Väsby skramlade fram några halvchanser, och framåt 90:e minuten fick Rytterbro faktiskt sträcka sig rejält för att rädda ett skott på mållinjen, ”men det var lugnt, jag hade full koll”, tyckte vår målvakt efteråt.
   Om jag fick leva om ett moment i mitt liv, om och om igen, så är det ärevarven i trafikplatsen Glädjen när vi lämnat Vilundavallen. Runt, runt i rondellen åkte vi i bussen, för att på något sätt försöka hålla liv i detta moment så länge som det bara var möjligt. Och vägen ut ur rondellen ledde sedan via E4:an norrut raka spåret till Bowlaget där spelare och supportrar festade i en blåsvart superettanyra fram till småtimmarna.


Skytteligan
Kullinger 17, Musse 10, Mani 8, Lindström 8, Lundin 3, Bertwig 3, Olsson 3, Gurra 2, Palmqvist 2, Tighe 2, Brekkan 2, Skoglund 2, Lillebror 1, Ljungman 1

Kullinger vann den interna skytteligan, och kom tvåa i seriens skytteliga, ett mål efter Visbys Anders Lindberg. Men som Kullinger uttryckte saken på ett kullingertypiskt sätt: ”Hade jag velat vinna den där skytteligan hade jag kunnat göra hur många mål som helst mot Anundsjö och Kiruna”.  Tvåa i skytteligan blev speldirigenten Musse och hans känsliga fot, dock med mer än hälften av målen på straff. Kullinger vann även Västra Sidans prestigefyllda Kjelledine-pris. En annan kandidat till säsongens spelare var föregående års Kjelledine, Hjalmar Bertwig, som tog hem både UNT’s ”kaj-liga”, samt priset som Fotbollsupplands bäste spelare.


Summering
Sirius årgång 2005 var ett väldigt bra lag. Inför 2006 försvann sju mer eller mindre ordinarie spelare, manager MP kom in och byggde om laget tillsammans med sportchefen Frydman – och gjorde det ännu bättre. Till skillnad från kontringslaget 2005 var Sirius -06 ett lag som mer än gärna förde matcherna, och som klarade av det bra. En titt på målskillnaden talar sitt tydliga språk – även om vi bara kom två i tabellen så var vi bäst: Vi gjorde flest mål, inte bara i serien, utan av samtliga lag ifrån Allsvenskan ner till division 2. Och vi släppte dessutom in minst mål i hela serien. Så vad var framgångsreceptet? Några faktorer sticker ut när man blickar tillbaka:
   1. Vi hade en välkomponerad trupp och spelare mer rätt spetsegenskaper på rätt plats. Det är svårt att hitta spelare i division 1 som är målkåtare än Kullinger, mer tekniska än Mani, hårdare än Daouda, löpstarkare än Olsson, med bättre passningsfot än Musse, eller mer välplacerade än Bertwig.
   2. Vinnarskallarna var många: Kullinger, Brekkan, Brännan, Daouda, Rytterbro. Och känslan av att hata att förlora och älska att vinna spred sig i hela truppen.
   3. Spetsen var fantastisk, men bredden var nästan lika bra. När Daouda och Kullinger tog en av sina regelbundna avstängningar och Musse var på operationsbordet, då klev spelare som Lindström, Lundin, Pereira, Skoglund och Palmqvist in och glänste.

På hösten 2006 lekte supporterlivet, men en liten oro låg ändå där och gnagde. Även om truppen tvivelsutan var stark i sig så hade MP hade guidat oss med trygg och säker hand genom serien. Det där med ”shajning” som Erik Hamrén blivit så hånad för – MP hade det. Om hans ersättare skulle ha det stod ännu skrivet i stjärnorna.


Profilen

Hallå Daouda Sall, hur var det att spela i Sirius -06?
Det var väldigt roligt, det var en härlig uppgång på det sätt det skedde. Det var fokuserat och noggrant och planerat in i minsta detalj av Magnus Pehrsson. Det var fantastiskt att få jobba med honom.

Dina år i Sirius sammanföll med de tre åren vi var bra på 00-talet. Ändå bytte vi tränare varje år och i stort sett hela spelatruppen under samma period. Varför gick det så bra?
Vi många spelare som var mentalt starka. Det var spelare som varit med i med- och motgång, som hatade att förlora, men ändå var lagspelare. Det var på liv och död på varje träning. Det var samma inställning inför, under och efter matcher, så det var en väldigt bra träningsmiljö. Det var dessutom karaktärer som vågade sticka ut, både på och utanför planen. Sen kände jag att det var en viktig faktor att det kom mycket folk till Studan för att se oss spela. Publikstödet gjorde stor skillnad. Och vi syntes – även om man bara skulle ned och handla på ICA så tog man på sig Siriuströjan. Sånt skapade intresse.

Men när du kom så valde du att gå från Du valde att gå från topplaget Valsta till bottenlaget Sirius – hur tänkte du?
Det var Lasse Svensson som sålde in idén med Sirius. Jag fick stort förtroende för vart klubben var på väg, han talade om framtiden, hur de skulle värva in 3-4 spelare och verkligen sätta Sirius på kartan. Jag köpte det helt och hållet.

Hur ser din bakgrund ut?

Jag föddes i Senegal och kom hit med min mamma 1983, jag var sex år gammal. Vi hamnade i Gimo och det blev också där jag började min fotbollskarriär. Jag debuterade i tvåan tidigt, jag var 15 år tror jag.

Sen blev det bara ett år i Superettan innan du gick till Sandviken i division 2. Vad hände där egentligen?
Jag kom inte så bra överens med tränaren, det är väl ingen hemlighet direkt. Jag fick inte mycket speltid, men det var inte bara det. Det var skillnad mellan Magnus Pehrsson och Millqvist och jag kände att det inte fanns någon plan för framtiden längre. Det fanns alternativ på högre nivå, men vi skulle ha vårt första barn och det var inte läge att flytta. Sandviken hade en satsning som jag trodde på så jag gick dit, men det blev bara ett år där. Jag hade väl någonstans i bakhuvudet planerat att jag skulle trappa ner med fotbollen när jag blev pappa och så blev det också. Så jag hade nog inte blivit så mycket längre i Sirius heller även om det hade fungerat bättre där.

Har du någon kontakt med Sirius idag?

Nej, det är inte så mycket, jag har lite kontakt med Kim Skoglund bara men det är allt. Jag träffar Gurra och Mani ibland, och pratar med Bylle och Brännan då och då.

Så vad pysslar du med idag då?

Jag har ett civilt jobb på Bärby ungdomshem. Sen har jag också en roll i UNIK som spelarutvecklare. Vi spelar i femman nu, men det finns framtidsutsikter och planer. Vi har ett ungt lag och stor ungdomsverksamhet. Det passar mig perfekt att jobba så. Jag kan kombinera mitt största intresse, fotboll, med att jobba med ungdomar och fostra samhällsmedborgare precis som i det civila. Jag känner att jag kan nå dem på ett annat sätt i och med att jag själv spelat på en hyfsad nivå. Sen har jag en son och en dotter också som tycker det är kul med fotboll. För mig vore det en dröm om de ville satsa på fotbollen, ingen skulle bli gladare än jag om det blir så. Men det måste förstås komma inifrån dem, annars blir det inget bra.


Tillbaka till toppen