Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Fotbollssäsongen 2007

3058 åskådare mot Ljungskile. 6100 åskådare mot Landskrona. 8592 åskådare mot Norrköping. 2007 – säsongen då Ante, Hoch och Gallo gav Uppsala fotbollsfeber.

Läget i laget

Den första veckan efter triumfen på Vilundavallen svävade vi alla på små vita moln. Men ganska snart tornade ett annat moln upp sig på horisonten: orosmolnen. För det var ju faktiskt så att Sirius nu skulle spela på en högre nivå än vad de flesta supportrar någonsin upplevt; Superettan var definitivt en storlek större än den Division 1 Norra-serie vi spelade i på slutet av 90-talet. Och vi skulle ta oss an denna utmaning utan mannen som tog oss dit – manager Magnus Pehrsson hade redan i början av augusti aviserat sitt avsked från Sirius efter endast en säsong, ett VD-jobb på förbundet lockade tydligen mera. Och sillyns första drama handlade därför såklart om vem vår nye tränare skulle bli den här gången.

Kravspecifikationen var densamma som när MP anställdes ett år tidigare: Han skulle vara ung och hungrig, medial, ha erfarenhet från Allsvenskan, och inte komma från Uppsala. ”Och han får gärna kunna något om fotbollstaktik också” anmärkte Kullinger och Brännan lite syrligt. Efter att några mer glamourösa namn – Stefan Rehn och Hasse Backe – sållats bort som fantasier återstod det två heta kandidater: Eleganten Magnus Wikman, närmast från Bälinge och Pär ”Mille” Millqvist, närmast från Assyriska. Och en snabb check på kravlistan gjorde valet enkelt – Wikman var från Uppsala, och hade dessutom aldrig spelat i Allsvenskan, och därmed föll valet på Mille. Och eftersom just det här med stjärnglans var viktigt passade också den assisterande tränaren in i mallen: I december skrev förre landslagsbacken Gary Sundgren på för Sirius, visserligen utan tidigare erfarenhet av tränaryrket, men med gott om värdefullt medialt kapital.

Milles intåg i klubben bemöttes av en del skepsis ifrån media och supportrar. Tränar-CV’t var ingenting som direkt imponerade; Mille hade haft två tidigare uppdrag i Superettan i Boden och Assyriska som båda slutat på samma sätt: degradering och sparken. Dessutom blev nog ingen särskilt imponerad när han i en av sina första intervjuer fick frågan ”Varför blev det Sirius för dig?”, och svarade att ”Ja, i det här jobbet får man ju inte alltid välja.” Ärlighet varar längst, visserligen, men Mille borde nog ha konsulterat ett annat visdomsord istället: Man har bara en chans att göra det första intrycket. För det första intrycket blev inte speciellt bra.
 
Sillyn i övrigt gick till en början trögt värre, men när röken hade lagt sig så stod vi i alla fall där i mars med nästan hela laget intakt. De som lämnade var spelare som av en eller annan anledning inte fått jättemycket speltid; de skadedrabbade veteranerna Einar Brekkan och Andreas ”Brännan” Brännström lade skorna på hyllan och tog istället andra jobb inom föreningen – Brekkan som kanslist och Brännan som ungdomstränare. Martin ”Lillebror” Eriksson hade tappat motivationen efter ett skadefyllt år och tog en time-out i Gamlis FF. Tobias Lindström var inte nöjd med reseersättningen, eller rättare sagt bristen på detsamma, för sin pendling mellan Norrtälje och Uppsala, och valde därför att flytta hem till BKV Norrtälje. Den evige hjälten Jonas ”Bylle” Bylund ville vara förstamålvakt och flyttade till Valsta Syrianska. Och Gabriel Palestro och Henrik Ljungman, som fått minimalt med speltid i division 1, fick inte förlängda kontrakt.

Men hela stommen stannade till slut kvar i blåsvart, även om det tog tid på vissa håll. Längst tid tog det att sy ihop backlinjen där samtligas kontrakt gick ut: Mittbackarna Hjalmar Bertwig och Gustav Segerström skrev på i mitten av december, amerikanen Tighe Dombrowski kritade i mitten av februari, och när Linus Smedjegårdens lån från Djurgården förlängdes den 22 februari var backlinjen till slut intakt. Den offensive ytterbacken Daniel Pereira stannade kvar, i målet stod den store gotlänningen Jon Rytterbro ännu en säsong, på mittfältet fortsatte rivjärnet Fredrik Olsson, spelfördelaren Mattias ”Musse” Johansson, dynamon Daouda Sall, och löftet Kim Skoglund. Som yttrar fanns dribblern Mani Tourang och talangen Marcus Palmqvist, och på topp spelade snackpåsen Olle Kullinger och snabbe Christopher Lundin.

Men nyförvärv behövdes ju också, och på den flanken gick det trögt värre till en början. Medan lokalkonkurrenten ESK värvade landslagsmän och skyttekungar på löpande band hade Sirius långt in i december ännu inte fått in något nytt blod i truppen. Men till slut lossnade det, och rejält också. Först in blev en doldis: försvararen Jonas ”Luggen” Lundmark från Östersund, och näste man var en gammal bekant: anfallaren Antou Jallow återvände till Studenternas efter 5½ år i Amerika och på Gefles bänk. Och sedan var det dags för de tunga pjäserna. Årets tomtevärvning blev en tungt meriterad spelmotor i Pierre Gallo, senast från Norrköping – Gallo hade en mörk tid bakom sig med knäskador och spelmissbruk, men hade gjort en stark säsong senast, och valde Sirius av familjeskäl. Nästa värvning dröjde till februari, och det var ytterligare ett meriterat namn: strikern Daniel Hoch, en gång målkåtast på Råsunda, men efter skador med en mer haltande karriär, senast i Assyriska. Och så sent som i början av mars gjorde Sirius klart med kronjuvelen; spelgeniet Andreas ”Ante” Eriksson, tidigare superlöfte i AIK med en historik av skadeproblem. I höstas hade han plågat Sirius svårt i kvalmatcherna mot Väsby, nu hoppades vi på att han skulle plåga motståndarförsvaren i Superettan. Resten av truppen fylldes på med löften från de egna leden; reservmålvakt blev unge Alexander García, och Adam Frydman och Eldin Podrug fick spela på så kallade lärlingskontrakt.

Att det var nya tider i Superettan märktes också på den till synes oändliga mängden av provspelare och rykten det skrevs och pratades om. Och allra mest skrevs och pratades det om Tighes bror, Chad Dombrowski. Chad var back och spelade i det amerikanska andradivisionslaget Minnesota Wild, men ville till Sverige och skulle provspela med både Sirius och ESK. Och det var ingen hejd på skriverierna, UNT åkte till Wisconsin för ett reportage om bröderna Dombrowski, och själv författade jag ett brev till Chad där jag sakligt redogjorde för ESK’s nackdelar kontra Sirius fördelar. Så tala om antiklimax när det visade sig att Chad helt enkelt inte höll måttet och att varken ESK eller Sirius ville ha honom. Den som provtränade längst med Sirius var annars Filip Nekmouche, upplandstalang som huserat i Kalmars b-lag. Andra namn som flimrade förbi i en aldrig sinande silly-ström var: En pånyttfödd Klebér Saarenpää, ”Tolle” Lagerlöf, Robert Åhman-Persson, amerikanen Teddy Niziolek, britten Nick Greenhouse, brassen Rodrigo Paulista (en riktig fotbollsspelare, inte som de som var här förut, försäkrade Lasse), en Livets ord’are vid namn Steven Adam, samt Väsbys dribbler Özgür Yasar.

Runt omkring laget rullade saker på ganska så bra. Studenternas sminkades upp till lägsta möjliga Superettanstandard genom ny, vit belysning och blå-svarta plaststolar över delar av huvudläktaren. Och ekonomin var faktiskt – tro det eller ej – bra. Sirius hade gått med plus under 2006, och för första gången på evigheter fanns det inget underskott i föreningen. Det var dessutom dags för Sirius stora bemärkelsedag: 100-årsdagen, som skulle infalla i augusti, och året till ära fick lagkapten Segerström tröjnummer 100. I stort sett var allting stabilt och lugnt, även om man aldrig riktigt visste vad som kunde hända när Lasse Svensson satt i förarsätet. På en sponsorträff började han plötsligt prata om Djurgårdens problem och att deras svaga säsong 2005 berodde på att de hade för många ”djungelspelare”. Svarta rubriker i kvällstidningarna blev resultatet, och Lasse fick backa, be om ursäkt, och en lektion om att när man är ordförande för ett elitlag så får man tänka på hur man uttrycker sig.


Motståndarna

Superettan. Ordet hade en närmast magisk klang, och egentligen hade det inte spelat någon som helst roll vilka vi ställdes mot. Men Superettan 2007 var ändå en ovanligt rolig Superetta. Det fanns faktiskt inte ett enda 08-lag i serien, istället kantrade den kraftigt åt söder; hela 12 av de 16 lagen hörde hemma i Götaland. Dessutom var det en meritmässigt tung upplaga av Superettan, där alla lag utom tre hade spelat i Allsvenskan någon gång under historien.

För att ta motståndarna i den ordning man såg fram emot att möta den så börjar vi tyvärr med Enköping. Eller visst, lite kul var det förstås med ett derby och kanske lite extra med folk på Studenternas, men nog hade man varit nöjdare om vi sluppit sällskap med pepparrötterna upp i Superettan. ESK tränades återigen av ”Flott-Bosse” Pettersson, som nu hade fått den knäplågade dribblern Jesper Blomqvist vid sin sida, och hade förstärkt laget ganska påtagligt, t.ex. med den hårde kroatbacken Mario Dodic och den gotländske skyttekungen Anders Lindberg. Sedan kom ytterligare två ganska beigea nykomlingar upp från ettan; Norrköpings lillasyster Sylvia, talangfulla men orutinerade, och Bunkeflo från Malmös gräddhylla, med en stomme från MFF’s överblivet-hylla. Det tredje laget i serien som (på den tiden) saknade allsvenska meriter var halländska Falkenberg, ett ganska stabbigt lag, dock med Elm-storebrodern David och dagens Peking-stjärna Emir Kujovic i truppen. Med Jönköpings Södra kommer vi in på det lite mer attraktiva motståndet, de gröna var, trots det tunga tränarnamnet Olle Nordin, fotbollsmässigt inte särskilt spännande, men drog in många sköna nostalgipoäng på Stadsparksvallen och Torsson-kopplingen. Charmpoäng fick också de två bylagen i serien: Ljungskile från västkusten, badpojkarna som tagit den destruktiva fotbollen till en ny nivå under tränaren David Wilson, och Mjällby från sydkusten, som etablerat sig som stabilt Superettalag baserat på genuina blekingeprodukter. Och ännu mer nostalgipoäng håvade serien in på de båda bruksklassikerna Degerfors och Åtvidaberg, de förra rattades av den före detta landslagsmannen Andreas Andersson i egenskap av sportchef, de senare tränades av Peter Swärdh, men stod och föll med passningsgeniet Kristian ”Pligg” Bergström. De återstående sex lagen utgjorde seriens verkliga aristokrati, alla med mer eller mindre färska allsvenska meriter, och/eller fina traditioner och gott publikstöd: GIF Sundsvall, norrlandsfönstrets ständiga fönsterhake, ville tillbaka till Allsvenskan under sitt andra år i Superettan, och där spelare som unge ytterbacken Mikael Lustig och evighetsmålvakten Fredrik Sundfors skulle göra jobbet. Häcken och Örgryte utgjorde en stark Göteborgsduo; Häcken hade lyckats snubbla ur allsvenskan föregående år i kval mot BP, men hade en urstark trupp med bl.a. landslagsbacken Teddy Lucic, den kvicke liberianen Dioh Williams, och kenyanen med seriens skönaste namn: Robert Mambo-Mumba. Häcken skulle dessutom kombinera Superettan med spel i UEFA-cupen, då man vunnit fair play-ligan under föregående år. Örgryte var också nynedflyttade, plågades av en skakig ekonomi, och tränaren Janne Carlsson hade ett ungt lag att förfoga över, med bland annat jättelöftet Ken Fagerberg i anfallet. Öster var det tredje laget som rasat ur allsvenskan, och hade lyckats behålla det mesta av sin namnkunniga men brokiga trupp. Landskrona såg jag av historiska skäl lite extra mycket fram att möta – den legendariska kvalmatchen 1968 på Studenternas spelades ju mot de svart-vita skåningarna, och BoIS hade ett par riktigt namnkunniga spelare i truppen, om än med sina bästa år bakom sig: landslagsmännen Jörgen Pettersson och Joakim Persson. Sist ut var seriens meritmässiga giganter IFK Norrköping, inne på det femte året av sitt ständigt urspårade återtåg. Nu fick tränare Mats Jingblad sin andra chans att ta tillbaka ett av landets mest klassiska fotbollslag till där de hörde hemma.

Eftersom allsvenskan 2008 skulle expandera till 16 lag var förutsättningarna generösa: Hela tre lag flyttades upp, två lag flyttades ned, och inga kvalmatcher skulle spelas. Den solklara seriefavoriten var Häcken, som sågs som alldeles för bra för att ha åkt ur allsvenskan, och Öster var nästan lika klara andrahandsfavoriter. Landskrona, Norrköping och Sundsvall, med Ljungskile som outsiders, spåddes slåss om den tredje allsvenska platsen. Ingen av de fyra nykomlingarna, Sirius, ESK, Bunkeflo och Sylvia, gavs någon större respekt i förhandstipsen, utan tippades slentrianmässigt på de fyra bottenplaceringarna. Förtroendet för Sirius var möjligen aningen större, och vi tippades av de flesta att med nöd och näppe hänga kvar.


Försäsongen

Sirius insatser på försäsongen vittnade om att förhandstipsen skulle få rätt, för det var ont om positiva besked. Milles första match som Siriusboss slutade med ett kryss mot vår förväntade bottenkollega Sylvia (1-1), därefter följde en storförlust i en svår match mot AIK (0-4). Det blev inledningen på en förlustsvit där vi kammade noll mot både division 1-motståndare (0-2 mot vårt nya spöklag Valsta Syrianska, följt av 1-2 mot Södertälje-Syrianska) och allsvenska diton (2-4 mot Djurgården och 1-3 mot nyuppflyttade BP). När Hochen sedan debuterade gjorde han direkt två mål och Sirius tog hem sin första seger med 5-0 mot forna seriekollegan Vasalund. Därefter var det dags för säsongens första tävlingsmatch; Arameiska-Syrianska i cupen, där Sirius tog sig vidare efter en seger med 2-1. Hoch satte 1-0, ordnade straff och satte den själv till 2-0, men med kvarten kvar åkte Sirius på både straff och utvisning på Luggen. Efter 2-1 på straffen hade Arameiska en frispark i ribban, men Sirius höll ut och tog sig vidare till andra omgången. Två ytterligare träningsmatcher tog försäsongen i mål; en stark insats mot allsvenska Örebro gav 2-2, men genrepet blev en svag 1-1-match mot division 1-laget Assyriska.

Lagets kapacitet kändes svårbedömd inför premiären, eftersom vi förutom Sylvia bara hade mött lag från antingen högre eller lägre divisioner. Men bra kunde man i varje fall inte kalla försäsongen. Som alltid plågades truppen av skador under vårvintern, men ingen av allvarligare art förutom Musse, vars svårdiagnostiserade knäproblem förväntades hålla honom borta från spel åtminstone till sommaruppehållet. Mille skrotade MP’s 4-3-3 till förmån för ett klassiskt och rakt 4-4-2-system. Målvakt blev – självklart – Rytterbro. I backlinjen spelade Tighe till vänster, Gurra och Bertwig i mitten, och om högerbacksplatsen slogs Smedjegården och Luggen. På mitten fanns ett överflöd av innrar och ett underskott på yttrar. Nyförvärven Gallo och Ante bildade i alla fall en dynamisk duo på innermitten, medan Mani tog en given plats på vänsterkanten. I anfallet slogs tre spelare om två platser: Kullinger, Jallow och Hoch, och det roterades friskt emellan dessa. Den slutgiltiga elvan inför premiären landade till slut i någonting ut det här hållet: Rytterbro – Luggen, Gurra, Bertwig, Tighe – Mani, Ante, Gallo, Olsson – Jallow, Kullinger.


Superettan – vårsäsongen

Sön 15 apr: Sirius-Ljungskile 3-1 (1-0), Studenternas
Det var värmande vårsol, det var öl i den värmande vårsolen på Flustrets uteservering. Det var 100-tals andra som drack öl i den värmande vårsolen på Flustrets uteservering. Det var över 3000 andra som tog plats på Studenternas läktare. Det var premiär, det var Superettan. Och jag var helt och fullt nöjd med dagen om den hade stannat redan här.
   Men den stannade inte här. En underbar dag blev ännu underbarare när Sirius visade att vi inte kommit till Superettan som turister, för alla förutom bortalagets tränare David Wilson kunde se hur Sirius spelade ut Ljungskile under stora delar av matchen. Mani hade kunnat bli historisk målskytt när han efter en kvart dundrade en fantastisk frispark upp i kryssribban, men marginalerna var på fel sida. Istället blev det Antou Jallow som skrev historia: I den 35:e minuten slog Gallo en löpboll, Jallow sprang förbi Ljungskiles två tafatta försvarare, och när målvakten Nicklas Svensson mötte i en huvudlös utrusning nickade Jallow bollen i en båge in i målet. Studenternas var i extas, och glädjeyran bara fortsatte; Luggen skarvade en frispark från Gallo i stolpen i slutet av halvleken, innan Kullinger avgjorde allt inom några minuter i andra: i 53:e spelade Mani fram Kullinger som löpte sig ren och lobbade in 2-0, och i 60:e sprang Ante ikapp en rensning och spelade in i straffområdet där fjolårets skyttekung stötte in 3-0. Hoch kom sedan in och ordnade en glasklar straff till Sirius, som domare Lars Krantz blundade för, och istället kunde Ljungskiles Kristoffersson putsa siffrorna till 3-1 med kvarten kvar. Ingen blåsvart var dock särskilt ledsen för det, för Sirius hade tagit en både rättvis och imponerande premiärseger.
   Tyckte alla utom den osympatiske David Wilson då, som på presskonferensen tog alla tiders rekord i dåligt förlorarskap. Wilson förnekade precis all kvalitet i Sirius prestation, vi ”hade bara haft tur”, vi ”slog bara långbollar och kommer inte göra många mål i fortsättningen”. Ja, trots tre mål och två stolpträffar så satt faktiskt människan där och hävdade på fullt allvar att ”Sirius inte hade haft en riktig målchans”. Nä, då låg istället Olle Kullingers typiskt kaxiga analys närmare sanningen: ”Inga konstigheter”, tyckte Olle, ”vi kommer att fortsätta köra över lag på Studan”. Sirius ledde tabellen på målskillnad efter första omgången.

Lör 21 april: Åtvidaberg-Sirius 1-2 (1-1), Kopparvallen

Det var på fantastiska Kopparvallen som vi insåg exakt hur viktiga värvningarna av Ante och Gallo egentligen var. Nu var vi nykomlingar i Superettan, men med ett innermittfält som höll klassen hos ett topplag, om inte mer. Samtidigt saknade Åtvid sin ryggrad i evighetsmaskinen Kristian ”Pligg” Bergström, så trots en usel start på matchen – Martin Jönsson nickade i 10:e minuten in 1-0 på hörna efter en rejäl markeringsmiss – så tog Sirius tag i taktpinnen och manövrerade helt ut hemmalaget. Och det var Ante och Gallo som styrde och ställde och spelade bollen runt, igenom och förbi hemmaförsvaret gång på gång. Alla på Kopparvallen väntade på kvitteringen, och efter drygt en halvtimme kom den; Kullinger slog en snabb frispark till Olsson, som spelade in i straffområdet, och där stod Hochen och sköt in 1-1 mellan benen på en Åtvidförsvarare. Sirius borde ha haft ledningen redan i paus, bl.a. hade Mani ett fint läge att sätta tvåan, men istället kom den i början av andra när Åtvid passade rakt i gapet på Hochen, som enkelt rullade in sitt andra mål i 55:e. Nu försökte Åtvid förstås ligga på för en kvittering, men man saknade både spets och kompetens, och istället låg Sirius närmare ett tredje mål. Närmast ett sådant var Kullinger, som på en kontring kom helt ren från halva plan, men när han konstfullt försökte lobba in bollen kunde en försvarare hinna ned och rädda på mållinjen. Men seger blev det ändå, och nu hade Sirius fått en veritabel drömstart i Superettan. Och dessutom: Vid ledningsmålet lyfte fotografen Linn kameran och riktade den mot Västra Sidans firande, och tog därigenom världens genom tiderna bästa foto av vår älskade Siriusklack. Sirius ett av tre lag med full pott, tvåa i tabellen på målskillnad efter Häcken.


Målfirande på Kopparvallen.

Sön 29 apr: Sirius-Mjällby 3-1 (2-0),
Studenternas
Säsongens tredje vecka bjöd på ett dubbelmöte hemma på Studan mot Mjällby, det föll sig nämligen så att vi mötte blekingarna i både cupen och serien med några dagars mellanrum. Och lagen delade broderligt på segrarna, men Sirius valde den rätta matchen att vinna. I cupmatchen blev det däremot torsk, 2-3 i en andefattig och slarvig tillställning mellan två b-lag, där det mest bestående intrycket var att Sirius ordinarie backlinje och målvakt nog gjorde bäst i att hålla sig friska och hela under säsongen.
   Men i Superettan tog Sirius sin tredje raka seger, en rekordlång vinstsvit som i skrivande stund faktiskt ännu står sig. Den här gången vann dock Sirius på effektivitet, och inte på överlägset spel – Gallo nickade ihop med en gul efter drygt 20 minuter och fick gå av med hjärnskakning och blodvite, medan Ante hade en dålig dag på den vårgropiga gräsmattan. Men med en anfallare i hochform löste sig allt till det bästa ändå. Redan i 5:e minuten stod det 1-0, då den annars inte särskilt nickstarke Hochen helt omarkerad kunde nicka in inlägget från Kim Skoglund. Sedan missades, och räddades, ett par vassa Mjällbychanser innan det blev 2-0 i 38:e, då målvakten Melicharik knockade Hoch i en utrusning – straff dömdes, Hochen borstade av sig, klev fram till straffpunkten och sköt in bollen. ”Nio av tio domare skulle ha friat där”, tyckte den irriterade Mjällbytränaren Tomas Andersson-Borstam efteråt, och hade säkert rätt i den saken, men den tionde domaren hade faktiskt rätt i det här fallet, om man inte tycker att målvakten ska ha total immunitet i straffområdet. Den andra halvleken inleddes med Mjällbypress, och flera farliga situationer som avvärjdes mycket tack vare Rytterbro, men så ställde Sirius om efter kvarten spelad; Kullinger drev upp med bollen, spelade in i straffområdet till Hoch, som lurade sin försvarare och pangade in 3-0 – inte rättvist sett till matchbilden, men vem brydde sig om det? Mjällby tog helt över under den sista halvtimmen, och fick ett tröstmål genom Johan Persson sedan Bertwig missat en rensning. Det sista ordet borde ha gått till Sirius, men Kullinger stod för andra matchen i rad för en hårresande miss på ett friläge från halva plan – den här gången lyckades målvakten rädda med benen, och på andrachansen med ett vidöppet mål framför fötterna lade fjolårets skyttekung bollen över ribban. Sirius i tabelltopp, ensamma med full pott, två pinnar före Peking på andraplatsen, tre före Häcken på fjärdeplatsen.

Mån 7 maj: Enköping-Sirius 1-0 (0-0), Enavallen

Västra Sidan är en snäll klack som sällan hånar sina motståndare. Inte ens våra ärkefiender ESK – fast det är klart, de gör det ju så mycket bättre själva. Till derbyt på Enavallen hade hemmalaget ordnat med ett riktigt läckert arrangemang; en liten parkförvaltningstraktor körde runt, runt på löparbanorna, och på dess släp stod tre glada grönsvarta trumslagarpojkar och hejade på Enköping – ett självhån i den högre skolan. Vad finns mer att tillägga efter en sådan uppvisning?
   På planen gick det som vanligt, och 2007 års första förlust var därmed ett faktum. Ante saknades efter en sträckning i ljumsken, och spelet var stillastående och okreativt. Det var krig och kämpa, det var långbollar mot ett isolerat anfallspar, det var inga målchanser åt någotdera hållet, och matchen avgjordes – precis som alltid – av ett par dumma, individuella misstag från de blåsvarta. Den här gången kom det i 68:e minuten, när Olle Kullinger slog ett felpass rätt i gapet på en grön spelare samtidigt som hela Siriuslaget var uppe, och på kontringen slog Anders Lindberg ett inlägg in i boxen som Gurra styrde in bakom Rytterbro. Matchen bästa egentliga målchans var annars Sirius; med tre minuter kvar blev det rörigt i straffområdet, och plötsligt hade Kullinger ett helt rent läge – och sköt rätt i ribban. Och så fick vi som alltid ta 55:an hem till Uppsala utan några poäng i bagaget. Sirius ned till andraplatsen, en poäng efter Peking, och två pinnar ned till Giffarna på fjärdeplatsen.


Enavallens tre trumslagarpojkar.

Mån 14 maj: Sirius-Sylvia 1-0 (0-0),
Studenternas
Sirius var drabbat av manfall inför matchen mot Sylvia: Ante var fortfarande stoppad av ljumsken, Kullinger hade snackat till sig sin tredje varning mot ESK, och en förkyld Hoch startade på bänken. Det var dock ingenting att klaga på jämfört med Sylvia, som saknade nio spelare, och kom till Studenternas med den enda intentionen att gå för 0-0. Och man lyckades sånär med den taktiken, men till slut fick Sirius in en boll – en arbetsseger om det någonsin funnits en. Sirius ställdes alltså mot en köttmur, och saknade fantasin och speeden för att forcera den; man kom runt på kanterna, men inläggen nådde aldrig fram till Mani och Jallow på topp. Det var chanslöst åt båda hållen, men Sylvia blev tröttare och tröttare ju längre klockan gick, och Sirius trummade på och började skapa halvchanser. Skyttekungen Hoch kom till slut in, och levererade som anstår en skyttekung; Mani och Luggen samarbetade finns på kanten, och den senare slog in ett perfekt inlägg, som Hochen bara hade att sätta pannan till. 1-0 på matchens enda avslut på mål! Och så var den tredje raka hemmasegern hemma – en seger som tog Sirius till serietoppen, en pinne före Peking, och fyra ned till J-Södra på fjärdeplatsen.

Sön 20 maj: Häcken-Sirius 2-0 (2-0), Rambergsvallen

Säsongen 2007 var full av milstolpar. Som att första gången få åka söderut på en riktig långresa, till den klassiska fotbollsstaden Göteborg. Glädjen över att få ta spårvagnen ut till Hisingen. Glädjen i att innan matchen dricka öl på Getingarnas stamhak Whoopsie Daisy. Glädjen i att efter matchen ta en burgare på Wieselgrensplatsen tillsammans med Farbror och dottern. Och ja, där någonstans spelades det en match mot Häcken också, en match som vi fullständigt rättvist förlorade. Sirius stod upp bra i 20 minuter mot seriefavoriten, då man höll koll på snabbe Williams och gick hårt åt Mambo-Mumba. Men snart tog Häckens spelskicklighet ut sin rätt och man började trycka ned Sirius rejält. Och när Tighe efter 40 minuter drällde med bollen på kanten så högg Williams som en kobra, stal bollen, satte fart mot målet och la in 1-0 bakom Rytterbro. Några minuter senare sköt norrmannen Roger Risholt in 2-0 på frispark, och så var matchen avgjord. I pausen utgick Kullinger med en fotskada och Jallow kom in, men det gjorde varken till eller från. Häcken hade full kontroll på händelserna och spelade av matchen utan problem. Jallow hade en boll i nätet som blev tveksamt bortdömt för offside, Gallo hade någon farlig frispark; men det var också allt, och det var närmare till 3-0 än till 2-1. En odiskutabel förlust på det stora hela – men ändå lätt att leva med. Sirius ned till andraplats, två poäng bakom Peking, en poäng före J-Södra på fjärdeplatsen.

Sön 27 maj: Sirius-Öster 3-1 (1-1),
Studenternas
Sirius hade nog lite flyt med spelschemat i början av säsongen 2007. När den värsta nykomlingsentusiasmen hade runnit av oss i slutet av maj hade vi kunnat få det jobbigt – men just då ställdes vi mot psykbrytlaget Öster, ett skadedrabbat krislag som var sin egen värsta motståndare. I brist på hela försvarare hade man tvingats sätta ned anfallaren Mario Vasilj i backlinjen, och efter fem minuter av matchen hade han spelat färdigt efter att ha rivit ner Jallow i ett friläge. Gallo satte den följande frisparken i trävirket, varpå Öster genom Ryan Johnson oväntat tog ledningen trots spel med tio man. Men Öster fick aldrig chansen att spela på resultatet, för bara minuten senare satt kvitteringen när Sirius fick en ny frispark – den här gången fick Mani chansen och satte 1-1 med ett skott bredvid muren från nära 30 meter.
I inledningen av andra skedde så händelsen som blev matchens stora snackis, och som även delade Västra i två läger: Medan Östermålvakten Malmqvist gjorde sig beredd att sparka ut bollen kom Ex-ESK’aren Marco Da Silva ihop sig med Jallow i straffområdet, Da Silva lutade pannan lätt mot Jallows huvud, och denne såg sin chans och föll handlöst till marken. Ytterligare en utvisning och dessutom en straff blev resultatet, och Hochen slog in 2-1. Rätt eller fel av Jallow? En förkastlig filmning eller en listig förstärkning? Åsikterna gick isär även i Siriuslägret, men att Jallows agerande hjälpte Sirius till ytterligare en seger är det inget snack om – ett Öster med nio man var förstås chanslösa, och Gurra spädde på med att skjuta in 3-1 efter att en Österback missat en rensning. Och medan Sirius höll sig kvar i tabelltoppen så rök två av Österspelarna ihop med varandra i spelargången, och stackars Öster grävde sig djupare ner i sin grav. Fortfarande en andraplats två pinnar bakom Peking, men tre poäng ner till Örgryte på fjärde plats.

Tor 31 maj: Falkenberg-Sirius 1-1 (0-1), Falkenbergs IP

Nästa milstolpe: Sirius första TV-sända match någonsin. Idag någonting vardagligt, men 2007 kändes det oerhört stort och speciellt att kunna samlas på puben och följa en Siriusmatch projicerad på väggen med kommentatorer och allt. Och ett bättre tillfälle att göra ett av årtiondets snyggaste mål kunde vår tyste hjälte från prärien, Tighe Dombrowski, knappast ha valt.
   Matchen fick lite speciella förutsättningar då en trio Falkenbergsspelare, bl.a. viktige veteranen Peter Vougt, satt fast i trafiken från Göteborg när matchen blåstes igång. Visserligen var även Sirius vingklippt, med Hochen och Mani avstängda och Gallo och Kullinger skadade, men Sirius satte upp ett bra tryck mot hemmalaget, med sedvanligt kvicka passningskombinationer och farliga fasta situationer. Men när målet väl kom var det inte på någon målchans; en hörna rensades ut från Falkenbergs straffområde, Tighe tog ned bollen, la upp den, och skruvade in en yttersida i högerkrysset från 35 meters håll – och O’Learys på Dragarbrunnsgatan i Uppsala exploderade i glädje. Den enda som inte var imponerad var världens ödmjukaste amerikan: ”Äsch, det var inte så svårt”, tyckte Tighe, ”jag fick ju massor av tid på mig”. I halvtid hade så Göteborgspendlarna äntligen kommit fram, och Peter Vougt kom in och vände matchbilden. Sen tog det bara tio minuter innan kvitteringen kom, då Kujovic prickade ribban efter ett inkast, och returen föll vid fötterna på David Svensson som slog in 1-1 i öppet mål. Trettiofem inte särskilt välspelade minuter tog sedan matchen i mål, och Sirius bästa chans kom då Tighe fick ett nickläge på en hörna. Men bollen gick över, vi fick nöja oss med oavgjort, men målet – MÅLET! – var fan värt mer än några poäng, och sitter fortfarande etsat på näthinnan nio år senare (och om det inte gör det är det bara att njuta på Youtube). Fortfarande en andraplats, fyra pinnar bakom Peking, två ner till Häcken på fjärde plats.

Mån 11 jun: Sirius-Landskrona 2-0 (1-0),
Studenternas
Fotbollsintresset i Uppsala började nu ta sig smått surrealistiska proportioner. Visserligen bjöds det på gratis inträde till Landskronamatchen, men att det skulle komma 6100 åskådare hade nog ingen räknat med – mindre än två år tidigare hade jag sällskap av 299 andra när vi då mötte Skiljebo på Studan i division 2 Norra Svealand.
   Och som sagt, vi hade lite tur med spelschemat i det här skedet av serien. Efter att ha avverkat Öster stod nu nästa krislag på menyn – Landskrona, med orden ”mental kramp” tatuerade i pannan. Och inte blev livet lättare för de svart-vita skåningarna när Sirius satte 1-0 efter 10 minuter; Hochen slog in bollen i straffområdet, Jallow tåade vidare, och Fredrik Olsson lobbnickade bollen över målvakten. Sedan tog Landskrona tag i spelet. Med besked. Sirius fick knappt låna bollen under den kommande timmen, men vad gjorde det när Boisarna inte hade en susning om vad de skulle göra med den. Ett (1) avslut på mål lyckades gästerna skrapa ihop, då Valentino Lai lobbade över Rytterbro, men Bertwig rusade till och räddade på mållinjen. Istället så dödade Sirius matchen fullständigt i 70:e minuten, då Lundin stormade fram på kanten och spelade in till Ante, som trött efter löpningen fick på en halvträff som smet precis innanför stolpen. Och Landskrona la sig platt som en flundra efter målet, Sirius trummade på och borde ha gjort 3-0 när Ante fälldes och själv tog straffen – men där blev det bom.
   Västra Sidan drabbades dock av smolk i glädjebägaren då någon JUBELIDIOT hade städat ur förrådet där vår flaggsamling förvarades, och slängt alltihop i en container. Efter ett heroiskt arbete lyckades vi gräva fram de flesta ur ett ton av asbest, glasfiber, gamla spikplankor och ölburkar, men några av våra klassiska flaggor begravdes för alltid denna vackra försommardag. Fortfarande en andraplats, fyra pinnar bakom Peking, hela fem ner till Mjällby på fjärde plats.

Lör 16 jun: Sundsvall-Sirius 0-0, Norrporten Arena

Detta kan jag på stående fot utnämna till den mest tillfredställande 0-0-match jag sett. Det var en svår match Sirius åkte norrut för att spela, topptippade Giffarna var extremt svårflörtade hemma i Sundsvall och hade ännu inte släppt till ett enda baklängesmål på hemmaplan. Plastgräset spelade troligen en viss roll; 2007 var detta ännu någonting ovanligt, och Norrporten Arena var en av endast två plastarenor i Superettan. Så att vi åkte hem med en poäng var helt enkelt ganska starkt, och vi kunde dessutom konstatera att Sirius var väl så bra som Giffarna – men samtidigt inte så bra att man behövde gräma sig över att det inte blev en seger.
   Matchens ögonbrynshöjare var att Mille petade målkungen Hochen: ”Han var inte tillräckligt bra mot Landskrona”, förklarade Mille osentimentalt, och satsade på Jallow istället. Och det var nog inte helt feltänkt, för medan de uddlösa Giffarna spelade runt bollen utan att skapa någonting så skapade Sirius och Jallow vassa chanser på snabba omställningar; närmast kom han i 24:e minuten när han tog sig förbi sin försvarare och lobbade bollen tätt över Sundfors, men tyvärr också tätt över ribban. Men i slutänden var det Gurra som var matchens man – ett fyrtorn ivägen för precis vartenda inlägg som Giffarna matade in. Fortfarande en andraplats, sex pinnar bakom Peking, hela sex ner till Mjällby på fjärde plats.

Ons 20 jun: Sirius-Norrköping 1-3 (0-2),
Studenternas
Den framgångsvåg Sirius hade ridit på sedan slutet av 2004 nådde sin vågtopp i och med hemmamötet mot Peking. Det var en ren seriefinal i Superettan, och fotbollsintresset i Uppsala hade nu nått hysteriska proportioner. Trots extraläktarna som smällts upp i kortsidekurvorna blev Studan snabbt överfull, folk trängdes om varenda kvadratcentimeter, hängde över räcken, klättrade upp på kiosktak och läktarstolpar. Det var scener man trodde bara gick att se i journalfilmer från 50-talet, men det hände här och nu, på Studenternas IP. Den slutgiltiga publiksiffran landade på 8592, men ryktet sade att det var ännu fler och att man helt enkelt inte klarat av att räkna på slutet.
   Men på planen tog magin slut den här dagen. Sirius spelade visserligen rappt och roligt och dominerade inledningen av matchen, men det räckte inte till mot seriesuveränen Norrköping, som var skoningslösa när chanserna kom. Sirius öde beseglades i den 20 minuten då Gallo olyckligt vred till knät, och medan spelmotorn låg skadad passade en omarkerad Thordarsson på att nicka in 0-1. Gallo haltade av, med vad som skulle visa sig vara en trasig menisk, och Sirius blev osäkra och darriga; tio minuter senare slog Thordarsson en frispark, Gurra och Rytterbro kunde inte komma överens om vem som skulle rensa bort bollen, och så trillade 0-2 in. Sirius fortsatte spela fin boll även i andra, men utan utdelning, och dessutom drabbades vi av ännu en olycklig skada när Mani krockade med Bakiu i Norrköpingsmålet och drog på sig säsongens andra hjärnskakning. Sedan kom 0-3 på straff med tjugo minuter kvar sedan Rytterbro knuffat en motståndare som föll enkelt. När Sirius till slut började leverera i straffområdet var tiden alltför knapp: Gurra nickade in 1-3 på hörna i 83:e, och minuten efter sumpade vi en dubbelchans som hade kunnat skapa spänning i matchen; Lundin löpte sig fri men sköt rakt på Bakiu, varpå inhopparen Palmqvist sköt returen över ribban på ett helt öppet mål. Och Sirius framgångsvåg bröts där och då, även om svallvågorna gott och väl skulle räcka till att skölja upp oss på säker mark när tabellen så småningom räknades ihop. Fortfarande en andraplats, nio pinnar bakom Peking, tre ner till Mjällby på fjärde plats.

Tor 28 jun: Bunkeflo-Sirius 3-1 (2-0), Limhamns IP

Ett av mina bästa 2007-minnen var Västras road-trip, som blev möjlig i och med att vi inom sex dagar spelade bortamatch i både Malmö och Göteborg – överklassresan som den kallades, eftersom turen gick till Malmös och Göteborgs mer bemedlade områden: Limhamn respektive Örgryte. Fotbollsmässigt blev den första delen av resan en besvikelse, och Sirius tycktes lida av en ordentlig baksmälla efter publikfesten mot Norrköping. Blåsvart låg två steg efter under hela matchen, men det var främst tack vare två män vi förlorade: domaren Johnny Lundbäck och Bunkeflos Erol Bekir. I 34:e minuten blåste Lundbäck en helt felaktig frispark till Bunkeflo; Erol la upp bollen, siktade och sköt in 1-0 rätt i mål. Två minuter senare kom en ännu mer felaktig frispark, då Rytterbro gick ut för att möta en förlupen långboll. Vår målvakt tog ett demonstrativt kliv in i straffområdet innan han plockade upp bollen, men Lundbäck led uppenbarligen av ett allvarligt brytningsfel då han blåste en ny frispark för Bunkeflo. Och Erol la upp bollen, siktade och sköt in 2-0 rätt i mål. Nåja, domarinsatsen till trots var halvtidsresultatet helt rättvist, och efter en så usel första halvlek reagerade Mille med att lyfta upp Tighe på mitten och Ante på topp, och det fungerade mycket bättre. Ett litet hopp tändes när Bertwig skallade in en hörna i 79:e, men det lilla hoppet släcktes lika snabbt när Erol direkt efter satte sitt och Bunkeflos tredje mål för dagen. Och i den lilla bortaburen på Limhamns IP led Västra Sidan dubbelt; dels av förlusten, och dels av de skånska småglinen som släpptes in i buren, beväpnade med harskramlor, Bunkeflohattar och ett elakt retstickehumör. Sirius ner till en tredjeplats, med målskillnad till godo mot Giffarna på fjärdeplatsen.

Tis 3 jul: Örgryte-Sirius 2-2 (2-1), Valhalla IP

Bortaturnén blev en fullpoängare rent nöjesmässigt, och tack vare ett välförtjänt kryss på Valhalla IP blev den även godkänd sportsligt sett. Förväntningarna inför mötet mot topplaget ÖIS var inte höga då Sirius redan kniviga skadeläge hade förvärrats ytterligare. Musse och Kullinger var borta sedan länge, Mani och Gallo sedan Norrköpingsmatchen, och nu kunde vi även räkna bort Bertwig som var skadad och Daouda som var avstängd. Uppställningen blev denna gång ett 4-2-3-1 med Ante som släpande forward bakom Hoch, och det blev ett lyckodrag. ÖIS började dock bäst, stjärnskottet Fagerberg hade en boll i stolpen, och i 20:e minuter rullade man upp Sirius rejält och avslutade med ett perfekt inlägg som Mellqvist förpassade i mål. Men Sirius kvitterade kvickt då den mästerlige Ante vänte upp och friställde Hochen med en smörpassning, och en iskall lobb senare var det kvitterat. Och matchen fortsatte i ungefär den stilen i ytterligare 70 minuter; svängigt, chansrikt och underhållande, ÖIS var stundtals vassa och stundtals slarviga, medan Ante var regissören bakom allt Sirius tog sig för. Hemmalaget gick till halvtid med en ledning, efter ännu ett inläggsmål som Samuel Barlay krutade in, samtidigt som Palmqvist missade öppet mål på en hörna. ÖIS hade mest boll i den andra halvan, men slösade mest bort innehavet på missriktade långbollar. Sirius hade Ante, och det räckte längre – självklart låg han bakom kvitteringen som föll med tjugo minuter kvar. Ante höll i bollen på fiendens planhalva, breddade ut till Pereira, som slog in ett perfekt inlägg i boxen, och där dök Hochen fram mellan hemmamittbackarna och skallade in 2-2. Det slutade med en poäng med mersmak, och man kunde ju inte vara annat än nöjd när Sirius skakar ex-allsvenska Örgryte på bortaplan, och när Västra skakar ex-allsvenska Balders Hage på bortaplan. Ned till fjärdeplatsen, med två poäng upp till Giffarna på tredjeplatsen.

Fre 6 jul: Sirius-Jönköping Södra 2-1 (0-1), Studenternas

Vissa matcher får liksom ett eget liv. Det var ju egentligen bara en helt vanlig seriematch, men jag tror inte att någon som var där har glömt hur Västra sjöng in både kvitteringen och segermålet. Och hur oerhört jävla rättvist det var när målen väl kom.
   Olle Nordins grabbar kom till Studenternas med en enda plan – belägring i 90 minuter för att få med sig ett 0-0-resultat hem. Och när Karlefjärd lyckades skjuta 0-1 upp i nättaket efter en halvtimme tog Södra sin dödgrävartaktik till absurda proportioner. Man ställde upp 10 gröna mittbackar i straffområdet, och mäktade faktiskt inte med ett enda seriöst anfall på de sista 70 minuterna av matchen. Sirius ställdes alltså inför problemet att penetrera denna småländska köttvägg, och det var inte alldeles enkelt. Vi försökte med långskott, med inlägg, med djupledsbollar, och ingenting fungerade. Det kunde ha skapat frustration på läktarna, men det blev precis tvärtom. Sirius spelade ju bra, det var fredagskväll och sommarskönt, och sångerna började rulla igång ifrån klacken och spred sig utåt läktarna så att hela Studenternas snart var med på noterna. ”Kom igen Sirius” sjöng vi som i extas, och spelarna på planen gick framåt med ännu mer energi. Och på fem underbara minuter kom till slut vändningen, med en oväntad hjälte i huvudrollen. I 85:e minuten petade en comebackande Musse en frispark till Tighe, som kom ur vinkel men sköt ändå, och så var det ribba in till 1-1. En poäng hemma, men det skulle bli tre: Klacken sjöng, Sirius pressade. På övertid avlossade Ante ett skott, Axelsson i Södramålet gjorde en av många räddningar, men på rensningen störtade Tighe fram, fick en fot på bollen och satte 2-1. Det var faktiskt Sirius första övertidsvinst på nära åtta år – den senaste hade kommit 1999 då Arnesson sänkte Brage, och det var en stilfull punkt på en vårsäsong som hade överträffat alla möjliga förväntningar. Tillbaka på de allsvenska placeringarna till sommaruppehållet! Sirius nu trea, med en poäng ner till Åtvid på fjärdeplatsen.


Sommaruppehållet
Pratades det om Allsvenskan i Uppsala under sommaren 2007? Det kan du lita på att det gjorde. Men Mille var klok nog att inse att truppen kanske inte skulle orka hålla samma standard under hösten om det inte kom till lite breddningar och förstärkningar. ”Jag vill helst ha en back och gärna en anfallare också”, deklarerade Mille, men sportchefen Frydman var svårflörtad: ”Det finns inga pengar till värvningar”, förklarade han frankt. Snålspåret blev att försöka få loss ett lån från samarbetsklubben Djurgården, vilket man såg ut att få i den unge mittfältaren Christoffer Karlsson, men affären frös inne då Karlsson istället lades på operationsbordet. En ung Alagie Sosseh provspelade också, men ratades. Den enda värvning vi såg ut att lyckas med var en oväntad sådan: Magnus Pehrsson hade fortare än kvickt tröttnat på det skrivbordsjobb på förbundet som han hade sagt upp sig från Sirius för. Och nu kom han tillbaka till blåsvart i en något oklar roll, som organisationsutvecklare och sportchefsassistent.

Till slut besannades dock Milles drömmar om en back och en anfallare: Mittbackstalangen Daniel Fernberg flyttades upp i a-truppen, och en bra bit in i augusti skrev Mattias Kesenci på för blåsvart, en ung, snabb och klubblös anfallare/off-mitt, med bakgrund i Assyriska. Samtidigt lämnade de båda ynglingarna Eldin Podrug och Adam Frydman utan att ha fått en enda minuts speltid under våren.


Superettan – höstsäsongen

Lör 21 jul: Degerfors-Sirius 1-0 (0-0), Stora Valla
Sommaruppehållet i Superettan var bara två veckor långt. För lite, tyckte Siriusspelarna, och tog ut åtminstone en veckas semester till. För något annat än semesterfotboll var det inte tal om på Stora Valla, där Sirius ställdes mot seriejumbon Degerfors och dess nye tränare Milenko Vukcevic. De första tre minuterna var dock bra, under vilka Sirius skapade sin bästa målchans; Luggen löpte in i straffområdet och fick på en nick på inlägg från Musse, målvakten räddade med fingerspetsarna, varpå Gurra sköt över på returen. Sedan gick matchen fullständigt i stå. Degerfors var sega, gjorde många misstag och höll låg kvalitet – men Sirius var allt det där och ännu värre, särskilt när både Musse (lår) och Ante (ljumske) försvann ut skadade i den första halvleken. Målet föll med tio minuter kvar; Degerfors kontrade, och Shpetim Hasani snurrade upp vår backlinje och spelade fram Drugge, som enkelt bredsidade in 1-0. Kullinger kom in mot slutet i en comeback efter fotskadan, och ställde i alla fall till några småproblem för hemmaförsvaret; den bästa kvitteringschansen kom när han vände sig ren i straffområdet och fick fritt skottläge, men avslutade med en tåfjutt på målvakten.
   Det var också dagen för Västra Sidans första lilla läktarskandal. Orsak: En klack-newbie som tyckte det var en bra idé att supa sig till apstadiet, skrika Djurgårdsramsor och mucka med Västringar, publikvärdar och bollkallar (!). Förövaren somnade så småningom på läktaren och återkom såvitt jag vet aldrig till Västra. Sirius på fjärde plats, under det allsvenska strecket, två pinnar bakom Sundsvall.

Mån 30 jul: Sirius-Degerfors 3-2 (2-1),
Studenternas
Sirius tog den där viktiga hemmasegern mot Degerfors, men det syntes ändå att hösten inte skulle bli samma sköna resa som våren varit. Mål gjorde vi fortfarande, men den (relativa) tryggheten som tidigare funnits försvarsspelet var som bortblåst. Sirius fick ändå en drömstart som borde ha betytt en trygg och säker resa mot tre poäng; I tredje minuten spelade Ante fram Mani vid straffpunkten, och ett skott landade invid stolproten och blev till 1-0. Och bara fyra minuter senare stod det 2-0 då Sirius fick en frispark strax utanför straffområdet. Frisparksskytten var oväntad – Pereira – men det blev ett lyckat val då ytterbacken skruvade bollen över muren och in i målet vid stolpen. Fredrik Olsson hade sedan två chanser till 3-0 utan utdelning, och istället kom Degerfors in i matchen. I 35:e snurrade Hasani upp en, två och tre Siriusförsvarare, gick in i straffområdet och spelade fram Drugge till 2-1. Och sedan var det kvitteringsjakt från Degen för hela slanten, Sirius backlinje stod högt, högt uppe i banan och hade stundtals noll koll på den farliga duon Hasani-Drugge. Men mitt i Degerforspressen kom så Gallo in i en efterlängtad comeback. Minuten senare slog han en perfekt djupledspass mot en löpande Kullinger, och så var det plötsligt 3-1. Avgjort? Nej, med tio kvar kom Drugge ren och reducerade, och så blev det ett jobbigt slut på matchen. Men Rytterbro lyckades rädda Solbergs frispark i krysset med fingertopparna, och Sirius höll distansen ut med en hårsmån. Sirius tillbaka på en allsvensk tredjeplats med en poäng ned till Åtvidaberg.

Sön 5 aug: Ljungskile-Sirius 2-1 (1-1), Skarsjövallen

Frågar man John så var det här i Ljungskile jag nådde min topp som supporter, när jag skällde ut en fuskande Jörgen Wålemark efter noter. Helgen började härligt med ett besök på Johns rustika lantställe, och fortsatte på det inslagna spåret under de första minuterna på Skarsjövallen – Mani fick ett inspel i straffområdet och sköt upp bollen i krysset efter mindre än en minut. Men därifrån gick det bara utför, och 90 minuter senare hade Ljungskile och domaren Mikael Lerjéus fullständigt förstört mitt soliga sommarhumör. Tio minuter in i matchen var det utjämnat, och Lerjéus hade tagit det första av många usla beslut, när Rytterbro blev nedmejad av Kristoffersson, och Smedberg-blivande-Dalence kunde skjuta in 1-1 i ett öppet Siriusmål. Stärkta av detta regelvidriga mål tog hemmalaget över tillställningen, och bara Rytterbros räddning på Gravems friläge förhindrade en grön ledning i pausvilan. I 64:e minuten kom så matchens avgörande moment, och en av de mest bisarra utvisningar jag har sett. Wålemark blev avvinkad för offside, och Luggen skulle ta Sirius frispark. Wålemark petar då undan bollen framför Luggens fötter, Luggen sparkar hål i luften och nuddar Wålemark på låret, och denne kastar sig till marken i ett patetiskt skådespel – Lerjéus gick dock på bluffen och visade ut Luggen, och själv fick jag tokspel på läktaren och vrålade till Wålemark: ”Fuskar du när du spelar monopol med dina barn också?” Eländet fullbordades när Gurra gick ut med en knäskada, och av alla människor var det sedan Wålemark som avgjorde tillställningen, sedan han frispelats av en dribblande Zarkovic i en klart misstänkt offsideposition.
   Den här matchen väckte en aversion mot Ljungskile hos mig som jag ännu inte kommit över, och inte blev det bättre av matchens smutsiga efterspel: Sirius ville förstås överklaga det röda kortet med hjälp av matchbilderna, men match-DVD’n hade lägligt nog ”slarvats bort” av Ljungskile. Luggen tilldömdes två matchers avstängning för att ha sparkat hål i luften, och själv kunde man bara sucka över fuskande gamla farbröder, och vänskapskorrupta disciplinnämnder med enda agenda att hålla domarkåren bakom ryggen. Sirius ändå kvar på en allsvensk tredjeplats – för sista gången under säsongen skulle det visa sig – men en poäng ned till Åtvidaberg.

Tor 9 aug: Sirius-Åtvidaberg 1-2 (0-1),
Studenternas
Det var Sirius stora bemärkelsedag, men det blev ingen fest. Istället påbörjades resan i en nedåtgående spiral som egentligen inte skulle ta stopp förrän nästan tre år senare i division 1. Sirius försvarslinje var rejält sargad efter Luggens avstängning och Gurras skada, och unge Fernberg fick därför debutera, tillsammans med Pereira på vänsterbacken. Att försvarsspelet blev skakigt var därför inte förvånande, och i någon mån ursäktligt, men utöver det saknades all form av löpvilja och presspel denna kvava augustikväll. Den första halvleken var alltigenom usel. Åtvid hade allt av spelet; Pligg prickade ribban, Pontus Karlsson nickade över i helt fritt läge, och då hade det bara gått fem minuter. I 27:e kom inte oväntat baklängesmålet; Bertwig spelade fel, resten av backlinjen gick vilse, och Karlsson kunde enkelt lägga in inspelet i mål till 0-1. Efter några justeringar blev det något bättre i den andra halvan, och laget bytte chanser med varandra. Kullinger och Hochen prickade trävirket varsin gång, medan Åtvid sumpade ett friläge och ett flertal andra chanser. Att det skulle bli ett mål till kändes givet, frågan var bara i vilken bur? Tyvärr blev det i Siriusburen då Karlsson nickade in sitt andra mål för dagen på Pliggs inlägg. Då vaknade Sirius – minuten senare spelade Gallo fram Kullinger som sköt upp 1-2 i krysset. Sirius jagade en kvittering, men så blev Fernberg utvisad efter en stämpling i 90:e minuten. Den unge backen blev ändå hyllad av publiken då han lommade av i sin debut, men med tio Siriusspelare kvar på plan var matchen död. Och det tråkigaste 100-års-kalas jag någonsin varit på var över. Sirius ned till femteplatsen, två pinnar bakom Åtvid på tredje plats.

Sön 12 aug: Mjällby-Sirius 3-1 (1-1) Strandvallen

Sirius hade uppenbarligen hamnat i en formsvacka, när nu den tredje raka förlusten inkasserades borta mot Mjällby. Problemet? Ett skakigt försvarsspel, och allt för lättframkallade gamnackar. För Sirius kunde, när man ville, fortfarande spela boll, och under den första halvan var man det bättre laget på Strandvallen. Och detta trots att 1-0 kom efter bara en minut, då Marcelo Savas ostörd tilläts springa in med bollen från kanten, in i straffområdet och vidare in i mål. Men Sirius kom igen, och i 17:e var det kvitterat sedan Dombrowski petat in bollen i andravågen efter en hörna. Och sedan spelade Sirius bra, firma Ante-Hoch hittade varandra precis lika bra som under våren – men tyvärr hittade man inte målet lika bra. Snyggt var det dock, som när Ante och Hoch väggade fram varandra, och Ante avslutade med ett stenhårt volleyskott i ribban. Men tio minuter in på andra halvlek tog Mjällby helt omotiverat ledningen; Ekenberg sköt, och Berner kunde enkelt lägga in returen. Och Sirius tvärdog. Elva hängande huvuden ovanför elva blåsvarta tröjor tillät Mjällby spela av matchen, och 3-1 kom också när Bertwig serverade Ekenberg till målet. Förlustsviten växte till tre matcher, vilket vi inte hade behövt uppleva sedan hundåret 2004. Ett rejält ras i tabellen, ned till en åttondeplats, med fem poäng upp till Åtvid på tredjeplatsen.

Lör 18 aug: Sirius-Enköping 3-3 (2-2),
Studenternas
Tre omgångar tidigare hade vi legat på allsvensk plats – nu var vi i mittenskiktets medelmåttighet, och vad värre var: Vi var jagade av ett formstarkt Enköping, som nu bara låg tre poäng bakom. Nu var det dags för derby i ett jobbigt läge, och det kändes som att Sirius hade landat i den vanliga, trista verkligheten igen efter en vår uppe bland molnen.
   Och det blev en svängig och märklig match, underhållande men knappast välspelad. Knuten som fanns i magen redan när vi gick till Studenternas knöts ännu hårdare när ESK gick ut som om de sniffat ammoniak och pressade Sirius stenhårt – något vi redan kunnat konstatera att vårt blåsvarta lag inte klarade av. I 13:e minuten bjöd Sirius på en hörna, och på hörnan struntade man att markera Erik Hammar som nickade in 0-1. Illa blev värre då Anders Lindberg i den 19:e minuten hittade en lucka i backlinjen att löpa igenom och satte 0-2. Sirius försvarsspel var, för att tala klarspråk, för jävla dåligt, men som tur var fanns det svagheter i den grönsvarta försvarslinjen också: de fasta situationerna. I 29:e fick Sirius en frispark, Gallo slog en boll som seglade in i straffområdet, och där reste sig Gurra ett huvud över alla andra och knoppade in 1-2. Och i början av andra föll ett liknande mål, med skillnaden att Gallo denna gång slog bollen ifrån hörnflaggan, och det var kvitterat. I exakt fyra minuter fick vi glädjas innan Sirius återigen bollade bort sig; ett bolltapp på mittfältet, en långboll och en missad offsidefälla gav Lindberg ett friläge till 2-3. Det var bara att ta upp kvitteringsjakten igen, Sirius tog över matchen, men fastnade hela tiden i Flott-Bosses onda försvarssäck. Och som jag förbannade mitt jävla fotbollshjärta när Gussev tillsammans med två andra ESK’are stormade fram i en kontring, bara för att känna det bulta hårdare än någonsin när Rytterbro räddade med en utrusning. Nej, Sirius skulle bara inte ta stryk på hemmaplan av ESK, och till slut kom också kvitteringen på ännu en fast situation; den här gången nickade Gurra vidare bollen till Luggen, som skallade in 3-3 på nära håll. Dagens tredje backmål alltså, och det märkliga med den här matchen var att vår backlinje presterade fantastiskt framåt men skakigt bakåt. I övrigt var det bara att konstatera att Sirius hade bekymmer – så fort man sattes under hög press havererade spelidén – men med en sen kvittering på ren vilja undveks ändå den värsta katastrofen. Sirius nu på undre tabellhalvan – en niondeplats. Dock bara fyra poäng till Åtvid på tredjeplatsen.

Mån 27 aug: Sylvia-Sirius 2-4 (1-3), Idrottsparken

Äntligen! Vann vi en match för första gängen på en månad. Och äntligen! Så vann vi en bortamatch för första gången sedan bortapremiären mot Åtvidaberg i april. Och Mattias Kesenci, sommarförvärvet som kritat på bara dagar tidigare, fick sina 20 minuter av berömmelse i Siriuströjan, då han hoppade in i 70:e minuten, och sedan satte spiken i kistan på övertid.
   Hösten var på ingång och regnet öste ner denna måndagskväll, det var en dag för krigarhjärtan, och krigarhjärtana kom fram. Inom tio minuter stod det 0-1, men trots en välfylld Västrabuss jublade jag ensam på Idrottsparken – bussen var nämligen rejält försenad och befann sig fortfarande på E4:an när Gurra nickade in Musses frispark i målet. Och precis när bussen kommit fram och Siriussupportrarna sprang uppför trapporna och in på läktarna satt 0-2, då Olsson spelat fram Hochen till ett friläge. När 0-3 kom i 29:e minuten var klacken äntligen på plats och kunde jubla helhjärtat då Ante sköt in bollen vid stolproten. Nu slappnade Sirius dock av och tillät Sylvia reducera genom Haris Dozo innan paus, och efter paus var det hemmalaget som förde matchen. Sirius stod upp och bjöd inte på något, men till slut blev man dock satta under press, och när Stefan Persson till slut, i minut 90, fick in 2-3 så blev det nervöst. Men när hemmalaget tryckte upp allt så kontrade istället Sirius, och målvakten rev ner Kim Skoglund så att han flög all världens väg – men domare Keijo Hyvärinen lät klokt nog spelet gå, för Mattias Kesenci dök påpassligt upp och rullade in 2-4 i tom kasse. Mycket mer än så uträttade aldrig Kesenci i den blåsvarta tröjan, men han är ändå bevarad i varmt minne för att ha säkrat denna viktiga seger mot Norrköpings lillasyster. En åttondeplats i tabellen, med fyra pinnar upp till Ljungskile på tredjeplatsen.

Tor 6 sep: Sirius-Häcken 2-3 (0-1),
Studenternas
När nu Sirius hade landat i en trygg tabellmitt så blev matcherna också mindre spännande. Men det hände ju ibland annat värt att minnas. Som i hemmamatchen mot Häcken, där ett inbillat mynt och en synnerligen instabil linjeman spelade huvudrollerna.
   Även om Sirius förlorade så var det nog en av höstens bästa matcher, för Sirius både förde spelet och skapade chanserna mot ett uppflyttningsjagande Häcken. Gästerna hade dock en kvick liten ytter vid namn Daniel Larsson som Sirius inte kunde hålla kontroll på, och i 23:e seglade denne Larsson fram på högerkanten och slog ett inlägg som gick förbi hela Siriusförsvaret, och Paulinho la in 0-1 i öppet mål. Sirius skapade sedan ett flertal fina chanser innan paus: Ante klackade fram Mani som sköt över, Olsson kom ren men sköt utanför, och Ante sköt ett dunderskott som Källqvist tippade upp i ribban. Samtidigt retade en ovanligt usel domartrio upp Västra Sidan som började klaga högljutt, och i slutet av halvleken så reagerade linjemannen framför klacken – efter en av många felaktiga avvinkningar hävdade han att han skulle ha träffats av ett inkastat mynt från läktaren. Matchen avbröts en stund, och Västra Sidan blev utskämda i direktsänd TV av detta inbillade mynt, som ingen annan på läktaren hade sett, och som inte kunde återfinnas på gräsmattan trots ett noggrant sökande.
   Den andra halvleken inleddes med att Mambo Mumba nickade in 0-2, men Sirius reste sig. I 61:a minuten förpassade Mani in bollen i mål med en klack efter en rörig hörna, och drygt tio minuter senare gick Mani omkull och Sirius fick en billig straff av den i övrigt enormt Häckenvänlige domaren – Hochen sköt säkert in kvitteringen. Nu hade det ju varit trevligt om Sirius efter denna välförtjänta upphämtning fått med sig åtminstone en pinne, men inte då; med sju minuter kvar av matchen så fick gamle Teddy Lucic ett skottläge, och via vänsterstolpen, Rytterbros fot och högerstolpen så rullade 2-3 in i mål. Och den labile linjedomaren såg igenom hela den andra halvleken ytterligt skakig och nervös ut. ”Han borde fundera om det här med att döma elitfotboll är rätt karriärval”, skrev jag på forumet efter matchen. Ja, tydligen var det ändå rätt eftersom Daniel Wärnmark, trots att han fortsatte ha en märklig dragningskraft till inkastade föremål, gick på linjen i Europa League-finalen härom veckan. Fortfarande en åttondeplats, med sju pinnar upp till Ljungskile på tredjeplatsen.

Sön 9 sep: Öster-Sirius 1-2 (1-1), Värendsvallen

Sirius åkte ner till Växjö och vann på ett mycket otypiskt sätt – genom att stå rättplacerade och inte bjuda på någonting. Svårare än så behöver det inte vara, i alla fall inte när man möter en motståndare som saknar både självförtroende och spelidé. Den första halvleken bjöd på två liknande mål i vardera kasse, i övrigt hände nästan ingenting. Det första målet föll i 14:e minuten då Gallo slog en frispark som såg ut att gå helt fel; lågt och snett och bredvid målet, men då dök plötsligt Luggen upp och skarvade in 0-1. I halvlekens sista minut kvitterade Öster från ingenting då en frispark seglade förbi allt och alla, och Mario Vasilj tilläts nicka in 1-1. Den andra halvleken spelades i lågt tempo med långbollar och felpass, och frånsett Gurras prickfria mittbacksspel fanns det ingenting att njuta av. Båda lagen såg ungefär lika ointresserad ut av att avgöra, men Sirius lyckades till slut göra det ändå. I 81:a minuten flög ett inkast in i Östers straffområde, och Luggen sträckte ut och förpassade bollen in i mål med en tåfjutt. Öster lyckades skapa en hygglig kvitteringschans på de återstående minuterna då ex-siriusiten ”Toli” Ponomarev sköt utanför i en rörig situation, men på det hela taget var det en sorglig prestation av ex-allsvenska Öster. Roligare att hålla på Sirius då, som för övrigt kunde uppvisa en märklig målstatistik: Efter ytterbacken Luggens dubbla mål så hade Sirius försvarslinje gjort flera mål än samtliga anfallare och mittfältare tillsammans, räknat på de 13 senaste matcherna: Backarna – Bashet 12-11. Trots segern var tabelläget oförändrat.

Mån 17 sep: Sirius-Falkenberg 4-0 (1-0),
Studenternas
Hur kunde egentligen stabbiga Falkenberg vinna Superettan och bli ett allsvenskt lag? Och varför förlorade Sirius mot Falkenberg den jämna drabbningen i det allsvenska kvalet -15? Jo, för att Västra Sidan hade framgångsjinxat Falkenberg – ett hån från en höstkväll 2007 som slog tillbaka.
Trots de fina siffrorna var det en ytterst medioker match. Sirius ville inte och Falkenberg kunde inte – men vi fick ändå se fyra oerhört fina mål. I 30:e minuten löpte Hochen med bollen 30 m från mål, tittade upp och sköt i steget, ett lätt dykande och hårt skott, som smekte ribbans undersida och gick vidare in i mål. Därefter hände absolut ingenting under 58 minuter innan vi bjöds på en sanslös målexplosion – Falkenberg lyfte upp i slutminuterna i ett desperat försök att få till en kvittering, men Sirius kontrade istället sönder gästerna. Ante var först, som efter att ha överstegsfintat sin back upp på läktaren sköt in 2-0. Sedan kom Jallow ren och missade, bara för att minuten få en ny chans; den här gången lobbade han in bollen över Naurin i FFF-målet. Och Naurin blev överlobbad ännu en gång, då Gallo fick bollen i kanten av straffområdet och lättade in den ur dålig vinkel – hans första Siriusmål! Ännu en höjdpunkt bjöd dessutom domaren, kung Keijo Hyvärinen på, då han skulle varna Jallow och stoppade ned handen i bröstfickan, bara för att upptäcka att han glömt kortleken hemma – och Jallow kom undan.
   Och för kanske första gången någonsin tog Västra tillfället att håna sin motståndare: ”Farväl Falkenberg * 3, ha det kul i Ettan”, sjöng vi skadeglatt då hallänningarnas tabelläge såg hopplöst ut. Resultatet: Falkenberg hängde kvar, Sirius åkte ur ett par säsonger senare, och Falkenberg gick sensationellt upp till Allsvenskan. The power of jinx. Sirius upp till en femteplats, men fortfarande sju poäng upp till Ljungskile på tredjeplatsen.

Tor 20 sep: Landskrona-Sirius 2-1 (2-0), Landskrona IP

Kanske var det på Landskrona IP som Rytterbros öde beseglades. Visserligen hade den evige Superettaspelaren Per Cederqvist kommit in och stärkt BoIS’arna under hösten, men med ett stabilare insats i Siriusburen är det tveksamt om det hade blivit skånsk vinst denna kväll. Den första tveksamma insatsen kom i den 20:e minuten, då BoIS fick frispark, och Cederqvist slog in 1-0 via ribban i målvaktens hörn, medan en felplacerad Rytterbro bara kunde slänga sig för syns skull. Ante prickade sedan ribban i ett av få Siriusanfall innan det var dags för en ännu värre tavla: Rytterbro fick en hemåtpassning i trängt läge, fick en rejäl snedträff och slog bollen rakt upp i luften, och förlorade därefter nickduellen mot Cederqvist som nickade in 2-0 i öppen kasse. Nu var det inte bara Rytterbro som gjorde en skral insats, så Mille tog ut Mani och Daouda i paus, in kom Jallow och Olsson, och den sista halvtimmen jobbade blåsvart upp ett visst tryck mot BoIS-målet. Hochen var nära en reducering på ett hårt och lågt skott som Lee Baxter lyckades rädda, och med drygt tio kvar att spela lyckades sedan inhopparen Olsson med att lirka in en hörna. Till slut var Sirius bara millimeter från poäng då Jallow stod för dagens andra ramträff när han sköt i stolpen, men en mindre och en större tavla, båda signerade Jon Rytterbro, blev dyrköpta den här kvällen. Ned till en sjundeplats, åtta poäng upp till Ljungskile på tredjeplatsen.

Sön 30 sep: Sirius-Sundsvall 3-1 (1-1),
Studenternas
Sirius vårform var en flyktad fågel. Men så kunde den återigen skådas över Studenternas denna söndagseftermiddag. Under dess vingar spelade Sirius spelade skjortan av topplaget Sundsvall under andra halvleken, sedan flög den återigen sin kos och kom aldrig mer igen.
   Men det var gästerna som hade mest att spela för och som öppnade absolut bäst. Redan efter åtta minuter rullade man upp Sirius och Tobias Eriksson satte 0-1 med ett skott från straffpunktstrakten. Dessutom hade man bud på mer i form av ett bortdömt offsidemål, men efter 20 minuter kom en ologisk kvittering, då Ante tog emot en hård pass i straffområdet, tunnlade sin back, och placerade in 1-1. De stackars Patronerna gjorde entré först kring matchminut 40, då man hade fastnat i en trafikstockning i Mehedeby, och därmed missade Sundsvallsfansen precis allt deras lag presterade denna dag, för i den andra halvan tog Sirius över. Fullständigt. 2-1 kom ganska tidigt, Hochen sköt ett hårt skott, Sundfors lämnade retur, och Ante lyckades få in bollen med vänstern. Sedan fick gästerna knappt låna bollen, och Fredrik Sundfors fick tillfälle på tillfälle att glänsa inför sin gamla hemmapublik. Till slut fick han dock kapitulera en tredje gång, då den nyss inbytte Palmqvist kom loss, väntade iskallt ut både den ende kvarvarande försvararen och Sundfors, och rullade in 3-1 i öppet mål. Enda smolket i bägaren var att Gallo drog på sig en avstängning genom årets onödigaste varning – för bärande av halsband. Kvar på sjundeplatsen, med sju pinnar upp till just Sundsvall på tredjeplatsen. Vi var nu även matematiskt säkra från nedflyttning.

Mån 8 okt: Norrköping-Sirius 2-1 (1-0), Idrottsparken

Två bilar med Västringar satte av mot Norrköping. Den ena – fylld med kängpunkare – körde åt fel håll redan i första korsningen, hamnade långt upp i Västmanland, och kom fram till Idrottsparken först till halvtid. Kängpunkarna missade dock inte mycket, för det som i juni månad hade varit en stekhet seriefinal var nu i oktober avslaget som en burköl på en parkbänk i midvintern. Norrköping var redan klara för Allsvenskan, men gjorde inte mycket för att glädja sin hemmapublik. Det räckte å andra sidan gott och väl mot ett ännu slöare Sirius. 1-0 kom då Bertwig bjöd skyttekungen Gunnlaugsson på ett fritt nickläge, bollen gick i ribban, och Dybendal satte returen. Och samme man gjorde även 2-0 då han sprintade ifrån Sirius backlinjen i 54:e minuten. Sedan kom Peking i friläge på friläge mot Siriusmålet, men Alexander García gjorde en utmärkt insats i sin debut i Siriusmålet – Rytterbro hade stannat hemma med ”ont i låren”. Sirius putsade till slut till siffrorna efter en billig straff i slutminuterna som Hochen förvaltade, men det blev en helt rättvis förlust i en menlös match. Sirius kvar på sjundeplatsen, men nu med tio pinnar upp till Sundsvall på tredjeplatsen – och därmed fanns det inte längre någonting kvar att spela om för den här säsongen.

Sön 14 okt: Sirius-Bunkeflo 0-3 (0-2),
Studenternas
Det återstod tre matcher av säsongen, men Sirius hade redan nu checkat ut, tagit höstlov och börjat renovera. Musse hade annonserat sin pensionering då han återigen slagit upp sin knäskada, och även Jon Rytterbro hade spelat klart i blåsvart – kontraktsförhandlingarna hade brutit samman, och vår målvakt lämnade med omedelbar verkan. Därmed skulle Alexander García vakta målet i de återstående matcherna, och det blev uppenbart från Bunkeflomatchen att vi hade en målvaktsjakt att bege oss ut på till nästa säsong. Inte för att någon Siriusspelare imponerade mot skåningarna, som var Sirius verkliga mardrömsmotståndare den här säsongen. Och i synnerhet då Erol Bekir, som gjorde fem av sex Bunkeflomål i mötena mot blåsvart. I 35:e slog Erol en hörna direkt i mål, med visst bistånd från García, och precis innan pausen kom 0-2, då Erol slog in ännu en frispark, via en touch på en Siriusskalle. Och Garcías tunga dag fortsatte då han en kvart in på andra halvan slog en rensning i gapet på Khalili, som spelade fram Salif Jönsson till ett enkelt 0-3. Sedan gjorde Mille ett trippelbyte; ut med Jallow, Mani och Olsson, och därmed tog han också de tre enda spelarna av banan som i alla fall försökte. Kallt och regnigt var det dessutom – kunde inte bandysäsongen börja snart? Enda glädjeämnet var domaren, kung Keijo Hyvärinen. När kung Keijo drog fram kortet och varnade Tighe skreks det som vanligt ”Varför då?” från Västra Sidan, varpå Keijo skrek tillbaka på sin sjungande finlandssvenska: ”Tröjdragning”. Sirius kvar på sjundeplatsen.

Sön 21 okt: Sirius-Örgryte 5-2 (3-1),
Studenternas
En av min favoritkategorier av matcher: ”Den betydelselösa serieepilogen”. Det ska vara en sån där krispig, klar höstdag där den annalkande vintern känns i luften. Över läktarna och på planen vilar en atmosfär av både melankoli över den gångna säsongen och framåtblickande mot nästa. Någon visar kanske upp sig på Studenternas för sista gången, andra är oprövade ungtuppar som får chansen att visa vad de går för. Man kan med gott samvete dröja sig kvar lite extra på pre-gamet och njuta av ölen och sällskapet. Och så får ju Sirius gärna vinna matchen förstås – säsongens sista hemmamatch mot Örgryte blev en perfekt punkt på säsongen.
   Om nu Sirius hade både målvakts- och försvarsproblem så var det ingenting mot ÖIS – Göteborgarna uppvisade ett hejdlöst dåligt försvarsspel och bjöd Sirius på nästan allt. 1-0 kom efter 13 minuter då Mani slog ett inlägg; Jallow, en ÖIS-back och målvakten Rickard Johansson gick upp på samma boll, och bollen studsade in i mål. 2-0 var en ännu värre bjudning av gästerna, då mål-Rickard ska ta emot en enkel bakåtpassning, men slår hål i luften och Palmqvist lägger in bollen i öppet mål. ÖIS reducerade då Clarholm nickade in en frispark till 2-1, men sedan bjöd man på ännu ett mål då Hamzeh slog en usel bakåtpass till stackars mål-Rickard, och Jallow löpte ikapp och slog in 3-1. Hur kassa Örgryte än var bakåt så blixtrade de stundtals till framåt, och reducerade en andra gång då Chekroun väggspelade med Zhubi, och den senare slog in 3-2. Men det här var Sirius match, och 4-2 kom snart då Bertwig nickade in en hörna, samtidigt som Västra bjöd på en segdragen hyllning av #100 – lagkapten Gustav Segerström.
   Och så kom då matchens mest minnesvärda ögonblick då Olle Kullinger byttes in, bestämd att trotsa smärtan i foten och bjuda publiken på ett avsked. Och det var en perfekt regisserad föreställning, då han inledde med att, högst medvetet, tjata sig till ett gult kort från domaren, för att två minuter senare sätta ett retsamt snyggt mål; Kesenci tog emot en djupledspassning, och spelade in till Kullinger, som väntade… väntade… lurade ned stackars mål-Rickard, och lättade bollen i mål med en liten chipp. ”Jag ville avsluta på ett sätt som personifierar mig”, sa Olle efteråt, och man får säga att han lyckades klockrent. Sirius kvar på sjundeplatsen.

Lör 27 okt: Jönköpings Södra-Sirius 4-1 (2-1), Stadsparksvallen

Ja, det återstod ju faktiskt fortfarande en match, men nu hade Sirius bara Öster att spela för – de två småländska väderstrecken var inblandade i en nedflyttningsstrid, och Sirius hade chansen att ge en hjälpande hand till fiaskolaget från Växjö. Men blåsvart, som ställde upp med bl.a. junioren Patrik S:t Cyr från start, var inte till någon hjälp, och istället pekade Olle Nordins mustasch för en gångs skull uppåt efter slutsignalen. Sirius var dock med i matchen i den första halvan, och tog också ledningen i 10:e minuten när Bertwig skallade in en hörna. Men J-Södra krigade för livet, och Christer Persson kvitterade snart. Matchen avgjordes i slutskedet av första halvleken, då Hochen först brände ett friläge, och Johan Fäger i nästa sekvens satte 2-1. Och i underläge slocknade kämpaglöden. Sirius lyfte upp i kvitteringsjakten, men löpviljan saknades, och Södra kunde kontra in två bollar till mot ett stillastående motstånd i den andra halvan. Så rann en på många vis ändå succéartad säsong ut i sanden.

 Norrköping
 30 20 3 7
 62-29 63
 Ljungskile
 30 17 4 9 42-35 55
 Sundsvall
 30 16 6 8 48-32 54
 Häcken
 30 17 2
 11 51-30 53
 Bunkeflo 30 14 6 10 49-49 48
 Åtvidaberg
 30 14 5 11 44-35 47
 Sirius
 30 13 4 13 53-50 43
 Degerfors
 30 10 8 12 34-40 38
 Mjällby
 30 9 9 12 39-40 36
 Örgryte
 30 10 6 14 40-52 36
 Landskrona
 30 9 8 13 39-45 35
 Enköping 30 9 8 13 25-38 35
 Jönköpings Södra
 30 9 7 14 35-47 34
 Falkenberg 30 9 7 14 35-52 34
 Öster 30 8 8 14 28-35 32
 Sylvia 30 6 9 15 36-51 27


Skytteligan
Hochen 13, Gurra 5, Kullinger 5, Ante 5, Jallow 4, Mani 4, Tighe 4, Bertwig 3, Luggen 3, Olsson 2, Palmqvist 2, Pereira 1, Kesenci 1, Gallo 1

Även om Hochens målform kroknade mot slutet tog han hem en överlägsen seger i skytteligan med sina 13 mål, varav fyra på straff. Räknar vi in assisterna så syns även Gallos (7) och Antes (5) betydelse i ett tydligare ljus. Men bland alla andra bolltrollande stockholmare så var det faktiskt en egenfostrad mittback som det kanske talades mest om – Gurra Segerström, som förutom att hugga en delad andraplats i skytteligan var den ende i truppen som höll kvaliteten genom hela hösten, och upprätthöll någon sorts stabilitet i ett annars alltmer svajigt Sirius.


Summering
En fenomenal vårsäsong väckte fotbollskänslor i bandystaden man knappt trodde var möjliga, en medioker höstsäsong släckte dem snabbt igen. Men när röken lagt sig kunde vi i alla fall konstatera att Sirius uppnått sin bästa tabellplacering på 30 år. Det underliga är att mannen som ledde oss dit, tränare Pär Millqvist, i backspegeln betraktas som en av de mest misslyckade Siriustränarna i modern tid. Är historieskrivningen orättvis mot Mille? Eller var det helt enkelt så att han fick ärva ett självspelande piano från sina föregångare? 

Sportchefen Danny Frydman kunde i alla fall summera ett sällsynt lyckat år när han poppade skumpan på nyårsafton 2007. Zaine och MP hade skapat ett vinnande lag under de tidigare säsongerna 2005-06, men det var Dannys tre stjärnvärvningar som satte Superettaklass på anrättningen: Ante, Gallo och Hochen – tre sköna stockholmskisar med varsin stukad karriär som hittade en ny vår i Uppsala. Så länge det fungerade för Ante-Gallo-Hochen så fungerade det för Sirius – men när hösten kom, när skador och skavanker slog upp, när det blev krig på regntunga planer, när humöret svajade och när motståndarna lärt sig var pressen skulle sättas in och vilka passningsvägar som skulle skäras av – ja då fungerade inte Sirius särskilt bra längre. Vi hade fortfarande mängder av teknik och talang i truppen, men det fanns egentligen inte mycket till grund att stå på, vilket skulle komma att bli plågsamt tydligt under 2008.


Profilen

Hej Olle Kullinger, hur var det att spela i Sirius -07?

Ska jag vara ärlig så var 2006 ett roligare år, 2007 var ju då jag i princip hade slutat med fotbollen, och dessutom var jag skadad länge. Jag hade fått jobb på advokatbyrån och hade ett upplägg som innebar att jag bara tränade två dagar i veckan med laget, och fem pass på egen hand. Det var ju egentligen ett omöjligt upplägg när man spelar på en så hög nivå som Superettan, men det funkade i alla fall hyfsat fram till skadan, sedan blev det omöjligt att komma ikapp. Men på sätt och vis var det ett suveränt år också. Vi hade ett kanonlag och en otroligt stark förstaelva, men det var också en konstig blandning av individer, vi hade vissa spelare som verkligen var supertalanger, och andra spelare som hade ett otroligt vinnardriv.

Och du hade både och…?
Haha, nej, jag var väl extremt mycket i den ena änden med ett enormt driv men inte mycket talang. Eller någon talang hade jag väl, jag hade nog bra rumsuppfattning eller vad det nu är som gör att man är på rätt plats vid rätt tillfälle. Men nästan alla jag spelat med har haft mer talang än jag. Jag och Hoch var totala motsatser där. Jag har aldrig spelat med någon med mera talang, men det är samtidigt frustrerande att jobba med honom. Man tänker att om han bara tog sig i kragen skulle han kunna bli hur bra som helst. Med hans talang och min vilja hade det blivit en spelare i Premier League eller Serie A. Men det blev lite problematiskt också. Det finns ju alltid en hierarki i ett lag där de unga spelarna sneglar på de som står högst i rang. Och Hoch var ju den som var bäst, men för de allra flesta så fungerar det inte att jobba så lite som han gjorde. Det skapade en mentalitet som gjorde gruppen sämre. Man kan vinna matcher på ren kvalitet, men det går inte att vinna en serie när alla inte har drivet.

2007 var en av Sirius bästa säsonger någonsin – men ändå anses Mille som en misslyckad tränare. Förtjänar han ett bättre eftermäle?
Mille hade sina styrkor och svagheter. Kanske döms han hårdare eftersom han efterträdde Magnus Pehrsson. Magnus var en bra tränare, men han var ingen demontränare på något sätt. Men han var noggrann och proffsig och det var precis vad klubben behövde på den tiden. Mille var inte lika noggrann och proffsig och det upplevdes kanske som ett steg tillbaka av många.

Och vad var hans starka sidor?

Det är många som underskattar den egenskapen, men Mille hade en förmåga att ta ut det bästa laget. Många tränare kör på samma startelva och gameplan, men Mille kunde ta ut rätt spelare för att vinna just den matchen.

Vilken är den bästa tränaren du haft?
Jag har sagt att Bosse Pettersson är den bäste tränare jag haft, eller han passade i alla fall mig. Men jag har tänkt på att han inte vann många serier, däremot vann lagen han tränat ofta serierna när han hade lämnat. Bosse ställde superhöga krav, men många kände att han helst skulle stå med en liten radiodosa och styra spelarna på planen. En del svagare spelare blev låsta av den coachningen. Men när han lämnat så lever strukturen och organisationen kvar, samtidigt som spelarna känner sig friare. Men det är mycket individuellt hur man passar med tränaren. Jag hade Janne Andersson i Halmstad, som naturligtvis är en bra tränare. Han hade också ett driv, men vi klickade inte alls. Vi drog åt helt olika håll.

Är du nöjd med karriären i backspegeln?
Det beror lite på. Hade du frågat när jag var 25 och harvade i division 2 om jag skulle vara nöjd med att spela upp ett lag i Allsvenskan, och få göra ett antal mål i för en allsvensk toppklubb så skulle jag tagit det utan att blinka. Men samtidigt är jag skitmissnöjd att jag aldrig blev ordinarie i Halmstad. Jag tycker faktiskt jag förtjänade mer, jag gjorde ändå ett mål per 90 spelade minuter i snitt, men jag fick ändå aldrig chansen. Men på det hela taget är jag jäkligt nöjd. Och jag är också glad att jag fick en bra avslutning på karriären i Sirius. Det kändes speciellt där, med uppmärksamheten och engagemanget. 2006 blev ett av mina allra roligaste år, trots att jag på sätt och vis börjat trappa ned då.

Hur var det med ditt tjat på domarna? Var det en del av ditt spel eller bara onödigt?
Jag har alltid snackat och klagat mycket, men jag kan känna så här efteråt, att när jag blev lite sämre och långsammare de sista åren så klagade jag nog lite för mycket. Samtidigt var det en medveten strategi. Jag har som minst fått tre straffar med mig på en säsong, och som mest 11 straffar. Jag vet ingen annan som fick så många domslut med sig som jag. Och jag gnällde aldrig om jag inte ärligt tyckte att domslutet var fel. Man påverkar någonstans alltid domaren, han vet att han inte kommer undan med att vara dålig när jag är på planen. Fast nu när jag sitter som allmänt fotbollsintresserad och kollar fotboll på TV så blir jag ju tokig på spelare som gnäller, och ännu mer tokig på filmningar. Men för en anfallare är sånt en naturlig del av spelet.

Du gav upp fotbollen för juridiken, hur går den karriären? Finns det några paralleller till fotbollen?
Idag är jag advokat och jobbar med civilrättsliga mål och som försvarsadvokat i ekonomiska processer. Jag är bland annat advokat för Mats Qviberg i åtalet efter HQ-bank-kraschen. Så det är så jag får mina kickar nuförtiden. Det finns absolut likheter med fotbollen, man är uppdelade i två lag och ska nå ett resultat. Men känslan av att dansa på en knivsegg som i fotbollen, den får man inte. När man kommer i ett friläge i 88:e minuten, vid ställningen 0-0, och allt ska avgöras på mitt avslut, för mig är det den allra starkaste känslan. Till och med bättre än när man gjort målet.

Men du har inte funderat på någon mer direkt kontakt med fotbollen? Sirius kan alltid behöva en kompetent styrelsemedlem…
Jag umgås med Brännan och Klebér, som båda jobbar som tränare, och vi snackar förstås mycket fotboll, men mer än så är det inte. Jag känner ingen längtan efter exempelvis styrelsearbete, det krävs ett otroligt engagemang, men man är samtidigt för begränsad och för långt ifrån kärnverksamheten. Jag trivs otroligt bra med det jag gör nu och vill inte byta det mot något annat.



Tillbaka till toppen