Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Fotbollssäsongen 2008

Tränaren fick sparken efter sex matcher, skyttekungen försvann under sommaren, och på Hisingen slogs ett obehagligt rekord. Men i slutänden klarade vi kontraktet tack vare en musikalisk målvakt och en bosnisk vinnarskalle.

Läget i laget
Med ett enda ord: hybris. Sirius från säsongen 2007 hade visat upp två ansikten: Vårsäsongens sorglösa segermaskin, som rullade ut topplagen och drog jättepublik till Studenternas; och höstsäsongens bipolära svänggäng, som på den rätta dagen visserligen kunde spela fin boll, men som lika ofta havererade i sidledspassningar och läckande försvarsspel. Problemet var att de allra flesta, både inom och utom klubben, tycktes ta det för självklart att det var det vinnande vårlaget som var den sanna bilden, att höstsvackan var en tillfällig depression, och att vi nästa säsong skulle hålla hela vägen ut. På ett plan mådde Sirius väldigt bra; vi gick med vinst för fjärde säsongen i rad, och hade mer än fördubblat omsättningen. Men samtidigt ritades det upp fluffiga och orealistiska planer, som att Sirius 2012 skulle vara ett stabilt allsvenskt lag med 40 % egna produkter i truppen – efter att Uppsala under 20 år knappt lyckats producera en handfull spelare av allsvenskt material. Men sanningen under ytan var att Sirius till både lagbygge och organisation var ihåligt som en schweizerost – och vi skulle snart få skåda den sanningen i vitögat.

Optimismen stärktes av att Sirius gjorde en, vid en första anblick, riktigt skaplig silly. Ur 2007 års startelva försvann tre namn, samtliga i de bakre regionerna: Målvakten Jon Rytterbro fick inte nytt kontrakt och hamnade hos serierivalen Assyriska, mittbacken Hjalmar Bertwig ville satsa på den civila karriären som mäklare och varvade ner i Karlbergs BK, och vänsterbacken Tighe Dombrowski hade gjort sitt i Europa och återvände till USA och Minnesota Thunder. Vidare lämnade försvararna Linus Smedjegården för Valsta Syrianska och Daniel Pereira för Gimo, Daouda Sall och Christopher Lundin gjorde sällskap till Sandviken, Olle Kullinger och Mattias ”Musse” Johansson la båda karriären på hyllan efter ett skadefyllt 2007, och Mattias Kesenci fick bara en halv säsong i Siriuströjan.

Men optimismen inför 2008 grodde mycket i det faktum att Sirius fick behålla sin starka centrallinje: Backtornet Gustav Segerström, spelmotorn Pierre Gallo, kreatören Andreas ”Ante” Eriksson och måltjuven Daniel Hoch – Ante blev kvar i blåsvart trots en provträningsturné med anhalterna Sundsvall, GAIS och Trelleborg. Kvar i truppen var också den talangfulle men darrige målvakten Alexander García, den lovande mittbacken Daniel Fernberg, två jämtlänningar i form av den rivige ytterbacken Jonas ”Luggen” Lundmark och den brötige mittfältaren Fredrik Olsson, den trixige Mani Tourang, den evigt unge Kim Skoglund – inne på sin femte Siriussäsong vid 20 år fyllda, ännu en hemvävd talang i yttern Marcus Palmqvist, en minst lika stor talang i U19-landslagsmannen Patrik ”Sunshine” S:t Cyr, och den Siriusfostrade anfallaren Antou Jallow. På tränarposten fortsatte Pär Millqvist och Gary Sundgren, men det bubblade ändå lite under ytan. Mille ryktades ha väckt intresset hos Örebro, och vår tränare visade återigen dålig fingertoppskänsla när han glatt kommenterade ”i den här branschen vet man aldrig var man hamnar, det är en rolig bransch på det viset”. Dessutom var det tydligt att vissa av de som lämnade inte hade mycket till övers för Mille: ”Han säger inte ens hej till mig. Det är en otrolig skillnad mot Magnus Pehrsson”, berättade Pereira, och Smedjegården målade upp en liknande bild: ”Jag har inte fått en rättvis chans, jag har knappt haft en konversation med tränaren på hela säsongen”. Vidare så tappade vi inte helt oväntat Magnus Pehrsson – då Sirius inte hade något bättre att erbjuda än en sportchefstjänst på halvtid så tvekade han nog inte länge när det dök upp ett tränarjobb i Allsvenskan; GAIS blev MP’s nästa adress.

Den kanske största profilvärvningen under sillyn blev en mittfältare: hallänningen Martin ”Ekan” Ekström var en 28-årig offensiv mittfältare, och kom från BP där han varit startspelare i Allsvenskan under 2007. Lite extra gladde vi oss åt en annan offensiv mittfältares återkomst: Petter Österberg återvände efter två halvdana år i Gefle. För att stärka upp på anfallssidan satsade vi på ett AIK-lån: den unge gotlänningen Alexander Gerndt skulle bli blåsvart för ett år, och så plockade vi hem en ung Uppsalakille från Heby i Elon Folkesson. Den sönderfrätta backlinjen lappades ihop med några mer osäkra nyförvärv: Högerbacken Erik Tengroth från Öster var visserligen ung och lovande, men ändå bara 20 år. Mittbacken Mikael Nordh från BP hade en skadefylld historia och hade inte spelat a-lagsfotboll på över ett år. Och vänsterbacken Love Lidström från Vasalund, bästa polare med Ante, var i grunden mittfältare, och hade bara någon enstaka säsong i Norrettan bakom sig som försvarare. Men sillyns verkliga följetong var ju frågan om vem som skulle ersätta Jon. Det ryktades om i stort sett varenda halvdan målvakt som befann sig inom landets gränser, exempelvis Benny Lekström, Kristoffer ”Poppen” Björklund, NWA och Fredrik Sundfors, men tiden gick utan att någonting hände. I själva verket fiskade Sirius i andra vatten. Det första konkreta namnet på tapeten var den jamaicanske U23-målvakten Ralston Robinson, som bjöds in till provspel, men aldrig dök upp på grund av visumstrul. En bra bit in i februari verkade frågan äntligen fått en lösning då Forwards Gabriel Bulut erbjöds ett kontrakt, men denne backade ur i sista stund. Kalendern visade mars när målvaktsfrågan äntligen fick en lösning, om än en tveksam sådan: Vi lånade in Kalmars tredjemålvakt Milan Barjaktarevic, precis som Alexander García en 20-åring i princip utan erfarenhet av a-lagsspel – det kändes inte som en målvaktsduo att luta sig mot om det skulle blåsa upp till storm.

Det var dock uppenbart att det hade legat någonting och bubblat i målvaktsfrågan under hela sillyn, och detta någonting hette Noor Sabri. Så hette nämligen den målvakt som nyligen vunnit Asiatiska mästerskapen med sitt irakiska landslag, och som Sirius i hemlighet hade jagat sedan november. Sabris ankomst hade dock skjutits upp gång på gång, och inte förrän i april dök han upp på Löten, och hoppet var då att han skulle bli klar till sommarfönstret. Det hade säkerligen varit Sirius tyngsta värvning sedan åtminstone 60-talet, och under någon vecka var Sirius plötsligt det hetaste laget på irakiska fotbollsforum, men så bröt förhandlingarna samman. Det som skulle bli århundradets kärleksaffär stannade vid en vårflirt, och Noor Sabri åkte tillbaka utan något kontrakt. Andra spelarnamn som surrade i luften under sillyn, eller möjligen tillbringade några dagar på Löten var: Uppsalagrabben Niklas Thor, amerikanen Josh Gardner, kanadicken Derek Gaudet, Sylviabacken Fredrik ”Lillen” Åström, Vallentunatalangen Amadou Jawo, legenden Johan ”Clage” Claesson, Sandvikenduon Mattias Wiklöf och David Svanberg, Motalaforwarden Niklas Högberg, Djurgårdslöftet Patrick Amoah, HTFF-backen Mtaka Simba, den tunge BP-anfallaren Arash Talibinejad och ex-siriusiten och målspottaren Johan ”P” Pettersson.


Motståndarna
Superettan 2008 var en bra mycket blekare upplaga än Superettan 2007. Ur serien försvann tre storlag: Norrköping och GIF Sundsvall uppåt, och Öster nedåt, och vidare blev vi av med rustika Ljungskile till Allsvenskan, och ointressanta Sylvia till division 1. Eftersom Allsvenskan utökades till 16 lag inför denna säsong så trillade endast ett lag ned ifrån Allsvenskan, och Superettan fylldes istället på med fyra lag underifrån. Laget som trillade ner blev Brommapojkarna, som vi ju hade fått mer än nog av under det tidiga 00-talet; BP hade fått en viss Kim Bergstrand som ny tränare, hade försvagats efter tapp av bl.a. en viss ”Tolle” Lagerlöf och den målspottande läkarstudenten Olof Guterstam, men hade ändå massor av lovande killar som bröderna Albornoz, Philip Haglund och en viss Joakim Runnemo. Och de fyra nykomlingarna var en riktigt trist samling lag, möjligen undantaget Assyriska, som gjorde comeback i Superettan efter ett år i Norrettan med en stark trupp, innehållande rävar som Martin Åslund, Dennis Östlundh och Göran Marklund. Den andra nykomlingen från Norrettan var Väsby United, som vi likt BP fått mer än nog av under de hårda åren – Väsby var numera farmarlag till AIK och tränades av Mikael Stahre som groomades till AIK-manager i förortsklubben. Från Söderettan anslöt Roar Hansens Ängelholm och Zoran Lukics Qviding; två på pappret riktigt profillösa lag som dock innehöll en del blivande stornamn: I Ängelholm ytterbacken Emil Salomonsson och målvakten Pär Hansson, i Qviding målbombaren Hannes Stiller och tekniske Tobias Sana.

Från föregående säsong fanns: Ett åderlåtet Degerfors, som tappat tunga namn i Andreas Drugge och far och son Berger, men som lånat in P från ÖSK. Våra ärkefiender ESK, som tappat stor-Rajalakso och Martin Andersson till Djurgården, men fått in ”Mål-Micke” Andersson från Bajen, den meriterade målvakten Djordje Pantic samt en hög oprövade öststatsspelare. Ett Åtvidaberg med dålig ekonomi, som dock behållit nyckelspelaren Kristian ”Pligg” Bergström och avige Haris Radetinac. Stabbiga Jönköpings Södra, där i stort sett ingenting hänt förutom att Nordins Olle bytts ut mot den okände Thomas Ek. Välbärgade Häcken, som tappat många av sina mer spektakulära namn som Teddy Lucic och Ari Skulason, men som samtidigt såg solida ut. Örgryte, som fått en nytändning efter beskedet att guldkalven Markus Allbäck skulle ansluta till sommaren. Falkenberg, som tappat sina två vassa anfallare Peter Vougt och Emir Kujovic och såg lika gråa ut som alltid, med undantag för den spanske färgklicken Penella. Nere i Skåne var Landskrona ett av få lag som såg bättre ut, med rutinerade Anders Linderoth vid spakarna. Bunkeflo hade gått ihop med grannklubben Limhamn och blivit LB07, men fått behålla sin absolut viktigaste spelare Erol Bekir, och Mjällby, slutligen, hade börjat bygga upp sitt kommande allsvenska lag, med värvningar av målvaktsveteranen Mattias Asper och det chilenska backblocket Juan Robledo.

Som seriefavoriter fick göteborgarna stå: Häcken, trots sina tunga spelartapp, och Örgryte, med en ny, skinande Allbäck-aura. Landskrona var den tredje kandidat – samt Sirius, av många omnämnda som dark horse, och i Expressen till och med tippade som seriesegrare.


Försäsongen
Försäsong är försäsong, och det ska inte dras för stora växlar på sådana. Men det här var en makabert dålig försäsong som borde ha fått varningslamporna att tändas – allt stod nog inte riktigt till i Sirius. Det inleddes i februari med en förlust mot AIK med 0-3 – okej, om man blundar för det faktum att Gnaget ställde upp med ett rent b-lag. Därefter följde två riktigt bra matcher, 1-1 mot allsvenska Gefle, varpå det blev en seger mot Djurgården med 2-1 på Årsta IP, efter mål av Luggen och Jallow. Men sedan såg det bedrövligt ut. Vi förlorade, som vi alltid gjorde, mot Valsta Syrianska med 0-1, samma siffror blev det sedan mot Hammarby, och mot seriekonkurrenten BP blev det 0-3. Mot division 2-laget Heby blev det en pliktskyldig seger med 3-1, men sen var vi tillbaka i förlorarspåret igen. Mot seriekollegan Assyriska blev det 2-3, innan det var dags för alla dåliga genreps mamma: mot division 1-laget Vasalund förlorade vi med horribla 0-6, med en vecka kvar till seriepremiären.

Sammanfattningsvis så hade vi inte fått ihop en enda lagdel inför seriestarten. Att försvaret skulle behöva lite tid för att spela ihop sig var kanske inte helt oväntat. Men mittfältet såg kraftlöst ut, anfallsspelet var impotent och målvaktsspelet darrigt. Den startelva som utkristalliserade sig kunde skrivas 4-4-1-1: Barjaktarevic – Tengroth, Gurra, Nordh, Luggen – Ekan, Gallo, Olsson, Mani – Ante – Gerndt. Och Hochen? Nja, det hette att han hade ”problem med ljumskarna” och ”låg efter i träningen”, men ryktet sade att han anlänt till återsamlingen 5 kg tyngre än när han tog vinterledigt, och det skulle nog dröja ett tag innan vi fick se Hoch-magi på Studan 2008. Tråkigt var också att talangen Sunshine drabbades av ett benbrott just som han höll på att sl sig in i laget.


Superettan – vårsäsongen

Tis 15 apr: Degerfors-Sirius 1-5 (1-3), Stora Valla
Min dag började med en rotfyllning. Och med genrepet i åtanke fruktade jag att resten av dagen skulle bli ungefär lika njutbar. Men det blev precis tvärtom. Seriepremiären blev till en sorts anakronism, som om vi plötsligt trillat genom en tidsspricka till år 2007, när allting bara flöt på. Från Stora Vallas usla kortsida fick vi se ett hypereffektivt Sirius mangla Degerfors: Gerndt kunde och borde blivit 2008 års premiärmålskytt när han kom fri efter tre minuter, men gotlänningen brände grovt – istället blev det en oväntad sådan när mittbacken Nordh stötte in Gallos frispark fyra minuter senare. Och så rullade det på med en osannolik effektivitet: Gerndt nickade in Ekans inlägg i 21:e minuten, och bara två minuter senare kom Mani runt på vänsterkanten och spelade snett-inåt-bakåt till Ante som placerade in 0-3. Halvleken avslutades sedan på ett lite skakigare sätt då Degerfors sökte och fick en straff, där Mano Garcia slog in 1-3, och Gurra räddade oss sedan från ytterligare en reducering då han stod ivägen på mållinjen. I andra försökte Degen lägga på lite press, men det slutade istället med två ytterligare kontringsmål i baken: Ekan sköt in 1-4 på ett halvdant vänsterskott, och i 74:e slog Gerndt en djupledsboll, Mani löpte, sköt och satte 1-5 bakom stackars Simon Nurme som inte räddat en enda boll och stod som en slokande påsklilja i målet. Fem olika målskyttar, varav tre nyförvärv; det var en mycket märklig premiär efter en lika märklig försäsong. Vissa lät sig omfamnas av optimism och allsvenska tankar, men själv var jag mest förvirrad. Var stod egentligen Sirius i år? Sirius inledde säsongen som serieledare, med Häcken i häcken två plusmål bakom.

Tis 22 apr: Sirius-Mjällby 1-1 (1-1),
Studenternas
Försäsongen var en lång rad av torskar, men premiärmatchen smakade fågel. Vilket som var Sirius rätta ansikte visste vi inte ännu, och hemmapremiären gick snarast i mellanmjölkens tecken. Studenternas gräsmatta var sedvanligt vårusel och hämmade det kreativa spelet, men den första halvtimmen fortsatte ändå Sirius på det i Degerfors inslagna spåret: Gerndt satte 1-0 redan i 7:e minuten sedan Ante tagit ned ett inlägg från Ekan och spelat fram. Och det fortsatte – Ante stångade sig fram och sköt i stolpen, Gerndt nickade Olssons inlägg i ribban – fram till den 27:e då Mjällby kvitterade genom Fejzullahu på en hörnretur. Och därifrån var det blekingarna som var det bättre laget och skapade de bästa chanserna. Unge herr Fejzullahu kom allra närmast ett mål då han helt ren lättade bollen över Barjaktarevic och prickade stolpen, medan Sirius bästa chans till ett segermål kom då Hochen nickade ned en långboll till en ren Gerndt, men denne sköt tamt på Dusan Melicharek i Mjällbymålet. Så vi fick nöja oss med ett kryss i en småtrevlig match, och vi fick även nöja oss med en publiksiffra på drygt 3500 åskådare – låter fantastiskt idag, men vi var förförda och vilseledda av publikfesterna under 2007. Snart skulle vi drömma våta drömmar om 3500 åskådare. Sirius på en fin fjärdeplats, två pinnar bakom Åtvidaberg på kvalplatsen ovan.

Mån 28 apr: Falkenberg-Sirius 2-1 (2-1), Falkenbergs IP

Efter en hygglig säsongsinledning så inleddes Millqvists, och Sirius, fall en blåsig måndagkväll i Falkenberg. För det var här Sirius två stora problem blommade ut i full dager: ett anfallsspel helt utan udd och en synnerligen darrig målvaktsuppsättning. Stackars Milan Barjaktarevic drömmer nog fortfarande mardrömmar om dagen då i stort sett allting gick fel – det inleddes i den 14:e minuten då Milan kom helt snett i en utrusning och fällde hemmalagets besvärlige anfallare Joel Johansson. ”Det var vinden som lurade mig”, sa Milan, men revanscherade sig också genom en kalasräddning på spanske Penellas straff. Men det hade bara börjat, och sju minuter senare slängde Milan ett inkast rakt i gapet på Penella, som spelade fram en helt ren Joel Johansson, och på friläget satt 1-0. ”Det var vinden”, sa Milan. Och även 2-0-målet fick vår målvakt ta på sig, då han missade att ta ned Penellas inlägg, och evighetsmaskinen David Svensson satte bollen i öppen kasse. När Milan så slog ännu en inspark i gapet på en gul fick han nog, och Tengroth fick ta hand om insparkarna under resten av matchen. Framåt var det inte mycket muntrare, men så fick Sirius ändå till en reducering innan paus, då Gallo gjorde ett drömmål: en nedtaging, ett skott utan ansats, och bollen satt i krysset från 40 meters avstånd. Nu hoppades man ju att Sirius skulle gå in med ny energi i den andra halvleken, men av detta blev intet. Sirius bollinnehav var massivt, men idéerna var få, och alla anfall slutade på samma sätt: En boll seglade in i straffområdet fullt med gula spelare, och nickades lika raskt därifrån av ett kortsnaggat halländskt huvud. Tjong, tjong och tjong med andra ord. Man hoppades naturligtvis att detta var en tillfällig dipp, men tyvärr var det snarare ett mönster som just hade etablerats, och som skulle komma att nitas fast i Sirius vårsäsong med tvåtumsspik. Sirius ned till sjundeplatsen, tre pinnar upp till Häcken på kvalplats uppåt, tre pinnar ned till J-Södra på kvalplats nedåt.

Tor 1 maj: Kirseberg-Sirius 1-4 (0-1), Kirsebergs IP (SvC, andra omgången)

Svenska Cupen: Resa 120 mil för att spela en skrattmatch mot division 3-laget Kirseberg från Malmö. Nåja, kul att få tillfälle att se skånska småplaner, och mål gjorde Sirius dessutom. Mani satte 0-1 på straff, och i den andra halvleken fick även Jallow, Elon och Olsson näta. Och så fick vi en kanonlottning i nästa omgång då vi skulle ställas mot Djurgården på hemmaplan. Men så snuvades vi på konfekten av den sannolikt sämsta idén i den svenska fotbollshistorien: Ett antal matcher i den tredje omgången, däribland Sirius-Djurgården, skulle spelas på Strömvallen i Gävle i ett ”cupsammandrag”, och som lök på laxen så skulle förbundet roffa åt sig alla intäkterna från matchen. Det hela var ett patetiskt försök att försöka hotta upp cupen, i själva verket hade man inte kunnat hitta på ett effektivare sätt att döda den totalt.

Tis 6 maj: Sirius-Landskrona 0-4 (0-2),
Studenternas
Fyra poäng på fyra matcher var inte en bra start, men samtidigt ingenting som borde få marken att gunga. Men den neurotiske herr Kris var otålig 2008. Redan efter hemmaförlusten mot Landskrona stod han i farstun och bankade på dörren. Och orsaken inte så mycket den skrala poängutdelningen som hur spelet såg ut, och framförallt hur Millqvist agerade. Trots att varenda kotte på Studenternas kunde se bristerna så stod Mille som handlingsförlamad vid sidlinjen. Och till råga på allt gick han ut på presskonferensen efter matchen och deklarerade att han var nöjd – ett uttalande som fick det att koka hos många supportrar.
Nåväl, Sirius gick ut och trillade boll med gott humör den här tisdagen, och den första halvtimmen fick skåningarna knappt låna bollen. Men allt passande och trixande ledde absolut ingenstans, framförallt inte till några avslut. Istället visade Landskrona hur det går till i Superettan; man väntade in Sirius misstag och slog till skoningslöst. För misstagen kom, i mängder. I 28:e slog García, som fått en ny chans sedan Barjaktarevic gjort bort sig, en oförlåtande utspark till Gallo, som gjorde en dålig nedtagning och slog en svår pass till Olsson, och denne slog i sin tur en bakåtpass i blindo som snappades upp av Calle Genberg – och så var det 0-1. ”Plötsligt fick jag bara bollen av dem”, sa den förvånade målskytten. Fyra minuter senare glömde två mittbackar helt bort att markera Cederqvist – och så var det 0-2. Och inte hade det gått lång tid i andra innan Mattias Eklund tilläts sprinta in i straffområdet; García försökte avvärja med en utrusning, men en solklar staff blev resultatet. Mikael Dahlgren stegade fram – och så var det 0-3. Med kvarten kvar försökte Sirius trycka på för en reducering, istället kontrade Landskrona, och med hela det framstormande bortalaget mot tre trötta Siriusförsvarare så kunde blåsvart bara titta på när Dahlgren passade snett-inåt-bakåt och Eklund sköt i krysset – och så var det 0-4. När allt redan var helkört producerade sedan Sirius sin bästa målchans då Luggen nickade från nära håll, men Sebastian Karlsson i målet gjorde en superräddning, och Sirius fick gå från den fjärde omgången mållösa och förnedrade. Ett pinnhål ned i tabellen, till en åttondeplats, två pinnar ned till J-Södra på negativ kvalplats.

Sön 11 maj: Assyriska-Sirius 3-0 (2-0), Södertälje Fotbollsarena

Var det tisdag den 6:e maj och hemmamatch mot Landskrona? Nej, det var söndag den 11:e maj och bortamatch mot Assyriska – det såg bara väldigt mycket likadant ut. Sirius trillade boll i mittens rike, men utan att åstadkomma någonting. Och när Assyriska stormade fram i motattacker hade Siriusförsvararna noll koll på anfallsparet Llumnica och ”Dinho” Ferreira; då Gurra skadat sig på uppvärmningen fick vi spela med en än mindre samspelt backlinje, med Luggen i mitten och Love på kanten. Att det dröjde 27 minuter till ledningsmålet föll fick vi vara glada för, men när Nordh än en gång släppte Llumnica förbi sig och tog till både armar och ben för att stoppa albanen så blev det såklart straff, och Dennis Östlundh slog in 1-0. Nästa mål föll precis innan pausen då Alex Perreira nickade in en hörna, och det var fullständigt rättvist. I den andra halvleken tilläts Sirius visserligen att ha boll, men man fortsatte med att skapa precis ingenting med den – noll (!) blåsvarta avslut antecknades i den andra halvleken, och till råga på allt så utgick Ante med en bristning: ”Det gör sjukt ont” sa Ante, och lugnade inte någon med det beskedet. Och för att fullborda en eländig dag kom 3-0 på övertid, då Dinho kom fri, fintade upp García på läktaren och la in bollen. ”Vi föll med flaggan i topp”, tyckte Mille, och var den ende i hela Södertälje som tyckte så. Det tycktes som att Siriustränaren satt allt lösare med bara fem omgångar spelade av serien. Ned till en tiondeplats, en pinne till godo till BP på kvalplatsen.

Lör 17 maj: Sirius-Djurgården 4-2 (3-2), Strömvallen (SvC, tredje omgången)

Så var det dags för Svenska Cupen och mötet mot Djurgården i Gävle som lockade hela 69 åskådare – det imbicilla cuparrangemanget bojkottades av i stort sett alla supporterföreningar inklusive Västra Sidan. Istället kunde vi på TV se hur allt det som inte fungerade i Superettan gick alldeles utmärkt mot allsvenskt motstånd – men så mötte vi ju också våra favoriter Djurgården som vi alltid på något sätt lyckades vinna över. Sirius satte 1-0 redan i 4:e minuten då Hochen nickade in sin egen straffretur, Gerndt satte 2-1 framspelad av Petter, och Petter själv satte 3-1 efter ett inspel från kanten. García gav oss sedan återigen huvudvärk över målvaktssituationen när han släppte in en hörna direkt i mål, men Sirius höll undan och utökade i den andra halvan, och Djurgården hade också sina målvaktsproblem: 4-2 kom sedan Pa Dembo Touray fumlat in ett skott från Gerndt. Visst var det kul att få någonting att glädjas över, men i slutänden var det tyärr inget trendbrott vi såg på våra TV-skärmar. Det var helt enket bara mycket lättare att möta ett allsvenskt motstånd som spelade ett lika naivt spel som vi själva gjorde.

Tor 22 maj: Sirius-Häcken 0-2 (0-1), Studenternas
I cupen mot Djurgården gick det bra, men tillbaka i Superettan såg allt ut precis som vanligt. Sirius hade boll och skapade noll. Häcken höll sina positioner, stod rätt, kontrade, skapade och gjorde mål. Precis som förra året hade gästerna en kvick liten typ som hette Daniel Larsson som Sirius bara inte kunde få stopp på, och länge var det bara García som höll blåsvart kvar i matchen, men i 27:e satt 0-1 då ett inspel rann igenom hela straffområdet och Jonas Henriksson bredsidade in bollen. Och 0-2 kom tio minuter in i andra, då Luggen missade en rensning, och Daniel Larsson tunnlade Love och sköt ett halvdant skott in i mål. ”Jag är förvånad att det gick så enkelt”, tyckte Häckens tränare Sonny Karlsson. Det var det ingen annan som var. Vi hade ett lag utan vare sig anfalls- eller försvarsspel, och vi hade en tränare som sade sig vara nöjd med vad han såg och pratade om ”bollar som inte ville in”, men som i själva verket stod totalt handfallen inför situationen.
   Så dagen efter Häckenmatchen slutade stackars Milles tränarjobb återigen med att han fick foten, och detta efter bara sex spelade matcher. Man kan tycka att tålamodet var anmärkningsvärt kort med tanke på att tränarduon höjts till skyarna efter den förra säsongen, men det kändes ända upp på läktaren att Mille inte hade en susning om vad som skulle göras för att vända trenden. ”Man kan inte sparka på 20 personer, så då får jag ta skulden”, kommenterade en lätt bitter Millqvist, och fortsatte: ”jag har synpunkter på klubben också, men de spar jag till mina memoarer”.
   Och den nya tränarlösningen blev hemvävd; in kom U18-tränaren och den gamle kultspelaren Johan ”Jocke” Mattsson, mest ihågkommen för sin unika löpstil. Vid sin sida fick han en assisterande tränare med liknande bakgrund: Andreas ”Brännan” Brännström, som startat säsongen som U21-coach och tränare för samarbetsklubben Sunnersta. Och det verkade åtminstone som att de nya tränarna kunde tillföra en av många saker som saknats tidigare: Hjärta. ”Jag har fått möjligheten att leda klubben i mitt hjärta, det är klart jag ställer upp”, sa Jocke, och fortsatte med: ”vi kommer att satsa på de spelare som har hjärta och lidelse för klubben. Det går inte att glida med och räkna med speltid.” Sirius nere under kvalstrecket på en trettondeplats, med bara tre mål tillgodo på ESK på nedflyttningsplats.

Sön 25 maj: Qviding-Sirius 2-0 (1-0), Valhalla

Blev det en Jocke-effekt? Nja, inte riktigt, för om något såg det snarare ännu sämre ut mot mediokra Qviding. Men det såg åtminstone annorlunda ut. Nu slapp vi se det poänglösa bollduttandet på mitten, och de mest huvudlösa försvarsmisstagen. Istället släppte Sirius initiativet till hemmalaget, och satsade på det som framförallt saknats i säsongens inledning: ett solidariskt försvarsspel. Och det var också en delvis ny uppställning: Ut med García, Nordh, Jallow och Ekan, och in med Fernberg, Olsson, Hochen (!) och Barjaktarevic i mål.
   Tyvärr såg det också eländigt ängsligt och passivt ut, och Qviding totaldominerade den första halvleken. ”Killer Stiller” missade helt öppet mål från någon meters håll, och domare Ekberg missade en tydlig straff när Barjaktarevic rev ned en vindröd anfallare, så att det bara stod 1-0 i paus fick vi vara tacksam för; målet föll i 42:a minuten sedan en genomskärare friställt Killer Stiller, som den här gången inte gjorde något misstag. Och tio minuter in på den andra halvan kom en dubbelsmäll för Sirius: Först satte Josef Karlsson 2-0 sedan Sirius stått och sovit vid ett Qvidinginkast, och strax därpå fick Mani syna ett direkt rött kort sedan den valpige domaren Andreas Ekberg känt sig förolämpad av Manis oskyldiga fråga: ”Är du dum i huvudet domarn?”. Utvisningen fick hursomhelst Sirius att tända till, och för första gången sedan hemmapremiären mot Mjällby visade vi nu upp ett funktionellt anfallsspel och skapade chanser. Petter sköt ett skott som Naurin tippade över, Gerndt sköt en frispark som Naurin tippade i ribban, Love kom fri från kanten men kunde inte bestämma sig för om han skulle passa eller skjuta och gjorde något mittemellan, och inhoppande Folkesson nickade Gerndts inlägg precis utanför. Men trots allt, inget avslut nådde nätmaskorna, och vi var nu uppe i nio mållösa halvlekar i serien. Det var siffror man inte skämtade bort. Men om man ville så gick det nu åtminstone att skåda ett svagt ljus i tunneln. Sirius under nedflyttningsstrecket på femtondeplatsen, en pinne upp till J-Södra på kvalplats.

Tor 29 maj: Sirius-Enköping 2-1 (1-0),
Studenternas
Efter bara en vecka var det slut på inskolningsperioden för Jocke-Brännan. För nu var det ångestladdat bottenmöte mot ärkefienden ESK som stod på schemat, och nu räckte det inte längre med små steg i rätt riktining. Nu gällde det bara att leverera. Och det var just vad Sirius gjorde. Precis som väntat så vägde matchens betydelse och prestige tungt på spelarnas axlar, och spelet såg ut därefter: Ängsligt, fegt och oskarpt. Men Sirius kämpade iallafall, och så, efter knappa halvtimmen smällde det till, och det var ingen mindre än Hochen som hittade nätet efter att under hela säsongsinledningen mest agerat tröjfyllning – Hochen tog emot bollen i straffområdet med ryggen mot mål, vände bort Superettans trögaste mittbackar, och placerade in bollen bakom den like tröge Djordje Pantic i målet, till ett enormt jubel från Västra Sidan. Och nu började Sirius skapa chanser på allvar: Gerndt frispelade Petter som sköt rakt på Pantic. Och i början av den andra halvan blir Gerndt frispelad hela tre gånger – den tredje gången, på en underbart känsligt djupledsinlägg av Hochen, sitter 2-0. Petter bränner sedan ännu ett friläge innan Flott-Bosse agerar och byter in Jamal Mohamed istället för den enormt tröga Viktar Sokal, och detta vänder matchbilden till pepparrötternas fördel: Med kvarten kvar pangade Mohamed in en frispark rätt i krysset, och sedan var det nervplågande ESK-press under matchens slutskede. Och med hjärtat i halsgropen fick vi se bollen dansa på Sirius mållinje efter en stökig hörna, men det var också den enda egentliga chansen de stabbiga i grönt lyckades prestera. Och Sirius tog hem sin kanske tyngsta trepoängare sedan kvalmatcherna mot Väsby 2006. Dock fortfarande nedflyttningsplats, då både J-Södra och LB07 också vann, tre måls målskillnad upp till Väsby på kvalplats.

Ons 4 jun: Brommapojkarna-Sirius 3-1 (1-0), Grimsta IP

Den här gången såg jag verkligen fram mot att besöka Grimsta. Min nya flickvän Karin bodde ju bara ett stenkast därifrån, så det kändes lite som att få se Sirius på min nya hemmaplan, och därtill förvärma på Vällingbys finaste krog – Baron. Dessutom fanns en viss optimism efter Enköpingsmatchen, men trots derbyseger så hade ingenting förändrats för Sirius. Vårt självförtroende var skört likt ett rö på ödeslätten, och den minsta lilla motgång räckte för att rasera det totalt. I bottenmötet mot Kim Bergstrands BP fick vi se två ängsliga och nervösa lag, och följaktligen var underhållningsvärdet nära nog noll. Nåja, lite rörligare var det nog i BP, och man blev också belönade när den blivande blåsvarte Joakim Runnemo i lugn och ro tilläts stå och sikta in sig vid straffområdeslinjen och sköt in 1-0 i krysset efter halvtimmen spelad. Målet gav BP självförtroende medan Sirius fortfarande stod kvar i startgroparna, men sju minuter i på den andra halvleken kvitterade blåsvart från precis ingenstans – Gerndt kom loss och blev fälld av Nordfeldt i målet, och på straffen satte Hochen 1-1. Stärkta av målet spelade Sirius sina fem enda minuter av bra fotboll, men snart tog BP över igen, och belöningen lät inte vänta på sig: unge James Frempong vände ut-och-in på Love på vänsterbacken, och spelade in till Christer Youssef som enkelt satte 2-1; fem minuter senare gick Youssef helt själv, och pinsamt oattackerad sköt han in ett löst skott bakom en trögrörlig Barjaktarevic. Den sista halvtimmen blev en ren överkörning, och att det stannade vid 3-1 var det bara att vara tacksam för. Att Barjaktarevic vann utmärkelsen som matchens lirare i blåsvart, trots insatsen på 3-1-målet, säger det mesta. Dessutom vann ESK, och Sirius var ny tabelljumbo. Fyra minusmål upp till Väsby på kvalplats.

Ons 11 jun: Sirius-Väsby 1-0 (1-0),
Studenternas
Och så var det dags för avstängningar, skador och sjukdomar också. Love var skadad, Antes comeback drog ut på tiden, Mani hade fått tre (!) matchers avstängning för sin undran om domaren var dum och i så fall var han var det, Gallo var avstängd efter en varning mot BP, och Fernberg var sjuk. Helt rätt läge för en riktigt disciplinerad grisvinst alltså. Vi fick se ett på allvar disciplinerat försvarsspel där alla verkligen hjälpte till, yttermittfältarna hade fått totalt motsatta roller; medan de under Mille sprang huvudlöst framåt så ägnade de sig nu åt att döda Väsbys anfallsytor. Och vi fick se ett lag som hellre spelade i sidled en framåt – inte det roligaste att se på, men belöningen blev att vi höll nollan för första gången sedan 17 september 2007. Och så blev det turligt nog ett mål framåt också: I 39:e slogs en hörna både snett och vint, och bollen hamnade hos Gurra som kunde placera in bollen i mål. Publiksiffran förtjänar också en notis; vid hemmapremiären var vi smått besvikna över publiksiffran på 3500, nu hade 783 åskådare letat sig till Studan. Nej, säsongen hade inte riktigt blivit vad vi förväntade oss. Men vi hade iallafall visat att vi kunde grisa till oss segrar mot bottenlag på hemmaplan. Ett skutt i tabellen upp ovanför strecket och en trettondeplats. Ett minusmål upp till LB07 på säker mark, två pinnar ned till J-Södra på nedflyttningsplats.

Sön 15 jun: Sirius-Ängelholm 2-2 (2-1),
Studenternas
De viktiga sexpoängsmatcherna i botten stod som spön i backen, och med några fördelaktiga resultat hade vi chansen att lägga lite mark mellan oss och de otäcka nedflyttningsplatserna. Och nog såg det lovande ut efter en veritabel drömstart mot de kycklinggula nordskåningarna – 2-0 efter bara tio spelade minuter: Gerndt la in 1-0 sedan Skoglund skjutit hårt och Pär Hansson lämnat retur, och 2-0 gjorde Hochen sedan han ensam tagit sig runt på vänsterkanten och petat in bollen. Men lyckan skulle vända, och en icke obetydlig roll i detta spelade den sannolikt sämste domaren som någonsin besökt Studan: Patrik Berglund var inte bara partisk, och dömde så gott som enbart frisparkar till de gulas fördel (6-17 i frisparkar löd statistiken), men han framstod dessutom närmast som mentalt instabil – vid minsta försök till kommunikation viftade han med korten, och enligt uppgift gick han till och med runt och provocerade Siriusspelarna under matchen. Nåja, delvis genom den märkliga rättsskipningen, och delvis genom egen förskyllan så hamnade Sirius snart under rejäl press. Reduceringen föll i 35:e minuten då Patrik Larsson sköt in 2-1 från nära håll på halvvolley, och dessutom tvingades Gurra utgå innan pausen med en stukad fot. Efter att Sirius gjort avspark i den andra halvleken tog det 30 sekunder innan bollen låg i hemmaburen, målskytt var återigen Patrik Larsson som den här gången nickade in ett inlägg. Gästerna var sedan närmast segern, men lyckades aldrig få in en segerboll – Patrik Larsson var nära men nickade utanför i fritt läge. Ekan var å sin sida nära att trots allt sätta ett blåsvart vinstmål, men en gul back räddade hans skott på mållinjen. Och så stannade det hela vid två delade poäng.

Mån 23 jun: Jönköpings Södra-Sirius 2-2 (1-0), Stadsparksvallen
Sällan har en match bytt ansikte så tvärt: I 62:e matchminuten hade de gröna redan intecknat de tre poängen på kontot. Drygt tio minuter senare hade allting ställts på ända, och oddsen var plötsligt helt och hållet på den blåsvarta sidan. Så att det till slut blev delad pott kändes inte helt tillfredställande. Sirius var sargat av skador, sjukdom och avstängningar, men det var ingenting mot J-Södra – 10 man saknades i hemmalaget, bl.a. lagkaptenen Christer Persson som var avstängd efter en dispyt med labile domaren Patrik Berglund. Men trots det så gick den första halvleken helt och hållet i grönt; mer för att Sirius var dåliga än för att Jönköping var bra. 1-0 föll redan i 11:e minuten, då blivande blåsvarte Söderbring assisterade Tommy Thelin, och Milan räddade sedan ett friläge från Andreas Nilsson. Och den andra halvan inleddes sedan på sämsta tänkbara sätt: Sirius hade en utspark, och sju sekunder senare låg bollen i Siriusburen, sedan Milans boll landat hos Karlefjärd, som slog en djupledsboll till Thelin, och denne placerade säkert in bollen till 2-0. ”Sånt där hör hemma i S:t Erikscupen”, tyckte en irriterad Jocke Mattsson efteråt. Men, med inget att förlora började Sirius så smått röra på sig. En löpvillig Gerndt hade haft flera lägen till lägen, och i 63:e slet han sig loss sedan Gallo vunnit en nickduell på mittplan, och reduceringen var ett faktum. Fem minuter senare var det dags igen – Gerndt loss, målvakten Axelsson ut, en frilägesutvisning och en frispark blev resultatet, och denna frispark slog Gerndt listigt och lågt till höger om muren, och in i nätet. 2-2! Och oddsen förbättrades sedan ytterligare när även Karlefjärd såg rött efter en andra varning – tjugo minuter kvar, och Sirius spelade elva mot nio. Sirius hade bjudits in i matchen som av en gåva från ovan, men de återstående nio smålänningarna belägrade sitt straffområde med ett handbollsförsvar; Sirius spelade runt, runt, men lyckades aldrig få något farligare avslut på mål. Och den poäng vi en kvart tidigare hade jublat högt över kändes plötsligt futtig och otillfredställande.

Lör 28 jun: Enköping-Sirius 4-1 (3-0), Enavallen (SvC, åttondelsfinal)
Sirius fick verkligen inte ut ett jävla skit av cupen 2008. Först tvingades vi till en svindyr Skåneresa för att ge ett malmöitiskt ängagäng en fotbollslektion. Sedan stal förbundet vår belöning i form av hemmamatchen mot Djurgården. Och när det var dags för åttondelsfinalen drog vi förstås den största möjliga nitlotten: bortamatch på Enavallen. En match man från början kan vara säker på att den blir en genomrutten upplevelse. Och dessutom tvingades Sirius flytta sin seriematch mot LB07 för att grannen skulle få spela cupmatchen under det langososande helvete som var stadens Hamnfestival – och skulle Sirius till äventyrs ändå lyckas ta sig vidare var konsekvensen indragen semester för spelarna – kvartsfinalen skulle nämligen spelas under Superettans två veckor korta sommaruppehåll.
   Så få upprördes när Sirius gjorde ett riktigt magplask på Enavallen. Vi ställde upp med ett hyfsat ordinarie lag, men utan tillstymmelse till vilja, och pepparrötterna hade helt kört över oss efter åtta minuter. Då stod det 2-0, 3-0 kom 14 minuter senare, och 4-0 kom också, i 50:e minuten, innan Gerndt slutligen reducerade till slutresultatet 4-1. ”Sirius visar inte cupen respekt”, gnälldes det på sina håll angående Sirius inställning. Sanningen var snarare att Sirius visade cupen exakt så mycket respekt den förtjänade.

Tis 1 jul: Sirius-LB07 1-2 (0-0), Studenternas
Det var tätt, tätt i botten av Superettan, och det var nu dags för den sjunde(!) raka sexpoängsmatchen. Sedan förra säsongen hade topplaget Bunkeflo blivit bottenlaget LB07, men man hade fortfarande kvar Sirius nemesis Erol Bekir, och de blåsvarta hade fortfarande det obegripligt svårt mot överklasskåningarna. Fram tills händelserna i 72:a minuten kan matchen trots allt etiketteras som ”OK”. Sirius förde trots allt matchen, om än utan att skapa alltför mycket chanser. Två bollar trillade visserligen in i den skånska buren, men båda dömdes bort för offside. En bit in på andra byttes Hochen in, och visade snart att hans rätta roll nuförtiden var super-sub – i 67:e minuten petade han in det viktiga 1-0-målet. Och nu borde vägen mot en trepoängare varit öppen, men så kom då den där hemska 72:e minuten: Efter en läcker Hoch-passning sprang Gallo i ensamt majestät mot motståndarnas mål, fri som fågeln på fiendens planhalva. Men som alla vet är det farligt med för mycket tid att tänka på; Gallo kunde inte bestämma sig för ett skott eller en dragning, och så kunde målvakten rädda bollen. Och medan Siriusspelarna deppade kontrade LB07; Daniel Sliper slog en passning till Ken Hansson som plötsligt var fri, och så var det kvitterat. Eländet fullbordades sedan när den jättelike amerikanen Chris Loftus nickade in Slipers inlägg till 1-2 fyra minuter från slutet. Och nu var vi definitivt tillbaka i den depression som nog egentligen är normaltillståndet för en Siriussupporter.

Sön 6 jul: Örgryte-Sirius 4-1 (2-0), Valhalla
Nu skulle Sirius ställas mot topplagen igen, och det gick förstås som man kunde befara. Nu spelade Sirius faktiskt bitvis ganska bra på Valhallas konstgräs, men vad hjälper det när försvaret dukar upp bjudning efter bjudning? Blåsvart hade faktiskt ett par goda chanser i den första halvleken, ett ryck och skott strax utanför från Gerndt, och en chip av Hochen som Dick Last tippade till hörna, men så kom den första bjudningen efter halvtimmen: Ett Siriusinkast gick helt snett, Fernberg tvingades brotta ned en hemmaback, och på frisparken hittade Zavadil skickligt Anders Prytz panna – och så var det 1-0. Sirius repade mod, men just när man hittat tillbaka in i matchen kom nästa baklängesmål; precis hela Siriusförsvaret gick bort sig när ÖIS väggade sig runt på högerkanten, Prytz kom loss, och Christian Lindström placerade in bollen bakom García – som fått hoppa in i målet sedan Milan kastat in handduken tio minuter innan avspark med knäont. Spiken i kistan kom i början av andra efter en hemmahörna, Prytz var ingen inblandad då han lobbade bollen över García mot stolpen, och Dennis Jonsson nickade in 3-0. Sedan bjöd ÖIS tillbaka med en mjäkig bakåtpassning som inhoppande Palmqvist snappade upp, och med 3-1 jagade Sirius ytterligare reducering. Men när Last höll tätt tappade man geisten, och istället spädde ÖIS på med 4-1 i slutminuterna, genom Alexander Mellqvist på hörna. Kasst, men inte överraskande, och nu var det äntligen dags för det efterlängtade sommaruppehållet, och en chans att lappa till de allra värsta bristerna i truppen under sommarsillyn.


Sommaruppehållet
Nu var det tid att rätta till misstagen som begåtts under vintersillyn. Överst på önkelistan: En stabil målvakt. Tvåa på önskelistan: En anfallskompis till Gerndt – Hochen hade målsinnet men saknade all form av kondition, medan Jallow och Folkesson hade löpstyrkan och viljan, men saknade målsinne. Och ingen av dem kunde hålla fast bollen högre upp i plan. Trea på önskelistan: En försvarsgeneral.

Och faktiskt så levererade sillytomten hundraprocentigt. Först in var målvakten; efter att ha prövat jamaicanen Ralston Robinson som till slut faktiskt dök upp på Löten, och slovenen Bojan Milic, fick vi napp på betydligt närmare håll, nämligen Örebros avbytarbänk. Den värmdes nämligen av den duktige och rutinerade Richard ”Dubbel-Richard” Richardsson, som var trött på reservrollen och ville få speltid till varje pris. Och i samma klubb hittade vi även vår anfallare, även om han tillbringat våren på lån i Degerfors: Johan ”P” Pettersson återvände till Studan, och var här för att stanna: Ett 2,5-årskontrakt kritades på, och P meddelade att allt mindre än ett långtidskontrakt inte var intressant. P hade haft en tung tid i Örebro län sedan han lämnade Sirius 2005 – hos seriekonkurrenten Degerfors hade det inte blivit ett enda mål. Där hade han å andra sidan hamnat i en obekväm och ovan kantroll, och meningen var nu att han skulle hitta tillbaka till målformen i en anfallsroll i Sirius.

Men det potentiellt intressanta anfallsparet P-Gerndt fick vi tyvärr aldrig se någonting av. Det är nämligen dags för kapitel två i boken ”Varför jag hatar lånespelare” (i kapitel 1 avhandlas en viss NWA) – när serien kickade igång mot Åtvidaberg fanns Gerndt oväntat inte med, och Jocke Mattsson pratade kryptiskt om att han inte var motiverad. Det visade sig snart att Gerndt var förlorad, AIK hade sålt iväg honom till Gefle, och Sirius var tillbaka på noll i anfallsfrågan. En ny jakt påbörjades, ett tag var det Sylvias Michael Kassyoussef som var hetast, men det var i Grekland vi till slut hittade honom: Demba Traore, svensk-finsk-malier med bakgrund i Vasalund, under senaste säsongen målspottare i Bylles gamla klubb Panetolikos, och med lystna blickar från AIK-håll på sig. Och på transferfönstrets sista öppna dag den 31:a augusti fullbordades så önskelistan när vår nye mittback presenterades: Haris Skenderovic, en tuff bosnier, även han med en bakgrund i Vasalund, men som tillbringat den senaste säsongen i tunisiska Monastir. ”Han hatar att förlora”, förklarade Jocke Mattsson. Och vi i Västra Sidan var också rätt så trötta på det, så detta hade alla förutsättningar att bli ett lyckat äktenskap.

Sommarsillyn avslutades sedan med att sportchefen Danny Frydman kastade in handduken. Danny hade arbetat ideellt på sportchefsposten under ett antal säsonger, och var en av de vi främst hade att tacka för Sirius förvandling från skitdåligt bottenlag i division 2 till publikfriande topplag i Superettan på bara tre år. Nu hade Dannys sista silly visserligen blivit misslyckad, men som sista insats så värvade han alltså in denna kvartett som skulle komma att spela en avgörande roll under ångesthösten 2008. Tillfälliga ersättare på posten blev ”stekar-duon” Gustav Sälgström och Michael Hansén som redan satt med i styrelsen.


Superettan - höstsäsongen

Lör 19 jul: Sirius-Åtvidaberg 1-1 (1-1), Studenternas
Traore och Skenderovic hade ännu inte anslutit, men två och ett halvt nyförvärv ställdes på planen: P och Dubbel-Richard – och så Ante som äntligen gjorde comeback efter två och en halv månads frånvaro. Och de första tio minuterna visade Ante vad som saknats i Sirius; Ante styrde och ställde och Sirius dominerade. I tio minuter, sedan vaknade Åtvid. Gamle Pligg laddade och sköt en mörsare i ribban, sedan var det Christoffer Karlssons – snubblande nära blåsvart för exakt ett år sedan – tur att skjuta, och denne hade centimetrarna på sin sida. Bollen satt från 25 meters håll, och så var det 0-1. Målet tände gästerna som tog över matchen helt, och Pligg satte ännu ett distansskott i virket, denna gång i stolpen. Men i halvlekens slut blixtrade Ante till och skickade in en perfekt avvägd djupledsboll mot en löpande Jallow, och i kamp med en Åtvidback lyckades han på något vis få in kvitteringsbollen i mål. Den andra matchhalvan blev sämre i kvalitet, en slutkörd Ante gick av i pausen, medan Åtvid mattades, och inget av lagen förmådde skapa mycket av värde med ett undantag: en språngnick från Jallow som prickade ribban. Mest glädjande med blåsvarta ögon var Dubbel-Richards insats; inga spektakulära räddningar, men äntligen hade vi en målman som utstrålade trygghet och som skänkte stabilitet till den så darriga försvarslinjen. Men dumma ESK vann över Falkenberg i samma omgång, och Sirius rasade därför ned till jumboplatsen, en pinne bakom LB07 på kvalplats och två bakom Degerfors på säker mark.

Mån 28 jul: Åtvidaberg-Sirius 2-1 (1-1), Kopparvallen

Det klagades på att Sirius år 2008 inte kämpade. Jag höll inte med om det – visst kämpade man, men alltför ofta utan tanke. När målvakten sparkade ut bollen sprang våra ytterbackar båda upp i banan som två glada hundvalpar, och när Sirius tappade bollen tio sekunder senare tvingades de löpa 60 meter hemåt. Eller så skarvade Jallow bollen framåt till ingen alls. Eller så passades det runt, runt i all oändlighet i jakten på ett avslutsläge som aldrig kom.
   I Åtvidaberg inledde vi visserligen bra. Ante dominerade, P löpte, och gjorde dessutom ett efterlängtat mål: 0-1 i 7:e minuten, då Petter chippade fram en boll över backlinjen, och P slank igenom och sköt i steget. Men så småningom började Åtvid gradvis ta över, och särskilt när P tvingades lämna planen efter halvtimmen med en lättare skada. Strax därefter kom kvitteringen: gamle Pligg slog en väl avvägd frispark, och skyttekungen Ricardo Santos tog ned, vände om och placerade in bollen. I andra var Sirius totalt utspelade, och ledningsmålet föll efter bara sex minuter när vår nuvarande skadedrabbade vänsterback Jeppe Arvidsson spelade fram Oskar Möller, som dribblade sig in i straffområdet och placerade in 2-1. Och där stannade det också, vilket man får vara tacksam för. Blåsvart var helt under isen och var satta under en konstant press, men turen och Dubbel-Richard räddade oss från fler baklängesmål. Oförändrat tabelläge, Sirius fortsatt jumbo.

Mån 4 aug: Sirius-Degerfors 0-0,
Studenternas
Det hade ju varit smart att spara några av målen från premiären till den här matchen. För medan i stort sett vartenda avslut på Stora Valla gick in, så hittade inget av de 14 avslut Sirius avlossade i returen till nätmaskorna. Och Simon Nurme, som lika gärna kunde ersatts av en pinne i premiärmatchen, hade plötsligt förvandlats till en fantom på mållinjen, i synnerhet då han fingertoppsräddade Antes nick från någon meters håll. Vidare hade Mani ett farligt volleyskott, Ante två distansskott och en lobb strax utanför, Petter en språngnick, P ett sumpat friläge, och vårt inhoppande nyförvärv Demba en straffsituation – som blev till varning för filmning. Det må ha varit mot muggiga Degerfors, men det var nog Sirius bästa match hittills, och ändå lyckades vi inte vinna. ”Det känns som att vi är motarbetade av Gud”, summerade Ante. En känsla jag själv hade levt med under större delen av mitt supporterliv. En ynka poäng tog ändå Sirius upp över nedflyttningsstrecket och en fjortondeplats, två plusmål tillgodo på ESK på nedflyttningsplats, två pinnar upp till Degerfors på säker mark.

Sön 10 aug: Mjällby-Sirius 1-0 (1-0), Strandvallen

Dags att låta sommarplanerna styras av spelschemat: Sensommaren skulle tillbringas på vackra Hanö och Österlen – men först skulle jag låta en fotbollsmatch förstöra semesterhumöret. Mjällby var en svår motståndare, inte minst sedan man sommarvärvat den gamle skyttekungen Niklas Skoog, men matchhjälte blev i stället den välväxte chilenaren Robledo som nickade in 1-0 på hörna redan i 7:e minuten. Sirius gjorde annars en stark match på Strandvallen, och framförallt tycktes det som att vi fått ordning på sorgebarnet försvarsspelet. Backlinjen, bestående av Fernberg, Nordh, Gurra och Luggen, var i stort sett prickfri. Även anfallsmässigt var Sirius med i matchen, vi fick iväg skapliga 13 avslut, och närmast kom inhoppande Demba då han fri med Asper lobbade bollen strax utanför. Men tyvärr var Asper och Robledo för bra, och Mjällby höll tätt, och som lök på laxen rök Antes baksida igen strax innan pausvilan. En förlust med äran i behåll blev resultatet, men det hade vi inte särskilt mycket nytta av. Nu var vi uppe i åtta raka matcher utan vinst. Sirius kvar på fjortondeplatsen, nu med tre pinnar upp till J-södra på säker mark.

Ons 13 aug: Sirius-Falkenberg 2-1 (1-1),
Studenternas
Det var två av de absolut fulaste målen som någonsin gjorts på Studan. Men det var också två av de skönare målen som gjorts på Studan, för de gav oss den första vinsten på över två månader. Falkenberg var inget motstånd att skratta åt; man hade sex vinster på de sju senaste matcherna, man hade seriens skyttekung i Joel Johansson, och man tog dessutom ledningen i 17:e minuten när Robin Ganemyr nickade in en hörna. Men Sirius ville verkligen vinna den här dagen, man satte tryck på FFF-försvaret men utan att komma till några egentliga chanser. Till slut krigade Gurra in bollen på ren jävla vilja; i 37:e minuten kom kvitteringen då Gurra nickade en hörna, Stojan Lukic räddade med en benparad, bollen tog i stolpen och tillbaka till Gurra, som fick en fot på bollen, men Lukic räddade igen, och bollen hamnade återigen hos Gurra som den här gången forcerade in bollen i mål med hela kroppen. Stärkta av detta klev Sirius in i andra och började såra de gula gästerna på allvar, och dessutom kom en glödhet Hoch in. I 67:e kom Hochen loss efter en fin framspelning av Petter, och kapades med straff som följd. Hochen tog själv hand om denna, men Lukic räddade. Returen gick ut till Hoch som fick en felträff och missade, men i samma sekund hade den gula backen Tibor Joza rusat till, och styrde olyckligt in bollen just när Lukic skulle till och ta den. Och efter lite övertidsdramatik – Björn Carlsson fick skottläge i straffområdet, och bara Gurra på mållinjen stod ivägen för kvitteringen – kunde Sirius fira den extremt efterlängtade trepoängaren. Sirius upp en plats i tabellen, som dock var ett getingbo – sex plusmål tillgodo på ESK på nedflyttningsplats, en pinne upp till J-södra på säker mark.

Tor 21 aug: Landskrona-Sirius 0-1 (0-0), Landskrona IP

Landskrona var precis det Sirius var i våras – ett lag som var bra på att kladda med bollen men usla på att komma till skott. Sirius kom till Landskrona med en plan att hålla tätt, och man gjorde det utan problem trots att det blåsvarta spelet bitvis var direkt dåligt. BoIS-arna presterade ingenting utöver långbollar som seglade in i Sirius straffområde och lika enkelt nickades bort, och i andra halvleken började Sirius dessutom kontra sporadiskt. Och succén var fullständig när en av dessa kontringar dessutom resulterade i ett mål: Super-sub Hochen slog en perfekt avvägd djupledspassning till P, som löpte ifrån sin försvarare, och fri med målvakten placerade han in 0-1 invid stolpen och målfirade med att kyssa klubbmärket – ett typiskt P-mål av P, som dittills hade haft det lite motigt med målskyttet. BoIS kom aldrig närmare ett mål än Cederqvists nick i ribban – som dessutom vinkades av för offside – Landskronapubliken buade ut den mer än lovligt bleka insatsen, och tränaren Anders Lindroth erbjöd sig i princip att avgå. Hos blåsvart var det muntrare miner efter två raka vinster för första gången under säsongen. Sirius på en tolfteplats och säker mark! Två plusmål tillgodo på LB07 på kvalplats och tre pinnar till ESK på nedflyttningsplats.

Sön 24 aug: Sirius-Assyriska 3-1 (1-0),
Studenternas
Haris Skenderovic var en viktig beståndsdel i Sirius nya och täta backlinje. Men det alla minns honom för idag är förstås hans ojämförliga furbo, och hur han på ett oerhört förslaget sätt lyckades trashtalka Sirius till numerära överlägen två gånger om; den första gången var det Assyriskas Martin Åslund som blev offret.
   Sirius tog sig an topplaget Assyriska med självförtroende, vilja och kyla. Assyriska satte press, men nu hade Sirius inte några som helst problem att avvärja attackerna; man stod rätt i positionerna, bröt i rätt ögonblick och spelade sig lugnt ur situationerna. Och så fick vi en liten present av domaren Martin Olsson, då han tilldelade Sirius en straff efter Ilyas Merkes till synes korrekta tackling av Love, och på denna satte P 1-0 i 26:e minuten. Sirius hade bara haft två vilodagar sedan Landskronamatchen och var smått slitna, och sattes under allt tuffare press i början av andra, så då kom 2-0 mycket lägligt – Love slog en crossboll till Petter, som laddade och sköt in bollen i krysset från 25 meter; en läglig revansch för Petter som blivit kritiserad för sin okänsliga inläggsfot. Och sedan var det dags för skärmytslingen mellan Åslund och Haris; det var då en Assyriskafrispark slogs mot Sirius straffområde som Haris plötsligt segnade ned, och domaren halade efter lite diskussioner upp det röda kortet och visade ut Åslund – en stämpling på foten tydligen. Strax därefter kom också 3-0 då Petter spelade fram P till ett typiskt P-läge, och fri med Rytterbro satte han spiken i kistan. Assyriska fick sedan ett tröstmål genom Göran Marklund på straff sedan domaren kompenserat för Sirius billiga straff i den första halvleken, men det gjorde inte ont – Sirius hade tagit sin tredje raka seger, och samtliga dessutom mot lag på den övre tabellhalvan. Höstformen var här! Sirius kvar på en tolfteplats, nu med två poäng tillgodo på LB07 på kvalplats och hela sex pinnar till ESK på nedflyttningsplats.

Tor 4 sep: Häcken-Sirius 8-0 (1-0), Rambergsvallen

Det är skam, det är fläck på Sirius banér, att vi stoltserar med den största förlusten i Superettans historia. Och det underliga är ju att den fruktansvärda förlusten kom i ett läge när Sirius faktiskt hittat både formen och ett fungerande försvarsspel. Den första halvleken var ändå en helt normal match, även om Häcken var det bättre laget så stretade Sirius på, och matchen gick till pausvila med hemmalaget i en fullt rimlig 1-0-ledning. Men det var i den andra halvleken som allt, precis allt, rämnade. Den inleddes med en straffsituation för Sirius, men domaren friade, Källqvist tog en snabb inspark, och vips hade Daniel Larsson kontrat in 2-0 (Har vi haft mer problem med en enskild spelare än Daniel Larsson? Det var alltid han som ställde till det. Skulle möjligen vara Erol Bekir då). Pierre Gallo tjafsade till sig en varning i samma situation, och fem minuter senare gick han in i en fullständigt huvudlös tackling, och så var det färdigspelat. Med tio man kvar på plan begick Sirius någon sorts taktisk harakiri, man ställde upp tre man på innermittfältet och släppte kanterna, vilket ledde till att Larsson, Jonas Henriksson och Paulinho fick fullständig lekstuga med stackars Gurra och Fernberg på ytterbackarna. 3-0 kom efter 60 minuter, och sedan visade Häcken ingen som helst nåd. På övertid skruvade brassen Everton in en frispark in i krysset, och stackars dubbel-Richard kunde bara titta på, precis som han gjort sju gånger tidigare. Eländigt nog var matchen dessutom TV-sänd, och på O’Learys i Uppsala vred sig ett 30-tal Siriussupportrar i plågor. ”Vi skämde ut oss och alla såg på”, konstaterade Haris efteråt och fortsatte: ”Det är pinsamt och det gör ont.”
   Så hur kunde det egentligen hända? Till att börja med kan man konstatera att Häcken passade Sirius illa under de här Superettanåren. Häcken var ett topplag men ville ändå inte ha särskilt mycket boll, utan satsade istället på snabba och vassa anfall, och där var man bra på att såra Sirius ganska tröga backlinje. Sedan var det antagligen en olycklig kombination av den inställning de båda lagen kom till matchen med: Sirius kom med självförtroende som skulle visa sig slå över till övermod, medan favorittyngda Häcken, som kom från sju raka matcher utan vinst, kom med en läskig beslutsamhet och fokus. Och så var det förstås Gallos idiotiska utvisning, i kombination med det totala taktiska haveri som följde på denna. Det var skamligt, det var dyrköpt då målskillnaden förvandlades till en förlorad poäng, och det sådde på nytt osäkerhet och tvivel på vår förmåga. Sirius kvar på en tolfteplats, med en poäng (och förstörd målskillnad) tillgodo på LB07 på kvalplats och sex pinnar till Degerfors på nedflyttningsplats.

Sön 7 sep: Sirius-Qviding 4-0 (2-0),
Studenternas
Sirius studsade tillbaka direkt mot Qviding, men bakom de övertygande segersiffrorna döljer sig en ganska skakig insats. Kölhalningen på Hisingen hade satt sina spår på psyket, och Dubbel-Richard förklarade känslan som att ”Vi visste inte om det skulle se ut som vanligt eller som i torsdags”. Och inledningen var svag; den första halvtimmen skapade Sirius ingenting medan göteborgsgästerna låg på. Men så fick vi se två moment av Antebriljans inom några minuter: Efter exakt 30 minuter drev han bollen framåt på mittplan och slog en stickare till Petter som tajmade löpningen från högerkanten perfekt och avslutade med en bredsida till 1-0. Och bara minuten senare kom reprisen, men den här gången kom löpningen från P och vänsterkanten och avslutet satt i krysset istället för gaveln. När Ante minuten senare kom i ännu ett läge kapades han brutalt av Angelo Vega och så var det klippt igen – för tredje gången under säsongen lämnade han planen med en brusten baksida. Men ännu var självförtroendet inte reparerat, Sirius gick ut i andra med ängslan och osäkerhet, gästerna tilläts återigen att helt föra spelet, och det var bara deras oskicklighet i avsluten som räddade oss. Och sen klev Haris in på scenen igen: Denna gång var det den rutinerade Mattias Gravem som föll i fällan och besvarade de bosniska provokationerna med en lätt lavett; Haris tog självklart chansen och stöp till marken, och domare Keijo Hyvärinen drog upp det röda snabbare än Lucky Luke. I ett numerärt överläge kunde de överkänsliga blåsvarta nerverna äntligen stillas, och vi bjöds på två vackra mål till: Mani spelade bollen bakåt till Fredrik Olsson som fick på en mörsare till 3-0, och 4-0 kom på övertid sedan Petter spelat fram Love, som stilfullt chippade in bollen.
   Och Haris Skenderovic var en av flera spelare som klöv Västra i två falanger denna säsong. En del ansåg att Haris agerande var fullständigt omoraliskt och inte hörde hemma på en fotbollsplan, oavsett vilken tröja han bar. Men en majoritet av västringarna såg ändå pragmatiskt på saken: Haris hjälpte Sirius att vinna fotbollsmatcher, och för detta skulle han hyllas. För vinna fotbollsmatcher var sannerligen någonting vi behövde hjälp med. Sirius kvar på en tolfteplats, med fyra sköna poäng tillgodo på LB07 på kvalplats och nio pinnar till Degerfors på nedflyttningsplats.

Mån 15 sep: Enköping-Sirius 1-0 (0-0), Enavallen

Det här blev mitt sista besök på Enavallen, förhoppningsvis någonsin. Nu hade jag fått nog, och svor på att inte återvända förrän Enavallenspöket var fördrivet för gott. Det var en alltigenom miserabel kväll: Kallt och rått, glest på läktarna, halvdan stämning, urusel fotboll, noll målchanser... och så avslutades skiten som vanligt med att Sirius förlorade på det mest förnedrande sätt som var möjligt. Själv hade jag min disputation tre dagar framför mig, det var alltså inte läge att ställa mig och skrika sönder rösten i klacken, så istället satt jag och frös på pressläktaren där jag dessutom blev utsatt för dumdryga hånflin och gliringar från hemmalagets representanter.
   Det som till slut avgjorde matchen efter 80 minuters icke-fotboll var att Nordh skulle spela upp bollen, och blev stressad av ESK’s brasse Bruno Soares. Det kloka valet hade naturligtvis varit att tjonga bollen upp på läktaren, men istället försökte Nordh sig på någon sorts dribbling, och Soares stal bollen som godis från ett småbarn. Och vem spelade han vidare till? Jo, ingen mindre än ESK’s numera spelande tränare, Jeppe Blomqvist, som i med de sista krafterna i sitt sargade knä gjorde sin karriärs sista fotbollsmål när han stilfullt lobbade in bollen bakom Dubbel-Richard – och därmed såg han dessutom till att Sirius årliga förlust på Enavallen blev omskriven i riksmedia. Sirius kvar på en tolfteplats med fyra poäng tillgodo på LB07 på kvalplats, men ESK knappade in och krympte nedflyttningsmarginalen till sex poäng.

Ons 24 sep: Sirius-Brommapojkarna 2-2 (1-1),
Studenternas
När vi mötte BP på våren var det i ett bottenmöte, men nu på hösten hade de rödsvarta blivit ett topplag – men så tränades de ju också av Vår blivande Sol, Kim Bergstrand. Slutresultatet, ett kryss i en svängig och spännande match, kunde ses som både en vunnen och två förlorade poäng. BP började bäst och tog också ledningen, då Markus Karlsson sköt in en frispark via muren i 20:e minuten, men Sirius fick en snabb och tursam kvittering då Ante löpte loss och kapades i straffområdet, och P satte strallen till 1-1. I andra blev det tungt, BP låg på, och Dubbel-Richard höll Sirius kvar i matchen. Och dessutom tvingades Sirius till tre tidiga byten: Sunshine gick sönder tidigt i den första halvleken, Antes utgick skadad tidigt i andra för fjärde gången under säsongen, och sedan fick dessutom Gurra gå ut. Till råga på allt hade vi domaren Andreas Ekberg emot oss som vanligt, men ändå, mot alla odds, tog Sirius ledningen i 66:e: Fernberg skickade in en hög slumpboll i straffområdet, och Luggen knuffade undan sin markering, tog ned bollen och sköt upp den i nättaket. Nu jagade plötsligt Sirius mål, och Demba fick två superlägen till 3-1, först då han och Mani kom i två-mot-ett läge men passade bort bollen, och sedan på Gallos inlägg som Demba tog emot, men sedan totalmissade avslutet. Men Sirius kroknade, försvagade av de framtvingade bytena, och i 89:e minuten hade BP jobbat ihop till kvitteringen då Talibinejad fick in bollen efter en hörna, och i slutänden fick vi nog vara rätt nöjda med en poäng eftersom Markus Karlsson sköt ännu en välslagen frispark rätt i ribban. Sirius kvar på en tolfteplats, nu med tre poäng tillgodo på J-Södra på kvalplats och sex pinnar till Degerfors på nedflyttningsplats.

Tis 30 sep: Väsby-Sirius 1-2 (0-1), Vilundavallen

Få, om ens någon, spelare i Superettan hade ett bättre poängsnitt per spelad minut än Hochen hösten 2008. Gång efter gång hoppade han in i andra halvlek och avgjorde matcherna med en smart framspelning eller ett kliniskt avslut, och många supporterröster skrek naturligtvis efter Hochen från start. Men Jocke Mattsson var obeveklig: ”Han håller inte för 90 minuter” sa Siriustränaren, och så var det med det.
   Matchen, som presenterades av ”Blomsterpinglan på Centralvägen”, var jämn till en början. Väsby dominerade på kanterna med sina tekniska yttrar Martin Mutumba och Mikael Thorstensson, men Sirius mittförsvar Gurra-Haris höll rent. Hos Sirius var det Ante som dominerade, och han inledde med att bomma ett friläge, då han framspelad av Mani halvmissade rakt på NWA i hemmmålet. Men Ante fick sin revansch i 26:e, då han återigen framspelad av Mani sköt ett inte särskilt välriktat, men stenhårt skott som NWA inte kunde hålla. Väsby kvitterade tidigt i andra sedan man passat sig fram i straffområdet, och Thorstensson avslutat med en bredsida, och sedan dominerade de konsumgröna, fram till 70:e då en viss Hochen kom in i spel. Och tio minuter senare var vår löpsvage men briljante super-sub matchhjälte; S:t Cyr slog inlägget, P skarvade vidare, och Hochen sköt in 1-2 på volley. Ett jättekliv mot nytt kontrakt var taget. Nära nytt kontrakt! Sirius kvar på en tolfteplats med sex sköna poäng tillgodo på J-Södra på kvalplats och sju pinnar till ESK på nedflyttningsplats.

Lör 4 okt: Ängelholm-Sirius 1-0 (0-0), Ängelholms IP

Min nyvunna doktorsgrad firade jag med att åka ned till ett oktobergrått, folktomt och deprimerande Nordskåne och se en uddamålsförlust. Ängelholm var ju nykomlingar i serien och drog typ 400 åskådare till sin hemska IP, men på planen var man flera mil före Sirius. Man tog sig fram på kanterna, man tog sig fram i mitten, och det var en konstant press mot Siriusmålet, men vår backlinje spelade prickfritt, och om något slank igenom så tog Dubbel-Richard hand om det. Framåt hände däremot ingenting; Sirius hade ett – ofarligt – skott på mål, och Jocke Mattsson gjorde ett dubbelbyte redan efter 30 minuter då de småslitna Ante och Petter gick ut och Hochen och Olsson kom in: ”Vi behövde göra någonting, spelarna sprang och gömde sig”, förklarade Mattsson. Till slut kom också det välförtjänta målet i 68:e, då en helt omarkerad Patrik Larsson nådde högst på en hörna. Sirius skapade till slut en ordentlig målchans då Gallo fick bollen vid straffpunkten, men skottet stressades iväg och gick utanför. Tabelläget oförändrat.

Mån 13 okt: Sirius-Jönköpings Södra 2-2 (0-1),
Studenternas
När kvallaget Jönköping kom på besök gällde en enda sak: Att inte förlora, och därmed bjuda in smålänningarna i kampen om att undvika kval. Olle Nordin hade återigen dragit på tränaroverallen efter att Thomas Ek givit upp mitt under säsongen, och Olle mönstrade ett aggresivt lag som Sirius hade stora problem med i den första halvleken. Gästernas Tomas Backman nickade in 0-1 i 25:e efter ett långt inkast och demonstrerade därmed ännu en gång att fasta situationer var Sirius akilleshäl. Framåt presterade Sirius ingenting utöver långbollar mot en isolerad P på topp, men när Ante för sjätte gången under säsongen gick ut, denna gång med skadad tå, tvingades Mattsson till en förändring som blev lyckosam: I andra ställde Sirius upp med en diamantformation, med Demba och P på topp, och Hochen i en offensiv mittfältsroll, och detta gav utdelning direkt: Efter en hörna gick bollen tillbaka till hörnläggande Mani, och han skickade in ett nytt inlägg som Luggen nickade in till 1-1. Nu tog Sirius över, men så fick Jönköping plötsligt ett olyckligt mål då Kristen Viikmäe sköt ett skott som Luggen råkade styra in. Men Sirius skulle få den nödvändiga poängen för en ångestfri avslutning av oktober, och det var äntligen sommarförvärvet Dembas tur att näta efter en höst full av målsumpande: Luggen kom runt på sin kant, och via Mani och Olsson nådde bollen Demba som vände bort sin försvarare, och distinkt placerade in 2-2 som om han aldrig gjort annat. Sirius kvar på en tolfteplats med ett bibehållet avstånd på sex poäng till J-Södra på kvalplats och åtta pinnar till ESK på nedflyttningsplats.

Sön 19 okt: LB07-Sirius 1-1 (0-1), Malmö IP

En poäng var vad Sirius behövde ta med sig hem från Malmö för att säkra nytt kontrakt, och en poäng var också vad man tog efter att Sirius bogeyplayer nr 1, Erol Bekir, kvitterat på övertid. Sirius tog ledningen i 8:e minuten sedan Luggen slagit ett inlägg, Petter skarvat vidare, och Mani nickat in bollen från nära håll. Och när tavlan dessutom visade att Jönköpings Södra låg under med 0-2 tog energin slut hos blåsvart. LB07 hade däremot inte kontraktet klart, och pressade på rejält för att vända matchen, men Dubbel-Richard höll Sirius kvar i matchen ända tills klockan tickat in på övertid, då alltså Bekir nickade in 1-1 via ribban. Och därmed missade vi vår förmodligen sista chans i historien att besegra laget från Malmös gräddhylla. Men det spelade mindre roll nu – det skulle bli ännu ett år i Superettan, vilket det sannerligen inte såg ut som 2½ månader tidigare. Vem som skulle leda Sirius 2009 stod dock skrivet i stjärnorna, eftersom Jocke Mattsson redan nu meddelade att tiden och energin inte räckte till för en fortsättning. Kontraktet klart! Sirius på en tolfteplats med ointagliga sju poäng till J-Södra på kvalplats.

Lör 25 okt: Sirius-Örgryte 2-2 (0-1),
Studenternas
Så kryssade sig Sirius till slut lugnt i hamn. Det var två nöjda lag som möttes på Studan: Örgryte nyblivna Allsvenskar, och Sirius med ett förnyat Superettakontrakt i bagaget, och det märktes på stämningen – vi skålade till och med tillsammans med Örgrytesupportrarna som besökte oss på vårt tillfälliga förvärmningshak Bullit. Det blev en trevlig lördagseftermiddag på Studan för de flesta – dock inte för Alexander García som fick chansen att spela för ett nytt kontrakt, men istället drog på sig en frilägesutvisning i 39:e minuten, då han rusade ut och fällde en frisprungen Boyd Mwila. I målet ställde sig nu junioren och AIK-tränarnamnen Andreas Ahlm, som dock inte kunde hindra Robin Jonsson från att sätta 0-1 på straffen. Sirius kvitterade tio minuter in på andra då Gurra nickade in Gallos frispark, ÖIS återtog ledningen när Allbäck styrde in 1-2 i 64:e, innan Hochen satte punkt för säsongen med fem minuter kvar när han tog emot en smörpassning från Palmqvist och avslutade karaktäristiskt kliniskt till 2-2. Den trevliga stämningen avbröts tillfälligt när Allbäck och Gurra rök ihop i slutminuterna, men vi var snart på prima humör igen när det stod klart att grannen ESK sa tack och hej till elitfotbollen i den sista omgången. Ännu en säsong i Superettan låg framför oss. Och den här gången garanterat Enavallenfri.

 Örgryte
 30 17 6 7
 57-32 57
 Häcken
 30 15 10 5 58-28 55
 Brommapojkarna
 30 16 6 8 45-29 54
 Assyriska
 30 15 7
 8 49-35 52
 Ängelholm 30 14 9 7 51-33 51
 Åtvidaberg
 30 14 8 8 43-37 50
 Falkenberg
 30 12 8 10 43-38 44
 Mjällby
 30 12 7 11 44-36 43
 Väsby
 30 11 6 13 38-36 39
 Qviding
 30 9 11 10 39-41 38
 Landskrona
 30 10 8 12 36-44 38
 Sirius 30 8 9 13 38-53 33
 LB07
 30 5 11 14 26-48 26
 Jönköpings Södra
 30 5 11 14 26-50 26
 Enköping 30 8 2 20 37-70 26
 Degerfors 30 5 9 16 27-47 24


Skytteligan
Hochen 7, Gerndt 6, P 6, Gurra 3, Ante 2, Mani 2, Petter 2, Luggen 2, Nordh 1, Ekan 1, Gallo 1, Palmqvist 1, Jallow 1, Olsson 1, Love 1, Demba 1

Det krävdes inte mycket för att bli skyttekung i Sirius 2008 – Hochen spelade sju matcher från start, gjorde lika många mål, och tog med detta hem titeln. P och Gerndt spelade varsin halv säsong och gjorde på detta sex mål var. Årets m.v.p. ansågs dock allmänt vara Richard Richardsson – hade vi inte fått in en riktig målvakt under sommar-sillyn hade det bara varit att förbereda sig för matcher på Aspuddens IP i Norrettan 2009.

Sammanfattning
Sett till de avgörande misstag som gjordes under silly season inför 2008 så är det inte utan att vi hade förtjänat att åka ur detta år, men som tur var så lyckades klubben att lappa ihop de mest akuta bristerna under sommaren. Vi startade alltså säsongen med två målvakter helt utan erfarenhet av seniorspel, en backlinje där vi tappat två ordinarie spelare och ersatt dessa med en vänsterytter från division 1, och en mittback som inte spelat på två år. Vi hade vidare en tränare som satt fast i gamla spelmönster och som inte tycktes ha förtroendet från truppen och vi hade en skyttekung som kom tillbaka överviktig och otränad efter ledigheten. Tittar man i backspegeln framstår det som helt obegripligt att det faktiskt talades om Sirius som allsvenska kandidater inför 2008.

Men som tur var visade styrelsen och den sportsliga ledningen handlingskraft. Mille fick gå i tid, så att Jocke Mattsson och Brännan fick tid på sig att sätta sin spelidé. Och under sommarsillyn tätades de stora hålen i truppen på ett förtjänstfullt sätt – Demba hittade visserligen aldrig riktigt rätt, men tre av fyra sommarvärvningar var med beröm godkända. Och med ett fungerande försvarsspel så började det dessutom stämma för några av vinterns hårdast kritiserade värvningar: Nordh växte ut till en duglig Superettanback, och i Antes skadefrånvaro blev Love under hösten en viktig mittfältare, fram tills han själv blev skadad.

Det kändes naturligtvis livsviktigt när vi klarade kontraktet 2008, men i det långa loppet gjorde det kanske mindre skillnad. Den struliga säsongen tolkades på många håll som ett utslag av ”det svåra andraåret”, men det skulle snart visa sig att problemen hos Sirius satt betydligt djupare än så. Vi gick in i vinterns silly season utan tränare, utan sportchef, och med en handfull spelare under kontrakt. Men att vi lyckades hänga kvar fick åtminstone en viktig konsekvens: För första gången på över tio år skulle Sirius nu spela i en division över ESK. Sirius hade förmodligen mer gemensamt med Erik den läspe och halte än med Gustav II Adolf, men ändå, nu satt vi definitivt i ensamt majestät på den uppländska fotbollstronen.


Profilen
Hej Haris Skenderovic, hur var det att spela i Sirius 08?
Ja, det var ingen jättestämning när jag kom dit. Det kändes ganska tamt och avslaget. Jag var i Tunisien då och fick samtal från Brännström som jag kände sedan tidigare. Så jag kollade i tabellen och såg att Sirius låg sist och kände mig inte så jätteintresserad. Men sedan jag pratat med Brännström igen så kändes det okej ändå. Alltså, det var jättetrevliga killar i laget, men det krockade kanske lite med min attityd. Jag kände att med den här inställningen vinner vi inte en match, ska vi hänga kvar var vi tvungna att ändra på det.

Och det gjorde ni ju. Kände du att du hade stor del i det?
Nja, jag tyckte väl att jag bidrog med det jag skulle. Men man ändrar ju inte saker på djupet på några månader bara. Det är något som liksom sitter i Sirius DNA tror jag, tålamod och lugn, men förutsättningarna fanns inte på den tiden. Nu har de fått till det med sponsorer och bra organisation och tränare, och då har det gått riktigt bra också.

Det nästan alla minns dig för är utvisningarna som Åslund och Gravem drog på sig. Vad har du att berätta om dem?
Äh, det var samma sak både gångerna. De är anfallare, fick ta mycket stryk i duellspelet, och överreagerade. Det var solklara utvisningar. Det hade ingenting med snack att göra från min sida, men jag har ju den spelstil jag har. Och jag brydde mig inte, jag ville bara vinna matcher. Jag har ingenting emot de två spelarna, jag hade spelat likadant om det var min lillbrorsa som stod på andra sidan.

Men du hade en tuff spelstil. Skaffade du dig ovänner?
Jag vet inte, jag tror inte det. Eller helt ärligt jag brydde mig inte, jag spelade för att vinna och inte för att skaffa mig  vänner. Det har varit flera tillfällen i min karriär när jag hamnat i samma lag som någon jag haft dueller med på plan. Och till en början har man kanske tänkt att ”vad är det där för jäkla idiot”, men efter några dagar har det alltid varit lugnt. Jag har aldrig upplevt att det varit problem efteråt, men det finns säkert någon därute som tycker att jag är en idiot.

Det blev bara ett halvår i Sirius. Hade du velat stanna?

Nej, det ville jag inte. Det blev aldrig diskussioner om en fortsättning eftersom det hände vissa saker jag inte uppskattade innan den sista matchen mot Örgryte. På sista träningen sa jag till Lasse Svensson att det inte blir någon fortsättning för mig. Jag trivdes bra i Sirius och önskade dem all lycka, men det var ingenting för mig i det läget.

Det var väl kanske rätt val med tanke på hur det gick...
Ja, Syrianska kändes spännande, de satsade som nykomlingar för att vinna Superettan direkt, det gillade jag och det passade med mina ambitioner. Det var lite mer som i utlandet, höga krav och stor press från alla håll. Du måste prestera från start, annars är du körd. Det kan vara svårt att hantera, men Özkan plockade ut just de spelare som kunde hantera det, och då blev det till en styrka.

Apropå Özkan, vad gör honom så framgångsrik som tränare?
Han är en komplett tränare. Väldigt socialt kompetent, jag har sett många tränare som är bra, men som inte får ihop det med truppen. Och han är en mästare på att utveckla spelare. För två år sedan hade han ett hopplock av spelare som ingen ville ha, idag är de de mest eftertraktade spelarna i serien.

Vad sysslar du med idag?
Jag la av med fotbollen för två år sedan. Jag tänkte lägga ner när vi åkte ur med Syrianska, jag hade några anbud från Allsvenskan, men jag ville inte spela fotboll bara för sakens skull. Då skulle det vara någonting som lockar, antingen en chans att vinna någonting eller att det skulle vara bra ekonomiskt. Dessutom var min fru gravid med vårt andra barn, så det hade krävts väldigt mycket att vi skulle flytta. Men så hörde Özkan av sig, och Skytteholm var fem minuter hemifrån, så jag ryckte in och hjälpte AFC att gå upp till Superettan under hösten. Under de sista åren av min karriär hade jag börjat en utbildning i Sports Management, och idag jobbar jag för en agentur som spelarrådgivare. Vi har lite mer en helhetssyn på saken, det handlar inte bara om att köpa och sälja spelare, utan vi erbjuder även delar som uppföljning, rådgivning och individuell träning.

Har du någon kontakt med Sirius idag?
Ja, Ante Eriksson är en av mina bästa vänner! Och vi är dessutom födda samma dag. Sedan känner jag Tolle litegrann, och jag läste tränarutbildning tillsammans med Mirza. Jag har lite kontakt med Lasse Svensson också, vi uppskattar det vi gjorde för varandra i Sirius. Det är jäkligt kul att Sirius har gått upp till Allsvenskan nu. Jag har följt med och hoppats att ni skulle klara det hela säsongen. Ni är en klubb som verkligen är värda det!



Tillbaka till toppen