Västra sidan supporterklubbs officiella webbplats

Svarta lördagen - eller 7 vågade livet

Innan dagens seriefinal kan det vara på sin plats att minnas en annan seriefinal som inte slutade så väl. Då räckte inte 0-0 tyvärr...

 Jahaja... då var man tillbaks till vardagen igen. Har fått lite tröstande ord av arbetskamrater som visste vilken resa jag skulle göra i helgen. Skönt att inte ha en massa dryga människor på jobbet en dag som denna.

Allt kändes så bra i fredags. Jag blev upplockad i Stockholm, och bil- och båtresan (Riksväg 73, "Dödens Väg" till Nynäshamn och M/S Visby) präglades av gott humör och lite partajande. Som gamling i gänget (jag, Joel, John, Danne och Jens) var jag dock tvungen att gå och lägga mig, medan ungdomarna busade och fick skäll av Båtsman.

Efter lite vila på terminalen gick vi in mot stan och käkade skräpmat och köpte bärs och Kir (såklart!). Sedan hittade vi en perfekt bortasupporteranläggning bakom Gutavallen. Där fanns det Fotbollsplaner och bänkar och träd och sånt. Vi hängde upp lite halsdukar på grenarna för att markera revir. Vi drack och kickade boll och var på strålande humör faktiskt. Alla var helt övertygade att det skulle gå vägen. Efter nån timme anslöt Brukarn och Olle som kom med flyget. Klockan halv två gick vi in på arenan och satte upp banderollerna och kollade på skott-träningarna och myste.

När matchen började hade man naturligtvis inte en aning om den helvetiska chock som skulle komma... Själva matchen kan jag inte säga så mycket om annat än att domaren var bra, Visby var bra och Sirius var bra. De enda detaljerna jag minns var ett riktigt otäck stolpskott (insidan) av Visby och ett ribbskott av Wikman (?). Bortabarnen var märkliga. De kom och ställde sig bredvid oss med en gulsvart flagga, men var nästan helt tysta. Nåt litet ”Rrrrr...Rensa!” härmade de. Men vi sjöng som sjutton, alla vickade för Mikko idag! Tom en specialramsa för Gotland fick vi ur oss:

Vi har seglat över havet! För att se det bästa laget! Si-Ri-Us!

I övrigt körde vi igenom hela repertoaren flera gånger om.

Pappa ringde från Jernvallen och rapporterade. Vid 0-0 respektive 1-1 kändes det bra men nervöst. Sedan var min telefon tyst länge. Jag tittade upp på resultattavlan och insåg helt plötsligt att det bara var ett par minuter kvar, plus minst fyra minuters tillägg för en omplåstring av Henke. Då ringde telefonen... Alla västringar förstod på en gång vad som hade hänt, och mycket riktigt hade min far det tunga budskapet att BP gjort 1-2. Detta hade föregåtts av ett märkligt rykte på läktaren tidigare i halvleken, att SIF ledde med 2-1. Mystiskt... Pappa ringde igen när det var slut i Sandviken och följde med i matchen via mitt refererande. Efter ett par minuters resultatlöst spel bestämde vi oss för att lägga på.

Domaren tittade på klockan och var på väg att blåsa när Sirius satte igång ett nytt anfall. Han lät det fullföljas, men sedan var det oåterkalleligt slut.

Jag stod redan nere vid räcket när signalen gick. Jag föll ihop som om någon ryckt skelettet ur kroppen på mig och tårarna kom. Jag har inte känt så sedan jag var ett litet barn. Jens kom ner till mig och vi kramades. Kjelle anslöt med tårarna rinnande och tackade snyftande för vårt stöd.

Resten av Västra Sidan satt utspridda på och bakom läktaren med hängande huvuden. Delar av laget låg gråtande utspridda på planen. En hemsk syn som jag inte önskar någon att få uppleva.

Och nu väntade oss alltså ett helt dygn i Visby... Med tunga steg sökt vi oss in till Centrum(?), och där träffade vi faktiskt Gotlands Sirius Supporters representant Niklas! Han visade sig vara någon sorts fastighetsansvarig i Visby och kunde erbjuda oss en stuga att övernatta i gratis. Efter att ha vinkat av Brukarn och Olle som skulle flyga hem, gick vi till en sportbar och kollade på England-Greklandmatchen. Skönt att få i sig en Starköl. Men hopplöst att glädja sig åt Englands och Svennis framgång... (Dagen efter i DN hade Benny Persson mage att jämföra sig själv och BP´s match med Svennis och England! Helt Otroligt! Snacka om högmod!) Istället för att sitta kvar där köpte vi två sexpack och gick till en park och spelade lite mer fotboll. Vi lyckades faktiskt ha riktigt roligt för ett tag där. Sedan gick vi till en pub som den bisarra människan Glenn hade tipsat oss om. (Glenn var en snubbe Joel och Jens träffade på terminalen på morgonen. Han har t ex alltid med sig en liten flaska bensin som han enligt egen utsago brukar stänka på folk så de blir nervösa, och inte vågar skvallra när han snattar mackor i caféet. Nu nöjde han sig med dödshot när han stoppade in några baguetter innanför jackan. ”Sägerrunåt dödarjarej!”. Sedan fick faktiskt Jens en med Skagenröra av honom.) Där var det fullt av stora killar med rakade huvuden, hela P-18 hade nämligen permis den här helgen. Tillslut orkade ingen av oss, förutom Jens, hålla det goda humöret uppe längre så vi gick därifrån. Jens stannade dock kvar med militärer och svartrockarbrudar.

Vi struntade i att ringa Niklas och bestämde oss för att sova på terminalen istället. Väl där lade vi oss att sova. Joel satt dock uppe hela natten och iakttog något märkligt: Egentligen skulle terminalen vara stängd på natten, men det satt ändå folk i biljettluckan hela natten. Det kom till och med folk och bytte av varandra!

På morgonen kände man sig lite på dekis där man låg och försökte sova mitt i morgonrusningen. Båten hem skulle gå först klockan fem på eftermiddagen, och ingen hade någon som helst lust att göra något innan dess. Hela dagen spenderades istället på terminalen, inklusive ett par kortare promenader i hamnområdet. Några lokala ungar var där och lekte hela dagen, ner och upp i rulltrapporna om och om igen!

Båtresan finns inte så mycket att säga om. Vi kollade lite på Sverigematchen, men efter som man måste byta rum när sändningen bytte kanal så gav vi upp det och satte oss på ett golv och spelade kort istället. John blev, som en liten bonus, hotad med fyllecell(!) för att han inte drog in benen när en personalkille gick förbi.

För att sammanfatta det det hela så kan man väl säga att den här resan, trots att vi hade mycket kul, helt säkert är den vidrigaste och märkligaste bortaresa någon Siriussupporter någonsin har gjort.

Tack Joel, Jens, Danne och John! Och tack Olle och Brukarn för att ni anslöt en stund.

70 (011008)


Tillbaka till toppen