Friska Viljor FC – Skyttis

“…ser ut som att läktaren har försetts med en pappershatt av reklam…”

Hur är det att vara på arenan?
Om man som denne skribent har en svaghet för vackra entréer så har man inte mycket att hämta på Skyttis IP. Denna entré skulle nog göra sig bättre som ingång till den plastfabrik i Librobäck jag sommarjobbade på under mina första år på universitetet än på en idrottsplats. Och så mycket bättre blir det heller inte när man väl klivit in genom entrén, för Skyttis är en trist historia; en sliten, nedgången och oinspirerad arena. Läktaren är en liten trätrappa på en vall, inte mer än nio bänkrader hög och 40 m lång. Denna täcks av ett platt och reklambehängt tak, vilket bärs upp av ett antal stolpar i vägen för sikten. Det hela är inte särskilt estetiskt tilltalande, det ser ungefär ut som att läktaren har försetts med en pappershatt av reklam. Skyttis ligger uppe på ett berg 70 m över och 1,5 km ifrån Örnsköldsviks centrum, men någon vacker utsikt bjuds man heller inte på här. Möjligen kan man skymta några blånande berg bakom grantopparna som står ivägen. Frågan är om inte Skyttis största tillgång är det skönt avspända namnet. Vidare slipper man löparbanor, så man står iallafall hyfsat tätt inpå planen. Skyttis är en stor anläggning som rymmer bl.a. tre fotbollsplaner, friidrottsanläggning, ishall, skridskobana, innebandyhall och inte minst skidstadion med 42 km spår. Med sitt läge och sin tonvikt på vintersportsaktiviteter påminner Skyttis en hel del om sin större kusin Lugnet i Falun och med samma nackdel – fotbollsplanen får en ganska undanskymd plats bland alla skidspår och granar. Som skidanläggning fungerar Skyttis säkerligen bättre, här har SM i skidor avgjorts ett par gånger, senast 1993, och på isbanan har det även körts isracing-VM.

En mysig men kanske inte så estetiskt tilltalande huvudläktare på Skyttis IP.

 

Stämning/klack
En av hemmaspelarna hade färgat sitt hår i MoDo’s färger – det säger väl ungefär allt om fotbollens ställning kontra hockeyns i Örnsköldsvik. Här belönas på sin höjd ett hemmamål med en stillsam applåd. Plus dock för att publiken sportsligt applåderade även motståndarlaget, samt för den käcke speakern vars hurtfriska attityd går helt i linje med klubbnamnet.

 

Var kan man ta en öl?
Utbudet i Övik är inte kanonbra, i synnerhet inte på söndagar. Pålitligast är O’Learys som även ligger lämpligt till, på Stora Torget, mitt emellan stationen och Skyttis.

 

Lite om Friska Viljor FC
IF Friska Viljor är ju ett alldeles ljuvligt namn på en fotbollsklubb, och inte blir namnet sämre av historien om namnets tillkomst. Grundaren Axel Löfkvist fick nämligen namntipset av sin moster i Östersund vid bildandet 1905. Inte riktigt lika ljuvligt är det nuvarande namnet, Friska Viljor FC. Det anglicistiska tillägget hamnade där efter en ombildning 1994, i svallvågorna efter en konkurs. Viljornas historia präglas av många tvära kast, med höga toppar men också djupa dalar. Man har ofta haft ledartröjan bland Ö-viks fotbollslag, men också i perioder blivit distanserade av lokalkonkurrenter som Hägglunds, MoDo, Domsjö IF samt landsortslaget Anundsjö från kommunens utkanter. Viljornas storhetstid inträffade i skarven mellan 50- och 60-tal, då man gjorde regelbundna besök i andradivisionen, sex säsonger sammanlagt. Efter ett 70- och 80-tal med stagnation gick Friska Viljor ihop med Domsjö IF och bildade Örnsköldsviks FF i hopp om att nå högre höjder. Det gick som det så ofta går med sammanslagningar – illa. ÖFF slog sig även ihop med Hägglunds, men efter bara fyra år var konkursen ett faktum. År 1994 startade Viljorna om i division VI, varpå man förtjänstfullt demonstrerade betydelsen av uttrycket ”upp som en sol och ner som en pannkaka”. Genom en imponerande klättring nådde man ända upp till Superettan år 2004, och efter ett nästan lika spektakulärt ras var man nere i division III år 2010. FVFC i all ära, men Viljorna är ändå mest framgångsrika i vintersporterna, och då framför allt backhoppning. I denna våghalsiga sport har man länge varit Sverigeledande, och flera av Sveriges bästa hoppare har tävlat för Viljorna, t.ex 50-talets Bengt ”Silver-Bengt” Eriksson vars främsta gren var Nordisk kombination, 60-talets dominant Kjell Sjöberg, 80-talets dominant Anders Daun och det tidiga 00-talets dominant Kristoffer Jåfs.

Friska Viljor poserar på Skyttis i getingrandiga dräkter.

 

Lite om Örnsköldsvik
Sett ovanifrån liknar Örnsköldsvik en sjöstjärna. Staden är belägen i norra delen av den bergiga Höga kusten, och de olika stadsdelarna sträcker ut sig som armar i dalgångarna mellan de höga bergen. I Örnsköldsvik bor idag lite knappt 30 000 invånare vilket gör den till Ångermanlands största stad. Den är också en mycket ung stad, år 1842 låg på platsen endast en oansenlig liten by vid namn Norrlugnånger. Det fanns dock behov av en handelsplats vid Ångermanlandskusten, och efter mycket dividerande bestämdes att en köping skulle anläggas på just denna plats. Norrlugnånger var dock inte något gångbart namn på en ny fin stad, istället fick den före detta landshövdingen i Västernorrlands län, Per Abraham Örnsköld, ge namn till den nya staden. Tack vare Örnsköldsviks tillkomst blommade även sågverk och andra industrier i småorterna runt omkring upp. Ett av detta var verkstaden och vapentillverkaren Hägglunds & Söner i Gullänget, där fackbasen och sosseledaren Stefan Löfven började sin karriär som svetsare. Ett annat var pappersbruket MoDo i Domsjö, som ju också senare skulle låna ut namnet till staden kändaste idrottsförening: MoDo Hockey. Och just hockey är ju också vad Örnsköldsvik är mest känt för idag, och då inte bara för MoDo’s framgångar, utan för den smått extrema mängd stjärnor som klubben har fostrat; Anders Hedberg var pionjären på 70-talet, och följdes av bl.a. Markus Näslund, Niklas Sundström, tvillingarna Sedin samt den störste av dem alla, Peter ”Foppa” Forsberg. Gillar man inte hockey är livet i Ö-vik kanske inte så roligt, men fornminnesnörden kan i alla fall glädjas åt Gene Fornby, en rekonstuerad järnåldersgård strax utanför Ö-vik, medan naturälskaren kan få sitt lystmäte i nationalparken Skuleskogen och hela det vackra världsnaturarvet Höga Kusten. Känt folk från Ö-vik som inte spelar hockey är proggaren Totta Näslund, Volvopampen Sören Gyll, miljöpartisten Åsa Domeij, den färgglade schlagersångaren Roger Pontare, och de båda landslagsfotbollsspelarna Malin Moström och Sofia Jacobsson.

Bland vatten och skogklädda berg ligger Öviks centrum inklämt.

 

Hur tar man sig till arenan?
Kollektivt/Till fots: Sedan Botniabanans tillkomst kan man numera ta sig till Ö-vik med snabbtåg från Stockholm, samt med lokaltåg från Sundsvall och Umeå. Man kan även komma hit med Y-buss som kör mellan Stockholm och Umeå, samt med flyg, vilket dock kräver en taxifärd från flygplatsen. Från resecentrum har man en backig promenad på knappt 25 minuter upp till Skyttis. Gå ut från stationen och fortsätt rakt fram på Järnvägsgatan. Korsa Strandgatan, och fortsätt rakt fram på gågatan (Torggatan) upp till torget. Snedda där åt vänster över torget, och fortsätt rakt fram på Läroverksgatan längst vänstra sidan av parken. Följ denna fram till en T-korsning, och ta där till vänster på Villagatan. Följ denna tills den delar sig, och håll då till höger uppför Landsjöbacken. Följ denna nästan upp till toppen, ta där till vänster på Baldersgatan vid butiken, mot vattentornet. Ta sedan första till höger på Frejastigen, som leder upp till Skyttis.
E4 från Härnösand: Håll till vänster i första rondellen vid hoppbackarna mot E4:an och Haparanda. Följ Centralesplanaden i drygt 1 km genom centrum och vänsterkurvan, ta sedan till höger mot Skyttis, till Vikingagatan. Följ denna i 700 m, och ta tredje till höger mot Skyttis till Valhallavägen. Följ denna i 1 km så ligger sedan Skyttis direkt till vänster.
E4 från Umeå: Passera avfarten mot Arnäsvall, fortsätt knappt 3,5 km, och ta till vänster i rondellen mot hotellet och Skyttis, till Hästmarksvägen. Ta till vänster i T-korsningen med Valhallavägen och följ denna i 1 km så ligger sedan Skyttis direkt till vänster.