IF Boltic – Tingvalla

“…bandysveriges verkliga öststatsarena…”

Hur är det att vara på arenan?
På den gamla goda tiden när inga bandyhallar fanns kunde Tingvalla rankas som en av de sämre bandyarenorna i landet, men idag, när den sedan 2021 är kväst innanför fyra tragiska väggar är Tingvalla förstås sörjd och saknad som alla andra utebanor. Tingvalla var bandysveriges verkliga öststatsarena, komplett med betongkurva och allt. Arenans byggplan ingav en känsla av spontanitet då hela rasket tycktes uppfört enligt byggsats-principen, med ett oenhetligt utseende på alla läktarna. Huvudläktaren på norra långsidan var den sämsta sortens bandyläktare, en låg och långsträckt träläktare innesluten i ett plåtskjul. På den södra långsidan flankerades matchsekretariatet av två taklösa träläktare. Och på den östra kortsidan fanns då betongkurvan, som var tämligen låg och egentligen saknade den rätta kurvformen, men ändå gav Tingvalla den där dystra och gråa rysskänslan. På den andra kortsidan fanns endast en avskärmning mot b-planen. Tingvallas isyta var nämligen precis som på Studenternas dubbel, vilket gjorde arenan lämplig för banåkning, bl.a. hade OS-mästaren Johnny Höglin Tingvalla som hemmabana. Inte heller läget var speciellt fint; visserligen centralt, men i deprimerande omgivningar. Arenan låg granne med E18, utkastad i en asfaltsöken vid det gamla utrymda regementet. Den enda positiva aspekten är att de gamla kasernbyggnaderna bakom Tingvalla gav upphov till ett mäktigt eko. De inkompetenta isamakarna var en annan baksida med Tingvalla; vi Siriussupportrar minns förstås arenan bäst för den inställda annandagsmatchen 2010 – trots fina väderförhållanden hade isen spruckit, och både laget och Västra Sidan fick åka raka tillbaka till Uppsala igen, utan annandagsbandy.

Låg plåtläktare och hängbelysning – klassiska bandyareneattiraljer på Tingvalla.

 

Stämning/klack
Bolticklacken heter Boltic Blues och är bandysveriges verkliga Bad Boys. Det är en liten men mycket högljudd klack som är influerad av ultraskulturen, på både gott (sånger, flaggor och bengaler) och ont (våld och vandalism). Oftast slåss man mot VSK-supportrar, men allra värst gick det 2009, då en supporter slog ned en spelare i motståndarlaget Finspång. Vid sidan om klacken har Boltic alltid dragits med riktigt svaga publiksiffror, trots alla framgångar, och finalerna på 80-talet då Boltic prenumererade på SM-gulden var glest besökta jämfört med idag.

Boltic tackar sin stökiga klack efter en seger.

 

Var kan man ta en öl?
Vill man ha kul i Karlstad beger man sig till kvarteren kring Stora torget, två minuter från stationen. Här finns mängder av vattenhål, ett tips är Pitchers, “den mjuka sportbaren”, som ligger i det nordöstra hörnet av torget.

 

Lite om IF Boltic
IF Boltic var från början en typisk kvartersklubb, bildad under det optimistiska efterkrigsåret 1946 i stadsdelen Herrhagen. Namnet sattes ihop av grundarnas två favoritfotbollslag – Bolton och Celtic (”Genialt” kallas namnet på klubbens egen hemsida, det är kanske att ta i litegrann, men namnet fungerar i alla fall. Tur att de inte höll på exempelvis Fulham och Reading istället.) Och som kvartersklubb framlevde man stillsamt sina första tre decennier i skuggan av Karlstads stora lag IF Göta, innan Lars ”Snöret” Berg kom och ställde allt på ända. Snöret, som kom som spelande tränare från just Göta, tog plats i Boltics styrelse, och startade upp en jättesatsning i division 2-klubben. År 1975 kom den unge förbundskaptenen Curt Einarsson till Boltic, och in kom också en av bandyns största spelare, ”Bempa” Eriksson från Falu BS. Bland andra. Till en division 2-klubb! Och satsningen gav snabbt resultat, på fyra säsonger gick man från division 2 till SM-guld. Det första togs 1979 i final mot Broberg, och därefter prenumererade man på SM-tecknen ända till 1985 – sju raka titlar alltså, vilket är en svit som saknar motstycke i bandyhistorien. Dessutom prenumererade samtidigt Bolticspelare på titeln ”Årets man i bandy”, vilken tilldelades spelare som ”Edsby”-Ola Johansson, Pelle Togner, målvakten Anders Bridholm och Mr. Boltic himself: Bengt ”Pinnen” Ramström. Boltics damer var för övrigt inte mycket sämre, med sina sex SM-guld under 80-talet. Boltic sågs i mångt och mycket som ett köpelag, men man har i efterhand också fått ett erkännande i och med att man med ökade träningsdoser och seriositet tog svensk bandy till en helt ny nivå. Boltic spelade ytterligare tre raka finaler efter guldet -85, man vann även 1988, men de andra klubbarna började komma ikapp. Boltic bet sig ändå kvar i toppen, det blev ett guld till 1995, och bland 90-talets stjärnor fanns Ola Fredricsson, målvakten Mikael Forsell och den norske målsprutan Pål Hansen. Men därefter gick det utför, på både det sportsliga och ekonomiska planet och 2007 åkte man till slut ur högsta serien och har sedan dess tillbringat sin tid i det limbo som utgörs av gränsmarkerna mellan allsvenskans topp- och elitseriens bottenskikt. År 2000 gick Boltic ihop med forna rivalerna IF Göta i ett försök att hålla näsan ovanför vattenytan, och samtidigt fick man ett nytt fult namn (BS BolticGöta) och ett nytt fult klubbmärke, men gudskelov fick man dock tillbaka både det gamla namnet och klubbmärket år 2008.

Glada miner i Boltic – de blågula färgerna delar man med landslaget.

 

Lite om Karlstad
Karlstad ligger på Sveriges enda delta värt namnet, staden är byggd på de många olika små öarna som bildats där Klarälven rinner ut i Vänern. Detta Sveriges New Orleans är residensstad i Värmlands län, och är med sina 59 000 invånare landets sjuttonde största stad. Karlstads stora gimmick är ”sola i Karlstad”, och Karlstad har faktiskt lite på fötterna när det gäller soligheten – med 1800 årliga soltimmar i snitt är det en av de soligare städerna i Sverige. Fast nu syftar egentligen uttrycket på något helt annan, nämligen den glada och trevliga servitrisen Eva Lisa Holtz som drev ett gästgiveri i Karlstad i början av 1800-talet, och gick under just smeknamnet Sola i Karlstad. Karlstads historia börjar med Tingvalla handelsplats som legat här sedan 1200-talet. På denna plats grundades Karlstad av Värmlands hertig, den blivande Karl IX, som också fick privilegiet att ge staden dess namn.  Karlstad blev snart Värmlands residensstad, och med tiden kom också andra institutioner hit; i och med uppförandet av domkyrkan blev Karlstad stiftsstad, och 1999 blev man även begåvade med universitet. Annars är det hamnen och handeln som har fått Karlstad att blomstra, särskilt fick man ett uppsving på 1800-talet då Trollhätte kanal öppnades. Det finns däremot inga jätteindustrier i Karlstad, det största varumärket är kanske kafferosteriet Löfbergs Lila. Detta leder även tankarna till landets rikaste idrottsklubb och bästa ishockeyklubb Färjestad, som länge spelade i Löfbergs lila färger, för i Karlstad föredrar man badkarsvarianten av bandy, trots Boltics exempellösa framgångar. Från staden kommer även idrottare i andra grenar, så som höjdhopparen Stefan Holm, handbollsspelaren Per Carlén, friidrottskaptenen Ulf Karlsson, rallyföraren Janne ”Flash” Nilsson och häcklöperskan Ann-Louise Skoglund. Värmland är dansbandens och skaldernas landskap, vilket självklart också smittat av sig på dess största stad. Bland författarna så kommer giganterna Eric Gustaf Geijer, Gustav Fröding och Nils Ferlin kom samtliga från Karlstad med omnejd och gick även i skolan här. På dansbandssidan så kommer Mr. Svensktoppen, Kent Finell från Karlstad, och på det klassiska etablissemanget Sandgrund har dansbandsgiganterna Sven-Ingvars och Vikingarna startat upp sina karriärer. Andra kända Karlstadsprofiler inkluderar naziprimadonnan Zarah Leander, superrevisorn Inga-Britt Ahlenius, skådespelaren Rickard Wolff, systrarna Demirbag (skribenten Dilsa, songwritern Dilba och dansösen Dee), Reinfeldt-favoriterna Da Buzz, programledaren Bengt Alsterlind, radiopratarna Hanna Hellqvist och Adam Alsing samt polisvåldsoffret Osmo Vallo.

Vy mot Karlstads finaste villor och Stadshotellet över Klarälven.

 

Hur tar man sig till arenan?
Kollektivt/Till fots: Karlstad trafikeras av SJ från Stockholm och Göteborg, och Tågkompaniet kör ifrån Oslo. Värmlandstrafiken kör lokaltåg från Kristinehamn, Torsby och Arvika. Vidare kan man flyga hit med Skyways från Arlanda och Köpenhamn, samt åka Swebus från Stockholm, Göteborg, Falun eller Oslo. Från stationen går man sedan till Tingvalla på drygt 15 minuter. Gå ut från stationen korsa Hamngatan, och ta sedan åt vänster längs med denna. Fortsätt på gångvägen där den viker ned åt höger efter 500 m, gå fram övergångsstället, och sväng där vänster över Klaraborgsgatan. Ta sedan gångvägen till höger längs med Klaraborgsgatan, och rakt fram genom gångtunneln. Vik vänster efter parkeringsplatsen, upp på bron, och gå över Klarälven parallellt med järnvägsspåren. Följ gångvägen över motorvägen och förbi Tingvallahallarna, fortsätt sedan över parkeringen och förbi racketcentrumet fram till Tingvalla.
E18 från Örebro/Rv 63 från Filipstad: Följ E18 västerut mot Oslo, förbi avfarten till Skåre, och ta av på nästa avfart mot centrum och Tingvalla. Håll direkt till vänster mot Kasernhöjden och Tingvalla, och kör sedan rakt fram i rondellen till Infanterigatan. Följ denna längs baksidan av Tingvalla, ta sen första till vänster på Nya Depåvägen, sedan första vänster på Stadionvägen så kommer man till parkeringsplatserna.
E18 från Grums/Rv 61 från Arvika: Följ E18 mot Örebro österut förbi avfarten till Våxnäs, och ta sedan av på nästa avfart mot centrum. Håll direkt till vänster mot Kasernhöjden och Tingvalla, och sedan till höger, fortfarande mot Kasernhöjden. Följ högerkurvan och kör över bron över E18 och kör sedan till höger i rondellen till Infanterigatan, mot Kasernhöjden. Följ denna längs baksidan av Tingvalla, ta sen första till vänster på Nya Depåvägen, sedan första vänster på Stadionvägen så kommer man till parkeringsplatserna.