Jernvallen

“…världens nordligaste fotbolls-VM-arena genom tiderna…”

Hur är det att vara på arenan?
Det finns många anledningar att tycka illa om Göransson Arena. Här är en av dem: Den har ställt Jernvallen, en av Sveriges finaste bandyarenor och den kanske allra mest anrika, i skuggan. För det finns ju inga andra bandyarenor som kan skryta med att det har spelats VM-matcher i fotboll på dem; Jernvallen var värd för två matcher i fotbolls-VM 1958, Ungern-Wales (1-1) och Ungern-Mexico (4-0). Den håller därmed rekordet som världens nordligaste fotbolls-VM-arena genom tiderna. ”VM-arenan” på Jernvallen har faktiskt inte varit bandyarena särskilt länge, från byggåret 1938 och i mer än 50 år framåt var den istället hemmaplan åt fotbollslaget Sandvikens IF, tills man 1991 fick maka på sig och ge plats åt mäktiga SAIK och bandyn. Hursomhelst så blev Jernvallen – Gamla Jernvallen som den ofta kallas – till en prima bandyarena, och huvudläktaren är dess juvel; en stor, ombonad och mysig träläktare som till stora delar hängt med sedan pre-1958. Läktaren är hög och ger en bra planöversikt (även om det kan vara stolpar ivägen från de högre bänkraderna), interiören består av rustika träbänkar och hela bygget har en fin patina efter många år i väder och vind. På den andra långsidan står två enklare och taklösa läktare på en vall, ingen lyx, men höjden ger en bra planöversikt även på den här sidan. Omgivningarna är dock trista, då arenan ligger i ett undangömt hörn av det stora sportkomplexet, i skuggan av en ful och plåtig hockeyhall. Det är sorgligt att en så fin arena som Gamla Jernvallen står tom och oanvänd – nästan i alla fall. Någon gång om året brukar nämligen Göransson ockuperas av något annat jippo, som schlagerfestivaler eller tractor-pulling, och då tvingas SAIK ur sin unkna kula och ut i den vinterfriska luften på fina gamla Jernvallen igen.

En både vacker, anrik och väldigt bra bandyläktare.