Nässjö IF – Stinsen Arena

“…trä istället för plåt…”

Stinsen arena är nog en av de minst fula bandyhallarna utifrån; svart, med välvt tak, och skyltar tydligt med det charmiga namnet. 

Hur är det att vara på arenan?
Stinsen Arena stod klar 2012 bredvid den gamla bandybanan Skogsvallen och finansierades delvis av donationer av den 96-årige miljonären Lennart ”Aktiestinsen” Israelsson. Namnet Stinsen Arena är alltså inte ett sponsornamn, utan en hommage till den åldrige mecenaten. Men trots aktiestinsens pengar blev Stinsen Arena en typisk budgethall, d.v.s. ett enkelt skal runt en bandyplan med enkla läktare i billigt material inklämda mellan väggarna och planen. Inuti Stinsen finns det fyra stycken läktarsektioner längs med ena långsidan med sju bänkrader vardera, och en liten sittplatssektion på mitten. På den andra långsidan finns ett upphöjt bås för media, flankerat av två mycket oansenliga läktare. Står man och ser sig omkring i Stinsen Arena skulle man vid en första anblick lika gärna kunna befinna sig i Vetlanda. Eller Trollhättan. Eller Örebro. Stinsen Arena sticker dock på ett positivt sätt ut något på grund av byggmaterialet – i Nässjö har man valt det mer levande byggmaterialet trä istället för plåt. Man finner visserligen inte någon snickarglädje här, men takbjälkar och läktare i trä ger åtminstone ett uns mera gemyt än vad man finner exempelvis i den småländska grannhallen. Utifrån ser också Stinsen Arena bättre ut än de flesta av hallkollegorna; stor, svart och mäktig, med ett halvcylinderformat, välvt tak, smälter den väl in i de tallbeklädda parkomgivningarna. Hela idrottsområdet Skogsvallen, med motorstadion, fotbollsplaner, friidrottsanläggning och ishall, ger också ett relativt trevligt intryck, trots dess trista läge i utkanten av samhället, en och en halv km väster om Nässjös centrum. Eller så kanske det snarare är en fördel att hålla ett visst avstånd från Nässjös sällsynt gråtrista stadskärna.

Inuti är Stinsen Arena spartansk och ganska trist, men träinteriören ger pluspoäng.

 

Stämning/klack
Nässjös klack har ett så skönt namn som ”Röda Bollen”, och är en av bandysveriges både äldsta och trognaste klackar. Man bildades på 90-talet under det betydligt töntigare namnet Blue Tigers, men bytte 1997 till det nuvarande namnet. Nässjö drar i övrigt hyfsat med publik för andradivisionsbandy och har potential för mera; på 60-talet hade man stundom publiksiffror upp emot 10000-strecket.

Röda bollen är en av bandyns äldsta och trognaste klackar.

 

Var kan man ta en öl?
Nässjö har ett relativt bra utbud av uteställen. Västra Sidan hade en härlig stund på Akropolis efter att ha säkrat nytt elitseriekontrakt, detta ligger en liten bit på vägen mot Stinsen Arena, på Rådhusgatan.

 

Lite om Nässjö IF
Man hyser alltid lite extra respekt för klubbar som har genomlevt två sekelskiften. Till denna exklusiva klubb kan Nässjö IF räknas eftersom man bildades redan år 1899. Bandyn tog man upp på programmet under märkesåret 1907, och bandy blev också den sport föreningen skulle bli berömd för. 1938 debuterade en 16-årig yngling i Nässjödressen, vilket blev startskottet för en era för Nässjö och starten på en av bandyns mest lysande karriärer. Namnet på ynglingen var Nils ”Nicke” Bergström, och han förde direkt framgångar med sig; redan året efter spelade Nässjö sin första final, där det blev förlust på Strömvallen i Gävle mot hemmalaget IK Huge. Tio år senare gick det bättre i Nässjös andra final; en av de mest mytomspunna finalerna då den spelade på sjöis; det varma vårvädret omöjliggjorde spel på Stockholms Stadion, och en provisorisk finalarena uppfördes på fyra dagar kring Perstorpsgölen i skogen utanför Eksjö. Nässjö ställdes mot Edsbyn i finalen, men smålänningarna var överlägsna och vann med hela 7-1 – och som vanligt blev det ett par mål från Nickes klubba. 1953 ställdes Nässjö återigen mot Byn i sin hittills sista final – eller rättare sagt finaler då den första slutade oavgjort och det blev omspel, där man förlorade med 1-5 på usel is. 1958 varvade Nicke ned i klubbar som Sävsjö och Vetlanda efter 20 hela säsonger i Nässjö, och för klubben gick det nu sakta utför. 1970 åkte man ur allsvenskan, och har sedan dess bara gjort två längre besök i högsta serien; 1977-84 och 1992-96. Nicke Bergström må vara den ende bandyspelaren som står staty på Nässjö torg, men det finns fler stora stjärnor sprungna ur Nässjöbandyn. Jan ”Habo” Johansson kom från just Habo IF, och var en av svensk bandys främsta på 60-talet. Senare har man fostrat Bolticprofilen Ola Fredricson och Villastjärnan Daniel Andersson. Nässjö IF har även haft en fotbollssektion, men denna blev 1985 till Nässjö FF, så bandy är numera den enda idrotten som utövas av NIF.

Nässjö från mitten av 2010-talet kvalade flera gånger till Elitserien, men nådde aldrig hela vägen.

 

Lite om Nässjö
Järnvägsknutar brukar ju oftast anses vara de tristaste samhällena som finns. Nässjö är järnvägsknutarnas järnvägsknut – den enda stad där spår i sex olika riktningar möts – och nämns ofta i diskussioner om vilken som är Sveriges tråkigaste eller fulaste stad. Mer odiskutabelt är att Nässjö faktiskt är en av landets högst belägna städer; med inte alltför imponerande 314 m.ö.h. slås man faktiskt endast av Kiruna och Östersund. Idag har Nässjö runt 17 000 invånare, men innan järnvägen kom hit år 1864 bodde här bara 53 personer – och byn hette inte ens Nässjö, utan Runnaryd. Nässjö växte snabbt och lockade också till sig en hel del träindustrier, bl.a. Nässjö Stolfabrik som blev en av Nordens största möbeltillverkare – men som utkonkurrerade av en annan småländsk möbelgigant gick i konkurs 1992. Annars är det såklart järnvägen som präglat och präglar staden, och en av de få attraktioner som finns här är järnvägsmuseet. Sportsligt regerar bandyn i Nässjö, och inte bara tack vare Nässjö IF; IFK Nässjö blev svenska mästare i dambandy 2009, och här finns också ett av två bandygymnasier med riksintag. Man kan även spela basket här, och KFUM Nässjö har gjort flera säsonger i högstaligan. Kända Nässjöprofiler är sleazerockaren Dregen (vars far Tyrone Svensson spelade bandy för Nässjö) och resten av Backyard Babies, f.d. moderata försvarsministern Anders Björck, författaren och nöjesjournalisten Uno ”Myggan” Ericson och författarinnan Majgull Axelsson. Raggarlivet i Nässjö i slutet av 70-talet har förtjänstfullt skildrats i Magnus Uggla-låten ”Centrumhets”.

Nässjö är inte den vackraste av städer – här den typiskt modernistiska 60-tals-shoppingcentret Fenixhuset.

 

Hur tar man sig till arenan?
Kollektivt/Till fots: Till Nässjö åker man naturligtvis tåg – det finns direktförbindelser med de flesta städer i Sydsverige. Nässjö trafikeras av SJ’s och Snälltågets tåg mellan Stockholm och Malmö, och vidare av Västtågen från Skövde och Göteborg. Vidare kan man komma hit med Östgötapendeln från Norrköping och Jönköping, samt med Krösatåget från Halmstad, Oskarshamn, Växjö och Vetlanda. Väl i Nässjö har man drygt 20 minuters promenad till Stinsen Arena. Gå ut från stationshuset och ta direkt höger på Järnvägsgatan. När gatan svänger åt vänster, fortsätt rakt fram på gångvägen upp till Brogatan, och ta höger över bron. Följ vägen 1 km fram till Åkersgatan, gå över på vänster sida, och följ gångvägen som viker av svagt åt vänster, följ sedan denna fram till arenan.
Rv 31/40 från Jönköping: Ta av på den första avfarten mot Nässjö Norra, och håll direkt höger mot Södergården/Norrboda, till Jönköpingsvägen, och ta höger i första rondellen mot Södergården, till Västra vägen. Följ denna i 4,5 km, rakt fram genom en rondell mot Södergården. Ta sedan höger i nästa rondell, mot Malmbäck, och ta sedan första till vänster in mot Skogsvallen.
Rv 31/40 från Vetlanda/Eksjö: Ta den tredje avfarten i rondellen mot Nässjö centrum, till Sörängsvägen. Kör knappt 2 km, rakt fram genom en rondell, och kör rakt fram i nästa rondell, mot Malmbäck/Skogsvallen, till Brogatan. Kör rakt fram i 1 km genom tre rondeller mot Malmbäck, och ta första till vänster efter tredje rondellen in mot Skogsvallen.