Fotbollssäsongen 1997

Seriesegern bärgades. West Side Sirius Firm bildades. Kjelledine värvades. Trots historiens fulaste matchställ var 1997 ett riktigt märkesår.

 

Läget i laget
Sirius fotboll hade balanserat på slak lina under mer eller mindre hela 90-talet. Tränare kom och gick som pärlor på ett halsband, och allt de fick supportrarna att göra var att sakna Perra Hansson. Det var därför inte särskilt förvånande att vi till slut kraschade ur division 1 säsongen 1996 trots ett relativt starkt lag, och nu gällde det att studsa tillbaka fortast möjligt. Tränare Vikström hade flyttat till flickvännen i Norrköping och tagit över Hjulsbro, och nu skulle vi förstås få lära känna ännu en ny tränare; denna gång hette han Dan Sundblad, en vänlig, pedagogisk och mustaschförsedd man med rötterna i Brommapojkarnas fotbollsmylla. Sundblad hade tränat BP’s a-lag under några säsonger, och beskrevs av yttern Johan Hansson som ”en bra tränare och god lyssnare”, men denne beklagade sig samtidigt över de många tränarbytena: ”Vi får inte in tryggheten. Varje tränare kommer in med sina idéer som det tar tid att jobba in”. Assisterande tränare blev Ramin Kiani, närmast från en spelarroll i Gimo.

På spelarfronten tappade Sirius främst på mittbacks- och anfallspositionerna. Anfallaren som försvann var Einar Brekkan, som efter en utdragen övergångshistoria till slut hamnade i ”Listons” allsvenska Västerås. Besvikelsen Jonny Blom, som mest haltat runt skadad under sitt Siriusår, följde efter tränare Vikström till Hjulsbro. Vidare fortsatte Anders Hjelm sin nedvarvning genom att gå till division 4-laget Arlanda, den unge veteranen Tom Nilsson flyttade till Göteborg och GAIS, och mittbacken Lars Geschwind försvann också – men oklart vart. Geschwind hade nämligen skrivit på för Vasalund under hösten, och förväntade sig att få gå gratis då Sirius strulat med löneutbetalningarna, och därmed brutit kontraktet. Sirius höll nu inte med om detta och tog fallet till skiljenämnden, som dömde till Sirius fördel – kontraktet gällde, och Sirius satte en prislapp på Geschwind som Vasalund inte tänkte betala. I mitten av dragkampen: Geschwind, som såg det som uteslutet att dra på den blåsvarta tröjan igen, men i nuläget heller inte hade några andra alternativ – förutom att lägga av. Därtill varvade den mångsidige Daniel Lundeén ned, anfallsreserven Andreas Sandin drog till Film, och andremålvakten Erik Frisell lade av.

Tråkiga historier – men det fanns roliga sådana från sillyn 96/97. Den roligaste av dem alla: Sirius värvade skyttekungen från den blivande seriekonkurrenten Gimo, en viss Kjell ”Kjelledine” Johansson. Och med denne älskvärde anfallare följde dessutom en mittback: Den tystlåtne, klarinettspelande västerbottningen David Ljung. Den unge, lovande, men nyss korsbandsopererade Jonas Carls anslöt från Vesta, och anfallaren Antoan Baghoomian och backen med det poetiska namnet Erland Rönnerdahl plockades upp från egna led. Och så behövde vi ju en ny andremålvakt, och det blev ingen mindre än en viss Jonas ”Bylle” Bylund, en endast 17 år gammal talang från egna led.

I truppen fanns sedan tidigare – otroligt nog – Fredrik Sundfors, målvakten som nästan var för bra för division 1, men ändå följde med ned i tvåan. Från backlinjen kvarstod den unge mittbacken Magnus ”Svana” Svanfeldt, smålänningen Johan Lindhe, kantlöparen Magnus Nordelind, och den lokale förmågan Joakim Bäcklund. På mittfältet fanns en bra bredd i form av den avige Johan ”Jocke” Mattsson, trotjänaren Johan ”Tessan” Tesséus, den tekniske Martin Axelsson och kämpen Bengt ”Bengan” Eriksson. Den lovande Sami Hassan kunde ta diverse offensiva roller, och som anfallare fanns de båda kvicksilvren Johan Hansson och Tomas ”Slätta” Eriksson, den vasse men ack så skadebenägne Henrik ”Henke” Eriksson, och den ambitiöse och träningsvillige Niklas Lönnqvist.

Och så var ju detta också säsongen då en supporterkultur äntligen började etableras kring Sirius – under vårvintern -97 satt ett gäng unga punkare från Eriksberg i Ekebyrepan, kollade på huliganfilmer och smidde planer. Men mera om detta nedan – sanningen att säga var det annars inte mycket som lockade med Sirius på den här tiden. Vi hade en ledning, med klubbdirektören Gunnar Grynner i spetsen, som tycktes hamna i bråk med allt och alla – seriekonkurrenter, lokala klubbar, förbundsstyrelser och enskilda spelare. Ekonomin var på väg rätt ned i kabyssen, löneutbetalningarna darrade, bokslutet för 1996 visade en förlust på drygt 800 000 kr, och skulderna uppgick nu till över miljonen. Att man dessutom tycktes beredda att hellre göra Lars Geschwind till ettårsfall än att förhandla med Vasalund och åtminstone få in några hundratusingar ställde frågor om klubbledningens omdöme. Men det värsta av allt – de redan svinfula mosaikmönstrade tröjorna hade bytts ut mot en ännu värre variant; en blå tröja med smala vita ränder, som shejdade ut i ett vitt fält i magtrakten med plats för en stor reklamblaffa – fullständigt vidrigt, och troligen topp-10 bland de fulaste fotbollströjor som någonsin setts.

Tränare Dan Sundblad och klubbdirektör Gunnar Grynner.

 

Motståndarna

Sirius spelade i division 2 Östra Svealand, en av sex division 2-serier med 12 lag vardera. Serien hade tre stycken streck: Seriesegraren flyttades upp till ettan, serietvåan fick spela förkval och kval för att nå samma serie, de två sista lagen åkte ned i trean, medan tredjejumbon fick kvala för att hänga kvar.

Som brukligt i tvåan utgjordes basen i serien av ett gäng profillösa stockholmsförortslag, kryddat med några aningen roligare motståndare från städer och byar i landskapen runtom. Bland icke-Stockholmsgängen hittade vi också de som förväntades bli Sirius hårdaste motstånd om seriesegern: Visby/Gute, gotlänningarna som vi alltid tampades med i slutet av 90-/början av 00-talet, hade lyckats kvala sig ur ettan året tidigare och hade brandskattats rejält, med bl.a. Niklas Hansson och Michael Cupan till Assyriska och skyttekungen Jonas Nygren till BP. Och så Sandviken, fjolårskvalarna, som hade behållit laget ganska intakt, och som bl.a. ställde upp med den temperamentsfulle spelande tränaren Stuart McManus och spelmotorn Nermin Ukic. Bland övriga landsortslag fanns två nykomlingar från Gävleborg: Delsbo, från Hälsinglands djupaste skogar med ett lag bestående av lokala förmågor, samt IFK Gävle, idag helt utraderad som förening, men då stadens andralag, tränade av den blivande guldtränaren och Siriushjälten Stellan Carlsson. Seriens mest kittlande motstånd fanns i Gimo, vilket betydde att vi skulle ställas mot vår egna gigant Lasse P, som var spelande tränare i bruksklubben. Dessutom fanns det gott om nu- och framtida kopplingar klubbarna emellan; i Sirius fanns ju de från Gimo värvade Kjelledine och David Ljung, i Gimo spelade den ex-blåsvarte Conny Sveijer, de blivande blåsvarta Mats ”Supermusen” Johansson och Daouda Sall, och därtill den blivande guld- och landslagstränaren Martin Sjögren.

Återstod så de sex menlösa Stockholmsgängen. Hela fyra av dem hörde hemma i Norrort längs med Roslagsbanan: Vallentuna, som kom från en stark fjolårssäsong med en tredjeplats i serien; IFK Österåker från Åkersberga, ett ganska anonymt gäng med nytt kontrakt som mål, en nykomling i Enebyberg som hade förstärkt försiktigt och siktade på en mittenplacering, samt seriens fjärde och profilstarkaste nykomling: Café Opera/Djursholm, med bl.a. de blivande tränarprofilerna Zvezdan Milosevic och Andreas ”Brännan” Brännström i laguppställningen. Rör vi oss lite mot sydväst så hamnar vi hos Plavi Team i Solna, ett jugoslavgäng som inte längre hade så många jugoslaver i laget, men däremot gott om gamla bajare, som exempelvis Peter Hautalahti och Thomas Lundin. Slutligen hade vi Älvsjö, seriens enda söderlag, tränade av den gamle storbajaren Tomas Turesson, och med den unge, blivande blåsvarte Elias Storm i laget.

Bland både expertis och amatörer rådde det enighet: Kampen om seriesegern och en plats i division 1 stod mellan Sirius och Sandviken. Visby/Gute var en möjlig utmanare, men hade tappat lite för många tunga namn, och ville man dra till med en riktig högoddsare så var det kanske Café Opera – men det var mot de klassiska rödvästarna man sneglade när lagen radade upp sig på startlinjen.

 

Försäsongen

Det blev en något konstig försäsong i bemärkelsen att resultaten blev bättre ju bättre motstånd vi mötte – men också sämre ju svagare motstånd vi ställdes mot. Sirius utepremiär gick av stapeln i januari i Nacka, där man spelade oavgjort (2-2) mot sina värdar, och veckan därpå ställdes man mot den väntade konkurrenten om seriesegern, Sandviken, vilket resulterade i ett nytt kryss (1-1). Ännu bättre gick det när man ställdes mot tre division 1-lag på raken, då blåsvart först avfärdade BP med 3-0, slog rivalen vid förhandlingsbordet – Vasalund – med 3-2, och kryssade mot pepparrötterna från Enköping (1-1). Mot division 3-laget och lokalkonkurrenten Vesta gick det inte alls lika bra – förlust med 0-2, och fler förluster följde mot IFK Östersund (1-2) och Assyriska (0-6). Sedan bar det av till Jylland på träningsläger, där matcher spelades mot norska Pors Grenland (2-3) och division 2-kollegan Skövde (4-0). Hemma i Uppsala igen imponerade Sirius mot det tilltänkta topplaget i ettan, Hammarby, där blåsvart föll med 0-2, men under långa perioder var det bättre laget. Ännu en hedersam förlust följde i 1-2 mot Gefle, innan det var dags för genrepet mot IFK Västerås, där det blev vinst med 3-1 i en stormig tillställning.

Under Sundblad spelade Sirius den mest pragmatiska fotbollen vi någonsin spelat under min tid på Studan. Nycklarna till framgång var: Ett disciplinerat försvarsspel som gör det trångt för motståndarna, tidiga bollvinster på mittfältet, och snabba omställningar och anfall med fler långa bollar. Och så predikade Sundblad dygden tålamod, vilket blev Sirius kanske allra bästa vapen den här säsongen.

Målvakten Sundfors var naturligtvis självskriven i startelvan. Framför honom ställdes en nästan helt ny backlinje, och eftersom Sundblad föredrog Svana som mittfältare så såg den ut enligt: Nordelind – Lindhe – Ljung – Tesséus. Svana bildade alltså innermittfält tillsammans med Jocke Mattsson, på högerkanten spelade Axelsson, och på vänsterkanten hamnade oftast Bengan. På topp var Henke – Kjelledine förstavalet, men då den senare skadade sig lagom till premiären blev det istället Lönnqvist som andrahalva i forwardsduon.

 

Division 2 Östra Svealand – Vårsäsongen

Lör 26 apr: Älvsjö-Sirius 0-4 (0-1), Älvsjö IP

0-1 (40) Henrik Eriksson, 0-2 (61) Eriksson (straff), 0-3 (71) Eriksson, 0-4 Magnus Svanfeldt.

Sirius fick begå sin säsongspremiär 1997 i röda tröjor och med Älvsjös (visserligen läckra) klubbsköld på bröstet – dumt nog hade man inte packat ned bortastället i mötet mot vit-blåa Älvsjö. Men det gick ju bra ändå trots tröjfadäsen, och framförallt – trots att Sirius spelade ganska dåligt. Efter en lovande inledning med chanser för Lönnqvist och Axelsson tappade Sirius matchen på mittfältet, och Älvsjö tog över. Som tur var slutade det mest i ofarliga inlägg som Sundfors hämtade in enkelt, och som tur var hade Sirius också Henke Eriksson. Ett ganska oförtjänt 0-1 kom i slutet av första halvlek då Nordelind slog en frispark som Älvsjös målvakt fumlade bort, och Henke nickade in säsongens första i öppen kasse. Andra blev spelmässigt något, men inte så värst mycket bättre, men Henke gjorde mål ändå. 0-2 kom sedan Jocke Mattsson blivit fälld under en framrusning, och Henke förvaltade den påföljande chansen från straffpunkten väl. Trean lät inte vänta på sig, den kom då Tesséus slog en långboll in i straffområdet, målvakten gick ut för att möta men kom på mellanhand, och Henke nickade bollen över honom och in i mål. Och den fantastiske Henke hade kunnat göra fyran också då han nickade en hörna hårt invid stolpen, men målvakten enhandsräddade, så istället satte Svana returen och skrev in sig i målprotokollet. Det var måhända något missvisande siffror, men i övrigt var detta en sådan sorts premiär man vill ha: en målmedveten och effektiv insats från Sirius – minus materialförvaltaren.

 

Tis 29 aug: Sirius-Sandviken 1-1 (1-1), Studenternas

1-0 (2) Henrik Eriksson, 1-1 (24) Stuart McManus. Domare: Håkan Nystedt, Strängnäs. Publik: 257.

Spelschemat hade givit oss en mycket tidig seriefinal när vi ställdes mot den förväntade toppkonkurrenten Sandviken redan i den andra omgången. Och den redan intressanta tillställningen fick dessutom en unik inramning i form av en klackmatch på Studan. Sandviken hade med sig en liten supporterskara med rödvita halsdukar, men mer chockerande var att de fick konkurrens av en liten blåsvart hejaklack som ställt sig på huvudläktaren. Ett gäng ”övervintrade punkrockare” (med Kjell Jonevrets ord) som mina läktarvänner kände igen från de lägre klasserna i Eriksbergsskolan – West Side Sirius Firm hade sett dagens ljus.

Och West Side Sirius Firm hade fått jubla på direkten – om de bara hade hunnit i tid till avspark, då Henke nickade in ledningsmålet efter en dryg minut. Men kanske kom målet inte bara för tidigt för WSSF, för rödvästarna satte full fart framåt, och det mesta som hände under resten av halvleken hände framför Sundfors i Siriusmålet. Gästernas båda fixstjärnor var båda inblandade när kvitteringen kom, då Nermin Ukic slog ett skruvat inlägg till en omarkerad McManus, som bröstade ned bollen och sköt in den bakom en chanslös Sundfors. En offsidestående McManus hade också en chans till från nära håll som Sundfors klarade, och fick sedan syna det gula kortet för tilltaget att påpeka regelbrottet för domaren. Denne domare Nystedt blev inte mer populär då han tittade bort när Sandvikens målvakt tog bollen med händerna utanför straffområdet, sedan Lönnqvist varit framme och försökt med en lobb – klar utvisning tyckte de flesta utom Nystedt. Den andra halvleken blev sämre spelmässigt, ett ställningskrig med långbollar, där de få farligheter som uppstod kom på för bortalaget på fasta situationer. Slutresultatet blev oavgjort, och det kändes väl helt OK – tiden talade ändå för det unga och ännu ej samspelta Siriuslaget.

WSSF – Världens snyggaste klack. Punkt. Foto: Peter Olsson

Mån 5 maj: Enebyberg-Sirius 0-2 (0-0), Enebybergs IP

0-1 David Ljung (76), 0-2 Thomas Eriksson (89). Domare: Lars-Olof Andersson, Västerås. Publik: 100.

I den andra halvleken på mysiga Enebybergs IP började Sirius hitta linjerna i den ritning som skulle ta dem till serieseger. I första var man dock fortfarande kvar i långbollandet från Sandvikenmatchen, och den enda chansen att skriva hem om var när en enebybergare sköt en volleypärla klockrent i ribban. Men andra var som sagt välspelad från blåsvarts sida, som satte upp en konstant press mot Fredrik Hegbart i fiendemålet och radade upp chanser. Lönnqvist var den som kom till flest avslut, men ribban tycktes sitta för lågt då samtliga gick över. Nordelind var också nära då hans inlägg höll på att segla in, men tippades till hörna i sista sekund. Det sköna segermålet kom på en annan sådan – hörna alltså – då David Ljung tog emot med ryggen mot mål, vände om och sköt upp i nättaket: ”Krysset bara öppnade sig för David”, som Svana poetiskt uttryckte det. Enebyberg släpptes så onödigt in i matchen efter ledningsmålet och skapade kvitteringschanser, bl.a. då Sundfors sprang in i Tesséus och lämnade målet öppet – men enebybergsnicken gick utanför. Istället punkterade snabbe Slätta matchen med ett misstänkt offsidemål i slutminuterna, och segern var därmed bärgad. Sirius ensamma i topp, två poäng före Österåker och Gävle.

 

Mån 12 maj: Sirius-Vallentuna 1-0 (1-0), Studenternas

1-0 (33) Niklas Lönnqvist. Domare: Bertil Andersson, Gävle. Publik: 292.

Dags för den första av säsongens många 1-0-segrar. Sirius gjorde det jobbigt för motståndarna från start, och Henke höll hela Vallentunaförsvaret sysselsatt med sitt tuffa arbete på topp – det blev fyra nickar på mål från Henkes skalle bara under den första halvtimmen, men tyvärr gick ingen av dem in. Istället blev det den dittills sumpande Lönnqvist som fick trycka dit säsongens första mål, då han höll sig framme på returen som målvakten lämnade efter ett jätteskott av Tesséus – och för första gången fick Studenternas lyssna till måljubel från en hemmaklack. Vallentuna hade startat säsongen lovande, men såg torftiga ut på Studan, och slog nästan bara lyrbollar som Ljung nickade bort eller Sundfors plockade ned. Och när de flyttade upp i slutet av matchen ledde det bara till att Sirius fick större ytor och flera chanser framåt – men kylan i de avgörande lägena saknades, och det blev inga fler mål i matchen. Men vad gjorde väl det när blåsvart tog hem säsongens tredje trepoängare och höll ställningarna i toppen?

 

Tis 20 maj: Plavi Team-Sirius 0-1 (0-0), Skytteholm

0-1 (85) Henrik Eriksson. Domare: Lars Jonsson, Skultuna. Publik: 75.

Sirius hade hittat flytet och rytmen – en typisk 0-0-match blev till en viktig 0-1-seger efter ett motståndarmisstag i slutminuterna. ”Men det är Plavi Teams problem, deras backar vill gärna göra en dragning för mycket”, kommenterade målskytten Henke efteråt. Blåsvart startade starkt på Skytteholm och radade upp hörnor, men spelet dog ganska snabbt när Sirius gick ned i Plavi-tempo. Två händelser kan noteras från den första halvleken: den första när Henke föll över Plavimålvaktens ben – kanske värt en straff, men inte enligt domaren; och den andra när Plavis Dejan Stankovic sköt tätt över Sundfors ribba. Andra halvlek blev en orgie i felpassningar i lågt tempo, underhållningsvärdet var minimalt fram till 75:e, då hemmalaget kom riktigt nära på en dubbelhörna. Sirius vaknade till och fick igång spelet, men målchanserna lös med sin frånvaro fram till 85:e, då Stankovic försökte finta bort en rusande Henke, som fick med sig bollen och satte segermålet ensam med Plavimålvakten. Ingen vacker seger, men Sirius läskigt starka försvar hade bara släppt in ett mål på fem matcher, och då krävs det ju inte så mycket framåt för att ta hem trepoängarna. Sirius fortsatt i topp, fyra pinnar före Gävle och fem före Sandviken.

 

Mån 26 maj: Sirius-Gimo 1-0 (1-0), Studenternas

1-0 (33) Henrik Eriksson. Domare: Gert Nilsson, Stockholm. Publik: 932.

Ett tätt, tufft och grinigt derby. Två spräckta ögonbryn, ett rött kort för vartdera laget, nära fyrsiffrigt i publik på Studan, och så vann Sirius som vanligt med 1-0. Henke blev den förste som sänktes, redan efter fem minuter låg han däckad på planen med blödande panna. Såret behövde sys, men läkaren var inte på plats, så istället fick Henke linda in skallen i ett rejält Terry Butcher-bandage. När läkaren väl kommit fram efter halvtimmen spelad låg istället Tesséus där med samma skada, och fick även han bandageras. Trots att Siriusspelarna envisades med att skada sig mot hårda och kantiga Gimospelare så tog blåsvart snart ledningen i matchen; det var Henke som fick bollen en bit ifrån mål med fri löpväg, men skyttekungen valde att skjuta direkt och fick en kanonträff. Därefter hände det faktiskt inte så mycket mer i chansväg, Sirius körde mest på sina långbollar och skapade inte särskilt mycket; Gimo å sin sida skapade i stort sett ingenting alls. Mest action blev det istället kring ett gäng snurriga domslut som skickade ett par spelare av planen. Sami Hassan drog på sig ett rött kort efter två billiga varningar, den sista för att ha klackat iväg bollen någon meter efter en felaktig avblåsning. Och sedan blev även Gimos Patrik Johansson utvisad för en struntsak – situationer i spelet som faktiskt skadade spelare fick däremot passera ostraffade. Men strunt i det, ännu en 1-0-seger kunde läggas till handlingarna, och Sirius höll avståndet till den jagande klungan. Etta i tabellen, fem pinnar före Sandviken och Vallentuna.

 

Lör 31 maj: Sirius-Delsbo 5-1 (2-1), Studenternas

1-0 (18) Johan Hansson, 2-0 (29) Martin Axelsson, 2-1(45) Jonny Hammarlund, 3-1 (65) Axelsson, 4-1 (67) Joakim Bäcklund, 5-1 (69) Bengt Eriksson. Domare: Leif Hoffner, Karlskoga. Publik: 267.

Motståndet i division 2 Östra Svealand var av en ganska jämntjock kvalitet, med några enstaka undantag – hopplöst usla Delsbo var ett sådant. Och då lyckades Sirius också frångå 1-0-lunken och vinna med rejäla siffror. Delsbo kom till Studan med strategin att stå lågt och satsa på kontringar, men då man var alltför långsamma misslyckades man med det sistnämnda, och det blev spel mot ett mål. På en bättre plan hade det nog blivit ännu bättre fart på blåsvart, men det dög ändå: 1-0 kom sedan Hansson sprintat ifrån Delsboförsvaret på vänsterkanten, och tvåan satte Axelsson efter att Henke jobbat fram bollen i straffområdet. Ett understimulerat och sömnigt Siriusförsvar tillät Jonny Hammarlund att dribbla sig fram till en reducering i slutet av första, men i andra var det spel mot ett mål igen, och med en målexplosion i mitten av halvleken avgjorde blåsvart: Axelsson satte 3-1 i 65:e efter en trippelchans; Bäcklund, vikarie på vänsterkanten för avstängde Hassan, rullade in 4-1 två minuter senare, och efter ytterligare två minuter lobbade Bengan in 5-1.

Matchen är också i vissa kretsar ihågkommen för att WSSF höll kräftskiva på läktaren – sådant som gick alldeles utmärkt att göra i division 2 Östra Svealand. Hur man får tag i kräftor i slutet av maj är en annan fråga, men för en ung, entusiastisk supporter i en nystartad klack är ingenting omöjligt.

 

Tor 5 jun: IFK Gävle-Sirius 0-1 (0-1), Brynäsvallen

0-1 (35) Henrik Eriksson. Domare: Lars Larenius, Hägersten.

Sirius -97 var långbollar, ett stadigt försvar och en-två jobbiga anfallare som löpte konstant och jobbade på alla bollar. Gävlekamraterna, under ledning av den pragmatiske Stellan Carlsson, var allt detta i kubik. Dock kunde inte ens super-Stellan göra guld av smågrus, och Sirius var helt enkelt bättre på konceptet. Gävle ägde den första kvarten, men Sirius hade scoutat sin motståndare väl och tog över. Att Gävleförsvaret var lite långsamt och trögt utnyttjade blåsvart genom att Bengan och Sami Hassan fick ta sig runt på kanterna, och att målvakten Fredrik Forsgren var aningen flaxig drog Henke nytta av när han lobbade in 0-1-målet över en utrusande Forsgren. Sirius höll ställningarna och bevakade tryggt sin uddamålsledning, men det blev gradvis mer tryck mot Sundfors mot slutet. Gävle lyfte upp sin allra längsta mittback i kedjan och matade på med långbollar, och de sista fem blev det riktigt panikartat. ”Det var svårt att rusa ut eftersom de var så långa, och dessutom hade jag solen i ögonen”, sa Sundfors, som ändå med visst besvär och med god hjälp från försvarslinjen lyckades hålla rent matchen ut. Sirius ensamma i topp, fem poäng före Sandviken och sju före Vallentuna.

 

Sön 8 jun: Sirius-Café Opera 2-2 (0-0), Studenternas

0-1 (49) Conny Liljeqvist. 0-2 (62) Liljeqvist, 1-2 (71) David Ljung, 2-2 (84) Niklas Lönnqvist. Domare: Åke Nygren, Alnö. Publik: 284.

Det dröjde ända till den nionde omgången innan säsongen bjöd på sin första besvikelse – ett kryss mot nykomlingen med det löjliga namnet var inte med i kalkylen. Samtidigt var den heller inte så sur och svår som den hade kunnat vara, då känslan när man hämtar upp ett tvåmålsunderläge till ett kryss ändå är rätt OK. I den första halvleken hände inte mycket åt något håll; Caféet visade upp sina småtekniska färdigheter utan att komma någonvart, medan Sirius mest spelade sidledsfotboll. I andra hände däremot massor: Först kom Henke ren med målvakten, som dessvärre klarade, och strax därpå kom istället baklängesmålet; ett passivt försvar släppte igenom Conny Liljeqvist, som klippte in ledningsmålet. Illa blev sedan värre när den blivande blåsvarte Andreas Brännström stod för ett artisterinummer, dribblade sig genom straffområdet, och klackade till Liljeqvist som sköt in tvåan. Nu var goda råd dyra, men David Ljung hade ett: Ta ned bollen på hörna och skjut upp den i nättaket, precis som i bortamatchen mot Enebyberg, och som han gjorde här i den 71:a minuten. I 80:e kom så ett avgörande byte då Lönnqvist kom in, och fyra minuter senare spelade Bengan in bollen från vänster och Lönnqvist kvitterade med ett säkert avslut. Nu var det blåsvart som jagade segern, och Henke var framme två gånger på de minuter som var kvar, men den första gången sköt han över, och den andra tippade målvakten bollen till hörna. Glädjande nog kryssade även Sandviken mot Enebyberg, och avståndet nedåt var fortfarande fem poäng.

 

Lör 14 jun: Österåker-Sirius 1-2 (0-1), Åkersberga IP

0-1 (38) Martin Axelsson, 0-2 (48) David Ljung, 1-2 (90) Denny Nordén. Domare: Monty Riemann, Gällivare. Publik: knappt 100.

Sirius studsade snabbt tillbaka med en bra genomförd match borta mot Österåker, som borde resulterat i en säkrare seger än det blev. Det regnade ordentligt, vilket vållade blåsvart vissa problem i första halvlek – Österåker slog ett antal halvfarliga inlägg, men Sundfors hanterade den såphala bollen väl. Men Sirius hade också sina chanser, och utnyttjade en av dem till att ta ledningen, när Axelsson avslutade säkert efter att Sami Hassan hittat rätt med en vacker passning i straffområdet. Sedan satte Ljung tvåan – på en hörna förstås, då han ensam lyckades avluta tre gånger; först i ribban, sedan på returen som rensades på mållinjen, innan det blev mål på andrareturen. I andra halvlek spelade blåsvart säkert och skapade mängder med chanser, och inte blev det sämre när en frisk men matchotränad Kjelledine slängdes in på slutet; som alltid ständigt löpande så snubblade han på sina egna ben, vilket ledde till en – totalt felaktig – frilägesutvisning för Österåker. Nu borde grisen varit i säcken, men istället blev det onödig spänning på slutet när Österåker släpptes in i matchen: först sköt Denny Nordén en frispark i ribban, sedan reducerade samme man på övertid, och visst hann hemmalaget med ett till avslut på mål med risk för kvittering. Men det blev tre sköna poäng igen, och oförändrat i toppen.

 

Sön 22 jun: Sirius-Visby/Gute 1-0 (1-0), Studenternas

1-0 (22) Henrik Eriksson. Domare: Peter Aronsson, Laxå. Publik: 406.

Sirius knöt ihop en fantastiskt stark vårsäsong med att besegra och helt haka av en av förhandskonkurrenterna till seriesegern. Resultat var typiskt, och målskytten likaså: 1-0 av Henke Eriksson. Den första halvleken präglades av försiktighet från båda sidor, och denna försiktighet blev målvakten Toomas Towhers fall: När denne inte vågade fullfölja sin utrusning kunde Henke ostört ta emot passningen från Mattsson och skjuta in 1-0. Tio minuter bjöd domaren gästerna på en kvitteringschans då han blåste för en mycket billig straff, men Sundfors enhandsräddade Anders Gripnes försök. Den andra halvan blev mer välspelad och underhållande; Visby lyfte upp laget och jagade kvittering, Sirius låg på kontring, och båda lagen skapade chanser. Sirius flest; Henke, Mattsson, Ljung och Bäcklund hade alla chanser att punktera matchen utan att lyckas. Visby färre, men ganska vassa, då Kapoustin nickade från nära håll vid vänsterstolpen, och på övertid kom Ola Martinsson i läge från höger – men den fantastiske Sundfors klarade båda gångerna. Lite extra tändvätska bjöd f.ö. den före detta Siriusikonen och nuvarande Gimotränaren Lasse P på, när han inför matchen hävdade att Visby var det bästa laget i serien – något som tabellen nu motbevisade med emfas. Sirius kunde gå på en mycket välförtjänt sommarvila. Sirius ledde tabellen med hela åtta poäng före Sandviken, som dock hade en ospelad hängmatch.

 

Sommaruppehållet

Åtminstone för spelarna fanns det trots allt vissa fördelar med att spela i division 2. För nu kunde man få långledigt – det blev hela tre veckors semester med sol och glass och grekisk båtluff. Väl tillbaka från sommarlovet värmde Sirius upp med en miniturnering i Odensala, där man slog hemmalaget Arlanda, Bälinge och sedan Arlanda igen i tre 45-minutersmatcher. Sedan bjöd Sirius Alundaborna på årets fotbollsupplevelse, då man mötte ärkerivalen ESK på Korsängens IP, och blåsvart imponerade med en 4-0-seger, efter mål av Kjelledine, Bengan och 2*Slätta. I matchen testades också ex-Gimoiten Björn Andersson, en spelare Sirius ville ha, men denne avböjde då han inte var tillräckligt motiverad att pendla från hemmet i Östhammar. Slutligen hann Sirius med att avancera i Svenska cupen innan serien kickade igång igen; för motståndet stod division 4-gänget FC Krukan från Södermalm, och Sirius vann med 1-2 på Zinkensdamm efter mål av Lönnqvist och Slätta.

Under sommaren löstes dessutom den segdragna historien med Lars Geschwind, åtminstone tillfälligt. Geschwind hade ju satts i fotbollsmässig karantän eftersom förhandlingarna mellan Vasalund och Sirius strandat – eller rättare sagt inte ens kommit igång. Men nu skulle han i alla fall få spela fotboll igen, genom att Sirius lånade ut honom till moderklubben Upsala IF i division 4.

 

Division 2 Östra Svealand – höstsäsongen

Sön 3 aug: Visby/Gute-Sirius 0-0, Gutavallen

Domare: Michael Ideström, Stockholm. Publik: 443.

0-0 i Visby kan vara ett resultat som är ens värsta mardröm. Men det kan också vara ett helt OK resultat, vilket det var den här sommarsöndagen. Ett semestersegt Sirius hade inte stämplat in ännu, och hemmalaget vann kampen på mittfältet i utklassningsstil, men som tur var fungerade försvarslinjerna lika väl som vanligt. De båda lagen ägnade den första halvleken åt att bolla in sig; långbollarna flög över planen, och absolut ingenting hände. Sirius inledde sedan den andra halvleken bra, och skapade också matchens dittills bästa chans när Nordelind slog en frispark som Tohver i Visbymålet nätt och jämnt klarade. Men snart tog Visby över och mer eller mindre belägrade Sirius planhalva för resten av matchen. Utfallet i chanser blev dock relativt magert, och det mesta gick utanför Sundfors stolpar, som Kapoustins nick och Ola Martinssons skottlägen. ”Vi är nöjda med poängen vi fick med oss”, sa Sundblad efteråt, och skyllde den klena insatsen på ledigheten: ”Att vila i tre veckor passar inte oss”. Sandviken vann samtidigt både sin hängmatch och i omstarten, och var plötsligt bara tre poäng bakom – läskigt!

 

Mån 11 aug: Sirius-Österåker 2-0 (0-0), Studenternas

1-0 (55) Henrik Eriksson, 2-0 (90) Eriksson. Domare: Johnny Ahlvin. Publik: 416.

Efter den trötta matchen på Gotland var Sirius tillbaka från semestern och plockade en relativt säker seger mot Österåker. Blåsvarts långbollsvapen var effektivt, man hittade fina ytor bakom motståndarnas backlinje, och chanser skapades: Lindhes skott som tippades till hörna, och Kjelledines nickskarv till Tesseus, som dock sköt över. Istället var det såklart Henke som spräckte nollan en bit in på andra, då Nordelind slog ett inlägg som Österåkermålvakten Jocke Pasanen kom fel på, och så var det fritt nickläge till 1-0. Österåker spelade ganska fult och brutalt, med bl.a. den jobbige forwarden Robert Eriksson som ständigt gick på spelare istället för boll, och Kenneth Söderström som trots att han stämplade Nordelind över skenbenet fick vara kvar på plan. Sirius fortsatte dock spela bra, men träffade virket istället för nätet: Henke sköt i ribban, och Tesséus hade en boll i stolpen. På övertid hände det grejor när Österåker först hade två vassa chanser till en orättvis kvittering, först en hörna och sedan ett distansskott, men istället punkterade Henke matchen på en kontring, då han fri från halva plan kunde skjuta in ett välförtjänt 2-0. Ett kryss för Sandviken i samma omgång innebar att blåsvart drog ifrån lite igen – nu fem poäng till godo.

Så här illa såg Sirius tröjor ut -97.Till höger håller Svanfeldt på att omfamna Jocke Mattsson, Kjelledine längst till vänster.

 

Lör 16 aug: Café Opera-Sirius 1-1 (0-0), Djursholms IP

0-1 (47) Sami Hassan, 1-1 (81) Stefan Fältén. Publik: 250.

De skulle så småningom komma att lägga grunden för Sveriges största pajasförening, men var redan nu löjliga i mångas ögon. Spela fotboll kunde dock nattklubbsgänget, och så här på sensommaren var man seriens kanske formstarkaste lag. Drabbningen på Djursholms IP blev jämn och underhållande i matchens första 70 minuter; Caféet spelade smånätt och tekniskt, medan Sirius satsade på att komma runt på kanterna, och det var från högerkanten ledningsmålet kom – en delikatess från Sami Hassan som tunnlade vänsterbacken, sprang in i straffområdet och sköt in 0-1 invid närmaste stolpen. Med 20 minuter kvar på klockan började Caféet pressa på, och snart kom också kvitteringen då inhopparen Stefan Fältén sköt in en otagbar pärla i vänsterkrysset. Och hemmalaget pressade vidare i jakt på ett segermål som gudskelov aldrig kom, Sirius mittförsvar med Svana och Ljung fick jobba hårt men lyckades med tur och skicklighet få bort det mesta. Närmast ett baklängesmål var det när Fältén fick skottläge igen och sköt ett pressat skott som slickade stolpens utsida, men Sirius klarade poängen till slut. Sandviken vann i samma omgång och knaprade in – nu bara tre poäng mellan lagen.

 

Mån 25 aug: Sirius-IFK Gävle 1-0 (1-0), Studenternas

1-0 (19) Henrik Eriksson (straff). Domare: Åke Nygren, Sundsvall. Publik: 540.

– Hur gick det för Sirius igår då?
– Jodå, de vann med 1-0.
– Schysst, vem gjorde målet?
– Henke, såklart!
Den konversationen var sannolikt inte helt ovanlig i Uppsala under säsongen -97, för Henke fixade ju hela fem 1-0-segrar åt blåsvart på egen hand (kunde ha varit sex om han inte satt 2-0 på övertid mot Österåker dessutom). Mot Gävlekamraterna gjorde Sirius en bättre insats än vad resultatet skvallrar om, det var säsongens hittills frejdigaste spel som visades upp, och man radade upp chanser. Ett lyckodrag var att sätta ut Jocke Mattsson på vänsterkanten, där han firade stora triumfer mot Gävles tröga försvar. Efter en inledande Gävlechans efter bolltapp tog Sirius över, och snart föll det som skulle bli segermålet sedan Axelsson knuffats omkull i straffområdet, och Henke satt bollen i mål från straffpunkten. I halvtid hade blåsvart haft en kvartett heta chanser till, däribland en straff till från Henke som målvakten räddade, sedan Sami Hassan hakats upp i skottögonblicket. Matchbilden bestod i andra, men bollen ville inte in i Gävlemålet, och gör man inte mål kan det förstås straffa sig: Studanpubliken satte i halsen när Gävles Björn Engelaar laddade och sköt, men andades ut när skottet tog i stolpen och rensades bort av det blåsvarta försvaret. Så höll Siriusförsvaret än en gång nollan, för tionde gången på femton matcher!

 

Sön 31 aug: Delsbo-Sirius 0-2, Delsbo IP

0-1 (61) Sami Hassan, 0-2 (75) Martin Axelsson. Domare: Kjell Westlund, Bollnäs. Publik: 220.

Superduperjumbon Delsbo skulle förstås bara köras över, men så enkelt blev det inte riktigt, delvis på grund av ett riktigt busväder som gjorde planen halvt ospelbar. Sirius fick det svårt i gyttjan, man bollade bra på mittplan, men hade svårt att hitta fram med några avgörande passningar, och dessutom hade Delsbo faktiskt en bra spelare i den polske Cybalski, som heroiskt med ett stort bandage kring huvudet efter att ha nickat ihop med en lagkamrat lyckades styra bort det mesta. Men tålamod är en dygd, och till slut fick Sirius in ett förlösande mål när Sami Hassan tog ned en passning från Lindhe på vänsterkanten och sköt in bollen. Sedan kom Bengan runt på andra kanten och skickade in ett inlägg till Axelsson som nickade in bollen. Sundfors, nästan på hemmaplan några mil från Hudik, hade släkt och vänner på läktaren men fick inte glänsa särskilt mycket – en räddning var allt som behövdes för att hålla nollan

 

Sön 7 sep: Gimo-Sirius 2-2 (2-0), Idrottsgården

1-0 (5) Christian Rubbetoft. 2-0 (37) Rubbetoft, 2-1 (56) Henrik Eriksson, 2-2 (58) Martin Axelsson. Domare: Jonny Ahlvin, Stockholm. Publik: 445.

Så var det dags för säsongens andra heta Upplandsderby, och det bar sig inte bättre än att Västra Sidan (eller WSSF snarare) ställde till med klackens hittills största läktarskandal. För på planen gick det inte alls som planerat när vi igen ställdes mot vår gamla ikon Lassse P – det hade diskuterats mycket om han t.o.m. skulle ta ut sig själv i startelvan i detta heta möte, men han startade istället på bänken. Förmodligen ett riktigt val då hans ersättare, Christian Rubbetoft, fick en drömträff på volley någon meter utanför straffområdet och satte 1-0. Bottenlaget Gimo var taggade, tunga och rejäla, medan Sirius inte åstadkom annat än luftpastejer i den första halvleken, och Rubbetoft satte även 2-0 när Sundfors gjorde något så sällsynt som ett misstag och feltajmade en utrusning. Och det var nu som WSSF spårade ur på läktarna – jag var själv inte där, men vår grundare Jens skrev själv i sin krönika om att ”flaskor kastades in och folk betedde sig riktigt illa”.

Traumatiskt, men Sirius kom åtminstone delvis igen i andra. Lönnqvist kom in i paus, och blåsvart mönstrade en tremannakedja, med vilken man fick rejält tryck på Gimo under halvlekens första tjugo minuter. Och inom denna period föll också både en reducering och en kvittering: Först sköt Henke in 2-1 på volley efter ett perfekt inlägg från Axelsson, och sedan gick Gimo bort sig i försvarsspelet och Axelsson fick ett enkelt läge till kvitteringen. Lasse P bytte in sig själv för att få fart på sitt lag, men fick inte något uträttat på planen, å andra sidan torkade även Sirius offensiv in, och inget av lagen kom särskilt nära ett segermål. Även Sandviken spelade 2-2 i omgången, dock i en svårare match mot Visby, och Sirius hade kastat bort en möjlighet att rycka i tabellen.

 

Mån 15 sep: Sirius-Plavi Team 1-1 (0-0) Studenternas

1-0 (86) Martin Axelsson, 1-1 (89) Dejan Stankovic. Domare: Tom Hejer, Grödinge. Publik: 425.

Så gjorde jag faktiskt min debut i klacken redan 1997, då jag och mina läktarvänner bestämde oss att prova på WSSF. Jag minns det som en ganska lugn tillställning, ingenting av stöket i Gimo, istället har den besvikelsen över den krampaktiga matchen fastnat i minnet. Sandviken hade vunnit dagen efter, och Sirius behövde göra likadant för att hålla avståndet, men så skulle det inte bli. Det såg skapligt ut i den första halvleken, Sirius spelade en resolut fotboll, men hade väldigt svårt att få några avslut på mål, utan det sköts över och bredvid. I andra gick spelkvaliteten ned och det bjöds på riktigt usel fotboll. Plavis målvakt utgick med en fotskada, och på bänken var det tomt på målvakter, så man tvingades istället sätta in försvararen Henrik Eriksson i målet – men Henke lyckades aldrig få iväg något avslut mot sin namne, och knappt någon annan heller för den delen. Till slut, med minuter kvar, kom dock ett ganska oförtjänt 1-0, ett solomål av Axelsson som fick bollen en bit in på Plavis planhalva, drev framåt, drog en försvarare, och sköt in bollen i krysset. Stor glädje och mitt livs första klackfirande – men det varade inte länge då Plavi fick en frispark i 89:e som Dejan Stankovic (nej, inte serie A-stjärnan) nickade in bakom Sundfors. På det hela taget var det en besvikelsens måndagkväll, och kanske var det därför det dröjde innan jag återvände till klacken. Sirius fortfarande i topp, men nu med bara en ynka poäng ned till Sandviken.

 

Lör 20 sep: Vallentuna-Sirius 0-0, Vallentuna IP

Domare: Jan Nisuvälja, Motala. Publik: 100

Kryss för tredje raka matchen, men ändå ett fall framåt – den här dagen spelade Sirius bra, och det mållösa resultatet var inte speciellt logiskt. Det var dock hemmalaget som började bäst när Lindhe orsakade en straff, men den suveräne Sundfors räddade Torben Törnbergs elvametare. Senare i halvleken fick Axelsson ett friläge, men målvakten fick upp en arm och räddade. Eftersom Sandviken dagen innan hade förlorat stort mot Café Opera, så var det här en gyllene chans att skapa lite distans i tabellen igen. Men sumpade målchanser ger inga trepoängare, och i andra var det gott om sådana. Axelsson inledde med några fina lägen till där avsluten inte ville sig, sedan ersattes han av Lönnqvist, som blev frispelad men la bollen utanför stolpen, och likadant gjorde Sami Hassan ur ett minst lika bra läge. Sirius i tabelltopp, nu med två pinnar ned till Sandviken.

 

Mån 29 sep: Sirius-Enebyberg 4-0 (2-0), Studenternas

1-0 (17) Henrik Eriksson (straff), 2-0 (33) Kjelledine, 3-0 (48) Kjelledine, 4-0 (89) Kjelledine. Domare: Peter Aronsson, Laxå. Publik: 463.

Kjelledine! Kjelledine! Och Kjelledine! Men först Enebyberg, som faktiskt började bäst på Studan, med ett friläge där avslutet gick snett, och en hörna som räddades på mållinjen. Och sedan Henke, som satte 1-0 på straff, sedan Ljung blivit knuffad på en hörna. Men sedan började Kjelledine-show – vårt rutinerade Gimoförvärv hade inte spelat mycket under säsongen p.g.a. skadebesvär i lår och häl, men nu var han frisk, kry och löpvillig. I den 33:e minuten presenterade han sig när han gjorde en inåtförflyttning, passerade sin försvarare och elegant la in bollen i högerkrysset till 2-0. Direkt efter paus kom det mer då Mattsson slog ett inlägg som Henke fick dit huvudet på, målvakten lämnade retur, och Kjelledine la in bollen i öppet mål. Strax där på fick en enebybergare sitt andra kort, och Sirius kunde slappna av och spela ut. Det radades upp chanser, och Enebyberg bad om nåd: ”Blås av nu, så här utspelade har vi aldrig blivit”, vädjade en gredelin försvarare till domaren. Sirius var dock barmhärtiga nog att missa chanserna, ända tills Kjelledine vrickade in Henkes passning till 4-0 i slutminuterna. Det var ett minst sagt välkommet formbesked inför den rafflande serieupplösningen, med en ren seriefinal i nästsista omgången, och därmed två matchbollar för blåsvart. Sirius fortsatt i tabelltopp med två poäng tillgodo på Sandviken, samt två måls bättre målskillnad.

 

Lör 5 okt: Sandviken-Sirius 3-3 (3-3), Jernvallen

0-1 (1) Johan Mattsson, 1-1 (3) Johan Forsström, 2-1 (9) Forsström, 2-2 (19) Martin Axelsson, 3-2 (29) Nermin Ukic, 3-3 (34) Axelsson. Domare: Åke Nygren, Alnö. Publik: 2105.

Det blev en mycket märklig och för säsongen otypisk första halvlek i seriefinalen på Jernvallen. Målsnåla Sirius både gjorde och släppte in tre mål inom en period av 34 minuter, där det var helt öppna spjäll åt båda hållen. Just det att vi gjorde tre var ovanligt skönt, eftersom vi nu fick klara oss utan Henke i de sista matcherna – skyttekungen hade oturligt nog brutit foten på träning i veckan innan seriefinalen.

Sirius tog ledningen innan det gått ens en minut – Kjelledine jobbade fram läget och sköt, Jocke Mattsson var där och petade in returen. Men denna drömstart var inget som lyfte Sirius, Sandviken kvitterade tämligen omedelbart på hörna, och efter åtta minuter hade man vänt på det hela då Johan Forsström klippte till ett inlägg på volley, och 2-1 satt i krysset. Sandvikens trebackslinje var dock lite trög, vilket Axelsson visade när han helt sonika sprang ifrån sin försvarare och kom ren till kvitteringen tio minuter senare. Rödvästarna gjorde nästa mål när artisten Nermin Ukic när han sköt ett skott som styrdes in via Nordelinds utsträckta ben – och Sirius hade nu ökat antalet insläppta mål under säsongen med 33% på bara 30 minuter. Men som väl var kom ännu en snabb kvittering: Mattsson skickade in ett inlägg, Kjelledine bröstade vidare bollen till Axelsson som placerade in 3-3. Och sen var det slut på målfesten. Hemmalaget bytte taktik och började skicka upp långbollar på sina toppar, en lönlös taktik då den fenomenale David Ljung nickade bort precis varenda en av dem under den andra halvleken. Offensivt tog dock bränslet slut även för Sirius, och mot slutet av matchen uppstod ett visst tryck mot Sundfors, men blåsvart redde ut det hela och åkte från Jernvallen med det viktigaste: Den poäng som innebar att vi hade allt i egna händer inför den sista omgången. Sirius ledde tabellen med två poäng och två plusmål tillgodo på Sandviken inför den sista omgången, där Sirius mötte mittengänget Älvsjö och Sandviken ställdes mot avsågade Gimo.

 

Sön 13 okt: Sirius-Älvsjö 2-1 (1-0), Studenternas

1-0 (35) Johan Tesséus, 2-0 (49) Martin Axelsson, 2-1 (64) Johan Gustavsson. Domare: Håkan Nystedt, Strängnäs. Publik: 1014.

Det var den här dagen jag blev Siriussupporter. Jag hade ganska troget gått ned till Studan varenda matchdag i två års tid, men aldrig riktigt brytt mig på djupet tidigare. Men när hjärtat slog i d-takt mot slutet av matchen, och när blodet kolsyrades av glädje när slutsignalen ljöd och Sirius var tillbaka i division 1 – då var jag rökt. Nu hade Sirius vunnit mitt hjärta, nu var jag drabbad för livet, med allt ont och gott som det har fört med sig genom åren.

Utgångsläget var ju tacksamt med en motståndare med noll och intet att spela för, men visst kunde man skrämma upp sig själv om man ville. Älvsjö var offensivt starka med fler gjorda mål än blåsvart, och i synnerhet då Jonas Andersson, skyttekungen med 23 gjorda mål, tio fler än vår skyttekung Henke som ju dessutom inte fanns med på planen. Sirius började fint, med en frispark av Axelsson, ett friläge för Sami Hassan, och bra lägen för Kjelledine och Bengan. Men sedan började nervositeten märkas av, kanske med påverkan av rapporter från Gimo där Sandviken tagit en tidig ledning med 0-2. Älvsjö var dessutom av någon anledning taggade till tusen och spelade riktigt hårt och fult, och tränaren Tomas Turesson var så hetsig att han visades upp på läktaren. Och strax kom också ett förlösande 1-0-mål, och extra fint var att det var Tesséus som fick göra det, i sin på förhand aviserade sista match – han skulle gå i fotbollspension endast 29 år gammal, men krönte karriären med detta inlägg som styrdes in i burgaveln av en Älvsjöförsvarare.

Direkt i andra satte Sirius 2-0 – jag hade missat det första då jag stod i korvkön, och jag lyckades missa även det andra då vi var mitt i en förflyttning till västra läktaren, men det var i alla fall Sami Hassan och Axelsson som stormade fram i en kontring, och den förstnämnde serverade den senare till målet. Nu låg upploppet öppet för Sirius att defilera hem serien, men så enkelt skulle det inte bli. Den fenomenale David Ljung hade knappt tagit ett felsteg på hela säsongen, men nu missade han när Johan Gustavsson kom bakifrån och stal bollen, och satte en hemsk reducering med drygt 25 minuter kvar att spela. Och nu började den tortyr som bara en uddamålsledning i sport kan betyda, och när illamåendet vällde upp i kroppen förstod jag vad Sirius hade börjat betyda för mig. Det var visserligen hela tiden blåsvart som var närmast ett till mål på Studan, bl.a. efter ett superläge för Sami Hassan. Men i Gimo var matchen på väg mot resultatet 3-5 till Sandviken, vilket skulle betyda att om Sirius släppte till en kvittering hade man missat seriesegern på färre gjorda mål gentemot Sandviken. Till slut satte domare Nystedt pipan till munnen. Danne, Jens, Spike-Jonas, Dave Lepard och de andra punkrockarna i WSSF stormade planen, medan jag stod kvar på västra läktaren, varm i kroppen och rödblossig om kinderna. Sirius var tillbaka i ettan! Och nu var jag ett med dem!

Sirius	22	14	8	0	39-13	50
Sandviken	22	14	6	2	55-30	48
Visby/Gute	22	11	9	2	50-24	42
Café Opera/Djursholm	22	10	6	6	38-24	36
IFK Gävle	22	10	5	7	35-24	35
Älvsjö	22	10	3	9	45-41	33
Vallentuna	22	8	8	6	36-35	32
Plavi Team	22	7	4	11	34-36	25
Enebyberg	22	6	6	10	26-32	24
IFK Österåker	22	5	7	10	30-35	22
Gimo	22	3	3	16	27-61	12
Delsbo	22	1	1	20	18-78	4

 

Skytteligan

Henke 13, Axelsson 9, Ljung 3, Kjelledine 3, Lönnqvist 2, Hassan 2, Svanfeldt 1, Slätta 1, Hansson 1, Bäcklund 1, Bengan 1, Mattsson 1, Tesséus 1.

Henke vann skytteligan för andra säsongen i rad – han gjorde kanske inte jättemånga mål, men de var viktiga. Axelsson fick också upp farten mot slutet av serien, och bildade i de sista matcherna ett farligt anfallspar tillsammans med Kjelledine. Säsongens bästa spelare hittades dock i de bakre leden: mittbacken Ljung och målvakten Sundfors.

 

Summering

De allra flesta och bästa Siriusupplagor jag har sett har byggt på offensiv slagkraft, men Sirius anno 1997, under Dan Sundblad, byggde laget ifrån andra änden. Med två blonda norrlänningar som främsta grindvakter släppte Sirius -97 nästan inte till någonting bakåt – med ett snitt på 0,6 insläppta mål per match och en nolla i kolumnen för förlorade matcher har man lagt en ganska bra grund för en serieseger. Inget dåligt facit med tanke på att blåsvart faktiskt hade tappat en ¾-del av fjolårets backlinje – det var väl ihopsnickrat av Sundblad att få ihop en ny solid försvarslinje, och den tills dess mustaschprydde stockholmaren fick fira med att få överläppen renrakad i omklädningsrummet.

Men trots framgången så hängde orosmoln ännu tunga över Sirius. Att den på sina håll impopuläre klubbdirektören Gunnar Grynner lämnade sin post var kanske ingen nackdel, men ekonomiskt var klubben fortfarande i ett besvärligt läge. Sirius hamnade sedan i mera onåd i pressen när man skickade hela truppen till Rio de Janeiro som belöning för seriesegern – det såg naturligtvis inte snyggt ut när man tidigare varit tvungna att ta ett kommunalt lån för att överleva, men faktum var ändå att kostnaderna för resan redan dragits av från spelarnas löner, så det hela var inte så märkvärdigt.

Ett litet ord om vad som drabbade ärkefienden ESK får också plats här: Det skulle inte bli några upplandsderbyn 1998 heller, då ESK hade åkt ur division 1 på det märkligaste sätt: ESK hade faktiskt spelat sig till chansen att kvala för ett nytt kontrakt, men efter en sällsynt snurrig härva av protester, byggda på att Vasalund använt sig av för många utländska spelare, däribland Jones Kusi-Asare, petades ESK ned på nedflyttningsplats sedan resultaten i en rad matcher skrivits om. Inte önskar man ESK mycket gott här i världen, men denna bisarra skrivbordsnedflyttning måste vara en av de största skandalerna i den svenska fotbollshistorien.

Hur det än var så hade det varit ett spännande år för Sirius fotboll, och en spännande framtid låg framför oss: Ett ungt och spännande lag hade tagit sig tillbaka till elitfotbollen, en supporterskara hade bildats och börjat växa, och jag hade till slut tagit detta lag till mitt hjärta. Om vi nu bara kunde få vettiga tröjor att spela i så fanns det all anledning att se fram emot nästa säsong.

 

Profilen

Hej David Ljung, hur var det att spela i Sirius 1997?

Jo men det var ju ett väldigt bra år. Att inte förlora på en hel säsong är ju något speciellt. Det var bra stämning i laget, en bra tränare, allt rullade på från början, vi hamnade inte i några egentliga svackor. Det blev ju lite tajtare där mot slutet så vi fick kämpa ända in i kaklet, men det blev ju serieseger till slut också.

Hur hamnade du i Sirius?

Jag flyttade till Uppsala från Skellefteå för att studera. Först hamnade jag i Gimo och spelade där i ett år, sedan fick jag frågan från Sirius och det kändes som ett kliv uppåt även om det var samma division.

Har du några speciella minnen från ditt år i blåsvart?

Förutom själva uppflyttningen så är det Sandviken borta i näst sista omgången som man minns. Det var mycket folk, bra tryck, det böljade fram och tillbaka och så klarade vi oavgjort så att vi hade det i egna händer inför avslutningen. Det var ju säsongens stora match, en sådan man minns ännu idag.

Det som skrivits om dig handlar mycket om att du inte var den typiska fotbollsspelaren. Du beskrevs som tystlåten men intellektuell, du pluggade och spelade klarinett. Passade du in i fotbollsvärlden?

Ja, det tycker jag väl att jag gjorde, jag kände nog aldrig att jag stack ut direkt. Visst, jag var nog inte urtypen för en fotbollsspelare, lite unikt var det kanske men inte så hemskt mycket. Gör man ett antal intervjuer och journalisten vill hitta en vinkel så blir det där en sak som alltid kommer upp. I Uppsala var det ju verkligen ingenting konstigt med att studera vid sidan om, sedan på professionell nivå var det förstås betydligt mer ovanligt. Men att jag stack ut kände jag väl inte direkt.

Vad hände när du hade lämnat Sirius?

Det blev tre och ett halvt år i AIK, det var min bästa tid som fotbollsspelare, med SM-guld, cup-guld och framförallt spel mot de största i Champions League. Sedan blev det tre år i Molde som också var bra, vi kom tvåa i serien och fick spela i UEFA-cupen. Sedan var jag ned till Helsingborg, och så fick jag prova på att vara utlandsproffs ett år i Padova – det var stökigt i klubben men en intressant upplevelse.

Och efter fotbollskarriären?

Då återvände jag till Uppsala för att plugga färdigt och tog en masterexamen i offentlig förvaltning. Sedan har jag hunnit med ganska mycket sedan dess, det har varit politik, finansfrågor och kommunikation bland annat. Jag fick arbeta för svenska delegationen i OECD i Wien, jag var sakkunnig för socialdemokratiska ledamöter i Europaparlamentet i Bryssel, och sedan var jag stabschef för Ann-Sofi Hermansson när hon var kommunstyrelseordförande i Göteborg. Och sedan så växlade jag spår lite och hamnade på Prime som konsult, och nu har jag precis börjat som kommunikationschef på Kommuninvest.

Så hur ser din relation till fotbollen ut idag? Och till Sirius?

Jag är väl ingen fotbollsnörd idag längre, jag sätter mig framför TV’n när det är stora matcher på gång, men annars är det inte så mycket. Jag har kontakt med tre-fyra personer från fotbollsåren, men mer än så är det inte. Sen har jag förstås noterat framgångarna för Sirius, och det är jätteroligt för klubben och hela staden. Jag har börjat stöta på en del Siriussupportrar i kretsarna jag rör mig i, så det verkar som att folk med Uppsalabakgrund börjar bekänna färg.