Fotbollssäsongen 2005

Efter åratal av håglöshet kom frälsaren i sin vita Rolls-Royce. När Lasse Svensson tog över kommandot blev det äntligen roligt att hålla på Sirius igen. Vi fick se målrekord slås, pepparrötter krossas, och Sirius i toppen av tabellen igen. 

Läget i laget

All hail the krog-king! Nu satt Lasse Svensson i förarsätet, och då blev det minsann drag under galoscherna. En silly season i början av 00-talet var sällan speciellt upphetsande. Man kunde på sin höjd hoppas på att Sirius vid sidan av att plocka upp lite fräscha juniorer kunde hitta något guldkorn i något uppländskt landsortslag, eller kanske att någon norrländsk fotbollsspelare med läshuvud ville söka sig till Uppsala. Men sillyn 04/05 var av ett helt annat slag: nu värvade vi spetsspelare från våra värsta seriekonkurrenter, ex-landslagsmän, och brasilianare, allting regisserat av en ordförande som sprutade rubrikvänliga one-liners omkring sig. Detta, i kombination med en upprustning av seriesystemet som innebar att det nu fanns ett nytt mål att slåss för, nämligen att kvalificera sig för den nya division 1-serien, gav en nytändning i supporterskapet. Äntligen var Sirius någonting att tro på igen, och seriepremiären 2005 kändes ännu mer efterlängtad än vanligt.

Det första som hände under sillyn var dock att tränarparet sprack – av Zaine-Perra återstod nu bara Zaine. Perra Widén hoppade av och skrev på för Fyris, och var tystlåten om saken: ”Jag vill inte säga så mycket mer än att det har med ekonomi att göra”. Det lät oroande, liksom att vår eviga nemesis VP hotade med att gå till tingsrätten för att driva in en skuld på 15 000 kr för Peter Johanssons övergång. ”Vi ska betala för oss, men vi har hittat så många gamla skulder att beta av”, kommenterade Lasse Svensson saken.

Hur det än stod till med ekonomin gav Lasse S inte sken av att vara orolig, och rykten florerade om namnkunniga nyförvärv på väg in i blåsvart. På självaste julafton presenterades ett av dessa rykten som den allra första ”tomtevärvningen”, och det var att betrakta som en riktig bomb: Daouda Sall, Valstas dynamiske mittfältare/mittback, tog Uppsalapendeln två stationer norrut och skrev på för blåsvart. Under juldagarna gjordes det dessutom klart med ytterligare tre nyförvärv: Ytterbacken Gabriel Palestro från IFK Uppsala, den unge mittförsvararen Hjalmar Bertwig från Visby/Gute, samt innermitten Klas Rosander från Bälinge, med en kort karriär i Öster i bagaget. Sirius fortsatte sedan att värva in mittfältsmuskler då den gamle krigaren Andreas ”Brännan” Brännström, närmast från Syrianska, gjorde comeback i den blåsvarta dressen. Och från Tomas Brolins Näsviken hämtades en ung anfallare som till både efternamn och utseende faktiskt påminde en del om Hälsinglands gåva till fotbollen: Simon Bronegård. En ung målvakt vid namn Adam Sobkowiak anslöt också från Djurgården. Men namnet på allas läppar under denna silly var ändå Klebér Saarenpää. En av Sirius och Uppsalas bästa fotbollsspelare genom tiderna hade året innan, sargad av knäskador, aviserat sin pensionering från fotbollen endast 29 år gammal. Nu tycktes han dock vara sugen på en comeback, och frågan var bara var? Valen tycktes stå mellan att köra hårt i AIK eller att mjukstarta i Sirius. I början av januari tycktes Klebér vara klar för AIK, men så tog historien en ny vändning, och mittbacken var tillbaka 11 långa år efter sin senaste match i Siriuströjan. Meningen var dock att Klebér inte skulle bli långvarig i Sirius – Djurgården hade anmält sitt intresse, men ville först se om han skulle hålla för spel i division 2. Oavsett hur mycket Klebér nu skulle kunna spela så kändes det ändå stort att värva in en spelare i sina bästa år, som spelat från start i landslagselvan bara tre år tidigare. Och Klebér var också tänd på utmaningen: ”Jag brinner av revanschlust, och jag tror jag har bäst chans att bygga upp kroppen i här. Klubben borde inte behöva harva nere i tvåan, det skulle vara stort att vara med och hjälpa upp Sirius.”

Och så var det ju det här med brassespåret. Vår flamboyante ordförande tyckte ju om att tillbringa semestrarna i Brasilien, och nu hade Brasse-Lasse insett att det ju kryllade av potentiella värvningar i detta fotbollens gyllene land. När UNT ringde upp Lasse i början av mars befann hann sig på en strand i sambaland och firade bandylagets uppflyttning till Allsvenskan: ”Jag satt och drack en öl med tre tjejer när jag fick det glada beskedet”, meddelade Lasse. Vår ordförandes främsta ärende i Brasilien var dock att värva en fotbollsspelare, och kravspecifikationen var exakt: ”Han ska vara 180 cm lång och mittfältare. Han kan vara kortare också, men då ska han vara jävligt bra”. Lasse hittade snart hela 8 cm till i form av den 188 cm långe powerforwarden Campita, som därmed blev Brasse-Lasses förste Lasse-Brasse. Värvningen blev i princip gratis för Sirius då Campita var klubblös, Lasse betalade flygbiljetten, och skulle även stå för mat och husrum. ”Det är en schysst kille, inget snack om saken”, kommenterade Lasse och underströk med: ”Jag känner hans mamma”.

Denna silly var till och med spelarförlusterna på sätt och vis glädjande, åtminstone en av dem: Vi hade nämligen fostrat en spelare till Allsvenskan för första gången på många år, då mittfältsmotorn Johan ”Clage” Claesson såldes till nyuppflyttade Gefle, enligt uppgift för ett sexsiffrigt belopp. ”En fjäder i hatten för oss”, menade sportchefen Danny Frydman. En tråkig förlust var dock vår pålitlige målskytt Henke Eriksson, som efter ett skadefyllt och struligt 2004 valde att ta adjö av fotbollen. Ett tredje avbräck var Mani Tourang, som efter en höstsäsong på lån i Sirius flyttade norrut för att spela Superettafotboll i Boden. Även nyttige Erik ”Smara” Johansson tröttnade på fotbollskarriären och försvann ut i kulisserna till moderklubben Alunda, och deppigt var också att den slocknade talangen Thomas Arnesson efter en utlåning till Storvreta nu permanent gick över till rivalen GUSK. Vid sidan av dessa inskränktes förlusterna till spelare som aldrig lyckats göra något riktigt intryck: Daniel Höglander, Andres Heredía-Toledo, Andreas Gerhardsson, Brandur Brekkan, Anders Jakobsson och den skadedrabbade Erik Löhman hittade alla roligare saker att göra än att spela division 2-fotboll.

Återstod gjorde dock den viktiga stommen från fjolårets trupp, som ju räddade kontraktet efter en stark slutspurt. I målet konkurrerade legenden Jonas ”Bylle” Bylund med den stabile Markus Tibblin. I backbesättningen fanns den stadige Marcus Axelsson, den unge men redan rutinerade Gustav Segerström, den mångsidige juriststudenten Peter Johansson, Einar Brekkan som nuförtiden fick räknas som ytterback på heltid, samt den från juniorleden uppflyttade Jafar Eljasani. På mitten fanns den unga kvintetten Petter Österberg, Kim Skoglund, Erik Uhlén och Henrik Ljungman, och den lovande yttern Marcus Palmqvist lyftes också upp i truppen. Och i anfallsbesättningen fanns den pånyttfödde skyttekungen Johan ”P” Pettersson, speedkulan Martin ”Lillebror” Eriksson, rutinerade Johan Richt och den unge talangen Marcus Norberg.

 

Motståndarna

En trupp som förstärkts på de rätta positionerna var en anledning att se fram mot 2005 års säsong, den stundande serieomläggningen var en annan. Superettan hade ända sedan katastrofen i Visby 2001 framstått som ett hopplöst ouppnåeligt mål. När nu två nya division 1-serier skulle bildas under Superettan så hade vi ett mycket mer realistiskt mål att sikta emot. Och för att nå dit gällde det att detta år nå en topp-4-placering, eller i nödfall en femteplats och därmed en kvalchans till nya division 1. Ett nog så tufft mål, med tanke på att vi de tre senaste säsongerna aldrig slutat bättre än sexa.

En annan glädjande sak var att vi nu skulle få spela i en ny geografisk division 2-serie: Norra Svealand. Efter fyra tröstlösa säsonger där vi ställts emot en oändlig rad av ointressanta motståndare från Stockholms yttre förorter, plus ett år av sinnessjukt långa resor i Norrlandsserien, skulle vi nu få spela i en serie som innehöll både derbyn och ett flertal klassiska klubbar. Serien kunde geografiskt delas in i tre grupper: Region Dalarna bestod av tre lag: klassikern Brage som rasat ur Superettan, Faluns bandyklubb Falu BS som också var också rätt hyggliga på fotboll, och ett till Falulag i den gamla bekantingen Slätta, nykomlingar i tvåan efter att ha varit nere i trean och vänt. Region Gnällbältet mönstrade fem lag; två av dem med allsvenska meriter, om än inte helt färska: Eskilstuna City skrev historia när man 1925 blev historiens första allsvenska nykomlingar. Västerås IK var dock ännu tidigare då man året innan deltog i den allra första upplagan av allsvenskan. Från Västerås kom även Skiljebo som vi ju stött på några år tidigare. Från Örebro kom klassiska Forward, samt Örebro SK Ungdom, ett sorts farmarlag till den allsvenska klubben som var nykomlingar i tvåan. Slutligen fanns Region Uppland bestående av fyra lag, vilket betydde att sex spännande derbymatcher väntade blåsvart: mot Vadde Jevtushenkos Valsta Syrianska, mot stadskonkurrenten GUSK som gjorde sin andra säsong i tvåan, och så det bästa av allt: mot den förhatliga grannen Enköping hade rasat ned ända från allsvenskan, rätt ner i tvåan. Vi hade nu äntligen chansen att ta revansch för dessa år av förödmjukelse, för alla dessa morgnar som förstörts när man slagit upp UNT till frukosten och tvingats läsa om grönsvarta framgångar och blåsvarta motgångar, för alla tråkningar från opportunistiska ESK-”supportrar”, som ploppat upp från ingenstans. Nu skulle grannbyn få igen för sina kaxiga ord, sina plastiga fanz och sina tarvliga framgångar. 2005 skulle bli revanschens och återupprättelsens år.

Av förhandstipsen att döma så var Sirius chanser att klara målet hyfsade. Den tippade tätduon bestod av ex-Superettorna Brage och ESK, men Forward, Valsta och Sirius listades som outsiders i toppstriden. Den andra änden av tabellen var mer svårtippad, men de flesta menade att åtminstone nykomlingarna Slätta och ÖSK Ungdom skulle slåss i botten, medan övriga lag tillhörde ett mittenskikt.

 

Försäsongen

Den spirande optimismen dämpades något av en ovanligt skral försäsong. Det tog överhuvudtaget lång tid för denna försäsong att komma igång, och i mitten av mars hade vi tack vare vargavintern endast hunnit med en enda match – Sirius vann över Hammarby TFF med 2-1. Därefter visade Campita framfötterna i en seger mot Storvreta med 4-1, där brassen i sin debutmatch sköt ett kanonskott rätt i mål och dessutom stod för en assist. Därefter föll Sirius mot Enskede med 0-1, där glädjeämnet var att Klebér gjorde 90 minuter för första gången på många år. Sedan kom försäsongens höjdpunkt då man slog toppkonkurrenten Forward med 3-1, och Campita bevisade att han i alla fall kunde göra mål på Storvreta när Svanfeldts gäng för andra gången slogs med 4-1. Men sedan tappade Sirius oroväckande formen och förlorade sig fram till seriepremiären: Att det blev torsk mot Superettalaget VSK (1-2) var måhända ingen fara, men att det sedan även blev förluster mot Enköpings IS (1-2), Västerås IK (0-2), och i genrepet mot Nyköping (2-3) var inget bra tecken.

Som brukligt rycktes försäsongen sönder av skador och sjukdomar, och uppställningen varierade rejält från gång till gång. Några saker som stod klart var i alla fall att systemet var 4-4-2, att Tibblin tagit över målvaktströjan, att Gurra numera var ytterback, och att Daouda Sall var kanske den mest givne spelaren i elvan. Vare sig Klebér eller Brännan var i speldugligt skick ännu, så en typisk uppställning kunde se ut enligt: Tibblin – Segerström, Bertwig, Peter Johansson, Brekkan – Skoglund, Axelsson, Sall, Petter – P, Lillebror.

 

Division 2 Norra Svealand – vårsäsongen

Sön 24 apr: ÖSK Ungdom-Sirius 1-2 (1-1), Behrn Arena

0-1 (17) Petter Österberg, 1-1 (39) Sandro Pavicevic, 1-2 (49) Marcus Norberg. Domare: Pekka Heinonen, Grycksbo. Publik: 186.

Säsongen 2005 var när allt vände för Sirius. Premiärmatchen kändes dock som någonting gammalt som hängde kvar från 2004. Sirius var skakiga och darriga, men snubblade sig till slut fram till en uddamålsseger mot det blivande bottengänget ÖSK Ungdom. Och intrycket förstärktes av att Sirius ännu inte hade fått sina nya, slimmade matchtröjor (snyggast i landet enligt Einar Brekkan), utan spelade i det tidiga 00-talets mer dystra nyans och säckiga passform. Att få uppleva premiärmatchen på mäktiga Behrn Arena var däremot lite kul – visserligen mot ÖSK’s farmarlag inför c:a 180 åskådare (varav en fjärdedel Siriussupportrar), men man kunde åtminstone fantisera om hur en premiärmatch i Allsvenskan kunde kännas. Premiärmatchen kunde sammanfattas med: Prima målvaktsspel av Tibblin, godkänt försvarsspel och uselt anfallsspel. I en första halvlek där inte mycket annat fungerade gav Petter ändå ledningen till Sirius på ett distansskott, men sen blev det jobbigare. För örebrojunisarna, anförda av en skicklig Martin Bengtsson just hembördad från den mardrömstillvaro i Inter som senare skulle skildras i bok och film, var riktigt vassa, och en rättvis kvittering kom snart på hörna. Ett par lyckade byten gav resultat i andra; Brännan kom in med attityd på mitten, P flyttade ifrån kanten upp på topp, och P spelade också fram Norberg som tåade in 1-2 fem minuter in på halvleken. Mot slutet flyttade ÖSK-tonåringarna fram positionerna, och i slutänden var det allra mest Markus Tibblin vi hade att tacka för premiärpoängen: Med två vackra benparader höll han målet rent – men närmast mål kom hemmalaget ändå då man slog en stenhård frispark i ribban, varpå bollen studsade ned i ryggen på Tibblin och ut till hörna. Uddamålssegern räckte till en tredjeplats i tabellen efter den första omgången.

 

Tor 28 apr: Sirius-Falun 7-0 (3-0), Stenhagens IP

1-0 (15) Johan Pettersson, 2-0 (31) Pettersson, 3-0 (35) Hjalmar Bertwig, 4-0 (49) Gustav Segerström, 5-0 (74) Klas Rosander, 6-0 (89) Martin Eriksson, 7-0 (90) självmål. Domare: Johan Hamlin, Enköping. Publik: 377.

Sirius äntrade planen för första gången iklädda sina nya, stilriktiga matchtröjor, men det var inte bara tröjorna som var nya. För det var det här dagen då Sirius hittade sin identitet, kom ut ur sin kokong, och förvandlades från ett stabbigt bonkegäng till glamour-Sirius – laget som inget försvar går säkert för. Och apropå Sirius matchtröjor så hade även Falun på sig sådana – man hade nämligen glömt sina egna bortatröjor hemma i Dalarna och fick spela i Sirius vita ställ, vilket möjligen delvis kan förklara deras extremt bleka insats.

En obarmhärtig senvinter hade gjort Studan ospelbar, och trots att det snart var maj månad fick hemmapremiären spelas på Stenhagens konstgräs – en plastgräsrektangel på parkeringsplatsen utanför köpcentret. Märkligt nog i en match som slutar 7-0 så fanns det en del att anmärka på anfallsspelet – anfallsparet Richt och Norberg såg ganska vilse ut på topp och gick faktiskt mållösa av planen. Tur då att de andra lagdelarna gjorde vad man kunde begära och mer därtill. Och i synnerhet P på kanten som stod för de två första målen: 1-0 skarvade han in efter kvarten spelad, och 2-0 kom då han fångade upp en förlupen boll från Faluförsvaret och placerade in bollen. Vår nye mittback Hjalmar Bertwig fastställde sedan halvtidssiffrorna till 3-0 på nick. Även 4-0 kom från en back då Gurra Segerström tryckte in bollen tidigt i andra. Men i frontlinjen rådde det måltorka, ända tills Lillebror byttes in i 75:e minuten och levererade direkt. Först spelade han fram Klas Rosander till 5-0, därefter sköt han själv in 6-0, och på övertid stressade han ett stukat Faluförsvar till självmål och 7-0. Trots alla mål var den bästa spelaren på plan kanske Daouda Sall; dennes fullständige dominans på mitten tillät i stort sett resten av laget att koncentrera sig på offensiven, med gott resultat. Sirius i ensamt majestät i tabelltoppen, två pinnar före Brage, och med en fenomenal målskillnad.

 

Sön 8 maj: Valsta Syrianska-Sirius 2-0 (0-0), Råbergsvallen

1-0 (63) Arabo Baghoomian, 2-0 (90) Michael Allyn. Domare: Fredrik Lundberg, Sundsvall. Publik: 305.

Under vintern hade Uppsalasonen Arabo Baghoomian varit på glid från Valsta hem till Sirius. Till slut blev han dock kvar i Märsta, och i säsongens första Upplandsderby blev det – självklart – ”Abbe” som sänkte Sirius i en seg och tempofattig tillställning. Sirius kom fram bra med P och Petter på kanterna, men därifrån blev det bara dåliga inlägg och långbollar på ett isolerat anfallspar, och ingenting av värde hände framför Valstas mål. Hemmalaget var aningens bättre, och så var det ju Abbe Baghoomian som i 63:e bröt dödläget med ett långskott som Tibblin inte orkade hålla. När Lillebror kom in och P gick upp på topp fick Sirius bättre tryck, men någon utdelning blev det aldrig, och på övertid drog Baghoomian upp en kontring på vänsterkanten och frispelade Michael Allyn, som fick se sitt första avslut räddas av Tibblin, men petade sedan in returen till 2-0. Eftersnacket handlade i mycket om Sirius icke-producerande anfallspar Norberg-Richt, som hade startat i alla tre matcher men inte fått mycket uträttat. Helt klart hände det mer när Lillebror och P gick upp på topp i slutet av matcherna, och frågan var om det inte var dags för Zaine att vaska om litegrann i startelvan. Sirius åkte ned till tredjeplatsen, en poäng bakom just Valsta i toppen. Endast en poäng ned till den otäcka sjätteplatsen.

 

Mån 16 maj: Sirius-Västerås IK 3-0 (0-0), Studenternas

1-0 (55) Johan Pettersson, 2-0 (62) Gustav Segerström, 3-0 (79) Peter Johansson. Domare: Jonny Ahlvin, Tyresö. Publik: 457.

En dag så stod, så stod den bara där, en försvarsmur framför mål i den klubb jag hade kär… Elva långa år hade gått sedan senast, men nu var Klebér tillbaka på riktigt, från start, som mittback i den blåsvarta tröjan. Och efter att under flera år ha lidit av kronisk inkontinens så kunde nu Sirius mönstra ett stabilt försvar, även om Klebér själv inte tyckte att hans insats var särskilt märkvärdig: ”Det var lite lägre passningskvalitet än vad jag är van vid. Jag behövde inte ingripa så mycket, anfallarna slog ju bort hälften av bollarna själva.” Den första halvleken blev mållös efter en bra första halvtimme av Sirius och en bra sista kvart av VIK – Lillebror, som för första gången fick chansen från start brände halvlekens bästa chans i form av ett friläge. Men defensiven var så långt prickfri, och i den andra halvleken lossnade det även framåt: Kim spelade fram P till 1-0 tidigt efter paus, P var även inblandad i 2-0, då målvakten boxade ut dennes skott mot Gurra som skallade in bollen, och 3-0 kom efter en tung Siriuspress då Peter Johansson tog skott på distans. Och en stabil seger kunde läggas till handlingarna. Sirius tvåa i tabellen, en poäng bakom Valsta, och med två pinnar ned till den otäcka sjätteplatsen.

 

Mån 23 maj: GUSK-Sirius 0-0, Studenternas

Domare: Patrik Malmberg, Uppsala. Publik: 3430.

Marknadssidan hos de båda klubbarna hade gjort ett beundransvärt jobb för att höja temperaturen inför säsongens första Uppsaladerby. Konceptet var att samarrangera de båda derbyna under säsongen och dela lika på intäkterna, man satsade på gratis inträde, och en mängd olika sponsorer som betalade en krona per åskådare. Och så bra lyckades man med marknadsföringen att det kom fantastiska 3430 för att se division 2-fotboll på Studenternas.

Men av dessa fantastiska 3430 åskådare kom förmodligen 3130 inte tillbaka till Studenternas på mycket länge. För om marknadssidan gjorde ett fantastiskt jobb så gjorde spelarna på planen tyvärr inte detsamma. Det bjöds på en extremt skral underhållning, och den ende som överhuvudtaget gjorde något intryck var GUSK’s Rory Davies. Den långe innermittfältaren dominerade över hela planen och skapade dessutom chanser – i 55:e minuten satte han till huvudet på ett inlägg, och det var bara Einar Brekkan på mållinjen som stod emellan GUSK och ett ledningsmål. Men det var det mest intressanta som skedde, och alla utom möjligtvis domarteamet lämnade Studan i besvikelse – GUSK-anhängare för att de trots allt låg närmast segern, och Siriussupportrarna för att de blåsvarta stod för en riktigt feg och svag insats. Trots poängtappet försämrades inte tabellsituationen, fortfarande en andraplats, en poäng upp till Valsta i ledningen, och två poäng ned till den otäcka sjätteplatsen.

 

Sön 29 maj: Sirius-Eskilstuna City 6-0 (1-0), Studenternas

1-0 (47) Johan Pettersson, 2-0 (63) Andreas Brännström, 3-0 (75) Pettersson, 4-0 (76) Pettersson, 5-0 (81) Pettersson, 6-0 (90) Pettersson. Domare: Håkan Jonsson, Domsjö. Publik: 266.

Efter tre hemmamatcher kunde Sirius uppvisa en fullständigt förkrossande statistik på hemmaplan: 9 poäng och 16-0 i målskillnad. Då ska det erkännas att statistiken till viss del är falsk, då ju Sirius hade spelat en hemmamatch på bortaplan (Stenhagen) och en bortamatch på hemmaplan (GUSK-derbyt). Men det såg ju imponerande ut på pappret i alla fall. Sirius inledde förvisso svagt mot bottengänget City, ett slappt spelande blåsvart hade mycket väl kunnat ligga under i halvtid, men tack vare P’s övertidsmål så hade man istället ledningen. Matchen fortsatte dock på det inslagna spåret, ända tills den 60:e minuten då Brännan gjorde comeback efter sin knäskada, hoppade in, och vände hela matchbilden. En minut och tjugo sekunder slog han in 2-0, och sedan det bara Sirius. Fem minuter senare brände P en straff, men han skulle ta revansch med råge: han satte nämligen 3-0, 4-0, 5-0 och 6-0 under matchens sista kvart – två gånger framspelad av Brännan. ”Jag visste att det skulle lossna till slut, deras backlinje såg ju ut som en EKG-kurva”, kommenterade P sin svårslagna målfest. Sirius tog nu över förstaplatsen, en pinne före Valsta, och med tre poäng ned till Falun på den otäcka sjätteplatsen.

 

Ons 1 jun: Forward-Sirius 2-3 (1-1), Trängens IP

1-0 (7) Michel Aldemir, 1-1 (36) Johan Pettersson (straff), 1-2 (46) Martin Eriksson, 1-3 (53) Pettersson, 2-3 (58) Aldemir. Domare: Patrik Berglund, Karlstad. Publik: 268.

Sirius stod för en av säsongens bästa insatser i den svåra bortamatchen på Trängens IP, men det var också en lite otypisk match för Sirius 2005 – en av endast tre uddamålssegrar under hela säsongen. Och det var mycket mittbacken Peter Johanssons uttryck av ”furbo” som vi hade att tacka för de tre poängen. Ty ett passivt Siriusförsvar släppte tidigt in 1-0 från Michel Aldemir, och sedan tog Sirius över matchen men utan att få in bollen; P prickade insidan av stolpen, Lillebror sköt rätt på målvakten, och Petter kom fri men fick aldrig iväg något skott. Det var då som juriststudenten PJ visade hur man på ett kreativt sätt kan använda fotbollsreglementet till sin fördel. Under en hörna hamnade PJ på marken, och försökte ta sig upp genom att dra Forwardaren Marcus Gustavsson i byxorna. Gustavsson svarade med en knytnäve i ryggen, PJ blev liggande, och domslutet blev en utvisning på Gustavsson och en stralle för Sirius. Strallen satte P till 1-1, och sedan var det Sirius match – ett tag i alla fall. Direkt efter paus gjorde Sirius ett mycket vackert 1-2; Brekkan och Petter väggspelade på vänsterkanten, ett inlägg flög in i boxen, och Lillebror nickade in bollen i målet. Och i 53:e satte P 1-3 på ett långskott – hans sjunde mål på två matcher! Nu borde det ha varit klart, men Sirius slappnade av och tillät Aldemir göra sitt andra mål för dagen med en halvtimme kvar. Daouda sumpade sedan chansen att avgöra genom att skjuta i stolpen, istället kom Forward ytterst nära en kvittering i slutminuterna då man skapade kaos i Sirius straffområde. Men Sirius höll tätt, och hade därmed skrapat ihop 16 poäng efter sju omgångar – ett poängantal som man året innan inte hade uppnått förrän i mitten av september. Sirius kvar på förstaplatsen, en pinne före Valsta, och nu med fem poäng ned till Slätta på den otäcka sjätteplatsen.

 

Sön 5 jun: Sirius-Slätta 0-0, Studenternas

Domare: Johan Hamlin, Enköping. Publik: 471.

Sirius hade 16-0 i sina tre senaste hemmamatcher. Och Sirius hade 14-0 på sina två senaste hemmamöten mot Slätta. Den här matchen borde rent logiskt sett alltså ha slutat med typ sådär 6-0 åtminstone. Men det var ju så att Sirius 2005 var ketchupeffekten lagifierad. Under långa perioder av spel hände det ingenting framåt, men så helt plötsligt kom allt på en gång. Sedan spelades det också vissa matcher där ketchupen blev kvar i flaskan ända till slutsignalen, och Slättamatchen blev just en sådan. Den första halvtimmen var hygglig, Sirius dominerade och P, PJ och Rosander missade varsin chans. Sedan kontrade Slätta, Tibblin sträckte ut och räddade, men det resulterade ändå i att Sirius blev fega och drog sig tillbaka. Inte förrän i slutminuterna skruvade Sirius upp tempot, Daouda sköt i trävirket för andra matchen i rad, men bollen hittade aldrig in. Istället slutade matchen med dålig stämning då Brekkan föll tillbaka i gamla synder, tjatade sig till ett rött kort, och var därmed avstängd till det dödsviktiga derbyt mot ESK i den kommande omgången. Sirius tappade serieledningen till Valsta och landade på andraplatsen en poäng bakom, fortfarande med fem poäng ned till just Slätta på den otäcka sjätteplatsen.

 

Sön 12 jun: Enköping-Sirius 2-0 (1-0), Enavallen

1-0 (23) Kristoffer Boman, 2-0 (79) Martin Andersson. Domare: Pekka Heinonen, Grycksbo. Publik: 1193.

”Ska vi förlora någon match i år så är det mot ESK på bortaplan”, tyckte Zaine efteråt. På ett sätt: Ja, för ESK var trots allt seriens bästa lag, och medan vi hade kvalat oss kvar i serien året före så hade pepparrötterna spelat i Allsvenskan bara två år tidigare. Men på ett annat sätt: Nej, för det kan aldrig vara acceptabelt att förlora en match mot det på alla sätt avskyvärda laget från Enabygden. Men förlorade gjorde vi, och i ärlighetens namn alldeles rättvist också. ESK vann på ren tyngd och det var framförallt på de fasta situationerna som man fick press mot Siriusmålet. 1-0 var dock ett spelmål; i 23:e minuten nickade skyttekungen Tomas ”Pavo” Andersson ett inlägg som Tibblin tippade i ribban, och på returen stod Kristoffer Boman lägligt till och knoppade in bollen. I den andra halvleken tappade hemmalaget spelet och Sirius tog över, men utan att skapa chanser – närmast kom Brännan som fick på ett hårt distansskott som styrdes strax utanför av en grön försvarare. När den gänglige norsk-bosniern Dinko Felic kom in på plan tog ESK tag i taktpinnen igen, men när 2-0 väl kom var det genom en neslig målvaktstabbe – Markus Tibblin besattes av det fruktade Enavallenspöket och tittade felplacerad på när Martin Anderssons hörna seglade rätt in i mål. Och till råga på eländet drabbades den skadebenägne Brännan av ännu en osannolik åkomma, då han lyckades bryta handen i en närkamp. Sirius tappade mark och låg nu trea, fyra poäng bakom Valsta i ledningen, och lika många poäng ned till Slätta på den otäcka sjätteplatsen.

 

Tor 16 jun: Sirius-Skiljebo 2-0 (0-0), Studenternas

1-0 (49) Einar Brekkan, 2-0 (76) Johan Richt. Domare: Jonny Ahlvin, Tyresö. Publik: 300.

Precis som i den förra hemmamatchen mot Slätta så var Sirius bolltrygga men trubbiga mot Skiljebo. Och i halvtid började man känna sig orolig. Det tidigare så målglada Sirius hade nu spelat fem raka halvlekar utan nätkänning. Och inte kändes det lugnare när supertalangen Jonny Rödlund var nära att måla i andra halvlekens inledning, men i nästa anfall bredsidade Brekkan in 1-0, och Sirius var tillbaka på vinnarspåret. Daouda och Rosander dominerade på mittfältet, och Johan Richt, som tidigare inte lyckats hitta målet en enda gång trots att han spelat de flesta matcher från start, kom sedan in istället för Lillebror och visade sig mera framgångsrik som inhoppare – i 75:e minuten avgjorde han matchen med sitt 2-0-mål. Och en frustrerad supertalang i Skiljebos lag tröttnade på tråkningarna från Västra Sidan och visade oss ett diskret men tydligt långfinger bakom ryggen. Sirius tabelltrea, tre pinnar bakom den nya serieledaren ESK, och med fyra poäng ned till VIK på den otäcka sjätteplatsen.

 

Tis 21 jun: Sirius-Brage 4-1 (0-1), Studenternas

0-1 (40) Kristoffer Englund, 1-1 (57) Johan Pettersson, 2-1 (71) Martin Eriksson, 3-1 (85) Einar Brekkan, 4-1 (93) Pettersson. Domare: Jan Andersson, Hallsberg. Publik: 492.

Sirius och Brage var lite varandras motsatser den här säsongen. Sirius kunde ofta se trubbiga och sega ut ända tills man fick in den första bollen, då exploderade man och skottade in mål. Brage å andra sidan såg stabila och bra ut så länge man höll nollan, men när man släppte in ett mål så rasade laget ihop. Därför var utgången av den här matchen logisk, trots att Sirius blev totalt utspelade av gästerna i den första halvleken. ”Det var bara Tibblin som inte tagit semester i förtid”, kommenterade Zaine det faktum att det endast var vår målvakts förtjänst att vi inte låg under med större siffror i paus. Brages Kristoffer Englund nickade in 0-1 i 40:e minuten – Sirius första insläppta på hemmaplan – och Tibblin stod dessutom för två jätteräddningar innan halvtidsvisslan. Drygt tio minuter andra fick Sirius sedan en chans till skänks då ett inlägg studsade upp på en Bragespelares utsträckta arm, P satte kvitteringen på straff, och matchbilden vände 180 grader om. Sirius radade upp chanser, och fick snart utdelning: I 70:e tog man ledningen då Lillebror nickade in ett inlägg, med fem minuter kvar sköt Brekkan upp 3-1 i nättaket, och på övertid hann P före en utrusande målvakt och promenerade in med bollen till 4-1. Den vingklippta seriefavoriten Brage fick fira sommarlov på den undre halvan av tabellen, medan Sirius hängde med i toppstriden. Sirius tabelltrea, tre pinnar bakom ESK, men nu med hela sju poäng ned till VIK på den otäcka sjätteplatsen, och fyra ned till Falun på kvalplatsen.

 

Sommaruppehållet

Sommar-sillyn blev ganska så händelserik, med en hel del rotation i truppen. Två nyförvärv anslöt till truppen – eller gammförvärv som min farmor skulle ha sagt, eftersom det var två spelare som haft den blåsvarta tröjan på bara nio månader tidigare: Mani Tourang spelade Superettaboll uppe i Boden, men trivdes inte socialt och flyttade nedåt i landet och i divisionerna. Och Henke Eriksson, som tagit farväl föregående höst efter en lång Siriuskarriär, hade tydligen fått sugen tillbaka och ville göra comeback. ”Jag fick inte ihop det ifjol”, berättade Henke. ”Det var husköp, renovering, jobb och barn, och så var jag småskadad ovanpå det. Men nu när jag provat att spela i femman med Vesta så känner jag att jag fortfarande vill mer med fotbollen”.

Men ytterligare fyra spelare försvann ur truppen: Två av de yngre förmågorna som fått dåligt med speltid, Marcus Norberg och Henrik Ljungman, lånades ut till Fyris. Och kanske inte helt oväntat blev Klebérs andra Siriussejour kort; sammanlagt fyra matcher närmare bestämt. Klebér aviserade att han skulle satsa på studierna i Stockholm, och att tiden inte räckte till för att pendla till Siriusträningarna. Skorna på hyllan igen alltså – men strax därefter tog historien en ny vändning då Klebér, efter att tidigare varit högaktuell för de två andra stora Stockholmsklubbarna, skrev på för Hammarby. Man kunde inte gärna kalla Klebér för konsekvent i sina ständiga vändningar, och rent sportligt bidrog han heller inte jättemycket i sin Siriuscomeback. Men Klebér hade en viktig roll i att det började talas och skrivas om Sirius under våren 2005, och dessutom kunde han smitta våra yngre och orutinerade försvarsspelare, Gurra, Bertwig och PJ, med lite av sin enorma erfarenhet. Och en liten slant i kassan inbringade övergången dessutom. Strax efter sommarsemestern så sa även Jonas ”Bylle” Bylund farväl till Sirius för den här gången. Bylle hade inte riktigt funnit sig i sin position som andramålvakt bakom Tibblin, och hade under slutet inte ens suttit med på bänken. Nu blev han hastigt och lustigt klar för det grekiska andradivisionslaget Panetolikos som hade samlat på sig en liten svenskkoloni. Trots att Bylle redan då var högt älskad av supportrarna var det en affär med bara vinnare; Bylle, som naturligtvis förtjänade bättre än bänken i tvåan, var eld och lågor, och ytterligare en liten slant trillade in på Siriuskontot.

Ett par träningsmatcher spelades också, varav en klart intressant då Sirius ställdes mot Clages and Antou Jallows Gefle på Österängen. Sirius fick inte med sig något resultat att skryta med då matchen slutade 0-4, men spelade ändå inte så illa. Gefles målvakt Gerhard Andersson stod ivägen för ett flertal Siriuschanser, och dessutom prickade Petter ribban. I den andra träningsmatchen mot division 3-laget SAIK gick det bättre: 8-0 till blåsvart; en välgörande kontrast mot bandyn där matcherna mot samma klubb brukade sluta ungefär 0-8.

 

Division 2 Norra Svealand – höstsäsongen

Tor 28 jul: Brage-Sirius 0-5 (0-1), Domnarvsvallen

0-1 (34) Martin Eriksson, 0-2 (55) Eriksson, 0-3 (59) Johan Pettersson, 0-4 (69) Marcus Axelsson, 0-5 (76) Pettersson. Domare: Fredrik Lundberg, Sundsvall. Publik: 873.

Sirius har väl aldrig varit känd som någon överklassklubb, men man undrar lite vad som tänktes i bruksorten Borlänge när de blåsvarta dök upp på Domnarvsvallen en sommarkväll i juli. Först anlände klacken från Uppsala i taxi – Västraprofilen ”Erlingmark” var nämligen taxichaufför och hade ordnat en taxibuss för bortaresan – och strax därefter rullade ordförande Lasse Svensson in på parkeringen i sin klassiska vita Rolls-Royce. Och till råga på allt så körde vi över stackars Brage fullständigt; precis som vanligt så kollapsade Brage samtidigt som Sirius exploderade när nollan väl hade spruckit. Och det var Lillebror som ledde vägen. I en jämn första halvlek var det han som spräckte dödläget efter drygt en halvtimme spelad. Och just när Brage såg ut att vara på väg tillbaka in i matchen i den andra halvleken dödade han tillställningen genom att finta upp en Brageförsvarare upp på Domnarvsbron och vricka in 0-2. Och sen rann det i väg: Lillebror spelade fram P till 0-3, Petter slog ett inlägg som Axelsson tryckte in till 0-4, och Kim slog ett känsligt instick till P som satte 0-5. Med Gurra avstängd, Brekkan skadad och Klebér flyktad blev det till att komponera en ny backlinje: Brännan och Bertwig som mittbackar, samt Uhlén och PJ på kanterna. Denna skötte sig alldeles utmärkt, och när det ändå hettade till och Brage tilldömdes en straff, så stod Tibblin i vägen för ett Bragemål. Sirius kvar på tredjeplatsen tre poäng bakom ESK, men man drog ifrån Falun och hade nu hela sju sköna poäng ned till kvalplatsen.

 

Sön 7 aug: Skiljebo-Sirius 5-2 (2-1), Hamre IP

0-1 (5) Johan Pettersson, 1-1 (7) Andreas Englund, 2-1 (7) Englund, 3-1 (53) Mathias Nordin, 4-1 (85) Svante Larsson, 4-2 (87) Pettersson, 5-2 (91) David Flink. Domare: Per Berglund, Karlstad. Publik: 149.

En av de allra viktigaste anledningarna till Sirius vändning från flopplag till topplag i mitten av 00-talet var Lasse Svensson, och hans osvikliga förmåga att göra Sirius medialt intressanta. Ibland gick dock ambitionerna att sätta Sirius i rampljuset lite för långt – som när en träningsmatch mot AIK bokades in mitt emellan två viktiga seriematcher. ”Häftigt att kunna bjuda Uppsalapubliken på en sån här match”, tyckte Lasse, och ett laddat Sirius kom in på Österängen inför över 1600 åskådare. Efter en heroisk blåsvart insats slutade matchen mållös, men det var Sirius som pressade på mot slutet och som låg närmast segern.

Men på söndagen var det ett mentalt urladdat Sirius som åkte till Hamre IP och den osexiga, men viktiga, seriematchen mot Skiljebo. Sirius startade bra, med 0-1 av P efter fem minuter, men hemmalagets Andreas Englund vände matchen på 45 sekunder, då han först hittade en lucka mellan Brännan och Bertwig och nickade in 1-1, och sedan direkt efter avspark serverades bollen av Uhlén och satte 2-1. Sirius anföll sedan hyfsat piggt under resten av halvleken, men unga Skiljebo höll tätt – den 16-årige mittbacken och blivande AIK’aren Niklas Backman briljerade, liksom den jämngamle målvakten Aly Keita (som i framtiden skulle stå ivägen för Sirius i både Kerburan, VSK och Östersund). I den andra halvleken kontrade Skiljebo sönder ett segt Sirius: 3-1 kom i 53:e och 4-1 i 75:e. Henke spelade fram P till ett tröstmål på övertid, men inte ens det fick vi glädja oss åt länge, för 5-2 kom som ett brev på posten. ”Det var inte många rätt på planen idag”, tyckte Zaine, och erkände vidare att ”visst kan AIK-matchen ha spelat in på prestationen.” Sirius tappade till en fjärdeplats i tabellen, sex poäng bakom ledande ESK, och bara fyra pinnar ned till Falun på kvalplatsen.

 

Mån 15 aug: Sirius-Enköping 3-0 (1-0), Studenternas

1-0 (24) Martin Eriksson, 2-0 (78) Henrik Eriksson, 3-0 (82) Kim Skoglund. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 1161.

Att Sirius är beroendeframkallande vet varenda Västring. Men exakt vilket sorts knark är egentligen Sirius? Under 00-talets första hälft var det blåsvarta supporterskapet som att vara heroinist med dålig tillgång på varan. Livet genomleds på fotbollens smutsigaste bakgator i ångestsvett och under en ständig och svår abstinens efter framgångar. De få lyckorus jag minns ifrån denna tid var visserligen obeskrivligt sköna (Arnessons kvittering mot VP på övertid, det klarade bandykontraktet -01, överlevandet i bottenstriden -04, uppflyttningsstriden på Zinkensdamm), men det var mer en enorm lättnad av att slippa plågas än riktig lycka. Sirius under den senare halvan av 00-talet var däremot mera som kokain. Helt plötsligt stod vi mitt i en framgångsvåg, och slag i slag vann vi segrar man knappt hade vågat drömma om något år tidigare. Särskilt hemma på Studan fanns inga gränser för hur stort vi kunde vinna, och nu gick vi till matcherna och kände oss störst, starkast, snyggast och bäst.

Den första matchen som kändes som kokain var hemmaderbyt mot vår ärkefiende – en match där vi gjorde något som inte fanns på en Siriussupporters mentala karta. Bara två år tidigare hade ESK känts lika avlägsna som månen. Nu körde vi fullständigt över dem på Studenternas, och lycka, häpnad och en hel del skadeglädje åkte karusell i kroppen. Sirius radade upp chanser i den första halvleken, och framförallt fick vi se ett lyckat samarbete mellan den nyskapade mittfältsduon Mani och Daouda. 1-0 kom efter 25 minuter, mycket tack vare den sistnämnde, som vann bollen på mittfältet och skickade iväg en perfekt slagen långboll till Lillebror som kom fri och var säker i avslutet. ESK var mer en lovligt bleka, och ett skott utanför av Martin Andersson i andra var allt man mäktade med. Istället kom unge Kim Skoglund in för Sirius, och han avgjorde slaget om Uppland på knockout: I 78:e bröt han bollen på mittplan, skickade iväg den till vänsterkanten där Petter kom löpande, och denne slog ett inlägg som Henke nickade ned till sig själv och sköt in på halvvolley. Mycket vackert – och Kim fick sedan själv sista ordet då han framspelad av Uhlén fintade bort en trög Fredrik Ulmstedt och bredsidade in 3-0 – inte minst viktigt för att segern nu blev ett mål större än vad ESK vann med på Enavallen. Handsken var kastad – nu skulle ESK ned från den Uppländska fotbollstron där de huserat alldeles för länge. Sirius kvar på fjärdeplatsen – men nu med bara tre poäng upp till ESK, och återigen sju poäng ned till Falun på kvalplatsen.

 

Lör 20 aug: Slätta-Sirius 1-5 (0-0), Dalavallen

0-1 (56) Henrik Eriksson, 0-2 (61) Johan Pettersson, 0-3 (63) Eriksson, 1-3 (72) Jonas Henninger, 1-4 (89) Pettersson, 1-5 (90) Eriksson. Domare: Patrik Berglund, Karlstad. Publik: 161.

Faluns andralag var så här långt det enda lag som stulit poäng av Sirius på Studenternas, då man med hjälp av ett lågt lag och en disciplinerad defensiv lyckades hålla nollan i 90 minuter. Och efter ytterligare 45 minuters fotboll på Dalavallen hade fortfarande inga mål fallit mellan Sirius och Slätta under 2005 – Sirius hade allt bollinnehav, men skapade inga chanser. ”Det var Wimbledonfotboll, de var oerhört defensiva”, tyckte Zaine. Men, i början av den andra halvleken så fick Henke med sig bollen och pangade upp den rätt i nättaket. Och så kom den då igen, ketchupen. Efter en målkavalkad hade Henke gjort ytterligare två mål, P hade gjort två mål, och Slätta hade dessutom fått ett tröstmål genom division 2’s bäste bandyspelare, Jonas Henninger. Och Sirius, som trots allt fick ses lite som ett varannandagslag den här säsongen, stod för ovanlighetens skull för två riktigt starka matcher på raken. Sirius nu trea i tabellen, två poäng bakom nya ledarna Valsta Syrianska, och fortfarande sju pinnar ned till Falun på kvalplatsen.

 

Lör 27 aug: Sirius-Forward 1-1 (0-0), Studenternas

0-1 (70) Johan Pettersson, 1-1 (74) Michel Aldemir. Domare: Niclas Mårlind, Frösön. Publik: 531.

Det var ett väldigt bra läge att sätta press på topplagen och rycka ifrån Forward i tabellen; gästerna var sargade av skador och avstängningar och saknade hela sex ordinarie spelare. Men stabilitet var inte Sirius adelsmärke under 2005, och trots en hyfsad blåsvart insats stal Forward, som andra bortalag, poäng på Studenternas. Mycket tack vare en målvakt vid namn Claes Lundberg som gjorde en fantastisk enhandsräddning på en nick från Henkes panna, och en hjälpsam ribba som var i vägen för Manis rykande skott. I 70:e minuten kom ändå 1-0 då Lillebror kastade ett inkast till P i straffområdet, som tog ned, vände om och placerade in bollen. Dags för ketchup? Nej, inte den här dagen, för fem minuter senare kvitterade en av divisionens bäste spelare, Michel Aldemir, hemmaledningen efter att ha nickat in ett inlägg. Lillebror kom sedan närmast att avgöra då han rundade målvakten, men en Forward-back hann före och bröt bollen, och det hela stannade vid ett kryss – av hela 23 Siriusavslut fick man alltså bara ett i nätet. Sirius fortfarande trea i tabellen, men tappade mark på serieledarna Valsta som låg fyra poäng före, och Falun på kvalplatsen knaprade in och låg fem pinnar bakom.

 

Sön 4 sep: Eskilstuna C-Sirius 3-1 (2-0), Tunavallen

1-0 (36) John Forsman, 2-0 (39) Chiquita Sesay, 3-0 (56) Forsman, 3-1 (73) Marcus Axelsson. Domare: Jan Andersson, Hallsberg. Publik: 251.

Mitt liv vände i mångt och mycket till det bättre kring 2005, men den första veckan i september behandlade mig grymt. På fredagen blev jag dumpad. Hjärtekrossad åkte jag på söndagen till Eskilstuna och hoppades på att bli tröstad av en seger, men blev istället grymt sviken för andra gången under samma helg. En viss oro fanns redan innan matchen då Sirius hade drabbats av en hel del avbräck: Daouda var – vilket inte var helt ovanligt – avstängd, och Brekkan och Gurra skadade. Till en början såg det ändå bra ut; Kim och Mani dominerade på mittfältet medan P och Henke hittade varandra där framme, chanser skapades, och det enda som saknades var målen. Men tre olyckliga minuter i slutet av den första halvleken förstörde allt: I 36:e tappade Mani bollen till Citys Jonte Forsman, som vände runt och klippte till på halvvolley, och bollen seglade in från 30 meters håll. Och tre minuter senare gjorde spelaren med det härliga namnet Chiquita Sesay ett minst lika snyggt 2-0-mål – en bananskruv rätt in i krysset. Den andra halvleken blev till 45 frustrerande minuter där Sirius jagade utan att komma nära. Hemmalaget satte 3-0 innan inhoppande Axelsson putsade till siffrorna med 20 minuter till godo. Zaine var för ovanlighetens skull riktigt upprörd: ”Det är för många som bara springer runt på halvfart, det håller inte över en hel säsong”, medan Brännan lät uppgiven inför chanserna att gå upp: ”Det är som om någon sträcker ut handen åt oss, men vi kan inte ta emot den. Det känns som att chansen till seriesegern är körd nu”. Och det var den nog. Sirius nu nere på fjärde plats, med sex poäng upp till ledande ESK, och bara två ynka pinnar ner till Falun på kvalplatsen.

 

Tor 8 sep: Sirius-GUSK 5-1 (1-0), Studenternas

1-0 (20) Martin Eriksson, 2-0 (50) Mani Tourang, 3-0 (60) Tourang, 4-0 (63) Johan Pettersson, 5-0 (76) Hjalmar Bertwig, 5-1 (90) Thomas Arnesson. Domare: Daniel Persson, Uppsala. Publik: 1811.

Vid majderbyt utmanade GUSK lagen i toppen, men efter en fruktansvärd svit med en ynklig poäng på tolv matcher hade laget vid högarna fallit som ett övermoget plommon i tabellen. Nu oroade man sig förstås för att derbyt skulle bli vändpunkten för uppkomlingarna från de norra stadsdelarna, men oron var obefogad. Sirius var helt enkelt totalt överlägsna och tryckte ned GUSK i brygga ända från första minuten. I den första halvleken blev utdelningen bara ett mål, men ett snyggt sådant: Petter stormade fram längs kanten och slog ett inlägg, GUSK’s darrige målvakt Stefan Söderqvist gjorde en klen utboxning, och Lillebror satte ledningsmålet på en slags halvbicykleta. I den andra halvleken var det Mani som visade vägen; först placerade han in dit 2-0 efter att ha fintat upp sin försvarare på läktaren, och 3-0 kom på ett, visserligen hårt skott, rätt på målvakten Söderqvist som fumlade in bollen. 4-0 gjorde skyttekungen P då han, framspelad av Lillebror, tryckte bort sin försvarare och krutade in bollen, och 5-0 gjorde Bertwig på hörna. Men fem minuter kvar – så dags då – började GUSK till slut spela boll, och man putsade också till siffrorna på övertid. Och målskytt var faktiskt Arnesson, som alltså fick avsluta sin karriär som skyttekung med att göra mål på klubben där han en gång varit ett av fotbollssveriges hetare löften. Kvar på tredjeplatsen med sex poäng upp till ledande ESK, men Falun på kvalplatsen var nu distanserade med fyra pinnar.

 

Lör 17 sep: Västerås IK-Sirius 4-2 (3-1), Apalby IP

1-0 (11) Fredrik Karlsson, 1-1 (16) Henrik Eriksson, 2-1 (34) Robert Bosell, 3-1 (39) självmål, 4-1 (50) Erik Sjöström, 4-2 (75) Johan Pettersson. Domare: Monty Riemann, Gällivare. Publik: 119.

Det vilade en förbannelse över Sirius resor till Mälardalen 2005. Under bortamatcherna mot de allt annat än märkvärdiga motståndarna Skiljebo, City och VIK släppte blåsvart i genomsnitt in fyra mål per match. Själv anlände jag till lilla Apalby IP 35 minuter in på matchen efter en sällsynt ogenomtänkt resplan, och redan vid det laget hade det fallit tre mål i matchen, varav två till hemmalaget. VIK tog ledningen efter tio minuter på ett skott inifrån straffområdet, Lillebror nickade in kvitteringen minuterna senare, men efter en halvtimme fick återigen en VIK-spelare ostört stå och ladda inne i boxen. Och det första jag fick se med egna ögon i matchen var hur Brekkan styrde in ett inlägg i eget mål till 3-1. Sirius fortsatte med virrigt försvarsspel och dåligt humör i den andra halvleken. VIK satte 4-1, PJ nickade ihop med Daouda så att den senare tvingades utgå, och det brann till hos Brännan som enligt uppgifter spottade på en VIK-spelare, varpå Zaine blev tvungen att plocka av den hetlevrade mittfältaren innan något värre hände. P satte till slut ett tröstmål, men förlusten var i slutänden odiskutabel, och den där viktiga topp-4-placeringen som känts så självklar under hela säsongen var nu i omedelbar fara. Sirius nere på fjärdeplatsen, så gott som ointagliga nio pinnar bakom ESK, och nu med bara en liten poäng ned till Falun på kvalplatsen.

 

Mån 26 sep: Sirius-Valsta Syrianska 2-1 (0-0), Studenternas

1-0 (54) Henrik Eriksson, 2-0 (61) Johan Pettersson, 2-1 (85) Viktor Guglielmotti. Domare: Daniel Persson, Uppsala. Publik: 683.

Det var upp-och-nedvända världen på Studenternas den här måndagkvällen: ESK-spelare stod på läktarna och sjöng med i Västras sånger, och Zaine fick beskedet att han skulle behöva lämna tränarjobbet eftersom han hade gjort ett tillräckligt bra jobb(!). Förklaringen till det förstnämnda spektaklet var att Sirius vid en seger mot Valsta även skulle spela hem seriesegern till de vidriga pepparrötterna, men det var väl en nesa man fick ta, för Sirius behövde verkligen poängen. Det blev en krampaktig, nervös och – som ofta – mållös första halvlek. I början av andra började Sirius sätta lite press mot gästernas mål, och ganska snart kom också ett förlösande mål; Petter drev igenom och spelade fram Henke, som fri med Valentini i Valstamålet: räddning, retur och 1-0 blev resultatet. Och Petter spelade även fram till 2-0 då han stal bollen efter Valstaslarv och spelade fram P som bredsidade in bollen. Med fem minuter kvar kom reduceringen och gjorde livet nervöst; det snygga fotbollsnamnet Viktor Guglielmotti satte ett långskott bakom en skymd Tibblin. Men Sirius redde på ett hyfsat säkert sätt ut stormen, och även om segern kom till priset av en ESK-framgång så var den ändå synnerligen skön.

Men det hände alltså fler underliga saker denna dag, nämligen Zaine-affären. Tidigare under dagen hade Lasse Svensson nämligen meddelat att om Sirius lyckades kvalificera sig till den nya division 1-serien så skulle man leta efter en ny tränare, ”en intressant person som kan locka sponsorer och ta oss till högre divisioner.” Om det däremot skulle bli division 2 var Zaine välkommen att stanna, något som han dock av naturliga skäl inte lät speciellt intresserad av: ”Nej, jag tänker inte stanna. Jag får hoppas på att hamna i en klubb som tänker långsiktigt”, sa en tydligt besviken Zaine. Och det var ju onekligen ett märkligt sätt att avisera att tränarbyte på – och framförallt en tveksam tajming, när Sirius nu stod inför en avgörande trepoängsmatch mot Falun. Förstaplatsen var nu utom räckhåll, men Sirius hade nu fyra poäng ned till kvalplatsen och Falun – som väntade i den näst sista omgången.

 

Lör 1 okt: Falun-Sirius 0-3 (0-1), Kopparvallen

0-1 (38) Johan Pettersson, 0-2 (65) Martin Eriksson, 0-3 (77) Hjalmar Bertwig. Domare: Niclas Mårlind, Frösön. Publik: 220.

Gick vi upp en serie? För vi tog oss ju från division 2 till division 1. Eller höll vi oss bara kvar i serien? För tredjedivisionen är ju fortfarande tredjedivisionen. Nåja, oavsett hur man såg på saken så blev det här den första säsongen sedan 1998 som vi hade någonting att fira när serien summerades. Och det var på Kopparvallen i Falun i den näst sista omgången det blev klart. Det var en sexpoängsmatch, och vid en seger hade dalkarlarna kunnat hålla spänningen vid liv ända in i det sista, men det var Sirius som vann, hur tryggt och säkert som helst. I en något händelsefattig första halvlek var det Lillebror som bröt mönstret då han vann bollen på högerkanten och fick in ett inlägg som P sträckte ut en tå på, och så stod det 0-1. I den andra var det total blåsvart dominans och spelglädje, och två vackra mål därtill: 0-2 kom då P slog en löpboll på vänsterkanten till Petter, som slog ett perfekt inlägg, och Lillebror kunde nicka in bollen. Och 0-3 kom med tio minuter kvar, då Gurra skarvade vidare en hörna till Bertwig som kom löpande och skallade in bollen. Och den tillresta lilla klacken kunde fira division 1-kontraktet tillsammans med laget och en strålande nöjd Lasse Svensson på den höstkyliga Kopparvallen.

 

Lör 8 okt: Sirius-ÖSK Ungdom 7-0 (3-0), Studenternas

1-0 (22) Johan Pettersson, 2-0 (23) Martin Eriksson, 3-0 (33) Pettersson, 4-0 (50) Henrik Eriksson, 5-0 (58) Martin Eriksson, 6-0 (66) Henrik Eriksson, 7-0 (88) Martin Eriksson. Domare: Mikael Smedborn, Enköping. Publik: 296.

Sirius sista hemmamatch 2005 slutade precis som Sirius första hemmamatch 2005: 3-0 i halvtid och 7-0 vid full tid. För trots att gästerna kom till Studenternas med allt att spela för – man var inblandad i en strid vid nedflyttningsstrecket som skulle kunna avgöras på målskillnad – så var man helt chanslösa när Sirius skruvade upp tempot. Sirius lilla innermittfältspar Daouda och Mani skojade och briljerade, och anfallarna levererade mål på mål: Skyttekung P gjorde sitt tjugofjärde och tjugofemte mål i den första halvleken, Lillebror hade hittat formen ordentligt mot höstkanten och satte tre baljor, och storebror Henke gjorde de två återstående målen. I säsongspremiären var man tacksam över en uddamålsseger över ÖSK-juniorerna, i serieepilogen kändes 7-0 snarare som ett normalresultat – det går fort att vänja sig i fotboll. Även om Sirius serietillhörighet var avgjord redan innan matchen så var segern ändå viktig; då man tog sig förbi Valsta Syrianska i den sista omgången blev Sirius näst bästa Upplandslag, vilket belönades med en plats i Svenska Cupen 2006. Zaine hyllades i sin sista match på Siriusbänken, och var professionell i sina kommentarer efteråt: ”Jag är stolt över vad vi har uppnått, men tränare kommer och går. Vad jag tänker behåller jag för mig själv”.

 

Enköping	22	16	3	3	45-22	51
Sirius	22	14	3	5	63-24	45
Forward	22	13	6	3	42-22	45
Valsta Syrianska	22	13	5	4	45-20	44
Falun	22	11	2	9	39-37	35
Västerås IK	22	9	2	11	34-34	29
Skiljebo	22	7	4	11	34-39	25
Brage	22	7	3	12	33-44	24
Slätta	22	6	4	12	32-50	22
Eskilstuna City	22	6	2	14	17-47	20
ÖSK Ungdom	22	5	4	13	31-50	19
Gamla Upsala	22	4	4	14	22-48	16

 

Skytteligan

P 25, Lillebror Eriksson 12, Storebror Eriksson 7, Bertwig 3, Segerström 2, Brekkan 2, Axelsson 2, Tourang 2, Österberg 1, Norberg 1, Rosander 1, Peter Johansson 1, Brännan 1, Richt 1, Skoglund 1, självmål 1

Säsongens stora stjärna och skyttekung var förstås P med sina fantastiska 25 mål – ett snitt på 1,13 mål per match. Med detta blev P inte bara Sirius skyttekung, och inte bara division 2 Norra Svealands skyttekung, utan han gjorde med bred marginal flest mål i samtliga serier från division 2 och uppåt. Även bröderna Eriksson levererade en hyfsad målskörd, medan i stort sett hela truppen delade på resten av målen.

 

Summering

2005 var året då det vände på allvar. Och analysen av vad som förvandlade Sirius från botten- till toppengäng är inte särskilt komplicerad: Vi fyllde ut hålen i truppen med rätt spelare. Lättviktar-Sirius från 2004 saknade muskler, och muskler var vad som värvades in i truppen i form av dammsugaren Daouda Sall, och tuffe Brännan, samt den på förhand mer oprövade mittbacksklippan Hjalmar Bertwig. Men Sirius allra viktigaste nyförvärv var nog trots allt Lasse Svensson, som i grund och botten nog möjliggjorde alla de andra viktiga värvningarna. Precis som Daouda Sall var en så enormt viktig värvning för att han hade precis det som saknades på mittfältet, så hade Lasse S allt det som Sirius saknade på ett organisatoriskt plan. Lasse visste hur man drog in pengar, Lasse hade visioner och gav en framtidstro, och framförallt skapade Lasse en hajp kring Sirius som hade saknats under hela 00-talet. Lasse gjorde Sirius intressanta att skriva om igen, vilket så smått också började synas i publiksiffrorna. Ibland trampade Lasse rejält snett, som när en träningsmatch mot AIK bokades in mellan två seriematcher, eller när Zaine fick beskedet om att han skulle få lämna med två viktiga matcher kvar att spela. Men trots detta – hade det inte varit för Lasse är frågan om Sirius någonsin hade rest sig ur den trötta aska där man befunnit sig under hela första halvan av 00-talet.

Man behöver inte vara utbildad på GIH för att identifiera Sirius styrkor och svagheter 2005. Sirius förde gärna spelet i matcherna, men man hade svårt att hitta luckor när man ställdes mot ett samlat försvar. Hamnade Sirius i underläge var man ännu enklare att manövrera ut för motståndarna, och det trillade ofta in flera mål bakom Tibblin när Sirius tvingades jaga kvitteringar. Men om Sirius väl lyckades ta ledningen blev det annat ljud i skällan. Då förvandlades Sirius till en ostoppbar målmaskin. P’s snabbhet och målnäsa i kombination med våra passningsskickliga mittfältare förvandlade många motståndarförsvar till darrande gelé mot slutet av matcherna. Statistiken talar sitt tydliga språk om när i matcherna Sirius var starkast; Sirius gjorde imponerande 63 mål under säsongen, men under de första halvlekarna gjorde man mediokra 15 mål, medan man i de andra halvlekarna sprutade in 48 strutar.

Längtan till Superettan var fortfarande stor, men nu hade vi i alla fall tagit oss till den nya division 1-serien, vilken kändes som ett litet steg på vägen. Ett litet smolk i glädjebägaren var det ju förstås att vi lät ESK vinna serien, men det var ett smolk som kunde sväljas – och i synnerhet när ESK en vecka senare förlorade sin kvalmatch mot Umeå och därmed skulle spela i samma serie som Sirius även nästa år. Vi gick in i senhösten med tillförsikt, framtidstro, och med nyfikenhet på vem den nya spännande tränaren med uppdraget att ta Sirius in i framtiden skulle bli.

 

Profilen

Hur var det att träna Sirius 2005?

Det var givetvis en härlig säsong. Vi kvalade året innan och stärktes av det, vi hade en bra grupp, och jättebra träningar hela året. Och särskilt när man sätter den i kontrast till året innan, 2004, som var så besvärlig.

Hur kunde det vända från botten till toppen?

En anledning var att vi var skadefria. Vi hade enorma problem 2004, men vi drog lärdom av det och jobbade annorlunda. Sen var det många av spelarna som toppade det året. Och vi fick in några bra spelare, inte så många egentligen, men sådana som Hjalmar och Daouda var viktiga.

Ketchupeffekten var någonting signifikativt för Sirius 2005. Vad berodde det på?

Vi var ju starka i omställningsspelet. Sen har det ju också med hur motståndarna uppträder att göra. Vi vann mer och mer respekt under serien, lagen drog sig tillbaka och gjorde det svårt för oss att komma igenom så länge det var mållöst. Sedan så var vi väldigt bra tränade det året. Vi hade en väldigt bra fystränare som jag plockade in som heter Jonas Hellberg, han är i IFK Norrköping nuförtiden.

Vad hade du för inflytande som tränare? Lasse hade ju sina idéer…

Jag hade väl det inflytande man vill ha som tränare. Lasse la sig aldrig i de sportsliga frågorna. När det gäller värvningar så var det Daouda som ringde upp mig, jag hade ju tränat honom tidigare i GUSK. Hjalmar hade tränat med oss, och honom ville jag ha. Brännström var jag tveksam till eftersom han var skadebenägen, och han var dessutom väldigt hetlevrad. Men han var ju en fantastiskt bra fotbollsspelare, och vi tog ingen egentlig risk heller eftersom vi hade alternativ på hans position. Och idag har han ju mognat på alla plan.

Men träningsmatchen mot AIK mitt i säsongen, ville du ha den?

Ja, jag ville spela den, det var ju skitkul! Norling ringde upp mig och frågade om vi ville komma till Stockholm för en träningsmatch, jag berättade det för Lasse som sa att ”den måste vi spela på hemmaplan”. Och så blev det.

Du fick ett ganska konstigt avsked från Sirius. Du var diplomatisk i tidningen, men vad tänkte du egentligen?

Mitt kontrakt gick ju ut och jag fick besked om att det inte var aktuellt med en förlängning ett par omgångar från slutet. Det hade inte med själva tränarbiten att göra, men Lasse tyckte väl att jag var för förknippad med klubben och Uppsala. Han ville ha ett större namn för att kunna dra in mer pengar. Det kändes ju sådär, jag ska inte säga att jag är bitter, men jag skulle gärna ha velat fortsätta med det lag vi hade. Jag har inga hard feelings idag mot klubben eller mot Lasse, men det är väl som det sägs att man inte blir profet i sin egen hemstad.

Vilken är din största prestation som tränare tycker du?

Ja, det var en svår fråga. Jag är nog mest stolt över att jag har kunnat vara tränare på en relativt hög nivå, samtidigt som jag har jobbat heltid på fotbollshögstadiet. Det tycker jag är en prestation. Annars har man ju olika förutsättningar, så det är svårt att säga. Tiden i Sirius är jag förstås stolt över, vi gjorde en bra vår i Bälinge 2007 och låg femma innan vi fick ekonomiska problem. Sen tog jag Heby till kval i trean 2002, och mitt sista år i GUSK blev väldigt bra när vi bara förlorade två matcher.

Du har just gått i pension som tränare, vad gör du nuförtiden?

Nja, jag har bara tagit ett sabbatsår. Jag behövde det när jag flyttade till Norrtälje, och dessutom opererade jag höften härom året. Jag känner inte att jag har lagt ner tränarkarriären, men jag är inte ute och jagar heller. Jag tar det år för år och ser vad som händer.

Slutligen, varifrån kommer ditt härliga förnamn?

Ja, jag fick namnet från en jobbarkompis till farsan som hette Zaine. Svårare än så är det inte.