Fotbollssäsongen 2015

I slutänden var det bara ett gult lag vid havet som stod mellan Sirius och allsvenskan. Vi må ha fallit i den avgörande striden, men blåsvart tog sig ändå till en ny nivå under säsongen 2015.

 

Läget i laget

Vi hade nått halvvägs in i 10-talet och var på väg in vår andra raka superettan-säsong, och frågan var nu vilken riktning vi skulle ta. Kunde vi fortsätta bygga mot en framtid i ännu högre divisioner? Eller hade vi redan nått toppen av vår potential och skulle nu sakta börja dala nedåt? Eller skulle Jeppe Hammarströms dröm om ett stabilt mittenlag i Superettan besannas? Ett år tidigare hade vi gått in i Superettan med ett enormt momentum efter vårt oslagbara 2013 och cupsuccén på vårvintern. Men sedan stagnerade formen, spelet hade sett tämligen trubbigt ut under hela seriespelet, och därtill hade publikintresset i Uppsala varit patetiskt dåligt.

Från truppen tappade vi under vintern en handfull av från det oslagbara 2013-gänget. Två spelare gick till en högre hylla märkt Djurgården: vänsterbacken Elliott Käck lämnade som Bosman, men för den unge Kerim Mrabti handlade det om en försäljning – detta var Sirius första egentliga spelaraffär som inbringade annat än kaffepengar; knappt en miljon kronor kunde stoppas ner i kassakistan.  Vidare hade härföraren Johan Arneng sett oinspirerad ut under 2014 och det var inte förvånande att han annonserade sin pensionering från fotbollen. Den stundtals briljante Joakim Runnemo hade fått 2014 förstört av skador och erbjöds nu ingen förlängning av kontraktet; ny adress blev nykomlingen Frej, och samma väg gick den uppskattade ytterbacken Viktor Lövgren.

Flera spelare som försvann under sillyn 14/15 var teknikern Dalil Benyahia som slutade p.g.a. reumatisk sjukdom, de misslyckade sommarvärvningarna Yussuf Saleh och Armin Tankovic som gick till de blivande flyttlagen AFC respektive Dalkurd, och ungdomarna Mattias Benker och Joel Rydstrand som drog till GUSK respektive collegefotboll i USA. Och så tog vi ett bitterljuvt farväl av ikonen Jonas ”Bylle” Bylund, som fick ett ovärdigt slut på Siriusbänken och nu fortsatte sin målvaktskarriär i Vallentuna, medan hans burkollega Martin Karlsson lade handskarna på hyllan.

Mittfältare försvann, och mittfältare behövde alltså komma in. Och den förste som värvades var en gammal publikfavorit: Artisten Andreas ”Ante” Eriksson plockades in från BP, och gjorde alltså comeback i den blåsvarta tröjan efter sex rödsvarta säsonger: lite äldre, lite erfarnare, och med lite färre korsband i behåll – Ante hade rehabbat efter en korsbandsskada under hela 2014, men som Tolle uttryckte saken: ”Vill vi ha hit bra fotbollsspelare så får vi ta att de har vissa skavanker.” Det andra tyngre namnet som kom in på positionen var den unge AIK’aren Nicklas ”Marpan” Maripuu, en mångsidig talang med ett SM-guld i innebandy på meritlistan. Som rak ersättare för Käck kom det 19-årige löftet Frej Ersa Engberg in på lån från Djurgården, och fler alternativ i försvarslinjen anslöt i form av den viljestarke Erik ”Figge” Figueroa från Vasalund. En lovande målskytt värvades in från IFK Östersund; den 20-årige Jonathan ”den mjuke Cavani” Lundbäck, skyttekung i division 2 Norrland. Som ny back-up på målvaktspositionen kom den gotlänningen Lukas Jonsson, senast i Norrköpingsgänget Sylvia. Och slutligen så flyttades den juniora mittbacken Gustav Thörn upp till a-truppen.

Sedan förra säsongen stod den reflexstarke målvakten Andreas ”Adde” Andersson kvar i målet. I backlinjen spelade den hårdjobbande Karl ”Kalle” Larson till höger, medan tre spelare av hög kvalitet slogs om två mittbacksplatser: jänkaren Patrick ”Psycho-Pat” Hopkins, den vänsterfotsbegåvade Oscar ”OP” Pehrsson, och det pumpande laghjärtat Carl ”Calle” Nyström. Mittens rike regerades av den tunga Uppsaladuon Kim Skoglund och partiledarmaken Niklas ”NBT” Busch Thor. Möjliga mittfältare var även den löpstarke kantspelaren Christer ”CG” Gustafsson, och den rutinerade Markus-brorsan Jonatan Berg. Som offensiva kantspelare fanns den svårt skadedrabbade Ian ”Iaaan Iaaan Iaaan Iaaan” Sirelius, den lille ghananska trollkarlen Kingsley Sarfo, och den blixtsnabbe Johan ”Jander” Andersson. Anfallet, slutligen, svämmade nästan över av potentiella skyttekungar; här fanns det fysiska praktexemplaret Moses Ogbu, den tekniske smålänningen Daniel Ahonen, den målglade Rissnesonen Stefan Silva, och så den korsbandsplågade Ante Björkebaum som nu förväntades göra comeback framåt våren.

Ja, när sillydammet hade lagt sig så kändes det som att Sirius ändå hade en trupp med hög sportslig potential, men hur stod det till med allt det där andra tråkiga, men nödvändiga, runtomkring – som ekonomin? Vi hade nu befunnit oss under miljardären Bengt Ågerups vingar under de senaste fem säsongerna, men att inför bokslutet varje år springa med tiggarmössan i hand till en välbärgad mecenat var kanske inget hållbart sätt att driva en fotbollsklubb. Detta hade både klubbledningen och Ågerup insett, så nu hade man istället tecknat ett avtal om att Ågerups USAB skulle gå in och stötta med ett fast årligt belopp, fram till åtminstone 2016 – men då fick klubben se till att budgeten sedan gick ihop. Och det hade den ju inte gjort under 2014, utan istället gick vi mot ett underskott närmare miljonen, vilket med råge åt upp kapitalet och satte elitlicensen i fara. Situationen räddades slutligen upp genom försäljningen av Mrabti som fick siffrorna att skifta från röda till svarta, men det var en försmak av en framtid där vi behövde stå på egna ben – inte minst som de mörka molnen började samlas över Bengt Ågerup. Tidigt 2015 kom nyheten att han hade upptaxerats med 152 miljoner av Skatteverket, vilket man ändå fick säga var en västanfläkt jämfört med vad som komma skulle för tuppkamsmiljardären.

Det andra stora ämnet som diskuterades kring Sirius fotboll under vårvintern 2015 var arenafrågan. För efter 20 år av diskussioner så hade ju äntligen ombyggnaden av Studenternas klubbats. En ny och modern fotbollsarena med plats för 8000 åskådare skulle snart stå nere vid Fyrisån. Men det skulle ju ta sin tid att bygga en ny fin arena – tre år närmare bestämt. Planen var därför att Sirius skulle flytta till en temporärt uppsnofsad Löten under sommaren 2016, till dess att Nya Studan stod klar 2019. Och att behöva spela på en tillfällig Löt under 2½ säsong var onekligen ett litet problem ifall vi hade tänkt gå upp till Allsvenskan redan nu – för helt omöjligt var det kanske ändå inte?

 

Försäsongen

Matchandet inleddes i början av februari mot Gefle på ett smällkallt Löten, där Sirius vann mot allsvenskarna med 2-1, vilket följdes av en mindre lyckad insats mot nya seriekollegan Frej med 0-1 i en typiskt blek försäsongsmatch. Sedan bar det av till lägervecka i Turkiet, där Sirius ställdes mot exotiskt motstånd i form av det svåruttalade Zemplin Michalovce, andradivisionslag från Slovakien, och vann med 1-0. Hemma igen väntade gruppspel i cupen, och sedan återstod två träningsmatcher innan allsvenskan startade: 1-1 i en svag och grinig match mot Ettan-laget Brage, men sedan ett lyckat genrep med 1-0 mot allsvenska ÖSK.

Kim-Tolle fortsatte på den inslagna vägen med en uppställning mellan 4-3-3 och 4-2-3-1. Defensivt blev uppställningen fort ganska given; frågan om vilka mittbackar som skulle spela löste sig själv då Hopkins led av krånglande ljumskar. Följaktligen blev det Adde i mål, med en backlinje bestående av Kalle, Calle, OP och nye Figueroa framför sig. Som defensiva innermittfältare fick i första hand NBT och Marpan spela, men på de offensiva positionerna var konkurrensen värre. Oftast utgjordes den offensiva mittfältstrion av Kingsley, Ante Eriksson och Moses, med Silva som given topp, men här kunde även Kim Skoglund, CG och Berg få speltid med en lite defensivare viktning av startelvan.

 

Svenska cupen

Lör 21 feb: Elfsborg-Sirius 4-0 (1-0), Borås Arena

1-0 (4) Simon Hedlund, 2-0 (80) Hedlund, 3-0 (83) Arber Zeneli, 4-0 (86) Pär Frick. Domare: Johan Hamlin, Enköping. Publik: 772.

Det nya cupformatet hade så här långt varit magiskt för Sirius del, men nu var tyvärr tiden som skrällande cuplag över. För tredje året i rad ställdes vi mot Elfsborg, men denna gång på bortaplan, vilket var roligt då Västra fick chansen att köra en buss till en ny arena och stad. Men det var det enda roliga med den här dagen, för likt i fjolårets semi var blåsvart chanslösa mot Elfsborg. Matchen var rökt redan i den fjärde minuten, då Simon Hedlund slog ett snett inlägg som Adde lyckades boxa in i eget mål. Och med den starten i ryggen var det bara för Ellos att stänga matchen – visserligen stod Sirius upp länge, och visserligen skapades en och annan chans, men nerven fanns inte där. Alla visste hur det skulle sluta, och till slut slutade det också så när försvaret rämnade och de gula tryckte in tre bollar under de sista tio minuterna. Värt att ta med sig var ändå Västras uppslutning på bussen och insats på läktarna, som fick Elfsborgs klubbdirektör Bosse Johansson att utbrista att ”Sirius hör hemma i allsvenskan!”.

 

Lör 28 feb: Brommapojkarna-Sirius 1-3 (1-1), Grimsta IP

1-0 (7) Gustav Sandberg Magnusson, 1-1 (21) Stefan Silva, 1-2 (83) Moses Ogbu, 1-3 (93) Daniel Ahonen. Domare: Patrik Eriksson, Gävle.

Elfsborg var ännu några nummer för stort för blåsvart, men att plocka ned nydegraderade BP var ett fint kvitto. Precis som i Borås var starten dålig, och ett passivt Sirius släppte in ett enkelt nickmål redan i sjunde minuten. Efter en kvart började blåsvart komma in i matchen, och fick snabb utdelning när Silva kvitterade på frispark: ”Det var bara ett vanligt skott med insidan”, kommenterade skyttekungen anspråkslöst efteråt. När Kim Skoglund kom in och tog över mittfältet i början av andra tog Sirius över på allvar, och till slut tog vi också hem segern: Moses satte ledningsmålet med sju minuter kvar, och på stoppitch tajm satte Ahonen trean, efter att Kingsley dragit upp en kontring efter en BP-hörna – den snabbfotade ghananen låg bakom mycket, och visade att han hade tänkt ta en plats i Sirius startelva 2015.

 

Sön 8 mar: Sirius-AFC United 3-1 (2-1), Löten

0-1 (10) Othman El Kabir, 1-1 (12) Johan Andersson, 2-1 (29) Niklas Busch Thor, 3-1 (50) Kim Skoglund. Domare: Martin Strömbergsson, Gävle. Publik: 242.

Sirius unga visade framfötterna: Mot BP var det Kingsley som låg bakom segern, mot AFC var det Jander – den speedige yttern var faktiskt inblandad i alla tre målen. Kim-Tolle luftade flera av reserverna, och den nye målvakten Lukas Jonsson presenterade sig genom att drälla in ett skott/inlägg ur liten vinkel efter tio minuter. Men bara ett par minuter senare kvitterade Jander genom att peta in returen efter en OP-frispark, och sedan spelade han även fram till både NBT’s och Kims mål. Nu fanns det dock ingen som helst spänning i matchen eftersom blåsvart var tvungna att ta igen 10 plusmål på Elfsborg för att vinna gruppen, vilket förstås inte var möjligt i den naivaste fantasi – men det var i alla fall tillfredsställande att spela ut den förkastliga nykomlingen AFC ordentligt.

 

Motståndarna

Från den sexiga Superettan 2014, till den oerhört osexiga Superettan 2015. Fem lag hade bytts ut mellan säsongerna, och publik- och intressemässigt var det nedköp på samtliga fem fingrar. Uppflyttade till Allsvenskan blev giganten Hammarby, samt det habila publiklaget Sundsvall. Och ned från Allsvenskan fick vi istället bonnalaget Mjällby som åkt ur efter fem raka allsvenska säsonger – i laget fanns bland andra ikonen David ”Löken” Löfquist och den åldrige långbyxmålvakten Mattias Asper. Och ned kom också jojolaget BP med en hel hög blivande blåsvarta spelare: Stefano Vecchia, Daniel Stenson, Christian Kouakou och Jacob Ortmark spelade alla i rödsvart, och det gjorde också unga versioner av de blivande stjärnorna Victor Gyökeres och Jacob Une Larsson.

Ur serien åkte klassiska Öster efter ett floppkval, nästan lika klassiska Landskrona, samt det åtminstone småcharmiga kvarterslaget Husqvarna. Och upp ifrån ettan kom en trio publiklösa förortslag från storstäderna, det ena mer menlöst än det andra. Söderettan hade vunnits av Frölundalaget Utsikten; förvisso charmigt döpta efter utsiktstornet i Slottsskogen, men i övrigt utan något att tillföra serien – intressantaste namnet i truppen var kanske den blivande skyttekungen Jesper Westermark. Än mindre spännande var Täby Kyrkby-gänget Frej, a.k.a. Frejpan, som i mångt och mycket levde på begagnade blåsvarta spelare: Runnemo, Lövgren, Joakim ”JBL” Blomqvist och mål-Marko Atanackovic fanns alla i truppen. Och inte bara ospännande utan rent föraktliga var AFC United, ”Ryssens” lag, som efter att han kapat och slaktat klassiska Väsby nu klädde sig i orange och spelade på Skytteholm i Solna – även här fanns det gott om bekanta spelare, som de blivande blåsvarta Filip Rogic, stjärnan Omar Eddahri och den stökige målvakten Josh Wicks, samt den ex-blåsvarte Linus Smedjegården.

De återstående tio motståndarlagen tar vi i tabellplaceringsordning från 2014: Assyriska hade haft ett jobbigt 2014 och kvalat sig kvar, och det såg inte så mycket bättre ut inför 2015 i och med att man tappat försvarsbjässen ”Sotte” Papagiannopoulos – på plussidan hade man fått hem Andreas Haddad från Bajen. Även Ängelholm hade haft det tufft 2014, men då främst med det ekonomiska; truppen var tunn och skyttekungen Junes Barny hade lämnat, in hade man istället tagit in svensktjecken Vlado Zlojutro, och en ung Piotr Johansson på lån från MFF. GAIS var besvikna över sitt fjolår, och hade fått in målkungen Patrik Ingelsten och ghananen Yussef Chibsah för att se till att det inte upprepades – tränade gjorde Bernövall-favoriten P-O Ljung. Hos Syrianska var det som alltid rörigt och hög spelaromsättning, men den suveräne Saman Ghoddos var i alla fall kvar. Hos talangfabriken Värnamo var läget lugnt, och man hade kryddat truppen med en exotisk värvning i tunisiern Issam Jebali.

Uppe på den övre halvan i Superettan 2014 hittade vi Varberg där också omsättningen varit hög under vintern; mest notabla namn in var kanske Sirius nemesis Thomas Boakye, som ju sänkte våra Superettandrömmar i den vidriga förlusten mot ÖFK, samt den blivande blåsvarte Elias Andersson, på lån från Helsingborg. Stabila Degerfors hade tappat sin stjärna Ferhad Ayaz, och på in-fronten var det relativt tunt, även om man plockat upp den schlagersjungande Boris Lumbana. Uppe i toppen hittade vi våra fiender Östersund, som sålt stjärnan Modou Barrow till Swansea, men som vanligt hittat mycket nytt och intressant på marknaden: Hosam Aiesh, Michael Omoh, och den blivande blåsvarte Dragan Kapcevic var nya i truppen. Jönköpings Södra hade stigit som en raket i tabellen sedan Jimmy Thelin tog över, man hade nu tappat ytterbacken Jesper Manns till Elfsborg, men ersatt honom med den lovande bajaren Jonathan Tamimi. Och så var det slutligen fjolårets kvallag, det primitiva Ljungskile, som bytt skyttekung från David Johannesson till Gabriel ”GAV” Altemark-Vanneryr, men i övrigt såg ganska intakta och fortsatt starka ut.

Som seriefavoriter sågs för ovanlighets skull inte de nedflyttade BP och Mjällby, som haft alltför hög omsättning under vintern, utan istället de lag som placerat sig närmast under topptrion 2014, som hade gjort starka höstar och hade spännande tränare: J-Södra och Östersund, med Ljungskile och vårt blåsvarta Sirius som främsta utmanare.

 

Superettan – vårsäsongen

 Mån 6 apr: Syrianska-Sirius 0-0, Södertälje Fotbollsarena

Domare: Jim Petersson, Motala. Publik: 2907.

Precis som 2014 så spelades premiärmatchen mot Syrianska på deras deprimerande betong. Men den här gången blev det ingen premiärfest, eller någon annan sorts fest heller; istället blev det en mördande tråkig 0-0-match på landets räligaste fotbollsarena. Syrianska var inte alls i samma kaostillstånd som i året innan, utan satte upp en hög och välsynkad press som blåsvart inte kunde spela sig ur. Matchbilden gick därför i cirkulära sekvenser som såg ut enligt: Sirius har bollen i backlinjen -> Syrianska pressar högt -> Sirius slår upp en slumpriktad långboll -> Syrianska vinner bollen på mittfältet -> Syrianska anfaller men avväpnas av Sirius backlinje -> Sirius har bollen i backlinjen igen. Som hörs på beskrivningen var det tunt med målchanser för båda lagen; för Sirius del blev det en nick strax utanför från Moses, ett anfall där Moses och Silva kombinerade innan den senare passade bort bollen, samt ett nästanfriläge för CG.

Nej, det var en ganska misslyckad och okaraktäristiskt blek premiär. Vi var vana vid ett Sirius som spelade rolig fotboll; 2014 var det kanske inte roligt, men vi var åtminstone det spelförande laget – i den här premiären var vi varken eller. Sveriges sämste sportjournalist, Gustaf Andersson, hittade i alla fall något att glädja sig åt när han höjde Syrianskas supportrar till skyarna – en jättestor gul-röd tygbit över läktaren räckte tydligen för att utnämnas som ”Superettans bästa supportrar”. Att Västra Sidan numerärt var väl så många som hemmasupportrarna och sjöng minst lika högt var ju däremot inte mycket värt enligt Andersson. FCK UNT.

 

Mån 13 apr: Sirius-Utsikten 3-0 (2-0), Studenternas

1-0 (32) Erik Figueroa, 2-0 (46) Niklas Busch Thor, 3-0 (62) Karl Larson. Domare: Diako Behnam, Trollhättan. Publik: 1532.

Efter en blek bortapremiär gick Sirius ut på Studan och gjorde historia av hemmakomplexet från 2014. In med NBT som missat premiären med hjärtflimmer, in med Kingsley, och in med Ante E – och det där som såg så svårt ut förra säsongen var inte längre svårt. 3-0 blev slutresultatet, men det kunde lika gärna varit det dubbla, för blåsvart bombarderade nykomlingens mål under större delen av matchen. Det tog dock lite tid innan det lossnade; den första timmen trillade Sirius boll utan att hitta genombrotten, men efter en dryg halvtimme såg nye Figueroa en lucka, och sköt in 1-0 invid stolproten från 20 meter. Och nu blev det tryck mot Utsiktenmålet: Marpan sköt över från nära håll, Kalle sköt utanför ur hoppet läge, och Figueroa var nära att bli tvåmålsskytt när han prickade ribban. 2-0 kom ändå precis innan paus på ännu ett distansskott, nu från NBT. Matchbilden bestod på andra sidan paus, och det var wing-backarna som producerade: Kalle inledde andra med att pricka stolpen, och kickade sedan in 3-0 på inlägg från Figueroa. Även om det var backar och defensiva mittfältare som stod för poängproduktionen så var det i mångt och mycket den offensiva och rörliga trion Moses, Ante E och Kingsley som låg bakom segern; de slet ständigt sönder Utsiktenförsvaret, och bäddade för den andravåg som sedan gjorde målen.

 

Lör 18 apr: Frej-Sirius 0-0, Vikingavallen

Domare: Kaspar Sjöberg, Malmö. Publik: 1414.

2015 minns många som säsongen då vi släppte in mål i slutminuterna, men tre omgångar in på serien hade vi inte släppt in några sena mål, och inga andra mål heller – det blåsvarta försvaret var omutligt så här långt. Dagen började fint med öl och pizza på Västra Sidans favoritpub i Norrort: Den Lilla Hantverkaren. Och det hade nog varit roligast att stanna kvar där, för på Vikingavallen fanns inte mycket att se – matchen kunde sammanfattas med noll mål framåt, noll mål bakåt, och tre skador. Den första halvan var genomusel; blåsvart vek ned sig i den fysiska kampen, och den ende som skötte sig var Adde i mål. Det kunde bara bli bättre i andra, och det blev det också – men inte tillräckligt bra. Sirius började vinna närkamper, och tog sig framåt till en del chanser, men Kingsley sköt rakt på målvakten vid sitt friläge, och även CG brände sin chans. Så några mål blev det inte, men däremot en triplett med skador: NBT utgick redan efter tio minuter efter att ha blivit söndertacklad av den usle fransosen Christophe Lallet, ersättaren Ante E fick lämna i inledningen av andra med en magmuskelskada, och sist droppade Kalle av med smärtande ljumske. Hur länge trion skulle bli borta var oklart, men ingen lät särskilt optimistisk efteråt, förutom Ante som hoppades på att ”lite sköna piller” skulle göra honom spelbar redan till BP i nästa omgång.

 

Lör 25 apr: Sirius-Brommapojkarna 3-1 (1-0), Studenternas

1-0 (27) Erik Figueroa, 2-0 (52) Stefan Silva, 3-0 (69) Moses Ogbu, 3-1 (72) Stefano Vecchia. Domare: Antti Kanerva, Olofström. Publik: 1385.

Vi var rasande på honom när han kapade Ahonen över fotknölarna i cupmatchen mot Vasalund – nu älskade vi honom reservationslöst. Med sin attityd, vilja och framförallt sina stenhårda skott hade Figge presenterat sig som säsongens utropstecken så långt. Precis som i premiären så spräckte han nollan, denna gång med ett rungande vristskott rätt i högergaveln. Det var i övrigt ingen jättematch, och blåsvart fick inte allt att stämma, men man tog det lugnt, stressade inte upp sig och lät matchvinnarna avgöra. Lord Figge var inblandad även i 2-0 när han drog upp anfallet på vänsterkanten, spelade in till Moses, som skickade vidare bollen till Silva som behärskat avslutade till 2-0. Och Moses, som flyttats ned till mittfältet för att ge plats åt Silva längst upp, satte sedan själv trean, innan den blivande blåsvarte artisten Vecchia putsade till siffrorna för BP. Kryssa borta och vinna hemma – det var en modell som nog kunde räcka för en ganska hög placering. Frågan var om vi kunde hålla den takten i poängplockandet när motståndet började bli lite tuffare? Sirius fyra i tabellen, med en pinne upp till Varberg på kvalplats, och lika många till J-Södra på uppflyttningsplats.

 

Ons 29 apr: Sirius-Östersund 2-2 (1-1) Studenternas

0-1 (5) Brwa Nouri (straff), 1-1 (13) Stefan Silva, 1-2 (50) Nouri, 2-2 (67) Oscar Pehrsson. Domare: Lars Olsson, Umeå. Publik: 1315.

Vi hade fått en skaplig start, men mot i ärlighetens namn ganska beskedligt motstånd. Nu gällde det att steppa upp när seriefavoriten, och nya ärkerivalen, ÖFK kom på besök. Och steppade upp gjorde blåsvart, och i synnerhet förra årets målkung Stefan Silva, även om det inte räckte till seger. Det började illa när gästerna fick en stralle efter bara fem minuter, och inte gick det att gnälla över det heller, för Calles kapning av koreanen Moon var ganska tydlig. Brwa Nouri sköt in bollen bakom Adde, men kvitteringen dröjde inte så länge då Silva satte fart på mittplan, kutade förbi sin försvarare, kom ut till vänster i straffområdet, och iskallt chippade in bollen – ett klassmål av en Silva på sitt bästa humör. ”Han springer ju idag, arbetar och ger energi till gruppen”, kommenterade Kim efter matchen. ”Gjorde han inte det tidigare?”, motfrågade Meisels, och fick det Kim Bergstrandskt citronsura svaret: ”Jag sa att han gjorde det idag”.

Det var en rätt kul och välspelad match, där ÖFK kanske hade det större lugnet men Sirius den vassare spetsen. Tyvärr började andra halvlek lika illa som den första när konstprojektet från Jämtland tog ledningen på en frispark, där blåsvart glömde bort att markera Nouri som fick massor av tid på sig att sikta och skjuta in bollen. Nu var det Sirius tur att ligga på, och efter några missade chanser så satt kvitteringen när OP nickade in Silvas frispark. Det tempohöga och jämna spelet bestod matchen ut, några fler mål blev det inte, men publiken gick hem från Studan underhållna och skapligt nöjda – synd att det bara var patetiskt usla 1300 av dem.

 

Ons 6 maj: Ljungskile-Sirius 4-3 (3-3), Skarsjövallen

1-0 (2) Robin Iglicar, 2-0 (6) Gabriel Altemark Vanneryr, 3-0 (12) Altemark Vanneryr, 3-1 (14) Kim Skoglund (straff), 3-2 (29) Erik Figueroa, 3-3 (43) Kingsley Sarfo, 4-3 (91) Altemark Vanneryr. Domare: Per Melin, Söderhamn. Publik: 845.

Bittert tapp i slutminuterna #1: Som vanligt kom vi till Ljungskile på gott humör; vi njöt av ölen på pizzerian (då Turisthotellet var stängt), och vi njöt av de lantliga omgivningarna under promenaden upp till Skarsjövallen – och vi lämnade återigen pissförbannade. Det blev en närmast bisarr match: Först var Sirius urusla i en kvart, sedan var vi jättebra i en halvtimme, sedan hände ingenting på nästan en hel halvlek. Och sen kastade Sirius ett inkast till en grön på stoppitsch tajm, och förlorade.

Ja, inledningen av matchen var legendariskt dålig; plötsligt rämnade Sirius tidigare så starka försvar, och Ljungskile tilläts nicka, stånga och tjonga in tre mål på tolv minuter. ”Vi hade inte ens gått på bussen, det såg ut som om vi var kvar på Löten”, sa en ilsken Kim Bergstrand efteråt. Men efter denna chockstart föll plötsligt alla bitar på plats, och otroligt nog hade vi utjämnat underläget redan innan paus: Silva löpte mot mål och ordnade en solklar straff som Kim sköt in. Och så stod team Kingsley-Figge för två vackra mål: Först lobbade Kingsley bollen fram till Figge som klippte in 3-2, och sedan slog Figge ett inlägg som 166 cm Kingsley nickade in till 3-3. Efter en actionspäckad första halvlek blev det stiltje i andra; initiativet böljade mellan grönt och blåsvart, så småningom blev det mer och mer av blåsvart, men särskilt många chanser blev det inte. När klockan tickat upp över 90 tappades det plötsligt fokus: Ett dåligt inkast, en förlorad närkamp, och Ljungskiles Ahmed El-Amrani fick skottläge och klippte till; bollen gick i stolpen, och där stod Bernövallfavoriten Gabriel ”GAV” Altemark Vanneryr rätt placerad för att lägga in segerbollen. En vidrig avslutning på en mycket märklig match. Sirius nere på sjätteplatsen, med tre pinnar till Östersund på kvalplats, och fyra till Varberg på uppflyttningsplats.

 

Mån 11 maj: Sirius-GAIS 5-0 (3-0), Studenternas

1-0 (37) Stefan Silva, 2-0 (40) Moses Ogbu, 3-0 (42) Kingsley Sarfo, 4-0 (64) Jonatan Berg, 5-0 (89) Jonathan Lundbäck. Domare: Jim Petersson, Motala. Publik: 1475.

Sirius studsade tillbaka precis som man ska studsa tillbaka efter en stoppitsch tajm-torsk: med att krossa sin kommande motståndare, som i det här fallet var GAIS. Men vi fick även tacka göteborgarnas Richard Ekunde för resultatet – en halvtimme in på matchen fick den rutinerade kongolesen fick ett hjärnsläpp och satte in en dubbelsulad vansinnestackling på Moses, med rött kort som resultat. Fram till dess hade matchen varit helt jämn, men nu hoppade Makrillarna frivilligt upp i båten och självdog. På sex minuter gjorde blåsvart tre nära identiska mål: 1-0 – Kingsley tog sig runt på vänsterkanten och spelade snett-inåt-bakåt till Silva som sköt in bollen. 2-0 – Jander tog sig runt på högerkanten och spelade snett-inåt-bakåt till Moses som sköt in bollen. 3-0 – Berg tog sig runt på vänsterkanten och spelade snett-inåt-bakåt till Kingsley som sköt in bollen.

Och det roliga var inte slut än. I andra gjorde Ante Björkebaum comeback på gräset efter lite drygt två års frånvaro, och exakt fyra minuter senare dribblade han bort tre gaisare och fick fram bollen till Berg som sköt in 4-0. Björkebaum kunde och borde även blivit målskytt då han fick ta hand om en straff, men den räddades av den blivande blåsvarte Tommi Vaiho. Istället fick en annan inhoppare sätta femman: ”Den mjuke Cavani”-Lundbäck tog en fin löpning och ett lika fint avslut och satte punkt för matchen i 89:e minuten. Åtta mål på de två senaste matcherna, och därtill sju olika målskyttar – nu såg den blåsvarta offensiven så där härligt svårstoppad ut som man hade drömt om inför säsongen.

 

Sön 17 maj: Assyriska-Sirius 0-0, Södertälje Fotbollsarena

Domare: Magnus Lindgren, Göteborg. Publik: 1242.

Tillbaka till betongbunkern utanför Södertälje. Nej, vi är inte på väg till Hall, utan till en annan lika deprimerande byggnad lite längre ned längs motorvägen. Och här fick vi återigen genomlida en urtrist, mållös match, precis som i premiären. Och likt premiären hade blåsvart väldigt svårt att få till ett fungerande spel; störda av Assyriskas press slog man bort passning efter passning, och en bit in på andra var detta helt och hållet hemmalagets match. Det vände delvis när Björkebaum hoppade in en knapp kvart in på andra: Vår jämte hade omedelbart hittat spelformen efter comebacken, men dessvärre inte målformen. För lika skickligt som han skapade chanserna, lika oskickligt utförde han avsluten. Vid hans första friläge sköt han rakt på en utrusande målvakt, vid hans andra fick han mängder med tid och yta, men avslutade utanför, och när inlägget nådde hans panna ett par meter från mål gick nicken över. Och så blev det ännu en eländig och glädjelös match på arenan som gud glömde.

 

Tor 21 maj: Sirius-Mjällby 1-0 (0-0), Studenternas

1-0 (76) Erik Figueroa. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 1410.

På Listerlandet hade just Superettans första tränaroffer skördats: den meriterade Anders Lindroth hade fått gå efter en usel säsongsstart, och den idag hyllade sportchefen Hasse Larsson hade fått ta över. Och det var två lag med diametralt olika inställning som sedan möttes på Studan; ett extremt defensivt Mjällby var helt ointresserade av att någonsin behandla bollen konstruktivt, medan ett extremt offensivt Sirius ställe upp med två anfallare i sitt tremannamittfält, där både CG och Moses fick ta plats. Och de gula gästerna var inte mer än en dryg kvart från att lyckas i sitt uppsåt, för trots en total dominans från blåsvart ville bollen inte in. Det var ett öppet nickläge för Björkebaum, det var en skarvnick precis utanför från Kingsley, det var närskott från Silva, det var en hörnnick strax över från OP, och det var till och med en slags bicykleta från Kim. Men när inte anfallarna ville producera så klev vår skyttekung på vänsterbacken fram: Båda Antarna var med i förspelet – Ante B nickade ett inlägg bakåt till Ante E, som höll i och avvaktade, tills Figge hade löpt upp i position; passen kom perfekt, Figge smackade till direkt och bollen satt i det bortre hörnet.

Målet fick inte direkt Mjällby att kliva upp i positionerna, man fortsatte försvara sin 0-1-förlust, med desperata snedsparkar och missriktade långbollar. Det var betydligt närmare till 2-0 än till en kvittering, men inga fler bollar trillade in i mål. Det räckte dock för att kamma hem ännu en hemmaseger, och blåsvart hakade på i toppen – Sirius på en fjärdeplats med två pinnar upp till Varberg på kvalplats, och tre till Östersund på uppflyttningsplats.

 

Tis 26 maj: Degerfors-Sirius 1-1 (0-0), Stora Valla

0-1 (51) Ante Björkebaum, 1-1 (88) Peter Samuelsson. Domare: Antti Kanerva, Olofstorp. Publik: 1910.

Bittert tapp i slutminuterna #2: 2015 blev ju känt som säsongen då vi alltid tappade ledningen i slutminuterna, och första gången det hände var i den här bortamatchen mot Degerfors, i seriens tionde omgång (mot Ljungskile fyra omgångar tidigare hade vi ju istället tappat oavgjort till förlust). Och det satte spotlajten på vad som onekligen var en av Sirius svagheter under säsongerna 14-15: att försvara en ledning. För så länge det var dödläge på Stora Valla var blåsvart det klart bättre laget, och två träträffar talade sitt tydliga språk: Marpan prickade kryssribban, och Björkebaum sköt i ribban. Den blåsvarta dominansen blev än större när lagen kom ut efter paus, och efter drygt fem minuter kom belöningen: Ahonen spelade in bollen till Björkebaum, som avslutade mellan benen på målvakten, och satte därmed sin första strut med sitt nya korsband. Men med målet så tvärdog också Siriusspelet; plötsligt började det tas dåliga beslut över hela banan, det tappades boll i vart och vartannat läge, och Degerfors satte Adde i Siriusmålet under allt större press. Och när Peter Samuelsson till slut, med två minuter kvar på klockan, nådde högst på ett inlägg och nickade in kvitteringen, så var det ingenting annat än logiskt och rättvist. Under de få minuter som återstod vaknade Sirius till liv igen och skapade ett par chanser till ett segermål, men det var allt för sent. Och detta var dessvärre en matchformel vi skulle tvingas bli väl bekanta med under säsongens gång.

 

Lör 30 maj: Sirius-AFC United 1-1 (1-0), Studenternas

1-0 (40) Stefan Silva, 1-1 (53) Rabi Elia. Domare: Lars Olsson, Umeå. Publik: 778.

Det var märkligt att vi med Moses, Silva och Ante B på planen – tre skyttekungar av extremt hög Superettanklass – ändå hade förskräckligt svårt att förpassa bollen i mål under det här skedet av säsongen. På de senaste tre matcherna hade blåsvart kommit till 54 avslut, men på detta bara satt tre strutar. Och det straffade sig också, med dyrbara poängtapp som följd. Det var regnigt och halt, men det hindrade inte Sirius från att trilla boll och storma fram på kanterna som vanligt, och de blåsvarta anfallen sköljde mot en orange köttmur. Och till slut slank en våg igenom när planens suverän, Ante E, stack in bollen till Silva, som avslutade säkert lågt och till vänster om Josh Wicks i AFC-målet. Men återigen såg det sämre ut direkt när lagen kom ut till andra, och när kvitteringen släpptes in efter knappt 10 minuter var det återigen en konsekvens av Sirius ursvaga luftspel – Rabi Elia var omringad av tre blåsvarta, men kunde ändå nicka in 1-1 på hörna. Tillbaka i dödläge satte blåsvart återigen fart, men ineffektiviteten bestod, och inte underlättade det att den svage domaren, Lars Olsson-namnen Lars Olsson, nekade Sirius två stycken rättmätiga straffar.

En till sur poängförlust alltså, och publiksiffran var ett annat elände. Ett regnväder räckte tydligen för att hälften av den redan pinsamt lilla publiken skulle stanna hemma. Håkan Lundhs förklaring till det usla publiksnittet var mycket Håkan Lundhsk och inbegrep förstås parkeringsplatser: ”Sirius upplevs som stöddiga”, och ”saknar ödmjukhet”, lät han meddela i en krönika, och exemplifierade med att han några år tidigare inte tillåtits parkera bilen innanför grindarna under ett VSK-derby. Sirius tabellfyra, med två pinnar upp till Varberg på kvalplats, och sju till Östersund på uppflyttningsplats.

 

Tis 2 jun: Jönköpings Södra-Sirius 1-1 (0-1), Stadsparksvallen

0-1 (10) Ante Björkebaum, 1-1 (55) Daryl Smylie. Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 2317.

En del matcher har sitt eget soundtrack. När jag satte mig på nattåget mot Stockholm kl 2 på natten pluggade jag in Beth Orton i lurarna, slöt ögonen, och lyssnade på raderna This time it’s fine just like it is. Och det fångade perfekt känslorna efter en fin bortadag i Jönköping. Jag var nöjd med förvärmningen på ”Tusen och en natt” i sällskap med en handfull andra blåsvarta, jag var nöjd med en stark poäng i toppmötet mot J-Södra, och jag var till och med nöjd med pubbandet på Statoil i en rondell utanför Nässjö i väntan på nattåget. Supporterlivet var bra, efter alla jävla år i usla regionalserier. Det är fint precis som det är.

Dimma och regn gjorde det svårspelat på Stadsparksvallen, men det var inte Sirius som fick problem med halkan. J-Södra slog mest långt och ofarligt, medan blåsvart skickligt vaskade fram ett flertal vassa chanser, och ett ledningsmål kom efter bara tio minuter: CG slog ett högerinlägg som Ante E missade, alternativt skarvade vidare, och på bortre stolpen dök Björkebaum upp och knoppade in bollen. Antarna fortsatte visa upp ett fint samarbete matchen igenom, men utan att det gav några fler mål. Efter paus kom Sirius återigen ut passiva, och Daryl Smylie gavs alldeles för mycket tid och plats att behandla bollen innan han smekte in den innanför bortre stolpen. Och nu var vi skraja på läktaren, för J-Södra hade ju för vana att ofta vända matcher och vinna med uddamålet, samtidigt som Sirius andrahalvlekar sällan gladde ett blåsvart hjärta. Men den här dagen blev det en annan match. Sirius skruvade tillbaka matchbilden i sin favör, och var i slutänden det lag som ville mest och som var närmast ett segermål – därmed inte sagt att det någonsin var nära.

Men en poäng i ett tufft möte på bortaplan var naturligtvis helt OK, och nöjda satte vi oss på tåget mot Nässjö, där vi hade planerat att hitta någon mysig pub i väntan på nattåget. Problemet var dock att inga mysiga pubar har öppet i Nässjö en tisdagskväll – och inga andra vattenhål heller. Efter att ha frågat ett kringdrivande ungdomsgäng fick vi veta att det enda som faktiskt höll öppet var Statoilmacken vid utfarten mot Eksjö. I ett piskande regn från alla riktningar gick vi de tre kilometrarna ut till macken, där vi till slut välförtjänt fick fira med pizzaslice och folköl. Och det sammanfattade den här bortadagen på ett perfekt sätt: Blev det ingen stor klack till matchen? Gläds då åt de fem underbara supportrar som var där. Blev det ingen seger? Gläds då åt den poäng vi ändå tog. Fanns det ingen öppen pub i Nässjö? Pubba på Statoil istället. This time it’s fine just like it is.

 

Lör 6 jun: Värnamo-Sirius 1-5 (0-1), Finnvedsvallen

0-1 (17) Andreas Eriksson, 0-2 (51) Oscar Pehrsson, 0-3 (56) Ante Björkebaum, 0-4 (57) Eriksson, 1-4 (85) Issam Jebali, 1-5 (92) Jonatan Berg. Domare: Dragan Banjac, Handen. Publik: 883.

Bara fyra dagar senare var det dags för en ny match i Jönköpings län, men den här gången mot klenare motstånd – och då gick proppen ur. Matchen på Finnvedsvallen blev Ante Erikssons svar till alla som tvekat. Jodå, han var fortfarande fotbollsartisten vi älskade för sju säsonger sedan, med känsla i fötterna och en överlägsen fotbollsintelligens. Det var ett håglöst Värnamo vi mötte; blåsvart tog direkt kommandot, och fick in ett ledningsmål efter dryga kvarten, då Ante E drog till på volley efter en Värnamorensning och sköt upp bollen invid stolpen. Sirius tidigare akilleshäl – första kvarten i andra halvlek – blev sedan till en styrka då vi satte tre snabba strutar: OP nickade in 0-2 på frispark, Björkebaum tryckte in ett inlägg från Moses till 0-3, och direkt på avspark vann blåsvart boll, och CG slog en genomskärare till Ante E som avslutade till 0-4. Med detta drog sig ett nöjt Sirius tillbaka i positionerna, och Värnamo fick lite mer att säga till om. Smålänningarna passade på att kontra in ett tröstmål när kapten Calle låg skadad vid sidlinjen, men Berg återställde fyramålsmarginalen på stoppitsch tajm. Sirius kvar på fjärdeplatsen, en pinne bakom Varberg på kvalplats, sex poäng upp till Östersund på uppflyttningsplats.

 

Sön 21 jun: Sirius-Varberg 2-2 (1-0), Studenternas

1-0 (8) Christer Gustafsson, 1-1 (60) David Johannesson, 2-1 (79) Johan Andersson, 2-2 (95) Peter Nsima. Domare: Magnus Lindgren, Göteborg. Publik: 2092.

Bittert tapp i slutminuterna #3: Ja, ännu ett poängtapp, och denna gång det kanske bittraste hittills. Dels för att vi slogs med just Varberg om kvalplatsen, dels för att det var orättvist och för att vi var det bättre laget matchen igenom, och dels för att det kom i matchens absoluta slutminut. Vi hade sett det mesta förut: Sirius kom till spel med en extremt offensiv elva; med Moses och CG som defensiva mittfältare hade vi i princip sex anfallare på plan, och CG visade att positionen funkade fint när hän i 8:e kom löpande in i straffområdet, snodde (?) bollen av en Björkebaum som inte riktigt hade den under kontroll, och sköt upp den i nättaket. Sedan, precis som vi sett förut, startade blåsvart andra halvlek svagt, och det straffade sig när Varberg tilläts komma till avslut i straffområdet, och sedan forcerade in en retur från Adde. Och, precis som vi sett förut, vaknade Sirius till liv av kvitteringsmålet och började föra matchen igen. Kingsley brände ett friläge med ett oskickligt avslut, annan ledningsmålet kom när Ante E med en otroligt läcker klack frispelade Jander som löpt in i straffområdet, och som avslutade behärskat till 2-1. Jander fick dessutom en ny, ännu bättre chans tio minuter senare, då han rundade målvakten och framför ett helt öppet mål satte bollen i stolpen.

Och det skulle komma att kosta blåsvart segern. För, precis som vi sett förut, blev det nervöst när säcken skulle knytas ihop. Med hjälp av några lättköpta frisparkar satte Varberg blåsvart under tryck, och – vi hade sett även det förut – till slut var det Sirius usla luftförsvar som fällde oss, då en andraboll efter en frispark flög in i straffområdet, och en helt omarkerad Peter Nsima skallade in kvitteringen i 95:e. Det var skit att vi aldrig tycktes lära oss att stänga matcherna ordentligt – och ändå hade eländet bara börjat.

 

Lör 27 jun: Ängelholm-Sirius 0-2 (0-1), Ängelholms IP

0-1 (10) Oscar Pehrsson, 0-2 (69) Ante Björkebaum. Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 456.

Så var det dags för sommarens höjdpunkt – och jag missade den: Västra Syds sommarkollo, med herrarnas match i Ängelholm, damernas match mot Limhamn-Bunkeflo, och grillparty på Ribban. Och det var på Ängelholms IP som en överserverad Jeppe blev förbannad för att de andra på läktaren inte firade segern ordentligt – vilket hade sin förklaring i att det bara var halvtid.

Matchen var annars inget vidare; och den första halvleken var kanske Sirius sämsta för säsongen. Visserligen tog blåsvart en tidig ledning på en gröthörna som OP skallade in, men i övrigt vek man ner sig i duellerna och fick mest försvara sig mot Ängelholms långbollar – vilket som tur var inte blev alltför svårt. Trots Jeppes segerfirande under pausen följde det sedan en andra halvlek, och den blev bättre. Sirius började vinna dueller, spela ett snabbare och säkrare passningsspel, och tog kontroll över matchen. Tvåan kom då Ahonen slog ett inlägg som passerade alla spelare, och såg ut att hamna hos målvakten, när plötsligt Björkebaums tå dök upp och skarvade in bollen. Och därifrån var det bara att stänga tillställningen, och spela av de dryga 20 minuter som återstod av matchen, och av vårsäsongen.

 

Sommaruppehållet

Sommar och sol, och doften av en allsvensk kvalplats i näsborrarna. Halvvägs genom serien kunde vi konstatera att serietoppen ovanligt nog såg ut ganska exakt som det förutspåtts i experttipsen: Jönköping och Östersund i topp, och blåsvart utmanade strax bakom. Bakom tabellplaceringarna fanns det andra analyser att göra, och känslan var att det fanns potential för ännu mera. Blåsvart hade under sina bästa perioder både ett anfalls- och ett försvarsspel av allsvensk klass, men det svajade en hel del i prestationerna. Vi hade fortsatt stora problem att stänga matcherna, och även om försvaret var stensäkert i perioder, så tabbade man sig ibland på smått obegripliga sätt. Vi hade ju ett extremt offensivt viktat lag, men som Kim Bergstrand sommaranalyserade så krävdes det att alla på planen deltog solidariskt i försvarsspelet, vilket kanske inte alltid varit fallet. Ett gäng defensivt viktiga spelare hade också missat stora delar av våren, vilket möjligen var en delförklaring till bristerna: Kalle Larson hade nyligen kommit tillbaka efter en seg ljumskskada, medan NBT och Hopkins fortfarande saknades med skador i fot respektive ljumske.

Det två orosmolnen som skymde sikten inför säsongen hade heller inte skingrats så här långt. När det gällde ekonomin så var den skral, och det gjordes tidigt klart att det inte fanns utrymme för några egentliga sommarförstärkningar. Och när det gällde publiksiffrorna så var de fortsatt usla – ja, till och med ännu sämre än året innan. Trots att vi både spelade kul boll och slogs i toppen av tabellen så landade publiksnittet så här långt på sorgliga 1427 åskådare. Man kunde möjligen hävda att föreningen Sirius och dess supportrar förtjänade Allsvenskan – men staden Uppsala gjorde det definitivt inte.

Några provspelare syntes ändå på Löten under sommaren: Mjällbys gamle kenyan Patrik Osiako, samt två spelare från Strandagenturen som tagit Kingsley till Sverige: Albert Owusu-Ansah som spelade i Rosengård, samt den blott 16-årige York Rafael. Ingen av dessa lyckades dock övertyga tillräckligt för ett kontrakt, men ett nyförvärv kom till slut in ändå: den 21-årige kantspelaren Simon Berg från Västerås IK togs in på ett halvårskontrakt.

 

Superettan – höstsäsongen

Lör 18 jul: Sirius-Ängelholm 1-0 (1-0), Studenternas

1-0 (20) Daniel Ahonen. Domare: Magnus Lindgren, Göteborg. Publik: 1642.

Förlusten mot Sirius blev det sista den karismatiske tränaren Jocke Persson gjorde i Ängelholm. För sedan blev det kicken, och nu hade han ersatts av up-and-coming-tränaren Christian Järdler. Och Järdler mönstrade ett lag på Studan med en uppgift och en plan – att grisa sig till en poäng – som nästan gick hem. Sirius öppnade dock bra, och ledningsmålet kom redan efter 20 minuter; återigen låg ett samarbete mellan Antarna bakom, då Ante E slog ett högt inlägg, som Ante B nickade ned på foten på Ahonen, som enkelt avslutade till 1-0. Men sedan gick Sirius in i sommarkoman, det blev slarvigt och hafsigt, och Ängelholm fick massvis med omställningslägen, trots att blåsvart hade en ledning att spela på. Det hela såg stundtals riktigt illa ut i andra halvlek, då flera läbbiga bolltapp långt ned i banan ledde till farliga skånska chanser som Adde fick anstränga sig för att rädda. Vi slapp dock se ännu ett plågsamt och sent poängtapp, för mot slutet började blåsvart ta tillbaka kontrollen över spelet. Några skapliga chanser skapades också – ett friläge ur dålig vinkel för Jander, ett knepigt långskott från Silva – och till slut lyckades Sirius ta hem en totalt glanslös men viktig 1-0-vinst.

 

Mån 27 jul: Brommapojkarna-Sirius 1-0 (1-0), Grimsta IP

1-0 (31) Stefano Vecchia. Domare: Per Melin, Kävlinge. Publik: 1032.

Sirius förlorade inte många matcher under säsongen 2015 – två stycken närmare bestämt, och den andra förlusten kom mot bottenlaget BP i en match där det mesta gick snett. Spelet satt trots allt bättre än i den slappa Ängelholmsmatchen, men ett disciplinerat BP-försvar bjöd inte på något. Björkebaum styrde in ett Figgeskott i mål, men blev avvinkad för offside, Björkebaum sköt också över från någon meters håll, och CG blev frispelad från kanten, men passade bort chansen. Istället tog BP ledningen på ett turligt sätt, då underbarnet Stefano Vecchia sköt ett distansskott som styrdes och gick i en båge över Adde in i Siriusmålet. Och det var precis vad BP behövde, för resten av matchen kunde de spela på resultatet på ett exemplariskt sätt: köttmur och snabba kontringar. Sirius fick förlita sig på inlägg och distansskott, men ingenting var särskilt nära att resultera. Klockan tickade obönhörligen fram emot säsongens andra förlust – men än värre var att det fullständigt regnade gula kort på fel spelare: Calle, OP och Skoglund blev samtliga avstängda. Det var den backlinjen det, och nu var Kim-Tolle tvingade att snickra ihop en backlinje till hemmadrabbningen mot Syrianska, med bara någon enstaka spik kvar i verktygslådan. Sirius kvar på kvalplatsen, men nu var vi nästan avsågade från uppflyttningsplatserna, med nio pinnar upp till Östersund. Och nedifrån jagade Degerfors på samma poäng, och Varberg en pinne bakom.

 

Sön 2 aug: Sirius-Syrianska 1-0 (0-0), Studenternas

1-0 (47) Stefan Silva. Domare: Lars Olsson, Umeå. Publik: 1510.

Allt fokus inför matchen hamnade på de många avstängningarna, men med Calle, OP och Skoglund borta blev det här istället comebackernas match: Hopkins gick in i sin första match för säsongen och var felfri, Sirelius kom in och spelade en hel halvlek efter 2½ säsong av skador, och så avgjorde Silva med sitt första mål sedan maj efter en mager sommar. Efter en fin första kvart där Sirius anföll i massor med finurliga kombinationer ebbade trycket ut, men Moses var ändå nära ett friläge om inte passningen från Ante E gått precis bakom. Halvleken avslutades sedan med att Ante E drog ljumsken – ett enormt avbräck för blåsvarts anfallsambitioner trodde vi, men istället kom Sirelius in och såg ut som om han inte missat en dag på fotbollsplanen. Direkt i andra halvlek fick vi skåda en fantastisk soloprestation då han tog bollen på egen planhalva, löpte drygt 50 m på vänsterkanten, hoppade över en glidtacklande försvarare och slog in bollen i Syrianskas straffområde, där den via en försvarande fot hittade vidare till Silva, som la in 1-0. Syrianska fajtades under resten av matchen för att få in en kvittering, men Sirius hade koll på läget, och närmare slutsignalen handlade det mer och mer om desperata långbollar. Framåt hotade också blåsvart hela tiden, med bl.a. ett fint väggspel mellan Sirelius och Björkebaum, som avslutades med ett skott tätt över ribban. Inga fler mål föll dock, men det var trots de knappa siffrorna en fin vinst i knepigt läge.

 

Lör 8 aug: Sirius-Ljungskile 3-3 (1-0), Studenternas

1-0 (40) Stefan Silva, 1-1 (51) Ken Sema, 2-1 (55) Moses Ogbu, 2-2 (71) Sema, 3-2 (73) Ian Sirelius, 3-3 (82) Peiman Eliassi. Domare: Dragan Banjac, Handen. Publik: 1325.

Bittert tapp i slutminuterna #4: Ja, detta tapp var kanske inte lika sent som de andra poängtappen – Ljungskiles kvittering kom med drygt 10 minuter kvar – men å andra sidan lyckades blåsvart med konststycket att både ta och tappa ledningen tre gånger i denna match. Men det gick heller inte att gnälla över orättvisor, för kryss var inte helt ologiskt sett till matchbilden – och Sirius visade återigen att Ljungskilehantering var vår svagaste gren i Superettanolympiaden. Matchen böljade, Sirius var bäst i inledningen och en het Silva prickade stolpen, innan de gröna gästerna började ta över. Adde höll dock tätt, och istället kom ett blåsvart ledningsmål med fem minuter kvar till paus: Silva tog ned ett inlägg, passerade en försvarare och blev nedriven – men lyckades på något sätt snubbla sig framåt och peta bollen över mållinjen. Inledningen av andra såg bra ut, tills en fullständigt oväntad och onödig kvittering föll när Ken Sema skruvade in en frispark i mål från en position nära kortlinjen. Sirius återtog ledningen snabbt, då Moses tog ned ett inlägg från Silva, och på ren kraft och vilja forcerade bollen in i mål.

Tre mål hade fallit; lika många återstod. Ljungskile hotade hela tiden med långbollar och tyngd, medan Sirius var farliga i fartfyllda omställningar. Gästerna kvitterade en andra gång när Ken Sema försökte löpa igenom Siriusförsvaret; han blev uppfångad och av med bollen, men fångade sedan upp ett motlägg och sköt in 2-2 i krysset. Sedan var det Sirelius tur, som på ett förlupet inlägg lyckades avsluta ur dålig vinkel: stolpe in och 3-2. Men som så ofta knöt blåsvart inte igen säcken, och Ljungskile kvitterade en tredje gång när ett slumpskott från Peiman Eliassi styrdes och ställde Adde som var på väg åt andra hållet. Det var långbollar och fasta situationer som Sirius hade varnats för, och det var ändå långbollar och fasta situationer som kostade blåsvart ytterligare två pinnar i kvalstriden. Sirius kvar på kvalplats med en pinne ned till jagande Degerfors. Upp till Östersund på uppflyttningsplats skiljde det åtta poäng.

 

Sön 16 aug: Mjällby-Sirius 1-2 (0-0), Strandvallen

0-1 (59) Kingsley Sarfo, 1-1 (69) Christian Wilhelmsson (straff), 1-2 (84) Stefan Silva. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 4024.

Strandvallen – min personliga olycksarena. Här förlorar vi när jag är där, och vinner när jag är hemma. Och den här dagen stannade jag som tur var hemma. Mjällby hade dagen till ära fått in en glimt av listerländsk stjärnglans i laget då Christian ”Chippen” Wilhelmsson gjorde comeback för sin moderklubb, och en jättepublik hade tagit sig till Strandvallen för att bevittna denna händelse. Men så mycket mer stjärnglans i Mjällbyspelet blev det inte – det var fortfarande en ultradefensiv taktik som gällde, om än utförd med lite mer självförtroende än i vårens match. Sirius förde alltså matchen, och skapade en del hyfsade chanser; den bästa hade Sarfo med ett skott mot öppet mål, men en gul försvarare hann emellan med ett ben. Sirius bjöd å andra sidan hemmalaget på en hel del bakåt, och både Hopkins och Adde drällde flera gånger bort bollen i farliga lägen, vilka Mjällby dock aldrig utnyttjade.

Men i andra kom målen. NBT slog en genomskärare till Sarfo, som med antingen armen (enligt en rosenrasande Hasse Larsson) eller axeln (enligt Sarfo själv) fick med sig bollen, rundande målvakten och la in 0-1. Väl i underläge började Mjällby forcera, och blåsvart stod snart för ännu en bjudning då Sirelius gick in hårt och onödigt bakifrån på en gul spelare i straffområdet – en billig straff, men dumt att ge domaren möjlighet att hitta den. Och typiskt nog blev det Chippen som till hemmapublikens jubel satte kvitteringen från straffpunkten. Men den här gången var det vi som gjorde ett sent mål, och det var den hete Silva som strutade för tredje matchen i rad: Jander fick fatt på en långboll och chippade den över den åldrige Asper i Mjällbymålet, och efter en närkamp rullade bollen iväg, och Silva var först där med tån och petade in 1-2. En historisk första seger på Listerlandet var bärgad; Mjällby blev kvar i botten, medan Sirius tog ett fastare grepp om kvalplatsen.

 

Ons 19 aug: Nacka-Sirius 1-2 (0-1), Boovallen (SvC, kvalomgång)

0-1 (27) Simon Berg, 0-2 (54) Jonatan Berg, 1-2 (56) Alexander Nilsson. Domare: Mikael Devletyan Gudmundsson, Johanneshov. Publik: 312.

Nu var det dags att gå in i Svenska cupen, och det gjorde vi på Boovallen – fotbollsplanen som skulle komma att bli känd för att ha landets gnälligaste grannar, som gjorde allt för att stoppa bollspelande barn. Motståndet var ett återupplivat Nacka FF, som hade sin största stjärna i ex-djurgårdaren Eldin Kozica. Men det här blev istället sommarförvärvet Simon Bergs match; han skulle komma att lämna blåsvart halvåret senare utan att ha spelat många minuter, men han var högst delaktig i att säkra Sirius cupspel 2016. Den unge västeråsaren såg riktigt lovande ut där han ständigt utmanade på högerkanten, och så satte han dessutom det första målet efter väggspel med Ahonen – träffen var dålig, men trillade ändå in i Nackamålet. Tvåan kom genom en annan Berg: Jonatan, som snyggt knorrade in 0-2 på en frispark. Nacka var dock långt ifrån usla, och reducerade också välförtjänt på ett fint skott i krysset. Mot slutet kroknade dock division 2-gänget; blåsvart kunde ta hem en stabil uddamålsseger, och var klara för sitt fjärde gruppspel i cupen av fyra möjliga.

 

Mån 24 aug: Sirius-Värnamo 2-0 (1-0), Studenternas

1-0 (16) Kingley Sarfo, 2-0 (61) Stefan Silva. Domare: Marko Grönholm, Åbo. Publik: 2280.

Värnamo var verkligen ett favoritmotstånd under den här superettan-sejouren: Här kom den fjärde raka vinsten, med sammanlagd målskillnad 16-2. Och matchbilden denna sensommarkväll var helt och hållet målad i blåsvart. Sirius fick ett tidigt ledningsmål när Värnamo slarvade i uppspelet, Sarfo snappade upp bollen, och sköt in den i Värnamomålet via ett småländskt ben. Och även i övrigt var det ett enormt bollinnehav för blåsvart, även om det inte ledde till särskilt många chanser. Efter att ha skapat noll och intet inledde gästerna andra halvlek med två jättechanser: Dzenis Kozica fick ett helt öppet läge sedan två blåsvarta försvarare halkat bort sig, men Adde klarade med en jätteräddning. Och strax därefter lyckades den ex-blåsvarte Carlos Gaete-Moggia så när glidtackla in bollen, men Adde klarade igen. Och detta var också allt Värnamo mäktade med; för sedan kom istället 2-0 när den vikarierande högerbacken Calle Nyström slog ett lågt och hårt inlägg mot första stolpen, där Silva mötte och slog upp bollen i nättaket. Och med detta kunde Sirius, för en gångs skull, stänga matchen och kasta bort nyckeln, och räkna in en andra rak seger i serien. Och med denna hade vi ett fast grepp om kvalplatsen, och till och med lite häng på uppflyttningsplatserna. Nu var det sex poäng ned till jagande Syrianska och Degerfors, och lika många upp till Östersund.

 

Lör 29 aug: Utsikten-Sirius 1-1 (1-1), Ruddalen

1-0 (17) Karl Bohm, 1-1 (44) Johan Andersson. Domare: Jim Peterson, Motala. Publik: 326.

Tiden går. Och det är svårt att ta in att Ruddalen i Västra Frölunda var en allsvensk fotbollsarena så sent som 2000. Nu hade det gått 15 år, och Ruddalen dög egentligen inte ens till för Superettan-spel, så Utsikten spelade på sin hemmaplan på dispens. Ruddalen var onekligen en risig arena, och det som stack ut mest var det slitna och lappade plastgräset i fyra nyanser av grönt; något sorts konstgräsets motsvarighet till en leråker. Vi tillresta blåsvarta trivdes i alla fall; efter en förvärmning på den märkliga puben Tigris i någon sorts industriområde i Frölundas utkant fyllde vi upp de små läktarna på Ruddalen – för det fanns ju inga Utsiktensupportrar som tog på sig den uppgiften. Och på läktaren anslöt även en ung Adrian von Heijne – då stjärnögd och ung beundrare av Blåsvarta baksmällan, fem år senare chefsscout i ett allsvenskt Sirius.

Sirius fick kämpa på den svårspelade mattan, och hamnade också i ett ganska tidigt underläge när hemmalagets blåvitt-lån Karl Bohm kämpade ner Figge i en löpduell, och ur dålig vinkel la bollen mellan benen på Adde till 1-0. Sedan började Sirius ta över så smått, men man fick som så många gånger den här säsongen möta en köttmur. Men så småningom började man dyrka upp Utsiktenförsvaret, och flera riktigt feta chanser skapades. Ante E sköt en kanon i ribbans undersida, och Silva hade en kvitteringsboll i mål, men den vinkades bort för offside. Och i slutet av första kom kvitteringen då Sarfo slog ett inspel vid straffområdeslinjen, och en löpande Jander sköt på rullande boll och satte kvitteringen invid stolproten. Matchbilden bestod i inledningen av andra, och fler chanser skapades: Ante E sköt en volley tätt över, och Silva nickade ett inlägg från nära håll som målvakten Wibrån reflexräddade. Så småningom började dock Utsikten kränga sig ur det blåsvarta greppet, och mot slutet hettade det till flera gånger framför Siriusmålet på en rad hörnor – men 1-1 stod sig till slutsignalen. Vid det laget hade jag dock lämnat Ruddalen för att hinna med det sista tåget, därtill tvingad av min fru, som menade att jag hade viktigare saker att göra hemma än att gå ut och dricka öl i Göteborg. Så firandet av denna välförtjänta pinne i Göteborgsnatten fick mina blåsvarta supportervänner sköta själva.

 

Tis 15 sep: Sirius-Degerfors 2-0 (1-0), Studenternas

1-0 (43) Kim Skoglund, 2-0 (62) Skoglund. Domare: Dragan Banjac, Handen. Publik: 2945.

Västra Sidan är ju som bekant en av landets ängsligaste klackar. Och när Sirius nu hade chansen att ta ett benhårt grepp om kvalplatsen i en sexpoängsmatch mot jagande Degerfors gick de flesta inte mot Studan med självförtroende och studs i steget, utan med ångest och oro i bröstet – för gyllene lägen hade vi ju missat förut. Men känslan var obefogad, för vi städade ganska enkelt undan ett blekt Degerfors; och stor matchhjälte blev truppens unge veteran: Kim Skoglund, som efter att ha fått stundtals ganska hård kritik under säsongen nu visade tvivlarna vad han gick för. Det var efter en tillknäppt och händelsefattig förstahalvlek han slog till med ett ofantligt snyggt mål: En rensad hörna gick ut till Jander, som sköt ett snett och vint skott, men där stod Skoglund och klackstyrde upp bollen i ribban och in i mål. Degen skapade exakt en målchans, och det var när den blivande Degentränaren Andreas Holmgren prickade ribban med ett distansskott. Men i övrigt blev det bara mer och mer Sirius i andra, och tvåan kom när Ante B slog ett perfekt inlägg mot en löpande Skoglund, som dunkade upp bollen i nättaket. Och den ängsliga känslan som rådde innan matchen var helt obefogad, för detta var en seger av allra stabilaste märke. För Sirius tog ett benhårt grepp om kvalplatsen, nu med sju poäng ned till Degerfors på fjärdeplats. Upp till Östersund på uppflyttningsplats var det fem pinnar – ett avstånd som potentiellt kunde minska till två pinnar med en seger på Jämtkraft i nästa omgång.

 

Lör 19 sep: Östersund-Sirius 1-1 (0-1), Jämtkraft Arena

0-1 (12) Moses Ogbu. 1-1 (88) Dragan Kapcevic. Domare: Lars Olsson, Umeå. Publik: 6286.

Bittert tapp i slutminuterna #5: ”Rånarluvan åkte av” – ett klassiskt Kim Bergstrand-citat. Sirius var ju nästan alltid det bollskickligare och spelförande laget under Superettan 2015. Undantagen: Matcherna mot Östersund. Vi blev alltså rejält utspelade på Jämtkraft denna hösteftermiddag, men var trots det bara ett par minuter från att stjäla en seger. Sirius inledde fint och fick matchen precis där vi ville ha den: med hög press och blixtsnabba anfall tog blåsvart ett grepp om matchen, och så kom dessutom ett tidigt ledningsmål då Hopkins skarvade en hörna vidare till Moses, som stötte in 0-1 från nära håll. Den positiva matchbilden höll i sig i knappt en halvtimme, då två saker hände: Ante E gick ut med en sträckning i låret, och Sirius passade fel och bjöd Hopcutt på ett friläge – nu räddade visserligen Adde, men en osäkerhet smög sig in i de blåsvarta skallarna. Och jämtarna tog över med besked: Brwa Nouri sköt i ribbans undersida; sedan siktade han lite lägre, men då klarade Adde med en enhandsräddning. Pressen bestod och tilltog i andra; stolparna räddade blåsvart två gånger om, och Adde fler gånger än så. När stormen till slut tycktes bedarra de sista tio minuterna såg det ut som att Sirius skulle stjäla med sig alla poängen hem – men då åkte rånarluvan av. Den blivande blåsvarte Kapcevic drog iväg ett långskott, som ändrade riktning på ett Siriusben och flög i en båge över Adde till 1-1. Oturligt – men svårt att gråta högljutt över detta med tanke på matchbilden. Otur hade också de supportrar som lämnade Jämtkraft Arena i taxi för att hinna med sista tåget hem, bara för att missa det med någon minut – men det grinades heller inte så mycket över detta då det resulterade i en oplanerad och rolig utekväll i den jämtländska huvudstaden.

 

Tor 24 sep: Sirius-Assyriska 1-0 (0-0), Studenternas

1-0 (47) Kim Skoglund. Domare: Nermin Cisic, Värnamo. Publik: 2503.

Svartare ögon har nog aldrig skådats än de på Oskar Bernövall, när han gästade UNT’s web-TV-studio inför matchen, tillsammans med en representant från Assyriskas Zelge Fans. Zelgesupportern fick först hålla en längre utläggning om supporterskapet kring Assyriska, varpå UNT-reportern Erik ”Lejonhuvve” Leijonhufvud vände sig till Oskar med frågan: ”Blir ni avundsjuka på den passion som finns runt Assyriska?”. Oskar fann sig snabbt och levererade ett sakligt och lugnt svar – men blicken berättade att det nog var något helt annat han egentligen ville ha sagt. Men det var så här mediabilden såg ut av Västra Sidan 2015: en liten, fyndig, men helt passionslös klack.

Nere på planen skulle vi ta oss an ännu en motståndare som jagade vår kvalplats underifrån – vi hade redan sågat av Varberg, Syrianska och Degerfors, men nu var Assyriska ny tabellfyra sex poäng bakom. Blåsvart darrade dock inte för uppgiften och tog, igen, en härligt stabil seger utan att tappa in några onödiga kvitteringsbollar på slutet. Det blev en matchbild likt många andra matchbilder 2015: En första halvlek där Sirius var laget med ambitioner och vilja att föra matchen, men där det var en aning uddlöst framför mål. Och sedan ett blixtsnabbt mål efter pausen av truppens för tillfället hetaste spelare: Kim Skoglund tog en löpning in i straffområdet, tog emot en väl avvägd chipp från CG, och lättade in 1-0 över målvakten Malmqvist. Och sedan följde en lugn och kontrollerad andra halvlek, med småfarligheter från Assyriska som sällan oroade, och ett fyndigt anfallsspel från kanterna. Några fler mål blev det dock inte, men med denna uddamålsvinst pekade precis allt på att vi nu hade kvalplatsen säkrad – underifrån syntes inte ett hot längre. För nu var det åtta poäng ned till tabellfyran Varberg närmast under. Kortare var avståndet uppåt: fem pinnar till Östersund på uppflyttningsplats.

 

Mån 28 sep: AFC United-Sirius 2-2 (0-0), Skytteholm

0-1 (74) Moses Ogbu, 0-2 (82) Stefan Silva, 1-2 (89) Chidi Omeje, 2-2 (92) Luca Gerbino Polo. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 487.

Bittert tapp i slutminuterna #6: Och det kanske vidrigaste poängtappet av alla; de tre poängen var ju redan hemma när vi drällde in två baklängesmål helt i onödan. Att det dessutom hände mot avskrädesklubben AFC United gjorde inte saken bättre, och ett anklagande finger måste dessutom riktas mot podden Blåsvarta Baksmällan, vars oreserverade kärlek till tvåmetersitalienaren Luca Gerbino Polo såklart skulle straffa sig på detta sätt.

150 kronor kostade det att komma in på Skytteholm – såklart passade buss-ryssen på att ta saftigt betalt när det för en gångs skulle kunde förväntas komma lite publik för att se hans missfoster till lag. De cirka 300 blåsvarta som betalade det hutlösa inträdet fick se en matchbild som var lik många andra; efter en trevande inledning började Sirius ta över mer och mer ju längre matchen led, och det var de spelare som varit hetast under hösten som fortsatte glänsa: Sarfo trollade på kanten, CG trivdes i sin nyfunna mittfältsroll, och Kim Skoglund var fortsatt het framåt. Och i andra klev ännu en spelare fram med gryende form: Moses, som bröt dödläget med dryga kvarten kvar, då han tog ned en höjdboll i straffområdet, tryckte sig förbi sin försvarare, och sköt in 0-1 i burgaveln. Sirius fortsatte spela lugnt, fint och metodiskt, och 0-2 kom också mindre än tio minuter senare då Silva smekte in en frispark. Nu borde det varit över, och problemet var nog just att det var precis vad våra blåsvarta spelare också trodde. I 89:e kom Sirius i ett anfall, Silva drogs i tröjan utan åtgärd från domaren, och när Josh Wicks i AFC-målet tjongade ut bollen över hela planen fick Chidi Omeje tag i bollen. Ett avslut på chans blev via en rejäl styrning från Calle Nyström till ett reduceringsmål, och plötsligt var det bäddat för en ny stoppitsch tajm-tragedi. Vilken fullbordades tre minuter senare när ett italienskt huvud på en tvåmeterskropp nådde högst på en hörna. Sensmoral: Älska aldrig en motståndare. Ens om han heter Luca Gerbino Polo.

 

Mån 5 okt: Sirius-Frej 2-0 (1-0), Studenternas

1-0 (18) Stefan Silva, 2-0 (80) Silva. Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 3084.

Hemmakomplexet från 2014 var i alla fall ett minne blott, för på Studenternas var vi nu superstabila och släppte inte till ett mål. Och våra stjärnor turades om att glänsa; Frejmatchen blev Stefan Silvas match, med två strutar och en mängd fina prestationer i övrigt. Lägg därtill lite krispig höstkyla i luften, välfyllda läktare, och en hög stämning på Västra – så får man en toppenkväll på Studan. Matchbilden var den gamla vanliga med ett spelförande Sirius som försökte luckra upp ett kompakt motståndarförsvar, men den här dagen hittades en öppning ganska tidigt: Ett anfall på högerkanten landade vid kortlinjen hos Moses, som vände bort sin försvarare och skickade in bollen mot Silva som gjorde bort ännu en frejare och rullade in 1-0. Frej var långt ifrån den svagaste motståndare vi mött, och visade i alla fall upp ambitioner att anfalla, samtidigt som det blåsvarta anfallsspelet varit bättre. Men både försvaret och Adde skötte sig felfritt, och med tio minuter kvar stal Ante B bollen i Frejs straffområde, och Ante E och Silva kombinerade sig kyligt fram till ett öppet läge och 2-0. Och nu var kvalplatsen så gott som klar, med nio poäng och 19 plusmål ned till Varberg med tre matcher kvar. Hoppet om något ännu bättre levde också, med fem pinnar upp till Östersund – som mötte J-Södra i en seriefinal på bortaplan i nästa omgång.

 

Lör 17 okt: Varberg-Sirius 1-1 (0-0), Påskbergsvallen

0-1 (86) Stefan Silva (straff), 1-1 (92) Elias Andersson. Domare: Nermin Cisic, Värnamo. Publik: 1467.

Bittert tapp i slutminuterna #7: Och nu började det bli enkelt att dra ut linjer fram mot det stundande kvalet. Vi kunde aldrig stänga en jävla match, och det var väl knappt pengarna tillbaka på att vi skulle få se blåsvart tappa den allsvenska platsen i 91:a minuten på typ Falkenbergs IP.

Efter uppvärmning på Varbergspanget Black Pearl (med grill, pub, dance), begav sig de tillresta västringarna till Påskbergsvallen för att få se en match som länge tycktes sluta mållöst. Sirius öppnade bäst och ägde matchinledningen, med ett hårt stolpskott från Ante E som höjdpunkt. Sedan jämnade spelet ut sig, men så värst mycket intressant hände inte förrän i den 70:e minuten. Det var då Kalle Larson gick in i en glidtackling och tog bollen, men samtidigt också en varbergare, och ett rött kort blev resultatet. Utvisningen blev en signal till uppryckning – för Sirius. Med en man kort låg vi på för ett segermål, och med fyra minuter kvar tog Silva emot en passning i straffområdet, fick en tryckare i ryggen och föll. Och en kylig Silva sket fullständigt i den oskrivna regeln att man inte ska ta den straff man fixat, utan gick fram till straffpunkten, väntade tills målvakts-Wulff gått åt ena hållet, och la kyligt in 0-1 i andra hörnet. NU blev det nervöst i Siriusleden, för NU visste vi att vi hade en seger att förlora, och mycket riktigt: På stoppitsch tajm slog Varberg in en långboll i Sirius straffområde, bollen nickades bort och hamnade i en av Siriusförsvaret helt bortglömd yta, där den blivande blåsvarte Elias Andersson i lugn och ro kunde ta ned bollen och dra till på halvvolley, och där satt kvitteringen. Resultatet innebar dels att J-Södra blev klara för allsvenskan, och dessutom att Östersund dagen efter kunde slå ett ofokuserat jönköpingslag i seriefinalen. Summa summarum så var hoppet om direktuppflyttning i princip krossat, då vi hade sex poäng att ta igen på Östersund på två omgångar.

 

Sön 25 okt: Sirius-Jönköpings Södra 2-0 (0-0), Studenternas

1-0 (47) Kim Skoglund, 2-0 (68) Christer Gustafsson. Domare: Dragan Banjac, Handen. Publik: 1511.

Det teoretiska hoppet om direktuppflyttning levde kanske, men i praktiken handlade det nu om att spela sig i form till kvalet. Motståndarna J-Södra hade å sin sida redan stängt och festat av sin säsong, så det var med andra ord ingen het drabbning att vänta. Gästerna försökte med det snabba och direkta spel som givit dem en serieseger, men det syntes att fokus inte var på topp, så detta blev Sirius match helt och hållet. I första var det lite svårt att få till den där berömda sistapassningen, och avsluten blev få, men direkt efter paus lossnade det: Moses sprang sig igenom hela motståndarförsvaret och ordnade en hörna, och på den nickade en omarkerad Kim Skoglund in ledningsbollen. Och därifrån var det bara blåsvart. Tvåan kom när Ante E la upp bollen för CG, som sköt stolpe-in från en position strax utanför straffområdet – och det hade kunnat bli betydligt större siffror, men avsluten ville sig inte riktigt. Men vinst blev det ändå, och med denna stängde Sirius en riktigt fin hemmasvit i Superettan -15: Noll förluster, fyra kryss och hela elva vinster. Det var andra siffror än under Studanförbannelsens 2014 det.

 

Sön 1 okt: GAIS-Sirius 2-3 (2-3), Gamla Ullevi

0-1 (2) Jonatan Berg, 0-2 (27) Niklas Busch Thor, 1-2 (33) Wagsley, 2-2 (34) Reuben Ayarna, 2-3 (44) Kingsley Sarfo. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 2250.

Trots att matchen var helt betydelselös kom ändå en rätt stor skara Siriussupportrar till Gamla Ullevi. Förklaringen: Det var en blåsvart superhelg i Göteborg, med bandy i Kungälv på fredagen och fotboll på söndagen. Och de tillresta fick se en väldigt händelserik första halvlek, följt av en väldigt händelselös andra halvlek. Sirius tog omedelbums ledningen, då Jonatan Berg tog emot en hög boll i straffområdet, tappade ned bollen mot kortlinjen, men tog ett oväntat avslut ur ingen vinkel som letade sig in bakom den blivande blåsvarte Vaiho i GAIS-målet. Tvåan kom innan halvtimmen var spelad, då Sirius anföll på vänsterkanten, och Sarfo serverade bollen till NBT som behärskat kunde skjuta in bollen. Men så kom ett par mardrömsminuter: Pang! Brassen Wagsley sköt en målvaktsretur till 1-2. Och tjong! Direkt på avspark vann ghananen Ayarna ett motlägg och sköt ett överraskande 20-metersskott som ställde Adde. Men Sirius hade också en ghanan: Sarfo sköt över ur ett friläge, innan han istället tog emot en passning felvänd, vände runt och rullade in 2-3-målet minuten innan paus. Och efter paus gjorde Sirius det vi så ofta misslyckats med under säsongen: att stänga matchen.

Jaja, resultatet spelade ju ingen roll, utan det viktigaste var att spela av matchen utan skador eller avstängningar inför kvalet, och det misslyckades vi kapitalt med – på stoppitsch tajm tog kapten Calle en totalt onödig andra varning, fick syna det röda kortet, och var således avstängd i den första kvalmatchen. ”Det är katastrof, låt GAIS göra mål istället om det skulle vara så”, sa en ilsken Kim Bergstrand, och det var bara att hålla med – hur mycket vi än älskade kapten Calle så var det faktiskt oförlåtligt dumt.

 

Jönköpings Södra	30	19	6	5	54-28	63
Östersund	30	18	8	4	56-25	62
Sirius	30	15	13	2	53-25	58
Assyriska	30	14	5	11	46-37	47
Varberg	30	12	11	7	34-27	47
Ljungskile	30	11	10	9	44-37	43
Syrianska	30	11	10	9	37-30	43
AFC United	30	10	10	10	43-44	40
Degerfors	30	10	8	12	36-38	38
Värnamo	30	10	8	12	37-40	38
GAIS	30	10	5	15	37-44	35
Ängelholm	30	8	9	13	31-47	33
Mjällby	30	8	6	16	23-43	30
Frej	30	7	8	15	22-44	29
Utsikten	30	7	5	18	28-56	26
Brommapojkarna	30	5	8	17	30-46	23

 

Inför kvalet

Det hade lutat åt det under en längre tid, och det hade varit klart i en vecka: Våra motståndare i kvalet skulle bli Falkenberg, det gula laget från havet som nu gjorde sin andra raka allsvenska säsong. Och det var ett motstånd som kändes ganska bra; ett både orutinerat och anonymt lag i jämförelse med andra möjliga kvalkandidater som Kalmar eller Halmstad. Och framförallt, visst kändes Sirius betydligt mer spännande, färgstarkt och t.o.m. mer allsvenskt än detta Falkenberg, där de flesta spelarna var renrakade grovjobbare med efternamn som slutade på ”-sson”. I kontrast hade vi spelare som de underbara Antarna, trollgubben Sarfo och den karismatiske Moses, och till och med lite kändisglamour med partiledarmaken NBT. Och dessutom visste vi att vi, åtminstone om vi backade bandet 1½ år, var fullt kapabla att vinna över betydligt bättre allsvenska lag än Falkenberg. Lägg därtill bland annat vår svårslagenhet – två förluster på hela Superettan – och återvunna hemmastyrka så var det många faktorer som pekade i rätt riktning. I fel riktning; ja, det var ju förstås vår oförmåga att stänga matcher som oroade. Men sammantaget – av expertisen sågs kvalet som jämnt och ovisst, men i Siriuslägret fanns en optimism som nog faktiskt var både sann och grundad. Vi både ville trodde att det här kvalet gick att vinna.

Och vad mötte vi för motstånd? Ja, det handlade om ett brunkigt och pragmatiskt 4-4-2-lag, av den sort som vi hade haft lite besvärligt att möta under säsongen – tänk Ljungskile eller Varberg. Det brukade bli målrikt när Falkenberg spelade, anfallet var effektivt, medan försvaret hade läckt påtagligt, troligen delvis p.g.a. återkommande skadeproblem på backsidan. Lagets två mest notabla spelare hade självklart efternamn som slutade på -sson: Gustaf Nilsson, endast 18 år ung och nickstark anfallare som slagit igenom med dunder och brak under säsongen. Och David Svensson, mittfältsmotor, trotjänare och självklar lagkapten. I Siriusläget fanns det inte mycket att skylla på ifall kvalet skulle misslyckas: Minus avstängningen på kapten Calle kunde vi ställa upp med i stort sett helt intakt trupp.

Åtminstone för egen del så kände jag knappt någon nervositet alls inför kvalet, utan bara glädje. För bara att få Sirius i ett allsvenskt kval var en seger sig. Kvalen hade någonting magiskt över sig; en känsla jag haft ända sedan 1990-talet, då de allsvenska kvalmatcherna brukade vara det enda som fanns att se av svensk fotboll på TV. Fortfarande mindes jag Ljungskiles bragdkval 1996 när man chockartat gick upp till Allsvenskan, eller VSK’s sköna kvalflopp mot Häcken året efter. Och nu var det Sirius tur att stå i rampljuset när all annan fotboll var färdigspelad i landet. Nu hade vi chansen att synas, höras och märkas. Nu skulle vi fylla Studans läktare och bussarna till Falkenberg. Och sikta, kanske för högt, för långt, för snart, mot Allsvenskan.

 

 

Kvalet

Tor 5 nov: Sirius-Falkenberg 2-2 (1-1), Studenternas

1-0 (11) Moses Ogbu, 1-1 (19) Gustaf Nilsson, 1-2 (56) Nilsson, 2-2 (64) Ogbu. Domare: Andreas Ekberg, Lund. Publik: 7100.

Det var fotbollens motsvarighet till semifinalerna under succésäsongen – för första, sista och enda gången fick jag uppleva hur fotbollens gamla träläktare knökfylldes av blåsvarta supportrar. Det var förväntningar och feststämning i luften som blåste bort novemberfukten som drog in från Fyrisån. Och det tog inte lång tid innan hela läktaren exploderade: Tio minuter in i matchen spelade CG fram Moses, som kom fri mot målvakten Otto Martler – avslutet blev klent, men Martler lämnade en retur som Moses själv nickade in. Jag vet inte vilken gud Moses tillbad när han gick ned på knä och slöt ögonen, men jag vet att jag i det ögonblicket också var beredd att tro på den. Och den bild UNT-fotografen Staffan Claesson knäppte i samma ögonblick hade blivit alla tiders mest ikoniska Uppsalasportbild om kvalet bara hade slutat här.

Men det gjorde det förstås inte, utan det återstod fortfarande 170 minuter fotboll att spela. Och tyvärr tog det inte lång tid innan dagens festdödare presenterade sig: Falkenberg slog en långboll, och den gänglige Gustaf Nilsson löpte ned Kim Skoglund och slog in kvitteringen bakom Adde, och så var det dödläge igen. Matchen blev nu tillknäppt, och det syntes ändå att Falkenberg var ett lag med mer kvalitet än de flesta lag vi hade mött i Superettan. Matchen låste sig, och det blev som bäst nästan-lägen, som när Ante E klackade fram en fri Sarfo, men en Falkenbergstå kom ivägen. Just när Sirius började ta greppet i inledningen av andra kom en ödesdiger miss: Hopkins rensade bollen i gapet på en gul, och den gänglige Gustaf Nilsson kom igen helt fri mot Adde, och la kyligt in ledningsbollen för Falkenberg. Ett smått chockat blåsvart tappade farten, och missmodet började så smått spridas på läktarna – var det redan över nu? Men Sirius hittade snart tillbaka igen, och knappt tio minuter senare var det utjämnat igen: Bollen gick som på ett snöre mellan de blåsvarta, och anfallet avslutades med att Sarfo passade snett-inåt-bakåt till Moses, som curlade in 2-2 i bortre krysset.

Men 2-2 var fortfarande mest ett bra resultat för gästerna, som fortsatte ligga på igelkottsförsvar, och det var svårt för blåsvart att hitta några stekheta chanser till ett ledningsmål. Det bästa som hände under den sista halvtimmen var istället att FFF’s kanske viktigaste spelare, lagkapten Svensson, fick rött kort efter att ha slitit tag i Silva vid en omställning: ett rejält jävla avbräck för hallänningarna inför avgörandet. Men annars tickade tiden ut i Sirius största match på åtminstone 40 år, och när dammet lagt sig stod det klart att det var fortsatt dödläge i kvalet, och fortsatt vidöppet inför avgörandet på Falkenbergs IP på söndagen. Upplevelsemässigt hade matchen dock varit en klockren fempoängare; inte så mycket för vad som utspelade sig på planen, men för känslan på läktarna. Trängseln, jublet vid målen, och känslan av att Uppsala kanske hade möjligheten att bli en fotbollsstad ändå.

 

Sön 8 nov: Falkenberg-Sirius 1-1 (0-1), Falkenbergs IP

0-1 (19) Andreas Eriksson, 1-1 (56) Dan Keat. Domare: Mohammed Al-Hakim, Enköping. Publik: 3594.

Blåsvarta baksmällan hade hittat det perfekta soundtracket till matchen. För Waterboys The Whole of the Moon var pepprad med rader där man kunde dra paralleller med det historiska kval som nu skulle avgöras. Vi hade drömt om att bli ett stabilt mittenlag i Superettan – att det fanns en allsvenska där uppe som faktiskt var möjlig att nå öppnade nya världar för oss, och det var svindlande. Och låten gick förstås varm på högtalarna i buss ett (av tre) ned till Falkenberg, med historier om att drömma högt och stort och lyckas utan att egentligen förstå hur. På nätet kan man läsa att texten spekuleras vara skriven om både C.S. Lewis och Prince – men för mig handlade texten där och då om Kim-Tolle.

På gamla Falkenbergs IP fylldes bortaläktaren upp av blåsvarta – inklusive en handfull Halmstadssupportar som hoppades få se sina lokalrivaler rasa ur allsvenskan. Och till en början såg de ut som att de, och alla andra blåsvarta, skulle få sina drömmar uppfyllda: Efter en försiktig start fick Sirius en hörna, där bollen hamnade vid fötterna på Ante E, som vände runt och sköt in målet som skulle kunna ha tagit Sirius till allsvenskan. Och målet tände blåsvart, som plötsligt öste på för ett andra mål, och Moses kom nära när han kastade sig fram på en ren boll framför hemmamålet, men nicken gick precis utanför stolpen. Jobbigt blev det dock när Adde plötsligt blev liggande efter en inspark, och Sirius tvingades till ett målvaktsbyte – in kom en totalt oprövad Lukas i säsongens absolut mest kritiska skede.

Falkenberg började så smått ta sig tillbaka in i matchen, men Sirius försvarsspel var felfritt. Vissa händelser går dock inte att försvara sig emot, och just en sådan händelse drabbade oss tio minuter in på andra, när bollen studsade ned framför nya-zeeländaren Dan Keat, som drog på ett volleyskott från 25 minuter som satt rätt i krysset. Kvitterat – och den allsvenska platsen var inte längre i våra händer. Sirius kämpade hårt under de återstående 35 minuterna, och Västras sånger ekade över hela stan och ut över Kattegatt, men det var till ingen nytta. I säsongens avgörande moment var blåsvart inte tillräckligt skarpa, och tiden rann ut mot en slutsignal som förkunnade att kvalet var förlorat.

Fram tills nu hade jag ändå hållit humöret uppe – jag krävde absolut ingen kvalvinst, utan kände mig stolt och glad över vad laget presterat, och att vi hade nått ända hit, ett hårstrå från allsvenskan. Men när spelarna kom fram och det var dags att tacka av dem för den bästa fotbollssäsongen jag dittills hade upplevt – ja, då förstördes hela stunden av ett musikaliskt helvete. Helt utan respekt för god smak och anständighet vräkte Falkenberg på sin usla klubbhymn ”Tillsammans för Falkenberg” på full volym precis invid vår klacksektion; och det som skulle bli vårt värdiga tack, och troligen avsked till flera av spelarna, dränktes i buskistoner, floskler och nödrim. Jag har aldrig haft någonting emot Falkenberg; en sympatisk liten förening med trevliga supportrar – men det tog mig många år att förlåta dem för detta mentala övergrepp.

 

Skytteligan

Silva 12, Moses 7, Skoglund 5, Sarfo 5, Figge 4, Ante B 4, Ante E 3, OP 3, Berg 3, NBT 3, CG 3, Jander 3, Kalle 1, Lundbäck 1, Ahonen 1, Sirelius 1

Sirius hade som sagt ett lag med många potentiella skyttekungar, och det blev Stefan Silva som tog hem titeln för andra säsongen i rad. I övrigt spred blåsvart ut sitt målskytte ganska bra på hela 16 olika målskyttar. Starkaste kandidaten till titeln för säsongens spelare var kanske Ante E, som var tillbaka i 2007-form.

 

Summering

Efter ett lite småtrist 2014 där vi hade haft svårt att omsätta spel och bollinnehav till poäng, var vi uppe på hästen igen 2015 – spelförande, målglada och svårslagna. Ante E’s kropp höll hela säsongen, och tillsammans med en Sarfo på frammarsch hade blåsvart fått flera nycklar att låsa upp stängda motståndarförsvar med. Superettan innehöll tre topplag som var i stort sett lika starka, men det fanns bara två uppflyttningsplatser – och Sirius drog det kortaste strået. Och det krävs inget geni för att peka på var det brast: hade vi hållit ut i bara två av de sju sena poängtappen hade det blivit direktuppflyttning till Allsvenskan (akademiska diskussioner om hur en förändrad tabell isåfall hade påverkat Jönköpings och Östersunds matcher åsido).

Men det fanns ju en andra chans också: kvalet var förstås det som i slutänden definierade säsongen 2015. Och precis som i serien så var det jämnt, små marginaler, och hade kunnat sluta hur som helst – men det var på den förlorande sidan vi hamnade. Att missa ett kval är alltid magstarkt, och visst fanns det supportrar som tog det hårt. Men det var samtidigt inte ens jämförbart med smärtan vi hade känt vid fiaskot mot Östersund 2012. Visst, det finns alltid tankar av typen ”det här var CHANSEN, och den kommer aldrig att komma igen” – men det var inte alls så det kändes.

Själv tog jag kvaltorsken med ett jämnmod som nästan förvånade mig själv. Delvis hade det att göra med min låga kravbild på Sirius – vi var ju ändå i Superettan vilket var den serie jag nästan alltid hade längtat till. Men framförallt så var känslan att det här kvalet absolut inte var slutstationen för Sirius. Kim-Tolle höll ju på att bygga ett fotbollslag, Ove och Ola höll på att bygga en fotbollsförening, och själva höll vi på att bygga upp en fotbollskultur i staden. Och det vi hade fått se i kvalet visade att vi alla faktiskt kommit en bra bit på vägen i våra byggen. Det skulle bara inte ta slut med det här, och – det är enkelt att säga med facit i hand – på den saken kände jag mig faktiskt ganska säker.

 

Profilen

Hej Ante E, hur var det att spela i Sirius säsongen 2015?

Jag hade precis kommit tillbaka från min första korsbandsskada och var tillbaka i Sirius. Det var lite likt när jag kom första gången 2007 på ett sätt, men samtidigt var allt nytt. Då var Sirius typ som en lite kvartersklubb, och nu var allt uppstyrt och proffsigt. Jag kom snabbt i form och det var askul och gick grymt bra tycker jag. Men man minns förstås mest det torskade kvalet, och hur den där snubben i Falkenberg gjorde sitt turmål därnere. Det var surt förstås, vi hade ju tanken och framför allt viljan att vi skulle gå upp. Men på det hela taget var det bra, det var ett skönt gäng, det var kul att vara tillbaka med Kim som jag hade haft i BP – och i efterhand blev det också min sista riktiga säsong.

Hur minns du kvalet? Hur var känslan innan och efter?

När man väl spelar handlar det ju bara om att vinna och att gå upp. Men jag tyckte att vi inte var så bra som vi kunde vara under någon av matcherna, och personligen kom jag inte alls loss som jag ville. Och nere i Falkenberg fick vi aldrig till någon slutforcering och hittade inte vägarna, och det är alltid frustrerande förstås. Jag var ju rätt gammal då, 33 år, och direkt efteråt var känslan att det fick räcka. Men Kim sålde in en fortsättning och jag bestämde mig för att köra vidare – men sen rök korsbandet igen under försäsongen 2016.

En annan sak man minns från 2015 var alla sena poängtapp, vad berodde de på?

Hmm, det är inget jag kommer ihåg direkt. Där och då var jag säkert toklack, men det är inget som fastnat tydligen. Men nu när du nämner det så minns jag känslan av att det kanske var lite oerfaret i laget. Det kunde bli lite nojigt och stissigt när det blev på allvar. Och det blev ju på allvar när vi började slåss om allsvenskan.

Mitt första minne av dig är från tidigt 00-tal när du hade gjort säsongens första mål för AIK och blev intervjuad i TV. Du fick någon fråga om matchen, och svarade typ ”Näe, jag vet inte, jag är inte så bra på taktik och såna grejer”. Kommer du själv ihåg det?

Haha, ja det minns jag, och jag kan nog säga att det var likadant hela karriären. Jag är totalt ointresserad av fotbollsanalyser, och de där matchgenomgångarna man alltid hade innan och efter är nog det tristaste jag vet. Det sades samma saker i alla klubbar jag varit i, och man har hört allt en miljon gånger. Alltså, jag är ju intresserad av fotboll, det är det roligaste jag vet, men alla tror ju att de är professorer nu för tiden. Det handlar ju bara om att spela fotboll och ha bäst spelare. Mina bästa matcher har jag alltid gjort när jag följt vad känslan säger mig.

När peakade din karriär tycker du?

Ja, skadorna störde ju ofta så mycket, ofta låg jag bara på 50 % typ, men bäst var jag när jag fick vara skadefri en längre period. I BP hade jag två säsonger 2012-2013 när det bara flöt på, första året gick vi upp, och andra spelade vi i allsvenskan. Och det varade tills jag drog korsbandet på Malmö Stadion med några matcher kvar. Eller så var det de första åren i AIK kanske. Då kände jag att ”jävlar vad bra jag är på fotboll”, jag kände att jag kanske kommer att greja det och ha mitt på det torra när jag är 30 typ, haha. Men så blev det ju inte riktigt.

Vad var det för skador du hade?

Problemen började redan i AIK, det var inte riktigt rätt träning för mig där. De skickade in mig i gymmet och när jag kom ut vägde jag nästan 90 kg. Jag byggde muskler men blev alldeles för tung, och när jag kom ut på planen var jag inte alls den spelare jag ville vara, jag är ju snabb och teknisk liksom. Så när jag försökte spela med explosivitet som vanligt så rök baksidorna, och sedan gick de sönder om och om igen. Och varje gång ville man komma tillbaka fort, men då fick jag besvär med ärrbildningar. Ofta blev det två-tre matcher på halvfart innan något gick sönder igen, och då blev det så deppigt att spela. Och sen kom ju korsbandsskadorna under de sista åren.

Hur ser dit liv ut idag?

Jag är elektriker, och har eget företag. Jag har två döttrar och en sambo, bor i Stockholm och spelar lite musik ibland. Det är ett vanligt, skönt liv.

Har du någon relation med Sirius eller med fotbollen idag?

Jag kommer alltid att ha en relation med Sirius. Jag följer inte direkt allsvenskan, men jag hänger med och kollar resultat och gläds när det går bra för mina gamla lag. Men det var längesedan jag var upp till Uppsala och såg en match, jag tror att det senast var när arenan var på väg att bli färdigbyggd. Jag har sagt länge att jag ska komma upp för en match, så det är väl dags att jag tar och gör det nu. Annars är det inte så mycket fotboll i mitt liv, jag har ett kompisgäng som spelar inomhusfotboll på söndagar, men det blir nästan aldrig av. När det väl blir av så är det skitkul, men sen är jag trasig fram till lördagen. Då känner man av de där baksidorna igen.