Fotbollssäsongen 2016

En ung, krullhårig ytterback sätter pannan till. Kortsidan på Örjans Vall exploderar. Och Uppsala är blåsvart på riktigt igen.

Läget i laget

Att förlora ett kval är en mental påfrestning. Framförallt för oss supportrar, men ibland även för laget och föreningen. Så hur skulle Sirius tackla den knappa kvaltorsken mot Falkenberg? Svaret från styrelsen var tydligt: Riktningen mot allsvenskan var utstakad, och budgeten skulle vara oförändrad över 2016. Någonstans fanns dock känslan av att vi levde över våra tillgångar; budgeten var ännu beroende av avtalet med Bengt Ågerups USAB, ett avtal som skulle löpa ut under året. Signalerna från klubben var visserligen positiva, ordförande Sjöblom hoppades på Allsvenskan 2017, ”men om det inte blir det satsar vi vidare”. Men i kulisserna viskades det samtidigt om att det var nu eller aldrig som gällde, skulle vi missa uppflyttning även i år var det ett drag i nödbromsen som gällde.

På tränarfronten var det fortsatt stabilt, då Kim-Tolle förlängt kontraktet för en andra gång, nu över 2017. Däremot tappades det en hel del värdefulla spelare ur truppen, och några pengar cashades heller inte in eftersom samtliga var kontraktslösa: Stefan Silva fick napp hos allsvenska GIF Sundsvall, den älskade Moses Ogbu fick chansen hos nyuppflyttade J-Södra, och målvakten Andreas Andersson hoppade på det intressanta projektet Gefle. Vidare försvann den underbare kapten Calle Nyström till seriekonkurrenten GAIS, ytterbacken Erik ”Figge” Figueroa, som startade 2015 starkt, men tappade mot slutet – släpptes till fjantlaget AFC United, och den mångsidige Jonatan Berg lade skorna på hyllan. Mindre betydelsefulla tapp var Jonathan ”den mjuke Cavani” Lundbäck som flyttade norrut till Umeå och Team TG, och sommarvärvningen Simon Berg som gick till Akropolis. Och på försäsongen så tappades dessvärre ytterligare en spelare, inte till en annan klubb, utan till operation och rehab: Andreas ”Ante” Eriksson drog korsbandet under ett träningspass.

Spelarna som kom in var förstås intressanta namn, men så här i efterhand kan man ändå konstatera att de knappast överglänste de som hade försvunnit. Löpstyrka och rutin var det som förenade nyckelförvärven: Moses ersättare var Alexander ”GT” Nilsson; en offensiv mittfältare från Assyriska, med just löpstyrka som signum. Ny vänsterback istället för Figge blev Kujtim Bala, en halländsk kosovoalban som senast representerat Östersund. Och från samma lag hämtades också Silvas ersättare ”Super-Dragan” Kapcevic, en superrutinerad bosnier, huvudstark och med bra målsinne, som snurrat runt i mängder av svenska klubbar. Och ny i målet blev den gamle Bajenmålvakten och snickaren Benny Lekström, hämtad ifrån Tromsøs bänk. Sent in som Antes påtänkte ersättare kom också amerikan-venezolanen Paul Torres, senast i Sandnes Ulf, en allsidig men inte så spetsig mittfältare. Sillyn kompletterades med ett gäng yngre spelare: Ytterbacken Alexander Hedman togs in från AIK, med förväntan att stå på tillväxt i blåsvart. Ännu en ytterback var Jakob Bergman, en Siriusfostrad spelare som hade testat vingarna i IFK Göteborg, nu var han tillbaka i Uppsala och landade ett kontrakt. Och slutligen lyftes den tekniske ynglingen Karvan Ahmadi upp till a-truppen – de två sistnämnda spelarna fick inleda säsongen utlånade till samarbetsklubben GUSK.

Kvar i truppen fanns den förmodade andremålvakten Lukas Jonsson, som enligt den förlorade Calle Nyström var den som skulle ta över hans position som mest älskvärd i truppen. I försvarslinjen hade vi kvar den starka mittbacksduon Patrick ”Psycho-Pat” Hopkins och Oscar ”OP” Pehrsson, med unge Gustav Thörn som reserv, och på högerkanten spelade den allt tunnhårigare Karl ”Kalle” Larson. På mittfältet fanns flera tunga pjäser i den karismatiske Niklas ”NBT” Busch-Thor, trotjänaren Kim Skoglund, och den till mittfältsterrier omskolade Christer ”CG” Gustafsson, och här fanns även den något tröge Niklas ”Marpan” Maripuu, som trots ett jobbigt fjolår blivit kvar i truppen – skulle detta kanske bli ”year of the Marpan”? I flytande roller mellan mittfält och anfall hittade vi jättelöftet Kingsley ”Kinkan” Sarfo, som precis kritat på ett nytt kontrakt ända till 2018, och här fanns också den snabba och äntligen skadefria Ian ”Iaaan Iaaan Iaaan Iaaan” Sirelius, samt kantslickaren Johan ”Jander” Andersson. På topp, slutligen, fanns den reslige Ante Björkebaum med sina sargade knän, samt den småländske finnen Daniel Ahonen, som dock var på glid bort i jakt på speltid.

Det stora orosmolnet 2016 var ändå pengarna. Vi hade ett lagbygge som räckte till för att aspirera på de allsvenska platserna, men det började bli uppenbart att klubben inte hade ekonomin att bära det. Vi hade backat med 800 000 kr under 2015, det negativa kapitalet var nästan 2 miljoner, och det upplägg med Ågerups USAB som var vår överlägset största intäkt hade blivit otillåtet enligt FIFA-regler, och skulle därför upphöra i slutet av året. Det såg helt enkelt inte bra ut, och de ekonomiska frågorna var ett molande hot inför säsongen.

En omorganisation var samtidigt på tapeten, då Ola Andersson slutade på posten och fortsättningsvis endast skulle jobba med arenafrågan, samtidigt som Olas VD-roll skrotades och ersattes med en klubbchef – och till den tjänsten anställdes västerbottningen Michael Lundgren, en entreprenörstyp med bakgrund som halvhygglig hockeyspelare. Det återstod att se om denna nya modell kunde hjälpa till att räta upp några av problemen. Om inte så stod hoppet kanske till Glenn Bovin: krögaren, entreprenören och profilen som dragit igång initiativet ”Drömmen om Allsvenskan”. Det var en insamling med målet att i första hand klara elitlicensen för Sirius, men som namnet antydde var siktet högre ställt än så. Hittills hade insamlingen inbringat 110 000 kr, så det var ju en bit kvar – men ett fint initiativ var det oavsett.

Och så var det ju följetongen om arenan, som man började befara skulle rinna ut i sanden. Från början hade det talats om en kombinerad jättearena för både fotboll och bandy som skulle rymma 25 000 åskådare, men undan för undan krympte den på ritbordet. Och under hösten -15 talades det om en publikkapacitet på 6000, ungefär som Gavlevallen, vilket inte alls skulle räcka för Sirius behov vid eventuellt allsvenskt spel. Återigen började man från klubbhåll mumla om att det vore bättre och billigare att smälla upp en arena ute på åkern utanför Gränby istället – självklart en mardröm sett med supporterögon. Men så småningom kom betydligt positivare besked: Det skulle bli en ny arena på Studan, den skulle få en kapacitet på 8000, med möjlighet att öka upp till 10 000. Enda minuset var att den inte väntades stå färdig förrän 2021, och planen var att Sirius skulle spela på denna byggarbetsplats under hela byggtiden – någon temporärt utbyggd Löt skulle det inte bli.

 

Försäsongen

2016 inleddes med en kall och blåsig match mot Kittens Sollentuna, som slutade med en enkel 3-0-vinst för blåsvart, och sedan blev det stryk med 1-2 mot division 1-gänget BP, där en ung Gyökeres satte båda målen för de rödsvarta. Därefter väntade spel på varmare breddgrader och grönare gräs, då blåsvart drog till träningsläger i Turkiet, och därnere spelades även en tävlingsmatch: 2-0 mot kazakstanska FC Taraz – ett fysiskt tufft lag av superettankvalitet.

Efter cupspel i februari-mars återupptogs träningsmatcherna, och seriekonkurrenten Degerfors avspisades med 1-0 efter mål av Super-Dragan, och genrepet mot allsvenska Gefle slutade sedan 1-1 efter en sen kvittering av Ante B.

Kim-Tolle ändrade ingenting i grunderna gällande spelsätt, utan det var fortfarande ett 4-2-3-1 som gällde. Målvaktsposten var ett oskrivet blad; Benny hade nog värvats som tilltänkt förstamålis, men på försäsongen hade Lukas fått lika mycket speltid. Backlinjen var däremot helt given på förhand: Kalle Larsson, Hopkins, OP, Bala. På mitten var det hårdare konkurrens, men NBT var ganska given på en av de defensiva mittfältsplatserna, och bredvid sig fick han oftast CG, även om både Skoglund och Marpan kunde konkurrera. Som länk mellan mittfält och anfall var Ante E påtänkt, men när korsbandet hade rykt blev det istället Kinkan som fick fylla den rollen. På kanterna var det något tunt med alternativ, men då Jander skadade sig på försäsongen blev det oftast Alex Nilsson till höger och den pånyttfödde Ian till vänster. På topp fanns det däremot två starka alternativ i Super-Dragan och Ante B, som visat fin form under försäsongen.

 

Svenska cupen

Lör 20 feb: Malmö-Sirius 2-1 (1-1), Malmö IP

0-1 (5) Kingsley Sarfo, 1-1 (34) Jo Inge Berget, 2-1 (77) Berget. Domare: Kristoffer Karlsson, Höganäs. Publik: 3625.

Det var inte helt långt ifrån en vinterskräll likt den mot blåvitt två år tidigare, men det blev till slut en uddamålsförlust på Malmös charmiga IP. Efter bara fem minuter fick vi se ett riktigt fint samarbete då Super-Dragan stångade ned bollen till en löpande Kinkan som sköt in 0-1 i steget. Sedan höll blåsvart de blivande mästarna i strama tyglar under resten av första halvleken, men en gång kom man ändå igenom, och då kvitterade den skäggige Jo Inge Berget genom att tunnla Benny i målet. I andra tog MFF över samtidigt som Sirius sjönk djupare och djupare, men de ljusblå hade fortfarande svårt att skapa chanser – till slut var det ett slumpläge som dök upp när bollen hamnade framför Berget efter en hörna, och norrmannen sköt in sitt andra mål för dagen. Men Sirius tänkte inte nöja sig med någon hedersam förlust utan lyfte upp laget ur skyttegravarna, och det var nära att det gav utdelning när Alex hittade Marpan med en genomskärare – ”Jag ska göra mål där” tyckte Marpan, men istället räddade Wiland, och så blev det en hedersam förlust ändå. Och nackdelen med det här cupupplägget var ju att gruppen i och med detta sannolikt redan var död och begraven – även om vi skulle vinna de två sista matcherna var det ju rätt sannolikt att MFF ändå skulle spela hem gruppsegern.

Snackisen för dagen var dock Sirius nya – och tyvärr groteskt fula – matchtröjor. Blåsvart var nu mest bara helsvart, med några deppiga, shejdade blåa ränder. Det såg faktiskt för jävligt ut, och möttes förstås med ilska från supporterled. Och tröjupproret fick en snabb framgång, för klubben insåg att man inte kunde gå in i en säsong där man siktar mot toppen och se ut som ett speedwaylag – så detta blev både första och sista gången denna hemska tröja användes.

 

Lör 27 feb: Sundsvall-Sirius 0-1 (0-1), Nordichallen

0-1 (25) Patrick Hopkins. Domare: Glenn Nyberg, Borlänge. Publik: 290.

Lukas Jonsson hade ju en ganska svajig målvaktskarriär i Sirius – ofta matchvinnare, men nästan lika ofta motsatsen. Men utan den här matchen i inomhushallen mot allsvenska Giffarna i Sundsvall hade han kanske aldrig tagit förstatröjan i Siriusburen, för det var här han för första gången fick chansen, och blev matchvinnare. I första halvleken behövde Lukas inte jobba särskilt hårt; Sirius var helt enkelt bättre, och tog också ledningen när Hopkins stångade in en hörna. I andra jämnade spelet ut sig och Giffarna började skapa en del framåt, men Lukas stod lugn och säker hela matchen. Och det var när vi kommit in på stoppitsch tajm som Lukas verkligen fick glänsa: Giffarna fick en hörna och lyfte upp hela laget i Sirius straffområde, den blivande landslagsbacken Marcus Danielsson fick ett soprent skottläge, men Lukas fläkte ut sig och lyckades därmed rädda en given kvittering. Trevligt – men ändå betydelselöst eftersom MFF som väntat gjorde processen kort med Ängelholm, och därmed i praktiken säkrat gruppen.

 

Lör 5 mar: Sirius-Ängelholm 1-1 (1-0), Löten

1-0 (1) Kim Skoglund, 1-1 (72) Christian Ljungberg. Domare: Antti Kanerva, Olofstorp. Publik: 672.

Efter två bra matcher mot allsvenskt motstånd sladdade Sirius sedan ur cupen med en pyspunka. Det blev ofta riktigt svaga matcher mot dödtrista Ängelholm, och så även denna gång. ”Den sämsta matchen sen jag kom hit”, tyckte Kim Bergstrand, och delvis kunde det kanske förklaras med att den blåsvarta truppen som vanligt var märkt av försäsongsskador – i elvan spelade bl.a. Thörn, junioren Sherko Faiqi, samt Kim Skoglund i en ovan forwardsroll. Den sistnämnde gav visserligen Sirius en drömstart när han på framspelning av Kinkan satte 1-0 innan en minut ens gått. Men sen blev det bara sämre och sämre: Ett passivt och löpovilligt Sirius blev till slut utspelade av de gula skåningarna. Den mycket rättvisa kvitteringen kom med 20 minuter kvar, när Ängelholm spelade runt ett trögt Siriusförsvar, och överlistade en Benny på mellanhand. ”Jag vet inte varför det blir så här, men ibland har man en dålig dag”, konstaterade tränar-Kim, när det nu var dags att lägga cupen till handlingarna och blicka mot Superettan.

 

 

Motståndarna

Som alltid var omsättningen i Superettan hög – fem lag försvann, och fem nya kom till. I striden om de allsvenska platserna hade ju blåsvart förlorat mot Jönköpings Södra och Östersund, och dessa ersattes av de nedflyttade klassikerlagen Halmstad och Åtvidaberg. De förra hade lockat hem den meriterade tränaren Janne Jönsson, men ändå blivit degraderade, och kom nu till spel i Superettan med både talang och rutin i laget: blott 16-årige Sead Haksabanovic och superettaräven Fredrik Olsson fanns i laget, och den nyttige norske anfallaren Alexander Ruud Tveter hade anslutit. De senare, brukslaget från Östergötland, tränades av Roar Hansen, och hade föryngrat laget ordentligt efter degraderingen, man hade bland annat lockat över den blivande blåsvarte Shkodran Maholli från just Halmstad, och fått in en mycket ung Samuel Leach Holm.

Nedflyttade hade Utsikten och BP blivit, medan Mjällby åkte ur via kvalspel – laget som knockade ut Mjällby var Örgryte, som hade sina starkaste kort i jättebacken Johan Hammar, samt veterananfallaren George Mourad. Trelleborg såg ut som en ännu starkare nykomling, man hade vunnit Söderettan överlägset, och samtidigt slagit ett av Sirius alla rekord från 2013 – flest poäng på bortaplan. Framförallt såg Trelle farliga ut på anfallspositionerna, med ett dödligt anfallspar i Marcus Pode/Salif Camara Jönsson. Men starkast av alla nykomlingar såg Dalkurd ut att kunna bli – Borlängegänget som vi ännu inte hade fått anledning att hata. Till ett redan starkt lag hade blytunga värvningar som Rawez Lawan från Norrköping, och Dusan Djuric från proffsliv i Schweiz anslutit, och andra intressanta namn var den Uppsalabördige backen Jesper Nyholm, och den blivande blåsvarte Diego Montiel – tränade gjorde en ung och oerfaren Poya Asbaghi.

Kvarvarande tio lag presenteras här i en helt subjektiv ”trevlighetsordning”, d.v.s. hur mycket man såg fram att besöka respektive arena: Härligast var det förstås den lagom långa bussresan till Degerfors och Stora Valla – men omsättningen i laget hade nog varit för hög för värmlänningarnas bästa, även om en rutinerad stomme fanns kvar i form av de blivande tränarna Solberg-Holmberg, samt anfallaren Peter Samuelsson. Näst trevligast var det på Finnvedsvallen i Värnamo, tack vare sin klassiska rökbro – nu hade man tappat sin poängplockare Dzenis Kozica, lagets nyckelspelare var istället den unge Oscar Johansson, som nu heter Schellhas och gjort karriär i huvudstaden. Därefter hade vi Ljungskile, och även om vi mest upplevt misär på Skarsjövallen var det fortfarande en härligt lantlig arena; den här säsongen var det mest misär över Ljungskiles silly, med tapp av den suveräne yttern Ken Sema, mittbacken Steven Old och den blivande blåsvarte ”Myggan” Lindberg. (Nya) Gamla Ullevi skulle vi få besöka två gånger denna säsong då ju även GAIS fanns i serien – en liten pust av större fotbollsscener, även om det var långt ifrån fullsatt när Göteborgs småbröder spelade. Hos Makrillarna hade det varit hög omsättning, där man bland annat fått in två starka mittbackar i vår Calle Nyström och den tidigare nämnda Old, samt en spännande anfallare i Utsiktens målspruta Mijaljevic. GAIS-kopiorna Varberg och deras Påskbergsvall var väl också helt OK att besöka – det Wålemarktränade laget hade tappat ett par namn på mittfältet, men det mesta var sig ändå likt från det lag som slagits strax under toppen 2015.

Av de lag man inte såg så mycket fram att möta på bortaplan kommer ändå Frej först, mest tack vare den underbara puben ”Den lille hantverkaren” i Kim Bergstrand-land; här fanns ju den ex-blåsvarte Joakim Runnemo, och så hade man en ung och intressant anfallare i Lyngbylånet Oke Akpoveta. Ängelholm var ett riktigt jävla deppigt ställe att komma till, och laget var som herpes – omöjliga att bli av med, för trots säsonger av ekonomiskt trubbel hängde man fortfarande kvar. Här hade man ett ganska anonymt lag, men den blivande blåsvarte Johan Eiswohld kan nämnas, samt en försvarare med det unika namnet Zeyn S-Latef. Därefter följde de båda Södertäljesyskonen Syrianska och Assyriska på sin bedrövliga betongarena, där man ändå såg lite mer fram emot bortamatchen mot de förstnämnda, p.g.a. bättre bortasektion. De båda lagens slagstyrka hade gått i olika riktningar under sillyn: Syrianska hade tappat sina båda stjärnor, Saman Ghoddos och Gabriel Somi, till Östersund, och inte ersatt dessa med några större namn, även om superettankonstanten Robin Book kommit in från J-Södra. Assyriska hade däremot förstärkt med ett par riktigt profilstarka namn: den brittiska bulldozern Kenny Pavey, och den tidigare jättetalangen Ken Fagerberg, samt Ljungskiles succétränare Tor-Arne Fredheim. Allra minst såg man förstås slutligen fram emot att möta pajaslaget AFC United, spelandes på Skytteholm inför typ 10 åskådare och en hund. Tyvärr hade man ett ganska intressant lag, med starka kort i den blivande blåsvarta kvartetten Josh Wicks, Omar Eddhari, Daniel Jarl och Filip Rogic, och med den dynamiske Özcan Melkemichel som tränare.

Serien hade en solklar favorit, och det var nedflyttade Halmstad. Om den andra uppflyttningsplatsen spåddes det bli jämnt, men Sirius fick ändå ses som den främsta kandidaten. Som utmanare nämndes främst Assyriska, GAIS och nykomlingen Dalkurd. Personligen var jag dock tveksam till favorittipsen. Hur jag än försökte kunde jag inte se annat än hålen som hade lämnats av Moses, Silva och Calle – och när dessutom Ante E gick sönder kunde jag helt enkelt inte längre tro på Siriushajpen längre. Tur då att jag var och förblir en av landets sämsta fotbollsanalytiker.

 

 

Superettan – vårsäsongen

 Mån 4 apr: Sirius-Halmstad 2-1 (2-1), Studenternas

0-1 (2) Sead Haksabanovic, 1-1 (17) Christer Gustafsson, 2-1 (41) Ian Sirelius. Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 2736.

Att släppa in ett mål redan efter en minut är ingen vidare inledning på säsongen. Men att sedan vända matchen och slå seriefavoriten är väl å andra sidan perfekta säsongstarten. Båda dessa skeenden stämmer in på inledningen av 2016, där den hete talangen Haksabanovic sköt in ledningsmålet för gästerna efter exakt en minut, efter en mindre lyckad rensning från Kim Skoglund. Men ett tidigt ledningsmål är inte alltid enkelt att hantera, och Sirius tog ganska omedelbart över kommandot i matchen. CG var majestätisk på mitten och producerade också framåt, då han kvitterade när han fick en volleyträff på Kujtims inlägg. Halmstad hade sina chanser på omställningslägen, men försvarslinjen och Benny hade bra kontroll på lägena, och innan paus tog Sirius ledningen, även denna gång på ett inlägg: CG slog det, och Ian nickade in bollen vid bortre stolpen. I andra tog Sirius över totalt, men det lönade sig aldrig i målprotokollet, då både Dragan, Alex och Kinkan brände sina chanser. Roligast på läktaren fick vi istället då Halmstads målvakt Stojan Lukic plötsligt lämnade målet och försvann ut i omklädningsrummet, medan matchen avbröts under flera minuter, varefter Västra drog igång ramsan ”Bajsa i paus”.

Nåväl, mot slutet av matchen vaknade i alla fall Halmstad till liv och började pressa på för en kvittering. Benny stod för en fin benparad när den vane målskytten Fredrik Olsson plötsligt kom fri, och Halmstad hade också bud på en straff när Kujtim kapade halmstadsspelare Henningsson – men denna föll med ett så överdrivet svanhopp att domaren läste det som en filmning och friade. Så tog Sirius hem en tung och alldeles välförtjänt premiärvinst, och kanske skulle det kunna bli en marsch mot allsvenskan av den här säsongen.

 

Sön 10 apr: Åtvidaberg-Sirius 0-3 (0-1), Kopparvallen

0-1 (31) Ian Sirelius, 0-2 (63) Alexander Nilsson, 0-3 (76) Ante Björkebaum. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 1873.

Sirius inledde serien med att avfärda det ena ex-allsvenska laget efter det andra, även om Åtvidaberg inte var av samma kaliber som Halmstad. Matchen på underbart vackra Kopparvallen blev egentligen väldigt lik premiären, även om siffrorna blev lite större; precis som då släppte Sirius till en chans nästan direkt, men den här gången stoppades det farliga inspelet av Benny. Sen tog Sirius över, även om den gropiga planen gjorde det lite svårt att omvandla bollinnehavet till chanser. Ett mål blev det ändå, då Kinkan slog en perfekt genomskärare, Ian tog löpningen i djupet och bredsidade in 0-1 i högergaveln. I andra kom Åtvid ut lite piggare, och matchen stod och vägde ett tag, innan ett vitklätt blåsvart utökade på hörna: Alex fick bollen vid fötterna på straffområdeslinjen, och saftade in ett hårt skott till 0-2. Och så avgjorde Sirius på en fin kontring, där Alex och Kinkan drog upp linjerna och serverade Ante B, som rundade målvakten och rullade in 0-3. När matchen var avgjord började Åtvid ganska upp sig och började skapa lite chanser, men det gav endast Benny chansen att mota några bollar till, och OP räddade upp ett läge med en fantastisk glidtackling. Det var en näst intill perfekt genomförd bortamatch, och en lika perfekt inledning på säsongen. Sirius ett av tre lag i tabellen med full pott – AFC och Ängelholm var de andra två.

 

Mån 18 apr: Sirius-Dalkurd 1-2 (0-0), Studenternas

1-0 (60) Dragan Kapcevic, 1-1 (74) Henrik Löfkvist, 1-2 (80) Leonard Pllana. Domare: Magnus Lindgren, Göteborg. Publik: 4475.

Vi hade ännu inte börjat avsky Dalkurd, men matcherna mot Borlängelaget var ändå inte något man såg fram emot. För man visste ju att Studan skulle invaderas av kurder från hela Mälardalen, och att även ett fullsatt Sektion A skulle vara ganska chanslösa i läktarmatchen – lite som när vi idag möter Stockholmslagen. Och såklart blev det dessutom en torsk, vilket satte punkt för en 17 matcher lång förlustfri svit på Studan. Det var väl ingen direkt dålig insats av blåsvart; matchen var jämn – men lite otur, och lite för mycket vekhet i de avgörande lägena avgjorde till kurdmasarnas fördel. Sirius tog ledningen 60 minuter in i matchen, där en ribbnick från Dalkurd hade varit den vassaste chansen så långt – men Super-Dragan hoppade högst på Kalles inlägg och fick därmed göra sitt första mål i Siriuströjan. Men kanske smög det sig in en falsk säkerhet innanför de blåsvarta tröjorna, för till 2000 kurders glädje rann matchen Sirius ur händerna. Dalkurd fick en felaktig frispark – det var snarare Dalkurdspelaren som duckade med huvudet som stod för det farliga spelet – som ledde till en hörna som ledde till en kvittering. Och både kurdpeppen och Siriusdeppen eskalerade när Randelovic lurade den blåsvarta backlinjen med en klackskarv, och Leonard Pllana satte dit segermålet för Dalkurd. Super-Dragan fick sedan ett superläge att kvittera i slutminuterna, men brände chansen, och så var matchen körd. Det var såklart alldeles för tidigt på säsongen för att dra några slutsatser om någonting ännu, men någon ohejdad färd mot Allsvenskan såg det inte längre ut att bli.

Den största kontroversen efter matchen var ändå inte att vi torskat matchen, eller blivit utsjungna av en tusentals vilda kurder, utan vad som utspelades i paus: Lasse Svensson hade nämligen fått för sig att på innerplan hylla Storvretas innebandylag, som knipit sin fjärde mästartitel under våren. Det tyckte inte Västra Sidan alls var någon bra idé, utan buade istället ut plastbandygänget. För tycka vad man vill om plastbandy, men vi hade i alla fall vår egen blåsvarta plastbandysektion som spelade i högsta serien, och att hylla deras ärkefiender på ett Siriusarrangemang var väl en aning magstarkt.

 

Sön 24 apr: Värnamo-Sirius 0-0, Finnvedsvallen

Domare: Lars Olsson, Umeå. Publik: 917.

Det var detta jag hade oroat mig för inför säsongen. Vi hade tappat målskyttet till Sundsvall, fysiken till Jönköping och hjärtat till GAIS, medan vår kreativitet rehabbade på Sofiahemmet. Och då var det kanske inte konstigt att det såg ut så här: En totalt slätstruken insats mot vad som brukade vara vårt favoritmotstånd på vår favoritarena: Värnamo på Finnvedsvallen. Den första halvleken var slarvig, menlös och helt utan underhållningsvärde. Den andra halvleken blev marginellt mer sevärd, men det var dessvärre Värnamo som stod för prestationerna. Sirius tog över bollinnehavet, men hemmalaget packade ihop sig i straffområdet och tvingade blåsvart ut på kanterna, och i inläggsspelet var man svaga. Det hela resulterade mest i ett antal farliga omställningar för Värnamo, och det var bara att tacka för att superettankonstanten Pär Cederqvist var svag i avsluten. En mållös match blev resultatet, och sanningen att säga var det blåsvart som fick vara mest nöjda med det. Och tabellen var inte lika vacker längre: Sirius fyra, två poäng bakom topptrion med Halmstad, AFC och Ängelholm.

 

Mån 2 maj: Sirius-AFC United 0-0, Studenternas

Domare: Per Melin, Söderhamn. Publik: 1842.

Nya, uddlösa Sirius hade nu spelat 210 minuter utan att göra mål. Kim-Tolle verkade inte tro så mycket på sina nyförvärv, utan i denna match petades Benny, Super-Dragan och Kujtim, och istället spelades Lukas, Ante B, samt NBT på vänsterbacken. Sirius fick till skillnad från i Värnamo iväg ett stort antal avslut, 17 stycken närmare bestämt. Problemet? De var i stort sett samtliga helt ofarliga. AFC backade, Sirius förde, men kom sällan fram i lägen. Ante B lobbade över både målvakt och ribba, och Kim sköt ett skott som koks-Wicks tippade till hörna. I andra sjönk AFC ytterligare några meter och satte sig i knäet på Wicks, men detta hjälpte föga. Matchens klart vassaste chans kom istället på en AFC-kontring när en orange nickade bollen i ribbans undersida innan Lukas fick undan bollen med en fotparad. När slutsignalen gick var det ändå Ryssens anhang som jublade, medan Siriusspelare och supportrar deppade över ännu en mållös match, och en utveckling av säsongen som inte såg särskilt bra ut.

 

Lör 7 maj: Frej-Sirius 2-2 (1-0), Vikingavallen

1-0 (11) Joakim Runnemo, 2-0 (52) Oke Akpoveta (straff), 2-1 (68) Ante Björkebaum, 2-2 (86) Nicklas Maripuu. Domare: Antti Kanerva, Olofstorp. Publik: 1225.

Drygt 50 minuter in i matchen på Vikingavallen kändes det som att den allsvenska drömmen totalt hade spårat ur. Hur kunde vi vara så dumma att vi trodde på det här? I november hade vi varit ett bortamål från Allsvenskan – nu var vi i ett tvåmålsunderläge mot osexiga Frejpan. Hemmalaget gjorde ett tidigt mål, och det var såklart den ex-blåsvarte Runnemo som satte inspelet från nära håll, bakom en felplacerad Lukas. Sirius fortsatte med att hålla bollen, men liksom i de tidigare matcherna blev det för långsamt och för ospetsigt. Och Frej må ha varit osexiga, men man hade en väldigt het spelare i dansklånet Oke Akpoveta, som låg bakom 2-0 när han blev neddragen i en löpning och själv satte den påföljande straffen. Men nu började Sirius äntligen spela snabbare, rakare och direktare, och satte Frej under rejäl press. Ante B träffade ribban på en hörna, innan han äntligen fick in bollen på en andraretur efter skott från Alex och Marpan. Trycket ökade ytterligare, och Västra gjorde sitt för att psyka målvakten Atanackovic, vilket verkade funka eftersom han svarade med både ett fulfinger och en luftrunk. Kim-Tolle bytte ut både Kalle och Hopkins, och eftersom OP gått ut redan i paus med en handskada hade vi inte en enda försvarsspelare kvar på planen. Och chansningen lönade sig, för med drygt fem minuter kom en blåsvart kvittering – och en snygg sådan. Kinkan slog en djupledsboll till Jander, som spelade vidare till Ante B, som klackade bollen till Marpan vid straffpunkten – och 2-2 satt rätt i krysset. Blåsvart gick sedan för fullt för ett segermål, men det stannade vid oavgjort, och därmed en fjärde rak match utan seger. Och efter matchen kom dessutom ett dystert skadebesked: OP förväntades bli borta resten av vårsäsongen med bruten hand. Som tur var tappade även de andra lagen i toppen poäng, så Sirius hade fortfarande kontakt: Man låg på en femteplats, med två pinnar upp till Örgryte på kvalplats, och tre till Halmstad på uppflyttningsplats.

 

Ons 11 maj: Sirius-Syrianska 3-1 (1-0), Studenternas

1-0 (32) Kim Skoglund (straff), 2-0 (56) Nicklas Maripuu, 2-1 (60) Charbel Georges, 3-1 (95) Dragan Kapcevic. Domare: Jim Petersson, Motala. Publik: 1905.

Så här i retrospekt var detta en nyckelmatch i historien om säsongen -16. Säsongen -15 hade vi ju ofta spelat bra fotboll, men tappat mängder av segrar i slutminuterna, och därmed också tappat uppflyttningen. Nu gjorde vi allting tvärtom: vi spelade illa, men tog ändå ledningen, höll tätt och kontrade in ett till mål på slutet. I en jämn och inte särskilt välspelad första halvlek fick Sirius första målet till skänks, då Ante B fick en knuff i ryggen i straffområdet och föll, och Kim satte straffen som följde. 2-0-målet var matchens delikatess – 2016 blev kanske inte ”Year of the Marpan”, men det var i alla fall ”Marpans majmånad”, och frisparken han skruvade in i krysset var helt delikat. Men tvåmålsledningen fick vi inte behålla länge, för strax därefter skulle Benny ta emot en lös bakåtpass, men fumlade grovt i mottagningen och tappade bollen till den blivande blåsvarte Charbel Georges, som kunde slå in 2-1 i öppet mål. Och nu blev det jobbigt; ett nervöst blåsvart sattes under press, och slog mot slutet enbart från sig i panik. Hade det varit 2015 hade vi såklart släppt in ett sent mål, men nu var det 2016, och i den femte och sista stoppitsch tajm-minuten stod Sirius för en kontring som hette duga: Super-Dragan fick bollen strax utanför eget straffområde, och löpte tvärs över hela planen, rakt förbi ett par vilsna och trötta syrianskabackar, och sköt in 3-1 i bortaburen. Och blåsvart var tillbaka i vinnarspåret igen.

 

Sön 15 maj: Örgryte-Sirius 1-2 (1-1), Gamla Ullevi

1-0 (7) William Atashkadeh, 1-1 (31) Dragan Kapcevic, 1-2 (72) Kapcevic. Domare: Diako Behnam, Trollhättan. Publik: 1842.

Efter en slirig start började Sirius få fäste, och i en svår match på Gamla Ullevi kom en andra rak vinst – inte heller nu genom övertygande spel, men däremot med effektivitet och kyla. Efter några okänsliga Siriustouchar i straffområdet fick Atashkadeh fritt skottläge och satte ett tidigt 1-0-mål, men blåsvart skulle vända inför en Örgrytepublik som var missnöjda med det mesta. Först var man missnöjda med Kinkan, som blev tacklad vid fotknölarna, blev liggandes, och sedan haltade tillbaka ut på plan – filmning, tyckte ÖIS’arna och buade ut Kinkan under resten av matchen. Sedan blev man ytterst missnöjda med Sirius kvittering, då Super-Dragan tog ned en passning från Alex, med axeln eller möjligen övre delen av armen, sprang ned ÖIS’s backlinje, och la in 1-1. Hands? Kanske, möjligen, men definitivt inte säkert, även om 1800 överklassgöteborgare var av en annan mening. Och nu uppstod dessutom lite härlig hets mellan ÖIS’arna och Västra Sidan – eller rättare sagt en viss person tillhörande Västra Syd – där det dubbelfuckades och skreks förolämpningar om seglarjackor.

Och inte blev hemmapubliken gladare när Björn Anklev drog på sig två gula kort på sex minuter och åkte ut i 59:e minuten, men det blev däremot blåsvart som äntligen fick ordning på spelet efter en så långt ganska svag match. Lednings-, och segermålet kom med 20 minuter kvar, och var ett glimrande vackert exempel på one-touch-fotboll: Kinkan drev bollen in i straffområdet i fart, väggspelade med Ante B, passade vidare till Super-Dragan, som hamrade in 1-2 i ÖIS-målet. Ante B brände sedan ett öppet läge i slutminuterna, men det spelade ingen roll – Sirius tog hem de tre poängen, och ÖIS’arna kunde gapa om domare Diako Behnams insats bäst de ville.

 

Lör 21 maj: Sirius-Degerfors 6-0 (2-0), Studenternas

1-0 (42) Johan Andersson, 2-0 (44) Ante Björkebaum, 3-0 (49) Dragan Kapcevic, 4-0 (78) Ian Sirelius, 5-0 (81) Björkebaum, 6-0 (87) Patrick Hopkins. Domare: Lars Olsson, Umeå. Publik: 1910.

Lördagsmatch, en rejäl kross, och därmed ett jävla drag på Studan och Västra. Sirius trampade gasen i botten från början, och Degerfors hade noll och intet att säga till om. Två blåsvarta mål dömdes bort för offside, men strax innan paus fick Sirius också in två regelrätta bollar i nätet. Det första forcerade Jander in från nära håll på en hörna, men det andra var ett konstverk: Kinkan drev bollen från egen planhalva in i straffområdet, passade fram Alex som kom helt ensam med målvakten, men istället för att avsluta spelade han vidare till en ännu renare Ante B, som bredsidade in bollen i mål. I andra höjdes temperaturen på läktaren, och en överförfriskad Joint ramlade ner från den soptunna han ställt sig på för att leda klacken, och sedan blev bryskt avvisad av väktare. Men på planen fortsatte Sirius att kavla Degen, och målen fortsatte att trilla in. Super-Dragan nickade in trean på en frispark från kortlinjen. Paul Torres fick glänsa för första gången när han hittade en perfekt genomskärare, och Ian löpte med och satte fyran. Ante B tryckte in femman från nära håll, efter att ett slött, trött och passivt Degenförsvar låtit blåsvart passa runt i straffområdet. Och Hopkins fick in sexan på hörna sedan den släpphänte målvakten inte lyckats fånga bollen. ”Sexiga Sirius” sjöng Västra Sidan, och det imponerande var hur Sirius kunde prestera så här bra med den långa skadelistan: OP, Kujtim och Marpan saknades, och under denna match rök även CG som drabbades av en fotfraktur. Nu var Sirius uppe på en allsvensk plats, tvåa i tabellen. Halmstad låg en poäng före, AFC en poäng efter, och ner till Värnamo på fjärdeplatsen var det tre pinnar.

 

Lör 28 maj: Varberg-Sirius 1-0 (0-0), Påskbergsvallen

1-0 (71) Pär Asp. Domare: Fredrik Klitte, Helsingborg. Publik: 1034.

Efter festen mot Degen kom baksmällan i Varberg: en chockerande usel insats. Sirius presterade absolut ingenting över 90 minuter, inte ens ett enda skott på mål. Även om man inte ska skylla på yttre omständigheter, så var det uppenbart att det långa, torra gräset på Påskbergsvallen satte käppar i hjulet för det snabba Siriusspelet längs backen – men så här jävla illa skulle det ändå inte behöva bli. Den första halvleken var jämn, och totalt chansfattig. Den andra halvleken var inte jämn, för nu började Varberg mala ner Sirius, och det var egentligen bara Lukas som kunde resa härifrån med godkänt betyg – och detta trots att hans insats på målet inte var optimal. Mittbacken Pär Asp inledde med att skjuta klockrent i ribban vid en hörna, bollen gick till en ny hörna, Lukas föll i trängseln och blev liggande, och nu den här gången kunde Asp inte missa. ”Vi visste exakt vad som skulle hända, och ändå fick vi inte till det, matchen spelas helt på deras villkor”, sa en besviken Kim Bergstrand efteråt. Och skam till sägandes hade vi sedan inte en enda vettig kvitteringschans efter målet, så de blåsvarta spelarna fick skämmas över sin insats hela den långa vägen hem till Uppsala. Sirius ned till tredjeplatsen, med två pinnar upp till AFC på uppflyttningsplats, och två ned till Dalkurd på fjärdeplatsen.

 

Lör 4 jun: Sirius-Trelleborg 2-1 (0-1), Studenternas

0-1 (29) Zoran Jovanovic, 1-1 (67) Ante Björkebaum, 2-1 (78) Jakob Bergman. Domare: Adnan Jukic, Falkenberg. Publik: 1170.

Fortfarande hackade och svajade Sirius spel en hel del, men vi höll i alla fall inte på att kryssa bort oss som förra säsongen. Mot Trelleborg var spelet både upp och ned, men blåsvart hittade en vändning och kom tillbaka från underläge, och det gav såklart en god känsla. Sirius började piggt, framåtlutat och finurligt, men det bollinnehav och tryck man hade omvandlades aldrig till något rejält avslut. Och från ingenstans ställde Trelleborg om och gjorde ett riktigt Siriusmål: bollen gick på ett snöre fram till den unge Erik Andersson, som slog en perfekt genomskärare, och Zoran Jovanovic smekte in ledningsbollen. Det oväntade baklängesmålet skickade in blåsvart i en spelmässig depression, och under en lång matchsekvens var vi tillbaka i det usla spelet från Varberg. Men så småningom började vi sätta sydskåningarna under press igen, och glädjande var att det var killarna från stan som låg bakom vändningen: I ett snabbt anfall slog Jander ett perfekt inlägg mot Ante B, som nickade in bollen i krysset. Och sedan var det en inhoppande, rivig och het Bergman som fick äran att avgöra när han slog till på halvvolley på en lång hörna. Trelle lyckades sedan aldrig hota med en kvittering, utan blåsvart spelade ganska enkelt hem en viktig trepoängare.

Ett nyförvärv trillade sedan in under veckan, vilket väl kunde behövas sett till den hemska skadesituationen: Oskar ”Ogge” Kindlund, en 19-årig Uppsalakille som hörde till IFK Göteborg, lånades in – en spelintelligent mittfältare som även kunde extraknäcka som mittback.

 

Lör 11 jun: GAIS-Sirius 0-0, Gamla Ullevi

Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 2610.

Lite märkligt var det allt: Tabellen avslöjade att Sirius gjort flest mål i serien, men ändå spelade blåsvart med jämna mellanrum 90 minuters fotboll utan att leverera en målchans. Men OK, oavgjort var ändå ett acceptabelt resultat i en svår bortamatch med det skadeläge som rådde – att Ogge efter bara ett par dagar i blåsvart kastades rätt in i startelvan sa en hel del om det svåra truppläget. Det blev en match med väldigt få chanser, där ett splittrat radarpar var planbäst: de båda mittbackarna Calle Nyström i GAIS och Hopkins i Sirius dominerade varsin planhalva. Sirius bästa chans kom när Kinkan slank igenom och sköt från nära håll, men Tommi Vaiho hann ned och räddade – sen gick Kinkan ut tidigt i andra med en smärtande fot, och det lilla av anfallsspel blåsvart hade dog helt. Andra halvlek blev en lång GAIS-press, men Hopkins och backlinjen höll tätt utan större besvär. Poängen smakade bra, det eländiga truppläget gjorde det inte: Nu blev Alex utvisad på slutet efter två gula kort, och Kinkans onda fot gnagde i tankarna under veckan som gick – för utan den lille ghananen hade vi inte mycket att komma med i anfallsväg. Sirius parkerade på kvalplatsen, med fyra pinnar upp till AFC och Halmstad på uppflyttningsplatserna, och med två plusmål tillgodo på Dalkurd på fjärdeplatsen.

 

Sön 19 jun: Sirius-Ljungskile 3-1 (3-1), Studenternas

1-0 (7) Johan Andersson, 2-0 (8) Ian Sirelius, 3-0 (18) Dragan Kapcevic, 3-1 (41) Tim Nilsen. Domare: Diako Behnam, Trollhättan. Publik: 1192.

”Vi har ju våra fem bästa spelare skadade”, sa den skadade CG inför matchen, eventuellt med den s.k. ”glimten i ögat” – men man vet aldrig med CG. Hursomhelst, eftersom Kim drabbats av en tumfraktur, och Kinkans fotskada höll honom borta från spel, bildade de tillsammans med CG, OP och Ante E en kvintett av skadade nyckelspelare, och de tidigare ratade Marpan, Kujtim och Super-Dragan tog åter till nåder av Kim-Tolle.

Men tur då att vi mötte ett ännu trasigare lag: Ljungskile hade lika många skador som blåsvart, och hade börjat serien tveksamt. Och det syntes när Sirius körde över det gröna gäng som givit oss så mycket besvär genom åren: Jander satte 1-0 sedan NBT’s kirurgiska passning snittat upp gästernas backlinje. Bara minuten senare bjöd Aleksandar Kitic på tvåan med sin usla bakåtpassning som Ante B snappade upp, och passade Ian till 2-0. Och ytterligare tio minuter senare slog NBT sin andra assist med ett perfekt inlägg som Super-Dragan knoppade in. Och med det var jobbet gjort. Ljungskile reducerade med ett typiskt Ljungskilemål i slutet av första: Hopkins blev nedlöpt på en långboll, och Tim Nilsen tåade bollen över en Benny som stod alldeles för långt ut – men bohuslänningarna var aldrig ens nära en till reducering, och det blev en trygg vinst över vårt forna bogey team.

 

Sön 26 jun: Sirius-Ängelholm 1-0 (0-0), Studenternas

1-0 (83) Ian Sirelius. Domare: Antti Kanerva, Olofstorp. Publik: 940.

Det har nämnts förut, men det nya med Sirius fotboll 2016 var att man äntligen betedde sig som ett topplag, som vann matcher utan att alltid förtjäna det. Matchen mot jumbon Ängelholm innehöll sannerligen inte mycket positivt, det såg ut att bli ännu en uddlös match likt de mot Värnamo, Varberg och GAIS – fram till Ians sena segermål och tre sköna poäng. Kinkan var tillbaka i startelvan, vilket gjorde blåsvart bolltryggare, men inte nödvändigtvis snabbare. Det blev helt enkelt alldeles för omständligt, samtidigt som Ängelholm ofta ställde om snabbt och farligt. Som tur var hade skåningarna seriens sämsta avslutare; allt gick högt över, långt utanför eller mitt på Benny; målvakt-för-dagen. Matchen verkade vara på väg att rinna ut i ännu ett menlöst och mållöst resultat, när Ian plötsligt slog till: framspelad av Kujtim avslutade han i steget rätt i vänsterkrysset, och hoppade ut för att fira med ett kramkalas på höjdhoppsmattan. Tio minuter senare var segern i hamn, och tendensen höll i sig: 2016 års Sirius var möjligen lite sämre på att spela fotboll än 2015, men man var klart bättre på att plocka poäng.

 

Sön 3 jul: Assyriska-Sirius 1-2 (0-0), Södertälje Fotbollsarena

1-0 (62) Daniel Sliper, 1-1 (67) Dragan Kapcevic, 1-2 (85) Kapcevic. Domare: Jim Petersson, Motala. Publik: 1060.

Sirius rullade verkligen in i sommaruppehållet på fälgarna – man hade slitit hårt på den tunna truppen under de senaste månaderna. Men man gjorde det i pole position, nu ledde blåsvart Superettan för första gången, och nu var det dags för ett välbehövligt depåstopp där trasiga fötter, händer och armar skulle repareras.

Men först väntade en sista insats på hatarenan Jallavallen, där Västra som alltid på matcherna mot Assyriska placerades på en värdelös kortsida med hopplös planutsikt. Det blev en bättre fotbollsmatch än den mot Ängelholm, där blåsvart tryckte ned Assyriska ordentligt, och också skapade chanser genom fina kombinationer – men ofta gick det lite för långsamt, igen. När det väl gick snabbt, som när Jander sprang på en långboll och sköt, smällde det till i ribban. I andra blev det lite mer Assyriska, och också ett jobbigt ledningsmål för hemmalaget, när Daniel Sliper fintade bort Kujtim, och sedan la in bollen innanför den stolpe som Lukas nog borde ha bevakat. Som tur var reparerade Super-Dragan skadan snabbt när han satte balkanpannan till inlägget från Ian, och nickade in kvitteringen. Och detta blev Super-Dragans föreställning – han såg ofta tveksam ut i spelet, men när han fick chansen att nicka in ett inlägg eller löpa ned en försvarslinje var han svårstoppad. Med fem minuter kvar slog Kinkan en djupledsboll, Dragan tajmade löpningen perfekt, undvek Assyriskas offsidefälla, kom fri mot Assyriskamålet och la in 1-2. Det var en historisk seger på mer än ett sätt: det var vår första vinst mot Assyriska på bortaplan, efter nio försök, och den tog oss upp i tabelltoppen av Superettan – ett trevligt ställe att tillbringa sommarlovet på. Sirius längst upp i tabellen! En pinne ned till AFC på andraplatsen, två till Halmstad på kvalplats, och hela fem till Dalkurd på fjärdeplatsen.

 

Sommaruppehållet

Vi ledde serien – så då måste väl allt vara perfekt, eller? Nja, inte riktigt, för trots den fina tabellplaceringen fanns det utrymme för förbättring. Blåsvart plågades av skador, vinterns värvningar hade inte slagit riktigt bra ut, och det fanns positioner där vi inte var så starka som man skulle önska. Det fanns saker att uträtta under sommarsillyn alltså, och det gjorde Kim-Tolle: Bort med dödköttet, och in med några väl valda spetsvärvningar.

Trots några fina insatser blev inte heller 2015 year of the Marpan, och när han landade ett kontrakt med MLS-laget Jacksonville Armada kändes det som en win-win för alla parter. Panikvärvningen Paul Torres hade heller inte funnit sin plats i den blåsvarta elvan, och när han fick napp hos seriekonkurrenten Assyriska bröts kontraktet i samförstånd. Ett annat vinterförvärv som inte vunnit tränarnas förtroende var Kujtim Bala, och även han landade hos en seriekonkurrent: Dalkurd. Daniel Ahonen hade tillbringat två år på Siriusbänken och lyckades äntligen hitta en ny adress i division 1-gänget Öster, och den unge Alexander Hedman hade inte blommat ut och fortsatte karriären i division 2 och Karlberg.

Fem bänkvärmare ut alltså, medan tillskotten till truppen var färre, men också desto bättre. In på vänsterbacksplatsen kom en riktig stjärnvärvning med Siriusmått mätt: Den rutinerade djurgårdaren från Götene, Jesper Arvidsson, anslöt från en kort sejour i Vålerengen. Men drömvärvningen framför alla var ju Moses Ogbu, den förlorade sonen som provat vingarna i allsvenska J-Södra, men som inte riktigt lyft – nu var han tillbaka i den blåsvarta tröjan. ”Jag har saknat Västra Sidan varje dag”, meddelade Moses, och kärleken var förstås ömsesidig. Nu fick vi in en både tuff och målfarlig duellspelare, som spelade med hjärtat utanpå den blåsvarta tröjan. En märklig värvning trillade också in i augusti då Kerim Fegrouch från FAR Rabat skrev på för klubben – en meriterad marockansk målvakt som flyttat till Sigtuna med sin svenska fru. ”En jävligt bra målvakt”, löd Kims omdöme, och han hade onekligen rutin som imponerade, från både Champions League och marockanska landslaget. Samtidigt verkade det inte som att han värvats för att spela, utan snarare för att ”täcka upp på målvaktssidan”, medan han hittade tillbaka till sin fysik och tajming. ”Vad ska vi med honom till?”, tänkte nog många blåsvarta supportrar – en fråga som 2025 har fått sitt svar flera gånger om. Och slutligen så permanentades Ogges övergång från Göteborg, nu löstes övergången på riktigt, och kontraktet skrevs ända till 2019.

Sirius hann också med en träningsmatch; en lättsam seger över seriekollegan Frej med 3-0, innan det var dags att återuppta serien, och den jakt på allsvenskan som nu hunnit halvvägs.

 

Superettan – höstsäsongen

Sön 24 jul: Sirius-Assyriska 5-3 (3-2), Studenternas

1-0 (2) Dragan Kapcevic, 2-0 (23) Kapcevic, 3-0 (32) Moses Ogbu, 3-1 (38) Linus Malmborg, 3-2 (41) Daniel Sliper, 3-3 (47) Tim Söderström, 4-3 (58) Kapcevic, 5-3 (69) Kapcevic. Domare: Magnus Lindgren, Göteborg. Publik: 1759.

Jag hade tippat en sommarklibbig och seg 0-0-match, men så är jag ju Västras sämsta fotbollstippare också. Istället blev det en osannolik målorgie, där en vulkanhet Super-Dragan förlustade sig allra mest. Vår balkanhjälte inledde med att slå in 1-0 på halvvolley efter ett inspel från Kinkan efter bara en dryg minut, och fortsatte med att skarva in en hörna från Arvidsson. Sedan var det dags för det enda Siriusmålet som inte gjordes av Dragan: Moses drog några assyrier, och slog en strumprullare som prickade stolpen och sen rullade in i mål via målvaktens huvud – den förlorade sonen var tillbaka, och på läktaren partajade vi som om det var 2015 igen. Vi såg ut att vara på väg mot en plättlätt seger – men plötsligt och från ingenstans kom Assyriska igen och ikapp. En hörna studsade runt och blev till en första reducering. En kvick omställning, en lobb över Lukas på mellanhand, och en andra reducering. Och direkt i andra lämnade Siriusförsvaret vänsterflanken öppen, och Tim Söderström kunde rulla in kvitteringen. Snart kom också ett jätteläge för 3-4, och på Sektion A gnuggade vi oss i ögonen och frågade VA Ä LÄ SOM HÄNNER!?!? Men nu fick det räcka med givmildheten, nu tog Sirius tag i grejerna igen. Det tog inte mer än tio minuter så var Dragan där igen och målade, genom att stöta in ett inspel från Ian. Och så fullbordade Super-Dragan sin superdag med ett fjärde mål när han stångade ned en långboll, vände runt och placerade in 5-3. Efter åtta mål på 70 minuter fick det sedan räcka med hawaiifotboll, nu stängde blåsvart butiken, och fick därmed inleda höstsäsongen med ännu en trepoängare.

 

Lör 30 jul: Ängelholm-Sirius 0-2 (0-1), Änglavallen

0-1 (29) Johan Andersson, 0-2 (89) Ante Björkebaum. Domare: Nermin Cisic, Värnamo. Publik: 396.

Nu for vi till Skåne för att spela en match som kanske inte skulle räknas – krislaget Ängelholm hade nått botten, lönerna betalades inte längre ut, och den koleriske ordföranden Sten-Inge Fredin meddelade på torsdagen att klubben nu skulle försättas i konkurs. På fredagen meddelades det dock att ingenting var klart, matchen skulle spelas, men konkurshotet svävade fortfarande påtagligt över Ängelholm, och det var osäkert om matchen skulle räknas i slutänden.

Vi var ändå ett gäng som åkte ned på en härlig snedresa till Ängelholm: Bistro på Snälltåget med Bernövalls och Rommels, mer öl på Sveriges tystaste pub i Hässleholm, Underberg på buss mot Ängelholm, och mer öl på Harrys i Ängelholm tillsammans med de anslutande Västra Syd. Väl på Änglavallens rangliga läktare fick vi se ett hemmalag som inte såg det minsta bekymrade ut över indragna löner och konkurshot: Ängelholm dominerade helt över ett blåsvart som inte fick igång något spel, men precis som i matchen på Studan var skåningarna värdelösa på att avsluta. Istället kom Jander in för en skadad Arvidsson, och satte 0-1 med sin första bolltouch; ett typiskt Janderläge ute till höger som målvakten lite väl enkelt släppte in vid det stolpe han borde haft koll på. Väl i ledningen kunde blåsvart kontrollera matchen, men det var ingen stor fotboll, utan mest en lång transportsträcka fram till 0-2-målet som punkterade matchen: Sirius ställde om, Kinkan väggade med Ian, och spelade sedan fram en sopren Ante B som placerade in 0-2, och en femte raka seger var klar.

Efter matchen vände jag inte hem, utan åkte istället längre ned i Skåne: jag skulle börja mitt nya jobb i Lund, visserligen mestadels på distans, men det innebar ändå att jag nu skulle bli semimedlem i Västra Syd – Västras anrikaste och främsta filial. I tabellen drygade Sirius ut i toppen: två pinnar ned till Halmstad, fyra till AFC på kvalplats, och hela nio till Dalkurd på fjärdeplatsen.

 

Lör 6 aug: Sirius-Varberg 2-0 (1-0), Studenternas

1-0 (32) Kingsley Sarfo, 2-0 (91) Dragan Kapcevic. Domare: Antti Kanerva, Olofstorp. Publik: 1897.

Segertåget bara rullade på. Svårtuggade Varberg var ju det senaste laget vi hade förlorat mot, i slutet av maj, men i den här matchen avfärdade vi hallänningarna ganska enkelt. Och detta trots att kommunens misshandel av våra idrottsanläggningar nådde nya höjder – nu hade man glömt att stänga av bevattningen under natten (!) vilket ledde till att laget möttes av en plaskvåt och tung plan. Nåväl, även om Kim säkert spräckte en eller annan artär över detta så hanterade blåsvart underlaget väl; man spelade ett lite mer defensivt spel med lägre bollinnehav, men kom till massvis av målchanser. Ledningsmålet kom när Kim breddade ut till höger, och slog ett lågt inlägg som kom i perfekt höjd för planens minste spelare: Kinkan, som skarvnickade in 1-0. Och utan att briljera skapade sedan Sirius mängder med chanser; den absolut bästa var när Wulff i Varbergsmålet avvärjde ett friläge från Alex, och på returen sköt Super-Dragan över ur ett helt soprent läge. Ett vackert mål blev det dock för Super-Dragan ändå, genom en läcker lobb över mål-Wulff då Sirius kontrade på stoppitsch tajm. Segersången på Sektion A leddes sedan av partiledaren och spelarfrun Ebba Busch-Thor, som med ena handen på barnvagnen innehållande sonen Birger, och den andra knuten i luften drog igång ”CG olé olé” framför klacken.

 

Lör 13 aug: Ljungskile-Sirius 0-2 (0-1), Skarsjövallen

0-1 (16) Dragan Kapcevic, 0-2 (53) Ante Björkebaum. Domare: Jim Petersson, Motala. Publik: 568.

Sirius var kungar över Superettan, och Super-Dragan var ståthållaren som såg till att alla andra höll sig på mattan. Och ingen stoppade oss nu, inte ens Ljungskile på Skarsjövallen, där vi tidigare aldrig ens tagit en enda poäng. Ljungskile bjöd dock hårt motstånd, och åtminstone till en början var matchen jämn och tuff – men Sirius satte chanserna. För vi hade ju den ostoppbare Super-Dragan, som en kvart in på matchen tog emot ett inspel från kortlinjen och tofflade in ledningsmålet – det åttonde målet på de fem senaste matcherna. Hemmalaget kom dock igen, och var riktigt nära en kvittering när man fick en trippelchans på hörna, som avslutades med att veteranen ”Killer-Stiller” sköt en bicykleta i stolpen. Även Sirius prickade virket då Ante B bröstade en hörna i ribban i början av andra, och snart fick Ante chansen igen: Kinkan chippade bollen till Kim som kom fri mot målet; målvakten räddade med en benparad, men bollen gick ut till Ante som kunde rulla in 0-2. I ett tvåmålsunderläge tog bensinen snart slut i Ljungskilebenen, och Sirius kunde kontrollera och spela hem matchen den sista halvtimmen, för en sjunde rak seger. Och dagen efter förlorade både Halmstad (mot Dalkurd) och AFC (mot Frej) – detta innebar att Sirius nu hade en ledning på fem poäng ned till Halmstad, och sju poäng ned till AFC på kvalplatsen, och ned till Dalkurd på fjärde plats var det nio pinnar. Vägen mot allsvenskan låg utstakad – för vi anade ännu inte den tornado som hotade bakom horisonten.

 

Affär 2: Dalkurdgate – del 1

Den nästan totala harmoni som rådde kring Sirius fotboll bröts när en bomb briserade. Popklubben Dalkurd hade under många år tyckt sig växt för stora för Borlänge och pratat om att flytta, men det visade sig nu att planerna var mer konkreta och långt gångna än vad vi trodde – och att destinationen var Uppsala. Och det visade sig nu att det fanns en svartfot i Uppsala kommun som drog i samma riktning.

Onsdagen 16 augusti brakade det loss. Först meddelade Dalkurd via lokaltidningen Dalademokraten att man skulle göra allvar av sina flyttplaner. ”Vi vill inte flytta, men kommunen tvingar oss”, hävdade ordförande Ramazan Kizil. Och lite senare samma dag stod det klart att det fanns åtminstone en annan kommun i Sverige som var villiga att ta emot Dalkurd. Rikard Malmström (mp), ordförande i idrottsnämnden i Uppsala, hade aldrig tyckts särskilt intresserad av fotbollen i Uppsala, men nu tycktes han i alla fall ha hittat ett nytt favoritlag. Dalkurd skulle ”i själ och hjärta känna sig välkomna till Uppsala”, han meddelade att ”i Uppsala behandlas man inte bättre för lång och trogen tjänst”, att det skulle vara ett ”jättelyft” att få Dalkurd till staden, och så lovprisade han Dalkurds fina sociala arbete (till skillnad från Sirius gamla tråkiga sociala arbete fick man förmoda). I Dalademokraten kom sedan en uppföljande artikel där det hävdades att Dalkurd fört samtal med Uppsala kommun under en längre tid, något som Malmström varken ville bekräfta eller förneka, men däremot gjorde han klart att han hade ”kontaktat Dalkurd när det här blev känt att de letade ny kommun, för att göra klart att vi faktiskt har förutsättningar att kunna ta emot dem”.

Ja, i fokus för Dalkurdgate hamnade onekligen kommunpolitiker Malmström, vars märkliga agerande och uppseendeväckande citat i media väckte frågor om vilken agenda han egentligen arbetade efter. I uttalanden han gjorde i både Uppsalas och Dalarnas lokalpress tycktes det som att han spelat en synnerligen aktiv roll i att locka Dalkurd till Uppsala, men när han pressades om detta skyllde han på felciteringar och missuppfattningar. Helt klart stod i alla fall att han hade välkomnat Dalkurd till Uppsala med öppna famnen, men detta utan att göra någon som helst konsekvensanalys, eller att diskutera med, kontakta eller informera det elitlag som redan fanns i kommunen – Sirius. Den enda plan som fanns för att ta emot Dalkurd var att göra några ”rockader i schemat”, för stadens redan slitna och överbokade fotbollsplaner. I mejl som begärdes ut av den grävande supportern Farbror framkom också att Dalkurd postat rena önskelistor till kommunen om vad man ville ha för faciliteter när man flyttade in på det Löten där Sirius tränade. Malmströms käcka svar – ”Toppen, Adil!” – antydde att Dalkurd skulle få en gräddfil som inget annat lag i kommunen varit i närheten av tidigare.

Och inte heller Dalkurd spelade rent spel – klubbens spin var att flytten helt och hållet berodde på diskriminering från Borlänge kommuns sida, som sades favorisera Brage, och att anläggningarna i staden helt enkelt inte höll måttet. Ett visst korn av sanning fanns säkert i detta, men det var uppenbart att de huvudsakliga skälen för en flytt var helt andra. Klubben kontrollerades sedan ett halvår tillbaka av de tyskkurdiska miljardärbröderna Kawa och Sarkat Junad, och det var ganska uppenbart att det var dessa investerare som låg på för en flytt. Borlänge var för litet och provinsiellt för brödernas högtflygande planer. Nu skulle det satsas mot SM-guld och Champions League, och då behövde Dalkurd spela i en större stad med en snart nybyggd arena, och närhet till Arlanda för att flyga in alla mängder av supportrar som ville se Dalkurd spela.

Och i Siriusleden mullrade och kokade det av ilska över händelseutvecklingen, och Rikard Malmström fick löpa gatlopp i sociala medier och på olika forum. Överreagerade vi? Var vi bara själviska och missunnsamma som inte ville dela anläggningar med en konkurrent? Var vi inte – som många antydde – mest lite främlingsfientliga innerst inne? Alla dessa frågor besvarades förstås med ett rungande nej, och de som framförde dessa påståenden visade mest en djup oförståelse av supporterns psyke. För vi såg ju naturligtvis ett existentiellt hot i ett Dalkurd i Uppsala. Vi stod nu på randen av den dröm om allsvenskan som åtminstone jag hade burit i nästan 20 år. Efter decennier av supporterskap på värdelösa planer där vi förnedrats av förortslag ingen människa bryr sig om fanns nu chansen att Sirius skulle bli någonting på riktigt. Och nu kunde allting förstöras av något så osannolikt som ett inflyttat Borlängelag uppbackat av utländskt kapital, därtill inbjudna av en lokalpolitiker utan kunskap om eller intresse för fotboll. I det långa loppet var risken stor att vi skulle vara chanslösa mot telekommiljarderna, men det fanns också ett omedelbart hot i att all turbulens skulle störa blåsvart i den allsvenska jakten, och att Dalkurd då skulle hugga direkt. Att drömmar kan spricka och planer kan gå åt helvete när det handlar om fotboll är ju ingenting konstigt i sig, utan en del av spelet – men det här följde inte spelreglerna. Det här var ju fusk, och det var framförallt detta som gjorde ilskan och vanmakten så stor hos alla oss blåsvarta.

 

Lör 20 aug: Degerfors-Sirius 1-0 (0-0), Stora Valla

1-0 (54) Shpëtim Hasani (straff). Domare: Adnan Jukic, Falkenberg. Publik: 1838.

Och så gick det precis som befarat. Det fanns kanske inga vattentäta bevis att det var Dalkurdgate som hade fått spelarna att tappa fokus – vi hade ju gjort några liknande tandlösa matcher under säsongen – men det gick inte att släppa misstanken att Dalkurds lömska planer att ta över fotbollstronen i Uppsala redan börjat gå i lås. Det här blev en till Värnamo/Varbergs-match, där Sirius inte uträttade någonting på 90 minuter. Inte heller hemmalaget fick särskilt mycket gjort i första halvlek, men tio minuter in på andra tog sig Govend Haidar in i straffområdet och krokades upp av Kalle – en straff dömdes, och den ex-blåsvarte skyttekungen Hasani gjorde inget misstag. Resten av matchen blev en fruktlös kvitteringsjakt, och dessvärre var blåsvart inte ens nära, för Degen försvarade sig absolut prickfritt; bröt passningar och vann luftdueller. ”Degerfors var bättre i taktik, löpvilja, aggressivitet och teknik. Vi fick stryk i alla delar av fotbollens grunder”, tyckte Kim Bergstrand, hårt och ärligt. Det var sanna ord, och det oroade mycket.

 

Ons 24 aug: Enskede-Sirius 0-3 (0-2), Enskede IP (SvC, kvalomgång)

0-1 (2) Oscar Pehrsson (straff), 0-2 (31) Ante Björkebaum, 0-3 (79) Kyria Kambusi. Domare: Björn Särnbrink, Segeltorp. Publik: 450.

Cuplottningen tog oss detta år till Enskede IP, för möte med det Enskede IK som 12 år tidigare givit oss problem i division 2 Östra Svealand. Men nu var det inte 2004 längre, och en tacksam matchinledning bäddade för en bekväm resa mot cupens gruppspel: Ante B drogs ned av Enskedemålvakten efter bara en minut, och OP satte straffen till 0-1. Och därefter rullade det på: En pigg Ante utökade till 0-2 när han slet sig loss och kom fri mot Enskedemålet, och mot slutet tackade ynglingen Kambusi för förtroendet att starta matchen med att rulla in 0-3 efter fint kombinationsspel. ”Matchen-i-matchen” var förstås den mellan CG och hans tvillingbror Niklas (NG?), men det fanns ingenting som tydde på att vi värvat fel tvillingbror. Det var ett litet lustfyllt mellanspel på en härlig IP, precis vad man behövde mitt i Dalkurdsörjan, och den ångestritt som Superettan hade börjat utvecklas till.

 

Mån 29 aug: Sirius-GAIS 0-0, Studenternas

Domare: Diako Behnam, Trollhättan. Publik: 2709.

Det kändes på förhand som en väldigt avgörande match. En vinst skulle visa att vi fortsatte marschen mot Allsvenskan utan att rubbas av Dalkurds mindgames, medan en förlust riskerade att låta paniken sprida sig bland både spelare och supportrar. Resultatet: Ett kryss – men det kändes ändå skapligt bra i en svår och blöt match mot ett formstarkt GAIS.

Ja, riktigt blött var det efter att det regnat hela natten och hela dagen, och visst var det patetiskt att samma kommun som tyckte sig ha så bra förutsättningar att ta emot Dalkurd inte ens kunde snegla på väderprognosen och lägga på ett planskydd. Men på något sätt så gynnade nog vädret blåsvart; alla på både läktaren och planen tände till lite extra, och det var full vilja och fokus från start till mål. Sirius klev in och bestämde från start, även om det var svårt att skapa chanser; inläggen gick lite snett, och långskotten gick för rakt på målet. I andra skruvade blåsvart upp tempot och kom närmare och närmare mål, men den blivande blåsvarte Tommi Vaiho var helt omutlig i mål, och om han inte var där så dök det alltid upp någon grönsvart försvarare. Sirius radade upp hörnor, den ena efter den andra räddades på mållinjen, och till slut använde Malkolm Moënza handen – men det såg inte domare Behnam, och någon straff fick vi inte. Super-Dragan nickade sedan utanför på Kinkans inlägg, och Vaiho gjorde en fantomräddning på Ante B’s nick från nära håll. Och så kunde dubbelmötet med GAIS summeras med 180 minuter utan nätkänning. Men resultatet speglade inte insatsen, för det här var enligt Kim ”säsongens bästa insats”, och det var också något att ta med sig när serien nu gått in i den sista tredjedelen. Sirius var kvar i tabelltoppen, men ledningen krympte – nu var det två poäng ned till Halmstad, fyra till AFC på kvalplats, och sex till Dalkurd på fjärdeplatsen.

 

Sön 11 sep: Syrianska-Sirius 0-2 (0-2), Södertälje Fotbollsarena

0-1 (7) Ian Sirelius, 0-2 (45) Oscar Pehrsson. Domare: Per Melin, Söderhamn. Publik: 1106.

Något var tvunget att hända, för vi orkade inte uppleva ännu en glädjelös dag på Södertäljebetongen. Lösningen blev att styra bussen mot den fantastiska puben ”Katta & Rilles Rock Bar” i Södertälje hamn, som drevs av någon slags släkting till Västralegendaren Qvarne. Efter knappa två timmar på denna underbara pub hade vi redan haft roligare i Södertälje än någonsin tidigare, och ännu bättre mådde vi efter 90 minuter fotboll senare., när Sirius hade slängnickat till sig en seger på Jallavallen.

Blåsvart spräckte nollan tidigt i matchen, vilket satt skönt efter ganska exakt 225 minuters måltorka: Super-Dragan snurrfintade bort sin försvarare på högerkanten och slog ett lågt inlägg, som Ian kastade sig fram på och nickade in till 0-1. Matchen var sedan jämn under den första halvleken; Syrianska gjorde det stundtals hyfsat, och kom fram till ett friläge som man sköt utanför, men Sirius var spetsigare i sina attacker. 0-2 var ett sällsynt fult mål, där bollen flög fram och tillbaka, ut- och in i Syrianskas straffområde, innan den damp ned framför OP, som kastade sig fram och nickade in bollen. Andra halvlek blev sedan en avslagen historia, fram till slutet då Arvidsson gick ut med skadad vad, och ett färdigbytt blåsvart fick avsluta med 10 man. Detta gav syrrorna chansen att sätta tryck mot Siriusmålet, men Lukas höll tätt med några säkra ingripanden, och Sirius var tillbaka i vinnarspåret – ett fint farväl till landets deppigaste fotbollsarena, som vi hittills inte behövt återbesöka sedan dess.

 

Fre 16 sep: Sirius-Värnamo 2-0 (1-0), Studenternas

1-0 (17) Moses Ogbu, 2-0 (55) Jakob Bergman. Domare: Lars Olsson, Umeå. Publik: 6234.

Det var gratismatch, visserligen, men äntligen kom publiken till Studan. Till matchen mot osexiga Värnamo kunde över 6000 åskådare räknas in, och Uppsalaborna visade att man faktiskt var intresserade av att se toppfotboll – i alla fall så länge man slapp betala för det. I Sirius saknades den avstängda duon Super-Dragan och NBT, men det stoppade oss inte: Det blev en stabil seger på det sätt som var typiskt för säsongen 2016. Blåsvart tog en ganska tidig ledning; en kvart in i matchen nickade Moses in 1-0 på Kims frispark. Därefter kontrollerade Sirius händelserna utan att bjuda på någon sprudlande fotboll; Värnamo var bleka, och när man väl stack upp avvärjdes attackerna ganska enkelt. Blåsvart var vassare i sin offensiv, men gästernas målvakt Jonathan Rasheed var vass och klarade det mesta, inklusive ett friläge från Ian. Tvåan kom ändå tio minuter in på andra när Kinkan trollade med Värnamoförsvaret och spelade fram till Ian vid kortlinjen, och Jakob Bergman stötte sedan in inspelet från nära håll. Och som vi började bli vana vid så spelade blåsvart sedan hem vinsten utan dramatik.

Efter den märkliga målfesten mot Assyriska som inledde höstsäsongen hade vi nu inte släppt in ett enda spelmål på sju matcher. Siriusförsvaret tycktes helt openetrerbart, och Lukas, som nu hade tagit över förstahandskarna på allvar, stod stabil som ett flyttblock i målet. Lukas eftermäle som Siriuskeeper blev kanske inte toppen, men man ska inte glömma hösten 2016 – då var han kung i målet. Och Sirius hade dragit ifrån lite i toppen igen: Fyra pinnar ned till Halmstad på andraplatsen, fem till AFC på kvalplats och hela elva till Dalkurd på fjärdeplatsen.

 

Tis 20 sep: AFC United-Sirius 1-0 (0-0), Skytteholm

1-0 (69) Omar Eddahri. Domare: Jim Petersson, Motala. Publik: 1071.

Den här matchen följde jag från Västra Syds klassiska stamhak Sir Tobys, och det var kanske bäst så – för hade jag varit på Skytteholm hade jag nog stormat planen i vrede över den vidriga klubben AFC, och det justitiemord som domare Petersson stod för i slutet av matchen. Matchbilden var lik de flesta matchbilder under 2016, med ett bollförande Sirius och en kontrande motståndare; skillnaden var dock att AFC var mycket bättre i sina omställningar, med den extremt farliga trion Buya Turay-Eddahri-Omeji på topp. Sirius bästa chans kom när Ian och mål-Wicks kom nästan exakt samtidigt på ett inlägg; bollen for upp i luften, och räddades på mållinjen av en orange försvarare. Även Moses var nära när han kom loss och försökte placera bollen vid vänstra stolpen, men Wicks sträckte sig och tippade ut bollen. Istället kom ett bittert baklängesmål – det första insläppta spelmålet på nästan två månader – då Eddahri lite väl enkelt passerade NBT och Kinkan vid kortlinjen, och sedan tåade in bollen ur obefintlig vinkel.

Underläget stressade blåsvart, som påbörjade en desperat kvitteringsjakt. Men tålamodet tappades, passningarna blev stressade och missriktade, och några chanser skapades inte – förutom i matchens slutminut, och då skedde också det ovan nämnda justitiemordet. Jander löpte på en långboll, blev omkullsprungen av en orange försvarare, och slog i samma rörelse in bollen i mål med armen. Mål? Eller straff? Nej, frispark till AFC och varning till Jander, tyckte domare Petersson; ett fatalt feldomslut, då handsdirektiven som gällde 2016 talade om att endast avsiktlig hands kunde bestraffas, även på offensiva spelare – och Janders hands var förstås så oavsiktlig den kunde bli. Min ilska efter slutsignalen där på Sir Tobys var svår att hantera, för det var ju så fruktansvärt mycket som stod på spel nu. Den här hösten kunde bli så bra, med den allsvenska drömmen inom räckhåll. Men den kunde också bli så fruktansvärt hemsk, med tanke på de äckliga, flyttande, myglande klubbar som hotade från olika håll. Allt stod på spel, det gjorde supporterpsyket skört som ett äggskal, och minsta lilla trauma räckte för att känslorna skulle välla ut.

 

Mån 26 sep: Sirius-Åtvidaberg 3-3 (2-2), Studenternas

1-0 (13) Christer Gustafsson, 1-1 (20) Shkodran Maholli, 2-1 (40) Ante Björkebaum, 2-2 (44) Maholli, 2-3 (79) Ammar Ahmed (straff), 3-3 (82) Ian Sirelius. Domare: Magnus Lindgren, Göteborg. Publik: 4154.

Nervositetsnivån var i topp, och frustrationsnivån likaså. Och att vi för andra matchen i rad tappade poäng på ett onödigt och svårförklarat sätt gjorde inga underverk för humöret. Att vårt tålmodiga och systematiska spel inte hade lönat sig mot AFC påverkade kanske taktiken i andra riktningen, för nu gick blåsvart ut med gasen i botten från början. Men det är svårt att kontrollera en skenande motorsåg, och kanske blev det lite väl mycket fart och offensivvilja, för plötsligt läckte det in en massa baklängesbollar. Två gånger tog Sirius ledningen i första halvlek, och två gånger kvitterade Åtvidaberg ganska fort: Ettan tryckte CG in från nära håll på en frispark, men Åtvid replikerade snabbt genom den blivande blåsvarte, och oerhört hete, Shkodran Maholli, som löpte igenom en lucka i backlinjen, tog emot bollen och satte 1-1. Tvåan satte vår allra elegantaste fotbollsspelare, Ante Björkebaum, genom en känsligt utförd bicykleta från nära håll som gick ribba in – men Maholli kvitterade igen sedan han lämnats omarkerad i straffområdet.

Sirius öste på och skapade mängder av chanser, och i mitten av andra blev man dessutom hjälpta av att Åtvids Alberto Catenacci tog två gula kort på kort tid och fick lämna planen. Men gästernas målvakt, den legendariske ”Fimpen” Gustavsson, var suverän denna kväll, och så sket det sig i andra änden av planen istället när Jakob Bergman ryckte i Ammar Ahmed – penaltyn var soft, men inte direkt felaktig, och samme Ahmed sköt in ledningsmålet för Åtvid från straffpunkten. Det var en fruktansvärd matchutveckling; den allsvenska platsen rann bort som sand mellan fingrarna… men nu var det Sirius tur att kvittera fort. En studsande boll nådde Ian, som drog till på halvvolley, och bollen smet precis innanför Fimpens stolpe. Sirius pressade sedan på de sista tio för ett vinstmål, men det kom aldrig, och trots 27-6 i avslut fick vi nöja oss med oavgjort.

Vi hade gjort två bra matcher mot AFC och Åtvid, men det hade ändå bara blivit en pinne. Och det räckte ju inte när lagen bakom närmade sig med skrämmande fart. Dessutom förskräckte det återstående spelschemat; fem omgångar återstod, och på dessa skulle vi spela tre mycket svåra bortamatcher. Det var som upplagt för att vi återigen skulle få våra hjärtan krossade i en grym säsongsavslutning. Sirius i tabelltopp, men nu med bara en poäng ned till Halmstad, och tre ned till AFC på kvalplats.

 

Sön 2 okt: Trelleborg-Sirius 0-2 (0-2), Vångavallen

0-1 (47) Christer Gustafsson, 0-2 (54) Kim Skoglund. Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 1269.

Det blev med facit i hand en klassisk bortaresa, men det var med oro i kroppen vi gjorde den långa resan till Trelleborg. För risken var ju stor att vi nu skulle petas ned från den förstaplats i tabellen vi hade ockuperat sedan innan sommaruppehållet. Sirius form var osäker, och Trelleborg var ett galet starkt hemmalag, med 23 raka matcher utan förlust. Jag höll uppe masken under förvärmningen på Restaurang Istanbul, och vi skämtade bort de självsäkra (men trevliga!) Trelleborgssupportrarna när de frågade ”hur det kändes att åka så långt för en säker förlust” – men i magen grodde ångesten och rädslan.

Men likt en renande dusch sköljde ett pling i mobilen bort alla negativa känslor när vi promenerade upp till Vångavallen. Syrianska satte en sen kvittering mot Halmstad, och plötsligt vändes alla farhågor till möjligheter. Vi stämde upp i ett unisont ”Suryoye! Suryoye!” när vi genade genom Östervångsparken på väg till bortaläktaren. Och den positiva känslan verkade ha smittat av sig på spelarna på planen; nu var man tillbaka i det lugna och systematiska spelet. Sirius bestämde utan att skapa några jättelägen i första, men direkt i andra kom belöningen när CG slog en frispark från långt håll som seglade orörd ända in i mål. Tvåan dröjde sedan inte länge, då Kim störtade fram och stötte in Kalles inspel från nära håll. Det stilla regnet tilltog mer och mer och övergick i ett ordentligt skyfall, men mycket mer drama än så blev det inte – Lukas fick dock glänsa lite på slutet genom att tippa ett skott över ribban, följt av en fin fotparad på ett närskott. Det var en seger som återställde ens vacklande tro, promenaden ned till stationen i det skånska monsunregnet var en ren njutning, och att vrida ur strumpor och kalsonger på sitt rum i Malmö var bara ett bevis på den underbara match vi hade upplevt. Sirius utökade luckan i tabellen lite grann; med fyra matcher kvar hade vi nu tre pinnar ned till den nya tvåan AFC, och lika många till Halmstad på kvalplats.

 

Mån 17 okt: Sirius-Örgryte 4-1 (4-0), Studenternas

1-0 (9) Jacob Bergman, 2-0 (11) Ante Björkebaum, 3-0 (34) Alexander Nilsson, 4-0 (36) Björkebaum, 4-1 (78) William Atashkadeh. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 5554.

Nu stod dörren till Allsvenskan på glänt, redo att sparkas upp. Och blåsvart tvekade inte, utan svarade för vad som på 2025-språk skulle kallas för en ”håll käften”-insats. Det var i princip avgjort efter drygt 10 minuter; då hade Jacob Bergman karatesparkat in ledningsmålet från nära håll i efterdyningarna av en hörna, och Ante B hade utökat efter att CG stått för både stark bolltransport och fin framspelning. Sirius var nästan hundraprocentiga i första halvlek, och efter dryga halvtimmen kom två mål till: Alex kickade till en förlupen boll som blev till en perfekt lobb över den stackars ÖIS-målvakten, och sedan löpte samme Alex ikapp en djupledsboll på vänsterkanten och slog in den på en framstörtande Ante B som slog in fyran. Effektiviteten imponerade, och försvarsspelet likaså – överklasslaget från Götet kom knappt till ett enda avslut. Det var en fantastisk fotbollsfest på läktarna, och att blåsvart sedan slog av på takten, spelade av andra halvlek, och till slut också släppte in ett baklängesmål, ja det gjorde precis ingenting alls. För nu var vi framme vid matchbollen – tre poäng på de sista tre omgångarna skulle med all sannolikhet ta oss till Allsvenskan, och den första chansen hade vi när vi skulle besöka jagande Halmstad i nästa omgång. Bussar bokades, kir inköptes, det skrevs på forum och pratades på stan – fotbollsuppsala kokade av förväntningar. Sirius ökade luckan ännu mer, nu fem poäng ned till AFC på andraplatsen, och sex till Halmstad på kvalplats.

 

Mån 24 okt: Halmstad-Sirius 0-1 (0-0), Örjans Vall

0-1 (49) Jacob Bergman. Domare: Magnus Lindgren, Göteborg. Publik: 3681.

Den historiska dagen var här, och dessvärre inföll den en måndag, och skådeplatsen för dramat var Örjans Vall, 57 mil ifrån Uppsala. Lite svåråkt för många alltså, men två supporterfulla bussar rullade i alla fall ned mot Halland på förmiddagen. Själv nobbade jag bussarna och satte mig istället på tåget, för en match av det här slaget kräver ju uppvärmning på plats, och i Halmstad sammanstrålade jag med Västras sydliga och västliga fraktioner på Halmstadpuben The Bull, strax invid stadsmuren. Stämningen var mer förväntansfull än spänd, för läget var ju tacksamt: Detta var bara den första av tre chanser att avgöra serien. Dessutom hade Sirius sett ut som ett bättre och tryggare fotbollslag än Halmstad hela säsongen, och ändå var det hemmalaget som hade pressen på sig – innan säsongen hade det ju setts som givet att de skulle studsa tillbaka till Allsvenskan.

De positiva känslorna följde med till Örjans Vall där vi möttes upp av två heltaggade och fulltankade busslaster av blåsvarta supportrar. Och även på läktaren kändes skillnaden i energi mellan de två lägren: På hemmaläktaren kändes det avslaget och lite uppgivet, medan det på kortsidan var fullt blås, och alla 100+ tillresta Siriusvänner klämde ifrån tårna i ramsor och sånger. På planen såg det ut som det ofta gjorde när Sirius spelade boll 2016: Kontrollerat och bestämt. Det började dock med ett visst Halmstadsövertag, och den livsfarlige Superettankungen Fredrik Olsson skrämde hela norra kortsidan när han kom fri mot Siriusmålet, men Lukas hann ned och räddade. Långsamt, långsamt, började dock Sirius sätta Halmstad under press; Kinkan och Ian tog sig runt på kanterna och slog in bollar med potential att bli farliga. Brände till gjorde det dock bara en gång då Kim prickade ribban (vilket gav otrevliga minnen av en annan träträff från Kim fyra år tidigare), annars stannade det vid ett antal halvfarliga hörnor.

Men i andra var det dags att anfalla mot den blåsvarta läktaren, och vi behövde inte vänta mer än ett par minuter innan det hände – hade det varit bandy hade alla fortfarande stått kvar i baren. När laget ställde upp för en hörna fick jag någon sorts ingivelse som jag aldrig fått vare sig förr eller senare: ”Det är nu det händer”, tänkte jag, och började redan nu smyga ned mot räcket. Kim slog vänsterhörnan i rak linje in mot målområdet, Ante B utnyttjade sitt häng och skarvade vidare, och på bortre stolpen kom Bergman löpande, han bromsade in, bollen mötte hans huvud, och så knoppade han in målet som skulle ta oss till allsvenskan. Det firades ohämmat men kort på läktaren, för det stod ju fortfarande 45 minuter mellan oss och allsvenskan. Men för mig var situationen inte längre så dödligt nervös, för det kändes att vi skulle klara av det här. Spelarna på planen såg så fina och säkra ut när man försvarade sin uddamålsledning; Halmstad kom aldrig närmare i sin kvitteringsjakt än ett antal ofarliga inlägg och hörnor, och det var istället Siriuskontringarna som blev farligast – som när en inhoppande Super-Dragan kom helt ren mot Halmstadmålet, men Stojan Lukic lyckades parera. Klockan nådde 90 minuter, och när fjärdedomaren höll upp en stoppitsch tajm-skylt med siffran ”6” på höll nog de flesta Siriussupportrar på att gå sönder – men själv kände jag mig märkvärdigt lugn. Sex minuter? Vi kunde fan spela en halvlek till utan att släppa in något mål. Så säkert och tryggt kändes det. Normalt sett skulle jag förstås ha straffats för ett sådant övermod, men det här var inte en vanlig dag – det här var dagen Sirius återvände till Allsvenskan efter 42 år.

Så det var bar övis och kramar och tårar på Örjans Valls bortaläktare. Det var fejkade löpsedlar och specialtryckta t-shirts, det var Loves hyllningsflagga till sin svärfar, och det var Ola Hellkvist, precis, precis överallt. Och, åtminstone hos mig, var det minnen från förr: Fiaskot i Visby, kvalet i Bollstanäs, rånet mot Östersund, konkurshot och hån från ESK’are. Det var hit jag hade längtat under alla dessa svarta dagar när supporterskapet bara hade varit ett kors att bära. Och när jag i sällskap med fraktionerna från Malmö och Göteborg vandrade genom ett folktomt Halmstad, och vi kastade Siriusramsor över Nissans svarta vatten mellan varandra kändes det mer värt allting än någonsin tidigare.

 

Mån 31 okt: Sirius-Frej 1-1 (0-0), Studenternas

0-1 (48) Johannes Gustafsson, 1-1 (94) Moses Ogbu. Domare: Jim Petersson, Motala. Publik: 5258.

Att defilera genom slutomgångarna i en serie när målet redan är uppnått är ett sällsynt privilegium. Men här kunde vi spela av de sista två matcherna, och hylla laget och oss själva som de värdiga allsvenskar vi var. Och denna match var dessutom vårt farväl till Studan som vi kände den, då den skulle börja rivas till nästa säsong, och först att offras skulle bli den gamla träläktaren på västra sidan – Västra sidans födelseplats och spirituella hem.

Blåsvarts, skulle det visa sig, sista Superettanmatch på hemmaplan på åtminstone nio säsonger blev ingen sprudlande historia. Sirius förde matchen helt och hållet mot ett Frej som inte hade mycket av offensiva ambitioner. Blåsvart var lite sega i benen, men skapade ändå ett par givna chanser: Super-Dragan fick ett friläge i inledningen av matchen (innan han tvingades halta av planen med ett skadat knä), och Moses ordnade en straff som Kim peggade upp – och missade. Till andra halvlek hade ett stort gäng av oss äldre från klacken tågat över till västra träläktaren, varifrån vi kunde köra växelramsor mot Sektion A – det blev ett härligt ös, och det var fint att känna de västra träplankorna mot skosulorna igen. På planen gjorde blåsvart dock en mindre bra halvlek, anfallsförsöken bet sämre, och Frej störde högre och förstörde uppspelen, och tilläts komma i fler kontringsförsök. När Sirius väl kom till avslut gick de allt som oftast utanför målramen, och det hela såg ut att sluta mållöst. Men så, i matchens sista stoppitsch tajm-minut, fick Sirius en hörna, och Moses lyckades skarva in vinstmålet.

Trodde jag i alla fall, men när jag segerjublat klart och lämnade läktaren såg jag den matchtavla som dolts bakom västra läktarens TV-torn: 1-1 stod det på den. Det visade sig att Frej hade passat på att nicka in en hörna precis i inledningen av andra, medan jag befann mig mitt i förflyttningen mot västra läktaren. Jag hade ingenting märkt, så nu hade jag stått och segerfirat på läktaren som en pajas utan koll, när jag egentligen bara borde ha kvitteringsfirat. Pinsamt – men förhoppningsvis syntes det ingen större skillnad.

 

Lör 5 nov: Dalkurd-Sirius 2-1 (0-1), Domnarvsvallen

0-1 (35) Niklas Busch Thor, 1-1 (56) Omar Jagne, 2-1 (66) Jagne. Domare: Nermin Cisic, Värnamo. Publik: 375.

Man hade hoppats att Sirius nyfunna avsky för Dalkurd skulle vara tändvätska i den ganska betydelselösa sista omgången. Vid sidan om prestigen stod även kampen om seriesegern och prispengen på en halv miljon på spel – AFC hade chansen att gå om på sluttampen om man tog igen tre poäng och fyra mål. Men det blev en riktigt avslagen historia i iskyla och ettrig snö inför minimal publik, där blåsvart var allt annat än tända. Sirius hade ett avslut på mål, och det gick in: Efter en dryg halvtimme nickade Ante B ned ett inlägg mot NBT, som sköt in 0-1 via en dalkurdare. Efter målet tog dock hemmalaget över, och med dubbla mål av Omar Jagne tog man sedan också hem segern: Kvitteringen kom på hörna, och segermålet på ett friläge framspelad av Rawez Lawan. En blåsvart slutforcering kom, men resulterade i intet, och så slöt Sirius denna historiska säsong med en förlust mot vad som framstod som vårt största framtidshot. Det var dock ingen som surade alltför mycket över det – AFC vann faktiskt med två mål i samma omgång, men Sirius höll därmed undan med ett ynka plusmål till godo, och kunde därmed titulera sig superettanmästare 2016.

 

Sirius	30	18	7	5	54-23	61
AFC United	30	18	7	5	50-20	61
Halmstad	30	16	6	8	43-28	54
Dalkurd	30	14	11	5	41-24	53
Varberg	30	14	6	10	33-37	48
Åtvidaberg	30	13	5	12	53-53	44
Trelleborg	30	10	10	10	39-35	40
GAIS	30	9	12	9	45-36	39
Örgryte	30	11	6	13	42-44	39
Frej	30	9	11	10	38-42	38
Värnamo	30	8	11	11	35-40	35
Degerfors	30	8	9	13	34-54	33
Syrianska	30	7	11	12	26-37	32
Assyriska	30	6	10	14	36-47	28
Ljungskile	30	6	8	16	34-48	26
Ängelholm	30	4	8	18	22-57	20

 

Skytteligan

Super-Dragan 14, Ante B 10, Ian 7, Bergman 4, CG 3, Jander 3, Moses 3, Alex Nilsson 2, Marpan 2, Kim Skoglund 2, Hopkins 1, Kinkan 1, OP 1, NBT 1.

Super-Dragan gjorde jobbet och tog hem skytteligan  med god marginal, främst tack vare en supersvit under sommaren. Även Ante B levererade när han nu var tillbaka på allvar efter knäskadorna. Men det allra viktigaste målet – det var förstås unge Jakob Bergmans mål på Örjans Vall.

 

Summering

Vi gick upp i Allsvenskan efter 42 år utanför – vad mer behöver sägas? Kanske ingenting egentligen, men syftet med dessa texter är ju att försöka förstå, förklara och sammanfatta varför saker går som de gör. Så OK, ett försök till analys ska man väl ändå göra.

Västras främste fotbollsanalytiker, journalisten Jonatan Pinheiro Diamant, hävdar ju att det kvalförlorande Sirius 2015 egentligen var ett bättre lag än det seriesegrande Sirius 2016 – och det är nog alldeles korrekt. För de namn som försvann under vintern; Stefan Silva, Moses, kapten Calle och framförallt den korsbandsskadade Ante E, kan man ju inte påstå att vi ersatte särskilt framgångsrikt. Visst, Super-Dragan i all ära, och Moses kom tillbaka om än inte i samma form – men namn för namn var vi klart svagare. Men Sirius 2016 var ett lag som kanske inte glänste, men som spelade smartare och kyligare. Försvarsspelet var mer solidariskt över hela banan, och trots en tunnare backlinje och ett hattande mellan målvakterna, släppte blåsvart in färre mål. Och även om Kim-Tolle inte lyckades värva in ersättare för alla förlorade spelare så hittade man svaren internt: Kinkan fick ta Ante E’s roll som tia och fyllde skorna utan problem, den sedan tidigare uträknade Ian var fantastisk på vänsterkanten, och CG blommade ut i sin nyerövrade roll som mittfältsankare. Det blev, i motsats till poängvaskandets 2015, ett lag som vann de matcher de skulle vinna, och kanske även en del matcher de inte borde ha vunnit.

Och hur gick det med de lömska Dalkurd som hade försökt förstöra festen? Jo, de meddelade i december att de skulle spela kvar i Borlänge i alla fall över 2017, ”och får vi de förutsättningar vi behöver så finns det ingen anledning att flytta”. Nu misstänkte de flesta ändå att flytten nog skulle bli av förr eller senare, och det fanns gott om material att oroa sig över för den som ville: Förutom Dalkurdhotet så kunde vi bekymra oss över ekonomin: Vi var en ekonomisk dvärg jämfört med lagen vi skulle slåss mot i allsvenskan, och dessutom en stympad dvärg då vi skulle behöva klara oss utan vår största finansiär: Ågerups USAB. Vi kunde också bekymra oss över hur det skulle gå att spela på en byggarbetsplats de kommande tre åren. Och så kunde vi bekymra oss över att fotbollssverige började få upp ögonen för våra tränare, och nu ryckte Hammarby återigen i Kim Bergstrand, som visserligen stod under kontrakt men som ändå inte ville lämna helt solklara besked om sin framtid.

Men vad fan. Det här var inte en tid för att oja sig. Det här var en tid för att njuta och glädjas. Vi skulle få chansen på den stora scenen efter alla år i buskisdivisonerna. Kanske skulle vi glänsa och imponera på alla. Eller, kanske troligare, skulle vi göra bort oss och bli hånade och utskrattade. Men just nu, senhösten 2016, spelade det ingen roll. Sirius hade alltid varit på riktigt för mig – men nu skulle Sirius, åtminstone under 2017, vara på riktigt för hela fotbollssverige.

 

Profilen

Hej Jakob Bergman, hur var det att spela i Sirius 2016?

Det var förstås en bra tid, det var utvecklande och väldigt roligt. Jag kom ju från ingenting i princip, hade kommit hem efter några år i Göteborgs ungdomstrupper. Men jag kom in i ett bra lag med bra tränare och en glasklar målsättning, och allt blev precis så bra som vi ville.

Vad betyder målet du gjorde på Örjans Vall för dig?

Det var såklart en upplevelse. Men det är ju en lagsport, och alla andra mål och matcher fram till avgörandet i Halmstad var minst lika viktiga. Men jag råkade vara på rätt plats i rätt tid, och många minns ju det än idag. Jag minns att vi hade fått en hörna strax innan som också var nära, och jag tror att den vi gjorde mål på var någon sorts variant. Ante var så otroligt spänstig, han skarvade bollen, jag kommer… och sen är det bara svart. Men jag hoppade väl över staketet och firade, och sedan var det bara att lägga sig på försvar resten av halvleken.

Betydde det något extra för dig som Siriusprodukt att spela upp klubben?

Det betydde kanske lite extra för klubben när det började komma upp spelare från akademin, den var ju färsk, och sprutade kanske inte ur sig talanger. Och för mig var det såklart kul att varit med ända från start, till att vara med och spela upp klubben. Jag växte upp ute i Knivsta, men Sirius hade alltid haft betydelse för mig, min pappa (Lennart ”Lelle” Bergman) spelade bandy för klubben, och det var givet att det var Sirius man skulle gå till om man ville satsa.

Vad hände sedan i Allsvenskan?

Det blev förstås andra förutsättningar för klubben, och det blev tuffare att konkurrera, men det var kul att prova på. Jag tror jag fick spela tre matcher från start 2017, och hoppade in i ytterligare tre. Det var tufft som sagt, men ändå – en liten dröm som gick i uppfyllelse var det allt. Sedan blev det utlåning till Nyköping, och säsongen efter lämnade jag för Varberg i Superettan. Det blev bra på många sätt, jag var långt hemifrån och fick erfarenhet att stå på egna ben.

Vad hade du för ambitioner med fotbollen?

Jag gick till Umeå och spelade med dem i Superettan 2020. Det var väl den sista seriösa satsningen kan man säga. Sedan återvände jag till Nyköping 2021 för att spela i tvåan, jag hade varit där i två vändor tidigare, jag kände staden och hade börjat få ett nätverk där. Så jag la undan de större ambitionerna med fotbollen där, istället blev det en bra helhet med jobb och fotboll på en OK nivå. Det blev tre säsonger där med Bissarna, sedan la jag av efter 2023 – jag hade gjort allt, rest land och rike runt, och det kostar mycket tid och kraft att spela fotboll även på den nivån.

Hur upplevde du Sirius akademi på 10-talet? Tror du det är skillnad idag?

Det är alltid svårt när man ska göra något nytt, folk kommer alltid med åsikter. Och det tar tid att få till något bra, men nu ser vi frukten av det klubben byggde på 10-talet. Det är bara att kolla på hur många som tagit klivet från akademin idag, i Sirius och på andra håll – det finns ju ett gäng i Sandviken t.ex. När jag var i akademin var det förstås inte lika utvecklat, och jag såg skillnaden i Göteborg där vi hade Kamratgården med perfekta förutsättningar. Hade jag varit tio år yngre hade jag kanske också blivit utlandsproffs, eller det vill man inbilla sig själv i alla fall, haha.

Vad gör du idag?

Idag jobbar jag som alla andra, på bank med ekonomi och finans, och det är spännande och utmanande på sitt sätt. I fotbollen håller jag igång med Oxelösunds IK i division 5. Man får se vad framtiden bjuder på när det gäller fotbollen, kanske vill man någon gång i framtiden föra vidare sina erfarenheter.

Hur är din relation till Sirius?

Jag försöker se alla matcher jag kan, och håller alla tummar för dem, och det är kul att följa framstegen säsong för säsong. Men jag har faktiskt aldrig varit på nya Studan, förutom när vi mötte Dalkurd med Umeå, men då var det pandemi och ingen publik. Det är kanske läge att åka dit i år – eller kanske nästa säsong när det är 10-årsjubileum för det där målet på Örjans vall.