Fem år med Västra Sidan

Hursomhelst, 1996 hade varit ett mycket bra fotbollsår med EM i England och dom stora ligorna i Europa var mycket välspelade. Men en sak som verkade intressera dom flesta av mina kompisar mer än fotbollspelarnas skicklighet var fansens otroliga passion för sporten. Inspirerad av band som Cockney Rejects och filmer som I.D. började jag prata med Danne en lördagseftermiddag framför Tipslördag. Jag började prata om hur fantastiskt det var i andra länder där alla lag i alla divisioner har supportrar som sjunger och åker på bortamatcher. Det kändes ganska avlägset med hängivna supportrar i division 2 just då, men saker förändras. Vi pratade vidare i alla fall och jag nämnde en sak för honom jag hade tänkt på. “Vi borde stödja vårt lokala lag”. Vi satt sen ett tag och jämförde våra Siriusminnen. Ingen av oss hade varit och tittat på Sirius på några år, men vi var snabbt överens om att det skulle bli ändring på det så fort fotbollssäsongen kom i gång.Jag och Danne gick på ett par bandymatcher för att insupa lite Siriusatmosfär. Sirius fick stryk av Bollnäs med typ 11-2 och publiken på Studan var inte den roligaste. Ändå lät vi oss inte bli knäckta för det. Det var ju när fotbollen kom igång som Sirius skulle få en riktig klack, det var vi överens om nu. Vi hade t.o.m. kommit fram till arbetsnamnet “West Side Sirius Firm” vid det här laget eftersom dom flesta i vår umgängeskrets bodde på den västra sidan av stan.

Nu gällde det att få med sig kompisarna också, för en klack på två personer är inte mycket till klack. Det här visade sig vara lätt, och vårar projekt väckte positiva reaktioner hos alla polare vi snackade med. I värsta fall kunde man locka med sprit och fest och en möjlighet till lite allmän vardaglig anarki. Ja dom flesta som inte verkade så intresserade gick faktiskt att övertala på ett eller annat sätt. Sånger började ta form också. Den första vill jag minnas var “När Sirius marscherar in”. Vi bestämde oss för att den skitiga replokalen i Ekebybruk vi kallade för “Lepran” skulle bli vår lokal. Där skulle vi dricka vår O’boygrogg före och efter matcherna och där skulle vi fira järnet om Sirius skulle ta sig tillbaka till division 1. Sirius hade ju som bekant åkt ur dåvarande div 1 norra året innan.

Då “WSSF” inte lyckades ta sig till Älvsjö i den första omgången av säsongen börjar historien om Sveriges snyggaste klack hemma på Studenternas i andra omgången mot rödvästarna från Sandviken. Vi var få då, det måste erkännas. Vi var typ tio personer, hade ungefär fyra ramsor, kom för sent för att se Sirius första mål för säsongen och hade druckit lite för mycket. En sak som däremot verkligen gav en knuff i rätt riktning var dom Sandvikenbor som hade tagit sig till Uppsala för att se sitt lag spela. Det var självklart inspirerande att se att det fanns fler “riktiga supportrar” i vår serie. Jag kände direkt att jag inte tänkte vara sämre än nån från Sandviken. Jag tänkte ge Sirius mitt stöd på alla sätt och precis som dom åka runt landet för att följa mitt favoritlag. Det var inte så att dom var många eller lät mycket men när jag såg deras rödvita halsdukar i kontrast till våra blåsvarta förstod jag ytterligare en liten bit om klubbtillhörighet.

Resten av säsongen innehåller fyra matcher som bör tas upp då dom är viktiga för Västra Sidans utveckling. Vi kan ju börja med den klassiska kräftskivematchen mot Delsbo IF. Sirius har spelat bra i sina sex första matcher och stämningen hos “WSSF” är fantastiskt glad när vi bestämmer oss för att dagen till ära ha kräftskiva på huvudläktarn. Sirius vinner med 5-1 och glädjen är enorm bland oss tappra. Jag har hört att delar av skåpredaktionen som idag är givna på västra sidan för allra första gången tänkte “det är fart på ungdomarna” och kände sig för första gången lockade att också ställa sig och väsnas tillsammans med oss. Detta fick dock vänta då dom olika fraktionerna av Siriusfans på studenternas var fyllda av viss skepsism mot varann. Nånting som direkt märktes då man läste i gästboken på Sirius på den tiden enda hemsida, gjord av samma personer som gör skåpet idag. Människor som idag är goda vänner hade lite svårt att förstå varandra och det tog ett tag att ena våra röster.

Det blev inte direkt bättre efter nästa match jag tänkte ta upp. Det börjar dra ihop sig mot slutet på en fantastisk säsong där Sirius och SIF ser ut att göra upp om seriesegern. “WSSF” tar sig ut på landet för att se säsongens andra upplandsderby mot Gimo. Derby verkar för ganska många betyda att det ska drickas ungefär dubbelt så mycket alkohol som vid en annan match. Visst låter det dumt, men försök att berätta det för ett trettiotal 17-åringar som är på väg till Gimo för ytterligare tre säkra poäng. Men det blir inte riktigt som man tänkt sig alltid och när Gimo gjorde sitt 2-0 mål blev det stökigt på ett sätt som vi tack och lov aldrig behöver oroa oss för igen. Flaskor slängdes in och folk betedde sig riktigt illa. Det här skapade debatt i dom egna leden och vi var alla överens om att nåt sånt här aldrig skulle hända igen.

Nästa klassiska match är seriefinalen borta mot Sandviken i näst sista omgången. Den här gången hade vi återigen lyckats få med oss ordentligt med folk till en bortamatch och dessutom ordnat egen buss tack vare Joel. Matchen slutade 3-3 och Henke var som vanligt lysande.

I sista omgången hemma mot Älvsjö säkrade vi seriesegern efter att Johan Tesséus gjort sin sista balja för klubben. Vild glädje utbryter på Studenternas när slutsignalen går och spelare och fans dansar och sjunger tillsammans på planen. Ja då var vi i division 1 norra då med ett riktigt bra lag också faktiskt.

Det här året ser studenternas lite annorlunda ut. Dom fans som kallas för West Side Sirius Firm finns nu på den traditionella bortaläktaren eftersom hövdingarna bestämde sig för att ta mer betalt av dom som vill titta på boll från huvudläktaren. Matcherna vi minns är förstås 4-2-vinsterna över Djurgården och Degerfors hemma på Studenternas. Det märktes redan nu det andra året att klacken växte och blev större och även fick göra sig hörd i media för första gången. TV4 Uppland ville nämligen göra ett reportage om Siriusklacken och filmade flitigt den västra sidan då vi en av årets sista hemmamatcher mötte GIF Sundsvall. Fast det var bara det att reportaget blev fiasko då visade sig handla till 90% om klackens språkbruk, 10% vad nån gubbe tyckte om vissa fula ord och 0% om vårat oerhörda engagemang och kärlek för laget. Ett stort bakslag då vi hela säsongen hade jobbat för att fler skulle komma och ställa sig hos oss på Västra Sidan. Ett arbete vi lyckades bra med och det kom hela tiden nya ansikten. Att på det här sättet försöka sätta pinnar i hjulen för oss visade dock sig vara lönlöst.

Vår första säsong på Västra Sidan blev lyckad på många sätt. Det var den här säsongen vi lyckades ena dom olika fraktionerna. Viktigast var förstås att vi kom i kontakt med bandysupportrarna i VIP Västra och ett lönsamt samarbete med dom kunde inledas. Det var också den här säsongen som Västra Sidan började användas som namn på klacken. Sirius lyckades med god marginal klara sig kvar i division1 norra och vi anade alla ljusare tider.

Innan division 1-säsongen 1999 startade spelade Sirius en för Siriussupportrar klassisk match i svenska cupen mot Hammarby. Sirius var hemmalag på Stadshagens grus en kylig marsmorgon. Klubben ordnade två bussar att köra blåsvartingar i och det gjorde dom rätt i, för på Stadshagens IP var det inte Bajen Fans som hördes mest utan dom tillresta Uppsalaborna. Att sjunga ut Bajen gav mersmak och att klubben dessutom äntligen gjorde nåt för fansen betydde mycket. 1999 började ett seriöst samarbete mellan supporterklubben och supportrarna ta form, nånting som ironiskt nog inte hade skett tidigare. Detta tack vare en något besynnerlig person vid namn Thomas Karlsson som blev invald i supporterklubbstyrelsen. Jag minns att vi blev kontaktade för några möten på kansliet. Där var bland annat den här Thomas Karlsson som hade fantastiska visioner om fallskärmshoppare och tusentals ballonger. Han hade också visioner om att locka fler folk till klacken, organiserade bortaresor och att supportrarna skulle ha nåt att säga till om. Nu hände ju inte alla dessa saker som togs upp under mötena på kansliet. Organiserade resor till bortamatcherna blev det, så mycket kan jag säga. Till nästan varenda bortamatch gick det en buss från svandammen. Detta var inte bara positivt för oss redan inbitna, utan också för alla nya som snabbt och enkelt kom in i klacken.

Ytterligare två saker var värda att kommentera inför säsongen. Dom så självklara blåsvarta ränderna kom tillbaka, om det berodde på Västra Sidans tjat vet jag inte. Men då det hade varit en så viktig fråga för många var glädjen stor. Nu får vi se till att ränderna aldrig går ur. Den andra viktiga detaljen inför 1999 års seriespel var att ärkefienden Enköpings SK nu gjorde oss sällskap. Det var det sista året det fanns en div 1 norra och en div 1 södra. Detta gjorde att sju av lagen i varje serie skulle finnas i div 2 nästa år för att lämna kvar eliten så att säga. Men trots Sirius fina insats året innan var vi helt plötsligt en klubb med stora idrottsliga bekymmer. Vad hjälpte det att vi åkte land och rike runt och hejade när klubben gjorde saker som att sälja Fredrik Sundfors utan att hitta en fullgod ersättare. Eller ännu värre spela med Stefan Olsson ensam på topp. Inte för att han var en dålig spelare, men uppställningen gynnade varken honom eller Sirius.

Västra Sidan fick i alla fall ordentlig uppbackning nu och vi började få mycket utrymme i lokaltidningen. När vi mötte AIK i svenska cupen skrev UNT en artikel enbart om oss. Även “Fotboll Extra” bjöd på en skön notis med rubriken Forza Sirius, där vår dåvarande tränare Kjell Jonevret beskrev oss som övervintrade punkrockare som ynglat av sig. TV4 Uppland gjorde flera försök att få tillbaka Västra Sidans förtroende. Efter flera misslyckade försök att få prata med supportrar runt arenan verkade TV4 ge upp. Men inför derbyt mot ESK hemma på Studan fick dom i allafall ett nytt reportage som dom inte klantade till. Ett derby som vi dessutom vann och får stå som säsongens absoluta höjdpunkt. Låga punkter fanns det riktigt många det här året och det slutade inte bättre än att Sirius till slut åkte ur.

Division 2 igen då och många ansikten försvann från Studenternas. Inte bara i form av spelare. Publiken minskade och t.o.m. delar av Västra Sidan försvann. Medgångssupportrar bah! Alla ni som har fortsatt att med samma intensitet som tidigare stödja IK Sirius sedan vi åkte ur div 1 är föredömen och så jävla äkta supportrar man kan bli! Det är tack vare oss äkta supportrar som det finns en fantastisk klack på Studenternas idag. Utan oss hade Västra Sidan inte varit någonting annat än ett Högra Stå, ett skämt som hade varat några matcher fram till lagets nästa förlust.

Hursomhelst var förra året i tvåan helt ok. Mycket tack vare Vepes uppflyttning. Det första derbyt någonsin mot grabbarna från Luthagen kunde inte ha blivit bättre på nåt sätt trots att vi bara fick oavgjort. Västra Sidan exploderade när Sirius slog in kvitteringsmålet. Det var härligt att se Vindhemspojkarna sakta vandra ut från planen med sänkta huvuden. Någon VP-spelare sa dan efter att det kändes som att ramla ur serien. Vackert!

Thomas Karlsson var försvunnen och därigenom var även väldigt mycket kontakt med klubben borta. Men det har gått rätt bra på egen hand, förutom bortaresorna är det inte mycket jag saknar från supporterklubbens glansdagar. Vi är Västra Sidan och vi behöver inte fika på kansliet för att fortsätta växa i antal och sjunga högt för vårt Sirius. Det blev en tredjeplats den säsongen, något under förväntan men vi var i alla fall ett topplag. Hade vi inte varit det hade det väl bara varit vi fanatiker som hade varit kvar. Men man vet ju aldrig, faktum är att hur det än har gått sportsligt så har klacken ju faktiskt ökat i det stora hela. Vi har kommit till den säsongen som ännu inte är färdigspelad. Om några dagar spelar Sirius en otroligt viktig match borta mot Visby. Vi kan greja seriesegern av egen kraft och därigenom få kvala till Superettan. Det har alltså inte hänt så mycket rent idrottsligt under dom här åren. Precis som säsongen då allt startade är vi på väg upp från div 2 men nu med en stor klack som bara kommer fortsätta att växa. Vi har lagt en grund som gör det här bygget orubbligt.

/Jens (011003)