<div class="inledning">
<h3>Jens har i sin tidigare krönika gjort en jätteinsats för Västra Sidans historieskrivning, men det finns fortfarande några hål att fylla. Det gäller den del av VSS som började sin bana ett stenkast söderut, närmare bestämt på Studans bandyplan. Det är den historien jag tänker berätta här.</h3>
</div>
<div>Utan att ta äran av WSSF att ha startat den första egentliga Siriusklacken så finns kanske ett litet, litet frö till VSS att finna längre tillbaka i tiden. Våren -95 spelar Sirius U18-lag SM-final på Studan där man ska möta Vetlanda. Själv vet jag knappt vad bandy är för någonting, men jag har två kamrater i laget (Mats Lindgren, nu i VP, och Henke Magnusson) och det verkar vara ett bra tillfälle att festa. Så på Studenternas västra läktare samlas ett stort kompisgäng för att försöka heja fram grabbarna till seger, och ska erkännas, till en viss del för att kröka. I laget finns, förutom de ovan nämnda, kända namn som Lindström, Hjelmstedt, Henke Johansson, Kyller och inte minst allas vår Jocke Persson. Matchen minns jag nästan ingenting av, kanske hade det lite med alkoholen att göra, men framförallt: det var första gången jag såg bandy och jag begrep knappt vad som hände. Torsk blev det i alla fall och en läktarskandal i miniformat när en överförfriskad person ur &#8220;klacken&#8221; i ilska kastade in sina handskar på isen efter slutsignalen.Året därefter var det dags igen, finalmotståndarna hette den här gången VSK. Samma gäng fanns på läktaren igen, den här gången hade vi gjort en banderoll med texten &#8220;Ribba in&#8221; tillägnad Mats Lindgren. Några hejarramsor av det okonventionella slaget fanns också, såsom &#8220;Mazda 323&#8221;, &#8220;Snus till Lindgren&#8221; och &#8220;Bandymördare&#8221;. I VSK fanns också en stackars spelare som hette Gejbert som fick utstå en del ovett. Den här gången gick det bättre, Sirius vann med 6-3, och stor segerhjälte var Lindström. Det gick också bättre för mig personligen, jag förstod vilken ädel sport bandy är och blev sugen på mer.
Sirius hade blivit nedflyttade säsongen 95/96 så det var division 1-bandy som gällde. Inte illa det i och för sig, Sirius vann nästan varenda match. Vi pratade en del under säsongen om att starta en riktig klack. StabbyRikard sydde två stycken fina flaggor, men vi visste inte riktigt hur man skulle börja, så det kom aldrig till skott. Sirius tog sig till kval till Allsvenskan där man mötte Kalix/Nyborg, Bollnäs och Broberg, och där de två första lagen blev uppflyttade. Här räckte inte Sirius riktigt till, och man blev totalt utskåpade av Bollnäs på Studan med 2-12, f.ö. enda gången jag lämnat Studan innan slutsignalen. Vad man minns ifrån denna match är annars Bollnäs Flames som hade fyllt åtta bussar till Uppsala. Jag måste erkänna att detta verkligen imponerade på mig, denna klackuppvisning var en oerhörd kontrast till det på den här tiden så tysta och tomma Studan.
Fotbollssäsongen -97 kom, och på läktarna dök det plötsligt upp ett gäng som verkade förekommit oss i våra klackfunderingar. Detta var West Side Sirius Firm. Vi var väl lite för skraja och blyga för att nappa på det där till en början även om jag faktiskt stod med dem under en misslyckad match mot Plavi Team. När så nästa bandysäsong började stod vi där på västra läktaren igen. Vi var ungefär sju personer, jag minns att det var jag, Tysken, StabbyRikard, Henke Magnusson (som flyttat upp på läktaren), Limpan med flickvän och möjligtvis också Olle. Sirius hade vunnit bortapremiären, hemmapremiären var mot Huddinge och Sirius vann med 13-1 efter bl.a. åtta mål av &#8220;Lövet&#8221;. Vi stod och hejade och viftade med vår flagga och sjöng någon enstaka ramsa, men att vi just bildat en klack fattade vi inte förrän laget kom och tackade oss efter matchen.
Namnfrågan avklarades snabbt, på läktaren där vi stod hängde en kvarglömd skylt från bandyfinalen med texten &#8220;VIP Västra&#8221;. Det fick duga. Klacken växte till en början mycket långsamt. Ungefär fem matcher in på säsongen kom ett litet genombrott när två snubbar kom över från östra läktaren och frågade om de fick stå och skrika med oss. Den ene hette Mikko och alla som någon gång stått med VSS vet vad det innebär. Mikko gjorde sig känd för två saker, dels att han skrek högre än alla andra tillsammans och dels att han alltid bjöd på pepparkakor vilket förärade honom smeknamnet &#8220;Pepparkaka&#8221;.
Ramsorna från den här tiden kommer jag inte ihåg så värst många, jag minns iallafall &#8220;Bandyfest på Studan &#8211; hem och knulla frugan&#8221;, &#8220;Peter Engstrand är våran brandsoldat&#8221;, &#8220;Bäst i stan, kung på plan, bra som fan &#8211; Totta Sköld!&#8221;, &#8220;Sirius till Allsvenskan&#8221; samt &#8220;Dadadadadada &#8211; öööö&#8221;, de flesta signerade &#8220;Tysken&#8221;. Minns någon flera ramsor får ni gärna höra av er.
Ett annat minne från säsongen 97/98 är våra duster med den bryske ordningsvakten &#8220;Krullet&#8221;. Krullet förbjöd oss att komma in på Studan med flaggorna eftersom de satt på träpinnar, och sådana fick man tydligen inte ha. Vi blev tvungna att bege oss ut på natten och sno snöröjningsmarkörer istället. Säsongen gick som på räls, Sirius krossade motståndare efter motståndare främst tack vare den s.k Siriuskvarten mellan 60:de och 75:te minuten då man sprutade in mål.
Efter bara en förlust i grundserien och idel vinster i fortsättningsserien blev det så en direkt avgörande match på Studan mot Broberg, som också vunnit alla matcher i play-off. Detta skulle bli mitt livs kanske mest positiva idrottsupplevelse, det var knökfullt på VIP Västra, det var strålande solsken och det var en komfortabel vinst med 9-3. Frågan är om det någonsin är möjligt att uppleva en sådan naiv och okomplicerad glädje igen, eller om de senare årens motgångar gjort en alltför cynisk.
Därefter kom fotbollssäsongen -98. Som Jens antydde fanns det vid den här tiden en del interna motsättningar i supporterleden, det fanns en viss skepticism &#8220;hippies&#8221; och &#8220;punkare&#8221; emellan. Under säsongen -98 kunde dock motsättningarna överbryggas när Mikko, jag och de andra bandyvännerna under matchen mot Degerfors bestämde oss för att sluta upp med fotbollsfansen. Resultatet blev oerhört lyckat och jag vill gärna se detta som den viktigaste milstolpen i VSS:s historia. En annan sak som inte var sig riktigt lik på den här tiden var klubbens inställning till oss supportrar, förutom att de skickade Krullet på oss stal de även en Jolly Roger-flagga med förklaringen att Sirius inte fick bli förknippat med&#8230;ja vadå? Pirater kanske? Detta är ju också något som kraftigt förbättrats de senare åren.
En rolig grej när man skriver om sånt här är när man tänker tillbaka på de första minnena av numera välkända västringar, mitt första minne av Skåpredaktören JS är från en blöt fredagsmatch mot Vetlanda 98/99 när han något berusat men mycket försynt kom fram till mig och undrade om det &#8220;är OK om vi gamlingar står tillsammans och sjunger med er ungdomar&#8221;. Vad man förhoppningsvis kan utläsa av min och Jens historia är vad som skiljer VSS från de flesta andra &#8220;nya&#8221; klackar. VSS är inte &#8220;bildad&#8221; av någon, VSS har snarare långsamt växt fram, ungefär som mögel. En mögelfläck bildades på fotbollsläktaren och en bildades på bandyläktaren och så småningom växte de ihop till en stor fläck. Förhoppningsvis forsätter den att växa så att den en dag tar över hela Studan. Detta är ett bevis på vilket starkt engagemang och kärlek som finns i VSS och vad som gör oss till världens tuffaste klack.
/Brukarn (011106)
</div>

VIP Västra - hur allt började

<div class="inledning">
<h3>Innan dagens seriefinal kan det vara på sin plats att minnas en annan seriefinal som inte slutade så väl. Då räckte inte 0-0 tyvärr&#8230;</h3>
Jahaja&#8230; då var man tillbaks till vardagen igen. Har fått lite tröstande ord av arbetskamrater som visste vilken resa jag skulle göra i helgen. Skönt att inte ha en massa dryga människor på jobbet en dag som denna.
Allt kändes så bra i fredags. Jag blev upplockad i Stockholm, och bil- och båtresan (Riksväg 73, &#8220;Dödens Väg&#8221; till Nynäshamn och M/S Visby) präglades av gott humör och lite partajande. Som gamling i gänget (jag, Joel, John, Danne och Jens) var jag dock tvungen att gå och lägga mig, medan ungdomarna busade och fick skäll av Båtsman.
Efter lite vila på terminalen gick vi in mot stan och käkade skräpmat och köpte bärs och Kir (såklart!). Sedan hittade vi en perfekt bortasupporteranläggning bakom Gutavallen. Där fanns det Fotbollsplaner och bänkar och träd och sånt. Vi hängde upp lite halsdukar på grenarna för att markera revir. Vi drack och kickade boll och var på strålande humör faktiskt. Alla var helt övertygade att det skulle gå vägen. Efter nån timme anslöt Brukarn och Olle som kom med flyget. Klockan halv två gick vi in på arenan och satte upp banderollerna och kollade på skott-träningarna och myste.
När matchen började hade man naturligtvis inte en aning om den helvetiska chock som skulle komma&#8230; Själva matchen kan jag inte säga så mycket om annat än att domaren var bra, Visby var bra och Sirius var bra. De enda detaljerna jag minns var ett riktigt otäck stolpskott (insidan) av Visby och ett ribbskott av Wikman (?). Bortabarnen var märkliga. De kom och ställde sig bredvid oss med en gulsvart flagga, men var nästan helt tysta. Nåt litet ”Rrrrr&#8230;Rensa!” härmade de. Men vi sjöng som sjutton, alla vickade för Mikko idag! Tom en specialramsa för Gotland fick vi ur oss:
Vi har seglat över havet! För att se det bästa laget! Si-Ri-Us!
I övrigt körde vi igenom hela repertoaren flera gånger om.
Pappa ringde från Jernvallen och rapporterade. Vid 0-0 respektive 1-1 kändes det bra men nervöst. Sedan var min telefon tyst länge. Jag tittade upp på resultattavlan och insåg helt plötsligt att det bara var ett par minuter kvar, plus minst fyra minuters tillägg för en omplåstring av Henke. Då ringde telefonen&#8230; Alla västringar förstod på en gång vad som hade hänt, och mycket riktigt hade min far det tunga budskapet att BP gjort 1-2. Detta hade föregåtts av ett märkligt rykte på läktaren tidigare i halvleken, att SIF ledde med 2-1. Mystiskt&#8230; Pappa ringde igen när det var slut i Sandviken och följde med i matchen via mitt refererande. Efter ett par minuters resultatlöst spel bestämde vi oss för att lägga på.
Domaren tittade på klockan och var på väg att blåsa när Sirius satte igång ett nytt anfall. Han lät det fullföljas, men sedan var det oåterkalleligt slut.
Jag stod redan nere vid räcket när signalen gick. Jag föll ihop som om någon ryckt skelettet ur kroppen på mig och tårarna kom. Jag har inte känt så sedan jag var ett litet barn. Jens kom ner till mig och vi kramades. Kjelle anslöt med tårarna rinnande och tackade snyftande för vårt stöd.
Resten av Västra Sidan satt utspridda på och bakom läktaren med hängande huvuden. Delar av laget låg gråtande utspridda på planen. En hemsk syn som jag inte önskar någon att få uppleva.
Och nu väntade oss alltså ett helt dygn i Visby&#8230; Med tunga steg sökt vi oss in till Centrum(?), och där träffade vi faktiskt Gotlands Sirius Supporters representant Niklas! Han visade sig vara någon sorts fastighetsansvarig i Visby och kunde erbjuda oss en stuga att övernatta i gratis. Efter att ha vinkat av Brukarn och Olle som skulle flyga hem, gick vi till en sportbar och kollade på England-Greklandmatchen. Skönt att få i sig en Starköl. Men hopplöst att glädja sig åt Englands och Svennis framgång&#8230; (Dagen efter i DN hade Benny Persson mage att jämföra sig själv och BP´s match med Svennis och England! Helt Otroligt! Snacka om högmod!) Istället för att sitta kvar där köpte vi två sexpack och gick till en park och spelade lite mer fotboll. Vi lyckades faktiskt ha riktigt roligt för ett tag där. Sedan gick vi till en pub som den bisarra människan Glenn hade tipsat oss om. (Glenn var en snubbe Joel och Jens träffade på terminalen på morgonen. Han har t ex alltid med sig en liten flaska bensin som han enligt egen utsago brukar stänka på folk så de blir nervösa, och inte vågar skvallra när han snattar mackor i caféet. Nu nöjde han sig med dödshot när han stoppade in några baguetter innanför jackan. ”Sägerrunåt dödarjarej!”. Sedan fick faktiskt Jens en med Skagenröra av honom.) Där var det fullt av stora killar med rakade huvuden, hela P-18 hade nämligen permis den här helgen. Tillslut orkade ingen av oss, förutom Jens, hålla det goda humöret uppe längre så vi gick därifrån. Jens stannade dock kvar med militärer och svartrockarbrudar.
Vi struntade i att ringa Niklas och bestämde oss för att sova på terminalen istället. Väl där lade vi oss att sova. Joel satt dock uppe hela natten och iakttog något märkligt: Egentligen skulle terminalen vara stängd på natten, men det satt ändå folk i biljettluckan hela natten. Det kom till och med folk och bytte av varandra!
På morgonen kände man sig lite på dekis där man låg och försökte sova mitt i morgonrusningen. Båten hem skulle gå först klockan fem på eftermiddagen, och ingen hade någon som helst lust att göra något innan dess. Hela dagen spenderades istället på terminalen, inklusive ett par kortare promenader i hamnområdet. Några lokala ungar var där och lekte hela dagen, ner och upp i rulltrapporna om och om igen!
Båtresan finns inte så mycket att säga om. Vi kollade lite på Sverigematchen, men efter som man måste byta rum när sändningen bytte kanal så gav vi upp det och satte oss på ett golv och spelade kort istället. John blev, som en liten bonus, hotad med fyllecell(!) för att han inte drog in benen när en personalkille gick förbi.
För att sammanfatta det det hela så kan man väl säga att den här resan, trots att vi hade mycket kul, helt säkert är den vidrigaste och märkligaste bortaresa någon Siriussupporter någonsin har gjort.
Tack Joel, Jens, Danne och John! Och tack Olle och Brukarn för att ni anslöt en stund.
70 (011008)
</div>

Svarta lördagen - eller 7 vågade livet

<div class="inledning">
<h3>Det händer mycket i en fotbollsklubb på fem år. Det är uppflyttningar, nerflyttningar, spelarövergångar och konkurshot. Men det jag tänkte ta upp är hur IK Sirius på fem år har fått en ordentlig klack. Det har blivit drag kring IK Sirius, men det krävdes en del jobb.</h3>
</div>
<div>Hursomhelst, 1996 hade varit ett mycket bra fotbollsår med EM i England och dom stora ligorna i Europa var mycket välspelade. Men en sak som verkade intressera dom flesta av mina kompisar mer än fotbollspelarnas skicklighet var fansens otroliga passion för sporten. Inspirerad av band som Cockney Rejects och filmer som I.D. började jag prata med Danne en lördagseftermiddag framför Tipslördag. Jag började prata om hur fantastiskt det var i andra länder där alla lag i alla divisioner har supportrar som sjunger och åker på bortamatcher. Det kändes ganska avlägset med hängivna supportrar i division 2 just då, men saker förändras. Vi pratade vidare i alla fall och jag nämnde en sak för honom jag hade tänkt på. &#8220;Vi borde stödja vårt lokala lag&#8221;. Vi satt sen ett tag och jämförde våra Siriusminnen. Ingen av oss hade varit och tittat på Sirius på några år, men vi var snabbt överens om att det skulle bli ändring på det så fort fotbollssäsongen kom i gång.Jag och Danne gick på ett par bandymatcher för att insupa lite Siriusatmosfär. Sirius fick stryk av Bollnäs med typ 11-2 och publiken på Studan var inte den roligaste. Ändå lät vi oss inte bli knäckta för det. Det var ju när fotbollen kom igång som Sirius skulle få en riktig klack, det var vi överens om nu. Vi hade t.o.m. kommit fram till arbetsnamnet &#8220;West Side Sirius Firm&#8221; vid det här laget eftersom dom flesta i vår umgängeskrets bodde på den västra sidan av stan.
Nu gällde det att få med sig kompisarna också, för en klack på två personer är inte mycket till klack. Det här visade sig vara lätt, och vårar projekt väckte positiva reaktioner hos alla polare vi snackade med. I värsta fall kunde man locka med sprit och fest och en möjlighet till lite allmän vardaglig anarki. Ja dom flesta som inte verkade så intresserade gick faktiskt att övertala på ett eller annat sätt. Sånger började ta form också. Den första vill jag minnas var &#8220;När Sirius marscherar in&#8221;. Vi bestämde oss för att den skitiga replokalen i Ekebybruk vi kallade för &#8220;Lepran&#8221; skulle bli vår lokal. Där skulle vi dricka vår O&#8217;boygrogg före och efter matcherna och där skulle vi fira järnet om Sirius skulle ta sig tillbaka till division 1. Sirius hade ju som bekant åkt ur dåvarande div 1 norra året innan.
Då &#8220;WSSF&#8221; inte lyckades ta sig till Älvsjö i den första omgången av säsongen börjar historien om Sveriges snyggaste klack hemma på Studenternas i andra omgången mot rödvästarna från Sandviken. Vi var få då, det måste erkännas. Vi var typ tio personer, hade ungefär fyra ramsor, kom för sent för att se Sirius första mål för säsongen och hade druckit lite för mycket. En sak som däremot verkligen gav en knuff i rätt riktning var dom Sandvikenbor som hade tagit sig till Uppsala för att se sitt lag spela. Det var självklart inspirerande att se att det fanns fler &#8220;riktiga supportrar&#8221; i vår serie. Jag kände direkt att jag inte tänkte vara sämre än nån från Sandviken. Jag tänkte ge Sirius mitt stöd på alla sätt och precis som dom åka runt landet för att följa mitt favoritlag. Det var inte så att dom var många eller lät mycket men när jag såg deras rödvita halsdukar i kontrast till våra blåsvarta förstod jag ytterligare en liten bit om klubbtillhörighet.
Resten av säsongen innehåller fyra matcher som bör tas upp då dom är viktiga för Västra Sidans utveckling. Vi kan ju börja med den klassiska kräftskivematchen mot Delsbo IF. Sirius har spelat bra i sina sex första matcher och stämningen hos &#8220;WSSF&#8221; är fantastiskt glad när vi bestämmer oss för att dagen till ära ha kräftskiva på huvudläktarn. Sirius vinner med 5-1 och glädjen är enorm bland oss tappra. Jag har hört att delar av skåpredaktionen som idag är givna på västra sidan för allra första gången tänkte &#8220;det är fart på ungdomarna&#8221; och kände sig för första gången lockade att också ställa sig och väsnas tillsammans med oss. Detta fick dock vänta då dom olika fraktionerna av Siriusfans på studenternas var fyllda av viss skepsism mot varann. Nånting som direkt märktes då man läste i gästboken på Sirius på den tiden enda hemsida, gjord av samma personer som gör skåpet idag. Människor som idag är goda vänner hade lite svårt att förstå varandra och det tog ett tag att ena våra röster.
Det blev inte direkt bättre efter nästa match jag tänkte ta upp. Det börjar dra ihop sig mot slutet på en fantastisk säsong där Sirius och SIF ser ut att göra upp om seriesegern. &#8220;WSSF&#8221; tar sig ut på landet för att se säsongens andra upplandsderby mot Gimo. Derby verkar för ganska många betyda att det ska drickas ungefär dubbelt så mycket alkohol som vid en annan match. Visst låter det dumt, men försök att berätta det för ett trettiotal 17-åringar som är på väg till Gimo för ytterligare tre säkra poäng. Men det blir inte riktigt som man tänkt sig alltid och när Gimo gjorde sitt 2-0 mål blev det stökigt på ett sätt som vi tack och lov aldrig behöver oroa oss för igen. Flaskor slängdes in och folk betedde sig riktigt illa. Det här skapade debatt i dom egna leden och vi var alla överens om att nåt sånt här aldrig skulle hända igen.
Nästa klassiska match är seriefinalen borta mot Sandviken i näst sista omgången. Den här gången hade vi återigen lyckats få med oss ordentligt med folk till en bortamatch och dessutom ordnat egen buss tack vare Joel. Matchen slutade 3-3 och Henke var som vanligt lysande.
I sista omgången hemma mot Älvsjö säkrade vi seriesegern efter att Johan Tesséus gjort sin sista balja för klubben. Vild glädje utbryter på Studenternas när slutsignalen går och spelare och fans dansar och sjunger tillsammans på planen. Ja då var vi i division 1 norra då med ett riktigt bra lag också faktiskt.
Det här året ser studenternas lite annorlunda ut. Dom fans som kallas för West Side Sirius Firm finns nu på den traditionella bortaläktaren eftersom hövdingarna bestämde sig för att ta mer betalt av dom som vill titta på boll från huvudläktaren. Matcherna vi minns är förstås 4-2-vinsterna över Djurgården och Degerfors hemma på Studenternas. Det märktes redan nu det andra året att klacken växte och blev större och även fick göra sig hörd i media för första gången. TV4 Uppland ville nämligen göra ett reportage om Siriusklacken och filmade flitigt den västra sidan då vi en av årets sista hemmamatcher mötte GIF Sundsvall. Fast det var bara det att reportaget blev fiasko då visade sig handla till 90% om klackens språkbruk, 10% vad nån gubbe tyckte om vissa fula ord och 0% om vårat oerhörda engagemang och kärlek för laget. Ett stort bakslag då vi hela säsongen hade jobbat för att fler skulle komma och ställa sig hos oss på Västra Sidan. Ett arbete vi lyckades bra med och det kom hela tiden nya ansikten. Att på det här sättet försöka sätta pinnar i hjulen för oss visade dock sig vara lönlöst.
Vår första säsong på Västra Sidan blev lyckad på många sätt. Det var den här säsongen vi lyckades ena dom olika fraktionerna. Viktigast var förstås att vi kom i kontakt med bandysupportrarna i VIP Västra och ett lönsamt samarbete med dom kunde inledas. Det var också den här säsongen som Västra Sidan började användas som namn på klacken. Sirius lyckades med god marginal klara sig kvar i division1 norra och vi anade alla ljusare tider.
Innan division 1-säsongen 1999 startade spelade Sirius en för Siriussupportrar klassisk match i svenska cupen mot Hammarby. Sirius var hemmalag på Stadshagens grus en kylig marsmorgon. Klubben ordnade två bussar att köra blåsvartingar i och det gjorde dom rätt i, för på Stadshagens IP var det inte Bajen Fans som hördes mest utan dom tillresta Uppsalaborna. Att sjunga ut Bajen gav mersmak och att klubben dessutom äntligen gjorde nåt för fansen betydde mycket. 1999 började ett seriöst samarbete mellan supporterklubben och supportrarna ta form, nånting som ironiskt nog inte hade skett tidigare. Detta tack vare en något besynnerlig person vid namn Thomas Karlsson som blev invald i supporterklubbstyrelsen. Jag minns att vi blev kontaktade för några möten på kansliet. Där var bland annat den här Thomas Karlsson som hade fantastiska visioner om fallskärmshoppare och tusentals ballonger. Han hade också visioner om att locka fler folk till klacken, organiserade bortaresor och att supportrarna skulle ha nåt att säga till om. Nu hände ju inte alla dessa saker som togs upp under mötena på kansliet. Organiserade resor till bortamatcherna blev det, så mycket kan jag säga. Till nästan varenda bortamatch gick det en buss från svandammen. Detta var inte bara positivt för oss redan inbitna, utan också för alla nya som snabbt och enkelt kom in i klacken.
Ytterligare två saker var värda att kommentera inför säsongen. Dom så självklara blåsvarta ränderna kom tillbaka, om det berodde på Västra Sidans tjat vet jag inte. Men då det hade varit en så viktig fråga för många var glädjen stor. Nu får vi se till att ränderna aldrig går ur. Den andra viktiga detaljen inför 1999 års seriespel var att ärkefienden Enköpings SK nu gjorde oss sällskap. Det var det sista året det fanns en div 1 norra och en div 1 södra. Detta gjorde att sju av lagen i varje serie skulle finnas i div 2 nästa år för att lämna kvar eliten så att säga. Men trots Sirius fina insats året innan var vi helt plötsligt en klubb med stora idrottsliga bekymmer. Vad hjälpte det att vi åkte land och rike runt och hejade när klubben gjorde saker som att sälja Fredrik Sundfors utan att hitta en fullgod ersättare. Eller ännu värre spela med Stefan Olsson ensam på topp. Inte för att han var en dålig spelare, men uppställningen gynnade varken honom eller Sirius.
Västra Sidan fick i alla fall ordentlig uppbackning nu och vi började få mycket utrymme i lokaltidningen. När vi mötte AIK i svenska cupen skrev UNT en artikel enbart om oss. Även &#8220;Fotboll Extra&#8221; bjöd på en skön notis med rubriken Forza Sirius, där vår dåvarande tränare Kjell Jonevret beskrev oss som övervintrade punkrockare som ynglat av sig. TV4 Uppland gjorde flera försök att få tillbaka Västra Sidans förtroende. Efter flera misslyckade försök att få prata med supportrar runt arenan verkade TV4 ge upp. Men inför derbyt mot ESK hemma på Studan fick dom i allafall ett nytt reportage som dom inte klantade till. Ett derby som vi dessutom vann och får stå som säsongens absoluta höjdpunkt. Låga punkter fanns det riktigt många det här året och det slutade inte bättre än att Sirius till slut åkte ur.
Division 2 igen då och många ansikten försvann från Studenternas. Inte bara i form av spelare. Publiken minskade och t.o.m. delar av Västra Sidan försvann. Medgångssupportrar bah! Alla ni som har fortsatt att med samma intensitet som tidigare stödja IK Sirius sedan vi åkte ur div 1 är föredömen och så jävla äkta supportrar man kan bli! Det är tack vare oss äkta supportrar som det finns en fantastisk klack på Studenternas idag. Utan oss hade Västra Sidan inte varit någonting annat än ett Högra Stå, ett skämt som hade varat några matcher fram till lagets nästa förlust.
Hursomhelst var förra året i tvåan helt ok. Mycket tack vare Vepes uppflyttning. Det första derbyt någonsin mot grabbarna från Luthagen kunde inte ha blivit bättre på nåt sätt trots att vi bara fick oavgjort. Västra Sidan exploderade när Sirius slog in kvitteringsmålet. Det var härligt att se Vindhemspojkarna sakta vandra ut från planen med sänkta huvuden. Någon VP-spelare sa dan efter att det kändes som att ramla ur serien. Vackert!
Thomas Karlsson var försvunnen och därigenom var även väldigt mycket kontakt med klubben borta. Men det har gått rätt bra på egen hand, förutom bortaresorna är det inte mycket jag saknar från supporterklubbens glansdagar. Vi är Västra Sidan och vi behöver inte fika på kansliet för att fortsätta växa i antal och sjunga högt för vårt Sirius. Det blev en tredjeplats den säsongen, något under förväntan men vi var i alla fall ett topplag. Hade vi inte varit det hade det väl bara varit vi fanatiker som hade varit kvar. Men man vet ju aldrig, faktum är att hur det än har gått sportsligt så har klacken ju faktiskt ökat i det stora hela. Vi har kommit till den säsongen som ännu inte är färdigspelad. Om några dagar spelar Sirius en otroligt viktig match borta mot Visby. Vi kan greja seriesegern av egen kraft och därigenom få kvala till Superettan. Det har alltså inte hänt så mycket rent idrottsligt under dom här åren. Precis som säsongen då allt startade är vi på väg upp från div 2 men nu med en stor klack som bara kommer fortsätta att växa. Vi har lagt en grund som gör det här bygget orubbligt.
/Jens (011003)
</div>

Krönikor

VIP Västra - hur allt började

Svarta lördagen - eller 7 vågade livet

Fem år med Västra Sidan