VIP Västra - hur allt började

Utan att ta äran av WSSF att ha startat den första egentliga Siriusklacken så finns kanske ett litet, litet frö till VSS att finna längre tillbaka i tiden. Våren -95 spelar Sirius U18-lag SM-final på Studan där man ska möta Vetlanda. Själv vet jag knappt vad bandy är för någonting, men jag har två kamrater i laget (Mats Lindgren, nu i VP, och Henke Magnusson) och det verkar vara ett bra tillfälle att festa. Så på Studenternas västra läktare samlas ett stort kompisgäng för att försöka heja fram grabbarna till seger, och ska erkännas, till en viss del för att kröka. I laget finns, förutom de ovan nämnda, kända namn som Lindström, Hjelmstedt, Henke Johansson, Kyller och inte minst allas vår Jocke Persson. Matchen minns jag nästan ingenting av, kanske hade det lite med alkoholen att göra, men framförallt: det var första gången jag såg bandy och jag begrep knappt vad som hände. Torsk blev det i alla fall och en läktarskandal i miniformat när en överförfriskad person ur “klacken” i ilska kastade in sina handskar på isen efter slutsignalen.Året därefter var det dags igen, finalmotståndarna hette den här gången VSK. Samma gäng fanns på läktaren igen, den här gången hade vi gjort en banderoll med texten “Ribba in” tillägnad Mats Lindgren. Några hejarramsor av det okonventionella slaget fanns också, såsom “Mazda 323”, “Snus till Lindgren” och “Bandymördare”. I VSK fanns också en stackars spelare som hette Gejbert som fick utstå en del ovett. Den här gången gick det bättre, Sirius vann med 6-3, och stor segerhjälte var Lindström. Det gick också bättre för mig personligen, jag förstod vilken ädel sport bandy är och blev sugen på mer.

Sirius hade blivit nedflyttade säsongen 95/96 så det var division 1-bandy som gällde. Inte illa det i och för sig, Sirius vann nästan varenda match. Vi pratade en del under säsongen om att starta en riktig klack. StabbyRikard sydde två stycken fina flaggor, men vi visste inte riktigt hur man skulle börja, så det kom aldrig till skott. Sirius tog sig till kval till Allsvenskan där man mötte Kalix/Nyborg, Bollnäs och Broberg, och där de två första lagen blev uppflyttade. Här räckte inte Sirius riktigt till, och man blev totalt utskåpade av Bollnäs på Studan med 2-12, f.ö. enda gången jag lämnat Studan innan slutsignalen. Vad man minns ifrån denna match är annars Bollnäs Flames som hade fyllt åtta bussar till Uppsala. Jag måste erkänna att detta verkligen imponerade på mig, denna klackuppvisning var en oerhörd kontrast till det på den här tiden så tysta och tomma Studan.

Fotbollssäsongen -97 kom, och på läktarna dök det plötsligt upp ett gäng som verkade förekommit oss i våra klackfunderingar. Detta var West Side Sirius Firm. Vi var väl lite för skraja och blyga för att nappa på det där till en början även om jag faktiskt stod med dem under en misslyckad match mot Plavi Team. När så nästa bandysäsong började stod vi där på västra läktaren igen. Vi var ungefär sju personer, jag minns att det var jag, Tysken, StabbyRikard, Henke Magnusson (som flyttat upp på läktaren), Limpan med flickvän och möjligtvis också Olle. Sirius hade vunnit bortapremiären, hemmapremiären var mot Huddinge och Sirius vann med 13-1 efter bl.a. åtta mål av “Lövet”. Vi stod och hejade och viftade med vår flagga och sjöng någon enstaka ramsa, men att vi just bildat en klack fattade vi inte förrän laget kom och tackade oss efter matchen.

Namnfrågan avklarades snabbt, på läktaren där vi stod hängde en kvarglömd skylt från bandyfinalen med texten “VIP Västra”. Det fick duga. Klacken växte till en början mycket långsamt. Ungefär fem matcher in på säsongen kom ett litet genombrott när två snubbar kom över från östra läktaren och frågade om de fick stå och skrika med oss. Den ene hette Mikko och alla som någon gång stått med VSS vet vad det innebär. Mikko gjorde sig känd för två saker, dels att han skrek högre än alla andra tillsammans och dels att han alltid bjöd på pepparkakor vilket förärade honom smeknamnet “Pepparkaka”.

Ramsorna från den här tiden kommer jag inte ihåg så värst många, jag minns iallafall “Bandyfest på Studan – hem och knulla frugan”, “Peter Engstrand är våran brandsoldat”, “Bäst i stan, kung på plan, bra som fan – Totta Sköld!”, “Sirius till Allsvenskan” samt “Dadadadadada – öööö”, de flesta signerade “Tysken”. Minns någon flera ramsor får ni gärna höra av er.

Ett annat minne från säsongen 97/98 är våra duster med den bryske ordningsvakten “Krullet”. Krullet förbjöd oss att komma in på Studan med flaggorna eftersom de satt på träpinnar, och sådana fick man tydligen inte ha. Vi blev tvungna att bege oss ut på natten och sno snöröjningsmarkörer istället. Säsongen gick som på räls, Sirius krossade motståndare efter motståndare främst tack vare den s.k Siriuskvarten mellan 60:de och 75:te minuten då man sprutade in mål.

Efter bara en förlust i grundserien och idel vinster i fortsättningsserien blev det så en direkt avgörande match på Studan mot Broberg, som också vunnit alla matcher i play-off. Detta skulle bli mitt livs kanske mest positiva idrottsupplevelse, det var knökfullt på VIP Västra, det var strålande solsken och det var en komfortabel vinst med 9-3. Frågan är om det någonsin är möjligt att uppleva en sådan naiv och okomplicerad glädje igen, eller om de senare årens motgångar gjort en alltför cynisk.

Därefter kom fotbollssäsongen -98. Som Jens antydde fanns det vid den här tiden en del interna motsättningar i supporterleden, det fanns en viss skepticism “hippies” och “punkare” emellan. Under säsongen -98 kunde dock motsättningarna överbryggas när Mikko, jag och de andra bandyvännerna under matchen mot Degerfors bestämde oss för att sluta upp med fotbollsfansen. Resultatet blev oerhört lyckat och jag vill gärna se detta som den viktigaste milstolpen i VSS:s historia. En annan sak som inte var sig riktigt lik på den här tiden var klubbens inställning till oss supportrar, förutom att de skickade Krullet på oss stal de även en Jolly Roger-flagga med förklaringen att Sirius inte fick bli förknippat med…ja vadå? Pirater kanske? Detta är ju också något som kraftigt förbättrats de senare åren.

En rolig grej när man skriver om sånt här är när man tänker tillbaka på de första minnena av numera välkända västringar, mitt första minne av Skåpredaktören JS är från en blöt fredagsmatch mot Vetlanda 98/99 när han något berusat men mycket försynt kom fram till mig och undrade om det “är OK om vi gamlingar står tillsammans och sjunger med er ungdomar”. Vad man förhoppningsvis kan utläsa av min och Jens historia är vad som skiljer VSS från de flesta andra “nya” klackar. VSS är inte “bildad” av någon, VSS har snarare långsamt växt fram, ungefär som mögel. En mögelfläck bildades på fotbollsläktaren och en bildades på bandyläktaren och så småningom växte de ihop till en stor fläck. Förhoppningsvis forsätter den att växa så att den en dag tar över hela Studan. Detta är ett bevis på vilket starkt engagemang och kärlek som finns i VSS och vad som gör oss till världens tuffaste klack.

/Brukarn (011106)