Bandysäsongen 2014/15

Sirius

Martin Erlandsson Lampa

23 februari 2024 17:43

Kris, konkurshot, nedflyttningshot och ständiga försvarskollapser. Trots ett talangfullt lag med en demontränare blev säsongen 2014/15 blev till en sällan skådad pina. Men när allt var över hade överlevnadskungarna i blåsvart klarat både elitlicens och nytt kontrakt – igen.

Läget i laget

Sirius post-Berglund-era hade så här långt varit torftig, och säsongen 2013/14 hade mest bara varit en lång ökenvandring, där det positiva mest handlade om en Viktor Broberg-comeback och ett lyckat kval. Nu fanns det en längtan att lyfta klubben ur detta deprimerande kvalträsk, och det hintades tidigt att vi letade värvningar på en mycket högre hylla. Strålkastarljusen riktades som vanligt först mot Daniel ”Bella” Berlin, men den här gången såg det ut att finnas substans i ryktena. Bella ville flytta hem ifrån Ryssland, och sökte nu möjligheten att göra ”en annan resa” i någon ny klubb som inte var SAIK. Mycket pekade på att denna klubb skulle bli moderklubben Sirius, och det lär till och med existera SMS-meddelanden som mer eller mindre lovar en hemkomst från Bella – men plötsligt hade han istället kritat på för Bollnäs, och den där resan Bella talat om gick nog snarast raka vägen till banken. För även om Bella hade erbjudits ”det bästa kontraktet i klubbens historia” enligt sportchef Söderman, så hade nyss krisande Bollnäs nu en mystisk, okänd finansiär, och värvade in en hel rad med stjärnspelare. Och Bella blev en Judas för all framtid i de blåsvarta supporterleden.

Patrik Nilsson var en annan storspelare det tjatats om under flera silly-säsonger, och även 2014 fanns ”Sura Hästen” på radarn, men ingen blev väl förvånad när han istället valde sedelbuntar och lyxhall i Sandviken istället. Men faktiskt så landade blåsvart en riktig stjärnvärvning denna silly: Mattias ”Tisen” Hammarström var kanske inte av riktigt samma kaliber som Bella eller Nilsson, men han var ändå etablerad skyttekung i topplaget Edsbyn sedan flera år; nu hade tjejen flyttat till Uppsala för studier, och Hammarström följde efter för att testa vingarna i blåsvart. I övrigt kom det in ett flertal unga och lovande spelare: Mittfältaren Mattias Widén, ursprungligen från Elless, följde med Hammarström från Edsbyn. Från Bollnäs kom Jimmy Lindgren, en offensiv spelare och före detta underbarn som kommit fram tidigt, men som nu sökte sig bort från moderklubben i jakt på speltid. Från Kungälv kom vänsterhalven Jakob Jenefeldt, barndomsvän med Putte Johansson, som sökte nya utmaningar. Och från nedlagda GAIS plockade vi två spelare: Den vasse anfallaren Adam Rudell, och den lille mittfältaren och faluprodukten Tobias ”Tobinho” Andersson. Därtill dök en spelare upp och försvann innan han ens hunnit spela en enda match i blåsvart: Tellusliberon Hampus Krantz värvades, petades, och lämnade i november utan att ha spelat en minut.

En intressant trupp formerades alltså, men en uppenbar nyckelperson saknades: tränaren. Olle Gabrielsson hade aviserat sitt avhopp efter att konstaterat att livet inte gick ihop vid sidan om. Så tränarjakten tog fart under april, men någon jaktlycka fick vi inte. Precis som ett par säsonger tidigare gick frågan till Hans Elis Johansson, som tackade nej. Och samma svar fick vi från en trio västeråsare: varken Michael Carlsson, Stefan ”Lillis” Jonsson eller Andreas Westman var sugna på att träna blåsvart. Och inte heller den ex-blåsvarte Göran Rosendahl lockades av erbjudandet. Det hela såg mörkt ut – men efter alla bottennapp fick vi helt oväntat storfångsten på kroken. Med perfekt tajming hade nämligen ”Demon-Thony” Lindqvist fått sparken från ryska Dynamo Moskva, och helt plötsligt stod en av världens främsta bandytränare utan jobb – och Sirius satt på en av få lediga bandytränartjänster i världen. Var det en matchning gjord i himlen? Det återstod att se, men Demon-Thony skrev i alla fall på ett treårskontrakt med Sirius, och meddelade att detta skulle bli hans sista tränaruppdrag.

Så vi hade en högt meriterad tränare, och flera spännande nyförvärv, men det betydde också att ett antal spelare behövde, eller ville, lämna. Och det var mängder av rutin som försvann när Niklas ”Hellboy” Hellqvist, comeback-duon Viktor Broberg och Andreas Eskhult, samt liberon Pierre Roos lade klubborna på hyllan – den tre första varvade ned i WT Bandy, medan den sistnämnde fortsatte verka i blåsvart som assisterande tränare. En till rutinerad gubbe var Mattias Åhlén, som även han hade spelat färdigt. Och därtill så släpptes faktiskt en så vass spelare som skyttekungen Klas Nordström, men dennes tjänster hade överflödiga i och med Hammarström och Rudell – ny klubbadress blev Tellus. Det blev heller ingen blåsvart fortsättning för tre av fjolårets nyförvärv: Ted Wiklund stack tillbaka hem till Boltic, Daniel Sandberg klev ned till UNIK och Johan Andersson flyttade till Västanfors, och slutligen hade den unge backen Oskar Bremler flyttat till Norge, medan Tobias Engstrand lånades ut till UNIK.

Kvar i laget fanns den starke målvakten Kimmo Kyllönen, som stannade kvar trots en knepig situation med familjen i Finland, och han backades upp av vår egna produkt Gustav Holmgren. I backlinjen kunde vi numera räkna in Victor Lundberg, som flyttas ned från sin tidigare halvposition, och där hade han sällskap med den eldige Daniel ”Bärne” Bärneskär, den pålitlige Max Eriksson, och Ljusdalssonen Niklas Eriksson. På mitten fanns den unge veteranen Patrik Eidnert, våran ryss Ilja Grachev, och den lille och kvicke Robin Olsson. Högerhalv var hälsingen Joel Wigren, och på vänsterhalven fanns det förhoppningar om att Patrik ”Putte” Johansson faktiskt skulle spela, efter 1½ säsong av skadehelvete. Truppen kompletterades med en kvartett ynglingar: backen Jonas Eklund, halven Jakob Edberg, och mittfältarna Johannes Camilton och David Thorén.

På planen såg det spännande ut inför 14/15, vid sidan om planen såg det också spännande ut, men på fel sätt. Efter några sköna år av ekonomisk stabilitet var Sirius tillbaka i skuldträsket igen. Vi hade backat 300 000 kr på grund av publiktapp under 13/14, och var nu för första gången under granskning för att få elitlicens för den kommande säsongen. Därtill sköttes klubben utan klubbchef eftersom denne, Magnus Jansson, sagt upp sig i mars utan att hittills ersättas. Det var ett litet men mörkt moln som skuggade känslan inför denna bandysäsong.

Motståndarna

Trots att alla Elitserielagen överlevde kvalet fick vi ändå upp en nykomling, eftersom GAIS tog ned skylten, och den nykomlingen var Tillberga. Eller Zockeberga som vi hellre kallade laget, efter deras ende supporter och tillgång: Klubbchefen Tobias ”Zocke” Johnsson, som av någon underlig anledning hade föresatt sig att göra ett elitserielag av Västerås menlösa andragäng. Laget bestod av en blandning av veteraner som Anders Östling, Mattias ”Sura” Larsson och Andreas Hammarbäck, och halvlovande talanger som inte platsade hos storebror VSK.

Eftersom vi nu hade fått upp det särdeles minst populära laget i elitserien så presenterar vi resten av motståndarna i stigande popularitetsordning, d.v.s. publikligan föregående år: Möjligen populärast bland Siriussupportrarna, men tyvärr minst populärt hos hemmapubliken var Kalix (593); som vanligt ställde man upp med ett till 95% hemvävt lag, med ett exotiskt inslag i skaraborgaren Christoffer Norin. Lillebror i Hälsingland, Ljusdal, hade näst lägst snitt (719), och ställde upp med ett lag med både busar och änglar: i den förstnämnda kategorin Johan Berglund och ärkeskurken Daniel Skarps, i den senare vår älskade Lill-Hydas, samt den sympatiske och blivande blåsvarte Kalle Mårtensson. Sedan följde Kungälv, som heller inte lockade några jätteskaror (787) till härliga Skarpe Nord; man hade ett stabilt och tungt lag med lokala ikoner som Lucas Persson och Mikael Lindberg. På dessa följde vår andra hälsingeklubb Broberg (974) där det som vanligt hände ytterst lite mellan säsongerna; man hade nu tappat Joel Edling till Edsbyn men värvat in Adam Wijk från ÖSK. På ett liknande snitt (1039) låg Vetlanda med ett ungt och lovande lag, spetsat med den tidigare nämnde Mickelsson som hoppat på det ”spännande projektet”. Ett litet hopp följer till Bollnäs (1435), som i regel låg högre i publiktabellerna, men som hade haft en riktigt dålig säsong 13/14 – nu skulle det knappast upprepas i och med supervärvningarna av Daniel ”Judas” Berlin och Pär Hellmyrs. Precis före i publikligan låg rivalen Edsbyn (1529); ett lag under uppbyggnad med bl.a. nygamle Joel Edling.

Härnäst kom regerande mästarna med seriens dyraste trupp och lyxigaste evenemangshall, Sandviken (1599), som tappat målkungen Edlund och Johan Östblom till Ryssland, men ersättarna var tunga: Patrik ”Sura Hästen” Nilsson, speltorsken Mossberg och Linus ”Lusen” Pettersson hade anslutit. Hundratalet fler åskådare (1679) lockade mesta mästarna Västerås till sin pelarhall; till denna säsong hade man fått tillbaka den blivande blåsvarte Stefan Edberg (Kröller) efter rysslandsäventyr, samt fått en ny tränare i ex-anfallaren Michael Carlsson. Uppe på topp tre i publikligan hittade vi trots brist på framgångar faktiskt Vänersborg (1812), där årets nyförvärv var Kungälvs skyttekung Mikko Lukkarila. Slutligen fanns en överlägsen toppduo i publiksiffror räknat – tvåa var det kommande storlaget Villa (3101), med ny tränare i Johan Sixtensson och en intressant GAIS-värvning i liberon Martin Andreasson; och klar etta var huvudstadslaget Hammarby (3627), med ny tränare i den ex-blåsvarte ”Rosa” Rosendahl, som dock fick ta över ett lag som saknade den flyktade ”Sura Hästen”.

Serien förväntades bli jämn på förhand, men guldtipsen gick ändå till SAIK, VSK och Bajen, med Bollnäs och Villa som möjliga dark horses. Den änden av tabellen var naturligtvis mindre intressant för blåsvarta ögon, men det förväntades allmänt att Sirius hade chanser att lyfta sig ur kvalträsket, med okval som en rimlig målsättning.

Försäsongen

Demon-Thony fick snabbt känna på att det inte var något Dynamo Moskva, eller ens SAIK, som han tränade nu. Många förluster blev det nämligen under en försäsong där Sirius sökte efter spel och form. Det började med 4-7 mot Hammarby, och sedan följde turneringen Champions Cup i Edsbyn där förlusterna fortsatte: 3-7 mot Bollnäs, 3-9 mot Zorkij och 1-2 mot hemmalaget Byn. Därefter kom försäsongens första vinst med 3-2 i placeringsmatchen mot Ljusdal. Sedan följde ett antal matcher som tycktes ge Demon-Thony rejält med huvudbry: först 2-11 mot SAIK i en match som enligt tränaren ”helt saknade ljusglimtar”, sedan blev det en blek seger med 6-3 mot allsvenska UNIK, och så förlorade vi mot vår förmodade bottenkonkurrent Kalix med 2-4. ”Vi spelar på felvända och är osynkade. Defensiven funkar inte heller, det känns otryggt”, kommenterade en bekymrad Thony. Några positiva insatser mot ryskt motstånd gav dock råg i ryggen inför premiären: det blev 4-4 mot Kuzbass, 3-7 mot starka Baikal och slutligen 5-3 mot Start.

Demon-Thonys vision var att Sirius skulle spela ”SAIK-bandy”, med ett stort bollinnehav men ändå snabba och vågade anfall. Dit var det dock ganska långt, och planen var att ta några kliv varje säsong. Positionsmässigt hade vi fått in två nya halvor i Jenefeldt och den nu tillfrisknade Putte, vilken innebar att Lundberg nu permanentades som libero, medan Wigren tog klivet inåt till defensiv mitt, och befordrades samtidigt till kapten. I övrigt stod förstås Kimmo i mål; Max och Niklas Eriksson spelade på backpositionerna; Ilja var given som mittfältsspets, och lika givna var anfallsduon Rudell-Hammarström. Störst konkurrens fanns på mittfältet, där Widén, Tobinho, Eidenert, Jimmy Lindgren och Robin slogs om platserna mellan Wigren och Ilja.

Elitserien

Fre 24 okt: Sirius-Kungälv 3-3 (1-1), Studenternas

1-0 (27) Mattias Hammarström, 1-1 (40) Simon Artig, 1-2 (59) Ted Skoglund, 1-3 (77) Lucas Persson, 2-3 (81) Adam Rudell, 3-3 (90) Rudell. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 1060.

Att det skulle bli kryss i premiären mot Kungälv var väl knappt ens spelbart, för det var ju vad det brukade bli mot semigöteborgarna. Denna gång inleddes kryssbataljen med Siriusdominans, för att sedan tippa över i Kungälvfavör, till en stark blåsvart avslutning som räddade en pinne. Målnollan spräcktes av vår tilltänkte skyttekung, Hammarström, som efter en knapp halvtimme tog emot ett utkast från Kimmo, åkte sig fri och la in 1-0. Men den blåsvarta matchbilden bröts när Simon Artig oartigt stack upp och kvitterade, och nu blev det istället Kungälvs match. Kimmo stod för flera fina räddningar, men efter en retur fick Ted Skoglund in 1-2, och när gästernas målkung Lucas Persson sköt in en hörna med tio minuter kvar luktade det rutten premiärtorsk. Men så visade Rudell varför vi gjorde rätt i att plocka upp honom från GAIS; en fin framspelning från Widén blev till ett 2-3-mål, och i matchens sista minut kämpade Ilja till sig bollen och spelade fram Rudell, som tog sig förbi sina försvarare och sköt in kvitteringen. En poäng var inte särskilt bra på förhand, men med ett upphämtat tvåmålsunderläge på de sista tio minuterna fick man nog vara tacksam ändå.

Tor 30 okt: Sirius-Broberg 2-4 (0-1), Studenternas

0-1 (15) Jesper Öhrlund, 0-2 (62) Martin Söderberg, 1-2 (64) Ilja Grachev, 1-3 (65) Jonas Engström, 2-3 (81) Adam Rudell, 2-4 (83) Rolf Larsson. Domare: Jacob Hallkvist, Linköping. Publik: 1010.

Två matcher in liknade säsongen 14/15 mest säsongen 13/14 – ännu hade vi inte fått någon utväxling på prestigeförvärv och demontränare. I den p.g.a. värme med en dag uppskjutna matchen tog Broberg tag i taktpinnen från start, och släppte den inte förrän poängen var i säcken. Medan Sirius passade fel och stod stilla på skridskorna satte Jesper Öhrlund ledningsmålet för sitt Broberg, och att det dröjde ända till 62:a minuten innan nästa mål kom får vi tacka Kimmo för – men på Söderbergs straff var han chanslös. Efter detta fick Sirius äntligen till små bitar av anfallsspelet vilket resulterade i mål – men varje gång förstörde man spänningen genom att omedelbart släppa in en boll: Ilja satte 1-2, men på direkten släppte man till ett friläge för Jonas Engström, som utökade. Och minuterna efter Rudells 2-3-mål kom ännu en snabb spelvändning, där den tidigare Västra-favoriten Roffe Larsson satte 2-4. Det var en blek blåsvart insats, och speciellt från den tänkta stjärnan Hammarström som mest såg vilse ut: ”En av karriärens sämsta matcher”, kommenterade den deppige skarpskytten.

Ons 5 nov: Ljusdal-Sirius 3-3 (2-0), Ljusdals IP

1-0 (20) Johan Jansson-Hydling, 2-0 (45) Kalle Mårtensson, 3-0 (53) Mårtensson, 3-1 (75) Ilja Grachev, 3-2 (76) Mattias Widén, 3-3 (85) Mattias Hammarström. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 575.

Svaga Ljusdal borde väl varit en lämplig uppgift för att få spelet att lossna, men de 75 första minuterna bjöd blåsvart på den sämsta och blekaste bandyn på många, många år. Man har sett många defensiva ras med tvåsiffrigt i baken, men detta var någon form av offensivt ras, där Sirius knappt skapade en vettig chans under matchens första 5/6-delar. Ljusdal spelade däremot tryggt och lugnt och fick dessutom utdelning; lite extra sved det förstås att det var vår gud Lill-Hydas som satte 1-0 på hörna, och sedan var det dubbla straffar som tog hemmalaget upp till 3-0 – straffexekutor var den blivande blåsvarte Kalle Mårtensson. När 75 minuter var spelade hade Sirius fortfarande inte åstadkommit ett dyft, men till slut var det Ilja som tröttnade och bröt mönstren med en rejäl solokörning ända fram till mål, och så var torkan äntligen bruten. På direkten kom också nästa mål sedan Ljusdal passat snett, och Widén sköt in tvåan. Tio minuters kvitteringsjakt senare sköt en annars osynlig Hammarström in 3-3, och katastrofen var avvärjd – nästan i alla fall, för det krävdes fortfarande en resning på mållinjen efter en hörna i slutminuten för att kunna rädda poängen.

Ons 12 nov: Kalix-Sirius 1-2 (1-2), Kalix IP

0-1 (22) Jakob Jenefeldt, 1-1 (31) Erik Olovsson, 1-2 (37) Jimmy Lindgren. Domare: Petri Kuusila, Torneå. Publik: 701.

På träningen två dagar innan match hände det som inte fick hända: Målvakten Kimmo bröt lillfingret och var nu borta ”på obestämd tid”. Nu fick vi ställa en oerfaren 19-åring i målet, och den första uppgiften var att försöka hålla tätt i den oerhört viktiga bortamatchen i Kalix. Resultatet? Kunde inte ha gått bättre, och ingen saknade Kimmo efter Gustav Holmgrens matchvinnande insats. Jenefeldt öppnade målskyttet på en hörnvariant, men Kalix kvitterade när Erik Olovsson – alltid bra mot Sirius – snirklade sig igenom och avslutade. Men det var det första och sista målet Sirius släppte in, och snart återtog vi också ledningen när Jimmy Lindgren rakade in en retur. Gustav hade redan räddat ett kanonskott och greppat ett friläge, och i andra spikade han igen helt – Kalix rullade ut Sirius, men fick inte in en enda boll i mål. Sirius krigade, slet och kämpade för att ta hem segern, men i matchens sista minut såg det ändå ut att spricka när Kalix tilldömdes en straff. Fram skrinnade Jimmy Berglund, men Gustav läste skytten och knep skottet, och vi hade fått en ny, ung och egenfostrad hjälte att hylla. Sirius uppe på niondeplats vilket betydde okval, och endast antal gjorda mål skiljde från Edsbyn på den sista slutspelsplatsen. Två pinnar ned till Vänersborg på kvalplats.

Lör 15 nov: Sirius-Vänersborg 2-6 (0-2), Studenternas

0-1 (17) Mikko Lukkarila, 0-2 (29) Johan Koch, 0-3- (52) Joakim Hedqvist, 1-3 (62) Joel Wigren, 2-3 (72) Ilja Grachev, 2-4 (77) Hedqvist, 2-5 (92) Christoffer Fagerström, 2-6 (93) Fagerström. Domare: Jacob Hallqvist, Linköping. Publik: 755.

Vänersborg hade börjat trögt i serien, men i grunden hade man ett starkt lag här under mitten av 10-talet – det var en primitiv bandy där man åkte, flippade och sköt hårt, och det räckte ofta långt. Sirius började trögt och hängde inte med när Väners stack upp, och 0-2 i paus blev 0-3 tidigt i andra när Hedqvist bombade in en hörna. Det såg naturligtvis mörkt ut, men blåsvart tog sig samman och lyckades faktiskt skapa lite spänning i matchen. Wigren visade vägen med ett reduceringsmål, och sedan sköt Ilja in 2-3 på frislag. Sirius hade kontakt, och var ett retligt litet bollhopp från ett friläge: Jimmy spelade fram Putte som drog sin back och kom fri – men så hoppade bollen över klubban och rann iväg. Och direkt på detta sköt Hedqvist in ännu en hörna, och så var uppförsbacken brant igen. Två sena mål av Fagerström förfulade slutresultatet och Sirius fortsatte söka efter formen – och i synnerhet Hammarström som såg plågsamt vilsen ut på planen.

Ons 19 nov: Västerås-Sirius 11-4 (4-2), ABB Arena Syd

1-0 (17) Patrik Sjöström, 1-1 (21) Adam Rudell, 2-1 (23) Jonas Nilsson, 3-1 (28) Johan Esplund, 3-2 (43) Jakob Jenefeldt, 4-2 (44) Tobias Holmberg, 4-3 (49) Niklas Eriksson, 5-3 (51) Holmberg, 6-3 (56) Sjöström, 7-3 (57) Ted Bergström, 8-3 (62) Sjöström, 8-4 (81) Patrik Johansson, 9-4 (83) Nilsson, 10-4 (85) Bergström, 11-4 (89) Holmberg. Domare: Mikael Karlsson, Grästorp. Publik: 1379.

Det började i alla fall med Sirius bästa halvlek för säsongen. Blåsvart var grönvitt i hälarna de första 45 – eller till och med 50 – minuterna. Det var fartfylld bandy, och chanser och mål åt båda hållen. Problemet från Sirius sida var dock att varje gång man hade gjort ett mål så släppte man sedan till ett minuten senare – det hände faktiskt efter alla fyra strutarna den här dagen. Demon-Thony missade första halvlek då han besökte fru Lindqvist på sjukhuset, och anlände i halvtid, men någon Demon-effekt blev det inte. I 50 minuter hängde Sirius som sagt med bra; det var då Niklas Eriksson slog in en retur efter Iljas skott till 4-3, men sedan föll spelet igenom. VSK tilläts anfalla på bred front, och tio minuter, två hörnor och två straffar senare stod det 8-3 istället. En sen reducering av Putte bestraffades trefalt av VSK under de sista tio minuterna, och så fick vi notera säsongens första tvåsiffriga i baken.

Lör 22 nov: Sirius-Edsbyn 1-3 (0-3), Studenternas

0-1 (7) Jimmy Jansson, 0-2 (15) Simon Jansson, 0-3 (30) Jonas Edling, 1-3 (62) Mattias Hammarström. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 710.

Så drabbades Sirius av en skadebonanza ovanpå den svaga starten. Lundberg hade blivit ljumskskadad mot VSK, liberovikarien Niklas Eriksson hade också en skada, och ovanpå det hade Tobinho fått en hjärnskakning, medan Ilja var sjuk. Det blev till att skrapa ihop vad som fanns alltså, och så fick fjolårets succéman, Robin, göra säsongsdebut efter att ha gått petad i inledningen. Men Sirius startade svagt igen, låg långt ifrån By-spelarna på planen, och läckte in tre mål under en halvtimme där framförallt ryssvännen Simon Jansson tilläts glänsa ostört. Sedan fick blåsvart i alla fall ordning på försvaret, och försökte även hota Byn framåt, men att göra mål är svårt när man anfaller en-och-en: ”Det fanns ingen att passa när man kom upp i banan”, tyckte den debuterande Robin. Det var just Robin som till slut låg bakom Sirius enda mål, när han gick på genombrott och avslut, och Hammarström högg på returen, men fler mål blev det inte, och blåsvart var fast i tabellens bottenskikt. Sirius trea från slutet, med en poäng upp till Bajen (!) på kvalplats, och två till Villa (!) på den sista slutspelsplatsen.

Ons 26 nov: Tillberga-Sirius 2-4 (1-1), ABB Arena Syd

1-0 (8) Robin Andersson, 1-1 (19) Ilja Grachev, 1-2 (54) Grachev, 2-2 (55) Jens Blixt, 2-3 (61) Mattias Hammarström, 2-4 (71) Grachev. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 382.

Kan man ha roligt utan alkohol? Svaret är nog fortfarande nej, men det jag insåg under den här matchen är att det inte spelar så stor roll vem som dricker den. Jag anlände till Västerås hemska bandyhall direkt från Stockholm, och möttes där upp av ett spektakulärt festgäng – ut från Uppsalabussen trillade ett synnerligen vältankat gäng ut, iklädda glada partyhattar – det var legenden Qvarne som fyllde jämnt, och det firades i stil. Själv hade jag inte druckit en droppe men sögs snabbt in i den uppsluppna stämningen, och det kändes snart som att även jag hade 4-5 bärs och en halvflaska kir i blodomloppet.

Händelserna på planen hjälpte också till att höja stämningen, för äntligen fick vi se en seger med egna ögon. Det var tätt, tufft och grinigt, och hörnmål – mängder av hörnmål. Tillberga började bäst och hotade framför Gustav i målet, och fick också in ledningsmålet på en hörna. Ilja kvitterade dock på samma sätt, och Sirius började ta sig in i matchen. Blåsvart tog för första gången ledningen tio minuter in på andra när Ilja gjorde matchens enda icke-hörnmål, fint framspelad av den unge Thorén, men repliken kom på direkten från Tillberga. Till slut vann Sirius dock denna köttiga drabbning med hjälp av ytterligare två hörnmål: Hammarström bombade in 2-3 med halvtimmen kvar, och tio minuter senare satte Ilja sin tredje strut för dagen. När slutsignalen gick fick festgänget på läktarna fira med bar övis, och det var först när jag promenerade mot tåget som jag insåg att jag faktiskt var spik nykter – onekligen en fördelaktig sorts fylla när man vaknade upp pigg och fräsch på torsdagsmorgonen. Sirius upp till elfteplats, med en pinne upp till Bajen på okvalplats, och två upp till Vetlanda på den sista slutspelsplatsen.

Lör 29 nov: Hammarby-Sirius 6-2 (3-2), Zinkensdamm

1-0 (12) Ulf Einarsson, 2-0 (18) Jesper Jonsson, 2-1 (23) David Thorén, 3-1 (30) Anders Persson, 3-2 (45) Mattias Hammarström, 4-2 (54) Stefan Erixon, 5-2 (84) Robin Sundin, 6-2 (92) Markus Kumpuoja. Domare: Peter Öhrlund, Örebro. Publik: 3504.

Det var Sirius bästa match så här långt. Men lika klyschigt som sant är påståendet att matcher avgörs i straffområdena, och där var Hammarby dessvärre mycket bättre än blåsvart. Till exempel på Bajens ledningsmål, där Kasper Milerud slog in bollen framför mål, och de gröna fick 3-4 chanser att slå in bollen på retur innan Ulf Einarsson faktiskt gjorde det. Bajen satte även tvåan innan matchens höjdpunkt kom: 17-åringen Thorén kom i en kontring helt fri mot Bajenmålet, drog Hedberg som hamnade på rygg, och slog in reduceringen. Bajen utökade igen, men Hammarström slog till precis innan paus, och Sirius hade kontakt. Och andra halvlek började riktigt bra – men det var ju det där med effektiviteten i straffområdet; Wigren kom i läge men sköt i magen på Hedberg, Robin träffade armhålan istället, och Tobinho kom helt fri men avslutade tamt. Istället sköt Hammarby in 4-2 på hörna, och uppförsbacken blev alltför brant. Kört var det dock inte förrän hemmalaget avslutade med två sena mål. Det var trots allt en relativt positiv insats av Sirius, men det stora och viktiga att ta med sig var ändå Thoréns iskalla mål, för juniorer som slog igenom var ingenting vi var bortskämda med i Sirius bandy.

Ons 10 dec: Sirius-Bollnäs 4-6 (2-3), Studenternas

0-1 (8) Ville Aaltonen, 1-1 (15) Mattias Hammarström, 1-2 (17) Erik Stoor, 2-2 (25) Adam Rudell, 2-3 (28) Samuli Helavuori, 2-4 (51) Marcus Ståhl, 2-5 (59) Tobias Björklund, 3-5 (69) Hammarström, 3-6 (75) Ståhl, 4-6 (80) Rudell. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 564.

Efter ett segt landslagsuppehåll på 1½ vecka togs serien upp igen, och Sirius fortsatte på den inslagna vägen – ännu en spelmässigt bra insats mot ett topplag som förlorades på dålig effektivitet. Speciellt var den första halvleken bra, där Sirius gjorde två fina mål: Jenefeldt och Jimmy låg bakom förspelet till Hammarströms kvitteringsmål, och Ilja smekte fram passningen till Rudells 2-2. Men Bollnäs gjorde ändå fler mål än blåsvart, bl.a. på en feldömd hörna och på en grov bjudning från Hammarströms klubba. I andra drog tyvärr Bollnäs ifrån ganska snabbt då en orättvist bra Hellmyrs spelade fram till två mål; Hammarström reducerade på en straff, men Bollnäs drog ifrån igen efter en perfekt långlyra av Hellmyrs som Marcus Ståhl fiskade upp och förpassade i mål. Rudell tröstmålade, och straffspecialisten Gustav räddade ännu en tolvmetare, men spännande blev det aldrig riktigt. Västra roade sig istället med att tråka Krösus Berlin och Cirkus Kandell, som höll en ovanligt virrig föreställning på isen.

Fre 12 dec: Sandviken-Sirius 4-2 (2-0), Göransson Arena

1-0 (2) Ted Haraldsson, 2-0 (19) Erik Pettersson, 2-1 (53) Patrik Johansson, 3-1 (76) Patrik Nilsson, 3-2 (83) Mattias Hammarström, 4-2 (89) Pettersson. Domare: Andreas Wiktorsson, Töreboda. Publik: 1103.

Av alla eländiga besök i Göranssons hemska Arena var detta det absolut roligaste. Här blev vi för första och hittills enda gången placerade på kortsideläktaren, och däruppe stod vi med ”Farsan” Haglund i spetsen, som trashtalkade SAIK-målvakten Abbe Bodin, samtidigt som han åt ur en stor påse med ostbågar – och i min minnesbild så drällde han också ner mänger med ostbågar på isen, fast det kan ju inte stämma för då hade väl matchen sannolikt avbrutits.

Och Sirius spelade bra också! Matcher i Göransson innebar ju vanligtvis förnedringsgaranti, men nu höll blåsvart ihop spelet och spänningen vid liv under 90 minuter. Den blivande blåsvarte Haraldsson inledde med att styra in 1-0 till SAIK, och sedan hade kolsäckarna tur när en förlupen boll hamnade hos EP som satte tvåan efter 20 minuter, medan utdelningen uteblev för Sirius trots flera goda chanser. I inledningen av andra såg det ut som att våra blåsvarta hjältar skulle vika ned sig; på några minuter missade SAIK en straff, ett friläge, och fick ett offsidemål bortdömt. Istället reducerade Putte med ett oväntat knackskott, och plötsligt var det match igen. Rudell, Widén, Hammarström och Putte hade alla kvitteringslägen, innan Sura Hästen kom fri och satte 3-1 istället. Men Sirius höll liv i matchen; Hammarström djupledsåkte på en boll och la in 3-2 med sju minuter kvar, och det var inte förrän i näst sista minuten som SAIK till slut avgjorde och tog sin högst förväntade seger. Trots förlusten det de positiva känslorna som härskade i minibussen på väg hem – vi hade skakat de onda i deras vidriga hall – och till tonerna av Farsans nyskrivna ”Stjärnan lyser” styrde vi hem mot Uppsala. Men att spela bra utan att ta poäng gör inte tabellen vackrare – Sirius trea från slutet, två pinnar upp till Kalix på okvalplats, och hela sex upp till Broberg på den sista slutspelsplatsen.

Ons 17 dec: Sirius-Villa 4-4 (0-3), Studenternas

0-1 (5) David Karlsson, 0-2 (25) Daniel Andersson, 0-3 (37) Karlsson, 1-3 (56) Jakob Jenefeldt, 1-4 (64) Petter Björling, 2-4 (72) Jenefeldt, 3-4 (78) Ilja Grachev, 4-4 (94) Mattias Hammarström. Domare: Peter Öhrlund, Örebro. Publik: 710.

Äntligen, efter flera bra insatser, blev det också utdelning i form av poäng, och detta efter en upphämtning med hjältestämpel och en sista-minuten-kvittering. Sirius började förutsägbart svagt, Villa hade gått upp till 0-3 innan första halvlek var över, och då hade ändå en comebackande Kimmo räddat en straff. Siriusförsvaret hade stora problem med att få bort Villas djupledsflippar, och de omställningarna man hotade gästerna med omsattes aldrig i mål. Jenefeldt reducerade tio minuter in på andra, men när den ex-blåsvarte Fall serverade Björling som lyfte in 1-4 tycktes matchen dödförklarad. Men så kom en oväntad, och för villaiterna närmast chockartad, vändning. Jenefeldt reducerade för andra gången på en listig hörnvariant, och Ilja sköt in 3-4 med en hård projektil – och ett ännu hårdare Iljaskott minuterna senare satt klockrent i stolpen. Villa gick på knäna, men höll ändå tätt; och på stoppitsch tajm kom en kontring mitt i Siriuspressen där Kimmo gjorde en dubbelräddning. Och den blev matchavgörande, för i matchens sista sekunder föll ett mycket rättvist och skönt blåsvart kvitteringsmål: En desperat lyra från vänster, kaos framför mål, och där någonstans hittade Hammarström bollen och slog in den i Villamålet. I motsats till Sirius fotboll hade Sirius bandy visat sig vara starkast i slutet av matcherna, och nu hade vi äntligen fått ut något mer än hedersamma förluster av det. Och en historisk poäng var det, för efter denna har mötena med Villa resulterat i en, i skrivande stund, nästan 10 år lång förlustrad.

Lör 20 dec: Vetlanda-Sirius 2-7 (1-5), Vetlanda Bandyarena

1-0 (2) Joakim Andersson, 1-1 (6) Adam Rudell, 1-2 (24) Mattias Hammarström, 1-3 (36) Tobias Andersson, 1-4 (39) Rudell, 1-5 (41) Patrik Johansson, 2-5 (52) Andreas Lysell, 2-6 (74) Rudell, 2-7 (93) Hammarström. Domare: Adam Jokinen, Tranås. Publik: 1041.

Nu jävlar – det här var vad vi hade sett framför oss när Demon-Thony signade i maj, och nu tycktes det ha blivit verklighet när vi åkte till Vetlanda och spelade ut hemmalaget efter noter. Vetlanda satte 1-0 nästan på direkten, men där tog också deras roliga slut, för Sirius briljerade med fullständig dominans i bollinnehavet, men samtidigt ett direkt djupledsspel med både höga och låga bollar, som resulterade i mängder med chanser: Rudell satte kvitteringen på friläge efter lyft från Wigren, Putte fixade en straff som Hammarström missade, men denne tog revansch genom att sätta en hörna istället. Och sedan rasslade det till tre gånger på fem minuter: Tobinho, Rudell, och så Putte med ett läckert genombrott i hög fart. Bandypropaganda – och den bästa match vi spelat sedan slutspelssäsongen 10/11 åtminstone. I andra fick vi möta ett bättre Vetlanda, och bollinnehavet fördelades jämnare, men Sirius var fortfarande vassare. Hemmalagets reducering kom på straff, men Rudell gjorde 2-6 framspelad av Jenefeldt, sedan prickade han ribban med ett långskott, innan Hammarström satte pricken över i med 2-7 på stoppitch tajm. Det var en härlig match, inte minst för den tillresta minibussklacken från Västra, som firade med att grunda en tradition: buffé på den berömda vägkrogen Eataliano i Mjölby. Sirius upp till elfteplats, bara en pinne bakom Kungälv på okval, och fem upp till just Vetlanda på den sista slutspelsplatsen.

Fre 26 dec: Sirius-Hammarby 2-10 (1-4), Studenternas

0-1 (5) David Brodén, 0-2 (7) Robin Sundin, 0-3 (9) Kasper Milerud, 1-3 (24) Mattias Hammarström, 1-4 (41) Jesper Jonsson, 1-5 (46) Kalle Spjuth, 1-6 (49) Jonsson, 1-7 (51) Adam Gilljam, 1-8 (59) Markus Kumpuoja, 2-8 (69) Joel Wigren, 2-9 (70) Milerud, 2-10 (81) Sundin. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 3548.

Annandag och iskyla i luften. Ett Sirius i stigande form, och ett Bajen som saknade Pizzan, Per Einarsson och flåbusen Rutqvist – det luktade skräll, men smaken var dessvärre den av stortorsk. Blåsvart var överhuvudtaget inte med på banan när Hammarby gick upp till 0-3 innan tio minuter hade gått. Hammarström reducerade på hörna, men en ovanligt darrig Lundberg missade sedan en nedtagning, vilket gav Jesper Jonsson ett friläge och 1-4. Den ställningen hade vi ju faktiskt hämtat upp till ett kryss i matchen mot Villa en dryg vecka tidigare, och det var också vad paussnacket handlade om; men direkt efter satte Kalle Spjuth – så dålig i Sirius, och så bra mot Sirius – femman, och där vek blåsvart ned sig. Tre mål till föll i snabb takt innan tempot nådigt bedarrade. Lagen spelade av matchen, medan Västra Sidan fokuserade på hur många SM-guld respektive förening hade tagit. Det var en besvikelse, och ett Sirius som inte tycktes klara av förväntningarna från storpubliken – men det var kanske någonting man fick acceptera med ett ungt och orutinerat lag.

Tis 30 dec: Broberg-Sirius 6-2 (1-1), Hällåsen

1-0 (12) Jonas Nygren, 1-1 (45) Mattias Hammarström, 2-1 (58) Martin Söderberg, 3-1 (61) Söderberg, 4-1 (68) Söderberg, 5-1 (70) Simon Blomkvist, 6-1 (78) Rolf Larsson, 6-2 (82) Hammarström. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 903.

Från iskyla på annandagen till hällregn på Hällåsen – men Sirius virriga försvarsspel bestod. I den blöta första halvleken höll blåsvart jämna steg med ”Gurt” med god hjälp av en storspelande Kimmo, och Hammarström kvitterade Brobergs ledning precis innan paus, genom att både ordna och sätta en straff. I andra slutade det regna, och Sirius slutade spela bra. Martin Söderberg satte en straff och hade snart också gjort ett hattrick efter två frilägen. Sirius slarvade otroligt mycket med bolltapp i farliga lägen, och matchen var snart förlorad. Vid 6-1-underläge morskade man äntligen upp sig; Hammarström brände en straff, men tog revansch med att slå in en hörnretur vilket putsade upp siffrorna lite. Matchens glädjeämne var den unge backen Jonas Eklund, som klev in när Lundberg stukade foten på uppvärmningen, och stod för en fin insats – ännu en ungdom från egna led som var på väg att slå sig in i a-laget. Sirius tillbaka på tolfteplatsen, med tre poäng upp till Kungälv på okval, och hela sju till Villa på den sista slutspelsplatsen.

Lör 3 jan: Sirius-Ljusdal 8-2 (4-1), Studenternas

1-0 (2) Mattias Hammarström, 1-1 (9) Kalle Mårtensson, 2-1 (21) Hammarström, 3-1 (24) Robin Olsson, 4-1 (33) Ilja Grachev, 5-1 (48) Olsson, 6-1 (54) Hammarström, 6-2 (56) Daniel Skarps, 7-2 (68) Johannes Camilton, 8-2 (80) Jakob Jenefeldt. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 758.

Julsvackan tycktes vara över, och nu visade Sirius igen upp samma fina spel som vi gjort mot Vetlanda. Visserligen mötte vi ett svagt Ljusdal, men det här var ändå en toppinsats: vackert spel med många spelare involverade i anfallen, fina mål och storseger. Hammarström inledde målgörandet med att sätta en straff, men den blivande blåsvarte Kalle Mårtensson blev snart frispelad och kvitterade. Men snart rann Sirius ifrån, och Hammarström bjöd på dagens första delikatess när han smiskade upp bollen i nättaket på halvvolley. Robin följde upp med 3-1, och spelade sedan fram Ilja till fyran sedan bollen gått som på ett snöre. Och det blev inte sämre i andra heller: Robin satte femman och Hammarström sexan på tennis. Och så var det Josef Camiltons tur – efter Thorén och Eklund blev han den tredje junisen att sätta avtryck då han tog emot ett utkast från Kimmo, satte bollen i mål och firade med ett luftgitarrsolo framför Västra. Och Jenefeldts 8-2-mål som fick kröna matchen var inte fult det heller: ett kyligt lobbavslut vid en hörna. Blåsvart var, som sagt, ojämna, men högstanivån var riktigt hög.

Tis 6 jan: Sirius-Kalix 7-2 (3-1), Studenternas

1-0 (10) Ilja Grachev, 2-0 (17) Mattias Widén, 3-0 (40) Mattias Hammarström, 3-1 (43) Antti Ekman, 4-1 (71) Hammarström, 4-2 (75) Johan Sundqvist, 5-2 (76) Hammarström, 6-2 (85) Grachev, 7-2 (87) Tobias Andersson. Domare: Andreas Wiktorsson, Töreboda. Publik: 795.

Tre dagar gick, och så krossade vi en till bottenkollega med nästan samma siffror. När matchen inleddes med att Tobinho åkte på en 10-minutare, och Sirius under det numerära underläget gick upp till 2-0, då kändes det som att det skulle bli en bra dag. Lagen gjorde sedan varsitt mål innan paus, men det var annars ett mycket blekt Kalix, som sällan förmådde hota ett tajt Siriusförsvar. Blåsvart borde ha producerat fler mål i andra, men nu dröjde det nästan en halvtimme innan Hammarström fick in 4-1. Kalix reducerade, men då replikerade Hammarström med dagens absolut finaste mål: Vår skarpskytt fick bollen på egen planhalva, och omgiven av kalixare gjorde han en dragning som lurade alla, stack iväg på kanten, väggspelade med Tobinho, och sopren med målvakten satte han 5-2. Två mål till kom innan matchen var slut, och nu kändes det definitivt som att Demon-Thonys spel började sitta; att vi var bättre än våra konkurrenter under kvalstrecket var solklart, och nu var det bara att blicka uppåt i tabellen. Det enda deppiga var Jenefeldts knä, som fick sig en smäll under matchen, med en oviss prognos.

Ja, så tänkte man i alla fall här, tidigt i januari. Men det fanns något som bubblade under ytan. Under den senaste månaden hade det pratats från klubbhåll att publiksiffrorna var för dåliga och att vi fortsatt gått under budget. Ordförande Sandberg var på semester i Thailand och kunde inte nås för kommentarer, så det var lite oklart hur allvarlig situationen faktiskt var. Svaret på den frågan skulle komma senare i veckan. Sirius på elfteplatsen, och nu var det bara två minusmål som skiljde till Kungälv på okval. Upp till Villa på den sista slutspelsplatsen var det dock hela sex pinnar.

Fre 9 jan: Vänersborg-Sirius 11-2 (6-0), Arena Vänersborg

1-0 (2) Mikko Lukkarila, 2-0 (9) Joakim Hedqvist, 3-0 (19) Hedqvist, 4-0 (25) Nils Berner, 5-0 (28) Berner, 6-0 (30) Emil Viklund, 7-0 (46) Christoffer Fagerström, 7-1 (55) Ilja Grachev, 7-2 (67) Mattias Hammarström, 8-2 (76) Fagerström, 9-2 (79) Hedqvist, 10-2 (81) Hedqvist, 11-2 (87) Fagerström. Domare: Christoffer Aidesjö, Surte. Publik: 1949.

”K.R.I.S., kris i vårt Sirius, det är slut på pengar och kassan är tom.” Ja, på torsdagen briserade nyheten om Sirius ekonomiska läge, och nu talade man klarspråk. Klubben låg 2 miljoner back, och pengar behövde komma in fort; för att kunna betala kortfristiga skulder, för att kunna betala ut löner, och för att kunna säkra en elitlicens för kommande säsong.

Och hur reagerade truppen på detta oroande besked? Tja, inte med någon vidare fajting spirit i alla fall – man åkte ned till Vänersborg och släppte in sex mål på en halvtimme. Sirius stod stilla med bollen, gick inte in i närkamperna och låg tio skär efter Vänersborg i den första halvleken. 7-0 kom några sekunder in på andra halvlek, sedan följde en barmhärtig halvtimme där Sirius faktiskt höll tätt och dessutom gjorde två mål: llja på hörna, och Hammarström framspelad av Tobinho. Sedan rämnade försvaret igen; Kimmo räddade en straff, men Väners fick snart en ny chans och satte den, och tre mål till trillade in innan förnedringen var över. ”Vi är inte mer än människor, det är klart att vi påverkas”, svarade Demon-Thony på frågan om lagets prestation påverkades av de dystra ekonomiska nyheterna – så var det kanske, men att lägga sig platt och dö var nog inte den bästa taktiken för att ta sig ur den prekära situation som uppstått.

Ons 14 jan: Sirius-Västerås 3-8 (0-3), Studenternas

0-1 (13) Jonas Nilsson, 0-2 (20) Nilsson, 0-3 (34) Nilsson, 0-4 (48) Nilsson, 1-4 (57) Joel Wigren, 1-5 (67) Nilsson, 1-6 (76) Tobias Holmberg, 1-7 (79) Aksel Ekblom, 1-8 (82) Max Mårtensson, 2-8 (90) Adam Rudell, 3-8 (92) Rudell. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 822.

På måndagen blev alla engagerade Västringar inbjudna till Sirius kansli på Spikgatan 10, för ett informationsmöte om krisen. Sammanfattningsvis handlade det mycket om att den organisation som rasat samman när Berglund, Kaveh och Göran Lide lämnade på kort tid inte hade byggts upp ordentligt; den nye klubbchefen Magnus Jansson hade hoppat av under våren utan att ersättas, och det fanns helt enkelt inte tillräckligt med folk på plats med uppgiften att organisera föreningen och dra in pengar. Allt detta behövdes naturligtvis åtgärdas på sikt – men nu handlade allt om att överleva. Nu efterlystes hjälp med allt: kunde någon tänka sig att sälja på provision? Sitta i vändkorsen? Eller hjälpa till i eventgruppen? Och framförallt: Swisha, swisha och swisha. En ”termometer” lanserades på hemsidan som skulle mäta de insamlade pengarna, och den behövde nå upp till 2 miljoner innan mars för att klara skulder och löner – 600 000 hade redan kommit in från sponsorerna under förra veckan, men 1,4 miljoner återstod alltså.

På onsdagen var det sedan dags för den otacksamma uppgiften att möta de blivande mästarna VSK hemma på Studan; en match som Sirius möjligen inledde och avslutade skapligt – men däremellan var det ganska bedrövligt. De första tolv minuterna var jämna, sedan bjöd blåsvart på en hörna som Jonas Nilsson klämde dit. Strax därefter kom Hammarström sopren i ett friläge mot VSK-målet, men Bergwall räddade till hörna. Sedan var det slut på hoppet; VSK spelade lugnt och stort, blåsvart blev stirriga, slarviga och passade fel. Jonas Nilsson gjorde tre raka mål till innan Wigren reducerade till 1-4 en bit in på andra halvlek. Det var dock bara en tillfällig respit, för VSK satte fyra mål till innan Rudell putsade till siffrorna lite på slutet. Åtta insläppta mål, och det var nog knappt ett enda av dem som inte föregicks av en felpass från blåsvart klubba.

Fre 16 jan: Edsbyn-Sirius 7-4 (2-3), Edsbyn Arena

1-0 (7) Simon Jansson, 1-1 (8) Mattias Hammarström, 1-2 (15) Johannes Camilton, 1-3 (18) Camilton, 2-3 (44) Jonas Edling, 3-3 (52) Hans Andersson, 4-3 (68) Edling, 5-3 (72) Edling, 6-3 (75) Daniel Jonsson, 7-3 (83) Edling, 7-4 (84) Adam Rudell. Domare: Peter Öhrlund, Örebro. Publik: 1306.

I många av matcherna under den vidriga krisvårvintern -15 var Sirius bra i perioder av matcherna – men sedan kom ett defensivt ras. Precis så såg det ut i den, förvisso svåra, bortamatchen i Edsbyn. Den första halvtimmen var briljant – Sirius dominerade chansmässigt, och satte dessutom flera av dem. Byn tog visserligen ledningen, men ex-bybon Hammarström kvitterade omedelbart med ett hårt skott, och sedan var det unge Camilton som satte två mål på hörna: först på en retur, och sedan ett skott i vänsterkrysset. Mer hade det kunnat bli; den alltid usle domaren Öhrlund missade en klar straff för blåsvart, och hans lika usla assisterande vinkade felaktigt av Rudell för offside – men efter en halvtimme försvann det optimistiska spelet. Sirius blev försiktiga, lade sig på försvar, och blev uppkäkade av hemmalaget. Reduceringen kom precis innan paus, kvitteringen ganska snart efter paus, och snart drog Byn obarmhärtigt ifrån till en säker och förväntad vinst. På den positiva sidan hade termometern gått upp till 950 000 kr – 350 lax på ett par dagar alltså.

Ons 28 jan: Sirius-Tillberga 2-3 (0-2), Studenternas

0-1 (20) Mattias Rydberg-Skarps, 0-2 (32) Rasmus Lindqvist, 0-3 (66) Rydberg-Skarps, 1-3 (79) Mattias Hammarström, 2-3 (90) Hammarström. Domare: Jacob Hallkvist, Linköping. Publik: 838.

Ett två veckor långt landslagsuppehåll följde, där Sirius hade tillfälle att slipa bort ojämnheterna i spelet. Och visst försvann ojämnheten – för mot Tillberga var blåsvart rakt igenom usla. Och man kan prata om att Sirius var överlägsna i spelet, och att Tillberga var sanslöst effektiva, men ändå – vi torskade mot dittills segerlösa Tillberga, och det enda ordet för det är patetiskt. Tillbergas första mål kom på ett oväntat långskott, det andra på en snabb spelvändning, och det tredje när Tillberga 20 minuter in på andra besökte Sirius planhalva för första gången efter pausvilan. Sirius ägde bollen, men körde hela tiden in i Tillbergas lågt uppspända försvarssäck gång efter gång, och tempot var alldeles för lågt. Till slut kom faktiskt två reduceringsbollar från Hammarströms klubba, men för sent för att ens skapa någon spänning.

Sällan har jag varit så arg och besviken på mina blåsvarta hjältar, men läget var ju onekligen speciellt. Det var bokstavligen vi på läktarna som betalade spelarnas löner. Många av oss gjorde uppoffringar för att kunna swisha en extra slant in i det mörka hål som var Sirius ekonomi. Att tacken för detta var den här sortens pinsamma insatser var helt enkelt oacceptabelt – och ännu värre var att den kom mot det lag som blev vårt röda skynke under mitten av 10-talet. Klubbchef Zocke må ha sett Tillberga som Guds gåva till bandyn; alla vi andra såg bara ett destruktivt och menlöst lag som spelade dödgrävarbandy inför noll publik. Herr Zocke själv var möjligen, i egenskap av engagerad och kontroversiell profil, en tillgång för bandyn, men hans lag var det definitivt inte. På den ljusa sidan – termometern rörde sig långsamt men stadigt uppåt, nu hade den precis passerat miljonstrecket, halvvägs till målet.

Fre 30 jan: Kungälv-Sirius 4-3 (3-2), Skarpe Nord

0-1 (4) Mattias Hammarström, 1-1 (26) Fredrik Johansson, 1-2 (27) Ilja Grachev, 2-2 (30) Axel Ekholm, 3-2 (37) Anssi Hänninen, 3-3 (51) Grachev, 4-3 (91) Lukas Persson. Domare: Daniel Labe, Mölndal. Publik: 615.

Efter Tillbergafiaskot fanns det bara en riktning att gå i, och visst steppade Sirius upp mot Kungälv – men tack vare oflyt, några dåliga domslut och ett mål på stoppitsch tajm blev det ännu en förlust att lägga till raden istället. Det var blåsvarts sista chans att undvika kvalet, och det började bra med en straff som Hammarström sköt in. Sedan växlade initiativet fram- och tillbaka mellan hemma- och bortalag, fram till att Ilja kvitterade till 3-3 på hörna i början av andra. Resten av halvleken tillhörde Sirius som jagade ett ledningsmål, och Robin Olsson låg bakom det mesta. Blåsvart prickade både stolpe och ribban, men hittade aldrig in i mål. Och så kom de olyckliga sista 10 minuterna, när domare Labe klev in i handlingarna: Först åkte Putte på en billig utvisning, sedan blev Robin hakad i straffområdet utan Labesignal. Och så fullbordades till slut misären på stoppitsch tajm när det kom ett Kungälvsmål från ingenstans: måltjuven Lukas Persson, i misstänkt offsideposition, tog emot ett inspel och sköt in 4-3. Surt och bittert för de 20 (!) västringar som tagit sig till Skarpe Nord, och nu var vi så gott som klara för vårt fjärde kvalspel i rad. Ja, för nu var det fyra poäng upp till just Kungälv på okval, och inte många enkla matcher kvar.

Sön 1 feb: Bollnäs-Sirius 5-2 (0-0), Sävstaås

1-0 (48) Tobias Björklund, 1-1 (51) Patrik Johansson, 1-2 (59) Adam Rudell, 2-2 (64) Per Hellmyrs, 3-2 (81) Hellmyrs, 4-2 (84) Samuli Helavuori, 5-2 (90) Helavuori. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 1130.

Nästan 20 personer i Kungälv på fredagen. Och sedan 25 resenärer till Bollnäs på söndagen. Och detta under en tid när blåsvart var hopplöst dåliga och inne i en närmast oändlig förlustsvit – och lägg dessutom till att många supportrar redan hade lagt stora pengar på klubbens swishkampanjer för den akuta livräddningen. Ja, Västra Sidan var, till skillnad från IK Sirius BK, sjukt bra säsongen 14/15.

Matchen på Sävstaås var en länk i två rader av förlustsviter: den sjätte raka förlusten i serien, och den nionde raka förlusten på Sävstaås – så ingen var ju förvånad över resultatet. Det var snöigt, blåsigt och svårspelat, och den första halvleken slutade faktiskt mållös, där Ilja var närmast målet med sin stolpträff. I andra blev det fler mål: Bollnäs kontrade in 1-0, Putte kvitterade efter en dribblingsräd. Rudell satte ett ledningsmål för blåsvart, men Hellmyrs kvitterade på hörna. Och oavgjort stod sig ända till de sista 10 minuterna, då Hellmyrs sköt in 3-2 med ett volleyskott, och sedan trillade två mål till in bakom Kimmo. ”För jävligt, tredje matchen i rad vi lika gärna kunnat vinna”, kommenterade Putte. Men noll poäng blev det den här dagen också.

Ons 4 feb: Sirius-Sandviken 2-15 (1-5), Studenternas

0-1 (5) Patrik Nilsson, 0-2 (21) Nilsson, 0-3 (29) Daniel Bäck, 0-4 (31) Nilsson, 1-4 (41) Victor Lundberg, 1-5 (44) Nilsson, 1-6 (50) Nilsson, 1-7 (52) Erik Pettersson, 1-8 (56) Dennis Henriksen, 1-9 (58) Linus Forslund, 2-9 (72) Tobias Andersson, 2-10 (75) Forslund, 2-11 (76) Daniel Mossberg, 2-12 (80) Mossberg, 2-13 (84) Nilsson, 2-14 (85) Nilsson, 2-15 (89) Nilsson. Domare: Christoffer Aidesjö, Surte. Publik: 1580.

Nu var det dags för ”Bandyfesten”, d.v.s. säsongens årliga gratismatch där Sirius skulle dra in stora pengar via sponsorer – men ”Bandypesten” hade varit ett mer passande namn på tillställningen. För nu slets bogvisiret loss från sina fästen, och Sirius kapsejsade och sjönk mot botten i förfärande fart. Första halvleken var väl normaldålig med tanke på att vi mötte ett hopplöst starkt SAIK, och 1-5 i paus var ungefär som förväntat. Men i andra startade den verkliga mardrömmen: Gästerna satte fyra raka mål på åtta minuter och gick upp till 1-9. Sedan lyckades Sirius hålla tätt i en kvart, och till och med reducera, men kolsäckarna var dessvärre inte färdiga – man satte SEX mål till under sista kvarten, och Patrik ”Sura Hästen” Nilsson avslutade med ett äkta hattrick, och kunde därmed summera dagens målskörd till åtta. Var det rättvisa siffror då? Nej, för SAIK hade kunnat göra många fler, ”5-10 till”, enligt UNT. Frågan som återstod nu var bara vilken kris som egentligen var djupast, den ekonomiska eller den sportsliga? Pengar rullade i alla fall långsamt in på kontot, och termometern var nu uppe på 1,2 Mkr.

Lör 7 feb: Villa-Sirius 13-4 (9-2), Sparbanken Lidköping Arena

0-1 (1) Mattias Hammarström, 1-1 (8) Jesper Bryngelson, 2-1 (14) David Karlsson, 3-1 (23) Bryngelson, 4-1 (24) Karlsson, 5-1 (26) Karlsson, 6-1 (31) Karlsson, 7-1 (32) Bryngelson, 8-1 (39) Daniel Andersson, 9-1 (41) Andersson, 9-2 (44) Adam Rudell, 10-2 (46) Andersson, 11-2 (51) Andersson, 11-3 (52) Hammarström, 12-3 (59) Karlsson, 12-4 (65) Robin Olsson, 13-4 (92) Andersson. Domare: Daniel Labe, Mölndal. Publik: 2559.

Jag har väl aldrig gjort en så stor uppoffring för en totalt meningslös bortamatch – resan hem från Lidköping innebar en hel natts tågfärd genom Mellansverige, inklusive två timmars väntan på perrongerna i Skövde respektive Nässjö. Men det var för en god sak, för med mig och Macke Majs på läktaren i Lidköping (två är en klack!) hade Västra Sidan haft representation på varenda match under säsongen; något vi aldrig upprepat vare sig förr eller senare.

Det var förstås med noll förväntningar jag reste ned till Lidköping, men ändå blev jag både förbannad och besviken. För Sirius fortsatte på den inslagna vägen från SAIK-matchen och spelade horribelt illa i första halvlek. Blåsvart släppte återigen in obegripligt många och enkla mål, och det var på vippen att det var tvåsiffrigt i baken redan i paus. Halvleken avslutades med att Bärneskär åkte på ett lindrigt matchstraff, och det tionde insläppta målet kom redan en minut in på andra. Sirius verkade överhuvudtaget inte ha någon tanke om att spela försvarsspel: när Lundberg åkte ut hade vi liberon utvisad, och matchstraff på en till försvarare, och ändå gick man framåt med hela laget – och en minut senare låg ännu en boll bakom Kimmo i buren. Till slut lyckades Sirius ändå hålla ihop försvaret bättre, och under den sista halvtimmen släppte man bara in ett till mål bakåt.

Och efter denna pina väntade som sagt nästa pina: hemresan. En promenad på Nässjös snöiga och tomma gator i väntan på nattåget 01.39. En raggarbil kör runt, passagerarrutan vevas ner, och över hela torget hörs “visa fittan”. Det är då som det stora vemodet rullar in.

Tis 10 feb: Sirius-Vetlanda 4-7 (2-2), Studenternas

0-1 (5) Joakim Andersson, 1-1 (6) Mattias Hammarström, 1-2 (27) Philip Lennartsson, 2-2 (38) Patrik Johansson, 3-2 (63) David Thorén, 4-2 (66) Hammarström, 4-3 (75) Andersson, 4-4 (77) Andreas Lysell, 4-5 (82) Johan Löfstedt, 4-6 (87) Löfstedt, 4-7 (91) Andersson. Domare: Valdemar Olsson, Linköping. Publik: 381.

Den sista, betydelselösa, matchen i serien minns jag med sorg och vemod av en helt annan anledning än ett uselt bandylag. Det var nämligen den här dagen jag träffade Dissteffe på läktaren och glatt frågade hur läget var, och han svarade: ”Det är inte så jävla bra alltså, det är nåt skit i kroppen, har känt mig febrig i några dagar. Jag går nog hem i pausen.” Och det visade sig vara de första symptomen på cancern som skulle komma att ta hans liv tre år senare som visade sig.

Och på isen visade Sirius upp ännu en försvarskollaps, för tredje matchen i rad, men den här gången var raset begränsat till den sista kvarten – men det räckte ju för att både tappa ledningen och förlora. Ja, i den långa förlustraden på nio matcher hade vi faktiskt haft ledningen, och tappat den, i fem av dem. Nu fick vi se en jämn förstahalvlek, och sedan ett Siriusryck i andra där unge Thorén och Hammarström tog upp Sirius till en 4-2-ledning. Men så tog Vetlanda en timeout, och började pressa Sirius backlinje högt och hårt. Panik uppstod, fem raka mål trillade in, och blåsvart hade fullbordat serien med en över en månad lång förlustrad. Nu skulle vi ta oss an kvalet med ett självförtroende av maräng.

Sandviken	26	20	2	4	191-99	42
Västerås	26	19	3	4	179-100	41
Edsbyn	26	16	5	5	134-86	37
Hammarby	26	16	3	7	140-102	35
Bollnäs	26	15	4	7	103-95	34
Villa	26	12	7	7	161-110	31
Vänersborg	26	12	7	7	124-97	31
Broberg	26	13	4	9	112-101	30
Vetlanda	26	8	6	12	110-131	22
Kalix	26	8	2	16	82-120	18
Kungälv	26	7	4	15	90-134	18
Sirius	26	5	3	18	85-148	13
Ljusdal	26	3	2	21	66-152	8
Tillberga	26	1	2	23	73-175	4

Inför kvalet

En av historiens märkligaste flygolyckor var Air France Flight 447, som på väg från Rio de Janeiro till Paris plötsligt föll ned ifrån himlen och kraschade i Atlanten – orsaken visade sig ha varit ett obegripligt pilotfel som fick planet att stegra och bli okontrollerbart mitt under färden. Ungefär där befann sig nu Sirius när man skulle gå in i kvalspelet 2015. Efter att ha färdats någorlunda tryggt och säkert genom första halvan av serien så började laget plötsligt falla handlöst, och kapten Demon-Thony tycktes inte längre ha någon kontroll när vattenytan nu närmade sig med en förfärande hastighet. Ännu fanns det lite manöverutrymme kvar, men då gällde det att dra spakarna åt rätt håll när kvalserien startade.

Som vanligt gällde att vi i kvalgruppen skulle möta ett elitserielag, samt segraren i den ena allsvenska serien, och tvåan i den andra allsvenska serien. Elitserielaget var givet utifrån serieplaceringen, och det blev Ljusdal – ett OK utfall, det var ett lag vi tagit tre av fyra poäng mot i serien (visserligen innan den spelmässiga kollapsen), och betydligt närmare än Kalix, vilket var viktigt för vår hårt prövade kassör. De allsvenska lagen lottades in i kvalgrupperna, och där fanns en tydlig nitlott: Gripen. Och självklart stod det just Gripen på Sirius lott; Trollhättelaget som vunnit södra Allsvenskan överlägset, och som var det enda allsvenska laget med verkliga ambitioner och kvalitet att gå upp. Gripen var dubbelt revanschsugna efter att först missat uppflyttning efter sekunddrama och tveksamma domslut i det berömda 2013-kvalet, och sedan på tveksamma grunder stoppats av licensnämnden 2014. Nu hade man vässat laget ytterligare med bl.a. den farlige målskytten Tony Eklind, samt den gamle Villamittfältaren Henrik Larsson, och detta var helt klart en motståndare att frukta.

Den andra motståndaren var lite mer oväntad och förväntat ofarlig: Falun hade konkursat så sent som 2013, men startat om i division 1, och hade nu som nykomlingar gått direkt till Elitseriekvalet. Laget var dock tämligen blekt, även om man här hittade den blivande blåsvarte William Liw, och den duktige målvakten Patrik Kaemmerle.

Det ekonomiska läget, som tyvärr tycktes påverka det sportsliga alldeles för mycket, var oklart. Handlingsplanen som skulle lämnas in till förbundet blev först försenad, sedan lämnades den in, men då ville klubben inte berätta vad den innehöll. Av den dryga miljon som kommit in i insamlingen var det i alla fall tydligt att den del av pengarna var villkorade mot att klubben hängde kvar, vilket förstås gav ytterligare en kniv mot lagets samlade strupar. Fanns det inga ljuspunkter då? Jo en, och det var att den viktige Jenefeldt nu var tillbaka efter skadan han drog på sig strax efter nyår; en spelare som verkligen kunde behövas i den prövning som låg framför oss.

Kvalserien

Tor 26 feb: Falun-Sirius 3-5 (1-1), Hedvallen

1-0 (9) Michael Pettersson, 1-1 (36) Mattias Hammarström, 2-1 (46) Joakim Hedberg, 2-2 (49) Hammarström, 2-3 (54) Patrik Johansson, 2-4 (66) Johansson, 2-5 (68) Johansson, 3-5 (75) David Forsell. Domare: Tomas Behlander, Skutskär. Publik: 585.

En stor snackis inför kvalet blev var vi skulle spela den inledande matchen mot Falun, för Lugnet var ju upptaget av skid-VM. Reservlösningen blev den genuina Hedvallen i Karlsbyheden, och det var svårt att inte se järtecknen i skyn – för det var ju exakt här Sirius hade gått upp i högstaserien senast, exakt 10 år tidigare. Skulle vi nu ta det första steget mot degradering på samma mysiga lilla plan? Det kändes oroligt när vi radade upp oss längs med sargen inför avslag – de små läktarna var ju redan fullbelagda av hemmapubliken.

Och inte minskade oron när spelet var igång, för det såg inte bättre ut än det gjorde i serien. Falun kontrade tidigt in 1-0 efter en hörna, och fortsatte med att pressa högt och tufft mot blåsvart. Det var med blotta förskräckelsen vi kom undan fler baklängesmål, för Falun hade två skott i målramen och en misstänkt straffsituation, innan Sirius kunde kvittera när Ilja och Hammarström samarbetade i ett klassanfall. På andra sidan halvtidsvilan fortsatte eländet när Falun återigen tog ledningen, men sedan visade blåsvart, och framför allt Putte, upp 20 minuters elitserieklass. Hammarström kvitterade, och sedan bjöd Putte på ett äkta hattrick: 2-3 då han fiskade upp en brytning från Ilja och sköt in bollen, 2-4 på friläge efter att Eidenert petat fram ett frislag, och 2-5 framspelad av Robin i ett fartfyllt anfall. Stängt och låst? Nja, Falun reducerade igen, och plötsligt var matchbilden från första halvlek tillbaka. 4-5 kändes inte långt borta, och ångesten bland oss supportrar vid sidlinjen var stor – så det var omtänksamt av Hammarström att svänga förbi oss och meddela att ”det e lugnt”. Och det var det också, för vi rodde hem segern i kvalets första match, om än med darr på ribban. I den andra kvalmatchen tog Gripen en enkel 4-0-seger mot Ljusdal.

Lör 28 feb: Sirius-Gripen 3-2 (1-1), Studenternas

1-0 (20) Tobias Andersson, 1-1 (21) Tony Eklind, 1-2 (61) Martin Hagman, 2-2 (65) Patrik Johansson, 3-2 (78) Mattias Hammarström. Domare: Jacob Hallkvist, Linköping. Publik: 545.

Även om kvalserien 14/15 skulle utvecklas till en mardröm så började den faktiskt på bästa sätt: med två raka segrar. Efter vår klena insats mot Falun, och Gripens enkla avfärdande av Ljusdal, var detta en match att frukta; men den här dagen kändes blåsvart lite tryggare och säkrare. Kanske berodde det delvis på Gripens taktiska felgrepp – Sirius var ju notoriskt dåliga på att hantera hög press, men Gripen ställde sig lågt i positionerna, och det passade blåsvart bättre. Nåja, jämnt och andlöst spännande blev det ändå; blåsvart tog ledningen när Putte spelade fram Tobinho, men Gripens farlige Eklind kvitterade direkt, och en bit in på andra tog gästerna också ledningen. Men Sirius behöll lugnet, och det gav resultat. Kvitteringen kom ganska fort när Putte lurade Gripenförsvaret med en åkning, tog emot bollen, rundade målvakten och la in 2-2; och med drygt 10 minuter kvar ordnade Hammarström en straff som han själv satte till 3-2. Gripen tog förstås tajm-out, och nu var man inställd på Gripenforcering och Siriuspanik, men det blev faktiskt aldrig särskild farligt. Blåsvart stängde matchen och tog hem en seger som betydde att man nu hade pole position i kvalserien. Samtidigt slog Ljusdal som förväntat Falun med 6-2, och Sirius var därmed i ensam ledning i tabellen, med Gripen och Ljusdal två poäng bakom.

Ons 3 mar: Sirius-Ljusdal 1-4 (0-1), Studenternas

0-1 (10) Filip Skoglund, 1-1 (51) Patrik Johansson, 1-2 (55) Daniel Skarps, 1-3 (56) Kalle Mårtensson, 1-4 (71) Johan Berglund. Domare: Christoffer Aidesjö, Surte. Publik: 605.

Nu var det guldläge – en seger mot Ljusdal på hemmaplan, och elitserieplatsen var så gott som säkrad. Så vad hände? Vi förlorade förstås, och gjorde den kanske sämsta halvleken för säsongen, vilket med tanke på vår bottenlösa lägstanivå sa ganska mycket. Dimma och duggregn gjorde isen till en tvättbräda, och på denna tvättbräda begick Sirius ett taktiskt självmord. Det var bara lyft som gällde, och i Sirius fall gick dessa lyft till ingen alls då de blåsvarta var helt oförmögna att kriga om andra- och tredjebollarna. Gästerna tryckte in en hörnretur efter tio minuter, medan Sirius enda chans var en bisarr situation där Kimmo kastade så långt att bollen studsade upp i Ljusdals ribba, och Hammarström sköt in returen, men målet dömdes bort för offside. Med nyspolad is var det mer spelbart i början av andra, Putte slog in kvitteringen på en retur, och vi hoppades på mer. Men det kom inget mer, istället satte Ljusdal två snabba; en hörna och en kanon av Kalle Mårtensson, och Sirius dog totalt. Det passades fel, förlorades närkamper, och framförallt – skapades absolut noll målchanser. Ljusdal utökade på hörna och kunde gjort mycket mer än så, och hastigt och olustigt såg kvalserien ut som en mardröm igen. Gripen slog samtidigt Falun med stora 9-2, och nu låg Sirius trea, på samma poäng men med sämre målskillnad än Gripen och Ljusdal.

Fre 5 mar: Ljusdal-Sirius 2-3 (0-1), Ljusdals IP

0-1 (16) Patrik Johansson, 1-1 (51) Kalle Mårtensson, 2-1 (57) Mårtensson, 2-2 (74) Ilja Grachev, 2-3 (80) Mattias Hammarström. Domare: Tomas Behlander, Skutskär. Publik: 760.

Ännu en gång stod vi med ena foten i Allsvenskan, och halvvägs in på andra halvlek uppe i Ljusdal började man fundera på att beställa de blåsvarta begravningskransarna – för då var Sirius i underläge, och utspelade efter noter. Detta följde efter en ganska tillknäppt och låst första halvlek, där Sirius hade en uddamålsledning efter att Putte slagit in en skottretur. Men i andra fick Ljusdal fart under skridskorna, och det var den blivande blåsvarte Kalle Mårtensson som anförde attacken. Fem minuter in på andra satte han kvitteringen på en hörnretur, och var sedan millimeter från att göra 2-1 på retur efter Jonas Petterssons dribblingsräd. Strax kom ändå ledningsmålet från Kalles klubba då han sköt in en skottretur Filip Skoglund, och två minuter senare körde han igenom igen, fick straff och skrinnade själv fram till straffpunkten – den vidriga lukten av allsvenskan kändes nu i våra näsborrar – men Kimmo lyckades knipa Kalles tolvmetare. Plågan fortsatte dock, och det var enbart Kimmo som stod ivägen för det gulgröna bombardemanget och höll oss kvar i matchen. Med kvarten kvar tröttnade Ilja på förnedringen och drog upp tempot, och Ilja fick också sätta den sköna kvitteringen efter skott av Rudell. En poäng var bättre än ingen, men det skulle bli två då Hammarström laddade och sköt in en hörna med tio minuter kvar. Och kvalserien hade svängt tillbaka i blåsvart favör – nu hade vi återigen ödet i våra egna skridskor och klubbor.

På vägen hem fick jag sällskap på X-tåget av det sköna seniorgänget Haze, Carlstedt, Farsan och Gunillorna. Med medhavt rödvin i plastmuggar blev både stämningen och ljudvolymen hög, och vi noterade efter ett tag att vi inte var ensamma i kupén – där satt även en yngling i färgglad frisyr och tecknade stillsamt. Den alltid sociala Farsan ursäktade sig om vi störde och bad att få se teckningen, och det visade sig att den föreställde – oss! En skickligt utförd blyertsskiss med titeln ”Ett par sportnördar” blev ännu ett fint minne att ta med sig från denna lyckade kvalkväll. Därtill pekade de ekonomiska pilarna i rätt riktning – termometern visade nu 1,6 Mkr, och det uppställda målet såg faktiskt möjligt ut att nå.

Sön 7 mar: Gripen-Sirius 9-2 (2-0), Slättbergshallen

1-0 (12) Tony Eklind, 2-0 (44) Eklind, 3-0 (50) Henrik Korén, 3-1 (52) Patrik Johansson, 3-2 (54) Adam Rudell, 4-2 (65) Eklind, 5-2 (66) Johan Grahn, 6-2 (73) Eklind, 7-2 (79) Grahn, 8-2 (89) Eklind, 9-2 (92) Viktor Weiselius. Domare: Mikael Karlsson, Grästorp. Publik: 2013.

Märkligt nog är Gripen den gemensamma nämnaren bakom de två kanske värsta bottennapp jag har upplevt med Sirius. 13-0 på Slättbergsbanan 2002 var förvisso värst, men fick inga större konsekvenser eftersom vi hade åkt ur med dunder och brak ändå. Det haveri som skedde i andra halvlek i Slättbergshallen den här dagen hade däremot kunnat bli extremt kostsamt. I ett läge där vartenda mål kunde utgöra skillnaden mellan Elitserien eller Allsvenskan – och kanske mellan liv och död – släppte blåsvart in SEX raka mål på en halvtimme mot andradivisionslaget Gripen. Skamligt var bara förnamnet.

Det fanns inga uppenbara tecken på den annalkande katastrofen i första halvlek, där Sirius förde spelet, även om anfallet var uddlöst. Desto mer udd hade tyvärr Gripens Tony Eklind som kom igenom två gånger innan paus, och därmed hade hemmalaget initiativet. 3-0-målet i inledningen av andra var dessutom oturligt; ett dåligt frislag som studsade på Bärne och in i Siriusmålet. Nu kom dock blåsvart igen när man fick in dubbla reduceringar genom Putte och Rudell, och här var känslan att vi snart hade vänt matchen. Men nej. Tio minuter senare sköt Gripen in en hörna till 4-2, och det var uppenbarligen ett mål som totalt knäckte Sirius bräckliga psyken. Resten av matchen blev till en parodi på när Siriusspelet var som sämst: poänglöst bollhållande, livsfarliga felpassningar och närkamper där man kom in tre skär försent. Gripen sköt, åkte och spelade in fem mål till, och av någon vilja att spela elitseriebandy även 15/16 syntes inte ett spår hos blåsvart. ”Det är ingen idé att vi åker och tackar klacken, Qvarne är för arg”, löd orden från Putte efter matchen, och det var nog den enda korrekta bedömningen som gjordes av någon Siriusspelare efter 60:e minuten den här dagen.

Nu hade Sirius satt sig i en riktigt dålig sits inför den sista omgången – men den hade kunnat vara ännu värre. Bandyförbundet hade nämligen bandyförbundat sig, och gjort en omtolkning av reglerna mitt under kvalserien. Det hade tidigare hetat att inbördes möten skulle avgöra då lag hamnade på samma poäng, men nu hade man plötsligt kommit på att detta endast skulle gälla för att skilja två lag med samma poängskörd åt – om det handlade om tre lag var det plötsligt målskillnaden över hela serien som skulle gälla. Och det här var ju goda nyheter för blåsvart, för nu fanns plötsligt åtminstone den teoretiska möjligheten att ta målskillnaden på Ljusdal. För Ljusdal hade i samma omgång slagit Falun med 6-5, vilket innebar att Gripen var ensamma i topp på åtta poäng, och bakom stod Ljusdal och Sirius på sex. Ljusdal hade dock nio plusmål tillgodo på blåsvart, och mötte dessutom ett Gripen som i praktiken var klara för elitserien. Sirius hopp låg alltså i att antingen Gripen ändå skulle ta poäng i Ljusdal, eller att vi sprutade in mål mot Falun för att kunna ta ikapp de nio minusmålen.

Ons 10 mar: Sirius-Falun 15-2 (6-1), Studenternas

0-1 (6) Joakim Hedberg, 1-1 (7) Tobias Andersson, 2-1 (10) Mattias Hammarström, 3-1 (13) Ilja Grachev, 4-1 (16) Jakob Jenefeldt, 5-1 (22) Hammarström, 6-1 (37) Grachev, 6-2 (47) Michael Pettersson, 7-2 (50) Robin Olsson, 8-2 (61) Adam Rudell, 9-2 (63) Grachev, 10-2 (69) Grachev, 11-2 (71) Rudell, 12-2 (72) Patrik Eidenert, 13-2 (77) Hammarström, 14-2 (85) Grachev, 15-2 (92) Hammarström. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 530.

På onsdagsmorgonen insjuknade jag, och missade därmed den klassiska upplösningen på kvalet -15. Eller så var det snarare någon form av nedflyttningsallergi, för när allt väl var avgjort så vaknade jag frisk och kry på torsdagen igen. Men på onsdagskvällen var det med skräck i bröstet jag satte mig i datorn för att följa kvalupplösningen, och oväntat nog bjöd UNT på en lajvsändning av matchen – egentligen skulle man endast sända ett inför-reportage, men kameran fortsatte rulla när matchen blåste igång. En liten detalj som talade för Sirius var det faktum att Falun skulle få ställa upp med sin oprövade reservmålvakt, eftersom den ordinarie målvakten Patrik Kaemmerlé hade bråkat sig till ett grovt matchstraff i en dispyt med Ljusdals buse Johan Berglund. Vilket kanske, möjligen, kunde förbättra Sirius på förhand usla odds litegrann.

Men det Matterhorn Sirius hade att bestiga såg ut att växa till ett Mount Everest när Falun tog ledningen efter bara sex minuter. Läget ljusnade något efter en snabb kvittering, och genom en Hammarströmstraff och en Iljahörna hade vi snart en 3-1-ledning, men samtidigt tog nu Ljusdal en väntad ledning över Gripen. Blåsvart fortsatte dock att göra mål i skaplig takt, men skulle det räcka? I paus hade vi tagit in fyra mål av de tio som behövdes på Ljusdal, men andra halvlek inleddes som den första – med ett Falumål. En kvart in på andra inleddes så miraklet när Sirius började spruta in mål efter mål. 61:a – Putte spelar fram Rudell till 8-2, och fem mål saknas upp till Ljusdal. 63:e – Robin spelar fram Ilja till 9-2, och fyra mål saknas upp till Ljusdal. Och i 69:e – Ilja bombar in en hörna, samtidigt som den förlösande nyheten kom från Ljusdal att Gripen kvitterat.

Nej, det var ännu inte klart – vi var fortfarande bara ett Ljusdalsmål från degradering, men plötsligt fanns känslan att alla vindar nu blåste i Sirius riktning. Och det fortsatte att blåsa rätt, tre snabba Siriusmål inom åtta minuter betydde att vi nu hade knaprat in hela den där målskillnaden som behövdes. Med fem minuter kvar klämde blåsvart in sitt fjortonde mål för dagen, samtidigt som Gripen tog ledningen mot Ljusdal, och nu vi så gott som hemma. Mål nummer 15 föll inför en jublande Studanpublik, och Sirius hade ännu en gång överlevt ett gastkramande kval. Och vad var taktiken bakom denna triumf i säsongens sista stund? ”Jag ritade upp ett mål på taktiktavlan i omklädningsrummet och förklarade att där ska ni skjuta”, berättade Demon-Thony efteråt. Och det var ju onekligen en bra taktik – synd bara att han inte kom att tänka på det i början av säsongen istället.

Och på Gluggarna vid Islandsbron firades det förstås för fullt. Själv vek jag ihop datorn hemma i Hökarängen och gick hostande och snörvlande ned till Hökis krog för att iallafall fira med en stor stark – för nu var den värsta säsongen på ett drygt decennium äntligen över.

Skytteligan

Hammarström 37, Ilja 19, Rudell 17, Putte 12, Jenefeldt 6, Tobinho 5, Robin 4, Wigren 3, Camilton 3, Widén 2, Thorén 2, Jimmy 1, Niklas E 1, Lundberg 1, Eidenert 1

Stjärnan Hammarström fick en del kritik under denna ångestfyllda säsong, men i slutänden blev det än godkänd målskörd för skarpskytten från Byn.

Summering

Det här är egentligen historien om två bandysäsonger: Den som utspelade sig före den 8 januari, och den som utspelade sig efter. Och man kan ju undra vad det hade blivit av Sirius 14/15 om inte ekonomin gått in i väggen mitt under vintern. Laget var orutinerat och spelet svajigt, men stundtals såg det riktigt intressant ut – som i bortamatchen mot Vetlanda, eller hemmafajterna mot Ljusdal och Kalix. Kanske hade detta lag, om man fått fortsätta utvecklas i lugn och ro, landat på en okvalplats i slutet av säsongen. Och kanske hade Demon-Thony då kunnat fortsätta bygga vidare på denna unga trupp och lyft klubben mot nya höjder.

Men så blev det ju inte, för den 8 januari kom, och Sirius bandy föll ned i ett avgrundsdjupt och svart hål. Och resten av säsongen kom att handla om en hård och, som det kändes, hopplös kamp mot kvalstreck, nedflyttningsspöken och elitlicenser – och i förlängningen överlevnad. Att säga att laget påverkades av krisen vore en underdrift. För efter beskedet om krisen var det som att hela truppen kollektivt glömt hur man uppträdde på en bandyplan, och levererade bottennapp efter bottennapp: Den pinsamma förlusten mot Tillberga. 19 insläppta mål på två halvlekar mot SAIK och Villa. Den otroligt menlösa insatsen i nyckelmatchen mot Ljusdal. Och den katastrofala kollapsen när det skulle avgöras i Trollhättan. Känslan från läktaren var ju som den ofta blir: Att spelarna inte kämpade och inte brydde sig om klubben. Men en viktigare faktor var kanske truppens orutin; som ett exempel på detta framhävde Demon-Thony att ”det är första gången jag tränar ett lag där ingen är förälder”, och det fanns nog en poäng där: Vi saknade bokstavligt talat en lagpappa som stod upp när det blåste.

Nåväl, i säsongens elfte timme hittade blåsvart det fokus som krävdes, och Falukrossen säkrade i alla fall de sportsliga förutsättningarna för fortsatt elitseriespel. Och kort efter att kvalet var färdigspelat kom också beskedet att Sirius tack vare swishinsamlingar och några indragna månadslöner faktiskt också klarat elitlicensen. Vilka förutsättningar vi skulle ha att ställa ett lag på skridskorna 2015/16 var dock oklart, för det stod snabbt klart att många av spelarna och ledarna stack som den avlöning de inte hade fått under vintern. Demon-Thony var en av de som försvann, och trots att han hade deklarerat att Sirius skulle bli hans sista tränaruppdrag dröjde det inte länge förrän han dök upp som assisterande tränare hos kolsäckarna från Sandviken.

Man kan väl lugnt påstå att Demon-Thonys eftermäle som Siriustränare inte blev särskilt positivt. Hans rykte som demontränare fick sig en ordentlig knäck när han inte längre hade ett lag späckat med världsstjärnor att matcha – även om omständigheterna delvis var svåra så var resultaten usla. Han verkade egentligen aldrig så värst sugen på att komma till Uppsala; han lämnade så fort det bara gick, och det där löftet om att Sirius var hans sista tränaruppdrag var lika ihåligt som försvarsspelet i Slättbergshallen. Men en sak ska Demon-Thony ändå ha cred för, och det var att han släppte ut ungdomarna på isen. För Sirius ungdomsverksamhet hade varit sorgligt usel under många decennier – den senaste egna junioren som slagit sig in i a-laget på allvar var väl Jocke Persson/Boivie, och då var vi tillbaka i 90-talet. Men nu kom tonåringar som Thorén, Camilton och Eklund och tog för sig, och det var starten på ett viktigt skifte. För bakom denna trio stod ju mängder med lovande ynglingar på kö för att ta plats i de stora sammanhangen; spelare från egna led som idag, nio år senare, är viktiga delar i det Siriuslag som radar upp slutspel efter slutspel. På så sätt kom det faktiskt något gott även ur denna miserabla bandysäsong.

Profilen

Hej Victor Berling, hur var det att spela i Sirius 14/15?

Ja, många av säsongerna flyter ihop, men den här minns man ju väl. Det var ju väldigt kaotiskt. Jag kom till Sirius säsongen innan, då hade vi i princip en allsvensk trupp, jag var oerfaren och ung, men vi gjorde framsteg. Sen satsades det inför 14/15, med Thony Lindqvist och flera starka värvningar, och jag var plötsligt fjärdevalet på halven. Det var en tuff försäsong där jag stod åt sidan, men så fick jag kliva ned som libero istället. Det var nytt och spännande och både jag och laget hade höga förväntningar, men vi fick inte till det alls. De värvningar som gjordes var ju nästan bara offensiva spelare, så det blev ganska obalanserat.

Det kändes paralyserat på något sätt. Thony var förstås en bra tränare och han hade en klar spelidé – vi skulle spela SAIK-bandy. Men många har försökt det utan att lyckas. Och det var förstås extra svårt att få till med ett oerfaret och obalanserat lag.

Ni var på gång, men så kom den ekonomiska krisen. Hur spelade den in i hur säsongen blev?

Helt plötsligt så kom folket från klubbledningen ned på en träning och berättade att det tyvärr inte kommer någon lön. Det var tufft såklart, men jag minns det inte som att det var direkt avgörande för hur det såg ut på isen. Det var mer motgång under hela säsongen.

Hur var det för dig personligen – att leda ett försvar som kollapsade i match efter match?

Jag var själv oerfaren, men det var backarna runt omkring mig också. Personligen kände jag mig väl inte extra utsatt för vad som hände, tvärtom kände jag att jag kunde spela kravlöst på ett sätt eftersom liberopositionen var ny för mig. Och jag hade bra stöttning från tränarstaben, särskilt från Pirre. Det handlar ju heller inte bara om vad man gör i backlinjen när det gäller att försvara, utan hur alla på isen agerar. Och där märktes kanske strulet med ekonomin ändå, kanske att vi spelare omedvetet var lite halvless och inte tog i de sista procenten som behövdes.

Hur minns du kvalet?

Jag minns inte riktigt de fyra första matcherna, men vi hade ju en bra position när vi kom ned till Trollhättan. Och så blev det en total breakdown, och det såg nattsvart ut. På bussresan hem tänkte vi ju att det var kört, men dagen efter började vi ändå tänka positivt. Vi skulle möta ett avsågat Falun – min moderklubb också – med målvakten avstängd. Vi kände att det nog var möjligt ändå. Vi ställde upp med fyrbacklinje och full fart framåt, och så redde vi ut det till slut.

Du var en av de som valde att stanna trots ekonomin och utebliven lön, hur resonerade du?

Vi fick ju aldrig ut lönen som vi hade avtalat från början, det blev någon sorts uppgörelse, och jag var väldigt frågande till att stanna. Men i slutänden vägde det över att jag hade ett år kvar i skolan, jag ville plugga klart, och då passade det bäst att stanna kvar ändå.

Dina första år som libero blev inte lätta, men med åren blev du en av seriens bästa på positionen. Vad låg bakom den utvecklingen?

Liberopositionen passade mig väldigt bra, med mina styrkor i speluppfattning och skridskoåkning, så utvecklingen kom nog naturligt. Men det var bra stöd från klubben hela tiden. Jag gillade Olle som tränare, han såg alltid till både människan och spelaren, och var väldigt bra på att hitta vad man behövde utveckla. När Esa kom in var jag redan varm i kläderna – han gjorde också mycket bra för klubben, men han saknade nog förståelse för vilka förutsättningar vi spelare egentligen hade.

Vad gör du idag?

Jag kom ju hem till Falun förra året och spelade med dem i allsvenskan. Just nu är jag föräldraledig och funderar över framtiden, om jag ska satsa vidare över nästa säsong. Det är ju mycket att få ihop det med både jobb och familj, och jag kände att det blev ganska halvdant under sista säsongen i Sandviken.

Har du någon relation med Sirius?

Jag har kvar samma jobb som jag fick när jag var i Uppsala, men nu jobbar jag på distans. Jag jobbar med Samuel Heeger, så vi är nära kompisar, och jag har kontakt med flera av spelarna från min tid i Sirius: Anton, Jerker och Kalle bland annat. Även om det blev slutspel med SAIK så hade jag mina bästa år i Uppsala. Jag var lagkapten sista åren, jag kände mig nära klubben och fick vara delaktig i att utforma verksamheten tillsammans med Jimmy Helmersson – han är nog den största anledningen till att det vände åt rätt håll för klubben efter alla år med kaos och kvalspel. Det har varit jättekul att se den utvecklingen, Sirius ligger mig fortfarande varmt om hjärtat.