Bandysäsongen 1997/98

Lelle, Patte och Totta – en comebackande gubbtrio visade att gammal är äldst och tog blåsvart tillbaka till eliten där man hörde hemma – och den nyfödda klacken VIP Västra fick en flygande start.

 

Läget i laget
1997 var det tuffa tider för Sirius bandy. Vi hade blivit kvar i division 1, och skulle därför för första gången på 24 år spela utanför den högsta serien i två raka säsonger – minst. För nu gällde det att gå upp innan Siriusbandyn helt tappade momentum, och det var absolut ingen självklarhet att vi skulle klara av det. Den rutinerade tränaren Rolf Käck hade under loppet av fyra säsonger fått se sitt lag gå från semifinalspel till att klafsa runt i division 1-träsket, och lämnade nu tränasysslan för ett jobb som skolchef i hemorten Sandviken. Truppen hade dessutom drabbats av flera spelartapp, varav ett par riktigt tunga: Andreas Lindström, den läckre talangen som hade varit oerhört bra under föregående säsong valde att fortsätta karriären i ett storsatsande Hammarby, den mångårige lagkaptenen Kjell Edberg hade gjort sitt på planen, PM Mårtensson reste över Östersjön för nya äventyr i Finland, den nyttige Erik Nord hade åkt över till USA för studier – och aviserat för en comeback efter jul, men då i VP, och så lämnade finnen Jari Hyttinen efter bara en säsong.

Pengar var det som vanligt ont om, men den föregående säsongen hade åtminstone inte varit någon katastrof, utan budgeten hade gått jämnt upp. Några vidlyftiga satsningar var det i alla fall inte tal om, och tränarlösningen fick bli hemvävd: Lasse ”Hydas” Hydling var det självklara namnet, som var tänkt att kompletteras med den avhoppande Kjell Edberg i en tränarduo. Hydas tackade ja, men ex-kapten Edberg avböjde erbjudandet, och istället gjorde en annan mångårig hjälte comeback – Tomas ”Totta” Skjöld var tillbaka från sin utflykt till UNIK, nu som spelande assisterande tränare. Och comebackande spelare blev lite av grejen under sillyn -97; lagledningen hade identifierat bristande erfarenhet som Sirius ömma punkt, och tog därför även in anfallaren Patrik ”Patte” Rönnqvist från Kalix/Nyborg, samt försvararen Lennart ”Lelle” Bergman från Hammarby. En Lindström skulle dessutom spela med Sirius även 97/98, nämligen Mikael Lindström, äldre bror till Andreas som värvades in från Vattholma. En lite yngre, och mindre, förmåga i form av Villaprodukten Tobias Dahlberg anslöt också, därtill en 19-årig talang från Vetlanda vid namn Jonas Pettersson, och så flyttades två unga talanger upp till a-laget: försvararen Joakim Persson (Mickes son) samt Mattias Ristiniemi.

Kvar i truppen fanns sedan tidigare en målvaktsduo av hög klass: den rutinerade Lars Kylberg och den unge och hungrige edsbyprodukten Andreas Bomark delade på handskarna. På backsidan fanns det mera rejäl rutin i liberon Ove Jonsson, som flankerades av ungdomarna Niklas ”Benke” Benkelius, Fredrik Hjelmstedt och Håkan Kyller. På respektive halvposition fanns den superrutinerade Mattias Tapper och brandsoldaten Peter ”Engan” Engstrand, på mittfältet hittades ännu en brandman i Mattias ”Foppa” Forsberg, ynglingarna Henrik Johansson och Ola Eriksson, och den evige Sandor Banffy. På topp spelade den ostoppbara målmaskinen Magnus ”Lövet” Lövdahl och VIP Västra-vännen Mats Lindgren.

Det mest stressande under sillyn -97 var trots allt grannen Vindhemspojkarna – en klubb i medvind med fördelen av att slippa släpa på Sirius tunga ekonomiska ryggsäck. Även om VP saknade Sirius historia och förankring så uppfattades man som någonting nytt och fräscht av delar av Uppsalas bandypublik, och klubben sade sig nu också vara redo att utmana om bandytronen i Uppsala. Medan Sirius var en koloss på lerfötter som när som helst kunde kollapsa under sin egen tyngd, kunde VP dansa fram som en fjäderlätt ballerina genom tillvaron.

 

Motståndarna
Serieupplägget hade förändrats sedan föregående säsong, och liknade numera det system som fanns i den högsta serien. Grundserien hade skurits ned och bestod nu av fyra serier med åtta lag vardera, där Sirius spelade i den östra serien. Efter grundserien skulle de fyra bästa lagen spela playoff tillsammans med de fyra bästa norrlagen, en enkelserie där segraren skulle gå direkt upp till Allsvenskan. Det positiva för Sirius del var att inget av de nedflyttade lagen från Allsvenskan hade hamnat på den norra planhalvan, och förra årets vinnarhäst Bollnäs var borta ur spelet – gjorde vi bara vårt var det goda chanser att vi åter skulle vara ett elitlag innan 1998 var över.

Ur serien försvann de nedflyttade Tellus, Torshälla/Nyby, och Köping, samt starka Västanfors som flyttades till norra serien. Nya bekantskaper blev istället uppflyttade Huddinge, med bl.a. en hemvändande Rekan i laget, samt Torvald Sköld-tränade Oxelösund som flyttats över från den södra serien. Västerås andralag Tillberga skulle vi också fortsätta tampas med, och så fanns tre trista Stockholmsgäng kvar i serien sedan tidigare: Buttas Helenelund var som alltid en farlig motståndare, Essinge, som tappat en hel del i slagkraft, samt seriens skamfläck i det renodlade farmarlaget ”Bajen bandy”. Och så var det då Vindhemspojkarna – den tidigare Siriusikonen Mats Söderman hade skruvat ihop en orangeblå lagmaskin som var ytterst svårslagen. Nu siktade man ännu mer uppåt och hade lockat över ännu fler blåsvarta profiler till den mörka sidan: Mittfältaren Erik Nord skulle ansluta till laget efter jul, Kjell Edberg skulle agera ”bollplank”, och t.o.m kanslisten Gerhard ”Mr. Sirius” Olsson gick över till Luthagsgänget efter att ha blivit övertalig sedan Sirius bantat organisationen.

Serieupplägget gjorde dock att grundserien var ganska ointressant för att vara ärlig – det enda som fanns att spela om var en plats på den övre halvan i tabellen för att nå playoffet, och att Sirius skulle missa detta var lika osannolikt som att Kim-Jong Un skulle förlora nästa val i Demokratiska Folkrepubliken Korea. Framför oss låg med andra ord en ren och lång transportsträcka på vägen mot playoffet i januari.

 

Försäsongen
Sirius inledde på klassiskt vis med rinkbandyturneringen Hofors cup, där man blev utslagna i kvartsfinalen av Edsbyn. När det var dags att gå ut på stor is inledde man med tre matcher mot kommande seriekonkurrenter, och det såg minst sagt lovande ut: Både Helenelund och Essinge slogs tillbaka med 8-2, och Huddinge förintades med otroliga 17-0. Sedan var det tillbaka till de välbekanta segersiffrorna 8-2 igen när man slog norrlaget Skutskär. En ny dygnet runt-turnering med namnet Jofa cup testades sedan i Uppsala, med division 1- och 2-lag från Upplands- och Stockholmsdistrikten, och även där gick Sirius segrande ur striden, med vinst över Essinge i finalen med 10-2. Tuffare motstånd bjöd finska mästarna Botnia på nästa helg, men visst blev det seger igen, nu med 5-4. En förtroendeingivande seger tog sedan mot de kanske svåraste konkurrenterna om uppflyttning, Broberg, med 6-4, innan försäsongens första förlust kom mot Katrineholm med 3-4. Och så var det dags för försäsongens odiskutabla höjdpunkt: match mot det ryska storlaget Jenisej, tränade av Sergej Lomanov Sr, och med en 17-årig Sergej Lomanov Jr på isen – och Sirius gjorde en smått fantastisk insats när man klarade oavgjort (2-2) mot stjärnorna från öst. Sedan blev det 5-2 mot Söderfors i en tuff och grinig match. Genrepet spelades slutligen i form av en titelmatch, där Sirius som väntat blev DM-mästare genom att slå Uppsala BoIS med 9-2.

Kylan och Bomark delade fortsatt lika på målvaktshandskarna. Backlinjen bestod av de extremt rutinerade Ove, Lelle och Totta, men även unge Kyller fick mycket speltid. Engan och Tapper tog hand om halvpositionerna, medan Henke Johansson, Sandor, Dahlberg och Rönnkvist spelade mest på mitten. På topp regerade förstås Lövet, lika målfarlig som alltid.

 

Division 1 Östra

Lör 15 nov: Oxelösund-Sirius 0-6 (0-4), Ramdalens IP

0-1 (3) Peter Engstrand, 0-2 (16) Mattias Tapper, 0-3 (43) Magnus Lövdahl, 0-4 (45) Thomas Skjöld, 0-5 (52) Engstrand, 0-6 (75) Lövdahl. Domare: Per Johansson, Frinnaryd. Publik: 385.

Fem år tidigare hade Hydas ersatt Torvald Sköld sedan den senare fått foten från Sirius bandy under försäsongen. Nu ställdes de mot varandra igen – men det var inte jämna odds eftersom Sköld numera basade över mediokra Oxelösund. Och gentlemannen Sköld var förstås som alltid stor i det förväntade nederlagets stund: ”Vi ska vara glada att vi kom så billigt undan, Sirius var ju mycket bättre”. I ett superrutinerat Sirius var den mest rutinerade av alla, Engan, bäst i den första halvleken, och gav också blåsvart en tidig ledning på ett skott ur snäv vinkel. Tapper satte tvåan, och i slutet av halvleken punkterade Sirius matchen med två snabba mål: Lövet satte trean på hörna, och Totta gjorde fyran efter ett underbart anfall regisserat av Henke och Dahlberg. I andra var det bara att spela av de 45 minuterna fram till slutsignalen och två pinnar: Sirius gjorde två mål till, men allra trevligast var kanske att libero-Ove och målvakts-Bomark tillsammans med varsin perfekt insats såg till att Sirius fick hålla premiärnollan.

 

Lör 22 nov: Sirius-Huddinge 13-1 (6-0), Studenternas

Mål Sirius: Magnus Lövdahl 8, Ove Jansson 2, Henrik Johansson, Patrik Rönnkvist, Thomas Skjöld. Mål Huddinge: Thomas Johansson. Domare: Göran Thunman, Älvkarleby. Publik: 231.

Fotbollen hade fått sin klack i West Side Sirius Firm, och nu var det bandyns tur. Och det enda som egentligen krävdes var att Rikard hade tagit fram symaskinen och sytt ihop en blåsvart flagga. Styrkta av denna flagga, och kanske ändå lite inspirerade av WSSF, vågade vi nu också ta lite ton där vi stod på träläktaren. Och ramsorna fanns ju redan där sedan juniorfinalerna vi hade gått på några år tidigare.

Vår första historiska match som klack blev en trevlig tillställning, och Lövet visade att han hållit krutet torrt under sommaren. Det tog bara någon minut innan det första målet föll – Lelle slog en lyrboll till Lövet som åkte sig ren och lyfte in 1-0. Och sedan blev det måndag hela veckan – Lövet gjorde otroliga åtta mål, och de flesta såg ut på exakt det här sättet: En långboll från de bakre leden, och Lövet åkte sig fri och satte en påse. Vidare klämde Ove in två stycken hörnor i första halvlek, och Henke, Patte och Totta fullbordade målorgien. Huddinge hade ju en storstjärna i truppen, och en välbekant sådan för Siriuspubliken: Rekan. Och Rekan hade onekligen precis som Sirius gått ned sig under de senaste åren – från skyttekung i ett slutspelslag till skyttekung i ett bottenlag i ettan. Men Huddinges enda strut gjorde han åtminstone den här dagen, i den 70:e minuten.

Efter slutsignalen åkte hela laget fram och applåderade och tackade oss 5-6 personer som stått och skrikit på träläktaren – att detta skulle hända var absolut ingenting vi hade förväntat oss, men slutsatsen var ju att vi nu tydligen hade bildat en klack. Och har man en klack behöver man ju också ett namn – någon vände sig om och såg en kvarglömd skylt från SM-finalen med texten ”VIP Västra”. Och så fick vi heta.

 

Lör 29 nov: Bajen-Sirius 3-10 (2-6), Zinkensdamm

Mål Sirius: Magnus Lövdahl 6, Thomas Skjöld 2, Jonas Pettersson, Henrik Johansson. Mål Bajen: Magnus Persson, Niklas Lundqvist, Björn Einarsson.

UNT’s ibland anorektiska matchreferat från matcherna i ettan gör det lite svårt att redogöra för händelserna. I tredje omgången ställdes vi hursomhelst mot seriens skamfläck ”Bajen bandy”, Hammarbys farmarlag, som mönstrade en trupp med hela åtta spelare från Allsvenskan. Vilket motstånd man fick när man mötte Bajen var lite som att dra en lott, men som tur var brydde sig inte blåsvart, utan man gjorde processen kort med reservbajarna. Unge Jonas Pettersson satte sitt första mål i Siriuströjan, men framförallt var det Lövets match: sex strutar blev det, och för andra matchen i rad var han i det närmaste 100%-ig. Fyra lägen blev fyra mål, och därtill klämde karln in både en hörna och ett frislag. 14 mål på två matcher – Lövet såg ostoppbar ut i ettan, och det gjorde Sirius också. Och eftersom samma Bajen faktiskt hade slagit huvudfienden VP i förra omgången hade Sirius redan dragit ifrån i toppen…

 

Ons 3 dec: Sirius-Tillberga 9-1 (4-1), Studenternas

1-0 (2) Magnus Lövdahl, 1-1 (15) Thomas Svensson, 2-1 (17) Patrik Rönnkvist, 3-1 (25) Henrik Johansson, 4-1 (38) Sandor Banffy, 5-1 (55) Tobias Dahlberg, 6-1 (61) Thomas Skjöld, 7-1 (75) Skjöld, 8-1 (82) Lövdahl, 9-1 (87) Lövdahl. Domare: Krister Johansson, Norrköping. Publik: 270.

Som alltid i ettan var Sirius överlägsenhet vår svåraste motståndare – trots 9-1 var det en del missnöje med att Tillberga faktiskt hållit jämna steg med blåsvart under en hel kvart. För efter Lövets inledande 1-0 tog gästerna över, pressade högt och hårt och fick också in en kvittering efter slappt försvarsspel från hemmalaget. Men Sirius rättade till spelet och skaffade en trygg ledning till pausvilan: Patte sköt in 2-1 från 20 meter, Henke satte 3-1 på passning från en för dagen ganska blek Engan, och Sandor sköt in 4-1 på hörna. I andra var det sedan inget snack om saken, och målen fortsatte trilla in med jämna mellanrum: Dahlberg gjorde sitt första Siriusmål via en Tillbergaskridsko, en påpasslig Totta petade in två returer efter hörna och frislag, och Lövet – som varit ganska osynlig sedan den andra matchminuten – vaknade till och satte de två sista målen i matchen. Det räckte inte till tvåsiffrigt den här dagen, men näst intill.

 

Sön 7 dec: Vindhemspojkarna-Sirius 1-3 (0-2), Studenternas

0-1 (10) Lennart Bergman, 0-2 (40) Magnus Lövdahl, 0-3 (76) Bergman, 1-3 (90) Ola Spjuth. Domare: Olle Modin, Eskilstuna. Publik: 841.

Sirius vann inte stort, men det var ändå en säker viktoria, och långt ifrån fjolårssäsongens gastkramningar i derbyna. VP var bättre precis i början och en kort period i slutet, men annars var det totaldominans från blåsvart, och endast Josef Camilton i Luthagenmålet förhindrade större siffror. VP inledde som sagt med tryck mot Siriusmålet, men mitt i pressen drällde Acke Wennås ut bollen till hörna, och Lelle Bergman petade in ledningsmålet på retur. Och där någonstans tog inspirationen slut för VP, som bara matade långbollar upp på andra planhalvan till ingen nytta. Sirius däremot spelade aggressivt, vann ofta bollar långt upp i banan. Det var lite dåligt med effektiviteten dock, tills Lövet tog sats i slutet av halvleken, blev fälld i skottögonblicket, men gled in tillsammans med bollen i VP-målet till 0-2. Matchbilden bestod i andra, och med kvarten kvar petade Lelle Bergman in sin andra hörnretur för dagen. Med ingenting kvar att förlora fick VP till slut fart under rören, men när man väl fick in sitt första mål var klockan redan inne på tilläggstid. Sirius hade redan ryckt till sig en nästan ointaglig serieledning – ensamma på full poäng, med fyra pinnar ned till den jagande klungan.

 

Ons 10 dec: Sirius-Helenelund 12-3 (5-1), Studenternas

1-0 (1) Tobias Dahlberg, 1-1 (3) Per Carlsson, 2-1 (12) Thomas Skjöld, 3-1 (20) Mattias Tapper, 4-1 (26) Magnus Lövdahl, 5-1 (41) Tapper, 6-1 (47) Peter Engstrand, 6-2 (50) Björn Johansson, 7-2 (64) Patrik Rönnkvist, 8-2 (76) Lövdahl, 9-2 (81) Engstrand, 9-3 (82) Conny Rydqvist, 10-3 (83) Tapper, 11-3 (88) Lövdahl, 12-3 (90) Mattias Forsberg. Domare: Thomas Gustavsson, Grängesberg. Publik: 245.

5-1 i halvtid, 12-3 vid full tid, mot ett förmodat topplag. ”Vi var tunga, sega och oinspirerade” löd Hydas omdöme om den första halvleken. Ja, det var inte lätt att imponera på vår tränare säsongen 97/98. Patte var bäst på plan denna kväll; det blev visserligen bara ett mål från norrbottningens klubba, men massor av assister, som redan i första minuten då han spelade fram Dahlberg med ett inspel till 1-0. Sedan följde en assist till Tottas 2-1-mål, en perfekt passning till Lövets 4-1, Pattes eget 7-2-mål på passning från Engstrand – då blåsvart dessutom hade två man på utvisningsbänken, en gentjänst då Patte spelade fram Engan till 9-2, samt en läcker macka fram till Lövets 11-3 i slutminuterna. ”Det flöt på bra”, tyckte Patte, och det var bara att hålla med om. Sirius förmåga att spela snabbt i djupet ställde Helenelund många gånger om, och det hade kunnat bli ännu mer – bl.a hade Sandor ett hörnskott i ribban, och Lövet brände en straff.

 

Lör 13 dec: Essinge-Sirius 4-11 (1-4), Spånga IP

Mål Sirius: Magnus Lövdahl 5, Henrik Johansson 3, Thomas Skjöld 2, Peter Engstrand 1. Mål Essinge: Henrik Sundin 2, Leif Niska 1, Johan Kjellman 1.

Ännu en ”håglös” insats av Sirius som ändå resulterade i en tvåsiffrig seger. ”I omklädningsrummet är det inget fel på laddningen, men när killarna kommer ut på isen och märker att de är överlägsna blir det oengagerat och dåligt”, tyckte Hydas. Den första halvleken var defensivt solid men offensivt dålig – men vi hade ju Lövet som alltid lyckades peta in ett antal bollar ändå, och så gick blåsvart till halvtidsvila med en solid 1-4-ledning. Andra halvan blev offensivt bättre men defensivt sämre, och Essinges ende kvalitetsspelare, den ex-blåsvarte Henrik Sundin, gavs onödigt mycket utrymme. Fyra insläppta var lite för mycket mot ett lag av Essinges tveksamma kaliber, men knappa dussinet gjorda var ändå att betrakta som godkänt.

 

Ons 17 dec: Sirius-Essinge 16-1 (7-1), Studenternas

1-0 (8) Henrik Johansson, 2-0 (19) Mattias Forsberg, 3-0 (21) Magnus Lövdahl, 4-0 (23) Ove Jansson, 5-0 (27) Jonas Pettersson, 5-1 (34) Kenneth Tillman, 6-1 (40) Lövdahl, 7-1 (45) Mattias Tapper, 8-1 (51) Lövdahl (straff), 9-1 (52) Lövdahl, 10-1 (54) Lövdahl, 11-1 (56) Thomas Skjöld, 12-1 (58) Tobias Dahlberg, 13-1 (65) Pettersson, 14-1 (77) Lövdahl, 15-1 (81) Pettersson, 16-1 (88) Lövdahl. Publik: 181.

Under säsongerna i ettan fanns det alltid något hopplöst bottenlag att krossa, och den här säsongen var det Essinge. Ändå var åtminstone Bomark en aning missnöjd då han inte klarade målsättningen att hålla nollan – men när Kenneth Tillman överlistade Bomark i 34:e minuten hade Sirius redan satt fem strutar. Den verkliga målexplosionen kom i början av andra då blåsvart satte fem strutar inom loppet av åtta minuter, och målen kom till på alla möjliga olika sätt: det var frilägen, genomåkningar, hörnor och straffar. Bomarks långa utkast var ett annat farligt vapen, och siffrorna kunde blivit ännu större, men speciellt Lövet brände faktiskt en hel del lägen, trots sju mål totalt i matchen. Unge Pettersson gjorde också en fin insats med tre påsar, och t.o.m. Hydas var ganska nöjd med att vi inte bjöd strykgänget på någonting gratis.

 

Lör 20 dec: Helenelund-Sirius 8-4 (3-0), Sollentunavallen

Mål Sirius: Tobias Dahlberg, Magnus Lövdahl, Mattias Tapper, Mattias Forsberg. Mål Helenelund: Björn Johansson 3, Joakim Lindberg 2, Sven Olsson 2, Conny Rydqvist.

Även solen har sina fläckar. Och bandysäsongen 97/98’s fläck var denna förlust på Sollentunavallen. Det var i synnerhet den första, extremt bleka halvleken som sänkte blåsvart – tidigare hade man ett målsnitt på över 10 per match, under dessa 45 minuter lyckades man däremot bara fösa iväg ett ynka skott mot Helenelundsmålet. Hemmalaget däremot var pigga och nytra, och i synnerhet den unike Butta i spetsen, 37 år gammal och i början av sin karriär. Efter usla 3-0 i halvtid kom Sirius ut lite piggare till andra, och Tobbe Dahlberg reducerade snabbt, men när Helenelund replikerade med 4-1 i 55:e gick luften ur blåsvart. Matchen spelades av, det hela slutade med en smått pinsam torsk med fyramålsmarginal. Och den här gången hade Hydas fog för sin kritik: ”Hade jag haft ett nytt lag att sätta in till nästa match hade jag gjort det”, konstaterade Siriustränaren ilsket. Förlusten skapade dessutom lite nerv i tabellen inför annandagsderbyt – nu låg VP bara två poäng efter, dock med hela 25 måls sämre målskillnad

 

Fre 26 dec: Sirius-Vindhemspojkarna 8-2 (2-2), Studenternas

0-1 (4) Anders Wennås, 1-1 (23) Magnus Lövdahl, 2-1 (29) Patrik Rönnkvist, 2-2 (45) Andreas Heeger, 3-2 (53) Lövdahl, 4-2 (57) Mattias Forsberg, 5-2 (63) Thomas Skjöld, 6-2 (65) Henrik Johansson, 7-2 (78) Lövdahl, 8-2 (86) Lövdahl. Domare: Jan-Ove Hall. Publik: 976.

Bandysäsongen 97/98 levererade verkligen på alla plan – inte ens mötena mot VP blev särskilt jobbiga. I annandagsderbyt orkade de orange-blå – nyförstärkta med den ex-blåsvarte Erik Nord som klivit över till den mörka sidan – bjuda motstånd i en halvlek då man lyckades med det VP-typiska snålspelet. Acke Wennås satte en tidig Luthagenledning på en hörna, sedan kvitterade Lövet på ett vackert skott rätt i klykan, varpå Camilton stod för den första av flera tavlor när han släppte förbi ett löst skott från Patte till 2-1. Men VP höll modet uppe och kvitterade på ett frislag i halvlekens sista minut, perfekt slagen upp i krysset av pappa Heeger. Men VP var sig inte riktigt likt från förra säsongen; skador i backlinjen hade vittrad ned den starka försvarsmuren, och när även pappa Qvist utgick tidigt i andra med hjärnskakning föll man igenom rejält. Och samtidigt var Sirius riktigt bra; Totta visade upp hela registret från fulspel till skönlir, Foppa gjorde sin kanske bästa match i Siriuströjan, och Lövet fick det äntligen att lossna i en stormatch med sina fyra påsar. Ja, till och med Hydas tycktes känna julfrid denna annandag: ”Andra halvlek var helt underbar”, utbrast den svårflörtade Siriustränaren. Sirius ensamma i tabelltopp, nu fyra poäng före VP.

 

Ons 31 dec: Tillberga-Sirius 2-7 (1-4), Rocklunda

1-0 Ronnie Engwall, 1-1 Magnus Lövdahl, 1-2 Henrik Johansson, 1-3 Lövdahl, 1-4 Ove Jansson, 1-5 Johansson, 2-5 Magnus Eriksson, 2-6 Lennart Bergman, 2-7 Thomas Skjöld. Domare: Håkan Nystedt, Strängnäs.

En regnsnöblandad nyårsafton på Rocklunda slutade i ännu en säker seger och en stärkt serieledning. Semivästeråsarna tryckte in en hörna redan i andra spelminuten, men Lövet kvitterade snabbt och lugnade eventuellt spända nerver. Spelet blev förstås lidande av vädret med chansspel och långbollar, och Tillbergas unge målvakt Henrik Steen stod ivägen för mycket, men det trillade i alla fall in mål i Tillbergaburen med tillräcklig regelbundenhet för att det skulle sluta med en säker blåsvart seger. Försvars- och målvaktsspelet var också säkert, och släppte bara till två stycken hörnskott bakåt. Under nyårshelgen gjorde Sirius dessutom klart med två nyförvärv: dels ännu en comebackande gubbe i Verner Jonsson, som inte hade gjort sitt i den blåsvarta tröjan, och en ung talang från egna led i anfallaren Mikael Tapper – ej släkt med den redan befintlige Matte Tapper.

 

Lör 3 jan: Sirius-Bajen 7-3 (2-1), Studenternas

1-0 (12) Henrik Johansson, 1-1 (20) Patrik Murling, 2-1 (42) Johansson, 3-1 (49) Ove Jansson, 3-2 (39) Björn Einarsson, 4-2 (63) Sandor Banffy, 5-2 (64) Johansson, 6-2 (65) Mattias Tapper, 7-2 (68) Thomas Skjöld, 7-3 (84) Björn Eriksson. Publik: 340.

Det var nog inte enkelt att hålla motivationen uppe när serien redan var död med tre omgångar kvar – och när man dessutom mötte ett fucking farmarlag. Därför blev det också en oinspirerad och seg första halvlek mot ett backande Bajen, där Henke Johanssons dubbla mål trots allt tog blåsvart till pausvila. Efter en pausutskällning från Hydas fick Sirius fart under rören, och fyra blixtsnabba mål kring halvlekens mitt tog siffrorna från 3-2 till 7-2, och segern var i säcken. Bäst på plan var Henke med sina tre mål, samt Engan som stod för uppåkning efter uppåkning på sin högerkant – en sak jag minns speciellt från mina tidiga år på läktaren var just hur Engan brukade få upp farten i ”spåret” på kanten. Ytterhalv – ett av svenskans vackraste ord, och för mig är Engan den förste och allra bäste på positionen. Och så föll VP mot Helenelund, vilket betydde att det nu var Lunden som låg närmast bakom i tabellen – dock hela fem pinnar bakom, och seriesegern var därmed klar för blåsvarts del.

 

Tis 6 jan: Huddinge-Sirius 5-7 (2-4), Visättra IP

Mål Sirius: Magnus Lövdahl 2, Ove Jansson 2, Peter Engstrand 2, Mikael Tapper 1. Mål Huddinge: Thomas Johansson 3, Per Hettman 1, Johnny Lind 1. Publik: 150.

Det började lovande på trettondagen då Sirius satte tre snabba mål första kvarten, men sedan stötte man på motstånd – bokstavligt talat då hemmalaget Huddinge spelade riktigt, riktigt fult. Sammanlagt fem skador på de blåsvarta blev facit från matchen, och värst drabbades Engan som fick ögonbrynet spräckt av en Huddingeklubba – tur att Huddinge sjukhus låg precis runt hörnet från Visättra IP. Och fulspelet lönade sig tyvärr också ganska väl då Huddinge lyckades hålla jämna steg med blåsvart under resten av matchen. Rekan satte tre strutar på sitt gamla lag, och det hela slutade med en knapp seger med Siriusmått mätt och en vecka med rehab för en tredjedel av truppen. Som tur var så var ingen av skadorna av någon allvarligare art, och positivt var också att Micke Tapper satte sitt första mål i Siriuströjan.

 

Lör 10 jan: Sirius-Oxelösund 11-0 (9-0), Studenternas

1-0 (1) Verner Jonsson, 2-0 (4) Peter Engstrand, 3-0 (17) Thomas Skjöld, 4-0 (20) Jonsson, 5-0 (26) Skjöld, 6-0 (31) Engstrand, 7-0 (34) Sandor Banffy, 8-0 (37) Skjöld (straff), 9-0 (44) Ove Jansson (straff), 10-0 (51) Skjöld, 11-0 (79) Mikael Tapper. Publik: 286.

Äntligen var grundserien slut – ja, för hur roligt det än är att vinna stort så kändes upplösningen av serien mer än lovligt meningslös då seriesegern bärgades flera omgångar från slutet. I epilogen nollade vi Torvald Skölds Oxelösund för andra gången under säsongen, och gamle Verner gjorde mål efter bara 15 sekunder. Lövet vilade, och istället blev det Totta som klev fram med fyra mål, och Sirius visade upp ett rent propagandaspel i den första halvleken. Tvåsiffrigt var det redan i 51:a, men sedan somnade Sirius in i väntan på den efterlängtade playoffserien. Nu skulle jakten på Allsvenskan börja.

Sirius	14	13	0	1	124-34	26
Vindhemspojkarna	14	9	1	4	75-43	19
Helenelund	14	8	2	4	80-75	18
Tillberga	14	6	2	6	58-61	14
Bajen	14	7	0	7	64-69	14
Oxelösund	14	4	2	8	57-73	10
Huddinge	14	4	0	10	55-90	8
Essinge	14	1	1	12	53-121	3

 

Efter grundserien och inför playoff

Inte för att grundserien var någon vidare värdemätare, därtill var motståndet alltför klent – men visst såg det ut som att gubbstrategin var på väg att löna sig och att Sirius hade tagit kliv sedan den förra säsongen. Och särskilt då i jämförelse med ärkerivalen, VP, som inför säsongen såg ut att kunna bli ett substantiellt hot, men som hade gjort en oväntat blek och slät grundserie.

Och även vår lilla klack VIP Västra hade tagit stora kliv under grundserien – kanske inte så mycket numerärt, men definitivt volymmässigt. Ungefär i mitten av serien hade nämligen två lite äldre män klivit upp på läktaren och frågat ”om de fick stå och skrika lite med oss”. Den ene av dem – vi kallade honom ”Pepparkaka” eftersom han alltid hade med en burk med sådana att bjuda ur – visade sig ha en makalös röstvolym, och stod ensam för minst en fördubbling av klackens intensitet och ljudstyrka. Henrik Mikko visade han sig heta, och han blev snabbt VIP Västras viktigaste stöttepelare.

Och nu skulle äntligen säsongen börja på riktigt, och det kändes som att ett fönster slogs upp emot omvärlden, och en yster bandyvind virvlade in och medförde en hel rad med klassiska lag från de norra vidderna: Broberg hade precis som väntat vunnit serien och tappat bara tre poäng på vägen, och med spelare som de båda hårdskjutande Hedqvistarna Lasse och Jocke, den ärrade Peter Ring och den unge ryssen Aleksander Illarionov. Tvåan Selånger kämpade för att ta sig tillbaka, med bl.a. de både blivande blåsvarta Erik ”Sudden” Sundin och Henrik Leyonberg, samt spelmotorn Mats Fröberg i laget. Skutskär var en positiv överraskning i serien, där den åldrade giganten Stefan Åkerlind spelade en stor roll i framgångarna. Västanfors, slutligen, hade fått kriga hårdare för sin playoff-plats, men knep den till slut framför Söråker med några poängs marginal – här var det som vanligt Stefan Dovås som stod för målproduktionen. Med från östra serien följde även Helenelund, VP och Tillberga.

Det hela skulle avgöras i en rafflande enkelserie på sju omgångar, och redan innan serien hade startat hettade det till mellan de båda huvudkombattanterna Sirius och Broberg. Eftersom playoff’et spelades som en enkelserie skulle Sirius i egenskap av seriesegrare få spela fyra hemmamatcher och tre bortamatcher, men en av de sistnämnda skulle spelas mot VP – alltså i praktiken ytterligare en hemmamatch för Sirius. Och dessutom lades serien upp så att Sirius fick avsluta med tre ”hemmamatcher” på raken. Detta fick den tidigare förbundsordföranden, nuvarande hedersordföranden och brobergaren Staffan Söderlund att rasa. ”Förbundet vill ha upp Sirius i allsvenskan istället för Broberg då det ger ekonomiska fördelar” hävdade han – men att Sirius nu råkade dela arena med rivalen VP var ju faktiskt inte mycket att göra något åt, varken för tävlingskommittén eller för någon annan.

 

Playoff

Lör 17 jan: Sirius-Skutskär 9-3 (6-0), Studenternas

1-0 (14) Peter Engstrand, 2-0 (21) Mattias Forsberg, 3-0 (26) Lennart Bergman, 4-0 (28) Tobias Dahlberg, 5-0 (38) Magnus Lövdahl, 6-0 (40) Mattias Tapper, 6-1 (50) Magnus Edlund, 7-1 (52) Lövdahl, 7-2 Edlund, 8-2 Thomas Skjöld, 9-2 (69) Bergman, 9-3 (76) Stefan Åkerlind. Domare: Joakim Liljeblad, Tranås. Publik: 533.

Krrrrrrrrruta! Fem välkrutade hörnor gav Sirius en flygande start på playoff-serien, och många av dem var finurliga varianter som blåsvart sparat till avgörandet. Den första kom efter kvarten spelad, då Lövet lurade Skutskärsruset att gå fel, och Engan fick fritt skottläge att slå in ledningsmålet. Strax därefter åkte gästernas P-O Strand på en tiominutare, under vilken Sirius satte tre påsar till, och matchen var i praktiken avgjord. 6-0 stod det i paus, den andra halvleken blev jämnare då ex-stjärnan Stefan Åkerlind gavs mer utrymme, och skyttekungen Magnus Edlund pangade in två mål. Sirius fortsatte dock att leverera läckra hörnvarianter, och Tottas 8-2-mål var något exceptionellt då bollen gick som på ett snöre mellan fyra olika Siriusklubbor innan Totta förpassade bollen in i mål. Jakten på Allsvenskan var igång – men det var Broberg som fick njuta av tabelltoppen efter seriens första omgång då man sopade till Tillberga med hela 10-0 hemma på Hällåsen.

 

Lör 24 jan: Selånger-Sirius 3-5 (1-3), Gärdehov

0-1 (11) Magnus Lövdahl, 0-2 (21) Lövdahl, 1-2 (36) Henrik Leyonberg, 1-3 (42) Verner Jonsson, 2-3 (60) Hans Bengtsson, 2-4 (63) Thomas Skjöld, 2-5 (76) Lövdahl, 3-5 (85) Peter Hansson. Domare: Göran Thunman, Älvkarleby. Publik: 327.

Om playoff-serien var ett 3000 m hinder-lopp så var Selånger borta vattengraven. Medelpadingarna var ju ett starkt bandylag, men framförallt hade ju Selånger borta varit en mardröm för blåsvart under nästan hela 90-talet – så här var risken påtaglig för ett fallissemang som skulle ge Broberg ett svårintagligt försprång i jakten på Allsvenskan. Men oron var obefogad, för Sirius gjorde en stark insats och kunde vunnit med större siffror än vad det verkligen blev. Lövet visade vägen med 0-1 på ännu en fin hörnvariant, och 0-2 på ett klockrent skott i krysset. En reducering av den blivande blåsvarte Leyonberg skakade inte Sirius, som tog tillbaka sin tvåmålsledning innan paus efter mål av Verner. Matchens spänningsmoment kom kvarten in på andra, då Lövet först fick ett mål bortdömt, varpå Selånger reducerade till 2-3, och Sandor åkte på en tiominutare. Nu kraxade olyckskorparna, men Totta tystade dem fort när han utnyttjade en miss i hemmaförsvaret och klippte in 2-4. Sedan bjöd Verner på ett konstnummer, fintade bort Selångerförsvaret, och passade fram Lövet till 2-5. Selångers nästa reducering kom försent för att skapa någon spänning, och Sirius hade öppnat serien på precis det sätt man hoppats på. I det intressanta mötet mellan VP och Broberg vann de sistnämnda med 3-6, och den förväntade duon återfanns därmed ensamma i tabelltopp – Broberg först med fem måls bättre målskillnad.

 

Lör 7 feb: Sirius-Västanfors 9-1 (2-1), Studenternas

1-0 (10) Thomas Skjöld, 2-0 (24) Magnus Lövdahl, 2-1 (36) Stefan Dovås, 3-1 (51) Lövdahl, 4-1 (54) Peter Engstrand, 5-1 (58) Lövdahl, 6-1 (59) Verner Jonsson, 7-1 (65) Skjöld, 8-1 (68) Lövdahl, 9-1 (69) Jonsson. Publik: 412.

Även i Ettan fick man stå ut med ett långt och trist landskampsuppehåll mitt i säsongen, under vilket Sirius visade styrka och slog ett – visserligen b-betonat, men ändå – VSK med hela 6-3. Ett tecken så gott som något på att den här Siriusupplagan var menade för större uppgifter än de som bjöds i division 1.

Riktigt lika imponerande såg det inte ut i den första halvleken mot Västanfors i omstarten. Sirius fick in 2-0 efter halva halvleken, men det gick långsamt, Fläkten backade och blåsvart blev alltmer stillastående. Bortalagets specielle målskytt Stefan Dovås fick in en reducering, och en rasande Hydas gav laget en avhyvling i paus. Då tog blåsvart till sitt supervapen: Siriuskvarten. För det var ofta just under den första kvarten i andra halvleken som Sirius dödade matcherna – som här, med fyra strutar under dessa 15 minuter. Foppa var den som glänste mest med härlig skridskoåkning, även om han hade det lite svårt i avslutningslägena – istället var det Lövet, Totta, Verner och Engan som stod för målandet under andra halvleken. Två fina utkast från Bomark till Lövet gav också vår målvakt två assist, och i slutänden blev det på gränsen till tvåsiffrigt i en match som annars började ganska så torftigt. Mer spännande var det isåfall på resultattavlan där Broberg länge låg under mot Helenelund, men till slut vände till seger med 7-8 – det betydde hursomhelst att Sirius nu gick upp i tabelltopp, med två måls bättre målskillnad.

 

Ons 11 feb: Tillberga-Sirius 4-8 (2-4), Rocklunda

1-0 (17) Niklas Svensson, 1-1 (24) Verner Jonsson, 1-2 (30) Magnus Lövdahl, 1-3 (37) Thomas Skjöld, 1-4 (39) Henrik Johansson, 2-4 (43) Christer Karlsson, 3-4 (47) Karlsson, 4-4 (53) Svensson, 4-5 (63) Johansson, 4-6 (64) Johansson, 4-7 (68) Lövdahl, 4-8 (74) Jonsson. Publik: 75.

Nu började nerverna knacka på dörren. Det återstod fyra matcher av serien, varav en ”lätt” – och även den lätta visade sig ganska svår. För Sirius fick kämpa hårt för poängen på ett regnigt Rocklunda, där Tillberga hade oavgjort och jagade ledningsmål en bit in på andra. Hemmalaget tog ledningen när Niklas Svensson klippte in bollen, men Sirius var ändå rejält mycket bättre så långt, även om en knottrig is gav problem i avslutningslägena. Verner kvitterade, och Lövet gav blåsvart ledningen på varsitt friläge, innan mål av Totta och Henke tog upp Sirius till en bekväm 1-4-ledning. Men sedan hände något – ”Kaka” Karlsson satte två mål på varsin sida pausvilan, Svensson fick in en kvittering, och nu såg det illa ut. Sirius hade kört fast i Tillbergas försvarsmur och hemmalaget jagade ett ledningsmål. Då räckte Tillbergas målvakt Peter Lönn ut en hjälpande hand då han släppte förbi ett löst skott från Henke, och när samme Henke minuten senare satte 4-6 var matchen hemma. Lövet och Verner spädde på, och Sirius höll jämna steg mer Broberg i tabelltoppen. Sirius kvar på förstaplatsen, med fyra måls bättre målskillnad.

 

Sön 15 feb: Sirius-Helenelund 8-6 (3-2), Studenternas

1-0 (11) Peter Engstrand, 2-0 (17) Engstrand, 2-1 (20) Sven-Åke Olsson, 2-2 (23) Björn Johansson, 3-2 (32) Verner Jonsson, 3-3 (55) Johansson, 3-4 (58) Joakim Lindberg, 4-4 (59) Ove Jansson, 5-4 (70) Thomas Skjöld, 6-4 (74) Mattias Forsberg, 7-4 (81) Engstrand, 8-4 (83) Magnus Lövdahl, 8-5 (84) Johansson, 8-6 (85) Johansson. Domare: Thomas Persson, Västerås. Publik: 506.

Helenelund, med sin kader av gamla Siriusspelare, kändes som en läskig motståndare, särskilt som de varit oförskämda nog att slå blåsvart under grundserien. I slutänden blev detta ganska mycket till en kopia av Tillbergamatchen; där motståndarna på en blöt och dålig is lyckades skaka om Sirius ordentligt, men där Hydas grabbar till slut redde ut problemen och tog hem ännu en viktig tvåpoängare. Och precis som mot Tillberga var det en ex-blåsvart som ställde till det. Mot Tillberga: Kaka, mot Helenelund: Butta. Det började fint då Foppa spelade fram Engan till både 1-0 och 2-0, men sedan satte Lunden två snabba hörnmål, och Sirius blev ängsliga. Visserligen gick blåsvart till pausvila i en skör uddamålsledning, men inledningen på andra blev jobbig, och när Joakim Lindberg sköt in ett frislag via Engans skridsko till 3-4 dallrade nerverna på Studan. Som väl var kvitterade Sirius snabbt då Ove slog in ett frislag, sedan följde tio minuters ställningskrig innan knutarna lossnade. Totta visade vägen med 5-4, sedan följde tre snabba blåsvarta mål till, och segern var i hamn. Två Buttamål på slutet förstörde dock chanserna att förbättra målskillnaden, och i och med Brobergs storseger mot Fläkten passerade hälsingarna nu Sirius i tabellen – nu med två måls bättre målskillnad.

 

Ons 18 feb: Vindhemspojkarna-Sirius 5-12 (3-4), Studenternas

1-0 (1) Per Andemo, 1-1 (3) Magnus Lövdahl, 2-1 (11) Anders Wennås, 3-1 (16) Andreas Heeger, 3-2 (21) Mattias Forsberg, 3-3 (23) Lövdahl, 3-4 (24) Lövdahl, 4-4 (50) Anders Johansson, 4-5 (54) Peter Engstrand, 4-6 (56) Forsberg, 4-7 (58) Lövdahl, 4-8 (62) Forsberg, 4-9 (71) Lövdahl, 4-10 (74) Lövdahl, 4-11 (80) Henrik Johansson, 5-11 (86) Heeger, 5-12 (88) Lövdahl. Domare: Tommy Gustavsson, Uppsala. Publik: 1002.

I såväl fotboll som bandy var säsongerna med VP oftast fruktansvärt jobbiga, men just säsongen 97/98 var Luthagsgänget förvånansvärt beskedliga. Och det VP-försvar som vi förra säsongen hade lärt känna som ytterst svårpenetrerat var nu en tandlös tiger som släppte till tvåsiffrigt i baken.

I playoffseriens näst sista omgång spelade VP för en kvalplats till Allsvenskan, men kanske i ännu högre grad för att ställa till det för blåsvart. Vilket man också mäktade med att göra under lite drygt halva matchen – efter en kvart ledde faktiskt VP med 3-1, och ett stirrigt och nervigt Sirius åstadkom så långt mest ofarliga lyrbollar. Ett mål från Foppa och dubbla av Lövet vände på steken, och matchen gick till vila med blåsvart i uddamålsledning. Några minuter in i andra lyckades Anders Johansson få in 4-4, men det skulle bli de orangeblåas sista suck. I kvitteringsövermodet gick VP bort sig i positionerna, och straffades stenhårt. Tre Siriusmål på fem minuter knäckte motståndet, och då blåsvart också jagade målskillnad gentemot Broberg så slog man inte av på tempot. När dammet lagt sig var inget snack om vilket Uppsalalag som skulle spela i Allsvenskan; Sirius hade gjort tvåsiffrigt med råge på VP, varav sju mål av den mästerlige Lövet, vilket precis räckte till för att passera Broberg i tabellen. Därmed skulle det nu räcka med oavgjort i den oerhört dramatiska serieepilogen på Studan. Fördel blåsvart!

 

Lör 21 feb: Sirius-Broberg 9-3 (4-1), Studenternas

1-0 (3) Mattias Forsberg, 1-1 (31) Joakim Hedqvist, 2-1 (33) Mikael Tapper, 3-1 (34) Patrik Rönnkvist, 4-1 (38) Magnus Lövdahl, 4-2 (46) Lars Hedqvist, 5-2 (53) Lövdahl, 6-2 (62) Mikael Tapper, 7-2 (71) Forsberg, 8-2 (84) Lövdahl, 8-3 (88) Alexander Illarionov, 9-3 (91) Verner Jonsson. Domare: Håkan Sjösten, Hudiksvall. Publik: 2073.

Uppflyttningen -98 är en av de finaste juvelerna i mitt skrin med Siriusminnen. Visst, andra segrar har varit mer känsloladdade, mer nerviga, mer livsviktiga. Men det sköna med den här dagen var att det var ren, ogrumlad glädje, och inte en massa ångest som låg och fladdrade i magtrakten – jag hade helt enkelt ännu inte lärt mig tillräckligt mycket om livet som supporter för att känna de jobbiga känslorna.

Det jag också minns från den här dagen är de starka färgerna; det var snö på marken, strålande sol från himlen, och blåsvart överallt på läktarna. Och först nu förstod jag att Sirius faktiskt betydde något för en massa människor i den här Staden – VIP Västra hade kämpat på under hela säsongen med 5-10 personer i snålblåst och snö, men nu dök det plötsligt upp över 2000 personer till Studan, och det var fullsatt på träläktaren med glada och fulla människor som hejade på blåsvart.

Och upplägget hade ju inte kunnat vara mycket mer rafflande – två lag som gått så gott som rent under serien möttes i en renodlad seriefinal i säsongens förhoppningsvis sista match. Matchen blev dock inte så spännande som förväntat, utan snarare ett blåsvart partytåg mot Allsvenskan. En ung och het Jocke Hedqvist höll liv i tillställningen i ungefär en halvtimme; då hade han hunnit bentackla Foppa så denne blev utburen på bår, innan han klämde in en hörna som kvitterade Sirius tidiga ledning. Men det blåsvarta svaret var skoningslöst: Micke Tapper satte 2-1 på passning från Engan, minuten senare spelade Hjelmstedt fram Patte till 3-1, och så både fixade och satte Lövet en straff till 4-1. En snabb reducering av den äldre Hedqvisten skapade oro i inledningen av andra, men när sedan Brobergs målvakt tappade ett utkast av Broberg och Lövet snappade upp bollen till 5-2 var det klart. Resten av matchen blev till ett långt firande av den allsvenska platsen. Hela träläktaren gungade av blåsvart glädje och hejarop, medan en alltmer berusad Mikko fokuserade på att påpeka att Brobergs Peter Ring såg ut som Hitler. Micke Tapper satte en retur till 6-2, Foppa hade lagat knät i pausen och gjorde 7-2, Lövet satte åttan, och Verner fick avsluta festen med sitt 9-3 på hörna. Sirius var tillbaka i den högsta serien, mitt hjärta svällde av blåsvart stolthet, och solen sken över ett vitt och senvintervarmt Studan. Kunde livet bli bättre?

Sirius	7	7	0	0	60-25	14
Broberg	7	6	0	1	48-24	12
Skutskär	7	3	1	3	36-27	7
Vindhemspojkarna	7	3	1	3	30-30	7
Helenelund	7	3	0	4	36-42	6
Tillberga	7	2	1	4	27-39	5
Selånger	7	2	0	5	22-33	4
Västanfors	7	0	1	6	18-55	1

 

Skytteligan

Lövet 66, Totta 23, Henke Johansson 17, Engan 15, Foppa 11, Ove 9, Verner 9, Matte Tapper 8, Patte 5, Dahlberg 5, Lelle 5, Jonas Pettersson 4, Micke Tapper 4, Sandor 3

Lövet toppade fjolårsnoteringen med sex ytterligare mål, dessutom på två färre matcher. Tvåan i skytteligan var desto mer oväntat – den gamle slitvargen Totta hade klivit upp från sin backplats till mittfältet, varifrån han lyckades snitta över ett mål per match. Annat att notera var Foppas fina utveckling under säsongen, från trupputfyllnad till bärande spelare.

 

Sammanfattning

Inför säsongen var det på inget sätt givet att Sirius skulle ta klivet tillbaka till Allsvenskan – eller ens att vi skulle vara bäst i staden. VP hade skakat blåsvart ordentligt under föregående säsong, och förstärkt smart. Sirius svar, där gamla trotjänare gjorde comeback på tränarbänken såväl som på isen kändes på förhand inte som ett givet vinnande koncept – men visade sig vara just det. För skulle man vinna en sådan här serie behövde man ju inte vara så fantastiskt bra hela tiden – det räckte med att vara tillräckligt bra, men att vara det i alla matcher, och inte snubbla på något onödigt hinder. Och när det sedan gällde i den avgörande drabbningen mot Broberg så var Sirius ändå just fantastiskt bra, och Totta, Verner, Lelle och de andra gamla gubbarna visade att de faktiskt hade mycket mera att ge.

När man väl nyktrat till ifrån uppflyttningsfirandet så kom ju också tankarna på framtiden. Sirius hörde förstås hemma i högsta serien, men nästa säsong skulle vi spela där som nykomlingar med allt vad det innebar. Och även om truppen innehöll en del lovande lammkött så var det uppenbart att stommen bestod spelare med en betydligt större del av karriären bakom sig än framför sig. Skulle Lelle, Totta, Patte, Sandor, Ove, Verner och Engan hålla för ännu en vända på högsta nivå? Det kändes ovisst om man började grubbla på saken – så bäst var att inte göra det. Säsongen – där vi hade bildat den andra Siriusklacken under loppet av ett år, där vi enkelt avfärdat våra fiender från Luthagen, och där vi hade återkommit till Allsvenskan under en hejdundrande festtillställning – hade givit mig en rivstart som Siriussupporter.

 

Profilen

Hej Henrik Mikko, hur var det att heja på Sirius säsongen 97/98?
Det kändes ensamt… Det var ju en del folk på matcherna, men det var ingen som engagerade sig eller nåt. Kanske någon enstaka som skrek okvädningsord, men vi var inte många som hejade. Det var rätt så död stämning med andra ord.

Berätta om när du anslöt till VIP Västra!
Jag har ju alltid velat skrika på allting, och var förbannad på tystnaden. Jag började gå på Sirius bandy 1988, det var en polare, tyvärr från Västerås får jag erkänna, som drog med mig. Jag hade aldrig gått på bandy tidigare, men min morbror hade spelat i Tensta så jag hade ju lite koll på sporten. Så jag hade gått i nästan 10 år till Studan, men det var alltid lika tyst. Så jag blev glad när det äntligen var någon annan som lät på Studan. Jag gick över med min polare Lasse, han var min inneboende och brorsa till min fru Fias brorsas ex-flickvän, och vi brukade lira lite rock’n’roll ihop.

Vad var dina första intryck av klacken?
Några långhåriga sluskar som stod och skrek men verkade ha kul. Det ville jag också ha.

Vad minns du från uppflyttningen och seriefinalen mot Broberg?
Jag var ju ganska plakat, men det var jävligt roligt minns jag. Vi stod och skrek på Peter Ring och fåniga ramsor som ”Gula hjälmar är fula hjälmar”. Och så var det äntligen mycket folk och bra stämning på Studan.

Ser Peter Ring verkligen ut som Hitler?
Nja, det var väl bara att han hade mustasch. Det var ingen Hitlermustasch ens utan bara en vanlig Hälsingemustasch. Men jag fick väl lite feeling där.

Favoritramsa?
Jag gillar ju Jensas kånkelbärramsa, den är ju så jävla punkig. Jag gillar när det är lite på gränsen. Den har ju knappt ens någon melodi utan är bara rakt på. På den tiden hade vi annars mest personramsor ju, det var ”Peter Engstrand är våran brandsoldat”, och ”Bäst i stan, kung på plan, bra som fan, Totta Skjöld”.

Favoritspelare?
Lirade Lelle Bergman då? Han var ju så jävla ful, gjorde småfula saker hela tiden, och ibland fick han total snedtändning och bara slog till någon. Knappt ens i smyg utan helt öppet. Och så Sandor, ner i hörnet och slå en långboll bara. Sånt gillar jag, det enkla och fula, ingen jävla finess.

Favoritminne?
Det är nog när vi slog Byn på bortaplan i semifinalen och Sudden avgjorde i Sudden. Man blev så jävla i extas att man inte visste var man var. Annars är det väl de där festarresorna när man bara var ett litet gäng man minns bäst. När vi körde hem hela natten i snöstorm från Vänersborg eller tappade bort Jeppe i Falun. Och festarresorna till Norrbotten med bar överkropp i 25 minus. Eller när jag och en polare ensamma åkte till Katrineholm. Vi låg under med 1-3 och var totalt utspelade och Katrineholmarna stod och hånade oss. ”Äh det är lugnt, Lövet sätter två hörnor”, sa jag. Och så gjorde han precis det. De blev så jävla arga att vi nästan fick springa därifrån.

Hur ser din relation ut med Sirius idag?
Jag måste erkänna att jag inte är lika engagerad idag, och det är mycket för att bandyn har flyttat inomhus. Det gör det inte kul att åka på bortamatcher, jag vil inte stå i en ekande hangar eller en jävla melodifestivalarena där folk sitter med handklappor, det är inte bandy för mig. Sen orkar man ju inte skrika längre. Förr kunde man stå och skrika en hel match och sedan gå igen och skrika lika mycket två dagar senare. Nu klappar ju stämbanden ihop efter några minuter. Man skulle inte få jobb i någon gosskör idag direkt. Men annars går jag fortfarande gärna på hemmamatcher, och ekonomiskt stöttar jag klubben rätt mycket faktiskt. Man köper matchbiljetter och årskort trots att man vet att det är pandemi och att man inte får gå på en enda match. Så det betyder fortfarande mycket för mig.