Fotbollssäsongen 1998

VIP Västra + West Side Sirius Firm = Västra Sidan Supporters. 1998 var säsongen de två klackfraktionerna enades till en, och då division 1’s tajtaste försvar gav en fin mittenplacering i serien.

 

Läget i laget
Sirius ständigt roterande tränarkarusell tycktes aldrig stanna. När nu Dan Sundblad kommit in och med trygghet och pedagogik byggt ett nytt och så när oslagbart blåsvart som tog sig tillbaka till elitfotbollen på första försöket – ja, då tackade han för sig och flyttade tillbaka hem till rektorstjänsten i Stockholm. Och inför comebacken i division 1 stod så klubben inför sitt sjunde tränarbyte under 90-talet.

Men tränare Sundblad gjorde ändå Sirius en sista tjänst genom att själv leta upp sin ersättare: Kjell Jonevret, stockholmare i nionde generationen, systersonson till den legendariske målvakten ”Svenne Berka” Bergqvist, samt f.d. skyttekung i Brommapojkarna. Jonevret hade senast varit assisterande tränare i AIK under Erik Hamrén – men som huvudtränare var han helt oprövad. Vid sin sida hade han Ramin Kiani, som dessutom dubblade sin arbetsbörda då han även fick rollen som sportchef.

Sundblad hade lämnat en stark truppstomme som arv, men det fanns andra utmaningar än bara de sportsliga för de som skulle styra Sirius genom tillvaron. Själv hade jag just blivit förälskad i blåsvart, men i övriga fotbollsuppland har nog Sirius aldrig varit så avskydda som man var vid den här tiden – och tyvärr får man erkänna att det fanns orsaker till det. I stort sett varenda spelarövergång klubben var inblandad i blev infekterad och trasslig, och många gånger kändes det helt onödigt. Den unge veteranen Johan Tesséus – bara 29 år gammal men hade varit med i evigheter – ville varva ned till förmån för den civila karriären och valde att göra så i moderklubben Vindhemspojkarna. Sirius ville dock inte släppa sin trotjänare så lätt och begärde en rejäl övergångssumma på 50 000 kr; pengar de orange-blå inte hade. ”Vi kan inte stå på Vaksala torg och skänka bort spelare”, sa ordförande Börje Carlsson bryskt, och ”Tessan” såg ut att gå samma bittra öde till mötes som Lasse Geschwind och bli ettårsfall, innan affären på något sätt ändå fick sin lösning.

Inte heller övergången av Johan Hansson, Thomas ”Slätta” Eriksson och den i frysboxen placerade Lars Geschwind till ESK blev smärtfri – ”att lämna Sirius är svårare än att lämna en sekt”, menade en bitter Geschwind, och som mångårig supporter kan man på sätt och vis instämma i det påståendet. Efter en del bråk blev tillslut Hansson och Geschwind klara för pepparrötterna, medan Slätta hamnade i Gimo tillsammans med Antoan Baghoomian. Dålig stämning blev det också när duktige Martin Axelsson lämnade för Bälinge, då han ansåg den maffiga ersättningen på hela 2500 kr i månaden han erbjöds av Sirius var för dålig. ”Med nuvarande styrelse är det inte aktuellt att jag spelar för Sirius den här säsongen”, meddelade Axelsson frankt. Kanske skulle klimatet i fotbollsuppland förbättras i och med den nya policy som sjösattes av Sirius, enligt vilken övergångssummor mellan Uppsalaklubbar skulle strykas i båda riktningarna, medan moderklubben skulle få procent vid eventuella vidareförsäljningar.

Den tyngsta spelarförlusten blev dock en förhållandevis smidig affär då den tyste backklippan David Ljung såldes till AIK utan större palaver. En mittback från Sirius till AIK alltså, men en annan mittback gick i andra riktningen: Som tänkt ersättare till Ljung värvades den unge Niklas Sandberg in från Solna. Backlinjen kompletterades med en ny spelare i Patrik Sundman från Bälinge, och en nygammal spelare i Mats ”Supermusen” Johansson som gjorde blåsvart comeback efter fem års exil i norduppland. På mittfältet anslöt den temperamentsfulle Andreas ”Brännan” Brännström från Brommapojkarna och dessutom tog vi den bästa från Vesta: den spelskicklige eskilstuningen Andreas Lif. På anfallssidan anslöt snabbe Nichlas Norell från ärkefienden ESK, samt den tunge värmlänningen Stefan ”Simba” Olsson som plockades från nedflyttade Gimonäs, och därtill hämtades den lovande kantspelaren Johan ”P” Pettersson upp från juniorleden. En andramålvakt hittades också hos IFK Östersund: Anders Swartling, till vars meriter även hörde att han var bror till Sveriges andreman i OS-laget i curling, samt kursare med ingen mindre än mig.

Kvar i truppen sedan tidigare var den fenomenale målvakten Fredrik Sundfors. Framför honom spelade den pålitlige mittbacken Magnus ”Svana” Svanfeldt, den småländske ytter/mittbacken Johan Lindhe och vänsterlöparen Magnus Nordelind. På mittfältet krigade Johan ”Jocke” Mattsson och Bengt ”Bengan” Eriksson ihop med finliraren Sami Hassan, och i anfallet fanns den målfarlige men skadedrabbade Henrik Eriksson, den unge Niklas Lönnqvist, och den älskvärde Kjell ”Kjelledine” Johansson.

En någorlunda glad nyhet var slutligen att vi efter två säsonger i fruktansvärt fula tröjor nu återigen skulle spela i något som åtminstone liknade blå-svart-randigt. Att sedan ränderna hade formen av ett spjälstaket eller grillgaller var ju ingen höjdare, men ändå betydligt bättre än vad vi hade tvingats stå ut med tidigare.

 

Motståndarna
Sedan Sirius senaste sejour i division 1 Norra två säsonger tidigare fanns sex motståndare kvar: GIF Sundsvall, sakta men säkert på väg uppåt, och fortfarande med Leif ”Foppa” Forsberg som bärande målskytt. Brage, sakta men säkert på väg nedåt, men man hade i alla fall seriens bäst klädde tränare i britten Simon Hunt, samt en jugoslavisk satsning i den nya trion Dusko Radinovic, Alexander Jovovic och Vitomir Stavljanin. Gefle, som gnetade på under tränare Per Olsson, och som sålt sin ende riktige kvalitetsspelare i Hasse Berggren till Bajen. IFK Luleå, i utförsbacken med en ekonomi på kryckor och saknad efter stjärnryssen Vladimir Galaiba – men den blivande landslagshögerbacken Fredrik Lundqvist fanns ändå i truppen. Spårvägen, illa sedda av de flesta efter att ha protesterat sig kvar i serien föregående säsong, där den gamle Glenn Myrthil var fixstjärna. Och så Västerås SK, som egentligen inte var kvar i serien utan tillbaka i den, efter en turbulent säsong i allsvenskan där det till slut blev respass i kvalet mot Häcken; Liston hade lämnat, liksom tunge Peter Markstedt, men kvar fanns bl.a. supertalangen Jonny Rödlund och en viss Einar Brekkan – vilket garanterade att mötena med VSK skulle väcka heta känslor.

Av de sju motståndarlagen som tillkommit sedan sist så kom tre uppifrån och fyra nedifrån. Uppifrån kom seriens elefanter, Djurgården, som trillat ur Allsvenskan två år tidigare, snubblat på mållinjen säsongen innan, och nu siktade på serieseger med färgstarka profiler som Pierre Gallo (senare Siriusspelare), Stefan Alvén (senare Siriusjurist) och Daniel Nannskog (senare Siriusuppskattande TV-profil). Även Umeå hade åkt ur -96, och mönstrade ett rutinerat lag med spelare som Steve Galloway (35), Krister Lundgren (32) och Urban Westerberg (31). Och så nydegraderade Degerfors, som trots nedflyttningen lyckats behålla flera av de klassiska profilerna: Mål-Otto, Milenko Vuksevic och Tomas ”Hulån” Olsson. Nedifrån hade Assyriska kommit, med en handfull stekheta assyriska talanger. Stekhetast: Kennedy Bakircioglu förstås. Även Nacka gjorde sitt andra år i serien, tränare var den blivande guldcoachen Sören Åkeby, och i målet stod den blivande Arsenalkeepern Rami Shaaban. Nykomlingar för säsongen var två skrällag: Ludvika, som hämtat sin tränare Janne Ferner från Sirius juniorlag, och Piteå, med de hemvändande pitebröderna Roger och Patrik Sandberg som främsta namn.

Seriefavoriter var förstås den ex-allsvenska kvartetten Djurgården, Degerfors, Umeå och VSK. Sirius tippades som nykomlingar såklart i botten, men ansågs ändå sitta på en relativt stark hand med goda chanser att hänga kvar.

 

Försäsongen
Det blev en hyggligt framgångsrik försäsong där Sirius byggde vidare på den förra säsongens framgångsrecept med ett svårpenetrerat försvar. Det kickade igång med en inomhuscup i Örebro, där man tog en fin skalp och slog hemmalaget, men förlorade mindre ärofullt mot Forward och Ludvika. Den första utematchen spelades i februari på en grusplan i Nacka, där Sirius slog tillbaka hemmalaget med 1-0. I nästa match gick det sämre när man föll med 0-2 mot division 2-laget BP. Detta följdes av ett kryss (1-1) mot seriekonkurrenten Gefle, en knapp 1-0-seger mot division 2-gänget Östersund, och en förlust mot Café Opera med 2-3, där det alltid starka försvaret rämnade lite. Blåsvart studsade fort tillbaka med en fin 2-1-vinst mot allsvenska Örebro, sedan följde en händelselös 1-1-match i prestigemötet med Enköping, och en match mot förra årets motståndare Enebyberg, där blåsvart var överlägsna men ändå bara vann med 2-1. Sirius begav sig sedan till Skutskär och gräspremiär mot Sandviken, som Sirius vann med 3-1. Försäsongens träningsläger förlades till exotiska Karlshamn, och på vägen hem passade Sirius på att möte Kalmar där man förlorade med 1-2. Mot Assyriska blev det sedan 1-1 efter en sistaminutskvittering av Kennedy Bakircioglu, innan blåsvart slutligen putsade upp självförtroendet med en bekväm vinst mot Vallentuna med hela 5-1.

Jonevret var i grunden en uttalad 4-3-3-tränare, men var inte så stelbent att han vägrade att anpassa sig efter materialet. Försäsongen gick i mångt och mycket ut på att prova sig fram till bästa möjliga uppställning från Sirius ovanligt breda trupp. Försvarsspelet fanns där sedan Sundblads tid, och backlinjen såg ut att kunna hålla tätt även utan flyktade Ljung. Men nu hade vi dessutom gott om anfallsalternativ att välja mellan. Norell var snabb som blixten och var den som producerat flest mål under försäsongen, men även explosiva Henke, den storvuxne och robuste Simba, och den arbetsvillige Kjelledine såg intressanta ut.

I förstaelvan stod förstås Sundfors i målet, i backlinjen såg Svana, Sandberg och Lindhe ganska givna ut, medan Nordelind och Mats slogs om vänsterbacksplatsen. Som högerytter spelade oftast Sami Hassan, Bengan var given på innermittfältet tillsammans med antingen Brännan eller Lif, om den senare inte spelade på vänsteryttern, där han främst konkurrerade med Jocke Mattsson. Som anfallare var Norell given, oftast i par med Simba.

 

Division 1 Norra – vårsäsongen

Sirius-IFK Luleå 1-0 (0-0), Studenternas

1-0 (60) Nichlas Norell. Domare: Johnny Lundbäck, Karlstad. Publik: 609.

Premiären -98 blev som en direkt fortsättning av säsongen -97 och alla dess 1-0-segrar – fast mot en lite namnkunnigare motstånd, och med en ny målskytt som gjorde det där enda målet i matchen: Nichlas Norell hade varit het hela försäsongen, och visade direkt att han inte tänkte göra det sämre i seriespelet heller. Men det var ingen rak väg till premiärsegern. Den första halvleken var full av långbollar och bara att glömma, och när den andra blåste igång var det Luleå som startade bäst. I 53:e kom den stora chansen för gästerna, men Sundfors enhandsräddade Illka Wonkavaaras närskott, och det blev väckarklockan för Sirius. Plötsligt satt anfallsspelet där det skulle, med farligheter i vartenda anfall, och det tog inte lång tid innan målet föll: Lif passade fram Norell, som drev inåt och framåt mot straffområdet, och fick en perfekt bollträff, otagbar för Joakim Nilsson i Lulemålet. Och där var segern i säcken, för det var betydligt närmare 2-0 än 1-1 under den sista halvtimmen, allra närmast när Norell frispelades av kollegan Simba, men den här gången blev Norells avslut lamt. Men vad gjorde väl det? 1-0-segrar var ju det här lagets grej. Bäst på plan förutom Norell var, lite överraskande, det ganska anonyma nyförvärvet Andreas Lif, som uppvisade både fin arbetskapacitet och bra spelsinne.

 

Sön 3 maj: Degerfors-Sirius 2-1 (0-0), Stora Valla

1-0 (68) Ulf Ottosson, 2-0 (86) Frank Seator, 2-1 (88) Niklas Lönnqvist. Domare: Sven Holgersson, Löddeköpinge. Publik: 3078.

Seriefavoriten, på bortaplan, med storpublik. Då blev det också torsk, för första gången i seriespel på drygt 1½ år. Men blåsvart gjorde ändå en stark insats som bådade gott inför fortsättningen. I första halvleken lyckades Degerfors inte alls få något grepp om Sirius, som styrde på mittfältet och hotade framåt. Allra närmast ett mål kom Svana med en hörnnick som slickade ribban i 8:e minuten. Men Degerfors hade ändå sina högkvalitativa spelare, bland annat i juggarna Milutinovic och Vuksevic som kunde skapa chanser på egen hand, den senare var framme två gånger och hotade – den första gången sköt han över och den andra räddade Sundfors. I 68:e hann dock inte Sirius med i svängarna när Milutinovic snabbt ställde om spelet efter en misslyckad frispark, han löpte upp längs vänsterkanten och slog ett perfekt inlägg till Mål-Otto som knoppade in 1-0. Och efter målet fanns det bara ett lag på banan, och det laget spelade inte i blåsvart – Degerfors öste på och fick till slut in 2-0 – återigen ett nickmål, återigen på inlägg från Milutinovic, men nu var det Frank Seator som satte dit skallen. Sirius skapade sedan lite symbolisk spänning i slutminuterna när inhopparen Lönnqvist sprang igenom hela Degerforsförsvaret, och avslutade sedan på sin egen retur till 2-1. Men någon kvitteringsjakt hann man egentligen inte med, och så kom Sirius fina svit med 23 raka matcher utan förlust till sin ände.

 

Tis 12 maj: Sirius-Spårvägen 3-0 (0-0), Studenternas

1-0 (80) Nichlas Norell, 2-0 (88) Andreas Lif, 3-0 (89) Norell. Domare: Peter Höglund, Sundsvall. Publik: 640.

En säker seger på pappret kanske, men i verkligheten satt det långt inne mot Spåret. Faktum är att de första 80 minuterna av matchen bestod av krampaktig och nervös gåfotboll på Studans traditionellt vårgropiga gräs. Det hände helt enkelt ingenting att skriva hem om, och när matchen började ticka upp mot full tid var det snarast ett Spåretmål man började oroa sig för – man började sticka upp så smått mot Siriusmålet, och närmast kom man då den 17-årige talangen Joel Riddez kom loss men inte förbi Sundfors. Istället exploderade Sirius på slutet från ingenstans, och det var till stora delar samma spelare som låg bakom premiärsegern som var inblandade: Norell och Lif. I 80:e kom 1-0 till Sirius strax efter när Norell tog emot bollen med ryggen mot mål, vände om och pricksköt. Spåret satsade allt framåt för en kvittering vilket skapade luckor som Sirius utnyttjade maximalt: Sami Hassan slog ett lågt inlägg som Lif satte dit foten på till 2-0, och bara minuten senare satte Norell 3-0 efter väggspel med Lif. Ett blekt Spåret skyllde den svaga insatsen på pollenallergi (!), medan Sirius kunde glädjas över en kanonstart på serien. Sirius trea i tabellen, en poäng bakom Degerfors och Umeå i topp.

 

Tor 21 maj: Västerås-Sirius 1-0 (0-0), Arosvallen

1-0 (57) Einar Brekkan. Domare: Klas Karlsson, Johannishus. Publik: 505.

Mardrömsscenariot: Att Sirius skulle förlora derbyt på Arosvallen, och att Einar Brekkan skulle avgöra. Verkligheten: Sirius förlorade derbyt på Arosvallen, och Einar Brekkan avgjorde. För fjärde matchen i rad spelade blåsvart en mållös första halvlek; VSK hade bollinnehavet, men de få småchanser som skapades var hela tiden Sirius. Fram tills den 57:e minuten det vill säga, då VSK ställde om, Brekkan tog emot en djupledspassning, slog bollen över en blåsvart försvarare, och knäade in bollen bakom Sundfors. Jonevret gjorde några offensiva byten och jagade kvittering under matchens sista halvtimme. Inhoppande och halvskadade Simba var närmast när han sköt ett volleyskott på nära håll, men bollen gick för nära målvakten, och en hårt uppvaktad Norell kom loss en gång men sköt över. Roligare än så blev det inte, och vi fick stå ut med att se en nöjd Brekkan mysa över säsongens andra VSK-seger.

 

Sön 24 maj: Sirius-Brage 0-0, Studenternas

Domare: Hans Grönlund, Njurunda. Publik: 1060.

Dags att ta sig an Brage på hemmaplan, och den här gången stod jag på rätt sida – 1996 var jag en pinsam Bragesupporter, men nu var den blåsvarta halsduken på. Sirius stod kanske inte för något sprudlade spel, men jämfört med Brage spelade man rena champagnefotbollen – Borlängegänget hade målskillnaden 1-1 efter fyra spelade matcher. Och även efter fem spelade matcher, för den här matchen slutade mållös, och det var väl ingen skräll. Tunga Brage var dock klart närmast målet och skapade fler chanser: Bernhard Brcic sköt i stolpen efter en halvtimme och Anders Löfling kom i bra lägen mot Sundfors två gånger om, men vår målvakt klarade båda. I 73:e blev Sundfors dock överlistad av Löfling, men då stod istället Bengan där bakom och räddade på mållinjen. Sirius var klena framåt, den bästa chansen fick Simba någon meter från mållinjen, men han sköt då rakt på målvakten, och lika bra var väl det då bollen varit över linjen i momentet innan. En halvförtjänt poäng blev det, och det skulle nog Sirius var gladast över. Glada var man däremot inte åt att skadebekymmer nu började göra sig påminda, den otursförföljde Henke led av en odiagnostiserad knäskada, och mot i denna match slet dessutom Brännan av hälsenan.

 

Ons 27 maj: GIF Sundsvall-Sirius 2-1 (1-1), Idrottsparken

0-1 (18) Nichlas Norell, 1-1 (24) Leif Forsberg, 2-1 (78) Dennis Östlundh. Domare: Christer Fällström, Härnösand. Publik: 509.

Giffarna hade startat serien trögt och parkerade på jumboplatsen inför matchen, och när blåsvart dessutom började starkt såg det ljust ut för Sirius och mörkt ut för Sundsvall. En Sami Hassan på bästa spelhumör slog ett lågt och hårt inlägg, Kjelledine missade, men Norell dök upp och föste in ledningsmålet i 18:e minuten. Så långt såg det bra ut, men när Lill-Foppa skallade in kvitteringen på en hörnvariant fem minuter senare hände det något med Sirius spel – det blev ”fislir”, som Jonevret kallade det. Sirius fastnade i ett trist långbollsmönster, och Giffarna var nära att ta ledningen när Magnus Wikström prickade Sundfors stolpe. Den andra halvleken var erbarmligt trist med uselt spel från båda lagen, men någon poäng skulle Sirius inte få med sig, för med drygt tio minuter kvar fick hemmalaget en frispark ute vid hörnflaggan, och det blåsvarta försvaret glömde helt bort att ta bort Dennis Östlundh som fick fritt fram att nicka in segermålet. Det började lukta mer bottenstrid än toppstrid om säsongen -98 – Sirius sjönk till en sjundeplats i tabellen, men med bara en pinne ned till Sundsvall på kvalplats och två till Gefle på nedflyttningsplats.

 

Tis 2 jun: Gefle-Sirius 1-0 (0-0), Strömvallen

1-0 (46) Jörgen Öbrink. Domare: Stefan Ragnarsson, Spånga. Publik: 520.

På Strömvallen skrevs historik när jag åkte på min allra första bortamatch med Sirius, och tillsammans med Rikard, Olle och Jonas Bylund (supportern, inte målvakten) färdades vi norrut längs E4:an. Min kristallklara minnesbild från detta tillfälle är hur den mustaschprydde materialförvaltaren skakade på huvudet när han såg oss på Strömvallen – oklart om det var menat åt att vi var tokiga nog att resa till en bortamatch, eller om skakningen syftade på lagets klena insats.

För i övrigt skrevs definitivt ingen historia på Strömvallen – Sirius måltorka fortsatte och laget inkasserade sin fjärde raka uddamålsförlust på bortaplan. Blåsvart förde dock spelet i första, men led av en vanlig sjuka när anfallarna börjar tappa självförtroendet: Man vågade inte gå framåt och ta avslut, utan spelade hela tiden vidare i jakt på ett bättre läge som sällan kom. Två chanser skapades i första; Jocke Mattsson sköt, men med fel fot och rakt på målvakten, och Simba fick en gratischans, men etablerade sig alltmer som målsumpare när han inte fick ordning på fötter eller boll. I första minuten av andra halvleken satte Gefle istället 1-0 när Jörgen Öbrink klippte till på ett inlägg och satte bollen vid stolproten. Och efter detta mål hände inte mycket. Tills slut kom de offensiva bytena när Jonevret gick ned på en trebackslinje och satte upp Svana på topp, vilket visserligen skapade lite tryck, men fortfarande inte några chanser, och Sirius tycktes sakna tålamodet att göra något kreativt med bollen. ”Vi verkade stressade trots att det var så långt tid kvar. Det visar att spelarna ville vinna den här matchen”, påpekade Jonevret i en något märklig analys.

 

Sön 7 jun: Sirius-Assyriska 0-2 (0-2), Studenternas

0-1 (20) Mario Jadonic, 0-2 (36) Jadonic. Domare: Miro Ukalovic, Hisings-Kärra. Publik: 666.

För tredje matchen i rad förlorade Sirius mot ett lag under strecket, och följaktligen befann man sig nu själva under detsamma. Det såg ut som att säsongen -98 efter en lovande start ändå skulle bli som alla säsonger i norrettan – en ångestfylld bottenstrid.

Förlusten mot Assyriska kan för övrigt mest skyllas på UNT som drog till med århundradets jinxigaste rubrik, då införartikeln pryddes av överskriften ”Sundfors håller nollan mot jumbon”. Vilket såklart resulterade i att Sundfors inte alls höll nollan, utan istället gjorde en av sin karriärs få tavlor, när han släppte in ”Super-Mario” Jadonic hårda men inte otagbara långskott i 20:e minuten. Och samme Super-Mario spädde kvarten senare på med ett 15-metersskott rätt upp i bortre krysset, den här gången helt otagbart för Sundfors. Assyriska var seriejumbo inför matchen, men spelade inte som en jumbo utan istället piggt och fint med självförtroende. Detsamma kan inte sägas om Sirius, som visserligen kämpade, men saknade både mod och kreativitet, och spelet tog sig sällan bortom tråkiga långbollar. Att det offensivt stannade vid tre ynka skott på mål, varav samtliga ofarliga, säger det mesta. Studans hemska gräsmatta fick vara syndabock när det torftiga spelet skulle förklaras, och argumentet mötte viss förståelse från motståndartränaren Peter Antoine: ”Jag brukar skälla på Södertälje kommun för att vi har landets sämsta gräsmatta, men det kan jag inte säga längre när jag har varit här”.

 

Sön 14 jun: Piteå-Sirius 0-0, Kvarnvallen

Domare: Håkan Jonasson, Helsingborg. Publik: 735.

Nu började måltorkan bli både pinsam och plågsam – Sirius hade gjort ett ynkligt mål på sex matcher, och de anfallsspelare som sett så vassa ut på försäsongen var nu lika ofarliga som en smörkniv. Mot Piteå spelade dock Sirius faktiskt ganska bra och skapade också mycket chanser, men man brände varenda en av dem: Sami Hassan nickade i ribban, Lif sköt precis utanför krysset, Norell nickade över på inlägg från Simba, och sedan nickade Simba själv rakt på målvakten på Mattssons passning, och så spelade Simba fram Svana som även han nickade över. Piteå kom inte fram lika ofta som Sirius, men när man gjorde det stod Sundfors pålitligt ivägen och revanscherade sig för tavlan mot Assyriska. Ja, på försvarssidan fortsatte Sirius att agera bra, nu med den säsongsdebuterande Supermusen på vänsterbacken, men det var ju inte där problemen låg. För hur tusan skulle vi klara ett nytt kontrakt när bollen bara vägrade hitta in i motståndarmålet – till och med när motståndaren var av en så beskedlig sort som Piteå? Sirius näst sist i tabellen, med två pinnar upp till Sundsvall på kvalplats och lika många till Assyriska på säker mark.

 

Ons 17 jun: Sirius-Djurgården 4-2 (3-0), Studenternas

1-0 (1) Andreas Lif, 2-0 (18) Stefan Olsson, 3-0 (40) Nichlas Norell, 4-0 (70) Norell, 4-1 (79) Fredrik Dahlström, 4-2 (86) Pierre Gallo. Domare: Sven Holgersson, Löddeköpinge. Publik: 788.

Ett av mina starkaste minnen från -98 är från en match jag faktiskt inte såg. Av någon anledning befann jag mig på ett tåg när matchen mot Djurgården spelades. Och på något sätt måste jag ha fått tag på en mobiltelefon, trots att jag inte skulle äga en sådan på flera år ännu. På den telefonen ringde jag Jonas Bylund (supportern, inte målvakten) för att höra hur det gick, och svaret blev: ”Vi leder med 3…. vänta lite… 4-0!” Och möjligen inbillar jag mig, men jag vill gärna tro att jag i bakgrunden hörde DIF’arnas klack skandera: ”Andersson, sparka Micke Andersson, sparka Micke…”

För viss var det bisarrt hur Sirius plötsligt kunde explodera målmässigt mot just seriefavoriten Djurgården (som visserligen inte hade imponerat så långt, men ändå), när krutet tidigare varit plaskblött mot bottenmotstånd. Efter 270 minuters måltorka spräckte Sirius nollan redan efter 33 sekunders spel, då Norell slog en genomskärare till Lif, som avslutade säkert till stort jubel. Och drömmen fortsatte då Simba äntligen lyckades hitta målet, då han tog ned bollen och sköt i krysset efter en nickskarv från Lif. Det var ett helt annat Sirius på plan, man tog för sig, dominerade spelmässigt, och flyttade enkelt på de tama djurgårdarna i närkamperna. Trean kom nästan i 35:e då Simba så när forcerade in bollen i Djurgårdsmålet – istället spelade han fem minuter senare fram Norell till 3-0. ”Det var sorgligt att se”, kommenterade Michael Andersson sina järnkaniners insats på planen. Och faktum är att den trevliga matchbilden bestod långt in andra halvleken; det var inte förrän Norells 4-0-mål som stockholmarna till slut vaknade till liv och gjorde två sena tröstmål, det sista av den blivande blåsvarte Pierre Gallo. Trist bara att denna triumf skulle beskådas av så patetiskt få som 788 åskådare – att regnet pissade ner denna junikväll var en klen ursäkt för Uppsalas frånvarande fotbollspublik.

 

Sön 21 jun: Nacka-Sirius 0-0, Nacka IP

Domare: Tony Rydén, Lyckeby. Publik: 173.

Baksidan av ketchupeffekten: Efteråt är flaskan tom. Och det tycktes den vara efter urladdningen mot Djurgården, för mot Nacka var Sirius tillbaka i måltorkans ökenland. Sirius började optimistiskt, en dubbelchans av Norell och Simba som räddades av Rami Shaaban i Nackamålet, ett skott i stolpen från Norell efter fint inlägg av Kjelledine, och igen en dubbelchans för Norell och Simba efter förarbete av Bengan. Men när utdelningen uteblev började blåsvart få pyspunka, och istället tog hemmalaget gradvis över – och mer och mer ju längre närmare klockan närmade sig slutsignalen. Mot slutet gick man ned på trebackslinje och forcerade, men Siriusförsvaret var betongtätt, och Sundfors precis lika bra som alltid. Poängmässigt var det ändå helt OK med en pinne i en svårspelad bortamatch, och tabelläget började ljusna så smått. Sirius på tiondeplatsen, med tre plusmål tillgodo på Piteå på kvalplatsen, och en pinne ned till Assyriska på nedflyttningsplats.

 

Sommaruppehållet
En anfallare i ett bottengäng med måltorka i den svenska andradivisionen borde inte vara stekhet på den internationella marknaden, men märkligt nog lockade Norell till sig intresse från hög nivå – Slavia Prag, klassiskt tjeckiskt lag med UEFA-cup-spel i pajpen, hade fattat tycke för vår snabbe forward. Så Norell ägnade sommarsemestern åt att fara ned till Prag för att träna med storklubben, och i tjeckisk press skrevs det redan om klubbens ”svenska nyförvärv”. En försäljning kunde ju onekligen ge viktiga pengar till en tom kassa; å andra sidan kunde man undra vad det skulle bli kvar av vårt anfallsspel om vi sålde mannen som gjort sex av våra tio futtiga mål. Och det gick riktigt fint för Norell, som passade fram till ett mål i träningsmatchen i Prag, och sedan följde med laget till deras svenska träningsläger och där satte matchens enda mål i kompismatchen mot AIK.

I övrigt var det stiltje i Siriustruppen, laget hann inte med några träningsmatcher under det korta sommaruppehållet, och när höstsäsongen drog igång igen mot Ludvika fanns Norell fortfarande kvar i laget.

 

Division 1 norra – höstsäsongen

Sön 12 jul: Sirius-Ludvika 2-2 (1-1), Studenternas

1-0 (27) Nichlas Norell (straff), 1-1 (31) Mattias Ericson, 1-2 (52) Per Östlund, 2-2 (82) Niklas Lönnqvist. Domare: Håkan Jonasson, Helsingborg. Publik: 671.

Omstarten i serien mot kölaget Ludvika blev en otypisk match för Sirius -98 – ofta spelade man bra men fick inte in bollen i mål, i den här matchen spelade man riktigt illa, men lyckades ta poäng genom att utnyttja chanserna. Sirius tog visserligen ledningen då en debuterande P blev neddragen i straffområdet, och Norell gjorde vad han skulle från nio meter. Ludvika kvitterade dock nästa omgående efter en markeringsmiss modell större från Siriusförsvaret: ”Jag har inte sett en sämre markering sedan 60-talet”, löd Jonevrets syrliga recension. Men det var helt rättvist, för Ludvika överraskade med en snabb och teknisk fotboll och dominerade över hela planen. 1-2 kom i början av andra, och blåsvart såg i det här skedet tafatta och tröga ut, och hängde inte alls med i Ludvikas tempo. Med 30 minuter kvar kom Henke in efter lång tids skadefrånvaro, och tillsammans med Svana som gick upp på topp lyckades man äntligen få lite tryck mot de gula gästerna, och till slut var det en annan inhoppare som räddade poängen: Svana slog en crosspassning mot högerkanten till Lönnqvist, som avancerade och skruvade in kvitteringen precis under ribban. Under de sista minuterna uppstod sedan chanser åt båda håll; Lönnqvist var nära att bli ännu mer matchhjälte när hans skott skruvades utanför stolpen, medan Ludvikas Tomas Angelin kom i fritt skottläge i slutsekunderna – även han sköt dock bredvid målet.

 

Sön 19 jul: Umeå-Sirius 0-1 (0-1), Gammliavallen

0-1 (37) Magnus Nordelind. Publik: 1270.

Jamen det var ju såhär 1998 skulle se ut. Vi skulle utnyttja våra styrkor precis som -97, ligga rätt i försvaret, vara jobbiga på mitten, och vara effektiva framåt när chanserna kommer. Och i bortamatchen mot Umeå gjorde vi äntligen allt detta och välte därmed en av seriefavoriterna över ända. Umeå hade matchen igenom ett stort spelövertag, men tempot var makligt och bollen rullade mest i sidled, så det var ingen större konst för blåsvart att försvara. Framåt var det dock torka, fram till 37:e då segermålet kom på den ena av Sirius två målchanser under matchen: Norell plockade upp bollen vid kortlinjen och hittade Nordelind med en pass snett-inåt-bakåt, och Nordelind fick på en perfekt träff i krysset i Umemålet. Matchbilden stod sig efter målet, men med kvarten kvar plockade Umeå upp en man i kedjan och ökade trycket. Och nu kom chanserna: Galloway sköt på nära håll, men Sundfors reflexräddade. Mitt i pressen stack Sirius emellan med sin andra chans i matchen då Sami Hassan lobbade precis utanför stolpen, men bollen var snart vid det andra straffområdet igen. Och på övertid räddade Lindhe segern med en riktig fuling då han stoppade Umes inspel mot Galloway med handen precis utanför straffområdet – varningen han fick var klart värd priset, och frisparken Umeå belönades med slog Zoran Petrovic i muren, och därmed gick Umeås sista kvitteringschans till spillo.

Helgen efter avancerade Sirius även i cupen efter en tät match på Idrottsparken i Gimo. Hemmalaget ledde ända tills 87:e minuten efter mål av den ex-blåsvarte Thomas ”Slätta” Eriksson, men då lossnade det plötsligt för Simba som sköt in 1-1 och nickade in 1-2, innan P satte punkt med 1-3 på övertid.

Affären mellan Slavia Prag och Sirius gällande Norell gick samtidigt i stå – intresset sades hela tiden vara seriöst och förhandlingar inleddes, men dessa ledde aldrig någonstans, och Norell fick spela kvar i den blåsvarta tröjan. I tabellen klättrade Sirius till en nionde plats, med fyra pinnar ned till Gefle på kvalplats, och lika många till Piteå under strecket.

 

Tis 4 aug: Ludvika-Sirius 1-0 (0-0), Hillängens IP

1-0 (88) Pontus Norrström. Domare: Hans Grönlund, Njurunda. Publik: 967.

En viss person i Sirius ledarstab ska nog vara glad att det inte fanns sociala medier 1998. För denne annars så förträfflige persons liknelser hade nog inte fallit i god jord i dagens twitterklimat:  ”Det är ren våldtäkt, nu vet jag hur ett våldtäktsoffer känner sig”, uttalade sig den upprörde ledaren till UNT efter matchen. Och extremt klumpiga jämförelser åsido; ilskan var begriplig då Ludvikas sena segermål kom till efter ett väldigt solklart regelbrott, då Pontus Norrström föste med sig bollen med handen innan han klev in i straffområdet och lättade bollen över en utrusande Sundfors. Bitterheten mildrades heller inte av att vinstmålet kom helt oförtjänt då det var Sirius som hade dominerat hela eftermiddagen på Hillängens IP. För blåsvart ägde innermittfältet där Sandberg och Bengan tog greppet, och framåt var det rena bombardemanget mot Ludvikas briljante målvakt Peter Westman: I första greppade Westman både ett skott i krysset av Sandberg, och ett närskott av Norell. I andra sköt Lönnqvist ett skott som räddades av en gul back på mållinjen, ett inlägg av samme Lönnqvist styrdes så när i mål av en annan gul back, och mot slutet rundade Norell Westman och sköt mot öppet mål, men igen hann en gul emellan. Men istället för ett logiskt Siriusmål kom då det regelvidriga och orättvisa fuskmålet på slutet – en spann isvatten över huvudet, en spottloska i ansiktet, ett kalsongryck framför hela klassen vid korridorsskåpen – men längre än så ska nog liknelserna inte sträcka sig.

 

Tis 11 aug: Sirius-Nacka 1-0 (0-0), Studenternas

1-0 (83) Sami Hassan. Domare: Jonas Hagberg, Kristinehamn. Publik: 663.

Sirius hade så här långt lyckats göra mål i hälften av matcherna man spelat – det satt långt inne mot Nacka, men till slut lyckades man ändå bättra på den statistiken och ta en riktigt viktig vinst som höll oss borta från tabellens obehagligaste regioner. Nacka var inget sexigt lag, men jagade ändå på strax bakom tabelltoppen, så motståndet skulle inte underskattas. Det blev dock en riktigt trött fotbollsmatch på Studan, där Nacka misslyckades med de snabba omställningar som var lagets signum, medan Bengan och Sandberg som var så bra mot Ludvika slog bort det mesta på mitten, och Sirius fick inte ut mycket av sitt bollinnehav. Lite bättre blev det när Jocke Mattsson kom in på vänsterkanten i 67:e, samtidigt som Sami Hassan spelade upp sig på den andra kanten. Och med åtta minuter kvar var det just Sami Hassan som gjorde det förlösande segermålet, när Mattsson spelade in bollen till Norell som styrde bollen mot mål med tån, Rami Shaaban parerade, men bollen gick ut till Sami som fick bra träff, otagbart vid högerstolpen. Och när Nacka tryckte på för en kvittering fick äntligen Sirius och Sami till fler chanser, först slog han en genomskärare till Norell som missade avslutet, och sedan sköt han ett närskott som Shaaban klarade med möda. Men ett mål räckte, och Sirius klättrade till en niondeplats i tabellen, fyra poäng ned till Piteå på kvalplats, lika många till Assyriska under strecken.

 

Tis 18 aug: Djurgården-Sirius 2-0 (1-0), Stockholms Stadion

1-0 (15) Fredrik Dahlström, 2-0 (90) Daniel Martinez. Domare: Andreas Kovacs, Bjuv. Publik: 2706.

En gång fick vi slå storklubben Djurgården säsongen -98, men inte två. Sirius gjorde en stabil insats på vackra Stockholms Stadion och DIF fick slita för segern, men i slutänden var den helt logisk ändå. Hemmalaget fick en bra start då Fredrik Dahlström nickade in en hörna efter en kvart; ett bittert baklängesmål då det föregicks av en frispark där linjedomaren flaggade för offside, men domaren lät spelet löpa utan vidare förklaring. Så långt och en bit till var det bara Djurgården, men så småningom började Sirius ta sig in i matchen. Det nykomponerade mittbacksparet Svana-Carls skötte sig fint, och Lönnqvist som fått chansen på högerkanten skötte sig också bra. Sirius hade en högkaratig chans då Jocke Mattsson drämde bollen i ribban efter 60 minuter, och en hög ”nästan-chanser” då en lite precisare passning eller bättre bollmottagningar hade kunnat leda till något. Men det gjorde det aldrig, ett allt högre pressande Sirius lämnade blottor bakåt, och i slutminuterna utnyttjade Djurgården till slut ett sådant läge: Efter att Dahlström och Nannskog missat sina chanser att döda matchen var det till slut ex-Spanienproffset Daniel Martinez som kontrade in tvåan på övertid.

 

Sön 23 aug: Sirius-Piteå 0-0, Studenternas

Domare: Bengt Green, Markaryd. Publik: 472.

Ett mållöst bottenmöte en regnig augustidag inför drygt 400 åskådare. Ja, detta är den match som ett flertal gånger lyfts upp av Västra Sidans ex-ordförande Tobias Vidlund som ett exempel på hur oglamouröst Siriussupporterskapet ofta kan vara. Till matchen mot Piteå fanns det stora förhoppningar på en viktig trepoängare, men istället blev det så trögt och fantasilöst som det alltid tycktes bli mot bottenlagen. Blåsvart dominerade ändå i den första halvleken, men det nykomponerade anfallsparet Simba/P var alltför tafatta i boxen. Andra farligheter skapades dock: Jocke Mattsson och Nordelind hade skott strax utanför träramen, och Lif sköt ett skott som räddades på mållinjen av ett Piteben. I andra hoppades man att övertaget skulle omvandlas i mål, men istället svängde matchen åt andra hållet, och norrbottningarna pressade ned Sirius i banan. Sundfors fick jobba, särskilt när han gick ut och avvärjde Alexandr Grekhovs friläge. Det hela slutade mållöst i en tillställning som nog bara målvakterna var nöjda med. Och Sirius hade fortsatt svårt att övertyga mot bottenkonkurrenterna – blåsvart hade förlorat mot Sundsvall, Gefle, Assyriska och Ludvika, och nu också misslyckats att få hål på Piteå under 180 minuters spel.

 

Sön 30 aug: Sirius-Umeå 1-6 (1-2), Studenternas

0-1 (17) Zoran Petrovic, 1-1 (29) Niklas Sandberg, 1-2 (32) Peter Olofsson, 1-3 (57) Petrovic, 1-4 (64) Steve Galloway, 1-5 (68) Jörgen Lundgren, 1-6 (82) Jon Eriksson. Domare: Jonas Eriksson, Stockholm. Publik: 509.

Frågan är vad som är värst med att släppa in sex mål: Att förlora stort, eller att behöva läsa klyschan om att man ”förlorat med tennissiffror” i tidningen dagen efter? Hur som helst var det tråkigt att Sirius annars så starka försvarsmur rämnade totalt i hemmamatchen mot Umeå. Att det skulle sluta så illa trodde man annars inte i den första halvleken då Sirius plågade Umeförsvaret med hög press och Kjelledines farliga skarvnickar. Men istället för ett blåsvart ledningsmål nickade Petrovic in 0-1 helt omarkerad på hörna. Sirius kom igen med ett vackert kvitteringsmål då Sandberg väggade med Kjelledine och Jocke Mattsson, fick tillbaka bollen, rundade målvakten och la in 1-1, men glädjen blev kortvarig då Sirius bjöd norrlänningarna på ännu ett mål – nu kastade man ett inkast i gapet på fienden, som tackade och tog emot. Sirius var med i matchen en bit in på andra halvlek, men sedan kom en halvskadad Galloway in och sänkte blåsvart totalt. Han började med att stjäla bollen från Svana vid hörnflaggan och spela fram till 1-3, fortsatte med att vinna ett motlägg mot Sundfors på vilket bollen studsade i mål till 1-4, och fullbordade med att spela fram ”Pyret” Lundgren till 1-5. Ännu ett mål trillade in bakom Sundfors innan eländet var fullbordat, och därmed förstörde blåsvart sin tidigare fina målskillnad i bottenfajten. Sirius på kvalplats, tre minusmål skiljde till Gefle på säker mark, och två poäng ned till Ludvika på nedflyttningsplats.

 

Lör 5 sep: Assyriska-Sirius 1-1 (0-0), Bårsta IP

1-0 (54) Mario Jadonic, 1-1 (55) Andreas Lif. Domare: Sten Johanzon, Finspång. Publik: 1140.

En reservmålvakt kliver fram i rampljuset – och ett kämpande Sirius tar en värdefull poäng trots numerärt underläge under större delen av matchen. Så kan man sammanfatta matchen på Bårsta IP, där det sannerligen inte såg lovande ut i början. Assyriska tryckte på från start och skapade chans efter chans, och när dessutom Sundfors tabbade sig efter halvtimmen spelad tycktes läget hopplöst – vår målvakt boxade bort bollen utanför straffområdet med rött kort som följd. Lönnqvist fick följa med Sundfors av planen, in kom istället Anders Swartling och ställde sig i målet, och inledde med en jätteräddning på Metin Tascis skott. Sirius skärpte snarast till spelet efter utvisningen, och Assyriskatrycket minskade betydligt, men åtta minuter in på andra kom ändå 1-0, då Super-Mario nickade in ett inlägg, otagbart för Swartling. Sirius hann dock aldrig ens börja deppa, för kvitteringen kom omedelbums: Jocke Mattsson smörpassade fram Lif, som stänkte upp 1-1 i krysset. Och ett Assyriska med prestationsångest hämtade sig aldrig från detta, istället var faktiskt blåsvart närmast segern, då både Simba och Brännan hade bra lägen. En viktig pinne till trots så förbättrades inte tabelläget då Ludvika hade den dåliga smaken att vinna – Sirius nu på kvalplats, Ludvika på säker plats med fler gjorda mål, och en pinne ned till Gefle på nedflyttningsplats.

 

Sön 13 sep: Sirius-Gefle 2-0 (2-0), Studenternas

1-0 (1) Nichlas Norell, 2-0 (31) Norell. Domare: Pekka Heinonen, Grycksbo. Publik: 484.

En tvättäkta, ångestfylld sexpoängsmatch mot Gefle följde, men Sirius ryckte plåstret innan motståndarna ens hunnit börja kavla upp ärmen. Gefle hade avsparken, och 26 sekunder senare låg bollen i bortamålet: Lif och Brännan vann två dueller på högerkanten och den senare spelade in till Norell, som ren med Hugosson i Geflemålet satte ett rekordsnabbt 1-0. ”Jag såg inte hur det gick till, jag hann inte ens sätta mig på bänken”, kommenterade Jonevret, som hade gjort en lyckad taktisk förändring till 4-5-1, med Brännan, Lif och Sandberg på innermitten, Norell på högerkanten och Simba ensam på topp. 2-0 kom efter halvtimmen, då Lif fintade bort en Gefleback och spelade fram Norell, som sköt direkt och via styrning på en Gefleförsvarare letade bollen sig in i mål. I andra flyttade Gefle upp starke Jonas Stark på topp och pressade på. Men reserven Swartling stod säker i målet, och Geflepressen resulterade mest i blåsvarta kontringar som gav flera fina lägen till 3-0; två lägen för Norell, ett för Mattsson som sköt rakt på målvakten, och ett för Simba som nickade i ribban. Men varken Sirius eller Gefle gjorde några fler mål, och därmed hade blåsvart tagit hem säsongens dittills viktigaste seger. Sirius lyfte från träsket och klättrade till en tiondeplats, två pinnar ned till Ludvika på kvalplats och fyra till Gefle på nedflyttningsplats.

 

Sön 20 sep: Sirius-GIF Sundsvall 2-0 (2-0), Studenternas

1-0 (22) Andreas Lif, 2-0 (28) Nichlas Norell. Domare: Lars-Håkan Palmqvist, Lyckeby. Publik: 518. 

Så börjar vi närma oss tidpunkten för vad som är Västra Sidans egentliga grundande. Vi i bandyklacken VIP Västra hade under fotbollssäsongen hållit oss på behörigt avstånd från fotbollsklacken West Side Sirius Firm – de stod till vänster om TV-tornet på träläktaren, vi stod till höger. Inför den här matchen kom en ung man från WSSF över till oss – jag minns fortfarande hur han såg ut; ganska lång, fräknar och cendréfärgat hår, men har ingen aning om vem han var eller vad han hette – och försökte övertyga oss om att ansluta. TV4 Uppland hade nämligen aviserat att man skulle göra ett reportage om den färska klacken, och inför detta ville nu WSSF samla alla krafter. Vi kände oss dock fortfarande aningen osäkra på hur gärna vi ville synas i TV tillsammans med dessa ynglingar och avböjde – och tur var väl det när det visade sig att reportaget enbart gick ut på att skandalisera klacken. Eller med vår grundare Jens ord: ”reportaget handlade till 90% om klackens språkbruk, 10% vad nån gubbe tyckte om vissa fula ord och 0% om vårat oerhörda engagemang och kärlek för laget.”

På planen hade Sirius samtidigt hittat rätt med både uppställningen och formen. Det nya 4-5-1 systemet gav Sirius övertag på mitten, och Norell större möjligheter att utnyttja sin snabbhet från kanten. Sirius tog tag i matchen från start, och Lif gav blåsvart ledningen efter en dubbelchans: på första försöket fick han snedträff, men P fiskade upp bollen innan kortlinjen och passade tillbaka den till Lif, och nu fick han ren träff och sköt in 1-0. Norell skojade ordentligt med Sundsvalls vänsterback och satte också 2-0 på friläge, efter fint väggspel med Lif och Simba. Ett blekt GIF skärpte till sig i andra och satte blåsvart på prov, men då fick istället försvaret, och en Sundfors tillbaka efter avstängning, briljera. Sundfors räddade bl.a. en straff av Dennis Östlundh och ett enormt långskott av Andreas Yngvesson, Sirius höll ännu en nolla, och tog ännu en tung seger i bottenstriden. Upp till en niondeplats, dock fortfarande med bara två pinnar ned till Ludvika på kvalplats.

 

Sön 27 sep: Brage-Sirius 1-0 (1-0), Domnarvsvallen

1-0 (13) Fredrik Bengtsson. Domare: Stefan Ragnarsson, Spånga. Publik: 1017.

Mitt i veckan åkte Sirius till Gävle för att möta Huge i cupen, och där gick man vidare utan några som helst problem: 1-7 blev slutsiffrorna, och Henke gjorde tre strutar innan han skadade sig ännu en gång denna för honom eländiga säsong.

Och när helgen sedan kom var det dags att åka till Borlänge för möte med ett annat asalag: Brage. Men efter tre fina insatser var Sirius inte riktigt påkopplade från start den här dagen. Brage fick ett tidigt ledningsmål då den 17-årige talangen Seyhmus Abic vann en duell på mittplan och spelade vidare till Bernard Brcic, som i sin tur spelade fram Fredrik Bengtsson, som satte bollen perfekt precis innanför stolpen. Sirius fick aldrig grepp om just Brcic som låg bakom massor av farligheter, och Sundfors var fullt sysselsatt. Framåt haltade spelet också där en halvskadad Norell inte kunde göra sig själv rättvisa. Inte förrän P kom in i 75:e kunde Sirius börja hota hemmalaget: P sköt ett direktskott som målvakten Brandt reflexräddade, och på returen träffade han sedan stolpen. Några minuter senare tvingade P Brandt till ännu en räddning, och på slutet var det ingen mindre än Sundfors som kom nära att kvittera – vår supermålvakt gick upp och nickade farligt på en hörna, men Brandt stod i vägen igen. Och därmed stannade Sirius obesegrade svit vid tre matcher. Tabelläget oförändrat.

 

Tis 6 okt: Sirius-Degerfors 4-2 (2-2), Studenternas

0-1 (9) Andreas Johansson, 0-2 (19) Johansson, 1-2 (28) Bengt Eriksson, 2-2 (44) Stefan Olsson, 3-2 (62) Johan Mattsson, 4-2 (69) Olsson. Domare: Håkan Johansson, Helsingborg. Publik: 842.

En berömd Siriussupporter lär ha sagt att Västra Sidan bildades ungefär som en mögelfläck – små fläckar bildades här och där på läktaren och växte samman till en stor. Därför är det också svårt att fastslå exakt när Västra Sidan föddes, men själv vill jag i alla fall gärna hävda att 6 oktober 1998 var dagen vi bildades på riktigt. Detta var nämligen dagen då vi bandysupportrar från VIP Västra tog modet till oss och ställde oss tillsammans med ungdomarna i West Side Sirius Firm – och vilken dundersuccé vår första match i historien ändå blev!

Ex-allsvenska Degerfors hade vare sig gjort sig själva eller sina supportrar glada efter sommaren och sackade i tabellen. Så egentligen var det kanske ingen jätteskalp Sirius tog denna dag på Studenternas. Men när det blivande englandsproffset Andreas Johansson hade gjort både 0-1 och 0-2 efter 20 minuter efter passivt försvarsspel av de blåsvarta var det bäddat för en heroisk vändning. För Sirius spelade i övrigt bra, och påeldade av en Siriusklack anförd av Mikkos tordönsstämma skruvade man upp tempot rejält på planen. Reduceringen kom i ett härligt anfall när högerbacken Bengan spelade upp bollen till Lif, som spelade in till Simba, som skarvade vidare till Bengan som efter en jättelöpning befann sig fri i straffområdet, där han satte 1-2. Och kvitteringen kom strax innan paus då Simba först nickade i stolpen, och i andraläget helt enkelt forcerade in bollen i Degerforsmålet. De stukade vulkanerna vek ned sig i andra halvlek, och Sirius spelade ut hela registret. Norell prickade stolpen innan vändningen fullbordades när Jocke Mattsson sköt in en välplacerad frispark, och Simba satte strax därpå 4-2 som kronan på verket efter fint väggspel med Brännan.

Det är kanske att ta i att kalla det mirakel eller bragd, men det var lite så det kändes den här dagen när våra två klackfraktioner för första gången hade enats till ett, och vi upptäckte styrkan i en gemensam klack. Och att Sirius tog ett stort språng mot nytt kontrakt gjorde förstås inte dagen sämre.

 

Sön 11 okt: IFK Luleå-Sirius 0-3 (0-0), Skogsvallen

0-1 (58) Nichlas Norell, 0-2 (67) Stefan Olsson, 0-3 (83) Niklas Sandberg. Domare: Rune Larsson, Bandhagen. Publik: 396.

Nästan 100 mil hemifrån lyckades Sirius säkra ett nytt kontrakt med hela två omgångar kvar – inte illa för att vara blåsvart 90-tal. Det var dessutom den fjärde segern på fem matcher, men den starka formen syntes inte av inledningsvis, då hemmalaget tog tag i taktpinnen. Att Luleå ändå var seriejumbo syntes dock, för göra mål eller ens skapa farligheter kunde man inte, och Sundfors höll enkelt tätt utan att göra mer än att plocka några hörnor. En bit in på andra brände det dock till när Christer Andersson kom loss och sköt och tvingade Sundfors till en svettig räddning. Istället visade Norell norrbottningarna hur det skulle gå till när han satte 0-1 på sin första chans, framspelad av Simba. Vid 0-2 tio minuter senare var rollerna omvända, då Norell slog ett inlägg som Simba nickade in – lejonkungen hade äntligen hittat målformen efter de 21 första torftiga omgångarna. Och med ett uppgivet motstånd kom också 0-3, då Sandberg resolut sköt in bollen på andrareturen. Och med den utmärkta höstform Sirius hade hittat var kontraktet därmed undertecknat; och hemma i Uppsala kunde alla västringar fira på distans – ty ännu var vi inte så hängivna att vi begav oss på några 100-milaresor.

 

Sön 18 okt: Sirius-Västerås 1-2 (1-1), Studenternas

1-0 (18) Stefan Olsson, 1-1 (43) Mathias Elison (straff), 1-2 (83) Johan Gustavsson. Domare: Åke Andreasson, Stenungsund. Publik: 697.

Relationerna mellan Västra och klubben har genom tiderna nästan alltid varit bra. Men så här i början kärvade det lite. Både Sirius bandy och fotboll hade anlitat en väldigt grinig säkerhetsvakt som vi kallade ”Krullet”, och som nästan alltid hittade en orsak till att jiddra med klacken. Den här dagen tvingade han oss att ta ned vår Jolly Roger-flagga, då den ”stred mot klubbens värderingar”. Motdraget från Mikko blev att förmana vakterna att även ta ned VSK’arnas Che Guevara-flagga, med den retoriska frågan om det var OK att flagga med en ”kommunistisk massmördare”. Vakttroppen marscherade raskt över till VSK-klacken på huvudläktaren och plockade även ned Che-flaggan, till kluvna känslor från det på den här tiden ganska vänstervridna Västra.

På planen var vår enda mission att ställa till det för ärkerivalen VSK i deras jakt på en kvalplats, något som trots bitvis fint blåsvart spel tyvärr inte lyckades. Den formstarke Simba var kung på planen i första halvlek och sysselsatte hela VSK’s försvar, och nickade också in 1-0 på inlägg från Mattsson. Trist nog fick VSK in en oförtjänt kvittering precis innan paus, då Bengan fick bollen på handen i straffområdet. Efter paus fick junioren Linus Hagberg göra blåsvart a-lagsdebut, men det var också det enda glädjeämnet i andra halvlek, för nu tog gurkorna över. Sundfors höll länge tätt med både akrobatiska reflexräddningar och hjälp från stolpen, men med sju minuter kvar tappade Sirius bort Johan Gustavsson i straffområdet, som ostörd kunde måtta in det avgörande 1-2-målet. För Sirius del spelade detta inte den minsta roll, men däremot betydde det att VSK’s kvalhopp fortfarande levde – vilket vi inte unnade dem det minsta.

 

Sön 25 okt: Spårvägen-Sirius 0-1 (0-1), Kristinebergs IP

0-1 (44) Johan Mattsson. Domare: Johnny Lundbäck, Karlstad. Publik: 150.

I en höstregnig och folktom sista omgång kunde Sirius räcka ut en hjälpande hand till kölagen Gefle och Ludvika, som hade chansen att rädda sig kvar i serien på Spårets bekostnad. Det var inte bara regn utan även blåst, och detta i Sirius spelriktning under den första halvleken. Spåret ville dock mest och skakade fram flest chanser, men det var Sirius som gjorde mål när Jocke Mattssons frispark blåste in i krysset strax innan paus. Andra halvlek blev svängig med träkänningar för båda lagen; Spåret nickade i ribbans underkant på en hörna, och hade dessutom ett mål bortdömt för offside, medan P avslutade ett fint anfall med ett hårt stolpskott. I slutminuterna prickade Spåret ribban ännu en gång med en frispark, men Sirius höll matchen ut och avslutade serien med fem vinster på de sju sista matcherna. Och Gefle och Ludvika fick sin hjälpande hand – men tog den inte då man förlorade sina respektive matcher, vilket innebar att även Spåret traskade nöjda av planen.

 

Djurgården	26	17	3	6	53-30	54
Umeå	26	14	7	5	59-40	49
Västerås SK	26	14	5	7	48-32	47
GIF Sundsvall	26	13	3	10	44-37	42
Assyriska	26	12	5	9	41-37	41
Brage	26	10	8	8	37-41	38
Sirius	26	10	6	10	29-27	36
Degerfors	26	9	9	8	45-44	36
Nacka	26	9	9	8	34-45	36
Spårvägen	26	7	7	12	30-37	28
Gefle	26	7	6	13	27-32	27
Piteå	26	5	10	11	28-38	25
Ludvika	26	7	4	15	35-46	25
IFK Luleå	26	5	4	17	17-41	19

 

Skytteligan

Norell 11, Simba 5, Lif 4, Lönnqvist 2, Sandberg 2, Mattsson 2, Nordelind 1, Hassan 1, Bengan 1.

Norell tog hem skytteligan på hyfsade 11 mål, men för de andra anfallarna i truppen gick det sämre. Simba vaknade visserligen till på slutet, men för Kjelledine och Henke blev det en nolla i målprotokollet – även om båda och särskilt den sistnämnde plågades av skador under hela säsongen. Bland övriga spelare sticker Lif ut, med en knapp handfull mål och ännu fler assists.

 

Sammanfattning

1998 var en sportsligt lyckad säsong, ingen tvekan om det. En fin sjundeplats i serien innebar den bästa placeringen i seriesystemet sedan 1992, och skulle så också förbli tills 2007 – den bästa säsongen på 15 år med andra ord. Annat anmärkningsvärt var att våra 27 insläppta mål var klart minst i serien; tre färre än seriesegraren Djurgården till exempel, och utan kollapsen mot Umeå hade blåsvart vunnit en utklassningsseger i grenen bästa försvar.

Ja, Jonevret hade byggt vidare på lagets styrkor, det roterades ganska friskt i backlinjen, men lagkapten Svana och den fantastiske Sundfors höll alltid ihop det, och vilka som än kastades in i backlinjen skötte det fint. Framåt var det kämpigare, och under stora delar av säsongen bestod vårt anfallsspel helt enkelt av Nichlas Norell. Framåt höstkanten började dock Jonevret med formationsbytet till 4-5-1 också hitta rätt offensivt, och i september-oktober var blåsvart ett av seriens starkaste lag. Mittfältaren Andreas Lif var också ett av säsongens stora utropstecken, han hade hittats i division 3, men klev direkt in som lagets bäste tvåvägsspelare, med både kreativitet och spring i benen.

På många plan såg det alltså lovande ut inför 1999, som skulle bli ett viktigt år i föreningens historia. För det hade under hösten annonserats om en omstrukturering av seriesystemet till säsongen 2000, med endast en division 1-serie – Superettan kallad – och för att kvalificera sig dit krävdes det en betydande nivåhöjning på alla plan. Men även om vi sportsligt hade något på gång mådde föreningen Sirius inte bra. Publiksiffrorna var ett riktigt tragiskt kapitel – som framgick tidigare i texten kämpade Sirius med popularitetsproblem, och kanske var det en orsak till att snittet stannade på ur-patetiska 663 åskådare. Detta förvärrade också den redan instabila ekonomin, och värst av allt var att det inte verkade finnas någon som ville styra skutan. Ordförande Börje Carlsson hade hoppat av, men valberedningen hade under ett helt halvår misslyckats med att hitta en villig ordförandekandidat, och klubben styrdes därför fortsatt av den avgående Börje som ledde en interimsstyrelse. Knappast de bästa förutsättningarna att få styrsel på en vinglande förening. Nä, då fick man istället sätta sitt hopp till att ett spirande Västra Sidan kunde hjälpa till att ställa IK Sirius på rätt kurs.

 

Profilen

Hej Fredrik Sundfors, hur var det att spela i Sirius -98?
Det blev ju mitt sista år i Sirius. Vi hade gjort en omstart i tvåan med Danne Sundblad, han var organisatoriskt väldigt bra och styrde upp oss defensivt. Vi levde vidare på det i ettan. Jonevret var lite annorlunda, men han var en skön lirare, lättsam och lite mindre uppstyrd. Sen var det ju andra tider, långt ifrån hur det är idag. Vi tränade på Gränby grusplan liksom. Men jag hade väldigt kul under alla år i Sirius, vi var många som blev bra kompisar.

Jag kommer förresten ihåg så jävla väl när ni bildade Västra Sidan, det var väl säsongen innan? Det var den där bortamatchen i Gimo, och jag hade precis blivit pappa till min dotter dagen innan så jag kom direkt från sjukhuset till samlingen. Jag gjorde ju en riktig katastrofmatch, hade tankarna någon annanstans, och vi hamnade i 0-2-underläge. Och så var det ett gäng där på läktaren, det var ju derby och allt, som var bra packade och skrek på oss och härjade. Sen i paus så kommer en av dem in i omklädningsrummet och ber om ursäkt och lovar att de ska skärpa sig – det var ju för jävla skönt alltså!

Tyvärr blev det din sista säsong. 1998 släppte vi in minst mål i serien, 1999 släppte vi in flest. Var du så viktig för laget?
Jag hade varit i Sirius i sex-sju säsonger, så jag kände mig samspelt och hemma med laget. Och så blev det väl lite struligt med att ersätta mig också, det var någon målvakt som lånades in och så någon junior väl? Men var det verkligen ingen annan som lämnade efter 1998? Inte? Ja, iså fall var det väl mig det berodde på då, haha!

Du hade stannat länge i Sirius trots att det ofta sagts att du var för bra. Hade du lägen att flytta?
Jag hade faktiskt inga direkta anbud. Det jag alltid fick höra var att jag var för kort, att 183 cm inte var tillräckligt för att bli målvakt i allsvenskan. Och det var just det som var mitt mål, att åtminstone få prova allsvenskan. Det kom nog från farsan det där, han spelade som anfallare i Brynäs, men så hoppade han in i målet en gång när det blev någon skada. Så farsan fick göra en allsvensk match som målvakt, och jag ville inte vara sämre honom där.

Så varför blev det Sundsvall till slut?
Jag kämpade på med att nå mitt mål i Sirius, men förutsättningarna var kanske inte de bästa. Så när Sundsvall hörde av sig blev valet ganska enkelt, det var naturligt och var nästgårds från hemma i Hudiksvall. På den tiden började det också dyka upp målvakter som inte var så långa, som Casillas till exempel, så jag blev mindre ifrågasatt. Och målet om allsvenskan uppfylldes också ganska fort när jag kommit dit. Så jag fick en ganska sen och lång fotbollskarriär till slut, det blev 11 år i Giffarna och sju allsvenska säsonger.

Sirius mådde kanske inte så bra som klubb under dina år – ekonomin var dålig och vi var inte populära i staden. Märkte ni spelare det, eller påverkades ni?
Nej, det påverkade nog inte mycket. Det finns ju alltid konkurrenter, i Sundsvall hade vi IFK, men de försvann väl helt ungefär när jag flyttade upp. Det uppfattades väl kanske som att Sirius fortfarande satt på lite höga hästar efter de allsvenska åren. Men det är säkert en del avundsjuka också. Sen hände det ibland att lönen inte kom, men den var ändå inte mycket att ha. Och så kunde det förresten vara i Sundsvall också.

Vad gör du idag?
De sista åren i karriären började jag jobba på bank, och där stannade jag tills de la ned kontoret i Sundsvall. Då flyttade jag hem till Hudiksvall och startade eget inom finans. Men samtidigt så hade jag blivit indragen i Strands IF som är min moderförening, och det slutade med att jag fick Hudik cup i knäet – det är en av Sveriges största cuper med 5000 deltagare och 300 lag. Så idag är jag faktiskt anställd av föreningen och jobbar med fotboll på heltid, som cupgeneral och tränare och mycket annat – det är förbannat jävla roligt att hålla på med!

Har du någon relation med Sirius idag?
Jag har kompisar kvar från den tiden, och brukar komma ner till Uppsala då och då och träffa Henke och Einar och Jocke Mattsson. Men jag har inte hunnit med att se den nya arenan eller Sirius i allsvenskan än, det är knappt att jag sett Sundsvall spela trots att det är så nära dit. Men jag spelade ju inte i så många klubbar i karriären, så de lagen jag var i, de följer jag också. Men då blir det på TV.