Fotbollssäsongen 1999

Läget i laget

The series they are a-changin’ – säsongen 1999 stod vi inför en av de viktigaste serieomläggningarna någonsin: De två division 1-serierna skulle slås samman till en och bilda ”Superettan”. Och för en klubb på Sirius nivå var detta en stor händelse. Superettan var ett nytt, spännande och lagom svårt mål att sikta på – Allsvenskan var alltför avlägsen och orealistisk att nå, men här fanns en möjlighet att få möta ett gäng klassiska och exotiska söderlag. Men då gällde det för blåsvart att steppa upp; för att kvalificera sig till den nya serien gällde det i princip att placera sig på den övre tabellhalvan, vilket inte precis var Sirius naturliga habitat. Vi hade visserligen lyckats med detta under föregående säsong, men det var också ett undantag under ett 90-tal där vi oftast agerat balanskonstnärer på strecket.

En smått unik händelse var att vi inte bytte tränare – Kjell Jonevret stannade kvar efter ett lyckat 1998. En ny assisterande fick vi dock i Thomas Rosander, då Ramin Kiani fortsättningsvis fokuserade på sportchefsrollen. I truppen i övrigt rådde en påtaglig stiltje, vilket i mångt och mycket berodde på att styrelsen signalerat om att man inte hade råd att värva några nya spelare – man menade att vi inför 1998 köpt spelare för tre år framåt. Alltså gjorde man sitt bästa för att behålla den befintliga truppen, vilket man inte helt lyckades med. Visserligen blev spelarförlusterna få, men de var desto tyngre: Fredrik Sundfors, klippan i målet som hållit ihop den blåsvarta defensiven under sex långa säsonger, längtade hem till de norrländska vidderna, och började dessutom inse att det där målet om att spela minst en allsvensk match nog inte skulle uppfyllas i Sirius – så när GIF Sundsvall hörde av sig nappade Sundfors och lämnade Uppsala med vemod. Dessutom hade vår duktige andremålvakt Anders Swartling drabbats av en besvärlig magmuskelskada och hans spelmöjligheter var ovissa, och vi hade nu två stora målvaktshål att fylla. Ännu en hemvändare var försvararen Johan Lindhe, som valde att flytta hem till Småland och Öster. Vidare tog den ständigt skadedrabbade Henrik ”Henke” Eriksson klivet ned till moderklubben GUSK.

Även om det skulle snålas med nyförvärv så var vi helt enkelt tvingade att hitta minst en ny målvakt, och efter att fått nobben av Värtans burväktare Matts Andersson, och nobbat en ung Richard Richardsson blev det en budgetlösning i form av ett lån av den unge AIK-målisen Niklas ”NWA” Westberg-Andersson – tipset kom från Ola Andersson som därmed redan då låg bakom den första av många kommande värvningar. Back-uppen hämtades ifrån egna led i form av talangen Otim Nockrach. Vi fick dessutom in en annan gratisvärvning i form av den nickstarke men långsamme backen Sampo Lind, ursprungligen från Finland men senast från Skellefteå. Utöver detta var det endast ungdomar från egna led som fyllde på truppen: försvararen Linus Hagberg som redan hade provat på a-lagsspel under förra säsongen, samt mittfältarna Henrik Andersson, Roger Osipov och Peter Sjölund – den sistnämnde storebror till den så småningom mer berömde Daniel Sjölund.

Kvar i truppen sedan tidigare fanns ett utmärkt mittbackspar i Magnus ”Svana” Svanfeldt och Niklas Sandberg, med de skadedrabbade Patrik Sundman och Jonas Carls som reserver. På högerbacken fanns Magnus Nordelind, och på den vänstra flanken huserade den bildsköne Mats ”Supermusen” Johansson. Som defensiv mittfältare spelade hetsporren Andreas ”Brännan” Brännström och arbetsmyran Bengt ”Bengan” Eriksson, och som offensiv spelmotor förra säsongens utropstecken Andreas Lif. På högerkanten sprang Johan ”Jocke” Mattsson med sin karaktäristiska löpstil, och på vänstern fanns den avige Sami Hassan. Anfallsbesättningen såg stark ut med den målfarlige Nichlas Norell, den rutinerade targetspelaren Stefan ”Simba” Olsson, den högt älskade Kjell ”Kjelledine” Johansson, den hårdjobbande Niklas Lönnqvist, och talangen Johan ”P” Pettersson.

Entré i Sirius gjorde också en annan märklig person vid namn Thore Persson (obs, fingerat namn för säkerhets skull), en advokat komplett med backslick och hängslen som klev in i såväl fotbollsstyrelsen som den komatösa supporterklubben ”Sirius supporterförening”. Säga vad man vill om Persson, men han svepte in i klubben som ett yrväder en aprilafton med storslagna visioner vad det gällde såväl matcharrangemang som innovativa möjligheter att dra in pengar till klubben. Persson var ungefär som jag tänker mig definitionen av en brännvinsadvokat, och så här i efterhand är det också lätt att konstatera att han var en riktig charlatan. Men samtidigt ska han ges erkännandet att han var precis vad vår spirande klack behövde i detta läge. Västra Sidan bestod på den här tiden av ett gäng ynglingar som tyckte det var roligt att supa och skrika ramsor om könsdelar och kir på läktaren. Det var vi bra på, men särskilt organiserade var vi inte. Den draghjälp Thore Persson bidrog med, i form av bl.a. organiserade bussresor, försäljning av t-shirts och halsdukar, och pregame på Flustret, var helt avgörande för den explosionsartade tillväxt Västra Sidan såg i inledningen av säsongen -99.

I övrigt var föreningen som vanligt i kaos. Vi hade skulder på en dryg miljon och hade stått utan egentlig ordförande i ett års tid, varför Börje Carlsson motvilligt satt kvar. Royne Modéen var tillfrågad, men tackade nej när han såg hur ekonomin såg ut. Lars-Olof Lindell var tillfrågad, men tackade också nej när han såg hur ekonomin såg ut. Sedan tillfrågades ungdomssektionens ordförande Fred Nyberg, som även han tackade nej, och till slut blev det gamle kvalhjälten Uffe Wahlquist som tog på sig fotbollssveriges mest oeftertraktade ordförandeskap.

 

Motståndarna

Serien bestod till största delen av väldigt välbekanta lag, med ett undantag. Då inga norrlag flyttats ned från Allsvenskan flyttades istället ett lag över från söderserien: Sylvia, lillasyster i Norrköping, som vi aldrig tidigare mött i seriesammanhang – ett på förhand starkt lag som kom trea i söderettan föregående år, och med ett par välbekanta namn; Brageikonen Göran Bergort, Pekingveteranen Sulo Vaattovaara och den ex-blåsvarte målskytten Jonny Blom. De tre nykomlingarna hade vi däremot alla stött på förut: Lira Luleå gjorde comeback i ettan, och hade nu i stort sett tagit över det lag som lokalkonkurrenten IFK Luleå åkt ur med året innan. Brommapojkarna hade varit nere i tvåan och studsat tillbaka, i laget fanns bland annat den blivande blåsvarte tränaren Pär Millqvist, den blivande blåsvarte spelaren Mattias ”Musse” Johansson, och den blivande von Schleebrügge, Max Holmström. Och så var det ärkerivalen Enköping som även de hade studsat tillbaka, med bl.a. Bajengubben Peter Berggren och den ex-blåsvarte Lars Geschwind, som troligen besatt ett enormt hämndbegär på blåsvart – tränade gjorde förstås ”Flott-Bosse” Pettersson.

I övrigt återstod ett gäng klassiska norrettanlag som vi mött otaliga gånger under 90-talet. Från norr till söder var det: Umeå, som längtade tillbaka till Allsvenskan med målmaskinen Steve Galloway som ålderman, och en ung Jesper Blomqvist som supertalang. GIF Sundsvall, med vår tidigare älskade målvakt Fredrik Sundfors i buren, veteranen Leif ”Foppa” Forsberg som anfallsvapen och Anders Grönhagen på tränarbänken. Per Olssons Gefle såg inte alltför festliga ut, och nu hade man tappat tunga namn som Jonas Stark och Mattias Woxlin, men ”Dojan” Nilsson var åtminstone tillbaka som potentiell skyttekung. I Brage hade det inte hänt särskilt mycket sedan sist, men från Ytterhogdal hade man värvat in den blivande tränarprofilen Tony ”Tiger” Gustavsson, som på den här tiden var mest känd för sina voltinkast. Degerfors var, trots profiler som Mål-Otto och Tomas ”Hulån” Olsson ett lag i långsam utförsbacke. Vår andra ärkerival, VSK, mönstrade fortfarande den 28-årige supertalangen Jonny Rödlund, samt den mer faktiska talangen Daniel Majstorovic, en ung och lovande mittback. Två stycken helt ointressanta förortsgäng från Stockholm fanns med: Spårvägen, som utan sin pensionerade skyttekung Glenn Myrthil såg fullständigt anonyma ut, samt Nacka som hade sitt starkaste kort längst fram och längst bak; i målet Rami Shaaban, och i anfallet den temperamentsfulle anfallaren Kim Bergstrand som värvats från Hammarby. Och slutligen var det Assyriska, med Peter ”Tysken” Antoine som tränare, och Daniel Nannskog från Djurgården som ny och vass anfallare.

Efter att både Hammarby och Djurgården lyckats lämna division 1 bakom sig var fältet nu vidöppet för andra utmanare. Som seriefavoriter framhölls Sundsvall av många efter deras fina målvaktsrekrytering, och därefter nämndes lagen med färskare allsvenska meriter: VSK, Umeå och Degerfors, samt Sylvia som dark horse. För blåsvart gällde det att klamra sig fast i elitfotbollen med alla livlinor som fanns, och siktet var därmed inställt på någon av de sista placeringarna som skulle ge en plats i Superettan – en sjätte-, sjunde-, eller t.o.m. en åttondeplats som gav chansen till kval kunde duga.

 

Försäsongen

Sirius -99 gillade att spela inomhusfotboll, och tog sig också till slutspelet i five-a-side i Malmö, där man till slut föll i semifinal med uddamålet mot blivande mästarna Trelleborg. Riktigt lika bra gick det inte när utomhussäsongen började; dock vann man sin första träningsmatch mot BP med 4-3, sedan blev det förlust med okända siffror mot Brage, innan Gefle slogs tillbaka med 2-0 där Norell satte båda strutarna. Sedan gick det sämre: förlust mot 2-3 i en blek blåsvart insats, en mer hedersam förlust mot Sylvia med 1-2 där Sirius ändå hade de bästa chanserna, och en usel match mot Rynninge som slutade med förlust med 0-3.

 

Lör 20 mar: Sirius-Hammarby 1-3 (1-1), Stadshagen (SvC, fjärde omgången)

0-1 (27) Hans Berggren, 1-1 (29) Stefan Olsson, 1-2 (67) Kennedy Bakircioglu, 1-3 (83) Cesar Pascha. Publik: 1628.

Försäsongslunken bröts sedan av försäsongens höjdare: en ”hemmamatch” i cupen mot Hammarby på Stadshagens IP, dit Sirius tvingades då spelbara planer saknades i Uppsala. Och det var nu det märktes att någonting var på gång kring Västra Sidan när det plötsligt rullade en busslast med supportrar från Vaksala torg – det var den dynamiske Thore Persson som hade presenterat sig genom att arrangera denna karavan till huvudstaden. Plötsligt bestod inte klacken av den vanliga lilla klicken, utan av tjogtals med supportrar klädda i blåsvart – och jag vill påstå att detta nya Västra Sidan lyckades sätta rejält med blåsvart färg på Stadshagen, trots att det var Bajen Fans som stod för klackmotståndet. Och även på grusplanen bjöd vi på bra motstånd, åtminstone i den första halvleken där Sirius spelade oavgjort med Hammarby, men kunde ha fått betydligt mer. Hasse Berggren sköt in ledningsmålet för Bajen, men Simba kvitterade på en halvvolley efter hörna, och det kunde varit mer: Lif hade öppet mål efter bara fem minuter, men fick en snedträff; och P blev kapad av Hasse Eskilsson i straffområdet, men fick inte den rättmätiga straffen (det var ju Bajen gudbevars). Och i andra bröts Sirius ned av Hammarbys höga bolltempo – Kennedy gav ledningen tillbaka till Södergänget halvvägs in på halvleken, och Cesar Pascha punkterade sedan tillställningen på en målvaktsretur. Cupfesten var för den här gången, men Sirius hade åtminstone gjort en hedersam exit, till skillnad från exempelvis ESK som till vår glädje föll med 0-5 i sin match mot Helsingborg.

Det var även på Stadshagen som det klassiska missförståndet med Kjelledine utspelade sig: Den tunnhårige powerforwarden var redan klackens favorit, och när han byttes in i andra skanderade vi ”Super-Kjelle” (ty detta var en tid då han ännu inte blivit döpt till Kjelledine) – tyvärr hörde dock måltavlan för vår kärlek fel och trodde att vi skrek ”Ut med Kjelle”, och blev förstås sårad. Under säsongen skulle missförståndet komma att redas ut, men klackens varma relation med Kjelledine fick alltså en lite jobbig start.

 

Försäsongen fortsatte med att Sirius äntligen fick känna på gräs under träningslägret i Hällevik. Träningsmatcherna i Blekinge gick däremot mindre bra, då man först förlorade mot Motala med 0-2, och sedan mot värdarna Mjällby med 1-3. ”Vi skulle behöva vinna för självförtroendets skull”, sa Jonevret, och när man mötte division 2-lagets Spånga på Upplands enda spelbara gräsplan i Vattholma så fick man äntligen det: 3-0 efter två mål av Norell och ett av Lif. Även i genrepet mot Östersund blev det seger, nu med 2-0 efter mål av Mattsson och Simba.

Formeringen under försäsongen var densamma som man avslutat det framgångsrika 1998 med, det vill säga 4-5-1, och en typisk startelva kunde se ut enligt: NWA – Nordelind, Svana, Sandberg, Supermusen – Norell, Bengan, Lif, Brännan, Mattsson – Simba. Vid genrepet mot Östersund var dock försvaret sargat, då Nordelind hade ryggskott, Svana ont i vaden, och Sundman drabbades av en hjärnskakning, så försvarslinjen fick plockas ihop av andra beståndsdelar.

 

Division 1 norra – vårsäsongen

Sön 25 apr: Sirius-Lira Luleå 1-1 (0-0), Studenternas

1-0 (58) Stefan Olsson, 1-1 (73) Patrik Sundqvist. Domare: Åke Strömberg, Umeå. Publik: 715.

Thore Persson hade högtflygande planer inför premiären – det skulle släppas ut tusentals blåsvarta ballonger som skulle sväva upp mot skyn. Men av detta blev intet, ty efter att ha fyllt ballonger hela lördagen möttes man på söndagsmorgonen av ett blåsvart och sladdrigt gummihav – luften hade gått ur i vad som skulle visa sig vara ett olycksbådande omen inför säsongen. Eller så påstod Persson i alla fall att det hade gått till – med honom visste man aldrig riktigt.

Och dessvärre fick Sirius också punktering i den tidiga måstematchen mot det förmodade bottenlaget Lira Luleå. Blåsvart dominerade kraftigt i den första halvleken, och skapade också chanser: Brännan sköt en kanon som Lulemålvakten räddade med en benparad, Jocke Mattsson vinklade ett inlägg precis utanför stolpen, Supermusen sköt ett skott som satt på precis samma ställe, och Norell sköt över – men några mål blev det inte. En bit in på andra kom så det efterlängtade ledningsmålet när Simba nickade in ett inlägg från Mattsson. Efter detta drog sig Sirius tillbaka för att försvara ledningen och tappade initiativet, och gästerna fick mer att säga till om. Dock hade de knappt hunnit pröva NWA i Siriusmålet innan kvitteringen föll efter en frispark, där Patrik Sundqvist lämnades obevakad i straffområdet. Som om det inte var nog med elände blev Sirius därpå snuvade på en solklar straff: Norell gick förbi i straffområdet och var på väg mot målet när det blev tvärstopp – han hade fått ett kraftigt ryck i armen, men domare Strömberg blundade för brottet. Efter detta lyckades blåsvart aldrig hitta tryck igen. Simba spelade kvar ensam på topp, och när Jonevret fick frågan om han inte funderade på att flytta upp en gubbe till på topp blev svaret: ”Jo, men jag ville inte ge signaler om att vi måste vinna matchen” – ett lite underligt uttalande som väckte irritation i supporterleden. För om vi nu inte kunde vinna mot en klen nykomling på hemmaplan så undrade man lite hur vi skulle kunna nå den där platsen på den övre tabellhalvan som vi behövde.

 

Sön 2 maj: Sylvia-Sirius 1-1 (1-0), Bollspelaren

1-0 (5) Tony Eriksson, 1-1 (64) Andreas Lif. Domare: Rune Larsson, Bandhagen. Publik: 396.

Så var det dags för Västra Sidans första riktiga bortabuss – matchen mot Hammarby var ju rent tekniskt en hemmamatch – destinationen var Norrköping, och vi lyckades fylla bussen åtminstone till hälften. Och på pittoreska Bollspelaren mötte vi för första gången vår ärkefiende under de tidiga klackåren. ”Och vad var det för fruktad firma?”, undrar kanske läsaren. Men det var något mycket värre än den värsta firman, nämligen den vidriga barnklacken. För uppenbarligen drog det tidiga Västra till sig barn som flugor till en komocka; vart man än kom i landet så samlades det en klunga snorungar omkring oss och härmades, retades och var allmänt outhärdliga. Och det värsta är att det finns absolut inget motvapen mot en barnklack. Det fanns ingen att vända sig till och klaga, man kunde inte ta till hot eller våld, det var bara att bita ihop och försöka fokusera på sitt eget i den mån det gick.

Spelmässigt blev bortapremiären bättre än hemmapremiären – samma resultat, men denna gång var det en glädje att åka hem med en pinne istället för en sorg över två förlorade. Och då började det ändå extremt illa då Sylvia fick in 1-0 efter bara fem minuter: ”Ett skitmål på ett inlägg”, löd Jonevrets beskrivning. Men Sylvia fortsatte att dominera under den första halvleken; Sirius låg för långt ifrån sina motståndare, och gav massor av utrymme till framförallt den ex-blåsvarte Jonny Blom, som många gånger kom nära att utöka. Framåt handlade det mest om Norell, som kom fram några gånger utan att få till avsluten. I andra halvlek stängde Sylvia Norells kant, men istället kom blåsvart fram i mitten och till vänster, och det började se bättre ut. Kvitteringen kom 20 minuter in på halvleken i en stökig situation vid en hörna, då Lif fick chansen att trycka upp bollen i nättaket. Och sedan blev det faktiskt Sirius som jagade ett segermål under resten av matchen, och främst då Sami Hassan som gjorde ett framfusigt inhopp – närmast kom han med ett hårt skott som styrdes undan av en Sylviaback till hörna. Det var en poäng med mersmak, och en liten kompensation för besvikelsen över den klena premiären.

 

Sön 9 maj: Västerås-Sirius 4-1 (1-0), Arosvallen

1-0 (24) Martin Andersson, 2-0 (46) Joonas Botold, 2-1 (72) Stefan Olsson, 3-1 (75) Niklas Larsson, 4-1 (91) Erik Karlsson. Domare: Peter Höglund, Sundsvall. Publik: 565.

Arosderbyna i slutet av 90-talet var plågsamma, det var bara alltför uppenbart hur mycket sämre blåsvart var än ”Cucumbers of St Aros”. Då är det roligare att tänka på Thore Persson – det var nämligen den här dagen vi insåg att han var lite speciell. Persson hade för vana att sälja tysk smuggelöl från sitt säte längst fram i bussen. Och han sålde dem inte bara, utan tog för sig ganska friskt själv, och den här söndagen lyckades advokaten och styrelsemedlemmen Persson med att bli mer påstruken än alla punks och småglin i Västra Sidan. Iklädd alla tiders fulaste Siriussouvenir – en stor blåsvart pajashatt – stod han sedan på Arosvallen och skanderade ”sopa” till domaren, i total otakt med övriga klacken.

Så långt var det roligt, men på planen var det inte det. Sirius såg tröga ut och var illa förberedda på VSK’s spel, där man matade slå långa bollar bakom den blåsvarta backlinjen, som lät sig överraskas gång på gång. Jonny Rödlund fick alldeles för mycket utrymme för sin supertalang, och låg också bakom ledningsmålet då han frispelade Martin Andersson, som fick bollen förbi en utrusande NWA. Sirius var bleka, en chans hade man då Norell kom fri, men avslutet gick utanför stolpen. Andra halvlek började på sämsta möjliga sätt då Joonas Botold tog emot ännu en långboll, och efter mindre än en minut fick alltså NWA fiska upp dagens andra boll ur målnätet. Lite bättre blev det när tunge Kjelledine ersatte unge Sjölund, och till slut fick Sirius också in en reduceringsboll genom Simba – men kvitteringsjakten hann inte ens börja innan VSK kontrade in 3-1, och uppförsbacken var lika tung som förut. Och av bara farten trillade en fjärde boll in på stoppitch tajm när NWA slog en utspark rätt på en VSK’are – frågade man Jonevret borde vi kanske inte ens gjort det där målet: ”Hade vi inte gjort mål hade det nog slutat 2-0, nu satsade vi allt framåt och släppte in två istället”.

 

Ons 12 maj: Sirius-Brommapojkarna 0-2 (0-0), Studenternas

0-1 (72) Patrik Ljung, 0-2 (83) Göran Lundqvist. Domare: Johnny Lundbäck, Karlstad. Publik: 438.

Det var nu, mot dittills segerlösa BP, som vi skulle ta den första vinsten. Men så blev det inte, utan istället en oerhört trist och tung torsk. Det var dock inte en alltigenom bedrövlig insats, däremot var avsluten bedrövliga – och motståndarmålisen bra. Det var en ung ”Poppen” Björklund som gjorde sin allra första match, och han kunde inte fått en bättre start då han räddade ett friläge för Simba efter nio (!) sekunder. Och så fortsatte det: Norell kom också fri, men Poppen avvärjde, Lif kom i läge från vänster men totalbommade avslutet, och Norell kom loss och prickade stolpen. I andra föll Sirius anfallsspel in i stereotypi, med bara långbollar mot Simba – ibland blev det farligt, ibland inte, men mål blev det aldrig. Så fick matchen sin katastrofala upplösning när blåsvart missade ett uppspel, Cain Dotson drog upp en kontring, och frispelade Hebyprodukten Patrik Ljung som ur vänsterläge chippade in bollen bakom NWA. Sirius försökte nu öka pressen för att få till en kvittering, men istället kunde BP utöka efter en slumphörna, då ”Illern” Lundqvist kunde slå in bollen. Vi var kanske inte i någon spelmässig kris ännu, men väl i en målmässig och framförallt poängmässig kris. Det var dags att börja vinna nu innan tåget gick. Sirius seriejumbo, dock med endast två pinnar upp till Lira Luleå på kvalplats och lika många till Degerfors på den sjundeplats som ledde till Superettan.

 

Sön 16 maj: Assyriska-Sirius 3-0 (2-0), Bårsta IP

1-0 (13) Jonas Nygren, 2-0 (30) Nygren, 3-0 (60) Nygren. Domare: Thomas Söderlind, Farsta. Publik: 1212.

Assyriska var det sena 90-talets poplag, med teknisk och rolig fotboll, folkfest på Bårsta, och ett lag fullt av spännande talanger med mångkulturell bakgrund. Men det var en blond och rutinerad gotlänning som blev Sirius bödel denna dag – Jonas Nygren gillade verkligen att göra mål på blåsvart; det hade han gjort för Visby/Gute, och det gjorde han för Assyriska. Det tog 12 minuter innan Nygren tryckte in sitt första mål för dagen medan Siriusförsvaret tittade på, och efter ytterligare 18 minuter kom mål nummer två, då NWA tappade bollen rakt framför fötterna på Nygren. Och 2-0 i halvtid var närmast smickrande för ett uselt blåsvart som inte fick någonting att fungera. Nygren skulle fortsätta att plåga Siriusförsvaret och fullbordade sitt falska hattrick i 60:e minuten när han skallade in en hörna. Efter detta fick blåsvart äntligen lite mer att säga till om, men det berodde kanske snarast på att Assyriska var nöjda och stängde matchen. I UNT-referatet nämndes här vår klack för första gången i berömmande ordalag, och Jonevret kommenterade: ”Hade vi haft elva sådana på plan hade vi vunnit.”

Sirius var nu seriejumbo och hade en hel oändlighet upp till strecket – något behövde förändras och det fort. Det gnälldes och diskuterades mycket om Sirius 4-5-1-system, där Simba blivit hopplöst ensam och isolerad på topp eftersom kantlöparna inte orkade följa med upp. Nu utlovade Jonevret förändringar till nästa match, och många hoppades på att det skulle betyda åtminstone en mer gubbe på topp.

 

Tis 25 maj: Sirius-Nacka 1-0 (1-0), Studenternas

1-0 (18) Kjell Johansson. Domare: Morgan Norman, Sundsvall. Publik: 458.

Så vann Sirius äntligen sin första match för säsongen, och klackens glädje blev inte mindre av att det var den store favoriten Kjelledine som gjorde målet – hans första sedan Enebyberg på bortaplan hösten -97. Jonevret hade som utlovat stuvat om och ställde upp med 4-4-2, och i Simbas skadefrånvaro blev det Norell och redan nämnde Kjelledine som fick förtroendet på topp – och receptet blev lyckat. Matchens första och enda mål föll efter en dryg kvart, när Supermusen slog en perfekt långboll, och Kjelledine löpte sig fri och avlutade med en iskall lobb över Rami Shaaban, som om han inte gjorde annat än mål hela dagarna. Och därefter följde en kavalkad av missade chanser, speciellt i inledningen av andra: Jocke Mattsson tog sig in i straffområdet och sköt ett skott som täcktes till hörna, Lif kom fram i fint läge men sköt över, och Norell hade en hel drös med chanser, men bollen gick antingen på Shaaban eller utanför mål varenda gång. Och som det kan bli när man inte sätter sina chanser så avslutas det med onödig spänning – ett desperat Nacka lyfte upp allt och bollar flög in i det blåsvarta straffområdet från alla håll och kanter. Men anstormningen klarades ut, och plötsligt fanns det lite hopp om den här säsongen igen. Upp till en tolfteplats, med tre poäng upp till Spårvägen på kvalplats, och lika många till vidriga ESK på den eftertraktade sjundeplatsen.

 

Sön 30 maj: Gefle-Sirius 0-1 (0-0), Strömvallen

0-1 (66) Magnus Svanfeldt. Domare: Christer Fällström, Härnösand. Publik: 1108.

Striden mot barnklackarna, del II: Även på Strömvallen drog sig de små vidriga glinen till vår klack, och den här gången blev vi utsatta för en attack som nog saknar motstycke i Västra Sidans historia.

På en hård och svårspelad gräsplan blev det inte mycket av konstruktivt spel. Det var Sirius som hade bollinnehavet, samtidigt som Gefle stod för de vassaste chanserna. Men Sirius verkade ha hittat tillbaka till 1998 års fina försvarsspel, och i NWA kanske det hade tänts en gnista av Sundfors anda? För blåsvart avvärjde alla Gefleattacker förtjänstfullt, som när Daniel Ytterbom sköt hårt inne i straffområdet, men bollen täcktes undan till hörna, eller när Daniel Moffatt försökte sig på en lobb där NWA fick upp handen i tid. Och till slut föll Pelle Olssons Gefle i sin egen grop när en helt omarkerad Svana nickade in 0-1 halvvägs in på andra halvlek: ”Jag visste att Geflespelarna skulle fastna i sina zoner, så jag rörde mig mot första stolpen medan Lifen slog en kort hörna”, förklarade Svana. Och det var nu barnklacken spårade ur och hämnades på målet genom att kasta en påse med kiss på Västra sidan – eller åtminstone en påse med en oidentifierad vätska misstänkt lik kiss. Nåja, kisskastandet skänkte ingen större skugga över den sköna seger som dagen slutade med. Gefle försökte trycka upp laget efter målet, men det blev mest bara stressat, och istället öppnade det för kontringslägen för Norell och Kjelledine, vilka dock inte resulterade i några mål. Men det spelade ju ingen roll när defensiven var tät och NWA spikade igen – en andra rak seger blev resultatet.

 

Tis 8 jun: Sirius-Spårvägen 3-0 (1-0), Studenternas

1-0 (14) Johan Mattsson, 2-0 (49) Nichlas Norell, 3-0 (76) Norell. Domare: Lars-Håkan Palmqvist, Läckeby. Publik: 602.

Det var den korta, ljuvliga tiden mellan hägg och syrén, och det var också den korta, ljuvliga tiden då Sirius såg ut som ett blivande Superettanlag. Den här dagen höll vi nollan för tredje matchen i rad, och producerade dessutom framåt, med viss hjälp av den för dagen skakige Spåretmålvakten Kristian Kaufmann. I 14:e minuten var Kaufmann ute vid hörnflaggan för att hämta upp en förlupen boll, när Norell sprang dit, stal bollen och spelade in till Jocke Mattsson som kunde lägga in 1-0 i öppet mål. Annars hade Sirius inte direkt greppet om matchen i första halvlek, man tappade mittfältet och slog mest halvdana långbollar framåt, men backlinjen var ändå prickfri. Och i inledningen av andra kom nästa miss av Kaufmann, då Norell ur lovande läge tofflade iväg ett halvdant skott som målvakten släppte in – Norells efterlängtade första mål för säsongen. Efter detta var det inget snack om saken, och Sirius kunde lugnt och tryggt håva in ännu en trepoängare, och Norell gjorde dessutom ett till vackert mål: inhoppande Simba passade, och Norell lurade bort sin försvarare med en kroppsfint, gick på utsidan, väntade ut en utrusande Kaufmann och placerade bollen vid sidan om målvakten. Sirius nu uppe på den åttondeplats som gav en kvalplats till Superettan. Tre pinnar ned till Umeå under strecket och tre minusmål upp till Lira Luleå på säker mark.

 

Lör 12 jun: Enköping-Sirius 0-0, Enavallen

Domare: Johnny Lundbäck, Karlstad. Publik: 2035.

NWA’s blåsvarta karriär blev kort och kanske inte helt igenom lyckad. Men han förtjänar ändå en viss status som poängräddare på Enavallen, denna vidriga idrottsplats där vi fått utstå så mycket lidande. För det var ESK som var det bättre laget den här försommardagen, och NWA stod för några riktigt högklassiga räddningar på pepparrötternas avslut. Redan i första hade ESK bra tryck; först ut var den hämndlystne Lars Geschwind som nickade farligt på ett inkast, sedan var det Pelle Johansson som dribblade bort hela Siriusförsvaret och sköt ett skott som NWA räddade med möda. I första hade även Sirius sina chanser – Norell löpte på en boll som ESK-målisen Henrik Johansson rusade ut och boxade bort på randen av eller möjligen utanför straffområdet, men någon straff blev det inte, och Simba hade ett skott i överkanten av ribban. I andra blev det ännu svettigare; ”Fisken” Andersson hade ett skott som NWA reflexräddade, och på slutet hade blåsvart ren bondflax, när den inhoppande Magnus Wikman i fel och ful tröja prickade stolpen på en hörna, varpå bollen rullade längs med mållinjen, och en ESK’are skulle bara stöta in bollen när Supermusen lyckades rensa. Riktigt stökigt blev det på slutet när Brännan rök ihop med Bajengubben Peter Berggren, och Brännan skickade iväg en spottloska mot Berggren – den första gången av två som Brännan lekte lamadjur i den blåsvarta tröjan.

 

Tor 17 jun: Sirius-Degerfors 2-1 (1-0), Studenternas

1-0 (15) Nichlas Norell, 1-1 (60) Markus Senften, 2-1 (63) Stefan Olsson. Domare: Åke Andreasson, Stenungsund. Publik: 891.

1999 var en eländes fotbollssäsong, men under juni månad var vi faktiskt seriens formstarkaste lag, med 13 poäng på fem matcher. Det blev vinst även mot Degerfors, där Sirius kom ut fullpumpade med självförtroende och bombarderade gästernas mål från start. Sami Hassan inledde med ett skott i burgavelns utsida, och 1-0 kom efter en kvart då Bengan lättade en frispark som Simba nickskarvade vidare, och Norell fick en tå på bollen och petade in den i mål. Och det borde blivit fler sådana i första, speciellt då Norell sprintade ifrån Degerforsförsvaret och sköt i burgaveln istället för att passa en fristående Simba mitt i straffområdet. I andra drog blåsvart sig tillbaka i positionerna och Degerfors fick utrymme, men skapade inte mycket förrän det plötsligt blev mål: ett vänsterinlägg som Markus Senften nickade in. Orättvist – så Sirius skipade genast rättvisa när Norell sköt ett skott där målvakten lämnade retur, och Simba sköt in bollen i bortre gaveln. Efter detta försökte Degerfors förstås pressa, men Sirius både försvarade sig och kontrade väl, och var snarare närmare 3-1 än Degerfors en kvittering. Sirius nu uppe på en skön femteplats, tre pinnar före Lira Luleå på kvalplats och fyra före Umeå under strecken.

 

Sön 20 jun: Umeå-Sirius 4-0 (0-0), Gammliavallen

1-0 (49) Jon Ericsson, 2-0 (68) Krister Lundgren, 3-0 (76) Lundgren, 4-0 (86) Ericsson. Domare: Stefan Ragnarsson, Spånga. Publik: 1167.

Frånsett de sorgliga slutomgångarna, då både Sirius och klacken hade rasat samman, så gick det faktiskt en Västrabuss till alla bortamatcher säsongen -99, med undantag för den här. Thore Persson hade visserligen bokat en minibuss med avfärd kl 06.00, men någonting sket sig, och lika bra var nog det. I ett blåsigt Umeå fick blåsvart starta i motvind, och så långt gick det bra. Visserligen inledde Umeå och Krister Lundgren med en nick i underkanten av ribban, men sedan stod Sirius upp bra och skapade – men även sumpade – chanser. Inför andra halvlek och den medvind som där väntade kändes optimism, men istället blev det pannkaka; efter bara några minuter missades Jon Ericsson helt i straffområdet, och fick fritt läge till 1-0. Och sedan gick de blåsvarta på tidig semester. Nästa mål kom tjugo minuter senare när NWA missbedömde ett inlägg och tappade bollen framför fötterna på Galloway, som spelade till en fri Lundgren som satte 2-0. Ett slitet Sirius släppte sedan in ytterligare två mål från samma två målskyttar, och en fin svit med gott om poäng och ont om insläppta mål tog slut på Gammliavallen.

 

Sommaruppehållet

Det var många klubbar som spänt bågen högt inför satsningen mot den nya Superettan, och det var nu också många lag som mådde ekonomiskt väldigt dåligt. GIF Sundsvall ledde serien men hotades samtidigt av konkurs med en skatteskuld på nära miljonen. VSK hade behövt frysa löneutbetalningarna och riskerade att tvingas släppa alla spelarna fria. Men någon skadeglädje fanns det inte utrymme till, för det var inte mycket ljusare hos Sirius. Publik- och sponsorintäkterna var fortsatt för små, och nu krävdes åtgärder. Jonevret hade önskat sig ett träningsläger under sommarveckorna, men fick kalla handen från styrelsen – till slut lyckades man dock skaka fram tillräckligt med flis för att ta en weekend i Bollnäs. Men svångremmen skulle dras åt ännu mer, då Ramin Kiani nu sades upp som sportchef, vilket innebar att Sirius framöver skulle styras med en organisation på division 4-nivå.

Lite hoppades man på att ekonomin skulle hjälpas upp av lottningen av Svenska cupens andra omgång, där Sirius fick en riktig publikmatch i form av AIK på hemmaplan. Tyvärr skulle denna lottning dock snarare bli början till Sirius fall, men mer om detta trista kapitel senare.

Så mycket träningsmatchande blev det inte under uppehållet; Sirius spelade mot, och förlorade mot, ESK i en match i samboll (!) som spelades under träningslägret i Bollnäs, och därefter mötte blåsvart en ”Vattholmakombination” bestående av spelare från Vattholma, Skyttorp och Tensta, där Sirius enkelt vann med 9-1, och skam hade det varit annars. I truppen hände inte mycket, förutom att Sampo Lind tvingades checka ut då han inte hittat arbete i Uppsala – men finländaren hade inte gjort många minuter på plan ändå.

 

Division 1 norra – höstsäsongen

Mån 12 jul: Sirius-GIF Sundsvall 4-4 (1-2), Studenternas

0-1 (5) Andreas Yngvesson, 0-2 (23) Leif Forsberg, 1-2 (35) Nichlas Norell, 2-2 (61) Stefan Olsson, 2-3 (65) Yngvesson, 3-3 (71) Andreas Lif, 4-3 (78) Lif, 4-4 (90) Mattias Thorsell. Domare: Pekka Heinonen, Grycksbo. Publik: 1349.

En sprakande, fartfylld och festlig tillställning i sommarvärmen; en match som svängde och krängde flera gånger om – många minns nog den dramatiska matchen mot serieledande GIF Sundsvall. Det skulle också ha varit Fredrik Sundfors första återkomst till Studan, men han var turligt nog skadad. Till en början såg Giffarna ut att gå mot sin förväntade odramatiska seger, och gästernas anfallare fick gott om utrymme i och omkring Sirius ihåliga försvar: Yngvesson satte ettan efter bara sex minuter, och gamle Foppa spädde på med 0-2 halvvägs till paus. Men hoppet spirade när Norell stal bollen av en Sundsvallsback och sköt in reduceringen innan paus, och Norell fortsatte sedan vara jobbig för Sundsvallsförsvaret: Efter paus kom han loss i en jättechans som Sundforsreserven Westrin klarade med tur och skicklighet, och han låg också bakom kvitteringen med ett perfekt högerinlägg som Simba nickade in. Men det återstod fortfarande många vändningar i matchen: Lif höll på att bli syndabock när han drällde med bollen och bäddade för Giffarnas högst onödiga 2-3-mål. Men steget från syndabock till matchhjälte är ibland inte längre än 13 minuter, för Lif vände alldeles själv på steken. Brännan fintade bort sin back och spelade fram Lif, som gick in i straffområdet och sköt ett skott som touchade på en försvarare och seglade in i Sundsvallsmålet. Sju minuter senare sprang Norell på en långboll och blev nedriven bakifrån av Mats Barkemo – Giffaren fick syna det röda kortet, och Sirius fick en frispark i fint läge. Utförandet var enklast möjliga: ”pet och pang” – Mattsson petade, Lif pangade, och det stenhårda skottet var otagbart. Studenternas var i extas, men serieledarna tänkte inte ta stryk av mediokra Sirius, trots en man kort. Giffarna pressade på, i slutminuterna tilldömdes man en billig frispark, NWA orkade inte hålla skottet, och Mattias Thorsell forcerade in bollen från nära håll. Det var ändå en poäng att vara stolt över, men den smakade en aning bittert – detta kunde och borde ha blivit en seger. Sirius på åttondeplatsen som innebar kval. Tabellen var tajt: Fyra minusmål skiljde upp till vidriga ESK på säker mark, och en poäng ned till Umeå på kvalplats.

 

Lör 24 jul: Sirius-AIK 0-3 (0-0), Studenternas (SvC, andra omgången)

0-1 (86) Christer Mattiasson, 0-2 (90) Mattiasson, 0-3 (90) Ola Andersson. Domare: Lars Kratz, Rättvik. Publik: 4624.

Det var matchen som skulle rädda Sirius likviditet med sköna publikintäkter – istället blev det matchen som förstörde drömmarna om Superettan. För fega, usla AIK tordes inte möta ett division 1-lag på lika villkor, utan tog istället det chockartade beslutet att kalla hem målvakten NWA – den officiella förklaringen var att tredjemålvakten behövdes i Champions League, men det var ju alltför uppenbart att det egentligen handlade om att försämra blåsvarts chanser till en cupskräll. NWA var kanske ingen perfekt målvakt, och många supportrar hade stört sig på billiga ingripanden under säsongen. Men han var i alla fall en riktig målvakt som kommit att fungera bättre och bättre med försvarslinjen, och när han lämnade stod nu endast ett stort frågetecken kvar i buren.

Frågetecknet rätades dock ut något när unge Otim Nockrach klev in och gjorde en smått fantastisk match mot AIK.  Ja, hela Sirius var faktiskt bra, man stod upp, ägde matchen i perioder, och skapade flera farliga chanser mot Lee Baxter i AIK-målet. Simba nickade i stolpen, Baxter knep ett friläge från Norell, och efter paus sköt även Norell i stolpen. I andra började dock AIK’s allsvenska tempo ta ut sin rätt och man började ta över så smått, men då fick Otim visa sin klass och vighet, bl.a. på en listig lobb från ”Kitten” Mattiasson. I en kontring trampade sedan Norell snett och blev liggande, vilket skulle visa sig bli ännu ett dyrköpt offer för denna cupmatch. Otim höll länge kvar blåsvart i matchen, men fick till slut kapitulera efter ett misstänkt regelvidrigt mål: På en hörna i 86:e nickades bollen i backen och flög i en båge över Otim, som kastade sig och la händerna på bollen precis innan mållinjen, när Kitten dök upp och sköt bollen ur händerna på honom – protesterna var lönlösa, och AIK tog ledningen. Efter detta bittra mål for det in två bollar till på övertid där den ex- och blivande blåsvarte Ola Andersson låg bakom båda.

Oavsett Otims fina cupmatch så behövdes en ny keeper, och de namn det ryktades om lät intressanta: Thor-André Olsen satt fast på bänken i Norrköping och längtade bort, och ex-Geflemålvakten Christer Öberg som numera stod i Valbo var också på tapeten. Dessutom var Anders Markström från IFK Gävle i stort sett klar, men denne lyckades skada sig på provträningen. Många blev nog därför lite besvikna när vi landade på Jan ”Mål-Janne” Eriksson, med förflutet som burväktare i Sirius och framför allt ESK, men numera målvaktstränare i VP – säkerligen en billig och snabb lösning, men höll han verkligen måttet för ett målvaktsjobb i division 1 nuförtiden? Hans första kommentar lät inte allt för upplyftande: ”Jag hade min första träning i går och idag känner jag mig ganska gammal, men det får väl ta någon vecka innan jag dömer ut mig själv”.

 

Ons 28 jul: Brage-Sirius 2-1 (0-1), Domnarvsvallen

0-1 (16) Johan Pettersson, 1-1 (84) Seyhmus Abic, 2-1 (86) Bernard Brcic (straff). Domare: Jan Andersson, Hallsberg. Publik: 1798.

Efter att ha svept den bittra kalken mot AIK kom det mer av samma vara borta mot Brage: En sen vändning efter några tveksamma domslut. Det var ett skadedrabbat Sirius med många ynglingar i truppen som reste till Borlänge, och bl.a. gjorde Johan ”Clage” Claesson truppdebut. Trots detta inledde blåsvart starkt, och tog också ledningen efter en kvart, då Bengan vann en nickduell och P slog till med en perfekt volleyträff – ett vackert mål. Efter det tidiga ledningsmålet tog Brage över, även om Simba och P hade varsin bra chans att utöka i slutet av halvleken. I andra ökade hemmalaget tempot ännu mer med bra fart på kanterna, och det var Otim som höll blåsvart kvar i matchen, vilket han lyckades med länge men inte hela vägen ut. I 84:e bedömde domare Jan Andersson något godtyckligt att Otim höll för länge i bollen och tilldömde Brage en frispark, som Seyhmus Abic naturligtvis lyckades skruva in genom en lucka i Siriusmålen. Och stackars Otim var efter 85 minuters fantastiskt målvaktsspel även medskyldig till 2-1, då han missade en utrusning och tvingade Sami Hassan till en kapning – straffen var diskutabel men det struntade Bernard Brcic i när han placerade bollen på straffpunkten och sköt in den i mål.

Händelserna på Domnarvsvallen gav också klackens enda kvinnliga medlem ett nytt smeknamn: Hon åkte upp till Borlänge som Lisa, men efter några könsord till domaren och möjligen en fysisk attack på några av Domnarvsvallens inventarier var hon ”Terror-Lisa” med hela Västra när hon kom tillbaka till Uppsala.

 

Sön 1 aug: GIF Sundsvall-Sirius 1-0 (1-0), Idrottsparken

1-0 (43) Leif Forsberg. Domare: Folke Strömberg, Umeå. Publik: 1322.

”Jag hatar hedersamma förluster”, sa Sirius assisterande tränare Thomas Rosander efter matchen. Och det gör man ju, men frågan är om man inte hatar pinsamma och förnedrande förluster ännu mer? I Sundsvall stod blåsvart i alla fall bra upp mot serieledarna, precis som i målorgien hemma på Studan, men den här gången gick vi poänglösa från matchen. Sirius stod för en trevlig första halvlek där man skapade chanser med ett smånätt anfallsspel: P sköt precis utanför ur högerläge, och Svana fick till en fin nick på Mattssons frispark och tvingade Sundfors – tillbaka i målet – till en jätteräddning. Men trots fina Siriuschanser var det Giffarna som fick in bollen i målet, då Foppa nickade i stolpen, varpå Yngvesson fiskade upp returen och spelade tillbaks till Foppa, som sköt in 1-0. Den andra halvleken blev sedan Giffarnas, men Otim gjorde det för tredje matchen i rad riktigt bra och höll tätt under de sista 45 minuterna – kanske behövde vi inte sakna NWA alls? Sirius nere på en tiondeplats, två poäng upp till Umeå på kvalplats och tre till vidriga ESK på säker mark.

 

Ons 11 aug: Sirius-Umeå 1-1 (0-1), Studenternas

0-1 (5) Urban Westerberg, 1-1 (65) Johan Mattsson. Domare: Jonas Eriksson, Stockholm. Publik: 751.

Sirius fortsatte sin tråkiga trend med att spela bra utan att vinna, och att dessutom bränna en straff i 89:e minuten vid oavgjort i matchen ger ingen bra känsla. Umeå började ändå klart bäst och fick in sitt mål bakom en debuterande Mål-Janne efter bara fem minuter: ett inkast, en nickskarv och Urban Westerberg tryckte in bollen. I övrigt hade lagen varsin bra chans i den första halvleken; Mål-Janne rusade ut och avvärjde Jon Ericssons friläge, medan gästernas Mats Söderholm räddade Simbas skott till hörna. I andra tog dock Sirius över och var klart bättre, och kvitteringen kom i 58:e på ett snarlikt sätt som Umeås mål: en hörna, en nickskarv, och Jocke Mattsson stötte in bollen. Med tio minuter kvar kastade Jonevret in den unge Thomas Arnesson för första gången, och han presenterade sig direkt med ett tungt skott som räddades till hörna. Det var dock en annan inhoppare, Lönnqvist, som kapades och ordnade den nämnda straffen. Tyvärr var det ingen som vågade ta straffen i frånvaron av den ordinarie straffläggaren Norell, och till slut blev det Brännan som stegade fram och gjorde skäl för sitt namn när han sköt en meter över. Sirius hade dessutom bud på ännu en straff på övertid när Svana fälldes, men den här gången vågade stjärndomare Jonas Eriksson inte blåsa. Och blåsvarts vinstfria svit var nu fem matcher lång.

 

Sön 15 aug: Degerfors-Sirius 2-2 (2-1), Stora Valla

1-0 (4) Ulf Ottosson, 1-1 (24) Magnus Svanfeldt, 2-1 (31) Ottosson (straff), 2-2 (89) Thomas Arnesson. Domare: Sten Johanzon, Finspång. Publik: 2452.

Sirius tog ännu en poäng, den här gången en ganska turlig sådan – mycket tack vare en framtida skyttekung som presenterade sig på Stora Valla. För Degerfors var bra den här dagen; den stökige legenden Mål-Otto nickade in ett inlägg till 1-0 redan i fjärde minuten, och de röda fortsatte sedan med att skapa chanser i mängder. Efter drygt 20 minuter kom Sirius upp i ett av sina första anfall, Sami Hassan drogs ned på högerkanten och fick en frispark, Lif slog in bollen och Svana nickade in kvitteringen. Men hemmalaget fortsatte att spela bra, och ledningsmålet var rättvist även om det kanske kom till på ett tveksamt sätt: Mål-Otto kom fri mot Mål-Janne men fick bollen för långt ifrån sig, så chansen var nästan över när Mål-Otto föll över Mål-Jannes utsträckta händer och ramlade: resultatet blev en straff som han själv sköt in. Efter en halvlek där Degerfors sprungit i åttor kring de blåsvarta – säsongens bästa halvlek enligt tränaren Kenneth Nordling – blev den andra långsammare i tempo. Sirius fick bättre ordning på försvarsspelet, och Degerfors kom inte igenom lika ofta. Några chanser blev det ändå, som när Markus Larsson snurrade upp Sundman och sköt ett skott som Mål-Janne räddade till hörna, eller Mikael Mårtenssons nick från nära håll. Men matchens sista mål gick till Sirius, tack vare en viss 17-årig supertalang: I 89:e fick Sirius en hörna, Sundman vann nickduellen, och bollen hamnade hos Thomas Arnesson, som laddade och sköt in bollen precis under ribban. Samme Arnesson hade sedan till och med läge att sätta 2-3 när han passerade sin back och sköt, men den bollen satt i burgaveln. Men ändå – detta var en vunnen poäng till skillnad från den senaste tidens många förlorade poänger. Sirius på en niondeplats, fyra pinnar upp till äckliga VSK på kvalplats och fem till vidriga ESK på säker mark.

 

Mån 23 aug: Sirius-Enköping 1-0 (0-0), Studenternas

1-0 (83) Johan Mattsson. Domare: Per-Olof Ståhl, Norrköping. Publik: 2807.

Att Sirius inte trivs på Enavallen vet alla, men roligt nog trivs ESK ännu sämre på Studenternas. Och till och med den här eländessäsongen fick vi njuta av en derbyseger. Flott-Bosse kom till spel med en trubbig 5-3-2-uppställning, och efter lite inledande ESK-press somnade de grönas anfallsspel in fullständigt. Sirius hade en fin chans drygt 10 minuter in, då Nordelind slog ett inlägg till en fri Simba, som dock slog hål i luften. Och sedan var det blåsvart som dominerade, dock utan att skapa särskilt mycket; farligast var Sandbergs 20-metersskott som målvakten Anders Alé tippade till hörna. Mål-Janne hade en lugn dag i buren, och behövde endast rädda Peter Berggrens hårda skott. I andra skärpte ESK till sig något, men trubbigt var det fortfarande, och matchen såg ut att gå mot en repris av det mållösa mötet på Enavallen. Men det skulle det inte bli, för i 83:e fick Sirius en frispark på högerkanten, Jocke Mattsson peggade upp och slog ett sånt där mellanting mellan inlägg och skott, fem blåsvarta spelare rusade mot målet, men ingen av dem nuddade någonsin bollen som retligt flög rätt in i målet bakom en ställd Alé. ESK’s slutforcering bestod sedan bara av långbollar som enkelt knoppades bort av Siriusförsvaret, och vi hade äntligen tagit en trepoängare igen efter drygt två segerlösa månader.

Men allt var inte glädje denna dag, eftersom det även hade kommit dystra nyheter om skyttekung Norell, som varit borta ända sedan cupmatchen mot AIK. Uttänjt ledband, löd diagnosen från Sirius medicinska team, men när Norell vände sig till en egen läkare upptäcktes att han i själva verket hade en gaffelfraktur i vadbenet. Nu väntade minst tre veckor i gips med påföljande rehab, och detta var ännu ett exempel på hur dysfunktionellt Sirius fotboll fungerade under den här perioden.

 

Tis 31 aug: Sirius-Brage 2-1 (1-1), Studenternas

0-1 (3) Jimmy Rajala, 1-1 (26) Niklas Sandberg, 2-1 (90) Thomas Arnesson. Domare: Peter Höglund, Sundsvall. Publik: 1058.

Det var en seger som gav rysningar längs alla möjliga ryggrader, men det skulle också visa sig vara Sirius sista dödsryckning som elitfotbollslag. Det var också en glimt av Sirius framtid, visserligen långt bort från de stora scenerna, men fullt av 17-åriga supertalanger som var snabbast på Studan. Tre pinnar blev det alltså, men det började riktigt illa när Brage fick en frispark i 3:e minuten; Jimmy Rajala skarvnickade och Mål-Janne räddade – men innanför mållinjen. Snöpligt 0-1 i baken, men blåsvart lät sig inte nedslås. Efter en kvart hade man helt tagit över matchen, och kvitteringen kom rättvist när Sandberg fick in en retur på eget skott. Siriuspressen fortsatte halvleken ut och efter paus, och Brage hade tur som inte släppte till något mer, men några lyckade dalabyten vände på matchen ännu en gång. Marco Hebert och Björn Karlsson kom in, samtidigt som Sirius mittfält började krokna, och den skadesargade truppen gav inte Jonevret många möjligheter att ändra matchbilden. Brage pressade högre, och högre, och högre, och ett bortamål låg i luften. Då, i 89:e minuten, presenterade sig Thomas ”snabbast på Studan” Arnesson även för hemmapubliken. Han hade ordnat kvitteringsmålet borta mot Degerfors, och nu visade han upp både sin snabbhet och målfarlighet när P drog upp en kontring på högerkanten och serverade ett perfekt inlägg – Arnesson hade sprintat ifrån all bevakning och skallade distinkt in segermålet. Extasen på Västra Sidan var total, och halva klacken sprang fram till räcket för att visa sin glädje – och det var väl tur att vi passade på eftersom det var sista gången vi fick jubla under säsongen. Trots två raka segrar parkerade vi fortfarande under strecken på niondeplatsen, två pinnar bakom vidriga ESK på kvalplats och lika många bakom äckliga VSK på säker mark.

 

Tis 7 sep: Spårvägen-Sirius 1-0 (0-0), Kristinebergs IP

1-0 (47) Magnus Johansson. Domare: Johnny Lundbäck, Karlstad. Publik: 240.

Och så började utförsbanan på allvar. Att möta jumbon Spåret var en ypperlig chans att äntligen kravla sig över strecket, men istället blev det en geistlös plattmatch, lik den usla inledningen av säsongen. Med Kjelledine och Lönnqvist på topp, i frånvaro av mer målfarliga forwards, startade Sirius ändå starkt, medan Spåret såg så jumbousla ut som de borde. Men när målen uteblev blev Sirius gradvis sämre, man såg slarviga och nonchalanta ut, och Spåret stack upp oftare och oftare. Direkt i andra kom sedan baklängesmålet som var en provkarta på passivitet: Spårets Johan Lundquist fick avancera ostört längs högerkanten, slog ett inspel där Mål-Janne stod som fastfrusen på mållinjen, och när Nordelind sedan missade att rensa kunde Magnus Johansson slänga fram ett ben och slå in bollen i mål. Resten av matchen blev en fruktlös kvitteringsjakt. En rejäl chans kunde noteras, då Kjelledine slog ett inlägg och Sandberg en bredsida mot mål, men en reflexräddning kom ivägen. Och inte ens vår golden boy Arnesson kunde frälsa oss, då han slog ett stort hål i luften när chansen dök upp vid en hörna i slutminuterna. Som lök på laxen började det regna när jag cyklade hem från Vaksala torg, och sedan tog polisen mig för att cykla utan lyse utanför Johannes grill. Misären var fullständig.

 

Mån 13 sep: Sirius-Gefle 3-3 (1-2), Studenternas

1-0 (10) Patrik Sundman (straff), 1-1 (41) Johannes Ericsson, 1-2 (42) Daniel Westlin, 2-2 (55) Stefan Olsson, 3-2 (77) Kjell Johansson, 3-3 (79) Tomas Vesterinen. Domare: Lars-Håkan Palmqvist, Lyckeby. Publik: 811.

Sirius saknade inte chanser att haka på rejset mot Superettan, det var bara det att man inte tog dem. Mot Gefle fick vi de tre poängen inslagna i ett litet rött paket med vita snören – efter bara åtta minuter drog Gefles Björn Östlund ned P i straffområdet med både straff och utvisning som följd, och Sundman slog in 1-0 via stolpen. När dessutom Kjelledine några minuter senare demolerade målvakten Hugosson och Gefle fick kasta in andrekeepern i målet var det bara att tacka och ta emot för blåsvart. Men Sirius var på sitt mest storsinta humör och ville inte ta emot några gåvor, istället skänkte man matchen tillbaka till Gefle med ett erbarmligt försvarsspel. I 41:a slog Gefle en frispark, Mål-Janne stod kvar på linjen, och Johannes Ericsson hann först och kunde knäa in kvitteringen. Och bara minuten senare kom nästa lavett, då Mål-Jannes passivitet gav Daniel Westin fritt läge till 1-2. Simba och Jonas Carls kom in i paus, och ett fint och metodiskt anfall gav 2-2, där Jocke Mattsson avancerade på vänsterkanten, siktade och slog ett inlägg som Simba nickade in. Nu hade Sirius momentum, Gefle rensade bollen på mållinjen två gånger om innan 3-2 slutligen kom; en repris på det förra målet med skillnaden att den underbara Kjelledine fick avsluta och göra sitt andra mål för säsongen. Och nu var det väl bara att stänga butiken? Nej, ännu en gång skulle vi bli svikna, för nästan direkt efter målet kvitterade Gefle när Tomas Vesterinen fick utrymme i straffområdet, vände, och klippte till – och ännu en gång hade Sirius varit pinsamt passiva i försvarsspelet. Allt var en besvikelse, och inte gav Jonevrets uttalanden någon råg i ryggen heller: ”Vi kanske inte ska vara i Superettan om vi inte kan prestera mer”.

 

Sön 19 sep: Nacka-Sirius 2-0 (0-0), Nacka IP

1-0 (54) Thomas Bernström, 2-0 (76) Erik Pilfalk. Domare: Bengt Green, Markaryd. Publik: 315.

Det var nu jag gav upp. Visserligen återstod det fem matcher av säsongen, och det var faktiskt inte alls långt upp till kvalplatsen – men med det totalt andefattiga spel Sirius nu visade upp så var det bara att dra ut på plågan. På Nacka IP startade Sirius hyggligt, åtminstone bollinnehavsmässigt, men det var också viljelöst och långsamt. Sirius cirklade mest runt på egen planhalva och åstadkom inte mycket – ett skapligt skott av Lif och en nick strax utanför av Svana var det hela. Nacka var hela tiden farligare framåt, och i andra tog man också över spelet. Nio minuter efter paus visade Sirius återigen upp den passivitet som varit kännetecknande för det blåsvarta försvarsspelet de senaste matcherna: Thomas Bernström fick ta emot bollen i straffområdet, vända och skjuta in 1-0 i krysset tämligen ostört. Och efter detta blev Sirius ännu mesigare, och 2-0 kom så småningom till på ett liknande sätt där Siriusförsvaret återigen behandlade Nackaspelarna som höggradigt radioaktivt material. Den usla matchen gick mot sitt slut, och efter slutsignalen startade punkarna från WSSF snöbollskrig i högarna som låg ihopskrapade utanför ishallen, för att försöka hitta glädje trots tabellmisären. Sirius på en tiondeplats, men trots detta var det bara två pinnar upp till VSK på kvalplatsen, och fyra upp till Brage på säker mark.

 

Mån 27 sep: Sirius-Assyriska 0-3 (0-2), Studenternas

0-1 (33) Bashkim Shaqiri, 0-2 (41) Edmond Lutaj (straff), 0-3 (58) Lutaj. Domare: Hans Grönlund, Njurunda. Publik: 983.

Mot topplaget Assyriska var Sirius precis så chanslösa som förväntat. Och målvaktscirkusen bara fortsatte då Mål-Janne precis innan match meddelade att han inte ville stå, varpå en oförberedd Otim fick hoppa in på kort varsel – och det gick ju sådär. Blåsvart öppnade dock optimistiskt och hade två vassa chanser kring 20:e minuten; först Simbas passning parallellt med mållinjen som ingen hann fram till, sedan Bengans skott som Assyriskamålisen tippade i stolpen. Men istället blev det 0-1 när Bashkim Shaqiris långskott ställde en felplacerad Otim, och Sirius tappade allt. Assyriska öste på och belönades med en straff som resulterade i 0-2 strax innan paus. Till andra kom P och Sami Hassan in och lyfte det blåsvarta spelet, men lik förbannat var det ändå gästerna som gjorde det enda målet även i andra: Edmond Lutaj sköt ett långskott som Otim ännu en gång inte var riktigt med på.

Och Sirius förfall både på och utanför planen bara accelererade. Nu talade Sampo Lind ut om sin korta tid i Sirius, och han var inte glad: ”Bodde i kall källare – fick inte ut lönen – tvingades till socialen”, löd UNT’s rubrikpunkter, och Sampos egna kommentar ”Jag blev utkastad som ett djur” fick heller inte Sirius att framstå i bättre dager.

 

Lör 2 okt: Brommapojkarna-Sirius 3-1 (2-0), Grimsta IP

1-0 (37) Göran Lundqvist, 2-0 (44) Lundqvist (straff), 3-0 (86) Daniel Ahnström, 3-1 (90) Sami Hassan. Domare: Åke Andreasson, Stenungsund. Publik: 326.

Västra Sidan 1999 var ett tomtebloss som flammade upp, men när laget drogs ned i skiten så försvann också de flesta ganska snabbt. Kvar fanns dock glödbädden, och till Grimsta var vi återigen samma gäng som tidigare, det vill säga WSSF-punkarna, jag och Mikko. Väl framme besökte vi också Grimstas pizzeria som Danne sågade för att den var för snobbig – de hade nämligen överklassalladen ruccola på pizzan.

På planen gjorde en rostig Norell comeback, men det hjälpte inte mycket. Sirius inledde med att driva boll, men hade problem med BP’s låga försvar och kom aldrig till några egentliga avslut. När BP väl stack upp blev det förstås ett baklängesmål direkt: Svana nickade ned ett inlägg rätt framför fötterna på ”Illern” Lundqvist, som sköt in 1-0 via en täckande Sundman. Och precis innan paus fullbordades även detta fiasko, då Jocke Mattsson reflexräddade ett skott med handen – utvisning och straff såklart, och Sirius gick ut till andra i tvåmålsunderläge och en man kort. Att sedan Sirius gjorde en hedervärd andra halva lindrade kanske smärtan något; Nordelind var nära att reducera, men den blivande Sahlin-livvakten Hernando L’Abbé gjorde en strålande räddning, och istället kom 3-0 med minuter kvar på klockan, innan Sami Hassan till slut tröstmålade på stoppitch tajm. Den teoretiska chansen att klara sig fanns kvar, men det började se riktigt nattsvart ut. Sirius på tolfte plats, med fyra pinnar upp till Umeå på kvalplats och sex till VSK på säker mark.

 

Tis 12 okt: Sirius-Västerås 1-4 (1-2), Studenternas

0-1 (11) Jonny Rödlund, 1-1 (20) Sami Hassan, 1-2 (38) Mathias Elison (straff), 1-3 (47) Niclas Johansson, 1-4 (79) Elison. Domare: Sten Johanzon, Finspång. Publik: 525.

Nu återstod endast att gå ned till Studan, försöka ha roligt, och trakassera motståndarna bäst man kunde. Hitten för dagen var ramsan ”skummisar i duschen”, en pik syftande till VSK’s beslut att återanställa ”Liston” Söderberg, trots dennes senaste mediahaveri där han uttalat sig om homosexuella inom fotbollen (”om någon jävel håller på med något skumt i duschen hade han fått sparken direkt”). På planen var det bedrövligt som vanligt, och supertalangen Jonny Rödlund gav ledningen till gurkorna redan efter elva minuter. Västra lät sig inte nedslås, utan fortsatte tracka Rödlund med den numera klassiska ramsan ”Talang, talang, en supertalang”, och vi kunde nöjt konstatera att budskapet nått fram när Rödlund passade på att ge oss fingret bakom ryggen när han tog ett inkast framför klacken. Lite glädje fick vi också av Sirius snygga kvitteringsmål; Bengan stal bollen, stångade sig fram i banan, och chippade över en försvarare fram till Sami Hassan, som volleysköt in 1-1. Sirius borde även ha tagit ledningen då Kjelledine spelade in bollen till Norell, men denne lyckades pricka ribban från tre meters håll, och istället blev det mål i baken då Otim blev sen i en utrusning och rev ned Peter Larsson, och på straffen satte VSK 1-2. Efter 1-3 på en hörnvariant i början av andra rasade blåsvart som vanligt ihop, och att det bara blev ett ytterligare mål i baken fick man nog vara tacksam över.

Och nu var Sirius slutgiltigt borta från Superettan. ”Jävla fan, det här är det värsta jag varit med om som fotbollsspelare. Nästa år får ESK möta Malmö FF och vi Enebyberg”, sa Bengan i en perfekt formulering av allas känslor.

 

Sön 17 okt: Sirius-Sylvia 1-4 (0-2), Studenternas

0-1 (34) Peter Lindgren, 0-2 (44) Marcus Hansson, 0-3 (65) Magnus Burström, 0-4 (72) Burström, 1-4 (90) Niklas Lönnqvist. Domare: Jonas Eriksson, Stockholm. Publik: 147.

Nu återstod två matcher som ingen supporter ville se och ingen spelare ville spela. 147 åskådare dök upp för att se säsongens sista hemmamatch – och Studenternas sista elitfotbollsmatch för ett okänt antal säsonger framöver. Sirius började, som ofta, skapligt optimistiskt, och Kjelledine kom skapligt nära att ge blåsvart ledningen – men med ett självförtroende kört i botten så går det alltid snett förr eller senare. Nu tog det 33 minuter innan Sirius glömde bort att markera på en hörna och det första baklängesmålet föll, och ett felpass strax innan paus bäddade för nästa. I andra gjorde Sylvias Magnus Burström två mål på två frilägen inom sex minuter, innan Niklas Lönnqvist på stoppitch tajm blev, som det skulle visa sig, säsongens sista målskytt.

Och enligt devisen att ingenting i Sirius anno 1999 skulle skötas snyggt eller professionellt kom nu nyheten att juniortränaren Stellan Carlsson skulle ta över som seniortränare till nästa säsong. Inget fel i det – men problemet var att man missade att informera Jonevret, som föga förvånande blev mäkta ilsken på klubben. ”How to lose friends & alienate people” hade varit en lämplig undertitel för säsongskrönikan -99.

 

Sön 23 okt: Lira Luleå-Sirius 5-0 (3-0), Skogsvallen

1-0 (6) Magnus Barsk, 2-0 (34) Sam Ayorinde, 3-0 (37) Torbjörn Johansson, 4-0 (59) Ayorinde, 5-0 (81) David Diaw. Domare: Lars Kratz, Rättvik. Publik: 263.

Så gjorde Sirius sitt uttåg från elitfotbollen på det mest ovärdiga sätt, när man åkte upp till Luleå och lät sig förnedras av bottenkollegan Lira. Det tog sex minuter innan den första bollen trillade in bakom Mål-Janne, och sedan fortsatte det så i en strid ström. Den blivande gnagaren Sam Ayorinde satte två av dem, och matchen blev en passande slutpunkt på den vidrigaste hösten i mannaminne. Ryktet sade dessutom att vissa spelare gick ut och festade i Luleå efter matchen, vilket var ytterligare en spottloska i ansiktet på supportrarna.

Men vi hade ju inget att spela för, kan man invända? Jo, faktum är att vi hade det, för vid en seger hade Sirius kunnat gå upp till en elfteplats i tabellen, vilket hade inneburit 500 000 kr i kompensationsbonus från SvFF, vilket hade inneburit ett tillskott i Sirius skriande tomma kassakista, vilket hade inneburit att vi kanske hade kunnat betala ut en del löner, vilket hade inneburit att alla spelarna kanske inte blivit fria att gå gratis, vilket kanske hade inneburit ännu lite slantar in på kontot, vilket ju så väl behövdes för att få föreningen på fötter igen. Men nu hände ingenting av detta. Och blåsvart var en klubb i ruiner.

 

GIF Sundsvall	26	13	9	4	65-32	48
Assyriska	26	14	5	7	44-25	47
Sylvia	26	15	2	9	47-33	47
Enköping	26	13	6	7	40-26	45
Brage	26	12	3	11	33-26	39
Västerås SK	26	10	7	9	32-24	37
Umeå	26	9	9	8	32-28	36
Gefle	26	10	6	10	32-38	36
Degerfors	26	9	8	9	34-36	35
Brommapojkarna	26	9	4	13	31-42	31
Nacka	26	8	7	11	28-39	31
Lira Luleå	26	8	4	14	31-45	28
Sirius	26	6	7	13	27-52	25
Spårvägen	26	6	3	17	18-48	21

 

Skytteligan

Simba 5, Norell 4, Lif 3, Jocke Mattsson 3, Kjelledine 2, Svana 2, Arnesson 2, Sami Hassan 2, P 1, Sandberg 1, Sundman 1, Lönnqvist 1

Kjelledine gjorde i alla fall två mål – ett ljus i det mörker som var säsongen 1999. Annars var skytteligan ingen särskilt rolig läsning; Simba vann på fem ynka mål, och Norell stannade på fyra efter sin olyckliga fraktur mitt i säsongen.

 

Junior-SM, slutspelet

Lör 16 okt: Sirius-Västerås 1-1 (0-0), 6-5 efter straffar, Studenternas (semifinal)

1-0 (71) Sittichai Pongrugthai, 1-1 (78) Haval Simitko. Straffar: 2-1 Saleh Saadoo, 2-2 Tobias Gimpel, 3-2 Johan Claesson, miss Josué Martinez, miss Antou Jallow, 3-3 Fredrik Stenman, 4-3 Thomas Arnesson, 4-4 Martin Åberg, 5-4 Erik Johansson, 5-5 Stefan Larsson, miss Brandur Brekkan, miss Johan Markstedt, 6-5 Khaled el-Ahmad, miss Omar Abdullahi. Publik: 360.

Det hade varit den allra vidrigaste säsongen man kan tänka sig, men på sluttampen tändes ändå ett ljus i beckmörkret – några av våra juniorer hade redan visat upp sig i a-laget, och nu hade man också tagit sig ända till semifinal i junior-SM, där vi ställdes mot ärkefienden VSK. Större delen av matchen var ett ställningskrig, där de stora och tunga västeråsarna framförallt skapade farligheter på fasta situationer, medan Sirius spelade med mer fart och snabba omställningar. Det var blåsvart som till slut spräckte nollan, när den kvicke lille spelaren med det fantastiska namnet Sittichai Pongrugthai slank igenom och satte 1-0 i 71:a, men ledningen varade bara i sju minuter då talanggurkan Haval Simitko fick bra träff och sköt in kvitteringen.

Efter en mållös förlängning gick så matchen mot det episka straffavgörandet. Efter den ordinarie straffrundan hade lagen missat en straff var, och ställningen var 5-5. Nu klev planens yngste spelare, 16-årige Brandur Brekkan, fram – och sköt högt över. Västeråsarna jublade vilt, och säsongen -99 var på väg att leverera ännu en spottloska i ansiktet på oss hårt prövade Siriussupportrar. Men målvakten Magnus Fohlman höll sig cool; VSK’s Johan Markstedt slog en välplacerad straff till höger, men Fohlman hann dit. Näste Siriusspelare fram var Khaled el-Ahmad, som valde samma hörn, VSK-målvakten gick åt rätt håll, men inte tillräckligt snabbt, och så var det fördel Sirius igen. Omar Abdullahi lade upp bollen för vad som skulle bli matchens sista och avgörande straff – han valde att byta hörn och slog den till vänster, men Fohlman läste spelaren, slängde sig åt rätt håll och räddade. Sirius hade slagit ut ärkefienden på straffar, nu väntade SM-final, och Magnus Fohlman lyckades redan innan han gjort sitt första och enda inhopp i a-laget skriva in sig i Siriushistorien som målvaktshjälte.

 

Lör 23 okt: Sirius-Göteborg 1-4 (0-1), Studenternas (final)

0-1 (27) Kabba Samura, 1-1 (50) Saleh Saadoo (straff), 1-2 (75) Daniel Nicklasson, 1-3 (77) Zlatan Muslimovic, 1-4 (81) Nicklasson. Domare: Stefan Johannesson, Stockholm. Publik: 710.

Stormakten blåvitt blev för svåra för blåsvart i finalen, och siffrorna blev kanske lite onödigt stora. Men det var ändå med stolthet och framtidstro man gick ifrån Studenternas; varor som a-laget inte direkt hade haft utförsäljning på under sluttampen av säsongen. Sirius såg lite tagna ut av stundens allvar och den relativt stora publiken, och i den första halvleken var Göteborg både ett och två nummer större. Bäst var Sierra leoniern Kabba Samura – den lysande framtid han spåddes skulle i verkligheten stanna vid en allsvensk säsong i Assyriska som höjdpunkt, men den här dagen ställde han till med konstanta problem för Siriusförsvaret. 0-1 kom då den framtida Serie A-spelaren Zlatan Muslimovic spelade fram Samura, och blåvitt hade bud på mer. Den andra halvleken började perfekt när Österberg blev omkullknuffad, och Saleh Saadoo sköt in kvitteringen från straffpunkten. Några minuter senare var rollerna omvända när Saleh fällde Samura, men straffspecialisten Fohlman räddade Daniel Nicklassons straff. Nu vädrade vi guld, och Sirius började ta över matchen, men hade svårt att skapa heta chanser. Och två snabba och oturliga mål knäckte sedan blåsvart, när först Nicklasson och sedan Muslimovic sköt skott som styrdes in i mål via täckande Siriusbackar. Det trillade sedan in ytterligare ett Göteborgsmål och finalen blev inte riktigt den tröst för a-lagets sammanbrott som vi hoppats på.

Men ändå – det här unga Siriuslaget var så oerhört lätt att tycka om, med så många härliga och färgstarka karaktärer: den bohemiske Gurra, den pilsnabbe Arnesson, den kloke Claesson, den hästsparkande Saleh och den iscoole Fohlman gav tillbaka lite av den framtidstro som säsongen hade berövat oss. Visst var det fullt kaos i Sirius lopp – men så länge det finns ungdomar så finns det hopp.

 

Summering

Få säsonger är så fulla av märkliga och roliga minnen som 1999. Det var utan tvekan en viktig säsong för Västra Sidan, när vi för första gången såg att det faktiskt fanns potential och kraft för en riktig supporterkul kring ett Uppsalalag. Vi gjorde oss hörda mot AIK och Bajen, vi sjöng ut gurkorna på Arosvallen, och vi visade att vi stod pall för motgångar när vi stod kvar och sjöng på Bårsta IP efter 0-3 i baken. Men trots allt, det fanns gränser för lojaliteten hos de flesta, och när klubben föll i bitar samtidigt som hösten gjorde sitt intåg droppade de allra flesta av. Och vid säsongens slut var Sirius åter ett division 2-lag, Thore Persson gick under jorden tillsammans med de 50 000 kr som fanns i supporterklubbens kassa, och Västra Sidan bestod av samma lilla men härliga klick som vi var säsongen innan.

Sportsligt var säsongen förstås en helvetesmisär. Det var inte lagbygget som var det största problemet; truppen var tunn men höll en hygglig kvalitet, vilket man visade man under juni månad när blåsvart som högst låg på en femteplats i tabellen. Men själva fundamentet, d.v.s. föreningens organisation, visade sig vara ett fuskbygge i klass med tunneln genom Hallandsåsen, och förr eller senare spiller sådana problem alltid över även på resultaten. I det här fallet blev cupmatchen mot AIK den utlösande faktor som exponerade Sirius problem i full dager: Det var tänkt att matchen skulle bli vår räddning i form av sköna publikintäkter; istället blev den en dubbelkatastrof när vi både blev av med vår lånemålis och vår bäste målskytt. Och med två bärande balkar borta blev raset fullständigt och totalt, och säsongens sista tredjedel blev till en utdragen tortyr där hela föreningen föll samman på alla möjliga plan.

Och som supporter var man arg på allt och alla. På spelarna, som skämde ut sig på planen, men som heller inte verkade intresserade att ta sitt ansvar och stanna kvar i klubben. På tränare Jonevret, som hållit sig defensiv och passiv under hela säsongen. På styrelsen, som låtit klubben förfalla så otroligt, och som knappt ens visade intresse för att driva en elitklubb. Och på oss själva, supportrarna, som hade kommit i medgång men stannade hemma i motgång. Och till råga på allt blev det en lyckad säsong för alla våra äckliga rivaler: Både ESK och VSK tog sig till Superettan, samtidigt som Vindhemspojkarna hade tagit sig upp till division två och utmanade underifrån.

För mig blev 1999 istället snarast början på en besatthet. Sirius var mitt kall, Västra Sidan mitt altare, och Superettan min heliga graal. Och den graalen skulle jag komma att söka efter under sju långa hundår i de ovärdiga divisionerna.

 

Profilen

Hej Kjelledine, hur var det att spela i Sirius säsongen -99?

Ja, det var ju mycket upp och ned. Det började tufft men vände när vi slog Nacka, och så flöt det på bra fram till sommaruppehållet. Och då kom ju den där AIK-matchen när de bestämde sig för att ta hem vår målvakt. Det var ju en väldigt speciell säsong med allt strul som var. I början visste vi inte hur illa ställt det var med ekonomin, men sedan började UNT skriva om det. Vi krigade ändå på bra och gav egentligen inte upp förrän det var helt kört. Men vi räckte inte till, det sista saknades och vi fick slita så hårt för allt. Och sedan gick ju luften till slut ur under de sista omgångarna.

Men du var en av de få som valde att stanna kvar?

Ja, jag hade ju egentligen inte så många alternativ, jag var ju inte purung då. Valet stod mellan att fortsätta i Sirius eller att varva ner, och det var fortfarande för roligt för att sluta.

Hur förhåller du dig till din status som Västra Sidans störste kultspelare?

Ja du, jag vet inte riktigt. Jag förstår inte riktigt hur det gick till. När jag spelade kändes det nästan lite pinsamt, varför just jag liksom? Men nu efteråt känner jag mig mest stolt, man har tydligen berört någon med det man har gjort, och det är ju en fin känsla.

Din målproduktion i Sirius var beskedlig, vad berodde det på?

Jag vet faktiskt inte, men jag hade en massa skitskador från början. Det var få matcher som jag var i topptrim, utan det handlade mycket om att kämpa sig tillbaka från skador hela tiden, och när formen kom så kom nästa skada. Jag tror det kan ha haft med träningsmängden att göra, i Gimo tränade vi fyra pass i veckan och i Sirius åtta. Kroppen kanske inte riktigt pallade med det.

Du stannade i Gimo tills du var över 30, stämmer det?

Jo, jag gjorde debut i Alunda 1982 i division 4 när jag var 16 år, och kom till Gimo 1988. Sedan blev det nio säsonger där innan jag gick till Sirius.

Men du spelade å andra sidan väldigt länge, inte sant?

Jag diskuterade faktiskt med syrran bara häromdagen vem av oss som höll på längst. Hon spelade bl.a. för Djurgården i Allsvenskan och sedan var hon runt i en massa olika Stockholmslag. Men hon la av när hon var 44 och jag höll på till 47 så jag vann där. Jag gjorde min sista säsong i Alunda 2013 eller om det var 2014, så det blev över 30 år på fotbollsplanerna.

Varför heter alla fotbollsspelare från Gimo Johansson?

Ett tag var vi sex Johansson i Gimo, men alla var inte släkt. Det var jag och brorsan, sedan var Micke och Musse kusiner. Men alla kom inte från Gimo från början så det var nog mest en slump ändå.

Vad har du gjort efter karriären?

Mest har jag fraktat runt barnen på innebandyträningar, det blir så när man bor här ute. Jag hade ju hoppats att ungarna skulle välja fotboll istället, men de föredrog innebandyn, så jag fick bli ledare i Rasbo för äldste grabbens lag. Det var ju ovant som gammal fotbollsspelare att leda i innebandy, men det funkade också.

Har du någon relation till Sirius idag?

Det är inte mer än att jag följer dem, och mestadels på TV. Jag har inte varit och sett mer än tre allsvenska matcher på Studan tror jag. Men man måste ju komma dit och kolla in den nya arenan i höst när de släpper in lite mer publik. Det är i alla fall otroligt kul att det gått så bra för Sirius, det är de verkligen värda – eller det är ni i Västra Sidan verkligen värda rättare sagt. Ni var ju de enda som höll klassen där 1999. Och det är kul att höra att några av er som var med då fortfarande håller på!