Fotbollssäsongen 2000

Efter katastrofsäsongen 1999 återstod bara aska och ruiner av Sirius fotboll. Men i kulisserna stod Stellan Carlsson och hans juniorlag beredda – och säsongen 2000 blev en vacker nystart.

 

Läget i laget

En silly season är normalt sett en relativt odramatisk historia. Några spelare försvinner, några kommer. Ibland går man plus, ibland går man minus, men så mycket mer är det inte. Sillyn inför säsongen 2000 handlade däremot om helt andra saker. Främst om vi överhuvudtaget skulle ha ett lag att ställa upp och en klubb att supporta.

Sirius hade både sportsligt och ekonomiskt brakat ihop fullständigt under 1999. Det var året då Superettan skapades, men Sirius var inte ens i närheten av att kvalificera sig till den nya serien. Men än värre var den ekonomiska situationen. Sirius hade över 3 miljoner i skulder, varav 1,5 miljoner kortfristiga skulder, och allra värst, 500 000 i skuld till skattmasen. Den första delen av sillyn kom därför att handla om turerna kring ett lån som Sirius begärt från kommunen för att klara av de mest akuta skulderna och hålla Kronofogden borta.  Alternativet var konkurs, lät man förstå. Tidningarna svämmade över av insändare som ondgjorde sig över Sirius ekonomiska lättsinne. Politiker och representanter från andra klubbar (framförallt en klubb – gissa vilken!) var inte mindre kritiska, och man kan på sätt och vis förstå det – Sirius hade bara tre år tidigare beviljats kommunala lån i miljonklassen som man ännu inte ens börjat betala tillbaka. Den 25 januari kom beskedet: Inget lån beviljades, och representanter från Kronofogden lät meddela att man nu övervägde att lämna in en konkursansökan.

Ja, det var med skräck man öppnade UNT på den här tiden, för de dåliga nyheterna tycktes verkligen aldrig ta slut. Samtliga spelarkontrakt revs tidigt då man inte kunde betala några löner. Tränare Jonevret försvann tidigt och hamnade i VSK. I januari hade Sirius en (1!) kontrakterad spelare i truppen; den svårt skadedrabbade mittbacken Jonas Carls som skrev på ett nytt kontrakt med kommentaren ”Det finns ju inte så mycket annat att välja på”. Träningstiderna drogs in då man inte betalat planhyrorna. En uppgiven Ulf Wahlqvist hoppade av som ordförande i början av januari och lämnade föreningen ledarlös. Resten av styrelsen bråkade internt och föll sönder. Det framkom att tidigare styrelser har tagit provision på sponsorintäkterna, vilket retade sponsorerna: ”Om det går till på det här viset så finns ju andra fotbollsklubbar i stan som man hellre skulle stödja”, tyckte en av dem.

Men, i början av februari började det långsamt, långsamt komma positivare signaler. Tack vare att den före detta styrelsen gick i personlig borgen lyckades Sirius undvika konkursen (tänk på det om ni någon gång ser Ulf Wahlqvist i VIP-baren på Studan. Han sköt inte bara upp Sirius till Allsvenskan 1968, utan med egna pengar räddade han också klubben under den här mörka vintern.) Och ur askan började även konturerna av en trupp skönjas.

Många försvann förstås. En del uppåt i divisionerna, som den lovande mittbacken Niklas Sandberg till Helsingborg och Jocke Mattsson till Öster. En spelare, Andreas Brännström, hade den dåliga smaken att skriva på för ESK. En och annan valde att gå till andra (direkt eller indirekt) konkurrerande klubbar, som Johan Pettersson till BP och Sami Hassan till Valsta Syrianska. Och en hel del spelare valde att varva ner i lägre divisioner eller lägga skorna på hyllan, som Andreas Lif, Stefan Olsson, Magnus Nordelind och Niclas Norell. Men några hjältar valde att stanna kvar. Dit hörde mittbackslåset Magnus ”Svana” Svanfeldt och Patrik Sundman, arbetshästen Bengt ”Bengan” Eriksson, den ständigt solbrände vänsterbacken Mats ”Supermusen” Johansson, den talangfulle målvakten Otim Nockrach, och inte minst den största Västrahjälten genom tiderna: Kjell ”Kjelledine” Johansson. En gammal Siriushjälte gjorde också comeback i laget, nämligen mittfältseleganten Magnus Wikman som befunnit sig på vift i Enabygden. Ett till nyförvärv, den lovande mittfältaren Andreas Fällström, hittades på GIF Sundsvalls bänk. Men mycket till trupp hade det ändå inte blivit om Sirius, turligt nog, just vid den här tiden ståtade med sin bästa årgång av juniorer någonsin. Med ett färskt SM-silver i bagaget fanns det fullt med ung talang att plocka upp i a-truppen, och de som stod först i kön var vindsnabbe anfallaren Tomas Arnesson, som redan provat på spel i seniortruppen, mittfältarna Johan ”Clage” Claesson och Erik ”Smara” Johansson, de båda ytterbackarna Khaled El-Ahmad och den hästsparkande Saleh Sadoo, samt den mångsidige Antou Jallow, mittback i juniorlaget men anfallare i seniortruppen. Och en målvakt skulle ju in också; Jonas ”Bylle” Bylund kom från juniorleden, men hade gjort sitt första seniorår i Gimo. Nu kom han tillbaka till Uppsala och skrev på – för VP! Jo, det är faktiskt sant, men Bylle ändrade sig snabbt och skrev på för blåsvart istället. Det var (trots Kjelledine) en trupp med mycket låg medelålder Sirius ställde på benen. Och ännu lägre blev den av Sirius sistaminutsvärvning, 18-årige strikern Anatoli Ponomarev som lånades in från Djurgården (och det var inte den sista flytten azeren gjorde – när han 2010 summerade karriären hade han representerat 16 klubbar i sex länder på 13 år). Och så behövdes det förstås en tränare, och valet var självklart: liksom större delen av truppen hämtades coachen Stellan Carlsson från juniorlaget.

Med en hygglig ordning på det sportsliga såg läget ljusare ut, dock saknades fortfarande en operativ ledning. Sirius styrelse bestod av tre personer som var i luven på varandra och saknade ordförande. Den tilltänkte kandidaten, ekonomen Royne Modéen, backade ur från vad som onekligen såg ut som något av ett självmordsuppdrag. Nåväl, det var bara att försöka att förtränga och glädjas över att Sirius åtminstone hade ett lag – för det hade vi inte två månader tidigare.

 

Motståndarna

Serien Sirius skulle spela i hette ”division II Östra Svealand”, och bestod till sju tolftedelar av en kategori lag vi skulle komma att stöta på många gånger de kommande åren: Menlösa Stockholmslag med obefintligt publikstöd från diverse olika förorter. Seriens stora favoriter var Brommapojkarna, som precis som Sirius misslyckats med att ta sig till Superettan, men till skillnad från Sirius inte hamnat i ekonomisk kvicksand. Bland utmanarna nämndes främst likaså nydegraderade Spårvägen, samt lilla Värtan från Hjorthagen som fungerade som Djurgårdens farmarlag. Sedan fanns Vallentuna, som faktiskt hade en liten supportergrupp i form av de ölhävande skinnbulorna Vallentuna Hooligans. Järfälla, tränade av Vadde Jevtuchenko, hade sin mest spännande spelare på bänken, ingen mindre än en ung Özz Nûjen, men säsongen skulle trots detta inte bli vidare rolig för norrortslaget. Och från de sydöstra stadsdelarna kom Tyresö och Älta, två gultröjade lag som nuförtiden mest har framgång med sina damer. Bland landsortslagen som gjorde serien lite intressantare fanns de klassiska rödvästarna från Sandviken, samt nykomlingen Slätta från Falun. Visby/Gutes medverkan garanterade åtminstone en utmaning för bortamatchresenären. Men den absolut intressantaste motståndaren var förstås Vindhemspojkarna. Luthagsklubben hade, anförda av det fruktade anfallsparet Kullinger/Guezennec vunnit division III föregående år, och stod nu redo att utmana Sirius om fotbollstronen i Uppsala. Därmed vankades det riktiga derbymatcher för första gången sedan Sirius mötte UNIK i division IV Uppland, 1988, vilket kunde ses som både en möjlighet och ett hot. Å ena sidan kunde denna osexiga Stockholmsserie behöva all krydda den kunde få, och derbysnacket höjde onekligen fotbollstemperaturen i Uppsala. Å andra sidan innebar hotet från VP ytterligare sten på bördan för en redan plågad Siriussupporter. Skulle vi nu inte ens få vara bäst i stan? Tanken tyngde, och det var med förtjusningsblandad skräck man såg fram emot de kommande derbyna.

 

Försäsongen

Sirius försäsong tillbringades mestadels på Gränbys blåsiga grusplan och blev tämligen vinstrik, men det ska också sägas att det inte var de mest kvalificerade motståndarna. Det blev en knapp förlust (1-2) mot Gimo, en knapp vinst (2-1) mot Korsnäs, en klar vinst (3-0) mot Arlanda, och en jättevinst (9-1) mot Älgarna. Sirius kryssade även mot Heby (1-1) i säsongens första tävlingsmatch i Upplandscupen, men tog sig vidare på straffar. Mot mer kvalificerat motstånd var resultaten mer blandade, Sirius slog seriekollegan Sandviken (1-0) och Friska Viljor från Norrlandstvåan (2-1), men fick pisk av både Forward och Gefle med siffrorna 1-3. Den startelva som spelades ihop ställdes upp i den på den här tiden populära diamantformationen. Svanfeldt flyttades upp från sin mittbacksposition till defensivt ankare och Bengan Eriksson var offensiv kraft, medan Wikman och unge Clage fick mest speltid på kanterna. Carls och Sundman var tilltänkta som mittbackspar, och Saleh Sadoo och Mats Supermusen spelade ytterbackar. På topp valdes oftast kombinationen ung talang/gammal räv i form av Arnesson-Kjelledine. I målet stod det mellan två ungtuppar, men det såg ut som att Bylle skulle bli förstavalet framför alternativet Otim Nockrach.

Ponomarev visade målnäsa i träningsmatcherna, denne var dock inte spelklar till premiären. Det var heller inte Wikman, då ondingarna i ESK trasslade med övergången. Sirius hade naturligtvis inte pengar till någon övergångssumma, men då ESK inte betalt ut den överenskomna spelarbonusen till Wikman borde övergången ha skett gratis. Detta bestreds dock av onda ESK, och vid premiären stod det ännu skrivet i stjärnorna när Wikman kunde debutera.

 

Division II Östra Svealand

Lör 29 apr: Sirius-Slätta 2-1 (0-0), Studenternas

1-0 (47) Thomas Arnesson, 1-1 (73) Fredrik Jonsson, 2-1 (74) Arnesson. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 428.

Det var med nervositet man tog sig till Studan på premiärdagen. Sällan har en premiärmatch känts så totalt oviss som säsongen 2000. Att det fanns mängder av talang i laget stod helt klart, och försäsongen hade visat att laget var kapabelt att vinna matcher, men hur det skulle gå i seriespel mot fullvuxna motståndare återstod fortfarande att se. Att nykomlingen Slätta stod för motståndet spädde bara på nervositeten, för alla vet ju att nykomlingar är som bäst i premiärerna. Men det blev premiärseger, och signifikativt för årets lag var det just kombinationen gammalt och ungt som låg bakom målen. Efter en kampfylld och mållös första halvlek inleddes den andra med att Kjelledine nickade ned bollen till en friställd Arnesson som satte sitt och lagets första mål med ett lobbskott i vänstra hörnet. Slätta kunde sedan nicka in en kvittering i 73:e minuten, men mindre än minuten senare återställde firma Kjell-Arne ordningen. En framspelning från den gamle friställde den unge, som den här gången avslutade vid den högra stolproten. ”Jag bara sköt, tänkte inte överhuvudtaget”, beskrev Arne sina mål efter matchen. Det var en helt rättvis om än inte gnistrande premiärseger, men det kändes ändå som en helt perfekt start på en på förhand mycket oviss säsong.

 

Sön 7 maj: Älta-Sirius 0-2 (0-0), Älta IP

0-1 (81) Antou Jallow, 0-2 (86) Anatoli Ponomarev. Domare: Erik Svensson, Sundsvall. Publik: 219.

För oss som på allvar börjat följa Sirius i division I blev Älta IP en brutal påminnelse om att vi inte längre befann oss där. Idrottsplatsen i Älta, en liten sömning villaförstad till Nacka, var ungefär så långt ifrån elitmässig som det går att komma. Som många säkert minns så fanns det nämligen på denna plan – alltså innanför kritlinjerna – en dagvattenbrunn. Sådan var tillvaron i division II Östra Svealand. Älta tränades av Hammarbylegenden Magnus Lefvert, som även tog ut sig själv till laget med motiveringen ”Jag kan inte se vem som skulle peta mig. Det är ju ingen slump att de här spelarna inte tagit sig längre än division II”. Nåväl, hemmalagets bristande talang till trots började de ändå bäst, och Sirius fick mest rensa framför eget mål till en början. Så småningom började dock Sirius ta över matchen, men målen uteblev. Med kvarten kvar kom ett avgörande dubbelbyte av anfallsparet; in kom Toli Ponomarev och Antou Jallow, och det blev succé direkt. I 81:a stod Antou plötsligt omarkerad i straffområdet, och kunde enkelt peta in ett ledningsmål till Sirius på ett inlägg. Och fem minuter senare sprintade Toli ifrån Ältaförsvaret och satte tvåan. Det var tveklöst en smakstart på serien, två raka vinster, försvaret höll tätt, och alla fyra anfallsspelare levererade i form av antingen mål eller framspelningar.

 

Lör 13 maj: Sirius-Vallentuna 2-1 (0-0), Studenternas

0-1 (53) Andreas Engström, 1-1 (81) Jonas Carls, 2-1 (85) Saleh Saadoo. Domare: Stefan Dahl. Publik: 287.

Saleh Sadoo är en av de mest mytomspunna Siriusspelarna genom alla tider. Även om ganska få faktiskt bör ha sett honom spela (Sirius publiksnitt vid den här tiden låg runt 300 åskådare) talas det fortfarande om hans fruktansvärda frisparkar. Trots detta gjorde han faktiskt bara ett enda frisparksmål i seriespel, och det kom i den här matchen.  Den första halvleken blev för tredje matchen i rad mållös, och den andra halvleken startade illa; åtta minuter in tog Vallentuna ledningen på en misslyckad offsidefälla. Saleh började sedan skjuta in sig med ett flertal farliga frisparkar, rikoschetterna spred sig i Vallentunas straffområde, men både Kjelledine och Arne misslyckades med att förvalta returerna. Tiden rann ut, men i 80:e minuten tjatade sig Vallentunas försvarare Kostas Patsouras till ett rött kort, och innan han hunnit in i omklädningsrummet hade Jonas Carls kvitterat genom att nicka in en hörna. Och fem minuter från slutet mullrade Salehs kanon igen, den här gången orkade målvakten inte hålla den mäktiga frisparken utanför målet, och Sirius hade vänt underläge till en tredje rak seger. Vi befann oss nu i delad serieledning med storfavoriten BP, som stod på menyn i nästa omgång.

 

Lör 20 maj: Brommapojkarna-Sirius 1-1 (1-0), Grimsta IP

1-0 (25) Max von Schleebrügge, 1-1 (46) Saleh Saadoo (straff). Domare: Pekka Heinonen, Grycksbo. Publik: 300.

Med tanke på hur förkrossande överlägsna BP var säsongen 2000 var nog krysset på Grimsta Sirius allra starkaste prestation det här året. Och inte blev den sämre av att två av våra bästa spelare, Svanfeldt och Arnesson, låg nedbäddade hemma i sängen. Detta gav Toli, Fällström och Smara chansen att spela från start. En av BP’s bästa spelare var ytterbacken med James Bond-skurknamnet Max von Schleebrügge, denne skulle komma att pröva på både allsvenskan och proffslivet, och den här majdagen plågade han Siriusförvaret med sina precisa inlägg. När inget av dem förvaltades nickade han själv in BP’s ledningsmål i 24: e minuten. Sirius kvitterade sedan strax efter halvtidvilan då Kjelledine revs ned i straffområdet, och i Svanas frånvaro fick Saleh Sadoo förtroendet – och förvaltade det väl. Sedan var det Bylles show resten av matchen. Bylle testades hårt, bland annat av ex-blåsvarte Johan ”P” Pettersson, men var omutlig, och när inte Bylle klarade bollarna så stod Saleh och Mats Supermusen på mållinjen och räddade. Sirius höll distansen ut, och tre raka segrar och ett kryss borta mot jättefavoriten BP var inget annat än en bragdstart för mer eller mindre bottentippade Sirius – men i nästa match stod ännu mera på spel. Slaget om Uppsala stod för dörren.

 

Lör 27 maj: Sirius-Vindhemspojkarna 2-2 (0-0), Studenternas

0-1 (77) Christian Guezennec, 0-2 (80) Peter Ruthström, 1-2 (89) Magnus Svanfeldt (straff), 2-2 (93) Thomas Arnesson. Domare: Stefan Dahl, Domsjö. Publik: 1201.

”Det här är det värsta jag varit med om. Det känns som om man åkt ur serien”, sa en tårögd Christian Guezennec efter matchen. Denna match som fick fullvuxna vindhemspojkar att gråta skulle jag själv placera på topp-5-listan över storartade Siriusupplevelser – och då vann vi inte ens matchen. Till denna match var Magnus Wikman äntligen spelklar efter att förbundet avgjort tvisten till Sirius fördel (och ESK gråtit ut i pressen om hur orättvist de behandlades). VP hade börjat sin säsong hyfsat med fyra inspelade poäng, och över 1200 åskådare hade lockats till Studan, varav en massiv majoritet med VP-sympatier. Vi, ett femtiotal hårdföra Siriussupportrar på Västra Sidan, kände oss närmast som gallerna under romerska ockupationen, med en envis vägran att ge oss inför ett numerärt överlägset motstånd. Det var en match som hade allt – kamp och stenhårda tacklingar, dribblingar och tunnlar – men inga mål. Förrän allt exploderade med drygt tio minuter kvar. Det var den före detta Siriusspelaren Joakim Bäcklund som sände iväg en långboll till Christian Guezennec, som bröt igenom mittlåset och lobbade in 1-0 i Siriusmålet. 1150 fotbollsopportunister på Studan ”exploderade i ett glädjevrål”, som UNT-uttryckte saken. Bara tre minuter fick opportunisterna glädjevråla igen, när Peter Ruthström lårade in en frispark bakom Bylle. Det går knappt att med ord beskriva den vidriga känslan man kände i detta ögonblick. Illamåendet var rent fysiskt, och det kändes som om man skulle kunna kräkas rätt ut över de gistna träplankorna på västra läktaren. Sirius pressade på, men det såg lamt och uppgivet ut. I den 89:e minuten drogs inhoppade Arnesson ner i straffområdet, och Sirius belönades med en något billig straff. Svanfeldt gjorde vad han skulle och slog in reduceringen och ett visst hopp tändes. Fyra minuter senare återstod det bara 30 sekunder av matchen, Sirius hade ännu inte skapat någonting av värde sedan reduceringen, och VP hade inkast på mittplan. Det såg, minst sagt, mörkt ut. Men så vinner Sirius bollen i en duell, skickar upp en långboll mot straffområdet, mot Kjelledine, som nickar ned bollen, Arnesson dyker upp, slår till på volley, och så smiter bollen in under Jonas Hörnebro i VP-målet. Med tre sekunder kvar på klockan. Alla femtio på Västra Sidan, gamla som unga, rusar ner från läktaren fram till räcket och bara skriker rätt ut i en känsloväxling där ångesten försvinner för varje vrålande utandning och ersätts av ren och skär lycka i varenda cell i kroppen, allt medan ett slokande VP bär tillbaka bollen till mittcirkeln och knappt hinner sparka igång innan domaren sätter pipan till munnen. Nej, vi vann inte matchen. Men vi fick upprättelse.

 

Sön 4 jun: Tyresö-Sirius 0-0, Bollmoravallen

Domare: Keijo Hyvärinen. Publik: 200.

Efter den enorma känslomässiga urladdningen i derbyt var det litegrann som att luften gick ur Sirius. När stridsdammet lagt sig visade sig två offer ha skördats i form av Sirius mittbackspar, Carls (knä) och Sundman (hjärnskakning). Därmed fick ett nytt backpar chansen, Svana flyttades ned och fick sällskap av Khaled El-Ahmad. Att försvaret såg stabilt och säkert ut, och att vi höll nollan var ju därför lite extra glädjande, men framåt hände det inte mycket. Kjelledine rann igenom någon gång men bommade avslutet, Jallow högg på några returer med samma resultat. Det blev rättvist oavgjort, vilket ändå kändes helt okej i en knepig bortamatch. Det mest minnesvärda var annars kändisspaningen på läktaren: Ingvar Carlsson (eller som en alldeles för fotbollsindoktrinerad västring uttryckte det: ”Va, före detta förbundkaptenen Ingvar Carlsson?”)

 

Mån 12 jun: Sirius-Sandviken 0-0, Studenternas

Domare: Stefan Johansson, Stockholm. Publik: 252.

Säsongen 2000 innehöll få bottennapp, men detta får ändå räknas som ett sådant. Sandviken hade nämligen inte spelat in en enda poäng innan de kom till Studan, och matchen borde därför ha varit en given trepoängare. Men det blev en mållös tillställning, och inte nog med det – Sandviken var det bättre laget och klart närmast ett mål, bl.a. när Bylle tippade ett skott från rödvästarna i ribban. Matchens man var Sandvikens spelande tränare, den rutinerade backbjässen Sulo Vaattovaara, vars backlinje inte gav Siriusanfallet mycket spelrum. Försvarsmässigt stod sig Sirius uppenbarligen mycket bra med bara fyra insläppta mål på sex matcher, men när det gällde anfallsspelet började det uppstå farhågor. Sirius enda riktigt framgångsrika anfallsstrategi tycktes vara att slänga in en snabb inhoppare mot slutet när motståndarna var trötta. Vid sidan om det hände det alltför sällan någonting framåt. På sätt och vis tog Sirius säsong slut redan här. Det var nu fyra poäng upp till BP, och luckan skulle bara fortsätta att växa.

 

Lör 17 jun: Spårvägen-Sirius 3-2 (2-1), Farsta IP

1-0 (2) Özgür Yasar, 1-1 (14) Thomas Arnesson, 2-1 (16) Yasar, 2-2 (75) Johan Claesson, 3-2 (89) Jimmy Hemmenbach. Domare: Erik Svensson. Publik: 40.

Två nollor sprack på Farsta IP, en bra och en dålig nolla. Den dåliga nollan som sprack var att Sirius äntligen lyckades göra ett mål i första halvlek, vilket man faktiskt inte lyckats med i någon av de sju första matcherna. Den bra nollan som sprack var förstås förlustnollan. Spåret började i rasande fart och nickade in 1-0 redan i andra minuten på hörna. Pressen fortsatte, och det hade nog kunnat rinna iväg om Sirius inte kvitterat efter en kvart, då Arnesson nickade in bollen på Salehs inlägg. Spåret återställde dock siffrorna innan halvtid då planens bäste spelare, dåvarande stortalangen Özgür Yasar, sprang ifrån Antou Jallow, för dagen mittback, och satte 2-1. Sedan blev det bättre. Sirius kvitterade med ett mycket vackert mål i början av andra; Wikman drev upp bollen från mittplan, spelade ut till Ponomarev på kanten, som spelade in till Clage i boxen som snurrade runt och satte kvitteringen. Sedan var det faktiskt Sirius som pressade i andra, men unge Daniel Örlund i Spåretmålet (som senare kom att vakta målet för både AIK och Rosenborg) var omutlig. Och matchen fick ett surt slut för Sirius då Spåret satte vinnarbollen på en frispark i 89:e minuten. Den första förlusten var alltså ett faktum, men trots det var matchen ett litet lyft efter de senaste omgångarnas torftiga spel. Framför allt såg Magnus Wikman lysande ut i sin nya position som spets i diamanten. Vad jag personligen minns bäst från denna dag är dock inte matchen, utan mitt första möte med en av de stora Västraprofilerna. En skägglös (ja, han föddes alltså faktiskt inte med det) Farbror dök nämligen upp på parkeringsplatsen efter matchen och hoppade utan någon närmare presentation in i vår bil.

 

Tor 22 jun: Sirius-Järfälla 4-2 (2-1), Studenternas

1-0 (23) Anatoli Ponomarev, 1-1 (25) Mikael Andersson, 2-1 (37) Ponomarev, 3-1 (72) Thomas Arnesson, 4-1 (85) Antou Jallow, 4-2 (90) Andersson. Domare: Hans Grönlund, Njurunda. Publik: 204.

Efter det dramatiska derbyt i maj hade de båda Uppsalalagens formkurvor pekat i motsatt riktning, vilket faktiskt innebar att när den här matchen blåstes igång låg VP över Sirius i tabellen (dock med en match mer spelad). Under VP i tabellen är inte en plats man vill vara på, så det låg en viss press på Sirius att hitta tillbaka till vinnarspåret mot bottengänget Järfälla. Och visst gjorde man det. Även om första halvlek var spelmässigt skakig så gjorde Ponomarev 1-0 i 23:e minuten, men prestationen var Mats Supermusens, vars luriga smörpassning (titta åt ett håll, slå bollen åt ett annat) fullständigt ställde Järfällaförsvaret. Bortalaget kvitterade ganska omgående, men Ponomarev gjorde även Sirius andra mål, och den här gången var äran hans; Kjelledine nickade ner till Toli som sköt ett kanonskott i mål. I andra tog Sirius över helt, och två inhoppare svarade för varsitt mål. Arnesson hade varit på plan i tre minuter när han framspelad av Clage satte 3-1, och Jallow hade varit inne i åtta minuter när han snodde bollen och satte fyran. Ett tröstmål av Järfälla på övertid spikade sedan slutresultatet.

I halvtid utspelades en av de ytterst få läktarincidenter Västra Sidan varit inblandade i. Det var Västras enda egentliga huligan (inga namn nämnda) som ropade den väldigt oförargliga tråkningen ”Åk hem till Järfälla och plocka äpplen” till en Järfällayngling som börjat värma framför klacken. Järfällaspelaren snedtände dock fullständigt och började ösa ur sig förolämpningar som ”Din mamma har suttit på den här” *pekandes finger*, och ”Du tror du är så jävla tuff där uppe, kom ner om du törs”. Om inte Västra med gemensamma krafter hade lyckats hålla tillbaka vår huligan hade det kunnat bli riktigt olyckligt. Undrar just hur det gick för den temperamentsfulle avbytaren. Kan det möjligtvis ha varit Özz Nûjen?

 

Sön 25 jun: Visby/Gute-Sirius 3-2 (2-1), Gutavallen

1-0 (24) Marcus Wahlgren, 1-1 (29) Magnus Wikman, 2-1 (30) Henrik Larsson, 3-1 (57) Wahlgren, 3-2 (85) Henrik Andersson. Publik: 413.

Året innan den mycket berömdare Gotlandsresan begav jag mig till kalkstensön tillsammans med Jens på en oförglömlig resa – önskar jag att jag kunde säga, men faktum är att det är helt svart efter att vi satt oss på pendeltåget mot Nynäshamn. Det är möjligt att minnesförlusten beror på intag av rusdrycker, men jag tror faktiskt inte det. Snarare har nog minnena suddats ut av traumat från ”svarta lördagen” i Visby 2001. Hur som helst så var matchen på Gutavallen ändå inte mycket att komma ihåg, för det var en slät insats från Sirius mot strecklaget Gute. Hemmalaget tog ledningen i 24:e minuten, Wikman kvitterade tio minuter senare på ett inlägg från Clage, men som så många gånger den här säsongen visade sig Sirius som mest sårbara direkt efter ett mål, och minuten senare kom 2-1. I andra blev Gutes Marcus Wahlgren tvåmålsskytt tio minuter in på andra. I slutminuterna fick vi sedan se en Siriusdebutant göra ett tröstmål då inhoppade Henrik Andersson, ännu en produkt från juniorleden, antecknades i målprotokollet.

 

Fre 30 jun: Värtan-Sirius 1-1 (1-0), Hjorthagens IP

1-0 (31) Niklas Sandor, 1-1 (75) Magnus Wikman. Domare: Peter Höglund, Sundsvall. Publik: 210.

Tiden i division II Östra Svealand kändes allt som oftast som en lång ökenvandring utan slut. Men någongång ibland kunde man faktiskt ha det ganska trevligt även i denna division. Är det någonting jag möjligtvis längtar tillbaka till så är det kvällar som den här på Hjorthagens IP. Fredagskväll i juni, övertala några polare att hänga med, en kasse med öl. En ofrivillig plankning, lite skönt gnabbande med hemmalagets gubbsupportrar och broderligt delande på poängen. Till denna match hade Sirius drabbats av en backkris modell värre: Svana var tillgänglig, men bredvid honom var de fyra förstavalen indisponibla – Carls, Sundman, Jallow och El-Ahmad. Lösningen blev att flytta ner Smara som mittback, en uppgift han löste med bravur. Sirius var det bättre laget genom matchen, men trots detta tog Värtan ledningen på ett kanonskott i 31:a minuten (Till ett oväntat jubel från Västra Sidan. Det visade sig vara Sutras bror som var lite ringrostig på fotboll och inte hade full koll på det här med hemma- och bortadräkter) Kvitteringen kom till slut i den 75:e minuten, då Clage snappade upp ett misslyckat bakåtspel från Värtan och frispelade Wikman som satte 1-1. Svana var sedan två gånger om nära att vinna matchen åt Sirius, men det stannade vid en poäng, och femton ändå ganska nöjda och småberusade Västringar gav sig vidare ut i den ljusa Stockholmsnatten.

 

Sommaruppehållet

Sommarlovet bjöd på lite ny ekonomisk huvudvärk då tre före detta Siriusspelare; Magnus Nordelind, Andreas Lif och Niklas Lönnqvist, vänt sig till en inkassobyrå respektive Kronofogden för att få ut sina löner från fjolåret. Beskedet från fogden var väl på något sätt både lugnande och oroande – det var ingen idé att göra någon utmätning eftersom det helt enkelt inte fanns någonting att utmäta. Några matcher hanns också med; division II-kollegan Rynninge slogs med 3-2, och sedan fick vi också träningsmatcha mot internationellt motstånd då skotska andradivisionslaget Ayr United kom på besök. Skottarna vann med 3-0, men berömde Västra Sidan på sin hemsida med orden ”small but loud”. Dessutom avancerade Sirius förbi den första omgången i cupen då man avfärdade Gimo på Idrottsgården med 4-2; en match framförallt värd att minnas för Saleh Sadoos 4-1-mål – en rökare i krysset på halvvolley från sidlinjen. Ett helt fantastiskt mål, men ändå bara en uppvärmning för vad som skulle komma från denna magiska fot.

 

Lör 5 aug: Sirius-Värtan 3-2 (0-0), Studenternas

1-0 (46) Magnus Wikman, 2-0 (57) Wikman, 2-1 (60) Nils Carlsson, 2-2 (73) Jonas Olsson, 3-2 (86) Antou Jallow. Publik: 201.

Sirius fick en flygande start på höstsäsongen med en svängig vinstmatch mot Värtan. Efter att ha släpat sig igenom ännu en mållös och tempofattig första halvlek satte Wikman direkt tonen i den andra – efter 25 sekunder stal han bollen från Värtan på mittplan, tog sig förbi några försvarare, och petade in bollen med tån. Tio minuter senare kom 2-0 på nästan exakt samma sätt, fast den här gången med ett tungt skott istället för en tåpaj. Ofint nog kom dock Värtan tillbaka, och kvitterade i 73:e minuten. Sirius anfallspar hade ingen bra dag, Kjelledine missade och Arne sprang offside. Istället kom en stekhet Anto Jallow in med elva minuter kvar. Efter att ha frestat Värtankeepern ett par gånger satte Jallow segermålet i 86:e minuten, efter förarbete av de för dagen målsumpande Kjelledine och Arne fick han bollen ute till höger, och satte ett stenhårt vänsterskott i mål. Detta var ett ganska så typiskt sätt att vinna matcher på för Sirius under den här säsongen; mer än vart tredje Siriusmål så här långt hade kommit från en inhoppare under sista matchkvarten.

 

Lör 12 aug: Sirius-Visby/Gute 3-0 (2-0), Studenternas

1-0 (3) Thomas Arnesson, 2-0 (40) Magnus Wikman, 3-0 (51) Wikman. Domare: Pekka Heinonen, Grycksbo. Publik: 216.

I den trettonde omgången gjorde Sirius äntligen, för första gången den här säsongen, en helgjuten insats i 90 minuter. Det blev en rejäl revansch på gutarna, och siffrorna hade dessutom kunnat bli betydligt större än de 3-0 som blev slutresultatet. Magnus Wikman var elektrisk i den här matchen och var inblandad i alla tre målen. Det första kom redan i tredje minuten, då Saleh Sadoo stal bollen och skickade upp den till Wikman på vänsterkanten. Inlägget kom, och Arne nickade in ledningsbollen. De andra målen stod Wikman för helt själv, det första fem minuter innan och det andra fem minuter efter pausvilan. Som sagt hade det kunnat bli ännu fler mål, Arnesson prickade ribban, medan Kjelledine som vanligt inte hade siktet riktigt rätt inställt. Det enda som fanns att sura över var publiksiffrorna, som var mer än lovligt dåliga. Trots att Sirius bjöd på riktigt trevlig fotboll hemma på Studan gick åskådarantalet stadigt nedåt, och var nu nära 200-strecket.

 

Ons 16 aug: Järfälla-Sirius 1-4 (0-1), Veddestavallen

0-1 (40) Johan Claesson, 0-2 (52) Saleh Saadoo, 0-3 (55) Jonas Carls, 1-3 (63) Vassilios Boukas, 1-4 (67) Magnus Svanfeldt (straff). Domare Jonny Ahlvin. Publik: 70.

Alla som var där kommer alltid att minnas det. Och alla som inte var där har garanterat hört talas om det. Och om så inte är fallet beror det i så fall på att vi som var där har talat alldeles för lite om det. Det handlar förstås om MÅLET, och det handlar förstås om Saleh Sadoos övernaturliga doja. För att börja med allt det andra som hände i den här matchen så var Sirius ganska så överlägsna i 90 minuter på Veddestavallen. 1-0 kom i 40:e minuten då Wikman spelade fram Clage som satte ledningsmålet stolpe-in. I 55:e minuten nickade Jonas Carls in 3-0 på en frispark från Mats ”Supermusen”. Och slutresultatet, 4-1, spikades sedan Wikman ordnat straff som Svana förvaltade. Men 2-0-målet är värt ett kapitel för sig – om inte en egen avhandling. Det var i efterdyningarna av en hörna drygt fem minuter in på den andra halvleken som bollen rensades och studsade ut mot mittcirkeln där Saleh dröjt sig kvar. Saleh siktade, slog till på halvvolley… och sådär två sekunder senare satt bollen i vänsterkrysset bakom en stackars Järfällamålvakt som inte fattade någonting. Detta är fortfarande, drygt tretton år senare, sannolikt det vackraste fotbollsmål jag sett alla kategorier, och jag har egentligen bara en anmärkning. Saleh, var det verkligen genomtänkt att göra årtiondets mål i denna inramning, inför 70 åskådare på Stockholms absolut sunkigaste fotbollsanläggning? Det är ju litegrann som att Picasso skulle ha klottrat Guernica på baksidan av ett Lidl-kvitto.

 

Mån 21 aug: Sirius-Spårvägen 2-1 (2-0), Österängens IP

1-0 (30) Magnus Wikman, 2-0 (34) Thomas Arnesson, 2-1 (62) Özgür Yasar. Domare: Bertil Andersson, Gävle. Publik: 278.

Sirius stod inte högst i kurs på den kommunala agendan år 2000. Till hemmamatchen mot Spåret ockuperades Studan av Kajsa Bergqvist och andra deltagare i friidrotts-SM, och därmed fick matchen flyttas till lilla Österängen. Nåja, man ska väl inte sura och klaga över det, för Österängen är ju en väldigt trevlig liten anläggning, och vi fick dessutom njuta av en av säsongens bästa matcher. Spåret var en högst aktningsvärd motståndare som bara tappat åtta poäng på hela säsongen och skuggade BP i toppen. Men Magnus Wikmans vassa höstform höll i sig, och den första halvtimmen matade han inlägg och instick till Kjelledine och Arne på topp, som dock inte resulterade i några mål. I 30:e minuten gjorde han det själv istället, och snyggt var det. Ett lobbskott från högerkanten seglade in i mål, och Wikman bjöd dessutom på en så cool målgest att han gavs smeknamnet ”Hagi” i UNT-referatet. Bara fyra minuter senare kom tvåan; Clage slog ett inlägg mot Kjelledine, vars fumliga nedtagning blev till en perfekt framspelning till Arne, som klappade in bollen. I andra halvleken pressade Spåret och Bylle fick göra skäl för lönen. I 62:a gjorde han en dubbelräddning till ingen nytta, då Spåret reducerade på andrareturen. Men sedan höll han rent, bl.a annat genom en sån där patenterad Bylle-frilägesräddning. Det var Sirius fjärde raka seger, men trots det var avståndet till BP fortfarande intakt på 12 poäng.

 

Sön 27 aug: Sandviken-Sirius 2-1 (2-0), Jernvallen

1-0 (12) Jonas Henninger, 2-0 (39) Christer Vabö (straff), 2-1 (63) Antou Jallow. Publik: 492.

Under veckan som gått hade Jallow skjutit Sirius vidare i cupen, då Sirius besegrade Heby med 1-0 på Tegelvallen. Men nu började det hårda matchschemat ta ut sin rätt. Sirius var slitna, och i synnerhet Wikman som tvingades stå över matchen. Det var därför kanske ingen överraskning att segersviten tog stopp på Jernvallen. Sandvikens seger var odiskutabel, och i första halvleken var det ren överkörning. Jonas Henninger (som kunde göra mål på Sirius i både bandy och fotboll) gav hemmalaget ledningen i 12:e minuten, och följde upp med att pricka ribban i 34:e. Sedan orsakade Sundman en straff, vilken fastställde paussiffrorna till 2-0. I andra såg blev det en liten uppryckning, Jallow pangade in reduceringen i nättaket i 64:e, men det skulle visa sig bara vara ett tröstmål. Det man minns från Jernvallen är dock inte den bleka matchen, utan en viss äldre herre i Sandvikenpubliken. På Jernvallen finns det endast sittplatsläktare, men då Västra Sidan faktiskt är en klack så valde vi ändå att stå upp på denna och heja. Detta utlöste en våldsam upprördhet hos en herre i 90-årsåldern i brun kostym, som skakande av ilska hutade åt oss. Våra sakliga argument om att det inte var särskilt trångt på läktaren och att det fanns gott om andra sittplatser än de bakom oss besvarade gubben med ett rejält tag i nackskinnet på  en av de tillresta Västringarna. Det säger ganska mycket om Västras mentalitet som klack att vi faktiskt böjde oss för den onde nacknypargubben och flyttade på oss.

 

Mån 4 sep: Sirius-Tyresö 1-2 (0-2), Studenternas

0-1 (12) Tino Katsoulakis, 0-2 (31) Katsoulakis, 1-2 (90) Antou Jallow. Domare: Lars Krantz. Publik: 274.

Tunga, tråkiga Tyresö passade Sirius illa denna säsong, och returmatchen på Studan blev en riktig skitmatch. Siriusspelet körde fast totalt i Tyresös täta defensiv och man satsade istället på addresslösa långbollar. I andra änden av planen såg det inte bättre ut; Sirius hade stora problem med den omtalade talangen Benyam Seyoum, och framförallt med Tyresös anfallare Tino Katsoulakis (som senare skulle bli framgångsrik tränare för Tyresödamerna). I 7:e minuten kom Tino fri med Bylle, som dock räddade den här gången. I 18:e stod Bylle för en svettig dubbelräddning, men ett passivt Siriusförsvar kunde inte rensa, och Tino petade in ledningsmålet. Och i 31:a – Tino igen. Den här gången höll han undan Carls i tröjan, vände om och sköt in tvåan. I den andra halvleken rådde i stort sett stiltje. Efter totalt 180 minuter hade Sirius fortfarande inte fått hål på Tyresö, men till slut fick Sirius ett tröstmål på ett typiskt sätt: Inhopparen Jallow rann igenom på övertid, framnickad av Kjelledine, och spikade slutresultatet.

 

Mån 11 sep: Vindhemspojkarna-Sirius 0-2 (0-0), Studenternas

0-1 (67) Magnus Wikman, 0-2 (74) Antou Jallow. Domare: Stefan Johansson, Stockholm. Publik: 1052.

Den 22 juni gick VP tillfälligt om Sirius i tabellen. Sedan dess hade man dock sjunkit som en sten och låg nu farligt nära kvalplatsen. Slaget om fotbollstronen i Uppsala var med andra ord i praktiken avgjort, åtminstone tabellmässigt, och höstderbyt omgavs därför inte av samma hausse som vårderbyt. Det blev heller inte, som tur var, i närheten lika dramatiskt. Matchen lockade trots allt drygt 1000 åskådare, varav en massiv majoritet återigen höll på de orangeblå. I Sirius backlinje debuterade en framtida legend: Gustav Segerström spelade från start i skadade Carls frånvaro. Matchen kan i stort sett kondenseras till en åttaminutersperiod i andra halvlek. Sirius tog ledningen med ett vackert mål i 67:e minuten; Kjelledine fick bollen ute på vänsterkanten och vandrade inåt i plan, slog sen bollen ut till Saleh på högerkanten, som sedan friställde Wikman med en perfekt genomskärare, och Wikman kunde slå in bollen i öppet mål. Tre minuter senare osade det katt när Olle Kullinger slog in kvitteringen – men målet blev tveksamt och till Kullingers ilska bortdömt för offside. Istället kunde Sirius avgöra fyra minuter senare. Jallow, som hittade målet i fjärde matchen i rad, dunkade in en stänkare i krysset och spikade därmed slutresultatet.  Och dessutom – division II-kontraktet var nu definitivt säkrat, samtidigt som VP petades ner på kvalplatsen.

 

Mån 18 sep: Sirius-Brommapojkarna 0-3 (0-1), Studenternas

0-1 (36) Göran Lundqvist, 0-2 (55) Johan Pettersson, 0-3 (64) Klas Henriksson.

I den här matchen var det bokstavligt talat pojkar mot män. Och underligt nog var det pojkarna som var männen. Sirius hade drabbats av ännu flera avbräck, med Wikman och Svana avstängda och mittbacksparet Carls och Sundman återigen skadade. Därmed ställde Sirius upp med en backlinje bestående av Fällström, Segerström, Smara och Salah – en backlinje med en medelålder på 18½ år, där hälften av spelarna dessutom egentligen var mittfältare. Dessutom fick Otim Nockrach chansen i målet. Trots att det var spel mot ett mål under större delen av matchen handlade ändå eftersnacket om hur starkt Sirius ändå stod upp mot de överlägsna Brommapojkarna. Det säger en hel del om skillnaden i resurser och slagstyrka mellan de båda lagen. Matchens tre mål gjordes i tur och ordning av Göran ”Illern” Lundqvist, den före detta- och blivande Siriusspelaren ”P”, samt årets skyttekung Klas Henriksson. Trots att Sirius fortfarande låg trea i tabellen växte nu avståndet till BP i toppen till abnorma 21 poäng.

 

Mån 25 sep: Vallentuna-Sirius 2-2 (0-2), Vallentuna IP

0-1 (2) Kjell Johansson, 0-2 (17) Isac Lövhagen, 1-2 (60) Henrik Marions, 2-2 (77) Anders Brygt. Domare: Lars Larenius, Hägersten. Publik: 200.

Plötsligt händer det – Kjelledine gör mål! Det var redan i det första anfallet som Västras störste hjälte måttade ett inlägg från högerkanten som blev lite för långt och lite för snett, och på något vis lyckades segla in i målet bakom en snopen Vallentunamålvakt. Jag hoppas verkligen att det för den som läst hela den här texten har framgått att Kjelledine var väldigt viktig för Sirius anfallsspel. Det var i regel Kjelledine som med sin fysiska spelstil såg till att Sirius kunde få fast bollen högt upp på motståndarnas planhalva. Men någon vidare näsa för mål hade han ärligt talat inte den här säsongen. (Minns också att 70 till sin förtret lyckades missa målet – hur han nu lyckades med det, eftersom jag också har för mig att vi kom med samma tåg) Sirius spädde på med 2-0 i 17:e minuten genom en debutant – Isac Löwhagen sköt ett skott som ändrade riktning på en försvarare och gick in i mål. Vallentuna på nedflyttningsplats slogs dock för sina liv och jobbade sig tillbaka i matchen. Reduceringen kom i den 60:e minuten då Henrik Marions sköt in bollen i returen på en hörna, och i 77:e kom kvitteringen på straff sedan Gurra använt handen på ett olämpligt sätt. Men Sirius bärgade ändå en poäng, och det var ändå en mindre bragd sett till förutsättningarna. Det var nämligen ett extremt ungdomligt Sirius som ställdes på benen – både Henrik Andersson och Isac Löwhagen spelade från start på mittfältet. Efter att ännu en blivande Siriuslegendar bytts in – en 17-årig Petter Österberg, samt de både juniorerna Sittichai Pongrugthai och Samuel Agwu, avslutade Sirius matchen med en uppställning där samtliga spelare utom Svana spelat i juniorlaget under de senaste två åren. Ramsan ”Sätt en påse och vi köper ut” har aldrig varit mer befogad.

 

Lör 30 sep: Sirius-Älta 2-1 (1-1), Studenternas

1-0 (40) Magnus Wikman, 1-1 (45) Kimmo Rolin, 2-1 (88) Gustav Segerström. Domare: Lars Larenius, Hägersten. Publik: 109.

Under veckan hade det faktiskt kommit lite positiva signaler vad det gällde ekonomin. Siffrorna pekade mot en halv miljon i överskott från verksamhetsåret, men kassakistan var fortfarande tom, och Sirius hade svårt att klara de löpande utgifterna. Man skickade därför ut brev till samtliga medlemmar för att be om stöd att klara hösten. Okontroversiellt? Det kan man tro, men UNT’s vinkel på det hela blev ”Sirius skickar tiggarbrev till barn”, och en artikel komplett med en upprörd innebandymamma som berättade om hur traumatiserad hennes son blivit av att öppna brevet innehållande ord som ”kronofogde” och ”konkurs”. Nåväl, på planen återstod nu bara två betydelselösa matcher, och den näst sista gäspade sig 109 åskådare på Studan igenom. Matchen präglades av en tidig utvisning, då Ältas målvakt Bernt Kämpfer tog bollen utanför straffområdet och fick syna det röda kortet efter tjugo minuter. Kämpfer, med en brun, krullig hockeyfrisyr lika tysk som hans namn, stegade stoiskt av planen utan ett ord och satte sig på läktaren, och Älta, med näsan precis ovanför vattenytan i tabellen gick resten av matchen för oavgjort. Sirius, utan mycket att spela för bjöd heller inte till, och matchen blev närmast komatös. I 40:e gav dock Wikman Sirius ledningen efter att ha väggspelat sig fram till målet, men precis innan halvtidvilan kvitterade Älta efter en grov försvarsmiss. Den andra halvleken blev inte roligare, men Sirius gick ändå segrande ur striden då Gurra gjorde sitt första mål i Siriuströjan i 88:e minuten; ett nickmål efter en rörig situation i straffområdet. Och för Älta blev det kostsamt – laget åkte ur serien.

 

Lör 7 okt: Slätta-Sirius 1-3 (0-0), Dalavallen

0-1 (55) Johan Claesson, 0-2 (70) Magnus Svanfeldt, 1-2 (75) Joakim Stenlund, 1-3 (83) Antou Jallow. Domare: Bertil Andersson, Gävle. Publik: 150.

Säsongen 2000 såg jag varenda Siriusmatch, men det var svårt att locka med någon upp till Falun för den sista betydelselösa matchen. Inte ens tabellplaceringar stod på spel då Sirius åtminstone i praktiken var klara för tredjeplatsen. Jag fick dock sällskap på Dalavallen ändå – av min mamma (vilket inte är så underligt som det låter, då min mormor då ännu var i livet, på ett äldreboende i Falun). Det blev en trevlig avslutningsmatch i värmande höstsol. Slätta hade gjort en stark debutsäsong och parkerade på femteplatsen, men Sirius var starkare. Matchen stod och vägde när Clage gav Sirius ledningen i 55:e minuten, sedan spädde Svana på i 70:e minuten. Efter ett Slättamål satte sedan Jallow punkt för säsongen med Sirius tredje mål i 83:e minuten. Det var ännu ett bevis på den karaktär som fanns hos den här Siriusupplagan; att åka upp till Falun i en helt betydelselös match i sista omgången, och på ett självklart vis göra sitt bästa och ta hem alla tre poängen. Och mamma då? Ja, hon sa iallafall att hon tyckte det var roligt. Men än har hon inte kommit tillbaka.

 

Brommapojkarna	22	19	2	1	66-17	59
Spårvägen	22	16	1	5	49-22	49
Sirius	22	11	6	5	41-29	39
Tyresö	22	10	3	9	30-31	33
Slätta	22	9	3	10	35-28	30
Vindhemspojkarna	22	9	2	11	45-39	29
Värtan	22	7	5	10	26-33	26
Sandviken	22	6	6	10	23-40	24
Visby/Gute	22	6	4	12	30-45	22
Vallentuna	22	6	4	12	26-42	22
Älta	22	5	6	11	28-47	21
Järfälla	22	5	4	13	29-55	19

 

Skytteligan

Wikman 9, Arnesson 7, Jallow 7, Ponomarev 3, Sadoo 3, Clage 3, Svana 3, Carls 2, Henrik Andersson 1, Kjelledine 1, Löwhagen 1, Segerström 1

Det fanns mycket härlig offensiv kraft i den unga Siriustruppen 2000, och anfallsparet Arnesson-Jallow levererade väl. Skytteligan togs dock hem av veteranen och eleganten Magnus Wikman – de få rutinerade spelarna i truppen var enormt viktiga denna säsong.

 

Summering

Årgången 2000 är en av mina personliga favoritårgångar av Sirius. Det var inte ett lag som egentligen vann någonting – men det var ett lag som överhuvudtaget inte fanns tre månader innan seriestart, som byggdes av gamla krigarhjärtan och ungt kvicksilver, och som faktiskt överraskade alla med att visa att man höll för division II-spel – och kanske mer än så. Och framförallt, det var ett lag som till mångas besvikelse fortfarande var bäst i Uppsala, vilket absolut inte var någon självklarhet inför säsongen. Tabellmässigt överträffade en tredjeplats de flestas förväntningar, även om det faktiskt i poäng räknat var längre till BP i toppen än till Älta på nedflyttningsplats. Och det var väl kanske det enda orosmolnet på himlen – att BP trots sin förkrossade överlägsenhet ändå missade kvalet mot Gefle innebar att vi skulle bli tvungna att tampas med Västerorts stoltheter även nästa säsong, och det gav dessutom en indikation på att det minsann inte var enkelt att ta sig till Superettan. Annars kändes framtiden ljus och höstluften full av optimism. Ett så ungt lag som Sirius hade kunde bara bli bättre, och i tillgångar som Saleh Sadoos frisparksfot och Arnessons löpsteg såg man dessutom många potentiella miljoner.

 

Profilen

Hallå Antouman Jallow, hur var det att spela i Sirius säsongen 2000?

Det kändes enbart roligt, det var en väldigt trygg övergång då vi hade kvar samma tränare och många spelare flyttades upp samtidigt. De äldre som var kvar från 1999 var också ett väldigt bra gäng. Vi hade inte så mycket förväntningar på oss heller, så det var bara stimulerande. På sätt och vis var det väl tur i oturen för oss som kom från juniorlaget att Sirius åkte ur året innan. Stellan visste ju precis vad vi klarade av, och det brukar nog oftast inte vara så.

Du var back i juniorlaget, men när du flyttades upp blev du anfallare. Vilken position kände du dig hemma på?

Jag har egentligen alltid varit anfallare eller offensiv mittfältare, men Stellan försökte skola om mig till back, han tyckte jag passade som det. Jag tyckte faktiskt det var riktigt trist att spela back, jag funderade till och med på att lägga av ett tag. Men sen fick jag chansen att pröva som anfallare på försäsongen igen när det var många borta, det gick bra, och sen fick jag spela där i fortsättningen.

Ni tog SM-silver i juniorallsvenskan, och massvis av egna produkter bar upp a-laget. Hur kunde Sirius egentligen få fram så många bra spelare från årgångarna 1980-83?

Vi hade väldigt bra instruktörer. Först hade vi en jättebra tränare som hette Micke Gustavsson som gav oss en teknisk grund att stå på. Vi stod i timmar och nötte passningar mot väggen i Diöshallen. Sen kom Stellan som var otroligt taktiskt duktig och fokuserad. Så det var två tränare som var väldigt bra men också väldigt olika. Sen gick vi till final i juniorallsvenskan – vi hade ju bra spelare, men vi var nog inte näst bäst i Sverige. Men vi var väldigt taktiskt drillade, vilket också hjälpte när vi tog steget till seniorfotboll.

Stellan känner vi ju till… men Micke Gustavsson, vem var det och vart tog han vägen?

Ja, säg det. Han kom från Vasalund tror jag, sen försvann han väldigt plötsligt, det var något strul med lönen tror jag, och sedan hörde vi aldrig av honom. Om du kan hitta honom får du gärna säga till!

Hur ser du tillbaka på din egen karriär idag?

Ja, jag är väl nöjd i stort sett, även om jag känner att jag kunnat få ut mer. Jag hade lite tur i början med tränare som trodde på mig, senare hade jag kanske lite otur istället. Men jag hade som mål att spela i Allsvenskan, och det fick jag ju göra i Gefle, även om det inte blev så många matcher. Och jag hade också som mål att spela utomlands, vilket jag också fick. Det gick särskilt bra när jag spelade med Panthers i Milwaukee i collegeligan, jag har fortfarande målrekordet för både ligan och skolan. Och sen var det väldigt kul att få spela för Sirius i Superettan också.

Hur är det med fotbollen idag?

Jag har inte spelat sedan jag la av 2009, men till nästa år ska vi faktiskt starta upp ett lag i sjuan med Procyon Oldboys. Khaled och Clage ska också vara med!