Bandysäsongen 2002/03

Sirius eller VP? Skulle Uppsalas bandytron kläs i blåsvart eller i orangeblått? Säsongen 2002/03 handlade helt och hållet om slaget mellan de onda från Luthagen och de goda från Svartbäcken, och allt avgjordes i ett minutdrama på Zinkensdamm

Läget i laget

Under säsongen 01/02 hade vi fått se vårt bandylag förvandlas till sand som var på väg att rinna mellan våra fingrar. I början av mars månad var Sirius bandyframtid svart som natten. Det var till och med osäkert om Sirius skulle kunna ställa upp i nästa års serie, då konkurs verkade vara ett obehagligt realistiskt alternativ, och i kulisserna gnuggade VP händerna, ivriga att ta över bandytronen. Då, när läget var som mest hopplöst, klev tre herrar i tur och ordning in på scenen och ändrade händelseriktningen åt ett helt annat håll. Den förste var krogkungen Lasse Svensson, som gick in som ordförande i huvudföreningen IK Sirius med uppgiften att återupprätta klubbens skamfilade varumärke. Den andre var Lasses kompanjon från guldlaget -68, Göran Angesten, som tog över som ordförande för bandysektionen med den allt annat än enkla uppgiften att dika ur det ekonomiska träsket. De två drog upp linjerna för en långsiktig plan för att få Sirius tillbaka på fötter, och man var snabbt överens om vem som skulle leda det sportsliga arbetet; den tredje mannen var alltså ikonen Lasse ”Hydas” Hydling, som lockades tillbaka till blåsvart efter två säsongers arbete för ärkefienden från Luthagen.

Den nya ledningen skred omedelbart till verket och tog med handlingskraft tag i det största problemet – det gigantiska skuldberget på över fyra miljoner kronor. Genom en uppgörelse med alla spelare och ledare med fordringar på klubben skar man ned hela den sammanlagda löneskulden med 70 %, och den totala skulden minskade därmed till två miljoner. För den återstående skulden lades en handlingsplan upp så att Sirius skulle kunna stå skuldfria inom två år. Sportsligt sett gällde en svältbudget; det skulle varken betalas ut löner eller värvas spelare de närmaste åren, istället skulle det satsas ungt och på egna produkter. Det viktigaste målet var att hänga kvar i division 1, och vi skulle inte räkna med comeback i allsvenskan på minst två år.

Med en stabil ledning på plats, och en hjälpligt uppstagad ekonomi så uteblev det sönderfall av truppen som många förväntat sig (och, i förekommande fall sett fram emot). Visst förlorade Sirius en handfull attraktiva spelare; Daniel Åhl stack hem till sitt kära Norrbotten och Kalix i samma sekund som serien var slutspelad, Tobbe Forss kunde inte motstå budet från gurkstaden och blev grönvit, och Andreas ”läder och lack” Broberg skulle i fortsättningen göra Motala osäkert. Därtill stack 2001 års lokala nyförvärv tillbaka till dit de kom från; Acke Wennås till VP och Johan Wiström och Johan Wängelin till BoIS. Tränarduon Johan Pettersson och ”Patte” Rönnkvist fick heller inte förnyat förtroende. Men attraktiva spelare som försvararen Jocke Persson, halven Peter Stock och spjutspetsen Urban Förare valde att stanna kvar trots andra anbud, och Sirius fick även behålla en stomme av stabila spelare som målvakten Fredrik ”Linken” Lindqvist, backtuffingarna Jonas ”Josse” Johansson och Fredrik Hjelmstedt, Tobias Meland på halven, den härlige dalmasen Per ”Pucken” Jonsson, och den talangfulle anfallaren Magnus ”Seglarn” Andersson.

När det gällde nyförvärv lyckades vi faktiskt locka till oss en spelare utifrån; Andreas ”Erra” Eriksson, offensiv mittfältare och Villaprodukt som senast spelat för Skutskär. Därtill anslöt ett par spelare med Uppsalakoppling; liberon Håkan Kyller från Sirius fina årgång av 76-77:or, som tillhörde Hammarby men spelat för Sköndal den senaste säsongen, plus försvararen Stefan Tranblom, ung uppsalatalang som kom direkt från bandygymnasiet i Sandviken. Men de nyförvärv det snackades mest om var en kvartett spelare som föregående säsong spelat för VP, men som nu hade skrivit på för blåsvart; Mattias ”Foppa” Forsberg och Tobias Dahlberg, som båda lämnat Sirius för VP för ett år sedan och som nu ville tillbaka, den gamle skyttekungen Magnus ”Lövet” Lövdahl, som nu gjorde comeback som spelare och assisterande tränare, samt Johan Olofsson, en ung offensiv spelare som tillhörde Hammarby, men som tillbringat det senaste året i VP på lån. Som Siriusvän är det bara att lyfta på hatten för Foppa, Dahlberg och Lövet, som alltså under samma vår som de tvingades avstå från 70 % av sina fordringar till Sirius skrev på ett nytt kontrakt för klubben. Lövet, som halvåret tidigare hade gått till kronofogden med sina krav förklarade att ”Den gamla styrelsen var totalt oresonlig och hade inga idéer om hur skulderna skulle betalas. Men nu är det dags att dra ett streck över det som har varit”. Och Foppa menade att: ”Det saknas förutsättningar i VP för att ta nästa steg. I Sirius finns många unga spelare och en plan för att spela in dem i laget. Jag vill vara med och bidra till det föreningsbygget”.

Såhär 10 år senare har många kanske glömt varför VP väcker så ont blod bland oss Siriusvänner. Men de var verkligen en helt genomrutten och ond klubb. VP, med dess ordförande Michael Niklasson i spetsen, hade säkerligen räknat med att Sirius skulle konkursa och försvinna från bandykartan. När så nu inte skedde, utan ett stärkt Sirius istället lyckades locka tillbaka de spelare som tidigare gått till VP, gjorde Niklasson precis allt för att sätta käppar i hjulen, för Sirius, för spelarna och för Uppsalabandyn. I fallet Foppa och Dahlberg så hade VP och Sirius kommit överens om en ersättning när spelarna gick från Sirius till VP ett år tidigare, men denna ersättning skulle VP endast behövt betala om spelarna hade stannat längre än en säsong. När Foppa och Dahlberg nu ville gå tillbaka till Sirius efter att ha spelat gratis för VP i ett helt år krävde Niklasson samma ersättning av Sirius som Sirius hade begärt av VP – men som VP alltså aldrig betalade. ”Detta är inte förhandlingsbart”, deklarerade Nicklasson, och förklarade att han inte skulle tveka att göra Foppa och Dahlberg till ettårsfall, d.v.s. att stänga av dem från allt bandyspel under ett år. Niklasson vevade vilt i media och hade vidare synpunkter på Sirius truppbygge (”Sirius har ju deklarerat att de ska satsa ungt, varför ska de då ta in Forsberg och Dahlberg?”), och på att Hammarby bestämde till vilken klubb de skulle låna ut sina egna spelare (d.v.s. att man i enlighet med Olofssons egen vilja lånade ut honom till Sirius istället för till VP).

Niklasson verkade heller inte drivas av kärlek till VP i sitt agerande, hans högsta mål tycktes istället vara att Uppsalas bästa bandylag inte skulle heta Sirius. Tidigare hade han ju velat konkursa Sirius för att sedan slå ihop VP med de blåsvarta resterna till ett ”Uppsala Bandy”. Nu läckte hans senaste plan ut i media, vilken gick ut på att slå ihop VP med UNIK och anta det nygamla namnet IFK Uppsala – med förhoppningen att uppväcka kamratklubbens lyster från förra sekelskiftet och därigenom kunna konkurrera ut Sirius. ”Den produkten Sirius erbjuder är inget bra alternativ”, förklarade Niklasson något kryptiskt sina lömska planer.

Det var med andra ord upplagt för en episk bandystrid under vintern 2002/03. Sirius mot VP. Svartblått mot orangeblått. Svartbäcken mot Luthagen. En enda sak räknades, och det var att bli bästa uppsalalag i sluttabellen. Om det sedan skulle betyda uppflyttning eller nedflyttning spelade faktiskt ingen som helst roll. Nästan i alla fall.

 

Motståndarna

Serien Sirius skulle spela i fram till början av januari hette Division 1 Norra, och bestod av åtta lag; hälften av dem Upplandslag och den andra hälften från egentliga Norrland. Sirius stod i kraft av sin nyvunna ekonomiska och sportsliga stabilitet som klara seriefavoriter. Som utmanare nämndes VP, tränade av de gamla Siriusbekantingarna Mats Söderman och Sandor Banffy. Men laget hade tappat styrka i och med spelarförlusterna till Sirius, som man inte hade täckt upp på något riktigt övertygande sätt. Istället var det sundsvallslaget Selånger som med ett ungt och lovande lag, innehållande bl.a. blivande Siriusspelarna Henrik Leyonberg, Mattias Wiberg och Mattias Åhlén, rankades som tvåa. Det förväntade mittenskiktet i serien utgjordes av tre lag: Nordupplänningarna Skutskär, som tappat rejält med spelare sedan det allsvenska äventyret 2000/01 och som dessutom hotades av konkurs; Söderfors, från samma region, tränade av gamle siriusiten Ola Parling, samt Norrbottens representanter Nyborg, som fungerade som någon sorts farmarlag till storebror Kalix. Serien kompletterades med två förväntade bottenlag; Härnösand, vana vid bottenstrider i division 1, samt Forsbacka, nykomlingar och farmarlag till SAIK.

 

Försäsongen

Med Hydas tillbaka på tränarposten var det slut på sötebrödsdagarna. Nu väntade stenhårda löprundor i Stadsskogen under sommarmånaderna. Hydas hade helt riktigt observerat att laget så gott som alltid tappade matcherna i andra halvlek och drog slutsatsen att konditionen var usel. Efter sommaren hade tiderna på trekilometersrundan förbättrats med 2-3 minuter för de flesta. Hydas plockade även upp hela åtta juniorer i träning med a-laget, däribland idag mycket välbekanta namn som Patrik ”Putte” Eidenert och Daniel ”Bella” Berlin. Tråkigt var dock att vårt nyförvärv Erra knappt hann ta på sig Siriuströjan innan korsbandet rök, så honom fick vi inte se mycket av under vintern.

Försäsongen inleddes mot tufft motstånd mot allsvenska lag, och Sirius fick det svårt. Först spelade man 0-11 mot Hammarby, därefter väntade fyra raka förluster i Svenssons Cup; 4-10 mot VSK, 1-3 mot Motala, 1-8 mot Boltic och 3-7 mot Vänersborg. Hydas var vid det här laget lite bekymrad över försäsongsupplägget: ”Jag vet inte om det var bra att möta så här tufft motstånd. Nu gäller det att snabbt repa oss mentalt.” Men det var ingen fara på taket, för när Sirius sen ställdes mot division 1-motstånd radade man upp segrar och sprutade in mål: 14-5 mot Sköndal, 11-3 mot Skutskär, 10-3 mot Oxelösund, 7-2 mot Gustavsberg, 15-2 mot Uppsala BoIS, och 4-2 mot det förväntade topplaget HIK/AIK (en hybrid av Helenelund och AIK). I det traditionella genrepet mot Katrineholm hamnade man i 0-4-underläge, men vände och vann med 8-6.

Under försäsongen eskalerade konflikten kring Foppas, Dahlbergs och Lövets övergångar till den grad att det med UNT’s ord rådde inbördeskrig i bandyuppsala. Hydas spelade konsekvent trion i träningsmatcherna, men när premiären stod för dörren i mitten av november var övergången ännu inte klar. VP vägrade helt frankt att skriva under övergångshandlingarna, och ärendet låg nu hos Upplands bandyförbund för avgörande. Utgången var egentligen given, för bandyn hade under hösten fått sin egen Bosmandom – Buskqvistdomen. Med bröderna Buskqvists övergång från Örebro till Motala som prejudikat skulle övergångar för kontraktslösa spelare ske utan övergångssumma. Frågan var bara hur mycket VP kunde förhala processen.

 

Division 1 Norra

Lör 16 nov: Sirius-Selånger 5-4 (1-2), Studenternas

0-1 (18) Tobias Sjödin, 0-2 (29) Daniel Edström, 1-2 (30) Johan Olofsson, 1-3 (47) Jonas Lindqvist, 2-3 (55) Peter Stock, 3-3 (58) Urban Förare, 3-4 (63) Johan Koch, 4-4 (66) Förare, 5-4 (84) Per Jonsson. Publik: 324.

Med Foppa, Dahlberg och Lövet fortfarande inte tillgängliga för spel fick Hydas stuva om ganska rejält i laget, och ungtupparna Eidenert och Bella fick 15 år gamla direkt pröva på spel i skarpt läge. Och Sirius fick det tufft och låg i underläge större delen av matchen. Olofsson gjorde säsongens första mål, men då hade Selånger redan gjort två, så paussiffrorna blev 1-2. Det blev även 1-3, och Sirius såg ut att vara på väg mot en mardrömsstart på säsongen – VP hade dessutom redan hunnit med att vinna över Selånger borta – när en norrbottning av det rätta virket klev fram: Peter Stock krutade in 2-3 på hörna och spelade sedan fram Förare till kvitteringen i 57:e minuten. I 60:e minuten kom en repris, men då prickade Förare istället stolpen, och mitt i Siriuspressen dribblade Johan Koch sig igenom och satte 3-4. Men Sirius segade sig tillbaka igen; i 65:e kom Olofsson och Förare fria, och den förre spelade fram den senare till 4-4. Det var ingen klang-och-jubel-premiär precis, men när slutsignalen gick så stod i alla fall rätt lag som segrare, eftersom Sirius i 84:e minuten för första gången tog ledningen i matchen genom Puckens 5-4-mål – och 5-4 blev också slutsiffrorna.

 

Tis 26 nov: Skutskär-Sirius 1-8 (0-3), Skutskärs IP

0-1 (25) Peter Stock, 0-2 (27) Per Jonsson, 0-3 (36) Urban Förare, 0-4 (51) Stock, 0-5 (59) Jonsson, 1-5 (62) Anders Wam, 1-6 (71) Tobias Meland, 1-7 (72) Jonsson, 1-8 (75) Förare. Domare: Göran Thunman, Älvkarleby. Publik: 327.

I en redan svårt haltande tabell hade VP hunnit vinna tre matcher innan Sirius ens spelat sin andra match. Tabellen var därför rätt stressande att titta på, men det fanns goda nyheter också: Under veckan som gått hade den karantäniserade trion Foppa-Dahlberg-Lövet äntligen befriats från sin limbotillvaro, då Upplands bandyförbund avgjort ärendet i Sirius favör. Och i Skutskär blev det sedan en helt annan fart och fläkt än i premiären. Både försvarslinjen med Josse-Hjelmstedt-Persson, och anfallsspelet fungerade klanderfritt, och det var högt tempo från start även om det dröjde 25 minuter innan första målet föll; Stock rann igenom, rundade målvakten och lade in bollen. Fem minuter senare gick reprisen, men nu var det Pucken som rann igenom, rundade målvakten och lade in bollen. Sedan rann det bara på; Förare satte trean, Stock slog in 0-4 på frislag och Pucken gjorde 0-5 i 57:e. ”Sedan blev det lite Hawaiibandy”, tyckte Hydas, med följden att Skutskär reducerade till 1-5. Men Sirius visade disciplin och stängde till igen, och spottade dessutom in tre mål till: Pucken, Meland och Förare var målskyttarna.

 

Lör 30 nov: Nyborg-Sirius 4-8 (1-4), Nyborgsvallen

1-0 (14) Fredrik Wickström, 1-1 (25) Per Jonsson, 1-2 (29) Mattias Forsberg, 1-3 (31) Peter Stock, 1-4 (39) Urban Förare, 1-5 (57) Magnus Lövdahl, 2-5 (58) Daniel Bergström, 2-6 (67) Håkan Kyller, 3-6 (71) Bergström, 3-7 (83) Johan Olofsson, 3-8 (85) Olofsson, 4-8 (90) Marko Korkala. Publik: 150.

Även i division 1 fick Sirius åka upp till Kalix, men istället för att svänga vänster över bron vid Rolfs Såg så fortsatte man rakt fram, till naturisplanen Nyborgsvallen vid Kalixälvens västra strand. Och i Nyborg rådde midvinter trots att det fortfarande stod november i kalendern; -15 °C, nordanvind och ett lätt snöfall var väderleken som rådde. Sirius gjorde en gedigen insats under dessa svåra förhållanden, och det enda smolket var de fyra försvarsmissarna som resulterade i lika många baklängesmål – på det första av dessa tog hemmalaget ledningen i 14:e minuten. Men efter mål av Pucken, Foppa, Stock och Förare hade Sirius en stabil ledning i halvtid. I andra rann det på, vi fick två premiärmålskyttar för säsongen då Lövet satte femman och Kyller sexan, och Olofsson avslutade jobbet med att göra sjuan och åttan sista tio. Hörnskyttet blev matchvinnaren – hälften av de åtta målen kom på hörna.

 

Ons 4 dec: Sirius-Forsbacka 10-3 (5-2), Studenternas

1-0 (8) Johan Olofsson, 1-1 (10) Mats Sjödin, 1-2 (19) Jens Lööf, 2-2 (23) Håkan Kyller, 3-2 (38) Magnus Andersson, 4-2 (41) Magnus Löfdahl, 5-2 (43) Peter Stock, 6-2 (66) Urban Förare, 7-2 (67) Lövdahl, 8-2 (75) Förare, 9-2 (85) Olofsson, 10-2 (87) Förare, 10-3 (88) Magnus Edlund. Publik: 232.

Det mest spännande med den här matchen var om den överhuvudtaget skulle bli av. Två dagar innan den skulle gå av stapeln fanns det nämligen ingen godkänd belysning på Studenternas, och lamporna var slut på lagret. Nåväl, från någonstans dök lamporna ändå upp på tisdagen, och på onsdagskvällen flödade det gula ljuset ut över isrektangeln. Matchen blev mindre spännande. Trots att första halvleken med Hydas ord var ”…en riktig katastrof. Försvaret var nonchalant, anfallarna åkte bara runt och jagade. Och hörnorna var slarviga”, så ledde Sirius ändå med 5-2 i paus. Efter Olofssons ledningsmål hade Forsbacka tagit ledningen med 1-2, men mål av Kyller (straff), Seglarn, Lövet och Stock vände på biffen. I andra halvleken såg det något bättre ut, och trots en viss fortsatt nonchalans i anfallslägena dubblerade Sirius sin målskörd, Lövet gjorde ett, Olofsson ett och Förare tre av dessa.

 

Lör 7 dec: Söderfors-Sirius 5-12 (3-6), Bruksvallen

1-0 (2) Jens Sundbom, 1-1 (4) Mattias Forsberg, 2-1 (26) Christer Johansson, 2-2 (27) Magnus Andersson, 2-3 (28) Per Jonsson, 3-3 (31) Sundbom, 3-4 (33) Jonsson, 3-5 (37) Jonsson, 3-6 (41) Andersson, 4-6 (60) Johansson, 4-7 (63) Andersson, 4-8 (70) Urban Förare, 4-9 (73) Förare, 4-10 (75) Magnus Lövdahl, 4-11 (81) Jonsson, 5-11 (87) Tony Cronwall, 5-12 (89) Förare. Publik: 150.

Jag kommer alltid, så länge jag lever, att föredra en match på Bruksvallen med bengaler och glögg framför ett event i Lidköping Arena med coverband och blaskig öl. Nuförtiden får man ju hålla till godo med det senare, men nåväl, man får leva på minnena; och detta Upplandsderby i Söderfors är en match man minns med genuin glädje. Ett taggat Västra bjöd alltså till och med på bengalshow – pyroteknik var inte särskilt hårt reglerat på den här nivån – och Sirius bjöd tillbaka med stundtals bländande bandy. Det var dock jämnt till en början; Söderfors tog ledningen i 2:a minuten innan Foppa kvitterade i 4:e. Söderfors återtog sedan ledningen i 26:e då Sirius hade två man på botbänken, och detta blev inledningen på en målexplosion; minuten efter seglade ett skott från Seglarn in i mål till 2-2, och Pucken gav Sirius ledningen i 28:e. Söderfors kvitterade snabbt igen, men ytterligare två snabba mål från Pucken och ännu ett från Seglarn förde Sirius upp i en stabil halvtidsledning. Hemmalaget skapade sedan en antydan till nerv i matchen med 4-6 i 60:e minuten, men detta var trots allt division 1, där Sirius vann med tvåsiffrigt istället för att förlora med tvåsiffrigt. Alltså spurtade Sirius med hela sex mål den sista halvtimmen; Seglarn gjorde 4-7 i 63:e, sedan gick Sirius upp till 4-11 genom dubbla mål av Förare, ett av Lövet och ett av Pucken. Ett tröstmål av Söderfors och ytterligare ett Föraremål satte punkt för den målrika tillställningen. Sirius gick som tåget, enda smolket var att VP gjorde likadant – det var två lag utan poängförlust som skulle drabba samman i det känsloladdade derbyt i nästa omgång.

 

Ons 11 dec: Sirius-VP 4-4 (2-3), Studenternas

0-1 (14) Acke Wennås, 0-2 (19) Erik Wikholm, 1-2 (21) Tobias Dahlberg, 2-2 (31) Peter Stock, 2-3 (41) Wennås, 2-4 (59) Per Andemo, 3-4 (81) Stock, 4-4 (85) Urban Förare. Publik: 883.

Matchklockan har passerat 60 minuter. VP leder det prestigeladdade derbyt med 2-4, samtliga blåsvarta på läktaren knyter sig i ångest och kramp. När Erik Wikholm blir frispelad med hela planhalvan att åka på har VP ett gyllene läge att punktera matchen. Då händer det; Wikholm faller! Men han är så ensam att han hinner kravla sig upp och skjuta fart mot målet igen. Då faller Wikholm igen! Det visar sig att orsaken till Wikholms usla skridskoåkning är att skenan gått sönder, i precis rätt ögonblick för att förhindra honom att tillfoga Sirius ett förödande nederlag.

Detta nerviga derby blev en nästan exakt motsvarighet till fotbollsderbyt 2000, då Sirius hämtade in ett 0-2-underläge mot de orangeblå och kvitterade på övertid. Det föregicks av samma ekonomiska oro och sportsliga förnedring i Siriuslägret, och av samma kaxiga utspel från VP-håll, och det förelåg samma hot att Sirius skulle petas från sin position som stadens slag. Och det blev samma obehagliga matchutveckling, med ett frimodigt VP som spelade ut mot ett krampaktigt och lamslaget Sirius.  Sportsligt betydde matchen i stort sett ingenting; det fanns inte ens några bonuspoäng i fortsättningsserien att spela om. Prestigemässigt däremot betydde matchen allt. Nicklasson hade fortsatt sitt korståg mot Sirius och hade inte gett upp att sabotera Foppas och Dahlbergs övergångar. Nu hade han överklagat i tre olika instanser; till Svenska Bandyförbundet, till Riksidrottsstyrelsen och till Riksidrottsnämnden, i syfte att stoppa övergångarna och göra spelarna till ettårsfall. ”Det måste finnas moral i idrotten”, dundrade Nicklasson, och hävdade att han fått muntligt löfte att spelarna skulle stanna i VP. ”Nicklasson verkar vara ute på någon vendetta, jag tycker han är tragisk”, replikerade Foppa, och fortsatte: ”Jag har inte gett något skriftligt, muntligt eller telepatiskt löfte till VP.”

Det var ett blekt Sirius som klev ut på Studenternas, VP ville mer och hade ledningen med 0-2 efter 20 minuter; Acke Wennås slog in ettan på ett frislag, och Wikholm rakade in tvåan på en målvaktsretur. Dahlberg slog in en läglig reducering på hörna två minuter senare, och efter halvtimmen ordnade Förare en straff som Stock slog in. Men efter försvarsdräll i Sirius kunde Wennås ta ledningen tillbaka till VP, och när Per Andemo slog in 2-4 på hörna i 58:e så blev läget riktigt besvärligt. VP hade vid sidan om Wikholms ovan nämnda skridskofadäs flera lägen att avgöra matchen, och när klockan tickade upp över 80-strecket med Sirius fortfarande i tvåmålsunderläge kom en obehagligt välbekant känsla smygande; en nästan förlamande maktlöshet över att se hur allt en tror på håller på att gå förlorat. Då – och det var varken för första eller sista gången – klev säsongens räddande ängel Peter Stock in i handlingen: i 81:a kom 3-4 från Stocks klubba på hörna, och i 85:e skrinnade samme Stock genom hela den orangeblå fiendeskaran och spelade fram Förare, som bara hade att lägga in bollen i tom kasse. Eufori – och ännu bättre hade det kunnat bli om inte Sirius hade drällt bort en sista hörna på stoppitch tajm. Men den första ronden slutade oavgjort.

 

Lör 14 dec: Härnösand-Sirius 4-8 (0-4), Högslättens IP

0-1 (4) Magnus Lövdahl, 0-2 (15) Tobias Dahlberg, 0-3 (26) Lövdahl, 0-4 (42) Lövdahl, 0-5 (55) Lövdahl, 1-5 (66) Robert Erdemark, 2-5 (72) Tomas Bergfors, 2-6 (79) Lövdahl, 3-6 (74) Jacob Lindén, 3-7 (80) Urban Förare, 4-7 (83) Erdemark, 4-8 (84) Dahlberg. Domare: Lars Engström, Bollnäs. Publik: 110.

Denna match minns jag bäst för att jag inte åkte på den. Jag hade planerat en Härnösandsresa, men blev övertalad följa med till någon fest i Nåntunatrakten istället. Jag ångrar beslutet bittert än idag – det var säkert en rolig fest, men chansen att se bandy i Härnösand har ännu inte återkommit. Hursomhelst, ett Sirius härjat av både vinterkräksjuka och halsfluss stod för en efter förutsättningarna stabil insats. Meland, Stock, Hjelmstedt och Kyller låg nedbäddade, och ett flertal andra var krassliga. Hydas valde också att ytterligare föryngra en ung uppställning genom att låta 18-årige Tobias Bodén vakta målet. Och vår nätt och jämnt myndige målvakt höll faktiskt nollan i den första halvleken, som Sirius vann med 0-4. I den andra halvan blev spelet jämnare och lagen gjorde fyra mål kvar. Stor matchvinnare i blåsvart var Lövet med fem mål, Dahlberg gjorde två stycken och Förare det sista.

 

Lör 21 dec: Sirius-Härnösand 10-4 (7-2), Studenternas

1-0 (6) Tobias Meland, 2-0 (8) Peter Stock, 3-0 (21) Magnus Lövdahl, 4-0 (23) Håkan Kyller, 5-0 (25) Stock, 5-1 (29) Martin Linnér, 5-2 (32) Thomas Gustafsson, 6-2 (32) Urban Förare, 7-2 (44) Mattias Forsberg, 8-2 (49) Stock, 9-2 (52) Meland, 9-3 (72) Björn Lövgren, 10-3 (86) Lövdahl, 10-4 (90) Gustafsson. Publik: 142.

Det var ingen tacksam tillvaro i division 1. Man kunde vinna komfortabelt och göra ett tvåsiffrigt antal mål, och ändå klagade alla. ”Det håller inte”, utropade UNT, och Hydas tyckte att den andra halvleken var det sämsta han sett under säsongen. De första 25 minuterna var bra, och Sirius höll en stadig takt på ett mål var femte minut: Meland, Stock, Lövet, Kyller och återigen Stock var målskyttarna. Resten av matchen blev dock en jättegäspning som Sirius åkte sig igenom på en skridsko. Å andra sidan var det inte så många som behövde gäspa; det var endast 142 åskådare på Studan. Fem mål till blev det ändå, genom Förare, Foppa, Stock, Lövet och Meland. Det märkliga spelschemat var möjligen en förklaring till Sirius trötta insats – redan dagen efter väntade en ny match.

 

Sön 22 dec: Sirius-Söderfors 6-2 (3-0), Studenternas

1-0 (15) Peter Stock, 2-0 (26) Mattias Forsberg, 3-0 (32) Magnus Andersson, 4-0 (47) Johan Olofsson, 4-1 (53) Christer Johansson, 4-2 (79) Jens Sundbom, 5-2 (81) Olofsson, 6-2 (85) Olofsson. Publik: 139.

Ett slappt Sirius med klappar och julgröt i tankarna, mot ett disciplinerat och hårt jobbande Söderfors – det kan bara bli en riktigt tråkig tillställning av de ingredienserna. Allt saknades i den första halvleken; ingen skridskoåkning, inga målchanser – men 3-0 stod det ändå i halvtid tack vare tre hörnmål av Stock, Foppa och Seglarn. När Olofsson rakade in en hörnretur i början av andra stod det 4-0, därefter reducerade Söderfors mycket välförtjänt två gånger om. Sirius gick dock segrande ur det här med minsta möjliga ansträngning; 5-2 kom i 81:a och var snyggt: Pucken slog in ett hårt inspel som Olofsson förpassade in i mål på helvolley. Och Olofsson gjorde även 6-2 i 85:e – inte helt rättvist. 139 åskådare hade hittat till Studan – det var förmodligen exakt samma personer som varit där under gårdagen, minus tre som tröttnat. De två poängen var i säcken, men Sirius var definitivt tvungna att hitta upp till en högre nivå inför det stundande annandagsderbyt.

 

Tor 26 dec: VP-Sirius 4-4 (3-2), Studenternas

1-0 (9) Erik Wikholm, 2-0 (11) Acke Wennås, 3-0 (31) Magnus Larsson, 3-1 (34) Per Jonsson, 3-2 (38) Mattias Forsberg, 3-3 (58) Peter Stock, 3-4 (55) Urban Förare, 4-4 (62) Thomas Engström. Publik: 1564.

Kycklingrallyt bara fortsatte, och de två bittra rivalerna låg sida vid sida i tabelltoppen och vägrade att släppa några poäng annat än till varandra. Annandagsderbyt spelades inför en riktigt hygglig publiksiffra på drygt 1500 åskådare, varav – kors i taket – en klar majoritet med Siriussympatier; till skillnad från i fotbollen hade Sirius trots vanskötseln lyckats behålla sin position som stadens lag. En liten skara på tio man under benämningen ”Glöden Fans” gav dock sitt ljudliga stöd till VP – eller oljudliga stöd är kanske en bättre benämning då tiomannaskaran inkluderade klacksveriges värsta trumslagare, med taktiken att försöka dränka Västra Sidans alla sånger i totalt taktlösa trumkaskader.

Sirius fortsatte trots prestigematch och storpublik på det inslagna spåret att spela hafsigt, nonchalant och oinspirerat. I första halvlek bjöd man på en kavalkad av felriktade uppspel, usla bollmottagningar och bjudhörnor. VP lade däremot inte fingrarna emellan, man spelade tätt och tufft och producerade dessutom framåt. Erik Wikholm fick tre chanser under de första tio minuterna, den tredje satt till 1-0. I 11:e missade Kyller en lyra, och Acke Wennås kunde sätta 2-0 på sina forna lagkamrater. Och när Magnus Larsson satte 3-0 på en hörna i 31:a och Glöden Fans höjde sina termosar började det se katastrofalt mörkt ut. Men målet väckte Sirius, som genom Pucken och Foppa reducerade två gånger innan paus. I andra halvleken reste sig Sirius ordentligt och tog över matchen. Stock kvitterade på hörna, och när Foppa vackert spelade fram Förare till 3-4 såg saken ut att vara biff. Men ytterligare en försvarsmiss gav Thomas Engström fri väg fram till 4-4 i 65:e minuten, och trots en stadig blåsvart press de återstående 25 minuterna blev det inga fler mål. Dessutom signalerade den assisterande domaren för en VP-straff i 87:e, men den kloke huvuddomaren med namnet Roland Stude friade och dömde istället hörna. Så precis som senast slutade bataljen 4-4, och inget tycktes kunna skilja de båda fienderna åt i dödsrejset om bandytronen i Uppsala.

 

Sön 29 dec: Forsbacka-Sirius 4-11 (2-2, 0-2, 2-7), Mariehovs IP

0-1 (10) Jonas Johansson, 1-1 (13) Mikael Lindberg, 2-1 (16) Lindberg, 2-2 (20) Johan Olofsson, 2-3 (35) Olofsson, 2-4 (37) Per Jonsson, 2-5 (50) Peter Stock, 3-5 (54) Magnus Edlund, 3-6 (60) Magnus Lövdahl, 3-7 (67) Stock, 3-8 (69) Mattias Forsberg, 4-8 (72) Thomas Larsson, 4-9 (75) Olofsson, 4-10 (84) Jonsson, 4-11 (90) Olofsson.

Jag har aldrig någonsin sett en Siriusmatch som varit så långt ifrån elitmässig som denna. Minnesbilderna från Forsbacka är både talrika och starka; det ymniga snöfallet, den otroligt pittoreska naturisbanan Mariehov, den hårt arbetande vaktmästaren, den gamla traktorn med snöplogen, den gamle Josse med snöskyffeln, och det otroligt udda matchupplägget med 30 + 15 + 45 minuter. Charmigt så man smälter – det tyckte dock inte Hydas som efteråt morrade att ”det kan inte ens kallas för parodi”.

Snö, och mycket av den, var som sagt väderläget då en trio bestående av mig själv, Farbror och Ågren bilade upp till lilla Forsbacka strax utanför Sandviken. Efter ett tidigt 0-1-mål av Olofsson kunde hemmalaget vända och ta ledningen igen genom dubbla mål av SAIK-veteranen Mikael ”Limpan” Lindberg. Olofsson kunde dock kvittera innan det var dags för den första periodvilan där det visade sig att Mariehovs ismaskin hade gått sönder. Lösningen blev att skicka ut en antik traktor med snöplog på planen för att skyffla bort det allra värsta. Även Josse visade handlingskraft och greppade på eget bevåg tag i en skyffel och skottade upp en prydlig korridor på kanten att åka i. Den andra perioden blåstes igång, och Sirius hann ta ledningen med 2-4 efter mål av Olofsson och Pucken, innan matchen efter en kvart plötsligt blåstes av igen. Det visade sig att ismaskinen hade gått igång igen, så nu kunde isen prepareras ordentligt, och eftersom snön nu hade avtagit så spelades sedan de sista 45 minuterna i ett svep. Den sista perioden (eller vad det nu ska kallas) inleddes med att Stock missade en straff, men själv rakade in returen till 2-5. Efter en reducering av Forsbacka rann det sedan på för blåsvart, som gjorde sex mål den sista halvtimmen: Lövet, Stock, Foppa, Olofsson och Pucken, innan Olofsson rundade av med sitt femte mål för dagen när han på tilläggstid satte sista baljan till 4-11.

 

Lör 4 jan: Sirius-Nyborg 14-3 (8-2), Studenternas

Mål Sirius: Per Jonsson 4, Urban Förare 4, Johan Olofsson 3, Tobias Meland, Peter Stock, Magnus Lövdahl. Mål Nyborg: Daniel Bergström, Fredrik Wikström, Tommy Andersson.

Äntligen! Så spelade Sirius ut i 90 hela minuter och fick en rejäl belöning i målprotokollet. Och äntligen! Så darrade VP på manschetten, och tack vare en sen kvittering i Skutskär tappade Luthagengänget sina första poäng i serien vid sidan om Uppsaladerbyna. Till och med den svårflörtade Hydas myste efter matchen, som dock inte blev mycket till match. Den första halvtimmen tryckte Sirius gasen i botten och satte sju mål bakom den stackars Nyborgsmålvakten. Sedan bet norrbottningarna tillbaka lite, och gick upp till 8-3 en bit in på andra. Men så körde Sirius ifrån igen, med sex raka mål på slutet. En god övning i konsten att göra mål alltså – roligast hade Pucken och Förare som satte fyra stycken var.

 

Mån 6 jan: Sirius-Skutskär 8-2 (5-1), Studenternas

0-1 (7) Alexander Zinkevitch, 1-1 (11) Mattias Forsberg, 2-1 (20) Forsberg, 3-1 (30) Per Jonsson, 4-1 (37) Magnus Lövdahl, 5-1 (40) Magnus Andersson, 5-2 (54) Mattias Theuer, 6-2 (55) Lövdahl, 7-2 (75) Andersson, 8-2 (88) Jonsson. Publik: 89.

I näst sista omgången avgjordes kycklingrallyt, och det var VP som väjde genom att förlora mot Söderfors. Därmed kunde Sirius spela hem seriesegern i och med sin komfortabla seger mot Skutskär. I 15 smällkalla minusgrader och inför ynka 89 åskådare gjorde Skutskär matchens första och snyggaste mål när Zinkevitch och Jocke Pihl väggade sig fram till 0-1. Men resten av matchen gick enligt planerna; Foppa sköt in två hörnor, Olofsson lyfte upp 3-1 i nättaket, Lövet sköt in fyran, och Seglarn pangade in 5-1 på ännu en hörna. Den andra halvleken blev en avslagen historia, Lövet gjorde ett stiligt backhand-mål, och Seglarn och Pucken avlutade med varsitt mål på sluttampen.

 

Lör 11 jan: Selånger-Sirius 5-6 (2-3), Gärdehov

1-0 (5) Mattias Wiberg, 2-0 (12) Henrik Leyonberg, 2-1 (30) Magnus Lövdahl, 2-2 (39) Lövdahl, 2-3 (41) Per Jonsson, 3-3 (50) Tobias Sjödin, 4-3 (56) Mattias Åhlén, 4-4 (70) Lövdahl, 4-5 (71) Lövdahl, 5-5 (79) Leyonberg, 5-6 (82) Mattias Forsberg. Domare: Lars Engström, Bollnäs. Publik: 153.

Sirius underströk sin serieseger genom att vinna även i den svåra serieepilogen, på bortaplan mot toppkonkurrenten Selånger. I en grinig match med mängder av utvisningar svängde det fram och tillbaka flera gånger om. Efter en usel start av Sirius ledde Selånger med 2-0 efter bara 10 minuter, men med dubbla mål av Lövet och ett av Pucken vände Sirius till 2-3 innan halvtid. Selånger vände igen; under en Siriusutvisning gjorde man två snabba till 4-3. Sirius vände igen; ett spel- och ett hörnmål av Lövet gav 4-5. Selånger kvitterade igen; och Sirius gjorde till slut segermålet i 84:e; 5-6 genom Foppa. Och därigenom hade Sirius spelat sig igenom hela grundserien utan att tappa poäng – annat i de två viktigaste matcherna. Noterbart är att nästan alla Selångersmål skapades av blivande Siriusspelare: Den blivande blåsvarte Leyonberg gjorde två mål, den blivande blåsvarte Wiberg gjorde ett mål och en assist, och detsamma gjorde den blivande blåsvarte Åhlén.

Sirius	14	12	2	0	114-48	26
IF VP Uppsala	14	10	3	1	82-37	23
Selånger	14	10	0	4	94-40	20
Skutskär	14	5	2	7	50-66	12
Söderfors	14	5	2	7	73-91	12
Nyborg	14	3	3	8	49-77	9
Härnösand	14	2	1	11	59-104	5
Forsbacka	14	2	1	11	62-120	5

 

Efter grundserien och inför playoff

Sirius behövde inte förta sig i grundserien, och att spelet hackade betänkligt under större delen av december spelade sällan någon roll. Det var ändå bara våra ovänner i orangeblått, och i viss mån också Selånger, som hade någonting att sätta emot. Slående var framförallt vilken imponerande bredd vi hade i målproduktionen, med fem olika spelare som alla gjort 15-20 mål var: Förare, Lövet, Olofsson, Pucken och Stock.

Efter 14 matchers trälig transportsträcka väntade nu 7 matchers liv-och-död-bandy; playoffserien bestod av åtta lag, de fyra bästa lagen från de norra och östra division 1-serierna. Lagen möttes i en enkelserie där vinnaren gick till Allsvenskan, och tvåan och trean fick kvala, och alla lagen började från noll – några bonuspoäng delades inte ut här. Sirius officiella målsättning var kvalplatsen, sämst trea alltså, men inofficiellt var det återigen en enda sak som räknades – att komma före VP till varje pris.

De skenbart enkla premisserna grumlades dock något av att det från den östra serien anslöt ett lag som nästan överträffade VP i vidrighet. Det rörde sig om ett genomlöjligt konglomerat med benämningen HIK/AIK, som hade uppstått då fina gamla Helenelund förlovat sig med AIK; under en övergångsperiod på ett år skulle man nu spela under denna hopplösa bokstavskombination, för att under säsongen 2003/04 helt övergå till AIK’s färger och namn. För att spä på eländet hade HIK/AIK dessutom ingått ett samarbetsavtal med Vetlanda om att låta en handfull spelare dubbla i de båda lagen. Ett nytt påfund var nämligen att ett allsvenskt lag kunde ingå avtal med ett lag i en lägre division, där upp till fem namngivna spelare kunde tillåtas representera båda lagen under en säsong. Tanken var att detta skulle användas för att ge juniorer mera speltid, men HIK/AIK/VBK använde denna möjlighet till att låta Alexander Driagin (30), Fille Cederbaum (33), Sergej In-Fa-Lin (37) och Björn ”Butta” Johansson (42) pendla mellan Vetlanda och Sollentuna.

HIK/AIK satsade hårt på att gå upp under detta år, och bandyförbundet vädrade naturligtvis den mediala potentialen i att få stockholmsderbyn mellan AIK och Bajen under nästa säsong. Därigenom gynnade man HIK/AIK på ett ganska så oblygt sätt genom olika sorters fix och trix. Policyn i upplägget för playoffserien hade sedan dess första upplaga 1998 varit densamma; de två seriesegrarna från grundserierna skulle mötas i playoffseriens sista omgång, och det lag med flest inspelade poäng skulle få hemmaplan. Det här året tilldelades dock HIK/AIK hemmaplansfördelen, trots att Sirius spelat in flest poäng i grundserien, och denna förändring bevärdigades inte någon som helst förklaring från förbundets tävlingskommitté.

Tre ytterligare lag anslöt såklart från division 1 östra, dock inga som förväntades vara med och slåss om allsvenska platser; Gustavsberg, med rykte som målsnåla och svårspelade, klassiska Västanfors, med Andreas Westman som spelande tränare, samt Katrineholms talangfabrik Värmbol, med en ung Niklas ”Hellboy” Hellqvist i laget.

 

Playoff Norra

Lör 18 jan: Sirius-Gustavsberg 12-0 (5-0), Studenternas

1-0 (6) Per Jonsson, 2-0 (20) Peter Stock, 3-0 (29) Urban Förare, 4-0 (34) Johan Olofsson, 5-0 (39) Förare, 6-0 (47) Stock, 7-0 (52) Förare, 8-0 (64) Olofsson, 9-0 (72) Magnus Lövdahl, 10-0 (79) Jonsson, 11-0 (84) Förare, 12-0 (89) Olofsson. Domare: Per-Roland, Stude, Stockholm. Publik: 252.

I 48:e minuten hade Gustavsberg ett rykande frislag i Linkens ribba. Men det var också allt. Sirius tog säsongens dittills största seger i playoff-premiären mot det näst bästa laget från östra serien – och playoffserien som skulle vara tuff! ”Jag förstår inte varför de kom hit överhuvudtaget”, tyckte Hydas om gästerna, ”de ville ju inte spela bandy.” Fem minuter tog det innan nollan var spräckt, då kom Pucken fri, rundade målvakten och lättade in bollen. Tvåan kom efter 20 minuter och var en styrkedemonstration av Stock, som med två försvarare hängande i hasorna slet sig loss och sköt ett hårt skott i mål. Sedan räddade gästernas målvakt en straff från Stocks klubba, men när de röda försökte kontra så stal Foppa bollen och spelade fram Förare till 3-0. Och i den stilen fortsatte det. Efter sammanlagt fyra Förare-mål, tre Olofsson-mål, två Stock-mål, två Pucken-mål och ett Lövet-mål hade Sirius dussinet fullt. Och det blev sannerligen en smakstart på playoffserien.

 

Lör 25 jan: VP-Sirius 2-8 (1-3), Studenternas

0-1 (15) Per Jonsson, 0-2 (18) Jonsson, 0-3 (20) Urban Förare, 1-3 (36) Mattias Tapper, 1-4 (49) Tobias Meland, 1-5 (58) Peter Stock, 1-6 (62) Förare, 1-7 (65) Jonsson, 1-8 (67) Magnus Lövdahl, 2-8 (82) Acke Wennås. Publik: 764.

Efter två oavgjorda ronder sänkte Sirius en groggy och slutkörd motståndare på knockout i den tredje. Hydas analys löd: ”Vi hade läst in oss bättre på VP. Med mer variation i spelet visste VP inte hur de skulle försvara sig”. Men VP gjorde också ett bra jobb med att sänka sig själva, eller som Mats Söderman sa: ”Vi stod och sov. När vår målvakt kastade ut slutade det med friläge för Sirius”. Jo, många frilägen blev det: i 15:e kom Pucken fri och satte 0-1. I 18:e kom Pucken fri och satte 0-2. I 20:e kom Pucken och Förare fria och satte 0-3. Efter en hörnreducering av Tapper så kom sedan Meland fri i början av andra och satte 1-4. Stock satte sedan 1-5 på straff innan det var dags för nästa friläge; Förare till 1-6. Efter 1-7 av Pucken och 1-8 på hörna av Lövet satte VP till slut ett tröstmål; Acke Wennås på straff. Men tala om drömstart på serien – efter att ha mött de, vid sidan om HIK/AIK, två på pappret svåraste motståndarna hade Sirius en målskillnad på 20-2. Det såg ut som det kunde bli svårt att låta bli att gå upp redan i år, även om det kanske var någonting man egentligen helst ville undvika.

 

Ons 29 jan: Sirius-Värmbol 6-8 (3-4), Studenternas

0-1 (3) Pär Karlsson, 1-1 (12) Peter Stock, 1-2 (17) Joakim Hellqvist, 1-3 (19) Peter Melin, 2-3 (20) Urban Förare, 2-4 (40) Karlsson, 3-4 (41) Förare, 3-5 (57) Marcus Skoog, 3-6 (60) Hellqvist, 4-6 (68) Per Jonsson, 4-7 (69) Andreas Staf, 5-7 (76) Mattias Forsberg, 5-8 (84) Melin, 6-8 (90) Stock. Publik: 178.

Det var förvirrande. Här hade man ägnat hela vintern åt att avsky VP av hela sitt hjärta. Och så helt plötsligt så stod man där och hejade på dem. Det var nämligen så att bandyförbundets oblyga curlande av HIK/AIK bara fortsatte. I den här omgången flyttades matchen mellan de båda bokstavskombinationerna fram en dag, från onsdagen till tisdagen, med motiveringen att HIK/AIK-spelarna ”önskade se matchen mellan Hammarby och Villa på onsdagen”. Att det verkliga skälet var att matchflytten gjorde Vetlandagubbarna tillgängliga för HIK/AIK var skrattretande uppenbart. När VP sedan genom en ganska heroisk insats lyckades besegra protognagarna med 5-4 så jublades det unisont i de blåsvarta leden i en åtminstone tillfällig förbrödring uppsalalagen emellan.

Sirius egna insats i samma omgång var inte lika heroisk. Värmbol, talanglaget från Katrineholm med två raka förluster, borde ha varit en munsbit för blåsvart; istället förlorade man fullt rättvist mot en motståndare som stundtals hade lekstuga i Sirius försvarszon. Sirius låg hela tiden skäret efter, och efter bara tre minuter stod det 0-1 efter en snygg genomskärare till Pär Karlsson. Sirius kvitterade programenligt genom Stock, men snart stod det 1-3 på tavlan efter mål av Hellboys förmodade brorsa Jocke Hellqvist. Och så fortsatte det; Förare reducerade, men Värmbol gjorde raskt 2-4. Förare reducerade igen, men Värmbol gjorde både 3-5 och 3-6. Pucken reducerade, men sedan passade Sirius till en ensam värmbolare som satte 4-7. Foppa reducerade, men Värmbol gjorde 5-8. Och Stock reducerade, men då stod klockan redan på 90 minuter och allt var försent. ”Det var elva hösäckar på plan”, morrade Hydas, och det var sannerligen en usel insats av Sirius. Samtidigt gick det att ta förlusten med jämnmod. Vi låg ändå där vi skulle i tabellen – före VP – och då går det att förlåta någon enstaka plump i protokollet.

 

Lör 1 feb: Västanfors-Sirius 3-7 (3-3), Västanfors IP

1-0 (12) Göran Boström, 2-0 (27) Stefan Dovås, 3-0 (34) Anders Lokar, 3-1 (36) Mattias Forsberg, 3-2 (41) Urban Förare, 3-3 (42) Johan Olofsson, 3-4 (78) Förare, 3-5 (82) Magnus Lövdahl, 3-6 (85) Lövdahl, 3-7 (89) Förare. Publik: 848.

Så var det dags för seriefinal, och mot en oväntad motståndare. Inför serien hade ingen pratat om Västanfors, men Fagerstalaget hade inlett med tre raka segrar och ledde nu tabellen. Den spelande tränaren Andreas Westman höll fortfarande för spel på hög nivå, och med sig hade han bl.a. ett par mycket kompententa veteraner i Stefan Dovås och Göran Boström. Och det var denna gubbtrio som anförde Västanfors anstormning under matchens första halvtimme; i 10:e hakade Kyller upp Dovås, och Boström förvaltade straffen till 1-0, i 26:e kom tvåan då Westman slog en smörpassning till Dovås, och 3-0 kom i 33:e då Linken fumlade in ett frislag från Anders Lokar. Inte mycket talade för Sirius, men då kom plötsligt en urstark vändning de sista tio minuterna: Westman tappade bollen till Foppa, som distanssköt ett skott i krysset till 3-1, Förare gjorde 3-2, och Olofsson snappade upp ett dåligt utkast och kvitterade strax innan pausvilan. I den andra halvleken hände det länge inte mycket, men Sirius malde sakta men säkert ner Västanfors, och till slut gick Fläkten på knäna. Under de sista 12 minuterna kom Förare och Lövet till två frilägen var och gjorde lika många mål. Så efter en trög start blev det här till en perfekt bandylördag: härligt soligt vinterväder på underbara Västanfors IP, seger, och dessutom förluster för båda bokstavskombinationerna VP och HIK/AIK i samma omgång. Enda smolket var att Josse åkte på en knäskada och hade spelat färdigt för säsongen.

 

Ons 5 feb: Sirius-Selånger 5-6 (0-3), Studenternas

0-1 (2) Mattias Wiberg, 0-2 (20) Tobias Sjödin, 0-3 (34) Mattias Åhlén, 0-4 (52) Sjödin, 0-2 (52) Åhlén, 0-6 (63) Wiberg, 1-6 (65) Magnus Lövdahl, 2-6 (68) Per Jonsson, 3-6 (70) Peter Stock, 4-6 (79) Urban Förare, 5-6 (87) Lövdahl. Domare: Tomas Ljung, Örebro.

Det var på något vis som att förlusten mot Värmbol stod med i manuskriptet för serien. Den ställde inte till med så våldsamt mycket bekymmer, snarare satte den lite krydda på serien, och man kunde ta den med jämnmod. Den andra raka hemmaförlusten, mot Selånger, stod definitivt inte med i något manuskript. Det var en eländig, bedrövlig och ångestframkallande förlust som försatte Sirius i ett mycket besvärligt läge. Ingredienserna för dagen var: snöglopp, 63 minuter av katastrofalt Siriusspel, en heroisk upphämtning som så när räckte ända fram, en domartrio som var helt väck, och ett fradgetuggande Västra Sidan som balanserade på randen till en riktig läktarskandal.

I de första två tredjedelarna av denna match spelade Sirius obeskrivligt dåligt. Det var ingen skridskoåkning, usla passningar och ett passivt försvar. I den 63:e minuten gjorde Selånger sitt sjätte mål, och Sirius hade då fortfarande inte haft nätkänning. Selånger visade för övrigt att den blivande släkten är värst, två av målen kom från den framtida Siriusanfallaren Mattias Wiberg, och två kom på straff av den framtida Siriusliberon Mattias Åhlén. Då vaknade Sirius äntligen till liv; man började lyfta långt och pressa högt, och Selånger kunde inte hålla emot: 1-6 av Lövet kom i 65:e, 2-6 av Pucken kom i 68:e, 3-6 av Stock kom i 70:e och 4-6 av Förare kom i 79:e. Men Sirius skulle inte komma ikapp, 5-6 lät vänta på sig till 87:e då Foppa målade, och sedan… så klev domare Tomas Ljung in i handlingarna. Jag minns idag inte exakt vad som framkallade den enorma vreden som domare Ljung lyckades utlösa. Jag tror det kan ha handlat om någon tveksam straff till Selånger och någon utebliven straff för Sirius. Framförallt så tror jag att domare Ljung på ett horribelt sätt blåste av för ett frislag när en Siriusspelare helt ren var på väg mot Selångers mål för att sätta den så livsviktiga kvitteringen. Vad det än var så har jag aldrig sett eller känt en sådan ilska på Studenternas, bland spelare och bland publik. Siriusspelarna åkte runt på isen, skrek och drämde klubbor i isen av frustration. Och vanligtvis beskedliga Siriussupportrar, unga som gamla, hängde över räcket över spelargången och spottade och skrek okvädningsord efter det stackars domarteamet som smet in i omklädningsrummet. Det dåliga uppförandet berodde naturligtvis på frustration över den otäcka situation som Sirius återigen hade satt sig i. VP var nu hack i häl i tabellen, på samma poäng men med sämre målskillnad, och nu fanns det inte utrymme för några fler fadäser.

 

Lör 8 feb: Sirius-Skutskär 5-2 (2-2), Studenternas

0-1 (9) Niklas Embretzén, 0-2 (19) Peter Jacobsson, 1-2 (28) Johan Olofsson, 2-2 (33) Magnus Andersson, 3-2 (55) Olofsson, 4-2 (66) Peter Stock, 5-2 (85) Urban Förare.

Jo, Sirius tog sig samman och rodde hem de två poängen i måstematchen mot Skutskär. Men det var darrigt och skakigt och virrigt, åtminstone till en början. Sirius fortsatte på det inslagna spåret att inleda matcherna ursvagt. Efter 20 minuter stod det 0-2, och i den 27:e kom Skutskär dessutom i ett friläge mot Linken. Men istället för ett förödande 0-3 och intravenöst Sobril på läktarna blev det miss, kontring, och på denna spelade Pucken in bollen mot Olofsson, som vräkte sig fram och liggande slog in en reducering. Fem minuter senare kvitterade också Sirius på hörna genom Seglarn, och i andra lyckades Sirius sedan höja sig ytterligare något snäpp. I 55:e kom Förare fri, målvakten räddade, men Olofsson vräkte sig återigen fram och slog in 3-2. Tio minuter senare ordnade Pucken en straff, och Stock slog in 4-2. Men ännu var plågan inte över; efter en blåsvart dubbelutvisning hamnade Sirius under rejäl press från Skutskär. Linken redde dock ut anstormningen, och i 85:e spelade Foppa fram Förare som kunde avgöra med 5-2 i öppen kasse – segern var i hamn, men i serien rådde status quo då även VP vann sin match. All dramatik under den här säsongen skulle nu kulminera i en sista omgång med mycket otäcka förutsättningar.

 

Lör 15 feb: HIK/AIK-Sirius 6-8 (3-2), Zinkensdamm

0-1 (3) Urban Förare, 1-1 (7) Henrik Cederbaum, 1-2 (29) Per Jonsson, 2-2 (40) Patrik Murling, 3-2 (43) Cederbaum, 3-3 (53) Magnus Lövdahl, 4-3 (65) Cederbaum, 4-4 (66) Förare, 4-5 (72) Lövdahl, 5-5 (82) Johan Helander, 6-5 (86) Lars Karlsson, 6-6 (8) Peter Stock, 6-7 (89) Lövdahl, 6-8 (90) Förare. Publik: 278.

Så var det till slut dags för avgörandet. En hel säsong fylld av bråk, rivalitet och dramatik skulle nu kulminera i 90 minuter av andlös spänning. Tre lag hade chansen på direktplatsen till allsvenskan inför sista omgången; Sirius, VP och Västanfors. För Sirius räckte det att ta poäng i bortamatchen mot HIK/AIK. Om Sirius istället förlorade skulle platsen gå till vinnaren i matchen mellan VP och Västanfors på Studenternas, och vid oavgjort till VP. Det var naturligtvis fördel Sirius, men det var ändå ett otäckt läge. Storsatsande HIK/AIK var även de piskade att vinna för att åtminstone nå kvalplats, och laget hade hög kapacitet när det stämde; mot Västanfors i den förrförra omgången hade man pangat in sju raka mål på mindre än 20 minuter.

Dagen började med en omdirigering av spelar- och supporterbussar. Matchen flyttades nämligen i sista minuten då någonting nämligen hade hänt med isaggregaten på Sollentunavallen där HIK/AIK normalt spelade, därmed blev Zinkensdamm skådeplatsen för det drama som borde ha varit omöjligt att överträffa (men som på sätt och viss ändå överträffades tio år senare i kvaldramat mot Gripen 2013). Under de 90 minuterna på Zinken bytte den där allsvenska platsen ägare mellan Sirius och VP inte mindre än sju gånger:

(3): Det började i alla fall bra, till skillnad från de fyra senaste matcherna. Urban Förare gav Sirius en bra start med sitt 0-1-mål.

(7): Kvitterat. Fille Cederbaum, Vetlandagubbe och dessutom med visst blåsvart förflutet gör 1-1.

(10): VP gör 1-0 på Studan. Inte bra. Vi är ett mål från den stora katastrofen.

(19): Västanfors vänder, gör både 1-1 och 1-2. Underbart! Västanfors till allsvenskan går att leva med.

(29): Pucken rakar in en hörnretur till 1-2! Både matchen på Zinken och matchen på Studan utvecklas just nu i rätt riktning.

(36): Jävlar i helvete! VP kvitterar på Studan.

(40): Och Patrik Meurling kvitterar för HIK/AIK. Både matchen på Zinken och matchen på Studan utvecklas just nu i fel riktning.

(44): Fille gör 3-2 för HIK/AIK. Och precis innan halvtidssignalen tar VP dessutom ledningen på Studan. Vilket innebär att hela pausen måste genomlidas med insikten att VP just nu är i Allsvenskan, och Sirius utanför. Pausbullen blir till en tjock ångestsmet som fastnar i halsen.

(53): Det svänger fram och tillbaka på planen. Men Sirius gör nästa mål. 3-3 genom Lövet, och den allsvenska platsen är åter blåsvart.

(65): Men HIK/AIK gör nästa. Fille-jäveln igen. 4-3 till hemmalaget.

(66): Snabb replik: 4-4, Förare. På Studan händer ingenting.

(72): Lövet gör 4-5! Sirius har äntligen den allsvenska platsen i sin hand, med ett buffertmål till goda.

(82): Matchen rinner in på de sista tio minuterna, och Sirius har kontroll på läget. Men med åtta minuter kvar kvitterar HIK/AIK genom Johan Helander. Men gaaaahhh! Nu hänger allting på en skör tråd återigen. På Studan händer ingenting.

(86): Och så kommer då dråpslaget. Det är fyra minuter kvar på matchen när Lasse Karlsson får in 6-5. Det är fyra minuter från dans på Luthagsesplanaden, fyra minuter från festmiddag hos Nicklasson, fyra minuter från Uppsala är orange-blått, fyra minuter från en ändlös blåsvart ökenvandring utanför elitbandyn, fyra minuter kvar på den bandyordning som rått så länge någon levande kan minnas.

(88): Sirius trycker desperat på, och med två minuter kvar kommer Förare igenom – och vräks över ända i straffområdet! Både straff och matchstraff blir domslutet. Nu står och faller allting med straffläggare Peter Stock. Han snubblar till på skridskorna på väg fram till straffpunkten. Ser nervös ut. Straffen slås – en isare mitt i målet. Men, bollen hittar på något sätt vägen mellan benen på målvakten Mattias Harderud, och det är kvitterat. Det är faktiskt kvitterat!

(89): En nervös minut går, sen gör Lövet 6-7 och stora jublet bryter ut.

(90): Och på stoppitch tajm gör skyttekung Förare även 6-8 för att vara riktigt, riktigt på den säkra sidan. Garry poppar skumpan invirad i sin blåsvarta mantel. Bandyn är räddad!

Sirius	7	5	0	2	51-27	10
IF VP Uppsala	7	4	1	2	28-29	9
Selånger	7	4	0	3	33-26	8
Västanfors	7	4	0	3	28-31	8
Skutskär	7	3	0	4	34-32	6
HIK/AIK	7	2	1	4	33-32	5
Värmbol	7	2	1	4	36-49	5
Gustavsberg	7	2	1	4	26-43	5

 

Skytteligan

Förare 35, Lövet 27, Pucken 26, Olovsson 23, Stock 23, Foppa 12, Seglarn 8, Meland 5, Kyller 3, Dahlberg 3

Sirius spred ut sitt målskytte ganska jämnt, med hela fyra spelare på över 20 mål var. Bäst var dock Urban Förare, som framförallt levererade mål när det gällde som mest – i Playoff-serien. Lövet visade att gammal är äldst med en andraplats i skytteligan, trots att han egentligen prioriterade tränarrollen framför spelarrollen.

 

Summering

Hur många Siriusmål i bandy jag har sett vet jag faktiskt inte, men det är alldeles säkert betydligt fler än tusen. Ett fåtal av dem har varit riktigt viktiga, men inget har varit så viktigt som Peter Stocks straffmål på Zinkensdamm. Med facit i hand vet vi visserligen att avancemanget till allsvenskan inte var mycket att fira – vi hade helt enkelt ingenting där att göra, och hade mått bättre av att bida vår tid i division 1 i ytterligare några år. Sirius uttalade plan inför säsongen var ju också att det skulle ta minst två år att ta sig tillbaka till allsvenskan, och en förekommande åsikt var att Sirius hade ”skrämts upp” av VP. Luthagsgänget var helt enkelt mycket bättre än beräknat, och med den orangeblå kniven mot strupen hade Sirius inget annat val än att spela på topp – vilket ledde till att allsvenskan nåddes långt före uppsatt tidtabell. Det bör också påpekas att även om straffen på Zinken är vad som främst etsat sig fast så hade vi sannolikt aldrig nått fram till detta avgörande moment om det inte varit för herrarna Svensson, Angesten och Hydling. Om inte dessa hade styrt upp Siriusskutan under sommaren 2002 så hade det mera troligt varit VP som Stock – eller någon annan – skjutit upp till Allsvenskan.

Nej, det var ju inte Sirius avancemang, utan VP’s uteblivna avancemang som var anledningen att fira. För vad hade egentligen hänt om den där straffen studsat mot Harderuds benskydd istället? Kanske hade Nicklasson sjösatt sina planer att återuppliva IFK Uppsala, och han hade då fått ett allsvenskt lag med ett starkt ”varumärke”, en sund ekonomi, samt med alla mindre Uppsalaföreningar i ryggen. Allt medan ett skuldtyngt Sirius hade fått harva vidare i division 1. Hur saker och ting hade utvecklats är naturligtvis omöjligt att säga, men blotta tanken på att Sirius den 15:e februari 2003 bokstavligt talat var någon millimeter från att kanske helt utplånas som elitbandyförening är svindlande.

Så även om Sirius var långt ifrån redo för Allsvenskan så fick vi ändå enormt mycket gott uträttat med denna serieseger. Inte bara att vi krossade VP’s och Nicklassons stormaktsdrömmar, vi kvävde även den vidriga bastarden HIK/AIK i sin linda – året efter gav AIK upp satsningen och Helenelund klev frivilligt ner i division 2.  Med allt detta i åtanke är säsongen 2002/03 en av de allra mest minnesvärda jag har upplevt tillsammans med Sirius bandy – slutspel i all ära, men det är striderna på knivarna man lever för.

 

Profilen

Hej Peter Stock, hur var det att spela i Sirius 02/03?

Jag har ju gjort över 20 säsonger i seniorbandyn, men den säsongen är en av de absolut roligaste att minnas. Rent glädjemässigt alltså. Vi hade ju gått igenom ett ekonomiskt stålbad och vi spelade i princip helt utan ersättningar. Det var inget man var van vid, men vi fick ihop ett engagerat gäng som verkligen ville ta tillbaka Sirius, ekonomiskt och till Allsvenskan. Det blev lite extra lagkänsla på köpet. Vi fick vinna mycket och spela vårt eget spel, men ändå var det spännande ända in på mållinjen.

Hur minns du matchen på Zinkensdamm?

Vi hade nog inte räknat med att det skulle bli så hårt på slutet. Vi började ju otroligt bra i playoffserien, men vi var inte riktigt formtoppade mot slutet av säsongen. Sen kommer jag såklart ihåg straffen, det var väl 2-3 minuter kvar av matchen då tror jag. Det var väl ingen drömträff direkt, men den gick ju in ändå.

Hur slog du dina straffar?

Jag sköt absolut inte hårdast, men det handlar mer om psykologi. Jag har alltid haft bra självförtroende som bandyspelare, och det är nog viktigare än att skjuta hårt. Jag brukade skjuta mina straffar lågt, i ”buteljhöjd”, där det brukar vara svårt för målvakten att ta bollen.

Har du alltid varit straffläggare?

Nej, det var nog bara i Sirius som jag var försteskytt, Hydas trodde på mig. Jag tog en del straffar i Bollnäs och Haparanda också, men där var jag kanske andre- eller tredjevalet. Jag satte en skön straff i Bollnäs i semifinal mot Sandviken minns jag. Men sen bytte jag succesivt till lättare och lättare klubbor sedan jag lämnat Sirius också. Det är rätt viktigt det där, och jag ville prioritera snabbhet och smidighet istället, men samtidigt blir skottet sämre. Så med tiden tappade jag nog mycket av mitt skott.

Säsongen präglades minst sagt av den infekterade striden mellan Sirius och VP – hur såg du på den?

Jag var faktiskt ganska van vid sånt från Kalixbandyn, så för mig var det inget direkt konstigt. Jag är från Haparanda, men jag gjorde seniordebut i Karlsborg och var med under åren vi slogs mot Kalix i Allsvenskan, och det var en liknande situation. Vi spelade derbyn inför 4000, och precis som i Uppsala var det tjafs om övergångar mellan lagen, vi hade tre spelare som blev ettårsfall. Men det var mest roligt med rivaliteten med VP, det gav en extra dimension. Derbyna var tuffa, jävligt mycket kamp på planen. Det var mycket det som gjorde att säsongen blev så speciell.

Många hävdade att ni gick upp för tidigt, och att ni ”tvingades” upp av VP, ligger det något i det?

I efterhand är det ju lätt att säga att vi inte var mogna ekonomiskt, vi fick det tufft i Allsvenskan. Men det är klart att vi som spelare ville vinna varje match, och därmed också gå upp. Föreningen kan ju sätta upp sina mål efter vad som är bäst. Men vi var ju riktiga elitidrottare i laget, vinnarskallar som till exempel Urban Förare och Josse. Man kan inte säga åt en grupp elitidrottsmän att inte göra sitt bästa, det fungerar inte så.

Hur såg din karriär ut efter Sirius?

Jag hade några av mina bästa år i Uppsala, både jag och sambon trivdes socialt, och vi hade kunnat bli kvar för gott. Men sen fick jag erbjudande från Bollnäs som jag inte kunde motstå bandymässigt, det lockade att spela slutspel och inför en stor publik. Efter fem säsonger där så gick HT-bandy (Haparanda) upp till Allsvenskan, och då var det läge att flytta tillbaka dit. Sedan avrundade jag i Kalix där vi hade köpt hus.

Du lade klubban på hyllan i våras, vad har du för kontakt med bandyn idag?

De sista åren var jag både spelare och assisterande tränare i Kalix, och jag hade erbjudande att bli huvudtränare i både Kalix och HT-bandy. Men samtidigt har jag bytt jobb, jag är försäljningschef och tillbringar två dagar i veckan i Stockholm, så det hade blivit svårt att få ihop schemat. Så jag kände att jag behövde ett break från bandyn på ett år åtminstone. I år tränar jag sonens P11-lag, och så ser jag så många matcher jag hinner med. Allt beror förstås på jobb och familj, men jag har planer på att gå tränarutbildningen och visst kan det bli tränarjobb i framtiden. Jag brinner ju verkligen för bandyn.