Bandysäsongen 2009/10

Att följa upp en succé – säsongen 2009/10 handlade om att tona ned förväntningar, och att inte känna missnöje med en fin kvartsfinalserie

Läget i laget

Det var dags för ”den andra svåra skivan” – för hur skulle Sirius klara av att följa upp den braksuccé som var säsongen 2008/09? Eller för manager Magnus Berglund var det ju faktiskt den tredje skivan, men den jobbiga debutsäsongen var det ingen som ville komma ihåg; nu var det semifinaler och publikfester som skulle definiera Sirius bandy. Och alla undrade hur vi skulle lyckas med att ta laget vidare till nästa logiska steg – en final på hemmaplanen Studan.

Svaret på den frågan var i mångas ögon självklart: Patrik Nilsson. Och aldrig har väl en icke-värvning fått så mycket uppmärksamhet i bandysverige, så att den till och med tillägnades ett helt podavsnitt i Blåsvarta baksmällan 11 år senare. ”Sura hästen” skulle flytta hem från Ryssland och Dynamo Kazan, och för Sirius del såg tajmningen perfekt ut – nu hade vi för första gången i mannaminne cash i kassakistan, vi var landets hetaste bandylag, och hade också möjlighet att landa en av bandyns mest fruktade skarpskyttar. Och Sirius och Nilsson träffades och pratade och kom gemensamt fram till att man inte var något för varandra: ”Sirius har ett intressant långsiktigt tänk, men jag behöver resultatmål”, sa Nilsson och skrev på för Bajen istället. En annan spelare som ständigt var på tapeten var Misja Pasjkin, som som vanligt nobbade blåsvart och istället valde Vänersborg. Och ytterligare en fantasivärvning som aldrig blev verklighet under sillyn 2009 var superryssen Sergej Obuhov.

I slutänden blev det en väldigt lugn och rofylld silly för Sirius del. Vi tappade tråkigt nog två riktiga anfallsprofiler i spjuvern Alexander ”Maya” Mayborn och raketfinnen Roffe Larsson. Vidare tog två spelare klivet över till tränarbänken, nämligen mittfältaren Olle Gabrielsson och den dynamiske Göran Rosendahl, som nu skulle komplettera Mats Söderman som tränare. Ersättaren för de flyktade anfallarna blev en återvändare: Den målfarlige Christian Mickelsson värvades från Edsbyn en andra gång. Och det ende andra nyförvärvet var en ung och lovande spelare för framtiden, nämligen 19-årige Mikael Jacobsson från Hammarby.

Men vi hade ju kvar större delen av den fantastiska trupp som bjudit oss på allt godis under succésäsongen. Den stundtals övermänsklige målvakten Jakob ”Sälen” Säleby, uppbackad av den unge Jesper Bergelin. Den ståndaktige lagkaptenen Pierre ”Pirre” Roos, språkröret Joachim Boivie och den underbare Håkan Kyller utgjorde backlinjen. På ytterkanterna spelade den elegante Lars Fall och den skottvillige Andreas Werner. Mittfältsbesättningen bestod av magikern Andreas Eskhult, busen Niklas ”Hellboy” Hellqvist, den stabile norrlänningen John Nilsson och den unge Hugo Johansson. Och i frontlinjen spelade den ständige matchhjälten Erik ”Sudden” Sundin, den mångsidige Mattias Wiberg och trivselspridaren Viktor Broberg.

I övrigt såg det som sagt ganska ljust ut i föreningen IK Sirius BK. Det fanns ett par hundratusen i kassan och det var verkligen ingen liten sak – faktum är att detta var första gången vi var skuldfria sedan 1992, alltså otroliga 17 år sedan! Men som redan noterats så skulle inte pengarna gå till några vidlyftiga satsningar. Manager Berglunds mantra var ju långsiktighet, långsiktighet, långsiktighet, och man kände sig inte helt bekväma med de snabba framgångar som hade uppnåtts förra året. Nu lades fokuset främst på att få föreningen att växa organisatoriskt, så att Berglund inte behövde jobba för tre heltidstjänster, och så att ordförande Sjonemark inte skulle behöva extraknäcka som fyrverkeriansvarig.

 

Motståndarna

Tre lag hade försvunnit ur serien: Örebro, Motala och – via kval – Gripen. Dessa ersattes av två helt färska föreningar: det nybildade Katrineholmskonglomeratet KVBS som var en sammanslagning av de klassiska lagen KSK och Värmbol, samt det unika gränslaget Haparanda-Torneå, en fusion av svenska Haparanda SKT och finska Tornio PV, som nu skulle storsatsa i den svenska ligan. Även den tredje nykomlingen var egentligen en sammanslagning, men av betydligt äldre märke: Falun, som studsat tillbaka direkt efter nedflyttningen 2008.

Övriga lag i serien var den klassiska hälsingetrion: Edsbyn, som i spåren efter haveriet med Järven hade fallit tillbaka. Bollnäs, som utnyttjat läget och lockat över både Hellmyrs och Pär Törnberg från rivalen. Och så Broberg, som sin vana trogen kämpade på med sin fulbandy i mitten av tabellen. Lite längre söderut hade Sandviken satsat och värvat över kanonskytten Christofer Edlund från Vetlanda, och likaså hade Hammarby med tunga värvningar i Patrik Nilsson, Ulf Einarsson och Olov Englund. VSK hade en ganska intakt trupp, men var förstås topptippade, regerande mästare som man var. I Småland var Vetlanda försvagade, men hoppades kunna lindra tappet av Edlund med skyttekungen Tomas Knutsson från Örebro. Västgötarna Villa och Vänersborg hade båda nya dyra skrytarenor på gång, men hade ännu inte börjat dra fördel av detta, även om Villa såg nog så starka ut med superduon Johan Esplund och Daniel Andersson. Och slutligen återstod Kungälv som gjort en positiv första säsong i Elitserien med en blivande Siriustrio i laget: Kumpuoja, Jenefeldt och ”Putte” Johansson.

Det var onekligen en stentuff elitserie denna säsong. Det fanns åtminstone en kvartett uppenbara guldkandidater i storvärvande Bollnäs, SAIK och Hammarby, plus de regerande mästarna VSK. Även Edsbyn och Villa var självklara slutspelslag, och därmed fanns det bara två slutspelsplatser kvar att slåss om. Att Sirius ändå skulle ta en av dessa var ändå förväntat av de flesta experterna – laget såg inte direkt svagare ut än förra året, men hade en stor akilleshäl: truppen var helt enkelt väldigt tunn.

 

Försäsongen

Hur mycket man än avskyr bandyhallar så har de ändå en fördel: Försäsongen kan starta mycket tidigare. Så Sirius åkte upp till Sandviken redan i slutet av augusti för att möta SAIK i deras nya mässhall där det blev förlust med 6-8. Därefter följde två enkla segrar över allsvenska gäng: 6-1 mot Ljusdal och 7-3 mot Tillberga. Värre motstånd blev det sedan mot Dynamo Moskva, där blåsvart uppvisade en fin offensiv men brast lite bakåt, och förlorade med 6-10.

Sedan var det dags för den första av försäsongens två spännande cuper: Svenska cupen spelades i Västerås, och inleddes med tveksamma 3-3 mot allsvenska Örebro, men en 8-1-seger mot likaledes allsvenska Skutskär säkrade en kvartfinalplats för blåsvart, innan man föll med 2-4 mot Hammarby i den avslutande gruppspelsmatchen. I kvarten mönstrade Sirius en kompakt defensiv och avfärdade Villa med 4-1, innan det till slut tog stopp i semifinalen mot Hammarby – Sirius kammade noll och 0-4 blev siffrorna. Därefter följde en match mot Jenisej och Sergej Lomanov Jr, där blåsvart föll med 2-9, innan det var dags för försäsongens höjdpunkt: World Cup!

Ja, tack vare succésäsongen fick Sirius nu för första gången chans att försvara titeln från 1993, även om turneringen nu spelades i en vidrig mässhall i Sandviken istället för på härliga Ljusdals IP. Sirius fick en minst sagt svår lottning där man var tvungna att slå ut minst ett av de ryska lagen Zorkij och Kuzbass för att gå vidare. Det började i alla fall bra med 3-3 mot Zorkij, i en match som Sirius dominerade, men oturligt nog släppte till kvitteringen i slutsekunderna. Sedan blev det 5-1 mot strykpojken IFK Helsingfors, och därmed en direkt avgörande match mot siberiska Kuzbass – där föll dock blåsvart med 1-6, och någon ny World Cup-titel blev det därmed inte.

Och matchen mot Kuzbass skulle också visa sig bli genrepet, för World Cup hade kostat på: Eskhult fick en lårkaka mot Helsingfors, och Wiberg en ögonskada mot Kuzbass. När dessutom Mickelsson, Broberg och John Nilsson alla var förkylda var det inte mycket kvar av Sirius tunna trupp, och de två sista träningsmatcherna mot Hammarby och Villa ställdes in.

Spelmässigt så förväntades inga radikala förändringar från succésäsongen – det var ju samma tränare och nästan samma lag, där endast nygamle Mickelsson skulle fylla Mayas forwardplats. Men Sirius under Berglund skulle ju aldrig stå stilla, utan stadigt utvecklas mot det diffusa målet som skulle uppnås 2027, och dessutom fanns det ju motståndarlag att ta hänsyn till. Och dessa skulle nog inte behandla Sirius med samma naivitet som förra året

 

Elitserien

Fre 30 nov: Bollnäs-Sirius 6-3 (1-1), Sävstaås

1-0 (5) Ville Aaltonen, 1-1 (41) Viktor Broberg, 2-1 (50) Juho Liukkonen, 2-2 (63) Andreas Eskhult, 3-2 (65) Andreas Westh, 4-2 (69) Aaltonen, 5-2 (82) Pär Törnberg, 5-3 (89) Andreas Werner, 6-3 (91) Liukkonen. Publik: 3253.

Säsongen inleddes med en förlust, men nästan alla tog detta med jämnmod. För det första kom den på Sävstaås, vilket ju alltid var hopplöst, och för det andra var Bollnäs just detta år ett ovanligt starkt lag. Sirius hängde mot alla odds ändå med länge; trots att Bollnäs gjorde ett tidigt ledningsmål, trots att man skapade ett massivt fredagstryck mot Siriusmålet, och trots att man tilldömdes en straff så hängde blåsvart med. Säleby räddade elva-metaren, och Broberg förvaltade Eskhults smörpass till en kvittering innan pausvilan. Bollnäs fortsatte på den inslagna vägen med ett till finskt mål till 2-1, men Eskhult gjorde ett klassiskt Eskhult-snirkligt kvitteringsmål i 63:e. Sirius fick dock aldrig chansen att spela på krysset, för Westh satte omedelbart 3-2 på hörna, och snart satte Aaltonen sitt andra mål. När blåsvart dessutom åkte på en billig dubbelutvisning var det definitivt kört, och två mål i Siriusburen och ett i Bollnäsburen tog matchen till sitt slutresultat. Förlusten var som sagt inte så mycket att säga om, glädjande var däremot att klacken hållit ångan uppe sedan semifinalen – Västra slöt upp med en full storbuss, och punktmarkerade Hellmyrs under 90 minuter.

 

Tis 3 nov: Sirius-KVBS 11-2 (4-2), Studenternas

1-0 (4) Niklas Hellqvist, 2-0 (7) Andreas Eskhult, 2-1 (28) Erik Ågren, 3-1 (36) Eskhult, 3-2 (38) Ågren, 4-2 (45) Pierre Roos, 5-2 (47) Christian Mickelsson, 6-2 (54) Roos, 7-2 (55) Erik Sundin, 8-2 (62) Mickelsson, 9-2 (63) Viktor Broberg, 10-2 (71) Mickelsson, 11-2 (86) Eskhult. Publik: 1774.

Att göra tvåsiffrigt på KVBS säsongen 09/10 var sannerligen ingen bragd. Men riktigt hur usla katrineholmarna var visste vi ännu inte när det var dags för hemmapremiär, och därmed var humöret i topp efter denna utskåpning. I början gick det fint: Hellboy satte ettan, Eskhult tvåan, och Broberg borde ha satt trean på sitt friläge, men sedan slumrade blåsvart in. När Werner spelade fram KVBS till 3-2-reduceringen var matchen öppen, men Pirre Roos bombade in en hörna i halvlekens slutsekund, och i andra var det ett mer bestämt Sirius som klev ut på plan. Det blev sex mål på 25 minuter – frilägen, målvaktsreturer, hörnor och straffar, och till slut fick matchens lirare Eskhult avsluta målfesten och blev dagens andra tremålsskytt, tillsammans med nyförvärvet Mickelsson. ”Det här var inget vidare test för oss” kommenterade kapten Roos efter matchen – inte ens ”bra träning” alltså. Det var inget bra betyg för nykomlingen från Katrineholm.

 

Lör 7 nov: Sandviken-Sirius 13-1 (5-1), Göransson Arena

0-1 (15) Christian Mickelsson, 1-1 (16) Christoffer Edlund, 2-1 (24) Edlund, 3-1 (31) Edlund, 4-1 (39) Magnus Muhrén, 5-1 (41) Edlund, 6-1 (46) Edlund, 7-1 (51) Muhrén, 8-1 (60) Daniel Eriksson, 9-1 (72) Edlund, 10-1 (78) Muhrén, 11-1 (84) Eriksson, 12-1 (89) Daniel Berlin, 13-1 (90) Edlund. Publik: 2112.

Det var mitt första besök i den splitt nya skrythallen Göransson Arena. Och jag hatade det från första till sista sekund. Det förnedrande resultatet spelade naturligtvis till viss del in, men det värsta var väl att jag inte mådde särskilt dåligt av baklängesmålen som trillade in. Istället gäspade man, lutade sig tillbaka i sin stol, innan man gick till baren och tog sig en öl. För så är det i mässhallar – både stämningen och engagemanget tvärdör.

Matchmässigt gjorde Sirius det faktiskt skapligt under den första halvtimmen och skapade väl så mycket som de malliga kolsäckarna, men ineffektiviteten var påtaglig. Ett skärpetapp ledde dock till tre insläppta mål och ett fyramålsunderläge i halvtid. Ambitionerna att göra en bättre andrahalvlek sprack sedan efter 16 sekunder då Edlund satte sitt femte mål, och sedan gjorde Sirius precis som jag på läktaren – sket i alltihop. SAIK var inte ens överdrivet bra, men satte ändå åtta påsar till på blåsvart i andra. Och det var den första i en lång rad av förluster i bandysveriges sämsta arena.

 

Ons 11 nov: Sirius-Vetlanda 3-1 (0-0), Studenternas

0-1 (55) Tomas Knutsson, 1-1 (59) Erik Sundin, 2-1 (61) Mattias Wiberg, 3-1 (63) Andreas Eskhult. Publik: 1213.

Dags för säsongens första måstematch – i alla fall om man tyckte att det här med slutspel var kul. Och speciellt viktigt var det förstås att komma på banan igen efter katastrofen i Göranssons. Vi fick se ett beslutsamt Sirius ligga på mot ett samlat Vetlanda i den första halvleken, och visst skapades det chanser, men samtliga missades, samtidigt som Skorven var oerhört bra i bortaburen. Visst stack Vetlanda också upp emellanåt, men matchen gick definitivt i blåsvart, och därför kom det som en sur uppstötning när Fall passade fel och bäddade för ett gult ledningsmål i 55:e minuten. Men baklängesmålet var tydligen precis vad som behövdes för att få de blåsvarta avslutarna att skärpa sig: Sudden petade in en hörnretur till 1-1, två minuter senare gav Wiberg Sirius ledningen med ett vänsterskott ur dålig vinkel, och ytterligare två minuter senare fullbordade Eskhult vändningen med en uppåkning och ett distansskott. Sirius hade full kontroll på händelserna, och kunde sedan spela av den resterande halvtimmen utan någon större dramatik. Sirius på en åttondeplats precis över slutspelsstrecket, med Kungälv jagande närmast bakom på samma poäng.

 

Fre 13 nov: Hammarby-Sirius 4-4 (3-3), Zinkensdamm

1-0 (8) Patrik Nilsson, 1-1 (20) Christian Mickelsson, 2-1 (33) Stefan Erixon, 2-2 (34) Andreas Eskhult, 3-2 (38) Ulf Einarsson, 3-3 (46) Mickelsson, 3-4 (49) Mickelsson, 4-4 (53) David Karlsson. Domare: Ronny Andersson, Kalix. Publik: 2823.

Man har sett många eländiga domarinsatser genom åren. Men det finns bara en domare som konsekvent gått in för att förstöra för blåsvart, i match efter match, och det är Ronny Andersson. Facit från domherretrion i denna match var: Tre blåsta straffar till Hammarby varav minst en tveksam, minst två nekade straffar till Sirius, ett ohyggligt offsidemål för Hammarby, åtminstone ett missat och avgörande frislag till Sirius, samt två missade hörnor för blåsvart. Att vi trots allt kom hem från Zinken med en pinne i behåll var såklart inte mindre än en bragd.

Hammarby började starkt, och tog ledningen genom ett mål som godkändes trots att Patrik Nilsson var sådär 5-6 meter offside. Och straffar blåstes som sagt i mängder, men där var Nilsson inte lika lyckosam utan sköt sina båda elvametare rätt i planket. Efter 20 minuter gjorde Sirius en justering och drog in halvorna i banan, vilket var lyckosamt. Sirius kvitterade när Wiberg spelade fram Mickelsson som gjorde en kvick uppåkning fram till 1-1. Hammarby återtog ledningen på ett frislag, men kvitteringen kom direkt och var kanske säsongens snyggaste: Med tre bajenspelare som ryggsäck snirklade Eskhult sig fram och satte ett läckert solomål. Ronny bjöd sedan Bajen på ännu ett mål när han blundade för ett solklart frislag innan Einarssons 3-2, men Mickelsson lyckades få in ännu en kvittering innan paus. Andra halvlek började med blåsvart dominans, och Sudden och Hellboy låg bakom Mickels ledningsmål. Men Bajen fick snart in en snabb kvittering på hörna, och den sista halvtimmen blev mållös men högdramatisk. Domar-Ronny tyckte ännu inte att han hade hjälpt söderbröderna tillräckligt, och lyckades därmed blunda för tydliga neddragningar i straffområdet av både Eskhult och Fall. När en hammarbyare stöp var Ronny dock kvick med pipan till munnen, och därmed fick Bajen en tredje chans från straffpunkten i slutminuterna. Den här gången fick David Karlsson förtroendet, och han prickade till skillnad från Nilsson åtminstone målet, men där stod Sälen sälsäker och knep bollen. Därmed blev det en poäng, och det var inte illa med tanke på att vi mötte 14 motståndare (eller 15, inräknat Tramsin).

 

Tis 17 nov: Sirius-Vänersborg 3-2 (1-1), Studenternas

0-1 (20) Andreas Eriksson, 1-1 (43) Erik Sundin, 2-1 (56) Mattias Wiberg, 3-1 (60) Andreas Werner, 3-2 (65) Viktor Weiselius. Publik: 1223.

När hallarna nu börjat byggas hamnade väldigt mycket fokus på vad som annars alltid varit ett naturligt inslag i bandyn: vädret. Och Sirius fick i de flesta av sina hemmamatchen under säsongens första halva utstå någon form av besvärligt väder. Denna dag: ett ihållande duggregn.

Det handlade alltså mest om kamp på den knottriga isen, och i den första halvleken kämpade lagen lika bra. Vänersborg tog ledningen i mitten av halvleken på ett friläge, medan blåsvart kvitterade i slutet då Eskhult hittade Sudden, som gjorde några dragningar och smällde upp bollen i nättaket. Men i andra var det Sirius som vann kampen och avgjorde med 20 starka minuter. Wiberg sköt in en hörna, Werner sköt ett isskott som hittade in invid vänsterstolpen, och blåsvart låg också på för 4-1. Blåsvarts momentum bröts istället när Kyller tvingades haka Pasjkin med straff som följd, och så hade vi istället en skör uddamålsledning att försvara. Men det gjorde vi med den äran, segern var aldrig hotad på allvar, och Sälen var dessutom helt suverän i buren för andra matchen i rad. Sirius nu uppe på en fjärdeplats, med två pinnar ned till Edsbyn och Vänersborg på okval.

 

Sön 22 nov: Broberg-Sirius 6-5 (4-3), Hällåsen

1-0 (4) Daniel Jonsson, 1-1 (7) Andreas Werner, 2-1 (11) Calle Rutqvist, 3-1 (20) Stefan Larsson, 3-2 (27) Viktor Broberg, 3-3 (34) Lars Fall, 4-3 (45) Ted Bergström, 5-3 (54) Bergström, 5-4 (67) Werner, 5-5 (78) Erik Sundin, 6-5 (90) Larsson. Publik: 1045.

Västra Sidan var utan tvekan ett extra starkt stöd för Sirius under de sköna slutspelsåren, och Broberg tog därför till en ondskefull list när man på kort varsel flyttade matchen från fredag till söndag – dålig is var motiveringen – så Västras minibussresa blev därmed inställd. Och listen lönade sig då Broberg var steget före ett jagande Sirius hela matchen, och till slut också vann med ett skridskosnöre.

På en, trots matchflytten, blöt och svårspelad is tog Broberg snabbt ledningen, men Werner kvitterade snabbt på en hörna. Hemmalaget kunde dock också skjuta in hörnor, och två sådana tog matchen till 3-1. Fall, bäst i blåsvart, spelade sedan fram (Viktor) Broberg till reduceringen och satte kvitteringen själv på en fin genomåkning. Broberg gick dock till pausledning efter mål i sista sekunden av den blivande blåsvarte Ted Bergström, och samme Ted satte även nästa mål, och i det här skedet hade hemmalaget full kontroll på matchen. En blåsvart timeout fick dock önskad effekt, och Sirius jobbade sig ännu en gång in i matchen: Werner satte en ny hörna, och Sudden gjorde ett vackert mål när han sköt stenhårt i krysset. I slutminuterna kunde segern sedan gått till Uppsala – Mickelsson kom helt fri mot Brobergsmålet, men den ex-blåsvarte Wasberg gjorde en jätteräddning, och istället svängde matchen tillbaka i gul favör: Sirius slarvade ut bollen till en bjudhörna, Broberg sköt i ribban, och på returen stod Stefan Larsson rätt och fick in segermålet. En riktigt sur och svidande förlust som de flesta av oss fick följa på mycket större avstånd än vad vi tänkt.

 

Ons 25 nov: Sirius-Västerås 5-0 (3-0), Studenternas

1-0 (3) Andreas Eskhult, 2-0 (20) Christian Mickelsson, 3-0 (23) Mickelsson, 4-0 (62) Eskhult, 5-0 (88) Erik Sundin. Publik: 1635.

Dagens väder: Ösregn och bassängblöt is. Och det var uppenbarligen inget väder som de hallbortskämda VSK’arna trivdes i, för Sirius gjorde finhackad Bostongurka av svenska mästarna i blötan. I början var isen dock relativt spelbar, och Eskhult satte ett kvickt ledningsmål när han sköt in 1-0 lågt invid stolpen. VSK hade sedan ett par resultatlösa kvitteringschanser innan Sirius la in ännu en växel. Mickelsson skar in i banan och satte 2-0 i krysset, sedan kom samme Mickel helt fri och rundade Kjörling, men lyckades på något sätt missa det öppna målet. Tre minuter senare satte han ändå 3-0, frispelad av Fall, och blåsvart totaldominerade. I takt med att regnet föll blev isen alltmer ospelbar och båda lagen körde fast i vattenmassorna. Trots förhållandena fortsatte blåsvart att producera mål även i andra: Eskhult gled igenom det grönvita laget på Eskhultvis, och Sudden satte sin vana trogen matchens sista mål. Sälen höll nollan, Västra sjönk ”vi står pall utan hall” – men eftersnacket handlade ändå mer om de usla förhållandena och nödvändigheten av en hall. Bandyn hade onekligen tagit klivet in i en ny och sämre tid.

 

Lör 28 nov: Sirius-Villa 6-2 (3-0), Studenternas

1-0 (15) Mikael Jacobsson, 2-0 (17) Lars Fall, 3-0 (24) Christian Mickelsson, 3-1 Jesper Bryngelsson, 4-1 (52) Viktor Broberg, 5-1 (75) Broberg, 6-1 Mickelsson, 6-2 Linus Rönnqvist. Domare: Tomas Nordin. Publik: 2012.

Dagens väder: Perfekt! Och då tackade Sirius genom att spela en lika perfekt bandy. Motståndarna Villa hade varit säsongens överraskning så långt och gått igenom de första sju omgångarna helt utan poängförlust, men på Studan tog det tvärstopp. Villa fick dock matchens första chans i form av en straff, men Sälen räddade, och därefter var gästerna bleka som en norrlänning i mars. Eskhult dribblade bort varenda skaraborgare på plan och spelade fram Jacobsson till sitt första Siriusmål och 1-0, och Fall satte tvåan på hörna strax därefter. Även trean kom snart efter ytterligare Eskhultmagi då han skötte förarbetet till Mickelssons mål. Sirius gjorde en fruktansvärt bra första halvlek, och även om Villa reducerade tidigt i andra så hade vi full kontroll. Det blev Broberg som fick sätta spikarna i Villakistan när han först satte fyran på Mickels målvaktsretur, och sedan sköt upp en hörna i nättaket. Och i slutminuterna bjöd Mickel på matchens godis när han kom direkt från utvisningsbåset, tog emot bollen, åkte sig fri och jonglerade några gånger innan han lyfte upp nystanet i nättaket. Ett tröstmål från Villa gjorde inte särskilt ont – nu såg vi ut att vara på väg mot formen från succésäsongen! Sirius fortfarande fyra, med tre pinnar ned till Broberg på okvalplats.

 

Sön 6 dec: Falun-Sirius 2-5 (1-1), Lugnet

0-1 (2) Lars Fall, 1-1 (6) Johan Kruse, 1-2 (66) Erik Sundin, 1-3 (79) Christian Mickelsson, 2-3 (85) Kruse, 2-4 (86) Sundin, 2-5 (91) Mickelsson. Publik: 458.

Traditionens makt är stark i bandy – oavsett om Falun har varit i toppen och Sirius i botten eller vice versa så har alltid matcherna mot masarna bjudit på riktigt tråkig och dålig bandy. Medan alla andra lag gjorde tvåsiffrigt på Faluns forna stoltheter fick blåsvart kämpa för att ens få med sig de två poängen. Och detta trots att Fall satte 0-1 på hörna efter en dryg minut – men den ex-blåsvarte Kruse sköt också in sitt lags första hörna, och sedan körde Sirius fast i Faluns försvarssäck, och när man väl kom igenom stod hemmalagets bäste, målvakten Hedberg, i vägen. Till slut, en bra bit in på andra halvlek, lyckades Sirius få in en till boll i Falumålet när Sudden styrde in en passning från Fall, och när Mickel satte 1-3 med tio minuter kvar var det avgjort – trodde vi i alla fall, men det höll på att bli match igen när Kruse reducerade via en styrning på Suddens skridsko. ”Så här kan vi bara inte hålla på”, tänkte Sudden och tog saken i egna skridskor när han åkte upp längs vänsterkanten och satte 2-4. Och nu var det äntligen avgjort, vilket underströks när Mickel sköt in en straff på stoppitch tajm.

 

Sön 13 dec: Sirius-Kungälv 6-2 (3-1), Studenternas

0-1 (7) Markus Kumpuoja, 1-1 (20) Viktor Broberg, 2-1 (32) Andreas Eskhult, 3-1 (45) John Nilsson, 4-1 (58) Broberg, 4-2 (60) Patrik Johansson, 5-2 (89) Eskhult, 6-2 (93) Broberg. Publik: 1523.

Dagens väder: En besvärlig nordanvind – ett väder som motorvägsgänget från västkusten nog trivdes i. Sirius saknade dessutom två viktiga pjäser i de båda ljumskskadade Werner och Boivie, vilket innebar att forwarden Wiberg fick spela back, och tränare Gabrielsson fick snöra på sig skridskorna och sitta på avbytarbänken – så tunn var alltså årets Siriustrupp. Det blev alltså ingen sprudlande tillställning, men blåsvart gjorde ändå tillräckligt för att vinna. Sirius började med att bjuda den blivande blåsvarte Kumpuoja på Kungälvs ledningsmål. En uppåkning av Sudden på högerkanten bäddade för Brobergs kvittering, men inte heller detta fick någon riktig fart på blåsvart. Ändå blev det en lite turlig tvåmålsledning i paus efter att bortamålvakten släppt in ett enkelt skott från Eskhult, och John Nilsson gjort säsongens första mål genom en styrning. Matchens behållning blev Eskhults genomskärare till Broberg som rundade målvakten och la in 4-1, men den blivande blåsvarte Putte Johansson replikerade snabbt efter en sällsynt Sälebytavla. Så värst mycket mer hände inte förrän gästerna kroknade på slutet – detta ledde först till en straff som Mickel missade, och sedan två sena mål av Eskhult och Broberg. Hela Sirius såg liksom ut att gå på tomgång under hela matchen, men det är väl också ett styrkebesked att vinna även på det sättet. Trots fyra raka segrar hade tabelläget inte förbättrats alls – Sirius femma i en haltande tabell, med fyra pinnar ned till Vetlanda på okvalplats.

 

Ons 16 dec: Kungälv-Sirius 6-3 (4-0), Skarpe Nord

1-0 (2) Markus Kumpuoja, 2-0 (14) Mattias Olausson, 3-0 (26) Kumpuoja, 4-0 (30) Fredrik Brandin, 4-1 (63) Lars Fall, 4-2 (69) Christian Mickelsson, 5-2 (80) Kumpuoja, 5-3 (83) Erik Sundin, 6-3 (93) Kumpuoja. Publik: 1487.

Sirius var beskedligt på bortaplan så här långt, och bortamatcherna under motorvägsbron vid Nordre Älv hörde också till de knepigare. Så många var nog beredda på en förlust, men det gick kanske lite väl enkelt när två blivande blåsvarta spelare sänkte Sirius denna decemberkväll. Det blåste än värre på Skarpe Nord än på Studan, Kungälv fick börja spela i medvinden och körde över blåsvart totalt i den första halvleken: Jenefeldt inledde med att slå ett inspel till Kumpuoja som satte det tidiga ledningsmålet, tvåan kom på hörna, trean var ett typiskt finskt mål där målvakten Virtanen hittade landsmannen Kumpuoja med ett utkast, och fyran kom på straff. En bit in på andra använde Daniel Gratjov klubban till att knäcka näsan på Boivie och fick följaktligen matchstraff – och med en mans övertag satte blåsvart rejäl press mot Kungälv. Fall sköt in en hörna, Mickel satte nästa mål, och Eskhult sköt i stolpen. Men i jakten på kvitteringen lämnade Sirius blottor, och till slut kunde Kungälv utnyttja en sådan: det var igen ett blivande blåsvart samarbete när Jenefeldt hittade Kumpuoja med en lång lyra, och vår blivande favoritfinne avgjorde med 5-2 och tio minuter kvar på klockan. Båda lagen gjorde sedan varsitt mål till, men det var mer av akademisk betydelse, och Sirius segersvit stannade vid fyra matcher.

 

Fre 18 dec: Sirius-HaparandaTornio 3-2 (2-1), Studenternas

1-0 (15) Christian Mickelsson, 2-0 (18) Mickelsson, 2-1 (42) Mikko Rytkönen, 2-2 (53) Peter Norén, 3-2 (59) Pierre Roos. Publik: 918.

Mitt i julruschen hade jag blivit skickad till San Fransisco på jobbresa, så istället för att njuta av -15°C på Studan fick jag stå ut med sol, ljumma Kalifornienvindar, och SMS-rapporter från dissteffe. Ja, polarkyla var alltså dagens väder, vilket också ledde till en sprucken och flagig is. Det började fint för Sirius som fick en straff efter en kvart då Mika Jussila drog ned Mickelsson, som själv tog hand om straffen och gav ledningen till blåsvart. Tre minuter till hände nästan exakt samma sak igen – Jussila drog ned Mickel, och Mickel satte straffen, som dock var ganska tveksam denna gång. Men Haparanda trivdes i iskylan, man gav inte upp och attackerade framåt med många man, vilket lönade sig när man en bit in på andra hade kvitterat på en hörna och en hörnretur. Eskhult hade det besvärligt med isen och sumpade ett friläge, men strax därpå sköt Pirre in en hörna till 3-2, vilket skulle visa sig bli segermålet. Happis hade mest boll och skapade också en hel del chanser, men när Mirko Minala inte ens kunde sätta bollen i öppet läge ett par meter från mål så gick det som det gick – det blev inga fler mål, och Sirius klarade en knapp uddamålsseger.

 

Lör 26 dec: Sirius-Falun 7-4 (5-1), Studenternas

1-0 (7) Christian Mickelsson, 2-0 (13) Pierre Roos, 3-0 (15) Erik Sundin, 4-0 (20) Andreas Eskhult, 4-1 (26) Linus Forslund, 5-1 (45) Mikael Jacobsson, 6-1 (46) Mattias Wiberg, 6-2 (49) Forslund, 7-2 (51) Mickelsson, 7-3 (54) Jonas Henninger, 7-4 (82) Emanuel Sundqvist. Publik: 3015.

Annandagsvädret: Underkylt/snöblandat regn, och ”sämsta isen hittills”, enligt Eskhult. Ja, det var en bra annandagsfest hemma hos dissteffe i Ulleråker, på Alex och på läktaren, men inte på isen där det blev en högst pliktskyldig seger mot Falun. Sirius avgjorde på 20 effektiva minuter: Mickel satte ettan på en skottretur från John Nilsson, Pirre siktade och sköt in ett långskott till 2-0, Sudden stötte in trean från nära håll, och Eskhult gjorde fyran utan större motstånd från ett tafatt Falun. Men sen tog inspirationen slut på tvättbrädeisen. Falun tog en time-out, skärpte defensiven, och började även hota framåt. Som tur var höll Säleby tätt med undantag för Linus Forslunds 4-1, och med ett sent mål i första av Jacobsson och ett tidigt mål i andra av Wiberg avgjorde blåsvart. Vill man vara snäll kan man sedan hävda att Sirius kontrollerade den andra halvleken – eller så kan man säga att Sirius bara ställde in skridskorna. Falun lyckades faktiskt göra hela tre mål i andra, medan Sirius mest tittade på.  Men en seger blev det, och tabellen började se riktigt fin ut – Sirius på en fjärdeplats, med sex sköna poäng ned till Broberg på okval.

 

Ons 30 dec: HaparandaTornio-Sirius 7-5 (5-2), Gränsvallen

1-0 (3) Igor Zolotarev, 2-0 (8) Vesa Vuokila, 3-0 (15) Tuomas Mokko, 4-0 (24) Antti Ekman, 4-1 (30) Christian Mickelsson, 4-2 (31) Mikael Jacobsson, 5-2 (35) Marko Miinala, 6-2 (64) Peter Stock, 6-3 Mickelsson, 7-3 Ekman, 7-4 Jacobsson, 7-5 Mattias Wiberg. Domare: Ronny Andersson, Kalix. Publik: 1575.

I decenniets sista match långt upp i Norrbotten fick Sirius smaka på förbundets senaste dumma regel – automatiskt matchstraff vid blodvite. Så blåsvart fick en riktigt mökig start på matchen när först Zolotarev gav semifinnarna ledningen i 3:e minuten, och Pirre Roos strax därefter fått syna det röda kortet – Pirre och Peter Norén åkte på samma boll, Pirres klubba touchade Noréns ögonbryn, några droppar blod föll, och Pirre hade spelat färdigt. Och eländet fortsatte, Hellboy åkte på två raka utvisningar som reducerade Sirius numerär ytterligare, och Happis gick upp till 4-0 med halva halvleken spelad. Allt pekade emot Sirius när två snabba reduceringar väckte lite hopp – Fall frispelade Mickelsson, och Jacobsson slog in en hörnretur – men Happis dödade snart hoppet med ett 5-2-mål. Hemmalaget kunde sedan spela hem matchen utan större dramatik, även om blåsvart med två sena mål ändå vann den andra halvleken – ändå något sorts styrkebesked att man inte lade sig platt när allt gick emot, utan kämpade hela vägen.

 

Lör 2 jan: Villa-Sirius 5-2 (2-2), Sparbanken Lidköping Arena

0-1 (18) Andreas Eskhult, 1-1 (20) Henrik Larsson, 1-2 (21) Christian Mickelsson, 2-2 (31) Jesper Bryngelsson, 3-2 (49) Bryngelsson, 4-2 (53) Daniel Andersson, 5-2 (65) Andersson. Domare: Roland Fager, Köping. Publik; 3543

Det var den vackraste vinterdagen i mannaminne – solen sken över den gnistrande och snövita västgötaslätten, och vid Vänerns strand hade vintern format de mest fantastiska isskulpturer – och just idag skulle vi in i en av alla dessa nybyggda hallar som förfulade och förstörde sporten. Och denna match blev dessutom starten på en lång, trist förlustsvit i Lidköpings titanblänkande bandyhall.

Pirre Roos saknades p.g.a. det löjliga matchstraffet i Haparanda, Broberg led av en revbensskada, och laget såg tunt ut. Sett till detta gjorde blåsvart en jättebra första halvlek, och stängde in stjärnorna Andersson (Daniel och Johan-blivande-Esplund) i försvarssäcken. Eskhult satte 0-1 med ett skott invid stolpen, Henrik Larsson replikerade med ett solomål, men blåsvart återtog ledningen när Mickel kom fri och lyfte in bollen. Tio minuter senare gjorde Sälen en superräddning på blivande-Esplunds straff, men tyvärr gjorde Villa mål på den efterföljande hörnan, med oavgjort i paus som följd. Två snabba mål i inledningen av andra förstörde dagen: Bryngelsson gjorde ett misstänkt offsidemål till 3-2, och Daniel Andersson gjorde en uppåkning och sköt upp 4-2 i nättaket. Sedan backade Villa hem, och ”vi har lite problem när vi ska vara det spelförande laget”, som Berglund uttryckte det. Ja, blåsvart fick knappt iväg ett skott på mål i andra, och det nya decenniet inleddes därmed med en torsk. Sirius föll lite i tabellen till en femteplats, och den där slutspelsplatsen såg inte längre så klar ut – Vetlanda på okvalplats bara fyra poäng bakom, och detta med två färre matcher spelade.

 

Ons 6 jan: Sirius-Edsbyn, Studenternas

Mitt kanske starkaste minne från säsongen 09/10 är från en match som inte blev. Det var en iskall trettondag med åtminstone 18 minusgrader på termometern, vi samlades på Alex redan vid 11-tiden, och var väl halvvägs in i en bra fylla när dissteffes telefon plingade till. Matchen ställdes in p.g.a. sprickor i isen, och plötsligt satt man där mitt på ljusan dagen med blodomloppet fullt med öl och ingen match att gå på. Vad göra? Tja, det var väl bara att fortsätta på det inslagna spåret och dricka mer. Och efter många timmar i trevligt sällskap på Alex var det dags att vingla hemåt när vintermörkret så småningom sänkte sig över ett iskallt Uppsala.

Vid sidan på planen agerade Sirius mot vad som uppenbart var vårt största problem – den lövtunna truppen. Lösningen blev en inte helt oväntad comeback då Göran ”Rosa” Rosendahl snörade på sig skridskorna igen, och därtill hittade vi en ung mittfältstalang i Lidköpings AIK, fostrad i Villa och med ett välbekant efternamn: Marc Kjellqvist, Christers son, flyttade till Uppsala för studier och signades upp av Sirius.

 

Sön 10 jan: Västerås-Sirius 3-6 (0-4), ABB Arena Syd

0-1 (7) Christian Mickelsson, 0-2 (20) Mickelsson, 0-3 (22) Mickelsson, 0-4 (33) Erik Sundin, 1-4 (48) Tobias Holmberg, 1-5 (64) Pierre Roos, 1-6 (71) Mickelsson, 2-6 (77) Magnus Joneby, 3-6 (85) Anders Bruun. Publik: 1475.

Det kunde väl inte finnas ett bättre tillfälle att få till det hackande bortaspelet än i de regerande mästarnas hemmaburk? Och det var en comebackande Rosa i kombination med en bländande effektiv Mickelsson som låg bakom de två poängen. Med Rosa på planen kunde vi hålla i bollen längre och få fler alternativ framåt, vilket låg bakom den fenomenala första halvleken då blåsvart nollade VSK, och satte fyra mål framåt: Werner och Hellboy var arkitekterna bakom Mickels första mål, Rosa spelade fram till det andra, och i 22:a minuten fullbordade Mickel sitt äkta hattrick med ett friläge – varpå han vid nästa mål skiftade roll och spelade fram till Sudden som satte 0-4. En snabb kvittering av VSK i andra och en straffmiss av Mickel kanske hade kunnat få nerverna i gungning – men istället kom ytterligare två blåsvarta strutar från Pirre och Mickel, som tog matchen till 1-6. Försprånget var ointagligt; VSK lyckades visserligen snygga till siffrorna mot slutet, men en bländande bra Sälen såg till att det aldrig behövde bli spännande. Och ett Sirius som svajat lite mot slutet såg ut att ha fått luft under vingarna igen.

 

Ons 13 jan: Sirius-Broberg 7-4 (1-1), Studenternas

0-1 (33) Daniel Jonsson, 1-1 (39) Lars Fall, 2-1 (46) Pierre Roos, 3-1 (50) Andreas Werner, 4-1 (54) Roos, 5-1 (61) Erik Sundin, 6-1 (63) Christian Mickelsson, 6-2 (63) Stefan Larsson, 6-3 (68) Jonas Nygren, 6-4 (74) Adam Giljam, 7-4 (89) Mickelsson. Publik: 1615.

Dagens väder: En klassisk bajsdimma som drog in över Studan lagom till andra halvlek. Och samtidigt bytte matchen ansikte från ställningskrig till målfest – uppenbarligen lyckades lagens anfallare utnyttja den obefintliga sikten till sin fördel. I första halvleken var det fördel Broberg, som kändes lite tyngre och hetare, men tack ett listigt frislag från Lars Fall fick blåsvart ändå med sig ett kryss in i halvtid. I pausen pratade man om att ”flytta upp och skapa fasta”, vilket uppenbarligen fungerade – vi fick se blåsvart komma ut från omklädningsrummen och explodera: direkt slog Eskhult en passning genom hela planen fram till en anfallande och het Pirre Roos, som slog till med en vänsterkanon till 2-1. Därpå följde i rask takt två hörnmål, ett mål av Sudden från nära håll efter inspel från Rosa, och ett friläge som Mickel satte mellan benen på den ex-blåsvarte Wasberg. Men så bytte Broberg taktik och började slå långbollar in i dimman, vilket fungerade oroväckande bra. Siriusförsvararna gick bort sig i tjockan, 6-1 blev 6-4 på drygt 10 minuter, innan blåsvart fick stopp på blödningen. På slutet fick den oerhört unge (15 år!) Andreas Wängelin göra debut och hade faktiskt ett fint läge att avgöra matchen, men fick aldrig passningen – istället satte Mickel punkt för dagen, och Sirius hade tagit en skön andra rak tvåpoängare.

Efter matchen fick vi stifta bekantskap med en representant från landets artigaste firma, Broberg Young Casuals, som kom upp till Västra sidan och frågade efter våra ”grabbar”. När vi pekade ut de glöggfryntliga medelålders män som stod och sjöng som våra ”grabbar” gratulerade han så mycket till segern och försvann. Sirius femma, med sex poäng ned till Happis och Vetlanda på okvalplats.

 

Ons 20 jan: Vänersborg-Sirius 5-1 (4-0), Arena Vänersborg

1-0 (7) Pekka Rintala, 2-0 (15) Viktor Weiselius, 3-0 (18) Martin Röing, 4-0 (32) Misja Pasjkin, 4-1 (52) Andreas Eskhult, 5-1 (71) Mikael Olsson. Publik: 1689.

Sirius trivs inte i mässhallar – detta var den tredje skrythallen som invigdes säsongen 09/10; vi hade redan förlorat i Sandviken och Lidköping, och nu blev det förlust även i Vänersborg. Och allt gick emot Sirius ända från början i den här matchen. Wiberg hade chansen att ge blåsvart ledningen, istället satte Pekka Rintala 1-0 för hemmalaget i en spelvändning. Därpå följde en oerhört billig straff som gav 2-0, och ett fladdrigt långskott som Sälen onödigt släppte in till 3-0. Eländet fortsatte sedan när Mickelsson kom fri men blåstes av – av en idiot med visselpipa i publiken. Efter alla dessa motgångar var blåsvart ett knäckt lag, Vänersborg gjorde det trångt och Sirius hittade aldrig några spelvägar, varken igenom eller runt hemmalaget. Rosa var indisponibel p.g.a. jobb, Mickelsson var lätt febrig och blek, och hela laget gjorde en otroligt slätstruken match – den första av många trista bandykvällar i Arena Vänersborg.

 

Ons 3 feb: Sirius-Hammarby 1-6 (0-1, 0-0, 1-5), Studenternas

0-1 (23) Jesper Eriksson, 0-2 (63) Eriksson, 0-3 (67) Patrik Nilsson, 0-4 (72) David Karlsson, 1-4 (83) Erik Sundin, 1-5 (87) Richard Koch, 1-6 (88) Stefan Erixon. Domare: Thomas Nordin. Publik: 2513.

Ett långt, tråkigt uppehåll för bandy-VM i Moskva följde, under vilket Sirius såg om sitt hus. Pirre förlängde sitt kontrakt med ett år, Säleby, Fall och Werner med två år, medan Hellboy, Eskhult och Sudden slog till med hela tre år. Och det ingav ju förstås en skön känsla att spelarna i klubben trivdes bra och ville stanna – men det fanns ju även ett här och nu, och i det började det se jobbigt ut att kunna nå en slutspelsplats.

Hemmamatchen mot Bajen spelades i ett horisontellt snöfall, och matchen delades därför upp i tre perioder. Det skulle sluta med ganska osmickrande siffror, men de första två perioderna var ändå ganska bra från blåsvarts sida. Hammarby tog visserligen ledningen genom ”Brechen” Eriksson, men Sirius var bra med och fick sin chans strax efter när Mickel kom fri – men manglades av både försvarare och målvakt utan att få straff med sig. Ännu bättre spelade blåsvart i den andra perioden; visserligen skapades det inte så mycket chanser, men Falls skott strax utanför krysset och Eskhults framspelning till Mickel var åtminstone skapliga lägen. Men i den tredje perioden kroknade Sirius helt i motvinden, och plötsligt trillade bollarna in bakom Sälen. Brechen åkte igenom och satte tvåan, ”Sura hästen” gjorde trean på en hårt dömd straff, och David Karlsson klippte in fyran. Och inte ens Suddens sena tröstmål blev någon tröst, eftersom gästerna från Söder satte två sura strutar till i Siriusburen. Och Sirius rasade som en sten i tabellen – nu på den åttonde och sista slutspelsplatsen, med Haparanda och Vetlanda hack i häl två pinnar bakom.

 

Fre 5 feb: Vetlanda-Sirius 1-1 (1-1), Tjustkulle

1-0 (21) Per Einarsson, 1-1 (26) Viktor Broberg. Publik: 559.

Som ett mantra upprepades det att ”vi har inga resultatmål, det är utvecklingen som är viktig”. Men när den tidigare självklara slutspelsplatsen började hänga löst så erkände till och med manager Berglund att: ”givetvis vill vi spela slutspel, det är inte alls så att vi struntar i resultaten”. Och så värst mycket utveckling blev det nog heller inte i fyrapoängsmatchen på Tjustkulle där de två lagen låste varandra fullständigt – men väl en superviktig poäng. Det började tajt och tillknäppt, hemmalaget tog ledningen halvvägs in i halvleken, men Sirius kvitterade på sin första riktiga målchans – ett friläge för Broberg. Efter dessa mål blev det ännu mer tillknäppt; Sirius grötade ihop spelet i mitten där man fastnade i Vetlandas gula säck gång på gång, medan hemmalaget lyckades komma fram lite oftare, men då stod Sälen i vägen. Vår målvakt räddade en straff i första halvlek, och bildade en mänsklig mur i målet när blåsvart drabbades av tre utvisningar i slutminuterna, och hemmalaget tryckte på.

 

Sön 7 feb: Edsbyn-Sirius 2-2 (1-1), Edsbyn Arena

1-0 (6) Mattias Hammarström, 1-1 (10) Viktor Broberg, 1-2 (54) Andreas Werner, 2-2 (87) Hammarström. Publik: 1602.

Det blev ännu en viktig inspelad poäng genom snålspel på bortaplan, och denna gång mot ännu mer kvalificerat motstånd. Ett skadedrabbat Edsbyn spelade defensivt och direkt fegt, och efter Hammarströms ledningsmål och Brobergs kyliga kvittering lämnades initiativet helt över till blåsvart. En bit in på andra tog Sirius ledningen genom ett precist avslut från Werner, och 1-3-målet var ytterst nära ett flertal gånger om, även om det aldrig blev verklighet: Eskhult träffade stolpen, Mickel sköt i ribban, och en edsbyskridsko kom i vägen för Falls skott. Och ineffektiviteten straffade sig när Edsbyn till slut vaskade fram en kvitteringschans och utnyttjade den: Kuben dribblade loss och spelade fram Hammarström som åkte in med 2-2-bollen i mål. En viktig pinne, men den sena kvitteringen var ett smolk i glädjebägaren, och Eskhults lårkaka var ett annat: Det var landets fulaste bandyspelare, Daniel ”Svinet” Skarps, som – enligt ryktet med berått mod – redan i början av matchen satte in en riktigt ful bentackling mot vår stjärna för att sätta honom ur spel.

 

Ons 10 feb: Sirius-Sandviken 2-7 (1-2), Studenternas

0-1 (5) Christoffer Edlund, 0-2 (15) Edlund, 1-2 (41) Christian Mickelsson, 1-3 (48) Magnus Muhrén, 1-4 (59) Edlund, 1-5 (74) Daniel Mossberg, 1-6 (75) Ted Haraldsson, 2-6 (79) Mickelsson, 2-7 (88) Edlund. Publik: 1815.

Det var säsongen 09/10 som man till fullo insåg vilken stöddig och arrogant skitklubb SAIK är. Tyvärr var de även snuskigt bra samma säsong, och trots att blåsvart sett defensivt starka ut i de senaste matcherna var man chanslösa att stoppa SAIK, och framförallt legomannen Christoffer Edlund. Det tog bara fem minuter innan Edlund rundade ett stillastående försvar och satte ettan, och tio minuter senare kom tvåan. Ett Eskhultlöst Sirius var blekt, men i slutet av den första halvleken hittade blåsvart spelet, vilket resulterade i ett reduceringsmål av Mickel, och hade inte ”Zeke”Eriksson tagit en taktisk tia på Mickels nästa friläge hade Sirius haft full kontakt. Men i andra sket det sig; SAIK gick på halvfart, men med ett dödligt skytte rann man ändå enkelt ifrån: Murren pangade in trean i inledningen av andra, och Edlund nyttjade en tabbe i Siriusförsvaret och satte fyran. När Pirre sedan brände två chanser från straffpunkten – han missade på första försöket, men straffen fick gå om, och kapten Roos bommade igen – gick luften helt ur och SAIK rann ifrån. Och förlusten såg ut att bli ödesdiger då både Haparanda och Vetlanda vann i samma omgång. Nu var Sirius nere på en tiondeplats, utanför alla slutspel. Det var dock bara målskillnaden som skiljde från Haparanda på åttondeplatsen – åtta minusmål ifrån. Nu gällde det dock att steppa upp ordentligt inför de tre avslutande omgånarna.

 

Sön 14 feb: KVBS-Sirius 2-7 (1-2), Backavallen

1-0 (5) Stefan Andersson, 1-1 (19) Viktor Broberg, 1-2 (33) Andreas Eskhult, 2-2 (53) Mattias Elf, 2-3 (59) Christian Mickelsson, 2-4 (62) Broberg, 2-5 (81) Eskhult, 2-6 (84) Lars Fall, 2-7 (90) Mickelsson. Publik: 528.

Den segerlösa raden var nu uppe i fem matcher, men mot ”Battlefield Earth”-dåliga KVBS skulle vi väl ändå vinna? Nja, det såg verkligen inte bra ut under långa delar av matchen. Katrineholmskonglomeratet hade den dåliga smaken att ta ledningen tidigt i matchen, men Broberg kvitterade på hörna, och Eskhult satte ett ledningsmål i innan paus. Men KVBS spelade tätt och snålt, Sirius blev frustrerade, och när Mattias Elf bröt igenom och kvitterade på ren vilja mådde man uselt på Backavallens läktare. Som tur var höll inte KVBS garden uppe särskilt länge; Sirius återtog ledningen när Mickel satte en straff, och efter Brobergs 2-4 på friläge var det lugnt. Ändå dröjde det ända till de sista 10 minuterna innan det sköra hemmaförsvaret rämnade och blåsvart kunde putsa till målskillnaden litegrann.

Ibland minns man precis när man första gången träffar en människa. Jag trodde jag var ensam Siriussupporter på Backavallen, men när jag efter matchen väntade på en iskall perrong på ett tåg som aldrig kom syntes där två personer till i Siriusfärger. Det visade sig vara Anders ”Old Ox” Carlstedt med dotter, tillika blivande speaker på Studan, Magdalena – två Siriusvänner som jag skulle komma att dela många fler fina blåsvarta upplevelser med. Efter en seger och dessutom lite flyt med övriga resultat såg tabellen nu mycket trevligare ut: Sirius nu på åttondeplats igen med två poäng till godo på Vetlanda och Haparanda, och nu dessutom bäst målskillnad av alla tre lagen. Av serien återstod endast en omgång, men Sirius hade dessutom den uppskjutna Edsbymatchen kvar att spela.

 

Tis 16 feb: Sirius-Edsbyn 6-3 (4-2), Studenternas

1-0 (1) Christian Mickelsson, 2-0 (3) Andreas Werner, 3-0 (24) Göran Rosendahl, 3-1 (33) Robin Ehn, 4-1 (42) Viktor Broberg, 4-2 (43) Magnus Olsson, 5-2 (74) Erik Sundin, 6-2 Broberg, 6-3 (92) Joakim Hedqvist. Publik: 1769.

Så var det äntligen dags för hängmatchen mot Edsbyn som hade skjutits upp så långt det bara gick, för nu återstod det bara fyra dagar till serien var färdigspelad. Med tanke på Västra sidans berömda brist på punktlighet, så missade nog förmodligen de flesta när blåsvart direkt klev in och visade var skåpet skulle stå: Mickel slog in 1-0 på en läcker volley direkt på avslag, och Werner väntade inte många minuter med sitt 2-0-mål inskjutet från straffområdeslinjen. De tidigare målen satte tonen för säsongens finaste föreställning så här långt, och det ena målet var snyggare än det andra. Rosa sköt in 3-0 med en riktigt kanon, men slarv i Siriusförsvaret bäddade sedan för en reducering. Två mål inom en minut tog sedan matchen till paus: Broberg satte sedan 4-1 efter en perfekt lyrboll från Werner, men Kuben reducerade kvickt. I andra halvlek rådde länge stiltje, men blåsvart hade full kontroll på läget, och när Sudden till slut styrde in Rosas inspel så var matchen – och slutspelsplatsen – definitivt i hamn. Sudden stod sedan för en briljant pass fram till Brobergs 6-2-mål, innan Hedqvist satte matchens sista mål. Sirius sjua i tabellen, och slutspelsplatsen klar.

 

Fre 19 feb: Sirius-Bollnäs 2-2 (1-0), Studenternas

1-0 (8) Niklas Hellqvist, 1-1 (65) Ville Aaltonen, 1-2 (78) Juho Liukkonen, 2-2 (88) Mattias Wiberg. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 1318.

Seriens sista match var en riktigt avslagen historia – det fanns nämligen absolut ingenting att spela om för något av lagen, och eftersom lagen på den övre halvan fick välja fritt bland lagen på den undre spelade tabellplaceringar ingen roll. Följaktligen handlade denna match mest om att inte ta ut sig och att slippa skador. Hellboy inledde målskyttet, sedan hände nästan ingenting förutom några Bollnäshörnor, innan de orangeblå fick lite fart på rören och vände matchen i andra med två mål. Men det blev ändå en moraliskt viktig poäng sedan blåsvart visat upp ett uns av vilja på slutet, och Wiberg fick in en sen kvittering. Sedan vändes uppmärksamheten istället mot alla tillgängliga radioapparater, TV-mottagare och telefoner för att följa det som var spännande på riktigt: Slutspelsvalen.

Hammarby	26	19	4	3	178-101	42
Sandviken	26	19	3	4	224-97	41
Bollnäs	26	14	6	6	142-73	34
Villa	26	15	3	8	144-105	33
Edsbyn	26	14	4	8	150-105	32
Västerås SK	26	14	2	10	149-111	30
Sirius	26	13	4	9	107-99	30
Broberg	26	14	1	11	135-101	29
Haparanda-Torneå	26	11	5	10	127-124	27
Vetlanda	26	10	5	11	118-121	25
Vänersborg	26	10	1	15	103-138	21
Kungälv	26	8	0	18	83-152	16
Falun	26	1	1	24	63-216	3
KVBS	26	0	1	25	69-249	1

 

Inför kvartsfinalerna

Valfrihet låg ju i tiden, och valfrihet var vad som gällde i slutspelet också. Seriesegraren skulle få välja fritt bland lagen på 5-8:e plats, och den allmänna meningen var att Sirius nog skulle bli valda först. Frågan var alltså vilket lag som skulle vinna serien – Hammarby eller SAIK? Hela Uppsala hoppades därför på Hammarby, för att slippa möta de hemska kolsäckarna vi hade så svårt för, för att slippa åka till den hemska evenemangsarenan, och för att istället få uppleva slutspelsfester på Zinken och Studan. Och så blev det också: SAIK tappade en pinne i Edsbyladan, Bajen gick om och vann serien, och valde mycket riktigt blåsvart till sin kvartsfinalmotståndare.

Sirius hade det ju relativt sett enklare för Södergänget – alla mindes ju de dubbla vinsterna under succésäsongen, och även denna säsong hade vi knipit en pinne borta på Zinken. Bajen hade dock gått urstarkt sedan julen efter en något knackigare inledning, och hade framförallt en enorm offensiv kraft, i den Patrik ”Sura Hästen” Nilsson som så många gärna hade sett i Siriusdressen, och i den nästan lika målfarliga David Karlsson. Den allmänna meningen var att vi nog kunde skaka Hammarby, men knappast slå ut dem i en matchserie om fem.

 

Kvartsfinalerna

Tis 23 feb: Sirius-Hammarby 5-3 (3-0), Studenternas

1-0 (15) John Nilsson, 2-0 (17) Christian Mickelsson, 3-0 (22) Lars Fall, 3-1 (52) David Karlsson, 3-2 (57) Robin Sundin, 4-2 (65) Mickelsson, 4-3 (79) Ulf Einarsson, 5-3 (93) Fall. Publik: 2325.

Jo, det kändes allt som att magin från succésäsongen fanns kvar någonstans i laget, och nu när det var slutspel plockades den fram igen. För den här matchen, och i synnerhet den första halvleken, var kanske det bästa vi presterat under manager Berglund – blåsvart spelade helt ut seriesuveränen Bajen under de första 45 minuterna. Det var iskallt i luften (-16 °C), men Sirius var heta från avslag med hög press och bra fart, och resultatet kom i rättan tid – precis när Bajen började ta över matchbilden fick John Nilsson in bollen på ett inspel från Eskhult. Och sedan trillade målen in fort i bortaburen: Werner spelade fram Mickelsson som rullade in 2-0, och Fall sköt in 3-0 på hörna. Ett paralyserat Hammarby åstadkom inte mycket, och när Patrik Nilsson väl kom fram i ett läge bommade han grovt. Sirius hade skaffat sig ett fantastiskt läge, men genom en reducering på hörna tidigt i andra fick Bajen den skjuts man behövde. Det blev grön press, och Robin Sundin satte snart 3-2. Raset var nära, men så fick blåsvart till en kontring, Mickel gick på genombrott och satte det oerhört viktiga 4-2-målet, och Hammarby hade tappat närkontakten igen. Men spänningen hade bara börjat, Bajen ansatte Sälen hårt, men vår magnifika målvakt höll tätt ända till 79:e, då Ulf Einarsson fick in 4-3. Nu haglade utvisningarna dessutom åt båda håll, och till slut spelade lagen åtta-mot-åtta. Hammarby bombade på, men Sälen stod pall, och blåsvart försökte med snabba kontringar. Det dröjde ända till tre minuter in på stoppitch tajm innan vi kunde jubla, då Fall hittade ett skottläge och fick in den avgörande bollen.

Det var en fantastisk bandyfest, och det var tydligt att heta känslor började utvecklas mellan båda lagen och dess supportrar. Efter matchen ville ett gäng tuffa bajare leka röda-vita-rosen och överföll därför den flaggbärande Bigbadda. Efter lite palaver och en polis som inte tycktes veta vem som förtjänade stryk kom både Bigbadda och flaggorna undan med hälsan i hyfsat behåll, men det bäddade för en än mer laddad matchserie, minst lika mycket på läktaren som på planen.

 

Tor 25 feb: Hammarby-Sirius 5-2 (2-1), Zinkensdamm

1-0 (2) Ulf Einarsson, 1-1 (19) Andreas Werner, 2-1 (27) Einarsson, 3-1 (50) Stefan Erixon, 4-1 (59) Patrik Nilsson, 5-1 (71) Nilsson, 5-2 (88) Christian Mickelsson. Publik: 2704.

Sirius hade redan gjort två fantastiska halvlekar och stod även bra upp i en tredje, men i den fjärde föll man igenom lite för första gången. Man skulle våga tänka offensivt hette det, men det var snarare defensiven som satt klockrent i första. Ulf Einarsson satte ett tidigt ledningsmål, men sedan höll blåsvart Bajenanfallet i strama tyglar, och de gröna såg mest frustrerade ut. Werner kvitterade också på en hörna, men tyvärr utnyttjade Hammarby de få lägen som ändå uppstod bättre än Sirius, och gick därför till vila med en uddamålsledning. I andra brast sedan Siriusförsvaret när Pirre och Hellboy satt på botbänken: X:et slog in 3-1 på hörna, och sedan gjorde Sura Hästen till slut sitt första mål i kvartsfinalserien. 5-1 kom sedan från samma klubba på en straff, innan Mickel putsade till siffrorna med ett symboliskt mål på slutet. En tuff förlust som underströk vilken tuff matchserie detta var – det gällde att spela på absolut topp hela tiden om vi skulle ha den minsta chans att välta Bajen.

 

Lör 27 feb: Hammarby-Sirius 4-3 (1-2), Zinkensdamm

0-1 (2) Niklas Hellqvist, 0-2 (23) Christian Mickelsson, 1-2 (28) Patrik Nilsson, 2-2 (54) Ulf Einarsson, 3-2 (73) Nilsson, 3-3 (90) Viktor Broberg, 4-3 (92) Nilsson. Domare: Ronny Andersson, Kalix. Publik: 3085.

Mycket av försnacket handlade om att den förfärlige Ronny Andersson skulle döma matchen, men Kalix-Ronny hade en bra dag, och den svavelsyrasura förlusten fick skyllas på annat. Vädret till exempel. Så länge det var bra och isen spelbar så dominerade Sirius händelserna på Zinkensdamm. Hellboy satte ett tidigt ledningsmål med ett skruvat och otagbart distansskott, och Mickel fyllde på med ett lika vackert mål 20 minuter in. Sura Hästen reducerade visserligen, men fram till paus såg det helt enkelt oerhört bra ut – Sirius var solida bakåt och hotfulla framåt, och blåsvart dominerade på isen såväl som på läktaren. I halvtid drog dock snövädret in över Zinken, och med det försvann också Sirius självsäkra spel. Hammarby ställde om till lyrspel, fick tryck mot Sälen och segade sig till slut förbi: Ulf Einarsson satte kvitteringen, och sedan var det Sura Hästen som slog in 3-2 från nära håll. Det såg kört ut, för Sirius skapade inte så värst mycket framåt för en kvittering, men så kom det grymma slutet med sina falska löften: I ett sista desperat anfall tryckte Sirius upp allt, och på något vis lyckades Broberg få in kvitteringsbollen i en grötig situation framför Bajenmålet. Eufori hos Västra Sidan förstås, men det hopp vi just fått till skänks togs lika grymt ifrån oss, för Bajen hann med ett anfall till – David Karlsson sög ner en lyra och spelade fram till Sura Hästen, som stal all glädje i våra blåsvarta kroppar med ett segermål i 92:a minuten. Ondare kan en slutspelförlust knappast göra.

 

Tis 2 mar: Sirius-Hammarby 4-7 (4-3), Studenternas

0-1 (3) Johan Östblom, 1-1 (4) Andreas Werner, 1-2 (9) David Karlsson, 2-2 (27) Joachim Boivie, 2-3 (30) Patrik Nilsson, 3-3 (36) Pierre Roos, 4-3 (43) Andreas Eskhult, 4-4 (68) Karlsson, 4-5 (71) Nilsson, 4-6 (73) Kalle Spjuth, 4-7 (88) David Pizzone Elfving. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 3798.

Den fjärde kvartsfinalen blev tyvärr det sista slaget under säsongen 09/10, och precis som i den tredje hade blåsvart Hammarby på gaffeln i den första halvleken, men munsbiten trillade av. Den första halvleken var nog säsongens allra bästa, när Sirius heroiskt kämpade sig till en ledning, trots att man var motarbetade av både Bajen, oturen och domaren. Johan Östblom (blivande Willes) inledde målskyttet på ett friläge, Werner kvitterade kvickt på hörna. Bajen tog ledningen igen genom David Karlsson på frislag, men Boivie kvitterade med säsongens första mål i säsongens sista match; ännu ett hörnmål. Bajen tog ledningen igen på en totalt feldömd straff, men blåsvart vägrade ge sig; Pirre kvitterade när domaren blåste en rättdömd straff åt rätt håll, och så tog sig Eskhult runt på högersidan och satte 4-3 innan paus. Eufori på Västra Sidan förstås, där också en ny ramsa hade lanserats dagen till ära: den fina ”Beväpna er”-ramsan ur Ebba Gröns sångbok.

Blåsvart såg sedan länge ut att ha full kontroll på läget, och Hammarby såg mer och mer frustrerade ut – tills den ödesdigra missen i 68:e minuten. Kyller slog ett slarvigt frislag bakåt på mittplan, Fall var inte beredd och slarvade bort mottagningen, och David Karlsson tackade, tog emot och kvitterade. Och baklängesmålet fick Sirius att tappa både energin och tron på sig själva, och Bajen tilläts avgöra enkelt: Sura Hästen åkte slalom till 4-5-målet, den blivande blåsvarte Kalle Spjuth gjorde 4-6, och som salt i såret satte den oomtyckte Pizzone-Elfving 4-7 i slutminuterna. Sirius hade kämpat väl i fyra matcher, men inte räckt till, och nu återstod bara att lägga in bandyportföljen i garderoben och summera säsongen.

 

Skytteligan

Mickelsson 36, Eskhult 16, Broberg 15, Sudden 13, Werner 9, Pirre Roos 8, Fall 8, Wiberg 5, Jacobsson 4, Hellboy 3, John Nilsson 2, Rosa 1, Boivie 1.

Mickelsson var kanske inte samma publikfavorit som den flyktade Maya, men han var en riktig målmaskin med 36 gjorda mål. De båda anfallskollegorna Broberg och Sudden levererade också, liksom magikern Eskhult. En annan som förtjänar att lyftas fram är Fall som växte under säsongen och levererade ett stort antal assists.

 

Summering

Ja, det blev väl som det blev. Inget fiasko, men heller inte någon superhit. Uppföljningen till succésäsongen blev en bra säsong, framför allt sett i det större perspektivet, men man hade samtidigt blivit smått blasé av framgångarna. En kvartsfinalseger mot Hammarby inför över 2300 hade varit ett av mitt livs höjdpunkter något år tidigare – nu var det naturligtvis en fin match som bjöd på stor glädje, men ärligt talat har jag inga tydliga minnen av matchen såhär drygt 10 år senare, förutom palavret med flaggorna efteråt. Men även om det vinglade en del under grundserien, så kan det också sägas att kvartsfinalerna mot blivande mästarna Hammarby nog var en väl så stark matchserie som semifinalerna mot Byn under succésäsongen – det var fyra jämna och tuffa matcher som hade kunnat gå åt vilket håll som helst.

Så varför tog vi ett steg tillbaka och inte ett steg framåt? Ja, Berglund hade ju redan hintat om att de snabba och plötsliga framgångarna inte bara var till fördel för klubben. Och visst märktes det nu att man inte kunde ha samma fokus på att utvecklas i lugn och ro – nu fanns en press från Uppsalapubliken och från media som förväntade sig flera slutspelsfester, och nu fanns en respekt från motståndarlagen som gjorde att Sirius inte längre kunde slå ur underläge. Fjolårets framgångsrika kontringsspel fungerade inte alls lika bra då motståndarna gärna lade sig långt ned i banan. Och så kunde man ju konstatera att firma Berglund-Sjonemark stod för en minst sagt försiktig satsning – laget förstärktes knappast alls, medan flera av de andra lagen hade storsatsat inför säsongen 09/10; SAIK, Bollnäs och Bajen hade alla värvat ihop dyra dreamteams som vi omöjligen kunde mäta oss mot.

Men Sirius bandy skulle fortsatt envist gå sin egen väg: långsiktighet, utveckling och 2027 var det som skulle gälla. Och om kontinuitet var ett vinnande koncept så såg i varje fall allting lovande ut: Nästan hela truppen och därtill tränartrojkan var redan klara för 2010/11. Det var helt enkelt bara att se fram med tillförsikt mot de kommande 17 säsongerna.

 

Profilen

Hej Lars Fall, hur var det att spela i Sirius 2009/10?
Det måste väl ha varit inspirerande när vi hade vunnit mycket säsongen innan. Vi hade fått in Mickelsson som var riktigt bra att spela med. Vi var lite som robotar, Berglund sa hur vi skulle spela och så gjorde vi så. Och så minns jag slutspelet mot Hammarby och när vi vann hemma. Matcherna mot Hammarby var alltid de roligaste med Sirius, både på Studan och på Zinken. Och sedan var vi ju ett så skönt gäng. Vi hängde mycket tillsammans både på träningar och på fritiden och vi hade sjukt kul hela tiden.

Hur gick snacket efter succésäsongen? Hur skulle den följas upp? 
Det var ett speciellt läge. Jag minns att Kaveh pratade om det, att vi skulle ta vara på det och ta steget till att bli ett topplag, inte bara en säsong utan permanent. Vi kände förstås att det hade varit kul att vinna så mycket och att vi ville göra om det. Målet som vi pratade mycket om var att vi skulle bli ett stabilt slutspelslag, att tillhöra topp-4 på sikt, år efter år.

Sirius blev sämre och sämre efter succésäsongen, medan du blev bättre och bättre – hur kom det sig?
Ja, det var väl lite så det var. För egen del så var jag väl då i den åldern då man ska vara som bäst som bandyspelare – 26-27 år. Sedan kände jag att jag kunde och ville ta mer ansvar och plats i laget, en känsla som också växte när fler och fler ut gänget så småningom lämnade. Och så blev jag väl lite snabbare på rören där också tror jag.

Men vad hände med Sirius då?
Ja, säg det. Motståndarna blev bättre för varje säsong, samtidigt som vi stod still. Vi tappade så småningom fler och fler spelare, och känslan var att vi nog ändå borde ha satsat lite mer offensivt när vi hade läge, värvat in några fler toppspelare. Sedan var det nog en dröm som låg i bakhuvudet efter succésäsongen, att vi ville gå hela vägen med laget och spela final på Studan. När vi sedan kom längre och längre ifrån drömmen istället för att närma oss så gick nog luften ur lite. Och så småningom tappade vi dessutom ledarna som hade varit viktiga för framgångarna – Berglund, Kaveh och Sjonemark, och då skulle vi börja om från noll igen. Som tur var hade vi i alla fall Olle Gabrielsson kvar som var viktig för både mig och Sirius.

Du är en av många utifrån som rotat sig i staden. Är det något speciellt som finns här?
Uppsala är ju en större stad, och jag har gillat den från dag ett. Både jag och min sambo kände ganska snart att vi kunde tänka oss att bo här, man har fått många kompisar, det finns många möjligheter till jobb och den ligger bra till. Och sedan så kändes ju Sirius som en familj direkt när jag kom dit. Så det är väl en kombination av och klubben och staden och familjen.

Vilket är ditt bästa bandyminne i karriären?
Jo men det är nog ändå Suddens mål i Vetlandamatchen, så jävla läckert. Jäklar vad jag skrek och brottade ner honom. Jag fick ju aldrig uppleva semifinalerna på planen eftersom jag skadade mig, så kvartarna mot Vetlanda var höjdpunkten. Sedan var det väl OK att spela final med Villa på Tele2 också, men vi vann ju inte så… Men såhär efter karriären är det bästa minnet ändå att ha fått vara med och spela i ett lag med allt vad det innebär.

Vad sysslar du med idag?
Idag bor jag i Nåntuna där jag är tvåbarnspappa, och jag är ju föreningsmänniska så det blir mycket tid för fotboll och innebandy och bandykul. Vid sidan om det jobbar jag med marknadsföring på ett företag som heter Qase, där jag jobbade redan under karriären. Och så spelar jag padel som alla andra, fast knäna är lite risiga.

Vad har du för relation till bandyn och Sirius?
Jag har tackat nej till att hjälpa till just nu, när jag hade spelat sista säsongen kände jag att jag var färdig med bandyn för ett tag. Men jag har fortfarande kontakt på många sätt. Jag har kunder som är sponsorer till Sirius bandy, och jag står nära hela den nya tränarstaben: Olle och Eskhult förstås sedan tidigare, Oskar känner jag från Ljusdal, och även Holgersson känner jag sedan tidigare. Och jag snackar med Anton ibland också. Och så går jag på mycket matcher förstås, det är underbart att se matcher från läktaren. Allt är sig likt och man känner igen alla som står där och sjunger från förr. Det är en familj, hela vägen.