Fotbollssäsongen 2011

Martin Erlandsson Lampa

15 juni 2022 14:51

På våren var det mittbackarna, på hösten var det anfallarna. Alltid var det någon lagdel som klickade, och när vi summerade säsongen 2011 var det som vanligt med orden “två mål kort”.

Läget i laget
Gummibandet hade tänjts ut i bungyjumpet från Superettan till Norrettan; Sirius hade touchat bottenskiktet i tabellen men studsat tillbaka emot toppen, och 2011 skulle rekylen föra oss tillbaka till eliten. Så hoppades vi supportrar i alla fall, men klubbens målbild var en aning otydlig. Trots uppbackning av den välbärgade Bengt Ågerup så tycktes det inte alls vara tal om någon offensiv satsning, istället talades det om att bli ett etablerat Superettalag inom ”3-4 år”, och dessutom fanns ingen operativ styrelse då krogkungen Lasse Svensson bestämt sig för att stiga av som ordförande. Om det nu inte satsades så väldigt offensivt så kändes klubben åtminstone relativt lugn och harmonisk. Tränare Andreas ”Brännan” Brännström hade tillsammans med Antonio Andric börjat snickra ihop ett nytt lag med stabilitet som grund och defensiven i fokus, och de skulle få fortsätta arbetet även under 2011.

Sirius 2010 hade slagits i toppen av tabellen, men alltid utan att glänsa: ett tätt försvar och Johan ”P” Pettersson som pålitlig avslutare hade räckt långt. Fördelen med detta var att det inte direkt fanns några oersättliga nyckelspelare i truppen – förutom då möjligen P, som mycket riktigt aviserade att det var dags att gå vidare till nya utmaningar i livet, och att varva ned i division 5-laget Ärentuna. Även truppens mest meriterade spelare, den känslige Pierre Gallo, hade spelat klart i blåsvart och flyttade till den nye seriekollegan Frej. Väntat var också att vi skulle tappa den rutinerade mittbacken Elias Storm, som tröttnat på elitfotbollen och valde spel i nygrundade stekarlaget FC Stockholm Internazionale. Jämten Fredrik Olsson tackade för ganska lång och trogen tjänst och flyttade hem till Östersund och ÖFK. Mer besvikna blev vi på talangen Patrik ”Sunshine” S:t Cyr som gjorde det omoraliska valet att gå till uppflyttade VSK. Den avige Mani Tourang sade också farväl efter fem säsonger i Sirius, som dock på senare tid hade blivit alltmer sönderhackade av skador – ny adress blev UNIK. Den dyre andramålvakten Richard ”RR” Richardsson gjorde det kloka valet att bryta kontraktet och flyttade hem till Hudiksvall, den skadedrabbade Fredrik ”Bringan” Söderbring lade skorna på hyllan, liksom truppens internationellaste inslag Ernesto Ferreira, medan de båda ungdomarna Martin Östlund och Ian ”Iaan Iaan Iaan Iaan” Ekstrand gick till GUSK respektive UNIK, och den färske Adam Outinen tackade för sig efter bara ett halvår i blåsvart.

För att fylla på truppen satsade Sirius i första hand på hemvändare: Den stora värvningen var mittfältsgeneralen Johan ”Clage” Claesson, tillbaka i Sirius efter sex år på vift, senast i Portland Timbers. Kim Skoglund hade inte varit borta fullt lika länge; mittfältaren hade stått på tillväxt under två säsonger i GUSK innan han nu plockades tillbaka. Och så var det Linus Smedjegården, som efter tre år i Valsta Syrianska kom tillbaka till blåsvart för att lösa problemen på högerbacken. Vidare plockades mittbacken Dillan Ismail upp från egna led, liksom den nya och billigare andrekeepern Gustav Alpsten, och i GUSK hittades den lovande vänsterbacken Viktor Lövgren. Så långt såg det habilt, men inte jättespännande ut, men de intressanta värvningarna som spetsade till truppen och som gav hopp om bättre divisioner, dröjde till februari och mars. Då kom en ny Ian – Ian Sirelius – snabb ytter hittad i Gröndal, med både snyggt anlete och namn. Och då kom också Alagie Sosseh, mångsidig och kraftfull Hammarbyprodukt som värvades från Väsby. Och slutligen kom den unge och ståtlige anfallaren Ante Björkebaum från Östersund, ett norrländskt löfte som hade jagats av Öster, J-Södra, Värnamo, Degerfors och Frej, men som i denna hårda konkurrens valde spel i blåsvart.

Kvar i truppen sedan föregående säsong fanns den passionerade målvakten Jonas ”Bylle” Bylund. Framför honom fanns den tystlåtne mittbacken Daniel Fernberg, den unge högerbacken Philip ”Chipset” Berglund, den välväxte mittbacken Oscar ”OZ” Zettergren, ständigt skadedrabbade Daniel ”Blomman” Blomberg som vi hoppades skulle hålla en hel säsong, samt den fine vänsterbacken Haisem Ismail, som stannade kvar i blåsvart trots intresse från högre ort. På mittfältet var omsättningen stor och de flesta hade bytts ut, men den härlige yttern Petter Österberg bestämde sig sent omsider för en fortsättning, den unge och trixige Ahmed Kango stannade också, liksom Erik Zettergren, dock med osäker status efter sina hjärtproblem. I anfallet fanns det en hel del att välja på, med den talangfulle men omogne nigerianen Sunday Bale, landsmannen Moses Ogbu, samt den lovande men ojämne Emir Smajic.

Och så hade Sirius gjort som de stora lagen och skaffat sig en akademi också. Förhoppningen var förstås att råda bot på Uppsalas usla facit när det gällde att få fram elitfotbollsspelare, och akademin leddes av chefen Olle Andersson tillsammans med den tidigare skyttekungen Einar Brekkan. Men i regel går ju ingenting smärtfritt när det gäller kombinationen Uppsala + fotboll, och akademins första år hade varit rätt skakigt. Kritikstormen från gnälliga Uppsalabor var väntad; det klagades från andra klubbar att deras lag dränerades på talang, och det klagades bland föräldrar på att deras barn hade valts bort i uttagningarna – trots att själva uttagningen åtminstone delvis var en av poängerna med en akademi. Därtill var resultaten under akademins första år ordentligt skrala, och redan nu hade det börjat gnissla mellan de båda ledarna, då Brekkan hade börjat rikta kritik mot arbetssättet – det var ännu en lång väg kvar för Sirius till att börja producera egna elitspelare.

En ny styrelse formerades också på vårkanten, där den nye ordföranden blev ett styrelseproffs vid namn Bosse Lundqvist – det skrevs inte särskilt mycket om vem denne Lundqvist var och vad han ville med Sirius, men han hade i alla fall en bakgrund som mjukost-VD på Kavli. Och in i styrelsen klev också bland annat den nypensionerade Johan ”P” Pettersson, för att stärka banden mellan styrelse- och omklädningsrum.

Motståndarna

Fem lag hade försvunnit ur serien: De uppflyttade VSK, de nedflyttade Östersund, Carlstad United och Arameiska-Syrianska, och så Gröndal som hade dragit sig ur serien – man skyllde på att arenan Aspuddens IP inte var godkänd för Norrettan och att man därför inte hade någonstans att spela, men i själva verket letade man nog bara efter en ursäkt för att dra sig ur den dyra och jobbiga Norrettan.

Av de fem lagen som ersatte var ett nedflyttat från Superettan: De gamla bekantingarna Väsby United, med flera med tiden välkända namn i truppen: de blivande blåsvarta Carl Nyström, Sal Jobarteh och Nicklas Maripuu, den framtida Bajenbacken David Fällman och Garysonen Daniel Sundgren spelade alla i den fula, gröna tröjan. Av de fyra nykomlingarna hade Frej från Täby värvat friskast; vid sidan om Gallo hade man också lockat till sig den målgörande läkaren Olof Guterstam, den blivande blåsvarta ikonen Niklas Thor, samt den tillika blivande blåsvarte Joakim Blomqvist. En annan nykomling från huvudstaden var grekgänget Akropolis, med den svåruttalade backen Sotirios Papagiannopolous, samt den blivande blåsvarte skyttekungen Stefan Silva. Den tredje nykomlingen var IFK Luleå, som äntligen efter sex försök, lyckats nå Norrettan, med ett mestadels lokalpräglat lag fullt av norrbottningar. Slutligen hade Karlstad BK fått en friplats tack vare Gröndals frånfälle, vilket innebar att Värmlands residensstad nu representerades av ett värdigt ”BK” istället för ett töntigt ”United”, och många spelare hade också gått över mellan klubbarna.

Övriga lag var, från norr till söder: Bandyklubben Boden, som trots att de blivit överkörda av en blåsvart ångvält två gånger om var kvar i serien – laget såg dock fortfarande väldigt trubbigt ut. Umeå FC hade varit fjolårshöstens besvikelse, under vintern hade man renoverat sin försvarslinje, men samtidigt tappat skyttekungen som Danny Persson varvade ner i Umedalen. I Borlänge fanns – ännu så länge – Dalkurd, som lockat till sig granitblocket Robert Mambo Mumba från ovannämnda Umeå, men i övrigt låg ovanligt lågt med värvningarna. Rör vi oss åt sydväst hamnar vi i Örebro och hos Forward, som bl.a. hade den unge och blivande blåsvarte Mohammed Saied i laget. Från Västerås kom fjolårets succélag Syrianska Kerburan, med den unge och blivande blåsvarte John Junior, samt målvaktsfantomen Aly Keita och veteranen Sebastian Sallanto som bärande namn. Upplandsrivalen Valsta Syrianska fanns kvar, men det var rörigt på alla plan hos Märstaklubben, Kronofogden hade varit på besök, och framtiden såg oviss ut. Hos Vasalund var det mer stabilt, där man gjorde en långsiktig satsning mot Superettan utan spektakulära namn – mest bekant var Vadim ”Lill-Vadde” Jevtusjenko. Slutligen hade vi förra årets sensation i farmargänget Hammarby TFF, med Kléber Saarenpää som tränare, en medelålder på <20 år, och en del idag välbekanta namn i truppen: De blivande blåsvarta Elliott Käck och Erik Figueroa, och mittfältskämpen Robin Tranberg.

Sirius hade startat sillyn försiktigt, men med de sina och fina offensiva värvningarna av Sosseh och Björkebaum seglade man trots allt upp som seriefavoriter. Största konkurrenter förväntades talangspäckade Väsby, de klokt satsande Vasalund, de framfusiga Dalkurd, samt det ständiga topplaget Umeå bli.

Försäsongen

I slutet av februari var det dags, och Sirius drog till Solna där man slog tillbaka konkurrenten Vasalund med 2-0, båda målen från Smajics fot. I nästa match gick färden istället norrut mot Tierp för möte med division 2-laget Strömsberg, men resultatet blev samma: 2-0. Och därefter var det dags för säsongens första tävlingsmatch då Sirius reste till Gotland för cupens första omgång, och där blev det ett plättlätt avancemang efter 0-3, och mål av Haisem, Smajic och Ogbu. Det var en lovande start på försäsongen, och inte blev det sämre i nästa cupomgång när man tog emot den förväntade toppkonkurrenten Väsby på Löten, och tryckte till gröningarna med hela 4-1; efter ett inledande Väsbymål kvitterade Haisem, Smedjegården satte tvåan, Haisem gjorde trean på straff, och Moses spikade slutsiffrorna.

Så långt hade försäsongen varit prickfri, men sedan blev det dubbla torskar i de två sista träningsmatcherna: Först en bortamatch mot superettorna Brage, där Brännan för första gången testade en anfallsduo med Smajic + Björkebaum på topp, men resultatet blev sådär, och Sirius tillfogades sin första förlust för säsongen med 0-1. Och resultatet upprepades sedan i genrepet mot Skövde på ett blåsigt och kylslaget Löten, där Sirius skapade chanser, men utan att få in bollen en enda gång.

Även om Brännan provat spel med två anfallare under försäsongen så var fortfarande någon variant av 4-5-1 den uppställning som favoriserades. I målet stod naturligtvis Bylle. I backlinjen var ytterbacksplatserna de mest givna, med Haisem till vänster och Smedjegården till höger. I mitten fanns Blomman att tillgå, men denne placerades oftare på mittfältet, och det var då istället OZ och Fernberg som bildade mittlås. I mittens rike spelade som sagt Blomman, i sällskap med lagkaptenen Clage och den nye Sosseh, med Skoglund som förste alternativ. På kanterna, och framförallt på den enda anfallsplatsen, var konkurrensen hård, men Petter var i regel ordinarie till höger, medan nye Ian fick mycket speltid till vänster. På topp stod det mellan Smajic och Björkebaum, men även nigerianerna Moses och Sunday knackade på dörren.

Division 1 norra – vårsäsongen

Sön 17 apr: Boden-Sirius 0-3 (0-1), Boden Arena

0-1 (28) Oscar Zettergren, 0-2 (50) Ante Björkebaum, 0-3 (84) Björkebaum. Domare: Patrik Magnetorp, Nyköping. Publik: 1942.

En premiär missar man inte – men tyvärr var jag ensam i Västra om den principen, så för andra säsongen i rad fick jag ensam försvara de blåsvarta färgerna på Boden Arena. Men jag behövde inte ångra den långa resan, för det blev en premiär som ingav hopp och framtidstro. Visserligen körde vi ju alltid över Boden, men det tycktes som att Brännan hade plockat fram några fler verktyg ur verktygslådan, och glädje och entusiasm som syntes på planen värmde i den norrländska aprilkylan. Efter en lite stirrig inledning där Boden skapade en del chanser från sin vänsterkant blev det en Zettergren som satte Sirius första mål även denna säsong – mittbacken OZ smög upp på en frispark, sträckte fram benet, och fick en dobb på Skoglunds inlägg, och blåsvart var i ledningen. Laget snackade dessutom ihop sig under måljublet, och tätade den läckande kanten, och efter detta var det inget snack. Tvåan satte Björkebaum med ett mål han inte behövde anstränga sig mycket för: Petter sköt på den spänstige jämten och styrdes via en Bodentouch in i målet. Trean var däremot ett vackert samarbete mellan två av nyförvärven, då Sosseh spelade fram en ren Björkebaum, som lättade in 0-3 i Bodenmålet – och trots att matchen redan var avgjord blev det ett stort blåsvart målfirande på plan. Vi hade onekligen larvigt lätt för Boden – 15-0 på tre matcher – men det var ändå en premiär som bar löften om toppstrider och kanske uppflyttningsglädje framåt hösten.

Tor 21 apr: Sirius-Brage 4-2 FL (1-0, 1-1), Lötens IP (SvC, andra omgången)

1-0 (25) Alagie Sosseh (straff), 1-1 (85) Johan Eklund, 2-1 (98) Sosseh, 3-1 (103) Sosseh, 3-2 (105) Vyatcheslav Jevtusjenko, 4-2 (109) Petter Österberg. Publik: 500.

I seriepremiären var det Björkebaum som glänste, när vi sedan slog ut Superettalaget Brage i cupen var det istället Sossehs match. Det första målet kom mitt i den första halvleken, och det var unge Moses som låg bakom när han – hör och häpna – tilldömdes en straff istället för gult kort för filmning. Sosseh hade lovat Brännan att vara säker på straffar, och det löftet höll han när han sköt in 1-0 i Bragemålet. Resten av matchen var ganska händelsefattig och bestod av en stadig men hanterlig Bragepress, men när det började se ut som att Sirius skulle ta hem en 1-0-seger så seglade en Bragefrispark genom straffområdet, och Johan Eklund satte till foten för en kvittering. Om matchen under ordinarie tid hade varit stillsam så exploderade den i förlängningen: Åtta minuter in på förläningen språngnickade Sosseh in en frispark till 2-1. Tretton minuter in på förlängningen vann OZ en nickduell i straffområdet, och Sosseh satte till foten för 3-1. Femton minuter in på förlängningen skapade Brage nerv igen när Slava Jevtusjenko smekte in en frispark. Och nitton minuter in på förlängningen avgjorde till slut Petter på en Sossehretur. Det var ännu ett styrkebesked från Sirius, och nu skulle vi belönas med en match på hemmaplan mot Allsvenskt motstånd.

Mån 25 apr: Sirius-Vasalund 0-2 (0-1), Studenternas

0-1 (21) Mohammed Rajab, 0-2 (65) Leonardo Oliveira. Domare: Andreas Svahn, Karlskoga. Publik: 1375.

Storpublik, vårsol och förväntningarna i topp. Efter en lovande försäsong, en stark premiärmatch, och en liten cupskräll mot Brage gick 1375 Uppsalabor ned till Studan och förväntade sig skönspel och en enkel seger. Resultatet? En redig plattmatch. Matchinledningen var bland det sämsta som skådats på Studan – Kim och Blomman tappade innermittfältet, Fernberg tvingades sköta uppspelen, och den offensiva trion var helt bortkopplad från matchen. Sirius första avslut på mål kom efter 25 minuter när Smedjegården slog ett inlägg som landade i Vasamålisens trygga famn, men då hade Vasas tanzanier Rajab redan gjort 0-1 i en rörig situation med ett tamt Siriusförsvar. En liten ljusglimt i det kompakta mörkret började skönjas i slutet av halvleken, och i inledningen av andra vaskade Petter fram en skaplig kvitteringschans, men skottet täcktes undan. Och istället ringde det en till gång i fel bur när Bylle feltajmade en utrusning totalt, och chilenaren Oliveira kunde rulla in 0-2. När nu alla lagdelar turades bort att göra bort sig var det anfallarnas tur: Inhoppande Smajic fick ett jätteläge men valde att lägga en lös bakåtpass till Vasamålisen istället, Ian och Kango missade också lägen, medan Sosseh och Björkebaum inte ens hittade fram till straffområdet med bollen i behåll. Nä, det var en makabert dålig hemmapremiär, och den enda trösten var att det nog kunde bli bättre när de småskadade och viktiga Clage och Haisem var tillbaka på planen.

Lör 30 apr: Forward-Sirius 2-2 (2-1), Trängens IP

1-0 (3) Heresh Kuhi, 2-0 (15) Kenny Mathisen, 2-1 (31) Johan Claesson, 2-2 (51) Oscar Zettergren. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 452.

2010 hade vi stapplat oss fram i serien burna av ett stabilt mittförsvar. 2011 tycktes istället mittförsvaret vara den svaga länken, väl illustrerat av Forwards 1-0-mål: Sirius pressade högt och Forward rensade, bollen studsade över huvudet på Fernberg, och bakom hade den rutinerade Heresh Kuhi smugit upp och lobbade in bollen bakom en ställd Bylle. ”Knappt ens korpenklass”, kommenterade Brännan. Och värre skulle det bli när Kenny Mathisen klev upp och skallade in ett andra mål en kvart in – tvåmålsunderläge på erkänt svårspelade Trängen, och en enorm uppförsbacke, vårtuvig och gropig, tornade upp sig. Men av de 83,5% av matchen som fortfarande återstod gjorde blåsvart faktiskt något bra. Sirius tog över taktpinnen, och den comebackande Clage reducerade snart efter en hörna. Även kvitteringen kom på hörna, denna gång innickad av OZ i inledningen av andra, och Sirius jagade på för att fullborda vändningen. Men så mycket mer fick man inte ut av sitt spelövertag; de bästa chanserna skapades vid ett par snabba spelvändningar, men varken Smajic eller Björkebaum fick lägena att sitta. Så stannade det vid en poäng – visserligen skapligt med tanke på den ruttna inledningen, men ändå två mindre än vi hoppats på.

Sön 8 maj: Sirius-Väsby 0-1 (0-1), Studenternas

0-1 (16) Osman Sow. Domare: Patrik Magnetorp, Nyköping. Publik: 710.

Jaha, det var tydligen en sån här säsong igen. Motståndarna behövde göra så oerhört lite – nästan ingenting – för att få hål på Sirius, medan blåsvart själva behövde kämpa så oerhört hårt för att få bollen i mål. Matchens finaste stund var när spelarna marscherade in på planen iförda t-shirts med texten ”Vi <3 Västra Sidan” – en vacker manifestation, men sedan sket det sig på ett sätt vi kände igen: Ett tidigt baklängesmål efter svagt försvarsspel. Det tog en dryg kvart innan Väsby slog en boll framåt, och då ringde det; OZ vek sig enkelt i löpduellen mot Sow, som kom fri och sköt in 0-1 bakom Bylle. Och resten av matchen handlade om att hitta så många olika sätt att bränna målchanser på som möjligt. Blomman frestade Tomas Thudin i Väsbymålet med ett hårt skott innan han tvingades linka av planen med en ny skada, denna gång i låret. Sirius fortsatte att trumma på i andra, och chanserna kom, men inte målen. Såväl Björkebaum som Smajic fick oerhörda nicklägen från ett par meters håll som de sumpade, och Kim sköt en frispark i ribban. Och när inte ens dubbelchanser som den på stoppitch tajm ger resultat – Fernberg gick upp och nickade på en frispark, bollen räddades på mållinjen av en gröning, och Sosseh fullbordade med att skjuta returen i stolpen – ja, då är det svårt att ta poäng. Och Sirius var redan långt efter i tabellen – på sjunde plats, med åtta poäng upp till Karlstad och Väsby i topp.

Ons 11 maj: Sirius-Kalmar 0-1 (0-0), Studenternas (SvC, Sextondelsfinal)

0-1 (83) Ricardo Santos. Domare: Fredrik Lundberg, Sundsvall. Publik: 1178.

Cuplotten föll på mittenlaget Kalmar – lite av en mellanmjölkslottning, även om det var kul att möta en lag vi aldrig tidigare mött i tävlingssammanhang. Sirius 2011 var till skillnad från Sirius 2021 ett lag som inte gillade att ha bollen – när vi nu ställdes mot en motståndare som förde spelet var det mycket som såg bättre ut. Sirius pressade hårt mot ett Kalmar som slog bort bollar i alla riktningar; den första halvleken blev dock kliniskt fri från chanser med undantag för en horribelt dömd straff till Kalmar: Fernberg sprang bredvid sin röda back som oprovocerat stöp i backen, linjemannen viftade på uppmärksamhet och domaren blåste, men Bylle räddade rättvist den svagt slagna straffen. Sirius började sedan andra starkt med dubbla målchanser för Ian, och ett volleyskott från Petter som strök stolpen – och Nanne agerade och bytte in lite mer rutin på plan, bl.a. i form av det ordbajsande mittfältsankaret Henrik Rydström. Nu tog nivåskillnaden ut sin rätt, smålänningarna tog över, och till sist kom också målet som skickade blåsvart ur cupen genom brassen Ricardo Santos. Att skaka ett allsvenskt Kalmar var naturligtvis ett sorts styrkebesked, men Sirius impotens hemma på Studan var frustrerande – nu hade det gått tre raka hemmamatcher utan mål.

Lör 14 maj: Dalkurd-Sirius 1-2 (0-1), Domnarvsvallen

0-1 (16) Emir Smajic, 1-1 (59) Mirza Jelecak, 1-2 (84) Ante Björkebaum. Publik: 300.

Äntligen stod Sirius för något som kändes som en positiv insats igen, för första gången sedan premiären. Visserligen bestod osäkerheten i försvaret, men den här dagen hade vi en het och skärpt Bylle i mål som räddade nästan varenda Dalkurdboll, och därtill hittade båda våra två spetsar målet igen. Resultatet – en efterlängtad seger. De första 20 minuterna var brutalt bra från Brännans gäng, man gjorde allt rätt och skapade mängder av chanser, och ett ledningsmål kom också: Sosseh nickade i ribban på en hörna, och Smajic träffade rätt på returen. Men Sirius bedarrade, och Dalkurd åt sig in i matchen, och dominerade snart rejält – fyra rejäla kvitteringschanser skapades, varav två frilägen, men Bylle klarade allt. I andra höll det dock inte längre när Sirius stod för ännu ett grovt misstag: Ett blåsvart inkast, och tio sekunder senare sköt den blivande blåsvarta Mirza Jelecak in kvitteringen. ”Sådant får inte ske”, sa Brännan efteråt, och det hade vi hört förut. Men den här dagen skulle ändå sluta lyckligt, för en bänkad och revanschsugen Björkebaum kom in och visade att han ville vara på plan. Med fem minuter kvar drog han fram i en dribblingsräd där han fintade bort fyra dalkurder innan han rullade in 1-2 i mål – otroligt tjusigt! Fotboll är ett lagspel, men ibland vinner man på de individuella prestationerna – den här dagen räckte det med en Bylle och en Björkebaum.

Mån 23 maj: Sirius-Syrianska Kerburan 2-0 (1-0), Studenternas

1-0 (8) Alagie Sosseh, 2-0 (56) Emir Smajic. Domare: Henrik Palmér, Duved. Publik: 815.

Så sprack till slut den hemska målnollan hemma på Studan. Sju minuter tog det innan Smajic skickade in ett väl avvägt inlägg i straffområdet, Sosseh satte till skallen, och ett skönt ledningsmål låg i nätet. Den första halvleken var Sirius dittills bästa, där en pigg och löpande Smajic rev upp hål i Kerburanförsvaret, och Sosseh var nära att utöka med en frispark som Aly Keita tippade till hörna. I enlighet med devisen att aldrig bjuda på något extra blev den andra halvleken dock till något av ett sömnpiller. Vi fick se ett tidigt 2-0 tack vare att en Kerburanback stod och sov nere vid sin målvakt och upphävde offsiden för Smajic som tog en löpning på vänsterkanten, tog emot bollen, och avslutade snyggt nere vid Keitas vänstra stolpe. Men sedan var det slut på extravaganserna; blåsvart spelade på resultatet och en hållen nolla, och lyckades också väl med detta. Det var ingen match det fanns anledning att minnas, det var en oglamourös trepoängare, men det var också just den sortens segrar vi behövde ta.

Lör 28 maj: Karlstad-Sirius 0-3 (0-0), Tingvalla

0-1 (52) Daniel Blomgren, 0-2 (58) Alagie Sosseh, 0-3 (85) Sosseh. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 350.

Västra Sidan hade gjort en riktigt klen säsongsöppning 2011 – i tre av fyra bortamatcher hade jag varit ensam blåsvart supporter på plats, och på den fjärde mot Forward var ingen alls där. Sirius hade å sin sida börjat trumma igång, och nu satte man säsongsinledningens oväntade succélag ordentligt på plats. Matchinledningen var lite trevande och försiktig, som om Sirius ville känna på vad nykomlingen egentligen gick för. När det började gå upp för de blåsvarta att Karlstad nog inte alls var så märkvärdiga så tog man fram självförtroendet och tog över spelet. Efter första halvleken var det ändå fortfarande mållöst, men ”förr eller senare skulle målet komma, och då blir de tvungna att flytta upp så att vi får ännu mer ytor”, som Brännan sa i halvtid, och exakt så blev det. Målet kom sex minuter in på andra halvlek, det var Blomman som nickade in en hörna, och ytorna öppnades. Det gick ytterligare sex minuter innan tvåan kom; Hasiem sköt, den värmländska målvakten lämnade retur, och Sosseh stod på rätt ställe och la in 0-2. Hade Karlstad inte gett upp tidigare så gjorde man det nu, och Sirius tog fullständigt kontroll över matchen – ett till mål blev det också när Karlstads något skakige reservmålvakt Simon Forslund fumlade bort bollen och bjöd Sosseh på 0-3. Och när Sirius nu hade börjat vinna samtidigt som topplagen börjat förlora så slöts snabbt gapet upp till toppen – Sirus nu trea, bara två pinnar bakom Umeå och Karlstad i topp.

Sön 5 jun: Sirius-Luleå 1-1 (0-0), Studenternas

0-1 (71) Robin Östlind, 1-1 (74) Haisem Ismail. Domare: Glenn Nyberg, Borlänge. Publik: 1395.

När Sirius äntligen tycktes ha hittat formen så förstördes den genast av någon olycklig smitta som fått fäste i truppen. Träningar ställdes in, Petter och Clage låg nedbäddade, och för Bylle var det så illa att han t.o.m. fick uppsöka akuten p.g.a. en ”bakterie på struplocket”. Enter Gustav Alpsten, reservmålvakten som fick göra sin första, och skulle visa sig sista, hela seniormatch. Sirius förde matchen från start med stort bollinnehav, men chansmässigt blev första halvlek en öken. Det ändrades rejält i andra halvlek där lägena duggade tätt åt båda håll, men främst Sirius. Moses trollade och dribblade men nådde sällan ända fram, Haisem sköt och prickade ribban, Ante fick bollen med fart i straffområdet men bommade, och Smajic fick ett jätteläge men träffade snett. Luleå å sin sida kom riktigt nära när Fernberg räddade en boll på mållinjen, och Alpsten gjorde en fin räddning på ett friläge. Men till slut var det fel lag som spräckte nollan när Luleås Robin Östlind oattackerad fick kuta in i straffområdet och skjuta in 0-1. När blåsvart nu fick bli lite desperata tog det inte många minuter innan Haisem kom i en djupledslöpning och satte kvitteringen, men sedan slog Lule vakt om pinnen, och det hände inte mycket mer.

[Mellanspel: Division 2 Östra Svealand – damer]

Mån 6 jun: Tierp-Danmark/Sirius 2-0 (1-0), Vegavallen

1-0 (20) Sanna Öhlund, 2-0 (81) Ashley Salas. Publik: 232.

Jämställdhetsaspekten i mitt supporterskap har alltid varit något som skavt – jag viger stora delar av mitt liv åt att se män spela fotboll och bandy, och bryr mig inte så mycket när kvinnor gör det samma. Detta förhållande har förstås delvis med Sirius brist på damlag att göra, men inte heller när det faktiskt fanns ett blåsvart kvinnligt fotbollslag under några år engagerade jag mig särskilt mycket. Kanske lite för att detta damlag redan från början kändes som ett tillfälligt tomtebloss i Siriussagan, vilket det också blev. Men några matcher blev det ändå, och faktum är att Västra Sidans första bortaresa säsongen -11 gick till Vegavallen, Tierp, för ett uppländskt damderby.

I dessa tider av krampaktigt spel och längtan bort från Norrettan kändes det som en perfekt away-day med en knapp timmes bussresa till Norduppland för att se vad som borde vara en säker blåsvart vinst. De nybildade Sirius/Danmark hade krossat allt motstånd i serien så här långt och ståtade med en målskillnad på 31-2. En given seger för ett lag man nog gillade men ännu inte brann för – det här kunde bara bli en lyckad dag! Nittio minuter senare på Vegavallen var man på uselt humör. Vi hade fått se Tierp knoppa in 1-0 på en frispark efter 20 minuter, vi hade alltmer frustrerade fått se ett uddlöst Sirius rulla boll utan att komma till lägen, och vi hade fått se Tierps amerikanska Ashley Salas till slut avgöra på hörna. Och under matchens gång hade man gradvis gått från lugn, glad och avslappnad till riktigt förbannad – vad i fan i helvetes jävlar skulle skitlaget Tierp hålla på och fega och backa hem och maska för, och hur kunde vi vara så jävla usla på att skapa målchanser med allt bollinnehav? Lektionen från denna resa är att absolut ingen match är ojinxbar, men också att Siriusdamerna kanske också kunde få en plats i mitt hjärta. Ett lag som kunde få alla blåsvarta supportrar så frustrerade och arga måste ju ändå vara en värdig representant för Sirius.

Mån 13 jun: Valsta Syrianska-Sirius 1-2 (1-1), Midgårdsvallen

0-1 (14) Ante Björkebaum, 1-1 (43) Aldin Dilbranin, 1-2 (80) Björkebaum. Domare: Magnus Lindgren, Orust. Publik: 803.

Supporterskapet fäster en som ett ankare genom livets alla växlingar. I början av juni hade min svärmor gått bort efter en jobbig tid på hospice, och till den här matchen fick jag med mig min nyblivna änkling till svärfar. Och en viktig blåsvart seger efter ett sent mål gav välbehövlig tröst och lindrade sorgen.

Det blev en händelserik match som präglades bl.a. av en karriärsdödande skada och en felaktig utvisning. Björkebaum inledde målskyttet, då han tog emot en passning från Petter och klippte in ett perfekt skott. Därefter drabbades vår målvakt Gustav Alpsten av sin berömda skada då han gick ut för att möta en långboll och sparkade ihop med en Valstaspelare. ”En kraftig stukning”, löd den första diagnosen – sanningen skulle visa sig vara betydligt värre, och när Alpsten haltade av hade han dessvärre uträttat sitt på fotbollsplanen. In i buren klev en penicillinknaprande och matt Bylle då något annat alternativ inte fanns att tillgå. Sirius hade flera chanser på 2-0, bl.a. hade Björkebaum en nick i ribban, men i slutet av halvleken rensade Hasiem fel, och Valsta fick ett enkelt kvitteringsmål. Precis som i fjolårets match fick vi sedan se en riktigt tveksam utvisning, men denna gång till det andra laget – försvararen Toni Arapovic gick in med dobbarna före mot Sosseh; tacklingen missade dock, men Arapovic fick ändå syna det röda kortet till hela Valstas ilska. Med en man kort packade hemmalaget ihop sig och gjorde det trångt och jobbigt för blåsvart. Men envishet lönar sig, och efter en lång jakt på ett segermål nickade Björkebaum, lika het på bortaplan som kall hemma på Studan, in 1-2 på hörna. Och så hade vi äntligen tagit vår första seger någonsin på Midgårdsvallen – en seger som åtminstone jag dedikerade till svärmor. Sirius nu uppe på kvalplatsen, på samma poäng som Kerburan och Väsby strax bakom – dock var det en fyrapoängslucka upp till Umeå i topp.

Mån 20 jun: Sirius-Frej 1-1 (1-1), Studenternas

0-1 (5) Olof Guterstam, 1-1 (38) Petter Österberg. Domare: Henrik Palmér, Duved. Publik: 1115.

Nej, nu började vi få nog av alla svaga insatser hemma på Studan. Nykomlingen Frej var hajpad innan serien men parkerade nu i botten, och borde ha varit en lämplig uppgift för att få hemmaspelet att lossna. Men det var i stora delar uppgivet, segt och framförallt ofokuserat – som på 0-1 efter fem minuter: En Siriusfrispark slogs snett, Frej kontrade, det var för många blåsvarta långt uppe i planen, och därtill en för långt ned som upphävde offsiden, och den målgörande läkaren Guterstam fick fritt fram mot Siriusmålet. Så många fel i en sekvens, och en skadad Gallo som för dagen satt på Frejs tränarbänk kommenterade: ”Jag hade tipsat om att stå lågt och placera bollar mellan Sirius mittbackar, de har släppt in många mål på det sättet”. Utan att imponera så tryckte blåsvart sedan på för en kvittering, och i slutet av halvleken kom den, när Haisem hittade Petter med en djupledspassning. Men när Sirius skulle jaga ett vinstmål i andra gick det inte som planerat. Frej ställde sig lågt och höll boll, vilket stressade de blåsvarta, och när ett regn drog in och blötte ner mattan gick matchen ner i gåtempo – passningar missades, armar slogs ut, och Frej kunde utan större problem spela hem den poäng man var nöjda med. För Sirius däremot, blev det ännu en plump i protokollet.

Tis 28 jun: Sirius-Hammarby TFF 3-0 (1-0), Studenternas

1-0 (40) Ante Björkebaum, 2-0 (80) Dillan Ismail, 3-0 (85) Sunday Bale. Domare: Glenn Nyberg, Borlänge. Publik: 1210.

Under fjolåret hade Bajentalangerna spelat som ystra kalvar, men 2011 liknade de mer rädda hundvalpar. Och hemmasvaga Sirius kunde den här gången utan större problem ta hem en seger på Studan. Trevande och spänt såg det ut ändå, men mot slutet av den första halvleken fick Björkebaum äntligen känna på känslan att måla på Studan: Moses hann ikapp en förlupen boll vid kortlinjen och skickade in ett inlägg till en omarkerad Björkebaum som skallade in 1-0. Samme man höll sedan på att fördubbla sin målskörd minuterna senare, men bollen tog i ribban, och Sirius gick därmed ut i andra med en skör uddamålsledning att försvara. Och det var precis vad man gjorde, för trots att motståndet var klent tordes de blåsvarta inte spela ut. ”Vi spelade rent ut sagt ganska feg fotboll, vårt hemmaplansspel har satt sig i huvudet”, sa en självkritisk Brännan efteråt. Nåja, det slutade ändå lyckligt, för innan slutflöjten fick vi se ytterligare två glada målskyttar: Unge Dillan Ismail nickade in 2-0 på hörna med tio minuter kvar, och fem minuter senare satte Sunday dagens tredje nickmål i talangbajenburen. På den dystra sidan hade OZ drabbats av ett avslitet ledband i foten, så det var skönt att se att unge Dillan stod pall – vi skulle nog behöva förlita oss på honom framöver. Sirius kvar på kvalplatsen, med fyra pinnar till Umeå i topp och en ned till jagande Väsby.

Sön 3 jul: Umeå-Sirius 1-1 (1-1), Gammliavallen

0-1 (3) Alagie Sosseh (straff), 1-1 (37) Erik Lundström. Domare: Andreas Svahn, Karlskoga. Publik: 2080.

Nu gällde det – kunde vi täta gapet upp till Umeå i toppen, eller skulle de dra ifrån till en smått ointaglig sjupoängsledning? Med tanke på att vi var som mest hemma på bortaplan så var det nog nu vi skulle passa på att tvåla till västerbottningarna, och det började bra när Sirius tilldömdes en ganska billig straff redan efter tre minuter, som Sosseh förvaltade väl. Blåsvart förde matchen under de första 20 minuterna, men långsamt och metodiskt tuggade ett arbetande Umeå sig in i matchen. Och snart kom kvitteringen i en situation där vårt mittförsvar som så ofta inte var där de borde vara: Umeås Erik Lundström tog sig emellan de blåsvarta bolltittande backarna och försökte chippa över Bylle, som fick upp handen och gjorde en fantastisk räddning, bara för att se Lundström slå in returen i nätet. I andra handlade det om kamp, kamp och mera kamp, och de båda lagen kämpade ungefär lika väl. Umeå fick dock till de fetaste chanserna, men Bylle var på sitt bästa humör i buren och stod för flera lysande räddningar på Umeskott. Så slutade det hela med delad poäng, och det fick väl ses som ett helt OK utfall mot serieledaren på bortaplan. Serien levde i alla fall.

Sön 10 jul: Sirius-Akropolis 3-1 (1-0), Studenternas

1-0 (14) Ante Björkebaum, 2-0 (56) Alagie Sosseh, 3-0 (75) Björkebaum, 3-1 (82) Sami Nador. Domare: Patrik Magnetorp, Nyköping. Publik: 562.

Den typiska semestermatchen. Glest på läktaren, glest i klacken. De 15-20 västringar som inte lämnat staden under högsommaren står och småsjunger lite slött, och på planen 22 spelare som gör sitt bästa för att spela fotboll med så lite rörelse som möjligt. Och det var Sirius som bemästrade gåfotbollen bäst, när Björkebaum fortsatte att visa sin klass som avslutare: Ett stenhårt och perfekt inlägg från Haisem, och vår stiliga jämtlänning gick upp huvudet högre än sina bevakare och skallade in 1-0. Tvåan kom en bit in på andra efter att Moses vunnit boll på mittplan och jobbat fram bollen till Smajic, som lobbade in bollen snett-inåt-bakåt till Sosseh, som forcerade in bollen i bortaburen. Efter detta mål gick matchen in i total koma – Sirius var nöjda, och Akropolis ville, kunde och orkade inte bjuda motstånd. Björkebaum gjorde dock ännu ett mål på liknande sätt; denna gång kom inlägget från Smedjegården, innan Akropolis oförtjänt tröstmålade på slutet efter ett sällsynt anfall. Sirius kvar på kvalplatsen, och trots segern kvarstod fyrapoängsglappet till Umeå i topp, men nedåt hade vi utökat glappet till jagande Forward och Väsby till två pinnar.

Sommaruppehållet

Nja, säsongen 2011 hade väl inte riktigt vad vi hade hoppats på, samtidigt som vi ändå hängde med tillräckligt bra i toppen för att fortfarande kunna leva på hoppet. Samtidigt var det en del saker som verkligen behövde förbättras under hösten om målet om uppflyttning skulle bli verklighet: Mittbacksspelet var denna säsongs stora sorgebarn, och de allra flesta baklängesmålen hade kommit till genom grovt och onödigt schabbel i de bakre leden. Och hemmaspelet behövde skärpas upp – visserligen pekade pilen uppåt vad gällde formen på Studan, men vi hade bara tagit tre hemmasegrar av sju möjliga, och det var ju alldeles för dåligt.

Under sommarsillyn var målet att värva: en målvakt som ersättare för Alpsten, en mittback, samt eventuellt en mittfältare om plånboken räckte till. Ett gäng spelare som nigerianen Samson Nwabueze, amerikanen Nate Weiss och GAIS’aren Tommy Lycén testades och avfärdades. Den unge sundsvallsmittfältaren Pontus Silfwer provspelade också, och där var Sirius intresserade, men affären rann till slut ut i sanden. Men till slut hade vi ändå den önskade trion på plats: Målvakten Marko Atanackovic, hittad i Arameiska-Syrianska, kom in som förväntad andrekeeper enligt de flesta – men förstemålvakt enligt honom själv: ”Jag är här för att konkurrera ut Bylle”, sa den självsäkre burväktaren. Mittbacken Carl Nyström kom från Väsby som ett okänt kort, men den blonda, varma och mycket värmländska försvararen skulle snart komma att bli högt älskad i Siriusleden. Och mittfältaren blev Carlos ”Geten” Gaete-Moggia, en playmaker som hämtades från Hammarbys frysbox på ett halvårskontrakt.

Tis 12 jul: Sirius-Leicester 1-3 (0-2), Studenternas

0-1 (37) Martyn Waghorn, 0-2 (42) Franck Moussa, 0-3 (55) Yann Kermorgan, 1-3 (84) Martin Östlund. Publik: 2322.

Matchen mot Svennis Leicester var den avgångne Lasse Svenssons stora bebis säsongen -11; Lasse missade inte ett tillfälle att hajpa upp denna happening maximalt. Siriuslaget var däremot inte lika sugna på att få benpiporna brutna av brutala britter, och mer än halva truppen plus tränarstaben pep iväg på semester direkt efter Akropolisvinsten. Följaktligen ställde blåsvart upp med ett brokigt lag bestående av juniorer, provspelare och tillfälliga lån – GUSK-trion Alexander García, Greg Rosenthal och Martin Östlund, och Djurgårdsspelarerna Emil Bergström och Gale Agboussomondo var några som för dagen iklädde sig Siriuströjan. I matchen fick Leicester föra spelet och Sirius kontra och det trivdes blåsvart bra med, men precis som i seriematcherna skötte vi avsluten uselt – Sunday brände fyra fina målchanser i första halvlek. I slutet av halvleken vek de blåsvarta ned sig och Leicester gick upp till 0-2 genom Martyn Waghorn och ett långskott av belgaren Franck Moussa. Fransosen Yann Kermorgan nickade in 0-3 på hörna, men vi fick glädjas åt ett mål mot Championship-motstånd när Moses spelade fram Martin Östlund i slutet av matchen. Svennis var klädsamt artig efter matchen och berömde motståndet och i synnerhet ”Chipset” Berglund: ”Han var snabb som satan”, tyckte Svennis. Men i övrigt blev detta jippo knappast någon jättesuccé, och några fler brittiska gäster har inte besökt Studan sedan denna dag.

Sirius värmde sedan upp inför omstarten med en träningsmatch mot Upsala IF, som vanns med komfortabla 7-0, innan det var dags att ta upp jakten på Umeå i Norrettan igen.

Division 1 norra – höstsäsongen

Tis 2 aug: Akropolis-Sirius 0-0, Akalla gårds BP

Domare: Andreas Svahn, Karlskoga. Publik: 449.

Det minnesvärda från denna match är inte matchen, utan spelplanen. Akalla Gårds BP har fått en speciell plats i Västra-mytologin, för samtidigt som den hör till det absoluta bottenskrapet av ”arenor” vi spelat på genom åren så var det en rakt igenom underbar upplevelse att komma hit. Blå linjen till ändstationen Akalla, en bärs och en pizza bland höghusen på Akalla torg, och så en kort promenad till arenan som alltså inte ens är en ”IP” utan en ”BP”, där det är 22 meter från långsidan till ytterdörren på radhuset med adress Imatragatan 214, och där det serverades delikat souvlaki i halvtidspausen.

Matchen då? Nja, Akropolis var svåra att tas med på denna trånga plan. Blåsvart hade de första 10 minuterna, men sedan fick man problem med hemmalagets press, och fick inte till något strukturerat anfallsspel. Chanserna kom istället för greklaget, och Bylle stod för en kvalificerad dubbelräddning i slutet av första. Men även när man hade det svårt så var Brännans blåsvart systematiska och tålmodiga, och till slut började det löna sig när akropolerna fick slut på flås och kramp i benen. ”Det tog 85 minuter att komma igång”, kommenterade Brännan, för under slutminuterna fick Sirius på ett ordentligt tryck. Den meriterade målvakten ”Poppen” Björklund stod dock tyvärr för en fantastisk dubbelräddning på Björkebaums chanser, och så slutade det hela med ett menlöst och mållöst resultat.

Sön 7 aug: Sirius-Umeå 2-2 (0-2), Studenternas

0-1 (31) Danny Persson, 0-2 (36) Erik Lundström, 1-2 (52) Sunday Bale, 2-2 (67) självmål. Domare: Glenn Nyberg, Borlänge. Publik: 1079.

Seriefinalen på Studan visade i alla fall en sak: Sirius var ett bra mycket bättre fotbollslag än Umeå. Men återigen blev effektiviteten i de båda straffområdena blåsvarts fall, och därmed sumpade vi chansen att ta över serieledningen – även om det kändes någorlunda positivt att hämta in ett tvåmålsunderläge. 2-0 borde det ha stått till hemmalaget efter en halvtimme, då det skapades chans efter chans mot Sudar i Umemålet, men de blåsvarta anfallarna brände allt. Och istället stod det plötsligt 0-2 istället, då den comebackande Danny Persson först satte en strut efter att påfallande omarkerad ha nickat in bollen över Bylle, och sedan satte Erik Lundström tvåan fem minuter senare efter ett långt inkast då det blev hönsgård i Siriusförsvaret. Beckmörkt och blytungt, men dagens hjälte hade ännu inte äntrat planen: Det gjorde han i 51:a minuten som ersättare för en haltande Sosseh, och han hette Sunday Bale. Den avige och ojämne tjugoåringen var stekhet denna dag, och hade hunnit vara på planen i en dryg minut innan reduceringen satt; ett stenhårt långskott som gick stolpe-in till 1-2. Och Sunday låg även bakom kvitteringen kvarten senare, då han rev sig loss på vänsterkanten och skickade in ett hårt och lågt inlägg, som en Umeförsvarare stötte in i eget mål. Det var redan en fantastisk match av Sunday, och borde ha blivit ännu fantastiskare då han skapade ännu fler chanser, däribland två rena frilägen, men dessa brändes på ett sätt vi sett alldeles för många gånger den här säsongen. Vi må ha förtjänat mera, men det stannade vid en poäng, och avståndet upp till toppen förblev oförändrat. Sirius nere på tredjeplatsen, med tre pinnar upp till Umeå i topp och en upp till Dalkurd på kvalplats.

Sön 14 aug: Hammarby TFF-Sirius 0-2 (0-1), Söderstadion

0-1 (45) Ante Björkebaum, 0-2 (63) Linus Smedjegården. Domare: Nermin Cisic, Värnamo. Publik: 240.

Vi fick se många brända målchanser under 2011, men Sundays målmiss på Söderstadion slog nog alla tiders rekord – som tur var så hände detta i 85:e minten när Sirius redan ledde med 2-0, och blåsvart tog hem en enkel seger mot Plantbajen ändå. Brännan hade sorterat om lite i förstaelvan och flyttat upp Smedjegården till högeryttern, medan Blomman tog hand om högerbacksplatsen. Och resultatet blev lyckat, där Smedjegården fick mycket utrymme mot ett lågt parkerat Pluttbajen. Björkebaum kom nära ett ledningsmål redan i inledningen av matchen på ett friläge, men lyckades inte riktigt runda målvakten. Ett tålmodigt blåsvart behöll dock trycket, och i halvlekens slutminut var det just Smedjegården som hittade just Björkebaum med ett inlägg, och så stod det 0-1. I andra kom Smajic in, och var som så ofta mycket bättre som inhoppare än som startspelare – vid 0-2 arbetade han fram bollen till Smedjegården som sköt in bollen från nära håll. Segern var förstås hemma som i en liten ask, men ännu återstod Sundays otroliga räddning på mållinjen: Kim Skoglund slog en perfekt curlad frispark som skruvade sig in mot mål, men så kastade sig Sunday fram med tån och lyckades styra bollen över ribban från en decimeters håll – en fantastisk räddning om Sunday bara hade varit i det försvarande laget.

Lör 20 aug: Frej-Sirius 0-0, Vikingavallen

Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 355.

Ett äkta déjà vu – denna match såg precis exakt ut som matchen mot Akropolis, minus charmen på Akalla Gårds BP. En nykomling, en trång och svårspelad plan, ostrukturerat spel och få chanser; fram till slutminuterna då Sirius tyngd och rutin tog ut sin rätt, Frejmålet sattes under tryck, men alla de chanser som skulle ge oss den där sköna storlagssegern brändes – och så blev det ett av alla dess kryss från säsongen 2011. Frej förde större delarna av den första halvleken, men skapade överhuvudtaget inga hot mot Bylle i Siriusmålet. Sirius tog gradvis över i andra, men var i stort sett lika trubbiga, fram till slutminuterna: Björkebaum fick en bra chans av Smedjegården, och en ännu bättre chans av Haisem, men sköt utanför båda gångerna; och Calle Nyström kom nära att nicka in en boll, men bollen rensades undan i röran framför Frejmålet.

Denna intetsägande 0-0-match blev också slutet på en personlig era – efter att ha följt Sirius på de allra flesta matcher såväl hemma och borta under 13 säsonger skulle jag nu flytta till Reading, England. Ett nytt liv i ett annat land skulle börja, och jag gladdes över detta. Men att jag från och med nu skulle ha ett långdistansförhållande med laget i mitt liv bekymrade förstås. Nu var jag hänvisad till text-TV och UNT-rapporteringen på helgerna, och för att få känna den riktiga fotbollsnerven skulle jag få börja vänstra med ett engelskt andradivisionslag.

Mån 29 aug: Sirius-Valsta Syrianska 2-1 (1-0), Studenternas

1-0 (25) Ante Björkebaum, 2-0 (48) Björkebaum, 2-1 (93) Sencer Soguk. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 1184.

Tendensen under hösten var väldigt tydlig: Sirius spelade bättre boll än på många år, men vi hade förtvivlat svårt att omsätta detta till mål. Ofta ledde det till dyrbara poängtapp, mot Valsta räckte det i alla fall till seger, även om den blev onödigt liten. Ett nytt radarpar i Sirius anfallsspel hade formerats: Smedjegården-Björkebaum, och denna duo låg bakom båda målen denna dag: Ettan var ett mycket typiskt mål när Sirius vann boll högt uppe i plan, Smedjegården fick boll på högerkanten och drog in ett inlägg mot bortre stolpen, där Björkebaum mötte med skallen. Och tvåan kom tidigt i andra då Smedjegården lyfte in bollen i straffområdet, där Björkebaum återigen använde huvudet och fick in bollen i mål trots en halvträff. Björkebaum blev dock snuvad på ett tredje mål när Valstamålisen Bulut stal bollen framför fötterna på honom. Valsta då? Tja, man hade några farliga omställningar, Fernberg tvingades rädda bollen på mållinjen en gång, men i övrigt var det sällan nära – förrän Sencer Soguk plötsligt fick in bollen på stoppitsch tajm, men då var det redan försent för spänning.

Seger blev det i alla fall, och samma vecka dök ett till nyförvärv upp med ett anknytande namn: Mittbacken Gustav Segerström rev sitt kontrakt med Assyriska efter 1½ säsong fastfrusen på bänken, och en av våra mesta, och bästa spelare från 00-talet hade kommit hem igen. Det var tätt, tätt i tabelltoppen. Sirius på en tredjeplats, med två pinnar upp till Väsby i topp och lika många till Umeå på kvalplats, och två poäng ner till jagande Dalkurd.

Sön 4 sep: Syrianska Kerburan-Sirius 1-0 (1-0), Rocklunda

1-0 (7) John Junior. Domare: Patrik Magnetorp, Nyköping. Publik: 775.

Det här var nog en av de allra bästa matcherna av blåsvart den här säsongen – och vi förlorade den. Expected goals fanns inte 2011, i sådana hade det nog blivit så där 0-5 eller 1-6 till Sirius; men i riktiga goals blev det istället 1-0 till den gul-röda fienden. Kerburanerna fick sin chans tidigt i matchen, och man tog den: Den blivande blåsvarte John Junior fick ett läge till höger och fick till ett otagbart och hårt skott över Bylle och i nät – ett klassavslut, vilket var precis vad Sirius inte lyckades med denna dag. Smedjegården inledde med ett rent friläge, som Aly Keita i kerburanmålet räddade. Björkebaum var på väg igenom men blev dragen i armen, utan straff, och när han senare gled igenom blev det bom. Smedjegården fick ett till soprent friläge efter pausvilan efter en kerburanbjudning, men Keita räddade igen. Sunday fick också ett jätteläge och missade, innan han haltade av med en brusten baksida. Och ersättaren Smajic gjorde precis som alla andra anfallare och brände en jättechans. Sirius spelade finurligt, varierat och bestämt, men bolljäveln ville bara inte in. På slutet byttes nygamle Gurra in för att försöka stånga en boll på någon fast situation, men inte heller detta hjälpte. Effektiviteten framför mål hade varit frustrerande dålig sedan sommaruppehållet, men detta slog någon form av rekord, och en mycket kostsam förlust blev resultatet.

Sön 11 sep: Sirius-Dalkurd 1-2 (1-0), Studenternas

1-0 (21) Alagie Sosseh, 1-1 (57) Robert Mambo Mumba, 1-2 (82) Colo Halit. Domare: Daniel Böcker, Vellinge. Publik: 2022.

Min första tid som exilsupporter blev inte rolig, och jag fick uppleva hur Sirius kunde förstöra mitt humör även på distans, med ett helt hav mellan mig och Studan. Det enormt viktiga toppmötet mot Dalkurd gick i precis samma stil som alla matcher efter sommaruppehållet: Sirius spelade fint, men brände enorma mängder chanser. Ett ganska tidigt mål fick vi i alla fall, då Petter spelade fram Björkebaum, som spelade snett-inåt-bakåt till Sosseh, som bara hade att lägga in bollen. Men sedan… Sirius skapade chanser i mängder, sisådär en 7-8 stycken stekheta sådana, varav många rena frilägen. Dalkurdtränaren Johan Sandahl lät uppgiven i paus, och blåsvart fortsatte sitt fina spel i den andra halvleken. Men 2-0 kom aldrig, och knappt 60 minuter in på matchen slarvade Sirius, vilket mannen med det svängiga namnet Robert Mambo Mumba utnyttjade till en kvittering. Siriusaxlar åkte upp, och Dalkurdaxlar åkte ner, och matchbilden vände. Men så värst många chanser skapade ändå inte Borlängelaget, så därför kom det som en total kalldusch när Colo Halit plötsligt sköt in ett ledningsmål för gästerna. Ett knäckt blåsvart försökte lyfta upp, Björkebaum hade en chans, och Geten brände ännu ett friläge, men det slutade med en otroligt orättvis, jobbig och smärtsam förlust. Säsongen höll på att rinna oss ur händerna; Sirius nu tabellfyra, hela sex pinnar bakom Väsby i topp, och fyra upp till Dalkurd på kvalplats.

Sön 18 sep: Luleå-Sirius 1-1 (1-1), Skogsvallen

0-1 (8) Ante Björkebaum, 1-1 (40) Johan Isaksson (straff). Domare: Ozan Camlibel, Skärholmen. Publik: 568.

”Instabil och otäck”. ”Rikspsykopat”. Ja, det var inga nådiga omdömen Brännan lämnade om domaren Ozan Camlibel efter en kaotisk match i Luleå, som Sirius lämnade med tappade poäng och avstängda spelare och tränare. Det började fint när Björkebaum placerade in 0-1 vid stolproten, och som vanligt var det fullständig spelmässig dominans från blåsvart. Förutom ett antal (som vanligt missade) målchanser hade blåsvart även bud på två straffar, när Sosseh respektive Smedjegården blev nedrivna i straffområdet, men domarsignalen uteblev. När en Luleåspelare fick någon form av diffus knuff på en hörna vaknade däremot Camlibel till, och det stora kaoset utbröt. Björkebaum, Petter och Bylle protesterade alla och fick syna gula kort – i Björkebaums fall var det dessutom andra gången, så han fick dessutom ett kort av rödare färg i nyllet. Luleå kvitterade på straffen, och kaoset fortsatte när Brännan rök ihop med Camlibel i pausen, med nytt rött kort som resultat. I numerärt underläge lade Sirius sig på försvar i den andra halvleken, och det skötte man riktigt bra med skickliga offsidefällor som neutraliserade Luleås anfall. Men framåt var det inte mycket som hände med vår bäste målgörare i omklädningsrummet, och några fler mål blev det inte i matchen. Men med ett kryss och två tappade poäng åkte blåsvart ytterligare nedåt i tabellen, till en femteplats, med sex pinnar upp till toppduon Väsby och Dalkurd.

Sön 25 sep: Sirius-Karlstad 1-0 (1-0), Studenternas

1-0 (18) Alagie Sosseh (straff). Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 586.

Efter att ha haft nästan konstant motflyt sedan sommarsemestern hade Sirius äntligen lite tur mot Karlstad. En något lättköpt straff och några vassa räddningar av Bylle gjorde att säsongen inte kunde dödförklaras riktigt än. Moses fick ta avstängde Björkebaums plats, och tackade för förtroendet genom att tidigt i matchen trolla bort hela värmlandsförsvaret; en bortaback tvingades göra ned Moses, och en straff blev följden som Sosseh satte i nätet. I allt övrigt var det en rätt svag match, och avsluten var sämre än någonsin, då Moses, Petter och Calle Nyström alla missade chanser att utöka. Spelmässigt blev blåsvart allt svagare ju längre matchen led, och led gjorde även alla på läktarna i takt med att Karlstad åt sig in i matchen. Men vi hade ju Bylle, som stod för 3-4 kvalificerade räddningar i den andra halvleken, och såg till att Sirius tog hem en 1-0-seger till slut. Efter att ha förlorat poäng i tre spelmässigt bra matcher på raken tog vi alltså till slut hem en vinst när vi spelade dåligt – inte var det logiskt, men det är väl det som är fotboll. Och ännu fanns det ett litet hopp om ett lyckligt slut på säsongen.

Mån 3 okt: Väsby-Sirius 0-1 (0-1), Vilundavallen

0-1 (44) Alagie Sosseh. Domare: Andreas Svahn, Karlskoga. Publik: 534.

Dalkurd hade redan tappat poäng i omgången, och kunde vi nu välta serieledaren Väsby så skulle serietoppen vara tät som en välfärdskapitalist i Reinfeldtsverige. Sirius överlät bolltrillandet till Väsby, och det var tacksamt. Förortsgänget fick hålla mycket boll i egen backlinje, men tog sig sällan till anfall, medan Sirius ställde om fort och gjorde det bra. Som vanligt syntes de blåsvarta bränna en hel del lägen – Björkebaum missade ett friläge, och Sosseh slarvade bort en chans – men i slutet av halvleken kom det viktiga ledningsmålet när Sosseh på något avigt sätt nickskarvade in bollen med ryggen mot mål. Väsby hotade Siriusledningen rejält en gång i andra: Osman Sow kom, precis som på Studan, fri mot Bylle – men Bylle, i motsats till på Studan, kom ut och räddade med en utmärkt parad. I övrigt kontrollerade Sirius matchen bra i andra halvlek, och neutraliserade dessutom Väsbys viktigaste vapen, Daniel Gustavsson på vänsterkanten, helt och hållet. Kom man någon gång igenom så var Bylle på tårna, och resultatet blev tre blytunga poäng att ta med sig hem från Vilundavallen. Sirius på fjärde plats, med tre poäng till Väsby i topp, två till Dalkurd på kvalplats, och en till Umeå på tredjeplatsen.

Sön 9 okt: Sirius-Forward 2-1 (0-0), Studenternas

1-0 (51) Ian Sirelius, 1-1 (70) Kristoffer Näfver, 2-1 (81) Emir Smajic. Domare: Mikael Eriksson, Huskvarna. Publik: 1025.

För första gången under min exil återvände jag till Studan, och jag kom hem till ett Sirius där motflytet äntligen vänt till medflyt – men frågan var om det var försent? Efter en intetsägande första halvlek satte Ian Sirelius sitt första mål för blåsvart i inledningen av andra; ett inlägg slogs in från vänster, Sosseh nådde inte ända fram, men på bortre stolpen kom Ian rusande och fick in bollen. Efter målet tvärdog dock det blåsvarta spelet, ”en hemsk period”, som Brännan uttryckte det, och Forward tog över. Det blev stillastående på mitten och slarvades flera gånger om i försvaret, och Bylle fick bland annat glänsa i sin specialgren – rädda frilägen. Men det höll inte i längden, och ingen var förvånad när Forwardstjärnan Näfver kvitterade med ett tungt skott med 20 minuter kvar. Det gick tio minuter på klockan, och tiden höll på att rinna ut, när Gaete-Moggia tog tag i taktpinnen: ett fint förarbete avslutades med en kanonpassning till Smajic, som efter att ha gjort det mesta fel sedan våren äntligen gjorde rätt, och kallt rullade in bollen i buren. Min första hemkomst fick smak av segerns sötma, och fortfarande levde hoppet om ett lyckligt slut på säsongen 2011. Annat noterbart: Juniorförsvararen Jesper Nyholm byttes in mot slutet och gjorde några av sina få minuter i Siriuströjan. Tabellen var fortsatt löjligt tät – Sirius nu trea, Umeå var i förarsätet med en poäng mer, och Väsby låg tvåa med fyra plusmål tillgodo på Sirius.

Sön 16 okt: Vasalund-Sirius 1-5 (0-1), Skytteholm

0-1 (18) Ante Björkebaum, 0-2 (48) Björkebaum, 0-3 (50) Alagie Sosseh, 0-4 (59) Linus Smedjegården, 1-4 (80) Adam Hsissen, 1-5 (94) Moses Ogbu. Domare: Michel Ekberg, Helsingborg. Publik: 567.

Det var fan på tiden – i säsongens näst sista match lossnade äntligen allt för Sirius, som spelade så bra och effektivt som man ju borde ha gjort hela säsongen. Fem mål behövde vi ta in på Väsby de två sista omgångarna för att gå ikapp, och tre av dem tog vi igen redan här. Det första målet kom en dryg kvart in, och var ett typiskt mål för Sirius -11: Sirius vann boll på mitten, Smedjegården och Petter samarbetade ute på högerkanten, och den sistnämnde skickade in ett inlägg som boxkungen Björkebaum nickade in. Och i andra exploderade Sirius som vi inte hade exploderat på hela säsongen. Björkebaum nickade in en hörna till 0-2, och duon Smedjegården-Sosseh ordnade de två nästa målen när de passade varandra varsin gång. Sirius jagade 0-5 för att så fort som möjligt komma ifatt Väsby, men istället slarvade man in ett baklängesmål när den svåruttalade Hsissen nickade in 1-4 på hörna. Men stämningen var ändå i topp hos Västra, Moses hyllades när han byttes in, och hyllades ännu mer när han återställde fyramålsmarginalen på stoppitsch tajm. Det sjöngs om Europaspel 2027 på läktaren, men den mer jordnära drömmen om Superettan 2012 levde fortfarande – och i princip hade vi allt i egna fötter och händer nu.

Sön 23 okt: Sirius-Boden 4-0 (2-0), Studenternas

1-0 (39) Linus Smedjegården, 2-0 (46) Alagie Sosseh, 3-0 (68) Emir Smajic, 4-0 (71) Smajic. Domare: Daniel Böcker, Vellinge. Publik: 2055.

Vi behövde fortfarande ta igen två mål på Väsby för att gå om och knipa kvalplatsen, och visst fanns chanserna – vi mötte ju favoritmotståndet Boden, som vi hade för vana att tvåla till med bandysiffror, och som dessutom var nedflyttningsklara, medan Väsby hade en betydligt knivigare match uppe i Luleå. Och så fanns ju dessutom en reell chans på seriesegern också, om Akropolis kunde skrälla i Umeå.

Men saker hade inte gått Sirius väg på hela säsongen, och saker gick inte Sirius väg den här dagen heller. Till en början gick det visserligen åt rätt håll i Umeå, där Akropolis gjorde ett tidigt ledningsmål, men i Luleå tog Väsby dessvärre snabbt ledningen. På Studan såg det länge ganska trögfotat ut och det rådde torka framför Bodenmålet, fram till den 38:e minuten då Smedjegården kom fri och rullade in bollen. Strax därpå satte Väsby 0-2 och drog ifrån igen, men till paus var det återigen status quo då Sirius fick en straff som Sosseh sköt in. I Umeå hade hemmalaget kvitterat, men blåsvart kunde ändå njuta av pausvilan som ett kvallag. Men en bit in på andra hade Umeå vänt, Sirius var nedpetade på en tredjeplats, och därifrån lyfte vi aldrig. Väsby satte 0-3, Sirius gjorde det samma genom en inhoppande Smajic, och när samme Smajic dessutom satte fyran var vi ett enda mål från att gå om Väsby. Detta gastkramande läge varade i fem minuter, men sedan satte även Väsby fyran, och att Sirius sedan sin vana trogen brände ett antal jättelägen spelade ingen roll.

Två mål ifrån – det var Sirius förbannelse. Det var med den marginalen vi åkte ur 2009, det var med den marginalen vi missade en skrivbordsuppflyttning 2010, och det var med den marginalen vi missade kvalplatsen 2011. Blåsvart hade gjort vad man kunde begära i säsongens sista match, men det hjälpte inte – och sällan har man väl deppat så mycket över en 4-0-seger. Och som ju alla vet: Kval is wasted on the Väsby – de gröna torskade naturligtvis ändå Superettakvalet, för femte gången på de tio senaste säsongerna.

Umeå	26	15	6	5	43-27	51
Väsby U	26	15	5	6	51-26	50
Sirius	26	14	8	4	44-20	50
Dalkurd	26	14	7	5	51-35	49
Forward	26	9	11	6	45-37	38
Vasalund	26	9	10	7	44-36	37
Karlstad	26	9	6	11	36-39	33
Frej	26	8	8	10	36-29	32
Syrianska Kerburan	26	9	5	12	35-51	32
Luleå	26	7	9	10	26-38	30
Akropolis	26	7	8	11	32-36	29
Valsta Syrianska	26	8	4	14	37-47	28
Boden	26	4	8	14	29-54	20
Hammarby TFF	26	5	3	18	27-61	18

Skytteligan

Björkebaum 14, Sosseh 10, Smajic 5, Smedjegården 3, OZ 2, Sunday 2, Clage 1, Blomgren 1, Haisem 1, Petter 1, Dillan 1, Sirelius 1, Moses 1, självmål 1.

Det missades otroligt många chanser under säsongen 2011 – samtidigt kunde man egentligen inte klaga på anfallarnas målproduktion. Björkebaums 14 strutar var bra, och tio mål från Sosseh var också godkänt. Från mittfält och yttrar var det dock lite sämre beställt.

Summering

Att vi skulle spela kvar i Norrettan i ytterligare minst en säsong kändes så förtvivlat onödigt, för vi hade ju spelarna, spelet och kvaliteten för att ta hem den här serien utan större problem. Och visst kan vi klaga över små marginaler, men vi ställde till det alldeles på egen hand också. Under vårsäsongen var det ofta ett darrigt och ofokuserat försvarsspel som ställde till det, och många var matcherna där vi drällde in ett tidigt baklängesmål alldeles i onödan. Efter sommaren satt spelet bättre och bättre, men nu var det istället en osannolik oförmåga att omsätta chanserna till mål som ställde till det. Och så var det ju hemmaspelet på Studan som brast, särskilt under våren, och ovanligt nog var vi bättre borta än hemma under 2011.

Vi var inte där vi ville vara, och frågan var hur vi skulle ta oss härifrån. Och VEM som skulle ta oss härifrån – för förhållandet mellan Brännan och klubben kändes inte friktionsfritt. Brännan och Sirius hade länge haft ett av/på-förhållande, men Brännan tycktes inte helt nöjd med klubben, klubben tycktes å sin sida spana efter en mer namnkunnig tränare än Brännan, och i supporterleden var många missnöjda med att vi, trots två säsonger som topplag, fortfarande spelade kvar i den deprimerande Norrettan. När vi gick in i sillyn vintern 11/12 var det med känslan att vi nog snart skulle få se en ny tupp i hönshuset. Och så hoppades vi förstås på en ännu starkare trupp till nästa säsong – lagbygget var i grunden bra, men alltid var det någon lagdel som glappade och förhindrade oss från att ta hem den där efterlängtade seriesegern. Och ett tredje rakt misslyckande hade vi bara inte råd med när vi nu rustade för Norrettansäsongen -12.

Profilen

Hej Haisem Ismail, hur var det att spela i Sirius säsongen 2011?

Det var väl ganska likt säsongen innan, 2010. Vi var trögstartade på något sätt, och det var för mycket säkerhetstänk utifrån truppen vi hade. Vi spelade ofta bra, men vi fokuserade väldigt mycket på att inte släppa in onödiga mål och vågade inte släppa loss. Det var nog något som hängde kvar från Superettan där vi släppte in många onödiga mål. Vi släppte loss för sent när det redan var kört. Men jag gillade ändå att spela för Brännan, han var en bra tränare. Det var den första tränare jag haft som verkligen ville spela och tänka fotboll.

Vad saknades för att vinna serien? Var det bara otur eller var det något annat?

Jag tror inte på tur och otur. Men det var väl mer… jag ska inte säga att vi var fega, men vi hade en form av rädsla och vågade inte fullt ut. Det kom väl dels ifrån oss spelare, men också från ledarstaben. Vi hade ett bra lag och borde ha presterat bättre och gått upp, men det brast nog lite på vissa positioner också.

Du var med under alla säsongerna 2009-2011 när vi hade marginalerna på fel sida. Vad gjorde det med dig och gruppen?

Min känsla var aldrig den att vi bara var två mål ifrån, men det fanns alltid situationer under säsongen man tänker tillbaka på där vi tappade onödiga poäng. Vi hade hela tiden känslan av att vi skulle tillbaka, men när det började trögt tappade vi tron. För mig var nog det värsta var att trilla ur Superettan, att vi sedan inte lyckades gå upp kändes mera som vårt eget fel.

Du var ändå en av våra bästa spelare under alla säsonger du var här, fanns det intresse från högre serier?

Det var en del rykten, men inget konkret efter första säsongen. Jag blev bjuden till en klubb efter andra säsongen och åkte dit på besök för att kolla. Men när jag väl kom dit ville de förhandla på direkten och det var inget vi hade diskuterat innan jag åkte dit. Jag vill inte säga vilken klubb det var, men det kändes inte bra, så jag åkte tillbaka till Uppsala.

Vad hände när du lämnade Sirius, Vad gör du idag?

Efter 2011 var jag och testade hos Syrianska i Allsvenskan, och det var på gång att bli något av det, men det drog ut på tiden då de först behövde lösa ut spelare ur deras trupp. Jag hade hela tiden Sirius som andraalternativ, men jag förstod att de inte ville vänta, och de gjorde också klart med en ersättare. Så när det rann ut i sanden med Syrianska så hamnade jag i VSK istället. Men jag hade problem med kroppen, jag hade hela tiden haft ont i ryggen och höften och det blev värre. Jag körde en halv säsong i VSK, sedan tröttnade jag på att vara helt förstörd 2-3 dagar efter varje match, så jag la av. Jag var ju inte så gammal, och det var kanske fel, idag kan jag känna att jag ångrar mig ibland. Men jag hade nog tagit samma beslut ändå.

Men jag släppte ju inte fotbollen helt utan började som ungdomstränare i IFK Uppsala, och jag är fortfarande i IFK idag. Det är en väldigt bra klubb och miljö att jobba i. Vi har ett eget sätt att jobba med ungdomarna med ett långsiktigt tänk, som kanske tar tid men som har gett resultat, vi satsar på våra egna spelare så långt det går och har bra stöd av en stabil styrelse.

Kontakt med Sirius och fotbollen?

Jag har ju koll på Sirius förstås, men jag har inte gått på många matcher sedan jag la av. Det blev ett lite abrupt slut på något sätt. Sedan har jag ju en del kontakter genom mitt uppdrag i IFK. Nya Studenternas är ju jättebra, men man kan ju också tänka att det var synd att det tog så lång tid och att vi inte hade de förutsättningarna för tio år sedan. Men man ska inte vara bitter, att vi nu har ett lag i högsta serien och den nya arenan är ju fantastiskt för hela Uppsalafotbollen.