Bandysäsongen 1998/99

Sirius

Martin Erlandsson Lampa

26 mars 2021 16:57

Comebacksäsongen där det gällde att hänga kvar för att återetablera sig i allsvenskan. Vilket vi klarade på sedvanligt Siriusvis efter att ha tagit den sista livlinan i serien, för att därefter klara ett dramatiskt kval. Och Sandor, Lelle, Engan, Totta och Patte kunde gå i blåsvart pension med gott samvete.

Läget i laget
Efter två säsonger i den skamliga andradivisionen var Sirius nu tillbaka där vi hörde hemma. Men var vi där för att stanna? Detta var frågan vi skulle få svaret på under säsongen 1998/99. Sirius hade inte bara gått upp säsongen innan, utan gjort det på ett väldigt övertygande sätt som visade att man var alldeles för bra för Division 1. Men detta utgjorde ju ingen garanti för att man inte samtidigt skulle vara för dåliga för Allsvenskan – nivåskillnaden mellan serierna var ju erkänt enormt stor. Det var också ett ärrat och erfaret Sirius som hade tagit Sirius tillbaka från seriesystemets träskmarker; Lelle, Totta, Sandor, Patte och Engstrand hade alla passerat 30-strecket. Tränade gjorde Lasse ”Hydas” Hydling, inne på sin andra säsong under sin andra sejour som Siriustränare.

Den gamla truppen blev inte yngre av att ett flertal av våra yngre förmågor valde att söka sig bort och pröva lyckan på annat håll: Henrik Johansson och Fredrik Hjelmstedt ville ha ett ”miljöombyte” och sökte sig till storsatsande Hammarby, medan Håkan Kyller gjorde en långväga flytt till Trollhättan och Gripen. Därtill flyttade löftet Jonas Pettersson till Kungälv, medan VIP Västra-favoriten Mats Lindgren tog steget ned till VP. En viss föryngring skedde dock i att åldermannen och liberon Ove Jansson tackade för sig.

När det gällde nyförvärv så hoppades klubben mycket på att få två stycken Patrik Rönnqvist i truppen – man försökte locka över Pattes namne Palle från Bollnäs, men fick inget napp. Inte heller Micke Carlsson från VSK eller Tony Cronvall från SAIK var sugna på blåsvart, men till slut landade ändå ett antal spännande värvningar i truppen. Det mest intressanta namnet var kanske Tobias Forss, Kalixfostrad libero i sina bästa år, som senast kom från en stark säsong i Edsbyn. En rejäl 100-kilospjäs förstärkte också backlinjen; den fine Jonas ”Josse” Johansson som bevisade att det trots allt kan komma bra saker från Västerås. Ännu en västeråsare anslöt i form av Andreas ”Läder och lack” Broberg, som även var nykorad norsk mästare med Stabaek. En bevisat målfarlig anfallare hittades David Karlgren, värvad från Motala men fostrad i Villa. Från Hammarby, eller snarare från Bajen Bandy, kom en ytterhalv som inte direkt sänkte medelåldern – Marko Paksuniemi, 38 år gammal, som själv hade ringt upp Sirius och lyckats övertala sportchef Micke Persson. Ett sent nyförvärv trillade sedan in då Johan Kruse, anfallare från Falun, valde att flytta till Uppsala p.g.a. jobb. Och så fick vi in en förmodad andremålvakt i Johan Stock från Uppsala BoIS. Därtill värvades även Andreas Heeger från VP, men denne ångrade sig och hoppade av truppen redan innan säsongen startat då tiden inte räckte till för en elitsatsning – han skulle nämligen bli pappa till en blivande bandyspelare som hette Samuel.

Kvar i truppen fanns den lovande målvakten som petat Kylan som förstemålis, Andreas Bomark från Byn, medan Lars ”Kylan” Kylberg själv valde att varva ned i Siriuspojkarna endast 29 år ung – Kylan fanns dock kvar tillgänglig för spel om behov skulle uppstå. I backlinjen fanns kapten Lennart ”Lelle” Bergman, den unge Niklas ”Benke” Benkelius som stannat kvar när generationskamraterna flydde, samt den ännu yngre Joakim Persson. De båda nestorerna Thomas ”Totta” Skjöld och Sandor Banffy spelade antingen som försvarare eller defensiva mittfältare, tillsammans med den ettrige Tobias Dahlberg. I de mer offensiva rollerna fanns den genomtrevliga Mattias ”Foppa” Forsberg, Ola Eriksson som nu var ensam kvar från Sirius guldlag från 1996, och talangen Mattias Ristiniemi, på halvorna spelade den rejäle Mattias Tapper och den skridskostarke veteranen Peter ”Engan” Engstrand, och på topp fanns den dödlige snipern Magnus ”Lövet” Lövdahl, den trygge norrbottningen Patrik ”Patte” Rönnqvist samt Mikael Tapper (ej släkt med namnen Matte).

I övrigt mådde IK Sirius BK sådär. Tidigare, när man var bra, hade man satt upp målet att spela SM-final senast 2000. Nu lät man meddela att det målet kvarstod, trots att det gått tre säsonger sedan Lomanov tackade för sig, och att man tillbringat de två senaste åren med att möta motståndare som Bajens farmarlag – och framförallt, trots att det var mindre än 1½ år dit. Det var väl ungefär lika sannolikt som att Sven Nylander skulle göra en storstilad comeback och ta en chockartad pallplats på OS i Sydney, men jaja, det är ju bra att ha ambitioner. Problemet i Sirius fall var dock att ambitionerna inte matchades av resurserna. På ekonomisidan såg det fortfarande rätt så illa ut, med 2,5 miljoner i skulder, varav nära 2 miljoner till kommunen. Styrelsens recept var att sy en ännu större ekonomisk kostym, med hoppet om att blåsvart skulle växa i den under säsongen. Målet var alltså att öka omsättningen från 2 till 3,5 miljoner – ”det är absolut ingen glädjebudget, vi måste klara det om vi ska vara med och konkurrera” kommenterade ordförande Per-Eric Eriksson till UNT.

Motståndarna

Sedan Sirius senaste säsong i Allsvenskan norra hade båda våra grönvita antagonister försvunnit – Hammarby och VSK. Men tyvärr inte nedåt i divisionerna, istället hade de flyttats till söderserien då flera uppflyttade norrlag och nedflyttade söderlag hade givit serien en slagsida norröver. Ett av de uppflyttade norrlagen var Bollnäs, vår överman i playoff-serien två säsonger tidigare som gjort en lyckad första säsong i Allsvenskan, med ett ganska framtungt lag i spelare som Magnus Granberg och ”Hans majestät” Åström. Det andra var chocklaget Karlsborg, en pytteliten bruksförort till Kalix med landets vackraste bandybana, som hade nått slutspel ifjol och nu stod inför sin tredje raka allsvenska säsong. Storebror Kalix/Nyborg också fanns i serien och ville ta revansch på lillebror, så det var bäddat för stekheta Kalixderbyn även detta år. Hälsingederbyn var det också gott om, då både Ljusdal och Edsbyn kompletterade Bollnäs – Ljusdal hade fortfarande sina starkaste kort i sina ryska och finska stjärnor, medan Byn hade två starka värvningar i galningen Dan Hjelm och den målfarliga Patrik ”Palle” Rönnqvist. I Dalarna byggde Falun på ett allt starkare lag, med superryssen Obuhov som solen i Faluuniversumet, och några mil österut fanns SAIK som förstås alltid fanns med i toppen; Murren, Pumpen och ”Lappen” Södergren var storstjärnorna.

Två av de fyra elitserieplatserna var vikta åt SAIK och Falun, sedan förväntades det bli jämnt skägg kring strecket, med en hård kamp mellan hälsingeklubbarna. Sirius var däremot ingen elitseriekandidat utan spåddes få kämpa i botten med de båda Kalixklubbarna.

Försäsongen

Det blev blandade resultat på försäsongen, där riktigt solida insatser blandades med bottennapp. Försäsongen inleddes med en skaplig rinkbandyturnering i Skutskär, som Sirius vann efter att ha slagit värdarna med 3-2, och en mindre skaplig rinkbandyturnering i Hofors, där blåsvart föll mot både Byn och Skutskär, innan man slog hemmalaget med beskedliga 7-2. Premiär på stor plan blev det på Falun där man föll med 2-4, innan det blev målkalas mot Söderfors i en match som slutade 12-4. Sedan var det dags för klassiska Svensson cup där Sirius gjorde två bra matcher och en dålig: Först en bra där dubbla Foppamål gav 2-2 mot storsatsande Hammarby, sedan en dålig där vi föll mot Bollnäs med 3-6, och så en fin avslutning i match mot SAIK om tredjepris, där blåsvart segrade med 6-3. En dunderbra defensiv insats mot Villa helgen därefter gav en 3-0 seger, sedan var man på väg mot ännu ett bra resultat mot Hammarby innan stockholmarna vände till 3-4. Ett reservbetonat blåsvart slog Gustavsberg med 9-4, innan det var dags för försäsongens bottennapp då man föll med 1-7 mot Kalix/Nyborg – ”pojkaktigt”, löd Hydas sågning av lagets insats. Men Sirius tog chansen att reparera självförtroendet i genrepet mot ett Katrineholm, som dittills hade imponerat och var obesegrade under försäsongen – men i en tät match vann blåsvart med 3-2, och det var skyttekungen Lövet som pangade in alla tre målen.

Det blåsvarta spelet bjöd inte på så mycket finess, utan typiskt för Sirius under Hydas var det hårt arbete man förlitade sig på. Statistiskt sett var Sirius tyngst (82,20 kg), längst (182,36 cm) och äldst (26,32 år) i hela serien. Ett starkt och solidariskt försvarsspel med snabba omställningar var receptet. Den starka centrallinjen framhölls som nyckeln till framgång, med målvakten Bomark, liberon Forss, mittfältaren Dahlberg och frontvapnet Lövet. I backlinjen spelade annars Josse, Lelle och Sandor, på halvorna höll Engan och Tapper till, mittfältet kompletterades med Foppa, Totta och Broberg, och i kedjan spelade Karlgren, och – när han väl skulle ansluta i december – Kruse.

Allsvenskan norra

Sön 8 nov: Falun-Sirius 7-2 (4-1), Lugnet

0-1 (12) David Karlgren, 1-1 (17) Sergej Obuhov, 2-1 (31) Patrik Anderbro, 3-1 (33) Obuhov, 4-1 (37) Anderbro, 5-1 (75) Obuhov, 5-2 (76) Magnus Lövdahl, 6-2 (77) Anderbro, 7-2 (90) Anderbro. Publik: 1016.

Ännu en liten bit personlig bandyhistoria skrevs när jag och fyra andra VIP Västringar klämde in oss i en bil mot Dalarna för vår och min första bandybortaresa. Men vi åkte utan några större förväntningar på succé, för en svårare premiäruppgift än de framtida finalisterna Falun kunde vi inte gärna ha fått. Blåsvart gjorde trots allt ganska skapligt ifrån sig, tog en tidig ledning genom Karlgren, och Lisch-kompanjonen Dahlberg var nära att utöka i 11:e. Men sedan gick det inte att tygla dalmasarna längre. Valeri Grachev fördelade spelet på mitten, medan Anderbro och Obuhov var två ostoppbara murbräckor på topp – de två anfallarna stod för Faluns samtliga sju mål. Obuhov satte kvitteringen med ryggen mot målet, Anderbro satte 2-1 på friläge, och Obuhov smällde in 3-1 på hörna. Sirius lät dock inte Falun dra ifrån alltför mycket i andra, det fanns flera chanser till reduceringar, och till slut kom den också när Lövet snappade upp en bakåtpassning och satte 5-2 med kvarten kvar – men i anfallet efter satte Anderbro 6-2, så någon spänning var det aldrig nära att bli. Men ingen hade heller förväntat sig att vi skulle slå ett otroligt samspelt Falun, och till och med Hydas var nöjd – eller i alla fall inte missnöjd: ”Det här var en nyttig väckarklocka för oss”, löd omdömet.

Ons 11 nov: Sirius-Karlsborg 7-1 (3-1), Studenternas

1-0 (26) Andreas Broberg, 2-0 (35) Magnus Lövdahl, 3-0 (40) Mattias Forsberg, 3-1 (42) Vesa Vuokila, 4-1 (47) Lövdahl, 5-1 (54) Thomas Skjöld, 6-1 (59) Peter Engstrand, 7-1 (81) David Karlgren. Domare: Hans Sandberg, Göteborg. Publik: 902.

Premiären mot Falun var närmast att betrakta som ett genrep, men nu blev det snabbt allvar när det var dags för den tidiga bottenfinalen mot Karlsborg. Sirius började nästan osannolikt ursinnigt och missade tre chanser bara under den första minuten, sedan fick Karlsborg vara med och leka ett tag, men Bomark räddade blåsvart med spänstigt målvaktsspel. Istället tog Sirius ledningen när Foppa spelade fram Broberg, som tog emot bollen med fart och lättade upp den i krysset. Strax därpå slog Lövet in en hörna, och Foppa grötade in en boll till 3-0. En Karlsborgsreducering innan paus tände hoppet för norrbottningarna; Lövet släckte det igen med 4-1 direkt efter vilan. Och nu gav motståndarna upp medan blåsvart öste på – efter varje Siriusmål hade man sänt upp en raket i skyn, men uppenbarligen hade man inte räknat med fler än fem hemmamål, för efter 5-1 tog raketerna slut. 7-1 blev slutresultatet, med sex olika målskyttar, och en lovande start på comebacksäsongen. Sirius fyra i tabellen och över elitseriestrecket – ett måls bättre målskillnad än Bollnäs på femte plats.

Fre 13 nov: Bollnäs-Sirius 11-6 (7-2), Sävstaås

1-0 (3) Rickard Timmerklev, 2-0 (12) Magnus Granberg, 2-1 (19) Mattias Forsberg, 3-1 (21) Hans Åström, 4-1 (23) Granberg, 4-2 (30) Andreas Broberg, 5-2 (34) Patrik Larsson, 6-2 (35) Åström, 7-2 (37) Granberg, 8-2 (47) Åström, 8-3 (55) Broberg, 8-4 (60) Thomas Skjöld, 8-5 (68) Peter Engstrand, 9-5 (69) Daniel Skarps, 10-5 (80) Larsson, 10-6 (83) Broberg, 11-6 (86) Åström. Domare: Per Johansson, Frinnaryd. Publik: 2288.

Sirius fruktansvärda Sävstaåssvit hade precis inletts, så ännu visste vi inte riktigt hur hopplöst det var att åka upp till Bollnäs. Och Sävstaås var på den här tiden också ett speciellt ställe att komma till, särskilt på fredagarna, med 2000+ galna och dyngraka Bollnäsfans, bengaler, och bonnmetall på högsta volym i högtalarna. Och så hade ju Bollnäs ett skapligt lag också, med öppna spjäll både framåt och bakåt. Den första halvleken var ett defensivt haveri från Sirius, som spelade både tamt och fel i de bakre leden. Efter några genomåkningar av de snabba Granberg och Åström stod det 4-1 redan efter drygt 20 minuter, och det var väl redan då mer eller mindre kört. Broberg slog in ett frislag till 4-2, men blåsvart tappade snabbt kontakten igen efter flera mål av superduon, samt den ex-blåsvarte Patrik Larsson. Andra blev något bättre, och Sirius fick en antydan till känning till kontakt i matchen då Engan reducerade till 8-5 med tjugo minuter kvar att spela. Men Bollnäs sköt kvickt in några hörnor, och hoppet var borta. Karlgren missade slutligen chansen att putsa siffrorna med en straff, och en storförlust kunde läggas till handlingarna.

Sön 15 nov: Sirius-Edsbyn 4-3 (2-2), Studenternas

0-1 (11) Kimmo Houtelin, 1-1 (23) David Karlgren, 1-2 (25) Mattias Larsson, 2-2 (34) Magnus Lövdahl, 3-2 (52) Mattias Forsberg, 3-3 (60) Magnus Olsson, 4-3 (63) Andreas Broberg. Domare: Jonas Hovlund, Motala. Publik: 1249.

Som bandynovis fick man lära sig mycket nytt. Till exempel vad styrspel var, vilket Sirius visade upp ett skolexempel på i den här matchen. Medan Granberg och Åström hade fått åka rätt igenom så tryckte blåsvart ut Byns spelmotorer Kuben och Hjelm på kanterna. I början såg det dock darrigt och osäkert ut, och Byn tog också ledningen på hörna innan Sirius kvitterade när Broberg hittade Karlgren med en öppnande passning, men Bissen replikerade snabbt med 1-2. En het Lövet kom till två frilägen som den svårflörtade Anders Svensson räddade, men när han sedan tog ned en långboll från Josse och kom skäret före sin försvarare satte han matchens nästa kvittering. Ett långt utkast från Bomark och en fin åkning från Broberg bäddade för blåsvarts 3-2-mål, men nu var det Byns tur att kvittera genom Kuben. Men det var matchens man – och säsongens man så här långt – ”Läder och lack”, som satte segermålet redan i 63:e då han sköt in en vänsterhörna. Och segern kunde och borde blivit större om det inte varit för en otroligt bra Anders Svensson, men det räckte ju till för två poäng – och Sirius var med bra i serien.

Ons 18 nov: Sirius-Ljusdal 4-2 (2-0), Studenternas

1-0 (23) Magnus Lövdahl, 2-0 (32) Lövdahl, 3-0 (61) David Karlgren, 3-1 (69) Mikhail Svechnikov, 4-1 (77) Lövdahl, 4-2 (86) Mika Mutikainen, Domare: Jan Wessén, Köping. Publik: 1502.

Jag visste ju inte riktigt vad jag kunde vänta mig inför min första säsong som supporter till ett allsvenskt lag, men när vi nu tog vår tredje raka seger på hemmaplan så fattade jag i alla fall att det var något riktigt bra. På tisdagskvällen såg det dock inte ljust ut när sex spelare satt hemma med feber, men på onsdagen var alla utom Patte friska, om än lite matta. Utan att direkt imponera hade Sirius ledningen med 2-0 i halvtid, tack vare solidariskt försvarsarbete och vassa kontringar. Målen kom till på samma sätt: Långt utkast från Bomark, en djupledspass, och så Lövet som gjorde vad han skulle. I början av andra spelade Sirius riktigt svagt, och Bomark räddade bl.a. en straff och ett friläge för Väkiparta, och med sina fina utkast låg vår målvakt dessutom bakom även 3-0; målskytt Karlgren. Ljusdal fick till slut, rättvist, in en reducering och låg på för ytterligare en, när Sirius fick en straff, och Lövet tryckte dit det avgörande 4-1-målet. Trots att spelet inte var vackert så var det ett styrkebesked från blåsvart, och man hängde med bra i tabellen så här långt. Sirius fyra i tabellen på en elitserieplats, två poäng före Bollnäs på femteplatsen.

Ons 25 nov: Sandviken-Sirius 4-4 (3-1), Jernvallen

0-1 (8) David Karlgren, 1-1 (13) Patrik Södergren, 2-1 (15) Anders Östling, 3-1 (33) Jonas Gustafsson, 3-2 (57) Magnus Lövdahl, 4-2 (60) Södergren, 4-3 (73) Lövdahl, 4-4 (90) Karlgren. Domare: Per Johansson, Frinnaryd. Publik: 1736.

Ett av mina allra finaste bandyminnen: Domare Per Johansson sätter pipan till munnen och blåser av matchen på Jernvallen där Sirius i slutminuterna satt en kvittering, varpå Tobbe Dahlberg åker raka vägen fram till Johansson och ger honom en stor, varm kram. För när Sirius, helt rättvist dessutom, stal poäng mot seriefavoriten SAIK, så var det något stort på gång på allvar. Och inte blev bragden mindre av att blåsvart stod för en rejäl vändning i andra halvlek, efter att den första sett ut ungefär som väntat – det vill säga tydlig SAIK-dominans. Karlgren gav Sirius ledningen i matchen, men sedan drabbades blåsvart av utvisningar, och Södergren åkte igenom och kvitterade. Snart kom också ledningsmålet, och Jonas Gustavsson spädde på med 3-1, framspelad av Murren. Men i andra bytte matchen ansikte totalt; Sirius fick till samma fina styrspel som mot Byn och raderade ut Murren och Hagberg ut matchen, och Lövet, Karlgren och Foppa och med fart i fina attacker. Lövet reducerade innan Södergren satte 4-2 på en av få SAIK-chanser, men sedan var det Sirius för hela slanten. Lövet sköt in 4-3 på hörna och tryckte på, men tiden rann fort ut mot en hedersam förlust. Då, i den sista matchminuten, fick Lövet fatt i en långboll nere vid kortlinjen, och spelade in till en Karlgren, som i farten sköt in kvitteringsbollen. Att knipa en pinne i Sandviken var en riktig knall – och hade Dahlberg vetat att Sirius fortfarande inte upprepat den bragden såhär 23 år senare hade han nog kramat de assisterande domarna också.

Sön 29 nov: Kalix/Nyborg-Sirius 6-3 (3-2), Kalix IP

1-0 (7) Daniel Åhl, 2-0 (13) Konstantin Zalataev, 2-1 (31) Jonas Johansson, 3-1 (33) Zalataev, 3-2 (43) Magnus Lövdahl, 4-2 (56) Åhl, 5-2 (72) Vyatcheslav Arkhipkin, 6-2 (74) Peter Nilsson, 6-3 (90) Lövdahl. Domare: Håkan Nystedt, Strängnäs. Publik: 1095.

Trots pinnen på Jernvallen verkade Sirius inte vara något vidare starkt bortalag, och uppe i Kalix gjorde man en slät figur – det var mest bara Andreas Bomark som stod i vägen för en storförlust. Starten var illa, då den blivande blåsvarte Åhl föste in en boll och Zalataev sköt in ett frislag tidigt i matchen, men hade kunnat bli ännu värre då Kalix finska mittfält fullständigt körde över Sirius under första halvtimmen. Sedan gjorde Josse en sällsynt utflykt till fiendeterritorium och satte en oväntad reducering, och ett varsitt mål för vardera laget gav Sirius ett hanterbart uddamålsunderläge i paus. Men en uselt uppställd mur gav Kalix möjligheten att sätta 4-2 på frislag: ”Det är oförlåtligt, det får bara inte hända”, tyckte den hemvändande liberon Forss efter matchen. Sedan rann det in några mål till bakåt, och av norrbottningarnas sex mål var fem på fasta situationer: två frislag, två hörnor och en straff.

Ons 2 dec: Sirius-Kalix/Nyborg 5-11 (2-5), Studenternas

1-0 (3) David Karlgren, 1-1 (8) Marko Kilpeläinen, 1-2 (12) Konstantin Zalataev, 1-3 (23) Kilpeläinen, 1-4 (26) Jukka Ohtonen, 2-4 (31) Karlgren, 2-5 (34) Kilpeläinen, 3-5 (47) Mattias Forsberg, 3-6 (49) Kilpeläinen, 3-7 (58) Zalataev, 3-8 (61) Kilpeläinen, 3-9 (67) Vyatcheslav Arkhipkin, 4-9 (76) Magnus Lövdahl, 5-9 (82) Karlgren, 5-10 (83) Zalataev, 5-11 (87) Peter Nilsson. Domare: Henrik Johansson, Lidköping. Publik: 1051.

I hemmamatchen mot Kalix fick jag för första gången smaka på straffet för supporterns största dödssynd: högmodet. Efter tre raka hemmasegrar kände jag mig tämligen säker på att få gå ned till Studan för att se en fjärde. Kalix var ju ett medelmåttigt lag, och nu skulle vi ta en enkel revansch för förlusten uppe i norr. Resultatet: En tvåsiffrig stjärnsmäll rätt i plytet.

Matchinledningen gjorde mig nog ännu mer självsäker då Totta spelade fram Karlgren till ett ledningsmål, med sedan föll Sirius ihop som en blåsvart sufflé. Det finsk-ryska teamet Arkhipkin/Kilpeläinen samarbetade vid kvitteringen, och de skulle de göra om flera gånger denna kväll. Sirius bjöd på massor av felpass, Kalix ställde skoningslöst om, och på några sekunder blev det farligt framför Siriusburen, och inte ens Bomark hade en lyckad match. Karlgren skänkte lite hopp när han satte 2-4 en halvtimme in i matchen, men Kalix spädde på med 2-5. Fortfarande trodde jag nog naivt att mitt Sirius skulle kunna vända på steken, och Foppa höll glöd i hoppet med ett tidigt mål, men sedan blev den andra halvleken möjligtvis ännu lite sämre. Försvarslinjen backade ned i knäet på Bomark och Kalix gavs massor av ytor att anfalla på, vilket de utnyttjade till max. Tvåsiffriga förluster i arslet skulle så småningom komma att bli vardagsmat, men så här i inledningen av mitt supporterskap kände jag mig förvånad och sviken. Men den bistra sanningen var att den nivån Sirius presterat på i inledningen av serien skulle man inte komma i närheten av igen på nästan åtta år. Nu började det bära utför. Sirius tabellfemma, med tre poäng upp till Kalix/Nyborg på elitserieplats.

Fre 4 dec: Edsbyn-Sirius 12-1 (8-0), Ön

1-0 (9) Mattias Larsson, 2-0 (17) Palle Rönnqvist, 3-0 (28) Dan Hjelm, 4-0 (30) Rönnqvist, 5-0 (36) Kimmo Huotelin, 6-0 (42) Dan Jonsson, 7-0 (44) Alexandr Zinkevitch, 8-0 (45) Huotelin, 9-0 (59) Zinkevitch, 9-1 (80) Mikael Tapper, 10-1 (84) Zinkevitch, 11-1 (89) Rönnqvist, 12-1 (89) Zinkevitch. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 915.

Två gånger tvåsiffrigt i baken på tre dagar – nu hade Sirius defensiv pajat ihop totalt. Och dessutom var det inte mot särskilt märkvärdigt motstånd, utan mot ganska medelmåttiga Kalix och Edsbyn. En ursäkt, eller åtminstone förklaring, var att Lelle, Broberg och Foppa alla saknades p.g.a. sjukdom, och istället fick de unga och oslipade Micke Tapper, Jocke Persson och Ristiniemi chansen. Men ingen skugga över ungdomarna dock, för detta var ett kollektivt ras. Efter att ha stått upp i de första tio minuterna satte Bissen Larsson en hörna, och sedan var det kört. Det fanns hål lite överallt, och i synnerhet på Sirius vänsterkant, där Byn rann igenom och satte tre strutar under halvlekens sista fyra minuter. ”Jag blir ledsen när spelarna inte inser att de spelar en allsvensk bandymatch, de står och tittar på och tänker ’vad duktig han är’”, menade en ilsken Hydas. Andra blev inte riktigt lika plågsam när Byn slog av på takten, och Micke Tapper tröstmålade mot slutet, men hoppet om en hedersam andra halvlek släcktes dock när Byn satte ytterligare tre snabba kassar i slutminuterna.

Sön 6 dec: Sirius-Falun 2-5 (0-3), Studenternas

0-1 (6) Valeri Grachev, 0-2 (22) Patrik Anderbro, 0-3 (32) Sergej Obuhov, 1-3 (65) Tobias Forss, 1-4 (69) Anderbro, 1-5 (80) Obuhov, 2-5 (84) David Karlgren. Domare: Thomas Wiklund, Farsta. Publik: 443.

Sirius fick hjälp från ovan för att sätta stopp för blödningen i försvarsspelet – snön föll ymnig över hemmamatchen mot Falun och drog behövligt ned tempot till något mer hanterligt. I målet gjorde Kylan en bra säsongsdebut med den äran då Bomark behövde lite mental vila efter de två senaste hemska matcherna. Falun hade ändå bra utdelning i första halvlek då man satte de få chanser man skottade fram: Grachev sköt in första målet på hörna, och spelade sedan fram Anderbro med en långboll till 0-2. Och den fenomenale Obuhov lät sig heller inte stoppas av yrsnön när han satte 0-3. I andra spelade Sirius helt jämnt med Falun både spel- och målmässigt, och målen kom till på det sätt som lämpar sig bäst i snömatcher, d.v.s. på hörnor. Tobbe Forss och Karlgren krutade in varsin sådan vilket skrev slutresultatet till ett anständigt 2-5.

Ons 9 dec: Karlsborg-Sirius 3-6 (2-3), Bruksvallen

0-1 (11) Magnus Lövdahl, 1-1 (13) Marko Korkala, 1-2 (19) Andreas Broberg, 1-3 (27) Broberg, 2-3 (44) Vesa Vuokila, 2-4 (48) David Karlgren, 2-5 (54) Lövdahl, 2-6 (60) Lövdahl, 3-6 (77) Korkala. Domare: Håkan Sjösten, Hudiksvall. Publik: 328.

Drömmen om elitserien var nog död, men drömmen om bonuspoäng med sig till fortsättningsallsvenskan levde i högsta grad. För även om vi inte räckte till mot topp- eller kanske ens mittenlagen i serien så var vi i alla fall klart bättre än Karlsborg. Till skillnad från hemmamatchen så blev det en försiktig taktik från Sirius, då man lät Karlsborg föra spelet och tålmodigt inväntade misstagen – för de kom. Efter tio minuter tappade hemmalaget bollen på mittplan, Broberg snappade upp den och frispelade Lövet, som sprätte upp 0-1 i vänsterkrysset. En hörnkvittering kom snabbt, men Broberg, som var tillbaka efter att ha missat de senaste matcherna med en fotskada, var stekhet och sköt in både 1-2 och 1-3; två rappa skott bortom räckhåll för hemmamålvakten Kari Perkaus. Karlsborg fick lite kontakt i form av en straff innan paus, men blåsvart lät sig inte nedslås. Karlgren sköt in ett frislag på direkten efter paus, och sedan kom matchens snyggaste mål – Broberg igen, som tog bollen på mittplan och satte fart, fintade bort några motståndare, och spelade fram Lövet till 2-5. Lövet satte sedan även ett straffmål innan Karlsborg satte punkt med en hörna, men det stoppade inte blåsvart från att vinna sin enda match i historien på Sveriges vackraste bandyarena. Sirius sexa i tabellen på nio poäng, en poäng bakom Bollnäs och tre före Ljusdal, samt tre bakom Kalix på elitserieplatsen.

Ons 16 dec: Sirius-Bollnäs 6-7 (0-5), Studenternas

0-1 (9) Magnus Granberg, 0-2 (19) Rickard Timmerklev, 0-3 (33) Timmerklev, 0-4 (35) Patrik Larsson, 0-5 (45) Granberg, 1-5 (47) Mattias Forsberg, 2-5 (57) David Karlgren, 2-6 (63) Hans Åström, 3-6 (67) Peter Engstrand, 3-7 (75) Daniel Skarps, 4-7 (76) Magnus Lövdahl, 5-7 (84) Karlgren, 6-7 (86) Andreas Broberg. Domare: Peter Andrén, Lidköping. Publik: 1241.

Var det något Sirius var mästare på så var det att förlora mot Bollnäs. Det gjorde vi på alla möjliga sätt; den här gången genom att lämna ett jättestort handikapp i första halvlek, som vi nästan men inte riktigt lyckades hämta upp i andra. Den första halvleken var en provkarta i passivitet när bollnäsare gång på gång åkte rakt igenom Siriusförsvaret. Om blåsvart nu lyckades rensa bollen så tog den ofelbart på någon annan framstörtande bollnäsare medan Siriusförsvaret såg på, vilket ledde till ett underläge med hemska 0-5 i paus. I andra vände matchbilden totalt, med ett plötsligt aggressivt och fokuserat Sirius, och ett grinigt Bollnäs som mest högg och slog – men tyvärr rann de orangeblå ändå igenom precis lagom många gånger för att förhindra en magisk vändning. Foppa satte 1-5, Lövet bommade en straff, innan Karlgren ändå satte 2-5, och Sirius pressade på för mer, när Hans Åström plötsligt slank igenom på högerkanten och satte 3-6. Engan gjorde nästa mål och Sirius jagade vidare, men så blev det passivt igen när Skarps slog in 3-7. En forcering gav tre raka Siriusmål och uddamålsunderläge med fyra minuter kvar, men sedan tog visst energin slut, och några egentliga kvitteringschanser kom aldrig. Nu gällde det att försvara sjätteplatsen som skulle innebära två bonuspinnar – Ljusdal jagade bakom med en pinne mindre.

Fre 18 dec: Sirius-Sandviken 2-11 (1-5), Studenternas

0-1 (13) Patrik Södergren, 0-2 (18) Rickard Koch, 0-3 (20) Anders Östling, 0-4 (29) Östling, 0-5 (31) Södergren, 1-5 (34) Peter Engstrand, 1-6 (47) Magnus Muhrén, 2-6 (49) David Karlgren, 2-7 (63) Östling, 2-8 (68) Magnus Johansson, 2-9 (76) Johansson, 2-10 (80) Stefan Andersson, 2-11 (87) Andersson. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 1116.

Vi var ju ännu inte så många i bandyklacken, så när det plötsligt dök upp tre nya personer väckte det förstås uppmärksamhet. I det här fallet rörde det sig om tre bröder i identisk mundering: keps, mustasch och hillbillyfrilla. Och alla tre var pruttfulla, i synnerhet den yngste av dem som hängde på räcket framme vid planen. Till vår förvåning tycktes de ha en del ramsor på lager som vi aldrig hade hört förut, som lillebror framme vid räcket skrek med en underligt ljus stämma: Det var ”Heja våran blå komet”, och ”Heja laget ifrån staden”, ramsor som vi kör än idag när det vankas hörna. Spelarna tycktes dock inte triggas mycket av stödet, och på planen rann baklängesmålen in. Någonstans strax innan paus fick bröderna nog, och en av de äldre skrek till lillbrorsan: ”Kom nu Leffe, ditt skithål, så drar vi till Flustret”, och så försvann de. Jag tror jag kan ha sett dem någon enstaka gång sedan dess, men har ingen aning om vilka de var. Någon tror jag berättade att de var söner till någon legendarisk Siriussupporter som härjade på 70-talet – vilket låter helt logiskt.

Matchen då? Ja, den är bara att glömma. Sirius problem både framåt och bakåt fortsatte. I försvarsspelet var det passivt, och man tittade hellre på än agerade när Södergren, Östling och Pumpen åkte igenom. På mittfältet passade man fel och i gapet på kolsäckarna, och när man anföll var det oftast med högst två gubbar som var chanslösa mot ett fokuserat SAIK-försvar. Nu återstod bara en match i grundserien, och det var annandagsmatchen på bortaplan i Ljusdal, som skulle bli direkt avgörande för bonuspoängen till fortsättningsserien.

Lör 26 dec: Ljusdal-Sirius 7-2 (5-2), Ljusdals IP

1-0 Lännart Nilzon, 2-0 Nilzon, 3-0 Jon-Anders Åhs, 4-0 Magnus Persson, 4-1 David Karlgren, 5-1 Mikhail Sveshnikov, 5-2 Magnus Lövdahl, 6-2 Sveshnikov, 7-2 Persson. Publik: 1607.

Grundserien var slut redan på Annandagen denna säsong, och efter att alla andra fått varann parades Sirius ihop med Ljusdal. Ingen vidare derbystämning alltså, men en viktig bonuspinne till fortsättningsserien stod på spel – men den stora striden om pinnen var över redan innan den börjat. Hade Sirius fått en rättmätig straff när Broberg hakades upp hade det kanske slutat annorlunda, men istället drabbades man av ett par utvisningar, vilket resulterade i fyra raka Ljusdalsmål; två av stavningskingen Lännart Nilzon. Karlgren satte en kvick reducering, sedan satte lagen varsitt hörnmål, vilket gav ett svårjobbat tremålsunderläge i paus. Andra halvlek blev riktigt trist, och resulterade i två gröngula mål till medan Sirius kammade noll. Och resultatet var logiskt sett till de båda lagens formkurvor – medan Sirius börjat serien bra och Ljusdal börjat den uselt så var avslutningen den rakt omvända för båda lagen.

Sandviken	14	11	1	2	83-52	23
Falun	14	8	1	5	76-44	17
Edsbyn	14	7	3	4	64-44	17
Kalix/Nyborg	14	8	0	6	73-62	16
Bollnäs	14	7	1	6	72-74	15
Ljusdal	14	6	0	8	59-56	12
Sirius	14	4	1	9	54-90	9
Karlsborg	14	1	1	12	27-86	3

Efter grundserien och inför fortsättningsserien

Som ny och naiv supporter hade jag låtit mig luras. Jag trodde att den fina säsongsinledningen skulle vara representativ för Sirius bandy. Men när serien vände föll Sirius form som en sten, och under andra halvan fungerade egentligen ingenting – försvaret var otätt som en medelhavsekonomi, och anfallsspelet var solitärt som Hoburgsgubben.

De fyra söderlag som anslöt till serien var: Katrineholm, som klev in i fortsättningsserien med stor optimism, efter att ha luggat både VSK och Hammarby på poäng i sluttampen av serien – och med Shamsutov i laget gick ingen motståndare säker för sörmlänningarna. Villa var mediokra i jämförelse med dagens upplaga, och hade sina starkaste kort i Arvidsson-sonen Martin Arvidsson och finske Ari Holopainen. Vänersborg var en stor flopp, målsättningen var – något obegripligt – en SM-final (!), men laget hade bara lyckats vinna fyra matcher i grundserien, trots att den vasse norrmannen Pål Hanssen fanns i laget. Och så var det Vetlanda, som rasat ihop fullständigt efter att Claesson lämnat för storstaden – tre säsonger tidigare hade man spelat SM-final, nu sladdade man ohjälpligt sist i tabellen med ett lag mest bestående av oprövade ungdomar samt pensionären Per Lennartsson. Och från vår egen serie fick vi med oss Bollnäs, Ljusdal och Karlsborg.

Att Sirius var starkare än Karlsborg hade vi redan visat, och det fanns gott hopp om att vi även skulle kunna lägga Vetlandas småpojkar under oss. Utöver detta såg serien på förhand tuff ut, då de flesta lagen på pappret och i form såg starkare ut än blåsvart. Tråkigt var också att Totta Skjöld skulle vara borta minst till februari efter att ha trillat ned från en byggnadsställning och skadat okben och hand – jo, bandyn var proletärare förr.

Allsvenskan – fortsättningsserien

Ons 30 dec: Katrineholm-Sirius 3-3 (2-2), Backavallen

0-1 (31) Mattias Forsberg, 1-1 (32) Mattias Elf, 2-1 (41) Rinat Shamsutov, 2-2 (45) David Karlgren, 3-2 (83) Jesper Bryngelsson, 3-3 (86) Tobias Forss. Domare: Stefan Lisell, Köping. Publik: 1514.

Egentligen är det väl kanske Mikko som borde berätta om den här matchen, eftersom han ofta återkommer till den som ett fint minne – även om han nog minns en del fel både vad gäller slutresultat och målskyttar. Men nu är det jag som för pennan, trots att jag inte var i Katrineholm just den här dagen.

Men det var alltså Mikko, som tillsammans med en polare hade tagit sig till Backavallen, där de som ensamma försvarare av de blåsvarta färgerna fick utstå både spott och spe av den katrineholmska hemmapubliken. Vad som gladde Mikko, och oss text-TV-supportrar därhemma, var att Sirius nu äntligen tycktes ha kommit ihåg hur man försvarar sig igen, för trots ett massivt bollinnehav från KSK så skapade man inte många chanser. Draget att flytta Lelle till liberoplatsen och Forss upp på defensivt mittfält blev lyckat, och Lelle gjorde en prickfri insats där han styrde undan KSK’are till höger och vänster. Och Sirius var effektiva också – de få gånger man kom fram gjorde man också mål; ett av Foppa och ett av Karlgren, och i paus stod det 2-2. Katrineholm ökade dock trycket i andra, och i långa stunder var det KSK mot Bomark, som gjorde en smått övermänsklig insats i buren. Till slut kom dock det logiska ledningsmålet för hemmalaget, när Bryngelsson stötte in 3-2 på ett inspel från kanten. I det här läget blev Mikko med sällskap rejält hånade av hemmasupportrarna, men Mikko replikerade: ”Äh, det är lugnt, Lövet kommer att avgöra på hörna”. Vilket också – nästan – skedde några minuter senare, när Forss pangade in en hörna från vänster till 3-3, och med Mikkos ord: ”Jävlar vad ilskna de blev, vi fick nästan springa därifrån”. För det var onekligen något av en blåsvart poängstöld som ägde rum på Backavallen – vilket gav Sirius en fin start i en knepig premiärmatch.

Sön 3 jan: Sirius-Vänersborg 3-4 (2-3), Studenternas

0-1 (2) Daniel Svedberg, 0-2 (6) Viktor Weiselius, 1-2 (17) David Karlgren, 1-3 (17) Daniel Svedberg, 2-3 (18) Magnus Lövdahl, 3-3 (74) Mattias Forsberg, 3-4 (81) Andrej Timouchev. Domare: Jan Wessén, Köping. Publik: 874.

Seriens första hemmamatch slutade med en frustrerande och onödig förlust, efter att Sirius först inte varit med alls på banan, och sedan fått en gratisbiljett tillbaka in i matchen, bara för att kasta bort poängen i slutminuterna på ett onödigt misstag. Starten var bedrövlig med två mål i baken på fyra minuter; en viss Sveda satte 0-1 i andra minuten efter en läcker framspelning av Pål Hanssen, och tvåan kom strax därefter på hörna. En kvart in i matchen kom rena rama målexplosionen med tre mål på två minuter: Karlgren slog in reduceringen på tennis efter en kvart, mindre än en minut senare replikerade Vänersborg med 1-3, innan Lövet slog in 2-3 från nära håll. Sedan tilltog regnet över Studan och de öppna spjällen stängdes. Det blev långbollar och kämpatag, och Sirius kämpade bäst och kom närmare och närmare en kvittering – som till slut kom i 74:e minuten när Foppa slank igenom och klippte till. Sirius gick för segern – men då kom en lång lyra från Vänersborg som studsade förbi två Siriusförsvarare och fram till Timouchev, som tackade, tog emot och satte 3-4. En bitter förlust som förpassade Sirius till en tabellplacering man inte ville vara på – under nedflyttningsstrecket, med två minusmål upp till Vetlanda på kvalplatsen, och två poäng till Villa på säker mark.

Ons 6 jan: Sirius-Villa 1-3 (1-1, 0-0, 0-2), Studenternas

0-1 (11) Jonas Stern, 1-1 (21) Magnus Lövdahl, 1-2 (64) Martin Arvidsson, 1-3 (87) Jörgen Gustavsson. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 680.

Fortsättningsserien var ett slagfält där det gällde att kriga, i synnerhet när snön vräkte ned över striden. Och det tragiska var hur mycket bättre krigare gästerna från Lidköping var. ”Vi ville ingenting. Killarna måste inse att det gör ont att spela allsvensk bandy”, sa en närmast förtvivlad Hydas efteråt. Inte ens målvakten Bomark var på topp, när han tidigt i matchen tappade en lyra som gav Jonas Stern fritt fram till 0-1. Lövet skottade in kvitteringen från nära håll sedan Villa missat en rensning, men det var inte rättvist – Villa hade då bl.a. missat ett friläge och krutat en hörna centimetern över ribban. I tredje perioden hade snöandet avtagit ordentligt, men Sirius satt fast i långbollsmönstret och försökte inte ens få till något ordnat spel. Villas ledningsmål var också signifikativt för Sirius lealöshet: Blåsvart hade hörna, men tillät där Anders Karlsson att ostört vinna bollen i en närkamp och starta en kontring, som ledde till en Villahörna, på vilken Arvidsson satte 1-2. Matchen levde ändå in i slutminuterna, då Jörgen Gustavsson slog in en hörnretur. Det var en usel insats av Sirius, och det som oroade var just bristen på glöd – det var ju den som skulle vara vår styrka i den här serien. Sirius kvar under strecket – bara tre minusmål upp till Vetlanda på kvalplats, men hela fyra pinnar till Villa på säker mark.

Ons 13 jan: Vetlanda-Sirius 2-4 (2-2), Tjustkulle

1-0 (3) Sami Laakonen, 1-1 (8) David Karlgren, 1-2 (22) Magnus Lövdahl, 2-2 (41) Laakonen, 2-3 (65) Peter Engstrand, 2-4 (68) Karlgren. Domare: Peter Andrén, Lidköping. Publik: 482.

Liket levde, trots allt. Sirius åkte ned till höglandet med kniven mot strupen, men kom hem med två pinnar och en betydligt bättre tabellposition. Efter regn- och snömatcher fick Sirius spela på fin is, och då såg det bättre ut. Försvaret var tajt, tempot högt, och Sirius skapade fler målchanser än det gula hemmalaget. I gult spelade dock den målfarlige finnen Sami Laakonen, som ensam gjorde match av tillställningen och satte 1-0 innan Karlgren kvitterade och Lövet satte ett blåsvart ledningsmål på straff. Laakonen kvitterade igen, och fick dessutom chansen att bli tremålsskytt på straff i inledningen av andra, men sköt över. Och efter denna miss deppade smålänningarna ihop och lämnade fina isytor där Sirius kunde ta över. Karlgren spelade ut till högerkanten där Engstrand skar in och sköt in 2-3, och strax därpå kom Karlgren själv i samma läge och satte det avgörande 2-4. Och hemma i Uppsala pustade vi supportrar ut: Den blinkande text-TV’n hade levererat rätt resultat, och äntligen kändes luften lite lättare att andas igen. För nu kravlade Sirius sig över nedflyttningsstrecket och parkerade på kvalplats. Två pinnar ned till Vetlanda på nedflyttningsplats och tre upp till Bollnäs och Vänersborg på säker mark.

Tis 19 jan: Bollnäs-Sirius 8-1 (3-1), Sävstaås

1-0 (2) Pär Gustafsson, 1-1 (13) Magnus Lövdahl, 2-1 (27) Gustafsson, 3-1 (32) Henrik Heed, 4-1 (46) Magnus Granberg, 5-1 (55) Granberg, 6-1 (58) Granberg, 7-1 (71) Peter Karlsson, 8-1 (85) Hans Åström. Domare: Thomas Wiklund, Stockholm. Publik: 1804.

Match på Sävstaås – så då är det bara att ställa ut skridskorna? Nja, lite orättvist kanske, för Sirius kämpade på i en halvlek i alla fall. Och det trots att Pär Gustafsson satte 1-0 på hörna efter bara ett par minuter. Sirius drog ned tempot och spelade smart, och kvitteringen kom när Broberg spelade fram Lövet, som smällde upp 1-1 i nättaket. Bollnäs satte 2-1 på en felaktigt dömd straff, och den blivande blåsvarte Henrik Heed fick in 3-1 på en Bomarkretur, men Sirius hade två träffar i virket och hade mycket väl kunnat haft oavgjort i paus. I andra kom dock det stora raset. Granberg satte 4-1 efter 30 sekunder, och efter två slarviga blåsvarta bolltapp hade han snart gjort ett äkta hattrick, och matchen var förstås körd. Ett par bollar till ramlade in, och Sirius Sävstaåsförbannelse började sätta sig på allvar. Tabelläget i stort oförändrat.

Fre 22 jan: Sirius-Vetlanda 5-7 (1-3), Studenternas

0-1 (13) Stefan Sjöblad, 0-2 Håkan Adolfsson, 1-2 Andreas Broberg, 1-3 Jonny Ljung, 2-3 Broberg, 3-3 (54) Sandor Banffy, 3-4 (58) Sami Laakonen, 4-4 (60) Mattias Forsberg, 4-5 (64) Laakonen, 4-6 (75) Ljung, 5-6 (83) Johan Kruse, 5-7 (88) Adolfsson. Publik: 768.

Jag har så många starka minnen från den här matchen. Det var fredagsmatch, min födelsedag, och kalasfylla. Jag träffade Skåpetredaktören JS för första gången, som försynt kom och frågade om de ”fick stå och sjunga med oss ungdomar”. Vi retade den enormt långe Håkan Adolfsson i Vetlanda med ramsan ”spela basket nummer 10”, och vi hyllade (!) domaren (en som jag tycker underskattad strategi – vi märkte att domaren lutade åt Sirius i sina bedömningar, och ju mer vi hyllade desto mer lutade han). Jag kommer till och med ihåg vilken tröja jag hade på mig: den gul-gråa som min faster stickat. Och naturligtvis så minns jag hur Sirius kastade bort chansen att slippa undan nedflyttningsspöket med en provkarta på alla klantigheter man kan komma på.

För så gott som samtliga Vetlandamål var produkter av pinsamt tafatt försvarsspel från Sirius sida. I första halvlek: En missad rensning gav Sjöblad chansen till 0-1, en kontring där blåsvart inte alls hängde med gav 0-2 från långe Adolfsson, och sedan släppte Bomark in ett skott från snäv vinkel från Jonny Ljung till 1-3. Positiva signaler kom i starten av andra, då först Broberg och sedan Sandor gjorde mål och tog Sirius till lika-läge. Laakonens 3-4-mål kvitterades omedelbart av Foppa, och optimismen var nästan lika stor som fyllan på VIP Västra, men sedan fortsatte tebjudningen. Men Laakonen satte 4-5 när Sirius missade både lyrbollen och markeringen, och lika hafsigt såg det ut när Ljung satte nästa mål. Kruse gav oss hopp med sitt första mål i Siriuströjan på en retur med sju minuter kvar, men tvåmetersmannen Adolfsson släckte det igen. ”Vi vet att hela Siriusförsvaret är mycket dåligt att ta undan bollen på tennis”, kommenterade Vetlandatränaren Nöne Gustavsson, och blottlade därmed hur pinsamt uppenbara brister det fanns i det blåsvarta laget. Vi hade satt oss rejält i skiten, mitt födelsedagsfirande var förstört, och jag vinglade raka vägen till närmaste nation för att dränka sorgerna. Sirius tillbaka på nedflyttningsplats, med nio minusmål upp till Vetlanda på kvalplats, och hela fem pinnar till Vänersborg på säker mark.

Fre 12 feb: Villa-Sirius 7-2 (5-1), Lidköpings Isstadion

1-0 (20) Jörgen Gustafsson, 2-0 (22) Gustafsson, 3-0 (26) Ari Holopainen, 4-0 (39) Jonas Andersson, 4-1 (43) David Karlgren, 5-1 (45) Holopainen, 5-2 (53) Andreas Broberg, 6-2 (56) Holopainen, 7-2 (60) Peter Broberg. Domare: Jan Wessén, Köping. Publik: 1164.

Det tre veckor långa VM-uppehållet var en tid av vånda för alla Siriusvänner – vi mådde dåligt både tabellmässigt och ekonomiskt. ”Trillar vi ur blir det lite kris”, meddelade ordförande Per-Eric Eriksson, och orsaken var att publikintäkterna varit mindre än hälften av det beräknade. Och som vanligt var man i brist på bättre lösningar tvungna att kissa i byxorna för att hålla sig varm – nu sålde man redan reklamen för nästa säsong för att hålla sig flytande. En liten verklighetsflykt bjöds vi dock på under uppehållet på i form av en träningsmatch mot Helenelund där vi vann med sköna 12-3.

Men tillbaka i verkligheten på Lidköpings Isstadion steg ångestnivåerna igen. Sirius tycktes oförmögna att slipa bort slarvandet i försvarsspelet hur mycket man än pratade om det. ”Vi sa att vi inte skulle bjuda på något, och så bjuder vi på fyra mål i första halvlek”, grymtade Hydas. Det höll i 20 minuter, tills Jörgen Gustafsson sköt en 35-metare som Bomark tappade in, och så föll vi igenom. Villa satte en hörna till 2-0, Bomark missade en utrusning där Holopainen satte 3-0, och en markeringsmiss bäddade för 4-0. En reducering av Karlgren på friläge hjälpte inte, när man strax därefter bjöd på hörna, som Villa satte till pausresultatet 5-1. Den andra halvleken var visserligen bättre, men likt förbannat bjöd blåsvart Villa på ytterligare två mål. Nä, Villa imponerade inte, men det behövdes inte heller. Det som oroade var att man inte behövde vara bra för att slå detta Sirius. Vi var själva vår värsta fiende. I stort sett oförändrat tabelläge, men nu 12 minusmål upp till Vetlanda, och ointagliga sju poäng till Vänersborg på säker mark – kvalplats var det enda som fanns att hoppas på nu.

Sön 14 feb: Ljusdal-Sirius 2-2 (0-0), Ljusdals IP

1-0 (51) Mikhail Sveshnikov, 1-1 (55) Mattias Forsberg, 2-1 (61) Aleksej Kurochkin. 2-2 (78) Forsberg. Domare: Håkan Sjösten, Hudiksvall. Publik: 1045.

Receptet för att knipa en otippad poäng långt uppe i Hälsingland löd: köttmur. En sådan ställde Sirius upp framför Bomark, och Ljusdal hade trots alla sina kreativa spelare enorma problem att hitta vägar igenom. I hela den första halvleken höll köttmuren helt tätt, och i paus var det mållöst. Efter fem minuter kom dock första missen när blåsvart passade fel, och Sveshnikov väggspelade sig fram till läget framför Bomark, och så var det 1-0. Kört? Nej, Sirius replikerade när Foppa tog emot en djupledspassning, gick förbi sin försvarare och sköt in 1-1 ur dålig vinkel från vänster. Fem minuter till gick på klockan, och Ljusdal återtog sin ledning när Kurochkin fick en 2-1 på en frislagsretur. I det läget var Dahlberg redan utvisad, och fick sällskap på bänken när både Lelle och Engstrand fick skrinna av isen, så nu var blåsvart tre man kort i fyra minuter. Kört? Nej, Sirius krigade som grisar och klarade pärsen, och lyckades sedan kvittera när Foppa sköt in en hörna, och höll sedan ut ända in i kaklet. Matchhjälte var framför allt Foppa, som inte bara gjorde de båda målen, utan även höll Sveshnikov i strama tyglar matchen igenom. Sirius insats på Ljusdals IP var bra, men omgång 8 i sin helhet var ändå anus. Vetlanda vände nämligen ett 1-4-underläge mot Vänersborg till en 6-5-seger, och därmed förvärrades ändå tabelläget. Nu var det en poäng upp till Vetlanda på kvalplats, och i målskillnad låg vi 13 mål minus.

Ons 17 feb: Sirius-Karlsborg 5-2 (3-1), Studenternas

1-0 (8) Magnus Lövdahl, 2-0 (15) Johan Kruse, 2-1 (38) Peter Norén, 3-1 (40) Lövdahl, 3-2 (57) Vesa Vuokila, 4-2 (77) Kruse, 5-2 (85) Lövdahl. Domare: Stig-Lennart Nilsson, Karlstad. Publik: 559.

Nu var Sirius tvingade till att göra något man inte gjort på nästan exakt tre månader: Vinna hemma på Studenternas. Men motståndet var också tacksammare än på länge, i form av nästan avsågade seriejumbon Karlsborg. Inledningen var positiv, och dessutom fick vi fin utdelning på de blåsvarta chanserna: Lövet klippte in 1-0, och snart satte Kruse också 2-0 efter uppåkning och inspel från Engstrand. Men något hände med ett Sirius ovant att vinna, det blev nervöst och fegt och Karlsborg kunde så småningom kvittera. En snabb replik från Lövet gav en ändå trygg 3-1-ledning i halvtid, men Karlsborgspressen fortsatte, och när Vesa Vuokila sköt in ett frislag till 3-2 låg nerverna utanpå tröjorna, och Sirius status som elitlag hängde på en skör tråd. Men det här var Kruses match, och det var han som frälste Sirius när han ur trängt läge klippte till och sköt in förlösande 4-2 med kvarten kvar. Kruse fixade sedan även en straff som Lövet bommade, men denne tog revansch med 5-2 i slutminuterna. Glatt på Studan, och glada besked även från Vetlanda där hemmalaget hade förlorat mot Katrineholm. Sirius segade sig därmed över nedflyttningsstrecket, en pinne över Vetlanda – smålänningarna hade dock nu nedflyttningsklara Karlsborg i sista omgången.

Fre 19 feb: Vänersborg-Sirius 3-1 (0-1), Vänersborgs Isstadion

0-1 (23) Thomas Skjöld, 1-1 (65) Viktor Weiselius, 2-1 (68) Andrej Timouchev, 3-1 (85) Timouchev. Domare: Olle Modin, Eskilstuna. Publik: 366.

Det var väl här som mitt supporterliv började på allvar – när det blev helt naturligt att bränna ner till Vänersborg en fredagskväll för 90 minuters sport. Det var nämligen vad jag, Mikko och tre andra supportrar gjorde för att ge vårt stöd till den spännande upplösningen av serien. Vi fick ett hjärtligt mottagande av Vänersborgsklacken Älgarna som undrade om vi ville stå och heja tillsammans, men när matchen närmast var på liv eller död för vår del så var vi inte sugna på något socialiserande med motståndarna den här dagen.

Sirius hade skärpt till sitt läckande försvar betydligt, och dominerade den första halvan med en snål och disciplinerad bandy, och ledningen tog man också genom Totta i mitten av halvleken. Och om det inte hade varit för ett felskär i inledningen av andra hade denna positiva matchbild kanske stått sig: Kruse åkte sig fri från halva plan men kom för nära målet, skridskon skar och han föll i skottögonblicket. Missen blev en inbjudan för hemmalaget, som skruvade upp tempot och började skapa chanser. Timouchevs stolpträff var en varning för vad som skulle komma, snart hade Weiselius kvitterat på en hörna, och strax därpå styrde Timouchev in ett inspel i kassen. Och efter detta bakslag orkade Sirius aldrig resa sig, även om det bara trillade in ett mål till i baken, då Engstrand missade en nedtagning så att Timouchev fick tag på bollen och petade in den vid stolproten. När vi sedan körde hemåt började snön falla någonstans kring Mariestad, snart så vräkte det ned, och bilen kryssade i snigelfart längs med E20 genom Mellansverige. Klockan hade krupit upp mot fyra när jag äntligen låg i min säng i Flogsta igen – men förlusten och den otroligt sega hemresan till trots så gav resan mersmak. Jag ville vara där Sirius var. De andra resultaten gick både med och mot – det viktigaste var att Vetlanda förlorade mot Ljusdal. Lite tråkigare var att Katrineholm vann sin match mot Bollnäs, vilket innebar att de i sista omgången kunde spela för att slippa kvala. Vetlanda hade avsågade Karlsborg på hemmaplan i sista omgången, vilket betydde att Sirius sannolikt var tvungna att vinna över ett Katrineholm med stigande form.

Sön 21 feb: Sirius-Katrineholm 2-0 (0-0), Studenternas

1-0 (55) Sandor Banffy, 2-0 (85) Magnus Lövdahl. Domare: Thomas Nordin, Sundsvall. Publik: 969.

För första, men långt ifrån sista gången i mitt supporterliv fick jag nu genomlida en äkta ångestmatch. Nu gällde det vinna eller division 1, och man kunde knappast säga att oddsen var på den blåsvarta sidan – de enda lag vi lyckats slå sedan november var Karlsborg och Vetlanda; Katrineholm var på en snäppet högre nivå än dessa lag, och behövde dessutom själva vinna för att undvika kval.

Försvaret var den lagdel som skulle rädda kvar blåsvart i allsvenskan, och försvaret gjorde också ett prickfritt, klockrent och alldeles underbart jobb i den här matchen. Gästernas kreatör Shamsutov hölls i strama tyglar av Foppa och Dahlberg och kom ingenvart, backlinjen spelade felfritt, och Kylan som hoppat in för en skadad Bomark var omutlig i målet. Katrineholm kom loss en enda gång då Iivo Wegelius kom fri, men avslutade rakt på Kylan. Och det var väl passande att det till slut också var en försvarare som fick någonting att hända framåt – efter 55 nervösa och spända minuter var det Sandor som tog chansen och klippte till med ett långskott som letade sig in mellan motståndarmålvakten Patrik Wimans ben. Katrineholm verkade tagna på sängen av Sirius robusta spel och skapade mindre och mindre, och efter ledningsmålet blev det en jakt på 2-0: Foppa, Engan och Kruse kom alla nära. Men hur stabilt Sirius än spelade var det fruktansvärt nervöst att se på, för ett enda misstag, en enda slumpboll eller oväntad kontring, och blåsvart var ute. Frälsningen kom fem minuter från slutsignalen när Lövet passerade sin försvarare, tog ned Foppas fina djupledspassning, rundade Wiman och rullade in 2-0. Och det blev matchens sista mål; Siriusförsvaret hade läckt som en öppen anstalt under större delar av säsongen, men när det gällde som mest slog man igen med lås och bom. Vi hade trasslat oss ur ett prekärt tabelläge, skickat ned Vetlanda i ettan, och givit oss själva chansen att hänga kvar via kvalspel – en siriusal specialitet.

Ljusdal	11	8	1	2	68-25	19
Villa	11	8	0	3	56-54	18
Bollnäs	11	6	0	5	69-52	15
Vänersborg	11	7	0	4	56-43	15
Katrineholm	11	4	2	5	42-57	13
Sirius	11	3	2	6	29-41	9
Vetlanda	11	4	0	7	55-66	8
Karlsborg	11	1	1	9	42-79	3

Inför kvalserien
Utbrytarkungarna Sirius hade överlevt serien, och nu väntade kvalspel. Och det var det ingen i hela Uppsala som var rädd för. Motståndet i kvalserien var åtminstone på det berömda pappret ganska beskedligt; det bestod Skutskär och Örebro, tvåa och trea bakom uppflyttade Broberg i playoffserien, samt av Söderfors som vunnit den s.k. ”fortsättningsettan” – och var med det alltså ungefär landets sjuttonde bästa division 1-lag. Ingen av motståndarna såg alltså särskilt skrämmande ut: ÖSK hade trots tredjeplatsen i playoffserien en negativ målskillnad och ett rejält läckande försvar; i laget spelade bland annat den målfarlige Magnus Öhrlund från Öhrlundsläkten. Nordupplänningarna Skutskär och Söderfors levde på varsin avdankad SAIK’are: den gamle skyttekungen Stefan Åkerlind bildade pricksäkert radarpar med Magnus Edlund i Skutskär, medan Söderfors stod och föll med den spelande tränaren Håkan Pettersson.

Sirius skulle börja med att ta sig an ÖSK borta, för att sedan spela två hemmafajter mot Skutskär och Söderfors. ”En perfekt lottning, spelar vi bra och vinner kan allt vara klart efter bara fyra matcher”, sa Hydas till UNT i vad som naturligtvis bara kunde vara en jättejinx.

Kvalserien

Tis 23 feb: Örebro-Sirius 7-3 (3-2), Vinterstadion

1-0 (8) Magnus Öhrlund, 2-0 (9) Öhrlund, 2-1 (19) Johan Kruse, 3-1 (31) Ronnie Johansson, 3-2 (41) Tobias Forss, 4-2 (47) Johan Markström, 4-3 (53) Andreas Broberg, 5-3 (59) Öhrlund, 6-3 (68) Jonas Andersson, 7-3 (82) Öhrlund. Domare: Thomas Wiklund, Stockholm. Publik: 472.

Jodå, Sirius visste hur man fuckade upp det för sig själva i kvalspel redan på 90-talet. Det som skulle bli en skön seglats såg nu istället ut som en hotande förlisning när Sirius förlorade – ja, nästan blev utspelade – i Örebro i kvalets första omgång.

VIP Västra åkte självklart till matchen, men fick den hårda vägen lära oss att Örebro är längre från Uppsala än vad man kan tro, och var inte framme förrän en kvart in i matchen. Segervissa klev vi in på Vinterstadion, och möttes där av en hånfull resultattavla där siffrorna ”2-0” stod (och jag minns fortfarande att det var en speciellt ful sorts digital tavla). Nåväl, med VIP Västra på plats skärpte blåsvart till sig och tog över spelet. Kruse reducerade kvickt, dessvärre stack ÖSK upp med ett 3-1-mål, men när Tobbe Forss sköt in en straff i slutet av första var allt bäddat för en vändning i andra halvlek. Men inte då, ÖSK kom tillbaka ut på isen minst lika aggressiva som innan, man forecheckade högt, och Sirius slog bort sina uppspel gång på gång. ÖSK spädde på till 4-2 efter två minuter, Broberg skänkte hopp med 4-3 på hörnvariant, men sedan gick det rakt utför. När försvararen Jonas Andersson åkte upp och satte 6-3 var dagen förstörd och Sirius gav upp. Det var en rakt igenom usel insats av ett Sirius som trodde kvalet var vunnet redan innan det startat. Och nämnde jag att ÖSK hade den 16-årige debutanten Christopher Jennebo i målet? Så var det i alla fall. Blåsvart kunde möjligen ursäktas något med att man saknade både den febersjuke skyttekungen Lövet, och den elake pådrivaren Lelle Bergman, men likväl – detta var långt ifrån acceptabelt, och Sirius hade satt sig i skiten direkt.

Tor 25 feb: Sirius-Skutskär 6-1 (3-1), Studenternas

1-0 (6) Johan Kruse, 2-0 (16) David Karlgren, 2-1 (34) Gustav Björkman, 3-1 (38) Kruse, 4-1 (50) Andreas Broberg, 5-1 (71) Mattias Forsberg, 6-1 (90) Kruse. Domare: Kent Lisell, Gustavsberg. Publik: 614.

Sirius hade två dagar på sig att ta sig samman efter premiärfiaskot, och det lyckades man också med. Det blev kanske ingen sprudlande seger mot Skutskär, men det blev i alla fall inte spännande, och det var väl ungefär vad man kunde begära. Kruse inledde målskyttet sex minuter in på matchen, och Karlgren spädde på med en hörna. Sedan var det Skutskärs tur att slå in en hörna, men Sirius replikerade snabbt när Lövet kom fri – dock tappade han bort bollen i skottögonblicket, men Kruse kom i hasorna och kunde slå in 3-1. Skutskärs toppar, Åkerlind och den gänglige Gustav Björkman, var ständigt farliga, men ändå ganska ensamma på topp, och i andra tröt orken för gänget från Nordupplands illaluktande metropol. I inledningen av andra blev Broberg fälld, men Forss missade den påföljande straffen. Men inga nerver märktes, och Foppa klev fram som matchvinnare – han forsade fram på kanten och dribblade bort både försvarare och målvakt innan han serverade Broberg till öppet mål och 4-1, och han sköt själv in 5-1 på hörna, innan Kruse satte punkt i slutminuterna. Den första vinsten var tagen, och nu gällde det bara att ta fyra till – för efter debaclet i Örebro hade vi inte råd att snubbla fler gånger.

Lör 27 feb: Sirius-Söderfors 9-2 (6-1), Studenternas

1-0 (2) Andreas Broberg, 1-1 (4) Jens Sundbom, 2-1 (13) Magnus Lövdahl, 3-1 (22) Peter Engstrand, 4-1 (24) Lövdahl, 5-1 (27) Johan Kruse, 6-1 (38) Lövdahl, 7-1 (60) Lövdahl, 7-2 (66) Patrik Nilsson, 8-2 (82) David Karlgren, 9-2 (84) Mattias Forsberg. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 691.

Söderfors var nog mest glada över att få vara med, och för blåsvart gällde det bara att städa undan och kanske putsa lite på målskillnaden. Och efter att båda lagen gjort mål på sina respektive första hörnor tog Sirius som sig borde över: Lövet satte 2-1, och sedan kom tre snabba mål inom fem minuter, vilket avgjorde matchen. Sedan spädde Lövet på med sitt tredje mål strax innan paus och satte punkt för en godkänd halvlek. Den andra blev dock ett riktigt sömnpiller, där VIP Västra sjöng ramsor tillsammans med den jovialiska Söderforsklacken, som sjöng ramsan ”Grattis Sirius innan vi unisont stämde in i ”Alla vi som älskar bandy klappar nu”. På isen stod de flesta spelarna stilla, en 16-årig Patrik Nilsson satte det första av sina många mål mot blåsvart, innan vi hyfsade till siffrorna med ett par påsar mot slutet. I Örebro tappade ÖSK en pinne mot Skutskär, vilket innebar att Sirius läge förbättrades något – dock behövde vi förmodligen fortfarande vinna rubbet av vad som återstod.

Tis 2 mar: Söderfors-Sirius 3-9 (2-4), Bruksvallen

0-1 (7) Peter Engstrand, 0-2 (9) Magnus Lövdahl, 0-3 (16) Lövdahl, 1-3 (17) Mikael Lindberg, 2-3 (29) Patrik Nilsson, 2-4 (33) Lövdahl, 2-5 (46) Johan Kruse, 3-5 (51) Håkan Pettersson, 3-6 (58) Tobias Dahlberg, 3-7 (70) Tobias Forss, 3-8 (76) Lennart Bergman, 3-9 (88) Forss. Domare: Håkan Sjösten, Hudiksvall. Publik: 528.

Det positiva med kvalet var att man fick besöka exotiska orter och underbara bandyplaner som Söderfors och charmiga Bruksvallen. På denna plan var hemmalaget starka och satte lite mer färg på tillställningen än i första mötet på Studan. Ett effektivt Sirius lyckades dock sätta avsluten och ledde med 0-3 efter bara en kvart, och det såg redan avgjort ut. Men Söderfors ville bråka mer den här kvällen, man reducerade kvickt genom ex-SAIK’aren ”Limpan” Lindberg, och sedan satte en fortfarande 16-årig Patrik Nilsson det andra av sina många mål mot blåsvart, på hörna. Och Söderfors förde faktiskt spelet i det här skedet av matchen, så tur då att Lövet var vaken på Bomarks långa utkast, och satte det viktiga 2-4-målet. Kruse utökade direkt i andra, men det blev ny nerv i matchen när Söderfors satte 3-5 på straff, och pressade på för mer. Men när Dahlberg gjorde ett för honom sällsynt mål knäcktes Söderfors likt ett rö på ödeslätten; Sirius tog över helt och satte några för målskillnaden viktiga strutar till. Samtidigt slog Skutskär ÖSK med ganska rejäla siffror, och kvalserien var nu helt öppen med liten fördel Sirius. Blåsvart ledde med sex pinnar, före Skutskär och ÖSK på fem, men de jagande lagen hade kvar varsitt möte med stryklaget Söderfors. Sannolikt behövdes det alltså fortfarande minst tre poäng på de två sista matcherna.

Tor 4 mar: Skutskär-Sirius 3-7 (0-5), Skutskärs IP

0-1 (7) Mattias Forsberg, 0-2 (9) Andreas Broberg, 0-3 (20) Magnus Lövdahl, 0-4 (42) Peter Engstrand, 0-5 (44) Broberg, 1-5 (50) Åke Gillberg, 2-5 (54) Per-Olof Strand, 2-6 (58) David Karlgren, 3-6 (73) Gustav Björkman, 3-7 (79) Lövdahl. Domare: Thomas Nordin, Sundsvall. Publik: 1027.

Jag såg nu min åttonde bandymatch på sexton dagar – inte konstigt att matcherna började flyta i varandra. Men detta blev ändå påtagligt likt matchen två dagar tidigare: Vi åkte till en norduppländsk bruksort på S, matchen var spelmässigt jämn men Sirius var effektivare, vi tog en snabb ledning med 0-3 och matchen såg avgjord ut, i andra kom hemmalaget igen och fick lite kontakt, men blåsvart drog ifrån och vann säkert. Den här gången var det ett halvdant skott från Foppa, en kanon i krysset från Broberg och en returfösning av Lövet som tog Sirius upp i en tremålsledning efter knappt 20 minuter. Med bibehållet fokus under hela första halvlek höll blåsvart nollan, och satte dessutom två strutar till, och matchen var förstås avgjort – eller? Två snabba Skutskärsmål i inledningen av andra gav råg i ryggen till hemmalaget, och nerverna började kanske dallra så smått hos de mest överspända supportrarna. För det var ju egentligen ingen fara; Karlgren satte ett lugnande 2-6 kvarten in på andra, och resten av matchen blev en lugn transportsträcka fram till två poäng. Samtidigt, i Örebro, vann hemmalaget som väntat över Söderfors,

Lör 6 mar: Sirius-Örebro 5-2 (2-1), Studenternas

1-0 (4) Johan Kruse,1-1 (22) Peter Willén, 2-1 (31) Peter Engstrand, 3-1 (54) Mattias Forsberg, 4-1 (60) Forsberg, 4-2 (77) Magnus Öhrlund, 5-2 (90) Sandor Banffy. Domare: Håkan Sjösten, Hudiksvall. Publik: 1025.

För andra gången på lite drygt ett år skulle Sirius nu spela en helt avgörande match på Studan, där det vinnande laget skulle få en plats i Allsvenskan, och det förlorande dömdes till en tillvaro på bandyns bakgård. Och det var dessutom den förmodade avskedstillställningen för många av veteranerna i truppen; detta skulle komma att bli den sista insatsen i Siriuströjan för ikonerna Engan, Totta, Lelle och Sandor. ÖSK var nog egentligen inte det bästa division 1-laget i kvalserien, men de tycktes passa blåsvart sämst, och den första halvleken blev, trots ett tidigt ledningsmål av Kruse, krampaktig. ÖSK kvitterade i mitten av halvleken och illamåendet spred sig på ett nervöst VIP Västra, men Engan tog tillbaka ledningen innan halvtid. Foppas dubbla mål en liten bit in på andra lade sig dock som tigerbalsam på spända supporternerver, och Sirius kunde spela ut med ett större lugn. När Öhrlund reducerade med kvarten kvar blev det lite jobbigt igen, men ÖSK var ju tvungna att göra tre mål till för att skicka Sirius ner i mörkret – och det var aldrig nära.

Vi var på väg in i hamn, och ett nytt kontrakt var förstås belöning nog för dagen. Men för att supporterhjärtat skulle få riktig tillfredsställelse behövdes en prick över i:et, och det var Sandor som satte den: Den gamle kämpen hade aldrig gjort sig känd som någon finlirare, men i sin allra sista aktion för blåsvart visade han upp ett stycke bandymagi när han soloåkte mellan Örebrobackar, drog på ett långskott upp i krysset, och fullbordade säsongen med ett perfekt mål. Så avslutar man en 15-årig bandykarriär.

Skytteligan

Lövet 34, Karlgren 23, Broberg 16, Foppa 15, Kruse 10, Engstrand 9, Forss 5, Totta 3, Sandor 3, Josse 1, Micke Tapper 1, Dahlberg 1, Lelle 1.

Och visst blev det Lövet som vann skytteligan igen, för fjärde säsongen i rad, och även radarpartnern Karlgren producerade en hel del mål. Men de som kanske främst klev fram under säsongen var nyförvärvet ”Läder och Lack”, samt brandsoldaten Foppa som växte för varje år som gick.

Sammanfattning
Säsongen 1998/99 handlade om en generation blåsvarta spelare som slutfört sitt uppdrag – att ta Sirius tillbaka till eliten, och att hålla oss kvar där. Nu kunde Lelle, Totta, Engan, Patte och Sandor gå i bandypension med gott samvete, och en generationsväxling väntade för Sirius del. Och det var kanske i ärlighetens namn en nödvändig förändring.

För frånsett från de inledande omgångarna när laget uppenbart spelade över sin förmåga med nykomlingens entusiasm var det en minst sagt kämpig säsong. Det var inte förrän i slutet av fortsättningsserien som Hydas fick någorlunda ordning på torpet igen, och det var med en äckligt disciplinerad defensiv som Sirius till slut skrapade ihop precis så många poäng som krävdes för att få chansen att kvala sig kvar – sju insläppta mål på de fyra sista matcherna var det åtminstone allsvensk klass på. Att kvalet sedan blev onödigt nervdallrigt följde ju bara en fin Siriustradition.

Så nu kunde vi i alla fall lämna säsongen 98/99 med någon sorts framtidstro. VIP Västra växte sakta men säkert, och personligen hade jag avslutat säsongen i stor stil genom att se nio bandymatcher på 18 dagar. Och vi skulle gå in i det nya millenniet som ett elitlag, vilket ändå var det enda som var viktigt på riktigt.

Profilen

Hur var det att spela i Sirius 98/99?
Ja, jag har försökt tänka… Jag kanske kan låta lite ointresserad, men jag har väldigt dåligt minne. Det blev så många säsonger så att allting flyter lätt ihop. Men i slutet av 90-talet var väl då vi började generationsväxla och ge plats åt de yngre. Vi var flera som hade varit med länge och som närmade oss slutet i Sirius, och unga killar som Jocke Persson började komma upp.

Men du minns väl ditt sista mål mot Örebro?
Jo, nu när du säger det så minns jag det. Jag dribblade ganska långt och avslutade med ett långskott. Det var ett fint slut i Siriuströjan, men jag såg det inte som slutet på min karriär. Jag spelade ju vidare i nästan fem år i VP också. Det var väl dock mindre kul när vi mötte blåsvart i division 1, jag hade ju Siriushjärtat kvar.

Jag minns målet eftersom det var ganska otypiskt dig – hur skulle du själv beskriva dig som bandyspelare?
Det ligger nog mycket i att jag inte var teknikern. Jag kom upp i a-laget i mitten av 80-talet, det var samtidigt som vi tappade Berglund och Gunnarsson till Boltic, och vi var ett gäng Uppsalakillar med Siriushjärta som kom in. Jag skulle nog säga att min styrka var ett jävla hjärta, jag var bra på att offra mig på hörnrus och att ta frislag. Jag började som forward, men mina bästa år hade jag som vänsterhalv när vi hade Lomanov och Anufrienko. Jag och Totta skulle föra upp bollen på kanterna och hitta någon av ryssarna. Sedan flyttade jag ännu längre ned och spelade som defensiv mitt där jag skulle smälla på och styra av spelet på mittplan, innan jag till sist hamnade på vänsterbacken.

Berätta om din bakgrund – hur började du med bandy?
Jag spelade både fotboll i Sirius och hockey i Almtuna som ung. Fotbollen var nummer ett och hockeyn nummer två, så bandyn var faktiskt bara mitt tredjeval. Men sedan råkade jag ut för en mopedolycka när jag var 15 och skadade knäet. Läkaren sa att idrotten var körd framöver, men det visade sig att det gick att spela just bandy. Jag spelade med ett stort knäskydd till en början och det funkade. Så att det blev bandy var en ren tillfällighet med andra ord.

Hur var det att spela för ungerska landslaget?
Jag är halvungrare, min pappa kom hit 1956. Att jag blev inblandad i ungerska landslaget hade med Jan Sjonemark att göra, det var han som började sprida bandyn i Ungern, och jag och Istvan von Polgar åkte ned och guidade dem lite i början. Allra först var jag med och spelade hockey-bockey uppe i Östersund, och senare blev det också riktig bandy. Tyvärr missade jag både mästerskapet i USA då jag blev skadad, och sedan missade jag också VM i Ryssland, men jag var med och spelade på hemmaplan i Sverige. Det var jag och Istvan, och sedan var det några killar från Kungälv och Katrineholm som också hade ungerskt påbrå, så vi var fyra svenskar.

Vad är dina favoritminnen från Sirius?
Det jag minns bäst och som var roligast var derbymatcherna mot VSK, det var alltid höjdarmatcher med mycket publik. Jag minns när jag satte ett mål på Rocklunda, jag skar in från högerkanten, sköt upp bollen i krysset och fick vara med på Sportnytt – det var ju inte så ofta bandyn fick tid där så det var roligt.

Vad gör du idag?
Jag jobbar som enhetschef på Uppsala kommun med frilufts- och naturfrågor, så jag har haft särskilt mycket att göra nu under pandemin.

Har du någon kontakt med bandyn och Sirius idag?
Idag har jag ingen direkt kontakt med bandyn, det var väl runt 10 år sedan jag fick nog. Jag har ju tillbringat så otroligt mycket tid på Studan, först under 15 säsonger med Sirius, sedan fem år i VP, och sedan som tränare i UNIK under ett antal år. Och sedan jobbade jag dessutom med idrottsfrågor på kommunen under många år, jag hade bland annat ansvar för isfrågorna, och då blev det ännu mera tid på Studan. Så till slut kände jag att det fick räcka, det kändes som att jag var klar där på något sätt.