Bandysäsongen 2010/11

Trots en formidabel skyttekung, trots ännu ett sudden-avgörande av Sudden-Sudden, och trots en klassisk Kyller-comeback blev det respass i kvartsfinalen även säsongen 2010/11. Men bäst minns vi kanske den matchlösa Bolticbussen på annandagen.  

Läget i laget

Om succésäsongen hade varit en härligt fet vispgrädde hade uppföljningen 09/10 varit en mer vardaglig kaffegrädde – men när man som Siriussupporter var uppväxt på minimjölk så var heller inte det så illa. Så ännu så länge satt de flesta still i manager Berglunds skuta, såväl spelare som supportrar. Det var inte alltid vi förstod vad Sfinxen från Bollnäs talade om i sina kryptiska ordalag, men vi hade lärt oss att lite på att det på något sätt fungerade i slutänden. Utveckling stod fortfarande i fokus, men även Berglund kunde stundtals erkänna att resultat inte alltid var oviktiga: ”Vi gjorde en bra matchserie i kvartsfinalen mot Hammarby, vi hade våra chanser men tog dem inte. Jag hoppas vi kan förbättra oss till nästa säsong”, menade Berglund. Om nu vår manager kunde sväva iväg ibland så hade han i alla fall ett jordnära team som hjälpte till med tränarsysslorna: Mats Söderman, Olle Gabrielsson, Fredrik ”Linken” Lindkvist och Göran ”Rosa” Rosendahl ingick alla i staben.

Det fanns ändå en del spelare som av olika anledningar inte ville vara med längre. Det tyngsta tappet var liberon Håkan Kyller, som vid 33 års ålder för andra men inte sista gången bestämde sig för att varva ned: ”Det har varit en rolig tid, men jag är färdig med bandyn nu”, meddelade Kyller. Och även Viktor Broberg, 28 år gammal, kände att det var färdigspelat – efter att länge ha väntat på besked från Sirius om en förlängning så tappade Broberg motivationen, och tackade till slut nej till ett erbjudande om nytt kontrakt, för vidare spel med Iron. En mer väntad pensionering var att även Göran ”Rosa” Rosendahl la klubban på hyllan, och istället klev in i tränarstaben. Vidare flyttade unge Mikael Jacobsson till nykomlingen Boltic, och ungtupparna Hugo Johansson och Marc Kjellqvist valde spel i UNIK.

På nyförvärvsfronten hände det åtminstone lite mer än den förra sillyn, och först in var en mittfältare från Kungälv vid namn Patrik ”Putte” Johansson – en ung kille med huvudet på skaft, utsedd till Kungälvs bäste spelare under den gångna säsongen. Och in kom också en anfallare med det gubbiga namnet Per-Johan Wikström, norrbottning till börden och mekaniker till yrket, med Broberg som senaste klubbadress. Och så var det sillyns stora smällkaramell: den kreative och explosive Kalle Spjuth värvades från Hammarby, där han inte riktigt hade kunnat slå sig tillbaka in i laget efter en långvarig skada. Och Spjuth var en stor nyhet, som frånsett hemvändaren Eskhult kunde ses som klubbens största värvning sedan rysstiden under tidigt 90-tal – och så nöjda var Sirius med värvningen att det till och med skulle byggas en särskild ”Kalle-roll” för att få ut maximalt av det meriterade förvärvet. Ett ännu finare nyförvärv var dock – fast vi förstod det nog inte riktigt ännu – Johan ”Lill-Hydas” Jansson Hydling, som flyttade hem till stan från Ljusdal, men som i första hand skulle husera i UNIK, även om han fanns tillgänglig för blåsvart.

Och kvar i laget fanns ju fortfarande i stort sett hela stommen från succésäsongen: Den alltmer imponerande målvakten Jakob ”Sälen” Säleby, och bakom honom den evige reserven Jesper Bergelin, inne på sin femte säsong som andrekeeper. I backlinjen behövdes en ersättare till pensionären Kyller, det skulle bli Pierre ”Pirre” Roos, som iklädde sig liberorollen, medan hårdingen Niklas ”Hellboy” Hellqvist i sin tur klev ned på backpositionen för att täcka upp för Pirre, och Joachim Boivie kompletterade backtrion. På halvorna kändes det fortsatt tryggt, med grovsnickaren Andreas Werner och den finurliga Lars Fall, på mitten fanns ju fantomen Andreas Eskhult tillsammans med grovjobbaren John Nilsson och allt-i-allon Mattias Wiberg, och på topp spelade snipern Erik ”Sudden” Sundin tillsammans med den målkåte Christian Mickelsson.

Snackisarna i bandysverige var annars bandyförbundets förslag om att byta ut det klassiska slutspelet mot en krånglig och svårbegriplig slutspelsserie, i linje med att alltid vilja riva ned och förstöra det som redan fungerade – som tur var hamnade förslaget snabbt där det hörde hemma: i papperskorgen. Och så tjatades det förstås om alla äckliga bandyhallar, och snart skulle även Uppsala ha en sådan, men som tur var skulle denna endast vara avsedd för träning. Men det återstod ännu ett år innan hallen var klar, så även försäsongen -10 tillbringades mestadels på resande fot.

 

Motståndarna

Ur serien hade KVBS och Falun åkt: de kanske två uslaste lagen i mannaminne. Den ena ersättaren var Boltic, som åter hette Boltic efter att ha kasserat fusionen BolticGöta, och nu gjorde comeback efter tre säsonger i allsvenskan. Laget var dock ungt och oprövat, och den rutin som fanns hittades på tränarbänken i form av Ola Fredricson. Den andra nykomlingen, Tillberga, var desto mer rutinerad – ointressantare förening får man visserligen leta efter, men laget såg starkt ut med levande legender som Anders Östling, Andreas Bergwall och den spelande tränaren/galningen Pelle Fosshaug.

Bland övriga lag fanns, i någon sorts rankingordning, SAIK, som fortsatte spela efter helt egna ekonomiska regler, med ett stort långfinger till övriga bandysverige i luften. Trots ekonomiska kriser blev det såklart ny elitlicens, och man hade också värvat in Misha Svesjnikov som ersättare till den flyktade ”Murren”. Villa var på god väg att bygga upp sig till en storklubb, och nu hade man även värvat in skyttekungen David Karlsson till ett redan ganska framtungt lag. Finalisterna Bollnäs såg ut som ett stabilt topplag med Per Hellmyrs som troféspelare, och Daniel ”Svinet” Skarps som ende nyförvärv. Och Bollnäs övermän i finalen, regerande mästarna Hammarby, var förstås också att räkna med, även om man såg något försvagade ut i och med tappet av nämnde David Karlsson. Broberg hade samma lag som vanligt, men nu tillspetsat med den hemvändande skarpskytten Jocke Hedqvist. Och denne kom ju från Edsbyn, som nu satsade ungt när Järvenpengarna var slut, med bl.a. Martin Söderberg, Simon Jansson och Felix Pherson. VSK hade vunnit guld för bara två säsonger sedan, men var lite ojämna och tunna och sågs inte riktigt som en toppkandidat – bärande spelare var de rutinerade rävarna Micke Carlsson och Ted Andersson.

Inräknat blåsvart sågs dessa åtta lag som de tämligen självskrivna slutspelslagen, och återstående fyra lag plus de två nykomlingarna spåddes slåss om okvalplatserna: Ungdomliga Vetlanda var inne i en mellanperiod, och hade unge ”Löken” Löfstedt och gamle Fredrik Rinaldo som största affischnamn. Vänersborg hade kvalat ifjol och spåddes få kvala igen, trots värvningen av den ex-blåsvarte Alexander Mayborn. Kungälv såg ganska jämntjocka ut, men hade åtminstone hittat en spännande tränare i finske Tommy Österberg. Och så slutligen finsksvenska HaparandaTornio, som gjort succé säsongen innan, men som såg väldigt tunna ut, trots värvningen av den gamle Västra-favoriten Roffe Larsson.

 

Försäsongen

I mitten av augusti gick blåsvart ut till sin första träningsmatch i ABB Arena, där man tvålade till b-gurkorna Tillberga med 8-4, och ännu bättre gick det faktiskt när man därpå dängde till a-gurkorna VSK med 6-2. Sedan var det dags för den första av försäsongens cuper, Svenska cupens gruppspel i Lidköping, där Sirius slog Kungälv med 7-4, sedan kom säsongens första torsk mot Villa med 3-8, men en vinst mot GAIS med 8-4 tog blåsvart till kvartsfinal mot VSK. Den matchen skulle dock inte spelas förrän i oktober, och innan dess han blåsvart avverka ännu en cup: Kosa Euro Cup i Surte, där Sirius vann med 7-3 över Frillesås, med 3-2 över Boltic och med 4-3 över GAIS, innan man besegrades med 1-4 mot ryska Vodnik i semifinalen. Cupframgångarna fortsatte sedan när det var dags för kvartsfinal i Svenska cupen, och blåsvart slog ut VSK efter 5-3, men Bollnäs blev för svåra i semin där vi föll med 3-6, och samma förlustsiffror blev det sedan i matchen mot Villa om tredjeplatsen.

Försäsongen rundades sedan av med World cup i Sandvikens hemska arena, där Sirius ställdes inför en omöjlig uppgift i form av en mycket svår grupp, med de regerande mästarna Hammarby, och det kanske starkaste ryska laget, Kazan, plus det förmodade stryklaget Stabaek. De sistnämnda blev inte så svåra – Sirius vann med 7-1, men råkade ut för en tråkig ljumskskada på Hellboy, och föll sedan knappt med 1-2 mot Hammarby, och mot Kazan blev det en lite större torsk med 1-6.

Försäsongen handlade mycket om att sätta försvarsspelet med en ny backlinje, där Pirre ersatte Kyller som libero, och Hellboy i sin tur skulle ersätta Pirre som back – men då Hellboy skadades fick istället den allsidige Wiberg spela på den positionen. Detta innebar oundvikligen att mittfältet tappade en hel del fysisk kraft, å andra sidan såg det ut som att vi kunde vinna en hel del framåt, när målfarlige Mickel fick sällskap längst fram av stjärnan Kalle Spjuth.

 

Elitserien

Ons 27 okt: Sirius-Sandviken 5-1 (4-1), Studenternas

1-0 (5) Christian Mickelsson, 2-0 (11) Mickelsson, 3-0 (19) Andreas Werner, 3-1 (30) Christoffer Edlund, 4-1 (42) Kalle Spjuth, 5-1 (48) Mickelsson. Domare: Thomas Nordin, Sundsvall. Publik: 1759.

Det hade pratats mycket om Sirius svåra säsongsinledning, men när blåsvart klev ut på ett regnigt Studan och körde över det moraliskt bankrutta SAIK så kändes ingenting svårt. Under de första 20 minuterna behandlade Sirius de för dagen vita kolsäckarna som om de vore typ KVBS – Mickel rundade Othén i femte minuten och satte ettan, några minuter senare körde han ifrån SAIK-försvaret och satte tvåan, och så sköt Werner in en hörna till 3-0. Den alltid besvärlige Edlund lyckades reducera, men sedan fick Spjuth sätta sin första strut när han tog ned en långboll och avslutade kliniskt till 4-1. En tremålsledning i bandy är dock skör, men när den kort efter pausvilan uppgraderades till en fyramålsledning var premiärskrällen nära – Eskhult frispelade Mickel som satte sin tredje påse för dagen. SAIK vek ned sig, och Mickel kostade till och med på sig att bränna en straff, vilket absolut inte gjorde någonting. Visst, det var säsongspremiär, det var blött och svårspelat, men det kändes som ett meddelande till hela Bandysverige – blåsvart var att räkna med!

 

Fre 29 okt: Bollnäs-Sirius 5-4 (1-3), Sävstaås

0-1 (5) Lars Fall, 0-2 (6) Erik Sundin, 1-2 (7) Mikko Lukkarila, 1-3 (38) Christian Mickelsson, 1-4 (51) Fall, 2-4 (54) Lukkarila, 3-4 (56) Lukkarila, 4-4 (60) Ville Aaltonen, 5-4 (67) Linus Forslund. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 2312.

141 minuter in på säsongen såg det ut som att SM-guldet var bokat. Sirius hade vunnit övertygande över seriefavoriten SAIK, och hade nu en tremålsledning mot storsatsande Bollnäs, på spökarenan Sävstaås. 39 minuter senare kändes det inte lika roligt – men blåsvart hade ändå stått för en stark öppning på serien. Matchen inleddes med en målkavalkad med tre mål på lika många minuter: Fall satte 0-1 på hörna, Sudden körde igenom och sprätte in 0-2 efter en bollstöld, och Lukkarila reducerade till 1-2 minuten efter. Men Sirius första halvlek var magnifik – Wikström missade ett friläge, innan 1-3 kom då Bollnäs tappade bollen på mittplan, och Mickel blev frispelad med en perfekt lyrboll från Wiberg, och när Fall spädde på med ytterligare ett mål i inledningen av andra såg det osannolikt ljust ut. Men det skulle mörkna fort – Bollnäs stänkte olyckligt in två snabba hörnmål, fick mer energi och ökade tempot, därtill hjälpta av domare Kandell som enbart dömde utvisningar till det blåsvarta lägret och dessutom missade en solklar Siriusstraff när Mickel hakades upp. Aaltonen kvitterade på ännu ett hörnmål, och några minuter senare hade Bollnäs fullbordat vändningen när Linus Forslund fick in en retur bakom Sälen. Sirius fick åka hem tomhänta, och trots drömstarten bestod Sävstaåsförbannelsen även denna gång.

 

Ons 3 nov: Broberg-Sirius 5-4 (2-1), Hällåsen

1-0 (18) Joakim Hedqvist, 2-0 (32) Hedqvist, 2-1 (45) Erik Sundin, 3-1 (58) Stefan Larsson, 3-2 (59) Per-Johan Wikström, 3-3 (60) Andreas Eskhult, 4-3 (64) Jonas Nygren, 4-4 (78) Christian Mickelsson, 5-4 (81) Hedqvist. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 954.

Så förlorade Sirius ännu en match med uddamålet, efter en del otur med motståndarnas hörnskytte, och en del ”otur” med vissa avgörande domarbedömningar. Broberg gjorde sitt första och enda spelmål i 18:e minuten, när Hedqvist körde ifrån Pirre och satte 1-0, och sedan kom tvåan på det sätt vi oftast släppte in mål – på hörna. Tack vare en sen reducering av Sudden precis innan vilan var Sirius ändå med i matchen, och en knapp kvart in på andra hände allt på några minuter: Stefan Larsson klämde in 3-1, på hörna såklart; men inom minuter både reducerade och kvitterade Sirius då ex-brobergaren Wikström utnyttjade ett misstag av de gula, innan Eskhult snirklade in 3-3. Broberg kom igen med ännu ett hörnmål, innan Mickel kvitterade igen med drygt tio minuter kvar på ett frislag. Men det blev Broberg som vann den jämna dragkampen, då domare Fager tyckte sig se att Boivie täckte ett skott med knäet i isen – mycket tveksamt, men straff blev det och Hedqvist saftade in vinstmålet bakom Sälen. Att Fager tidigare blundat för en mycket mer uppenbar Siriusstraff var tyvärr alltför talande för hur de randiga behandlade blåsvart under säsongen 10/11.

 

Ons 10 nov: Sirius-Hammarby 5-9 (3-4), Studenternas

1-0 (2) Christian Mickelsson, 1-1 (11) Stefan Erixon, 2-1 (18) Mickelsson, 2-2 (20) Patrik Nilsson, 3-2 (22) Patrik Johansson, 3-3 (28) Rickard Koch, 3-4 (33) Nilsson, 3-5 (47) Nilsson, 3-6 (49) Koch, 3-7 (53) Erixon, 3-8 (70) Robin Sundin, 4-8 (78) Mickelsson, 4-9 (83) Willy Johansson, 5-9 (90) Erik Sundin. Domare: Håkan Sjösten, Hudiksvall. Publik: 2024.

Trots mager poängutdelning hade vi mestadels spelat bra i de tre första matcherna, men i den fjärde såg det sådär ut – och det började synas att vi hade en backlinje med bara en egentlig back. Målglatt var det, och efter en knapp halvtimme hade Sirius tagit ledningen tre gånger och Hammarby kvitterat lika många: 1-0 kom via Mickel på hörna, medan tvåan och trean var riktigt läckra bandymål från Mickel respektive Putte, med framspelningar från Spjuth och Eskhult. Men Siriusförsvaret hängde inte ihop, det togs många dåliga beslut långt bak i plan, och snart segade sig Bajen förbi. Patrik ”Sura hästen” Nilsson gav gästerna ledningen innan paus, och sedan kom en klassisk genomklappning direkt efter vilan innan Västra hunnit tillbaka efter tältsupandet: Sura hästen satte 3-5 på hörna, och Rickard Koch körde igenom och satte 3-6 minuten efter. Resten av matchen blev en transportsträcka där ett antal bollar flög in i båda burarna, bl.a. ett av Buttas son Willy, innan Sudden-Sudden sin vana trogen satte det sista målet med en rökare i nättaket. Gladbandy var det, men kanske för mycket av den varan då det tidigare disciplinerade försvarsspelet ersattes av något mycket hafsigare. ”Vi försökte pröva våra vingar, men de höll inte riktigt”, förklarade manager Berglund raset.

 

Fre 12 nov: Vänersborg-Sirius 2-6 (0-1), Arena Vänersborg

0-1 (17) Patrik Johansson, 1-1 (52) Robin Lundqvist, 1-2 (57) Christian Mickelsson, 1-3 (62) Kalle Spjuth, 1-4 (79) Mickelsson, 2-4 (87) Christoffer Fagerström, 2-5 (91) Mickelsson, 2-6 (93) Mickelsson. Domare: Anders Kristiansson, Surte. Publik: 1124.

Arena Vänersborg är ju ett beryktat svart hål för Siriuspoäng, men i början av denna trista arenas existens tog blåsvart faktiskt några segrar här. Och den här var efterlängtad och nödvändig – Sirius första vinst sedan den sköna premiärsegern. Den första halvleken var ett långt ställningskrig mellan två försiktiga lag, där måltorkan endast bröts av ett slumpmål av Putte. Vänersborg fick sedan in en kvittering i början av andra, men Siriusvändningen låg och lurade runt hörnet, och det var en stekhet Mickel som låg bakom: 1-2 kom på ett närskott från Mickels klubba, sedan stack Kalle Spjuth mellan med 1-3, innan Mickel avgjorde med drygt tio minuter kvar på en smörpass från Eskhult. Väners wonder-boy Fagerström fick sedan visa upp sig med en reducering, men Mickel kompenserade dubbelt upp för detta med inte mindre än två mål på stoppitsch tajm. En skön seger, men två oroande skador följde också med: Boivie utgick med en lårkaka, och när matchhjälten Mickel fick av sig skridskorna efter matchen var den ena full med blod – ett stort sår på foten syddes skyndsamt ihop, och det var bara att hoppas på att skyttekungen skulle läka ihop hjälpligt till nästa match. Sirius på en tiondeplats som innebar okval – två poäng ned till Kungälv på kvalplats och lika många till Boltic på nedflyttningsplats, tre minusmål upp till Tillberga på slutspelsplats.

 

Ons 17 nov: Sirius-Edsbyn 0-6 (0-2), Studenternas

0-1 (12) Jonas Edling, 0-2 (31) Mattias Hammarström, 0-3 (56) Edling, 0-4 (81) Hammarström, 0-5 (83) Robin Ehn, 0-6 (86) Daniel Liw. Domare: Max Johansson. Publik: 1610.

Nollade på hemmaplan! Visst var Edsbyn fortfarande ett starkt lag, men detta var förnedrande och bedrövligt. I den första halvleken såg det ändå inte katastrofalt ut, det var en jämn kamp där Byn utnyttjade sina lägen: Edling satte 0-1 på ett slumpskott, och Hammarström gjorde 0-2 i ett anfall strax efter att Werner skjutit i stolpen. En helt feldömd straff en bit in på andra blev dödsstöten för de blåsvarta poängambitionerna – situationen skedde utanför straffområdet, men det brydde sig Edling inte om när han pangade in 0-3 bakom Sälen. Blåsta på en straff blev vi dessutom igen, när Byn tilläts göra ner Sudden utan åtgärd. Energin gick ur Sirius som luften ur ett cykeldäck i Ekonomikumparken på första maj, och man tittade på när Byn fördubblade sin målskörd under de sista tio minuterna. En anledning till den klena insatsen kunde vara alla skador och halvskador: Mickel hade tejpats ihop hjälpligt och lämnat klartecken till spel precis innan match, Boivie hade sin lårkaka, Spjuth hade ont i ryggen, Fall hade problem med höftböjaren, och John Nilsson hade krångel med ljumskarna – och Hellboy fattades oss så det skar i bröstet.

 

Fre 19 nov: Villa-Sirius 9-6 (4-3), Lidköping Arena

1-0 (1) David Karlsson, 1-1 (8) Christian Mickelsson, 2-1 (13) Daniel Andersson, 3-1 (21) Klas Nordström, 3-2 (22) Mickelsson, 4-2 (24) Jesper Bryngelsson, 4-3 (39) Andreas Werner, 4-4 (52) Johan Jansson-Hydling, 4-5 (58) Kalle Spjuth, 5-5 (62) Petter Björling, 6-5 (66) Karlsson, 7-5 (68) Bryngelsson, 8-5 (83) Karlsson, 9-5 (84) Johan Andersson, 9-6 (90) Spjuth. Domare: Mikael Karlsson, Grästorp. Publik: 2880.

Detta var ännu en säsong där domarkåren mobbade blåsvart match efter match – den här matchen dömdes av den lokala förmågan Mikael ”Grästorparn” Karlsson, som gjorde sitt bästa för att hjälpa hemmalaget till segern: en missad Siriusstraff, ett Siriusmål bortdömt på godkända grunder, ett felaktigt godkänt Villamål, och så lyckades han heller inte hitta en enda utvisning för hemmalaget på 90 minuter, medan de för dagen vita blåsvarta åkte ut i parti och minut. Det var annars en frejdig match; försvaret svajade betänkligt, och efter halva halvleken hade Sälen redan fått släppa in fyra bollar, å andra sidan fick Sirius äntligen ordning på hörnskyttet: Mickel satte en hörna, Werner likaså, och en bit in på andra kvitterade ingen mindre än Lill-Hydas som debuterade som ersättare för en skadad Boivie. I det här skedet spelade Sirius fantastiskt, Spjuth gav ledningen till blåsvart, Villa skapade inget, och det började lukta skräll i Skaraborg. Men nej, Villa kvitterade, och målet föregicks av att Spjuth hakades upp av en villait, vilket gav Björling chansen till 5-5; och Grästorparn fortsatte därefter att motarbeta blåsvart när han toppade misstaget med att skicka ut ett par Siriusspelare för protest. Detta blev nu strået som knäckte kamelens rygg, för nu kunde Villa köra ifrån med fyra raka mål, och vi kunde räkna in även en sur, och aningens orättvis förlust. Sirius fortfarande på en okvalplats i en haltande tabell, med fem plusmål på Tillberga på kvalplats, två poäng ned till Boltic på nedflyttningsplats, och tre upp till Broberg på slutspelsplats.

 

Mån 22 nov: Sirius-Kungälv 4-3 (2-2), Studenternas

0-1 (11) Ted Skoglund, 1-1 (19) Kalle Spjuth, 2-1 (20) Patrik Johansson, 2-2 (40) Fredrik Brandin, 3-2 (49) Andreas Werner, 4-2 (55) Spjuth, 4-3 (67) Mikael Lindberg. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 1050.

Det blev en mycket viktig seger denna fyrapoängsmatch mot Kungälv, men glädjen i supporterleden var måttlig – skulle det verkligen vara så svårt att rå på ett bottenlag på hemmaplan att vi var en straffmiss från poängtapp? Matchbilden var tydlig: Sirius förde spelet med långa anfall, men tappade med jämna mellanrum bollen till motståndarna, och gärna långt ned i plan så att Kungälv plötsligt bara hade ett tiotal meter till mål. Gästerna tog ledningen efter att just en sådan situation givit en hörna, men Spjuth kvitterade, och ex-kungälvaren Putte sköt in ledningsmålet för blåsvart och jublade återhållsamt (det rådde sorg i Kungälv då ordföranden i Skarpa gubbar hastigt hade gått bort några dagar tidigare). Så långt såg det åtminstone skapligt ut, men sedan ökade bolltappen i frekvens, och till slut lyckades också Kungälv kvittera på en straff innan paus. Inledningen av andra blev sedan lyckad, när Werner gav blåsvart ledningen på hörna, och Spjuth spädde på med att dribbla in 4-2. Men så blev det darrigt och skakigt igen när Kungälv pressade högt och Sirius passade fel. Kungälv fick en andra straff som Sälen räddade, och sedan sköt Mr. Kungälv, Mikael Lindberg, in 4-3 på hörna, och de avslutande 25 minuterna blev ett krig. Ett krig som Sirius redde ut, och det blev två poäng, men det var en insats det verkligen inte luktade guld om – på sin höjd okval.

 

Fre 26 nov: HaparandaTornio-Sirius 5-5 (2-3), Gränsvallen

0-1 (6) Kalle Spjuth, 1-1 (9) Tuomas Mokko, 1-2 (15) Patrik Johansson, 2-2 (30) Pekka Hiltunen, 2-3 (30) Andreas Eskhult, 2-4 (51) Christian Mickelsson, 3-4 (54) Hiltunen, 4-4 (58) Peter Stock, 4-5 (74) Mickelsson, 5-5 (91) Mokko. Domare: Kent Lisell, Stockholm. Publik: 255.

Denna match började Västras fina tradition att alltid åka upp till Norrbottensmatcherna – jag var själv pinsamt dålig på att få till dessa resor, men en stark sexmannaklack flög i alla fall upp mot finska gränsen – och en särskild milstolpe var det för Qvarne som för första gången satte sig på ett flygplan.

Men inte ens på plats är det alltid enkelt som bandypublik, vilket följande konversation visar: Qvarne: ”Vad är det som händer, Sälen?” Sälen: ”Det blev mål!” Det var Sirius som hade fått in bollen i en så grötig situation att ingen annan än Sälen uppfattade domarens signal, och skrek så att de blåsvarta började jubla. De båda lagen turades om med målgörandet upp till 2-2, men sedan drog blåsvart ifrån med Eskhults snabba 2-3-mål och Mickels 2-4 en bit in på andra. Sirius hade ryckt åt sig initiativet, men blev fega – och snart var Haparanda ikapp ännu en gång. Blåsvart fick en sista chans till en skön tvåpoängare när Happis missade grovt vid en nedtagning, och Mickel fick fri väg till 4-5, och matchen hade dessutom kunnat dödas när Mickel fick ännu ett läge bara för att yxas ned av gamlingen Jukka Ohtonen; men Ohtonen klarade sig undan med en tiominutare. Och på stoppitch tajm kommer ju som bekant döden: En chansboll slogs in i Sirius straffområde och hamnade hos junioren Tuomas Mokko, som slog in sitt andra mål för dagen. Ännu en tappad poäng och ännu en besvikelse för blåsvart, som efter en lovande säsongsstart började tappa styrfarten.

 

Ons 9 dec: Sirius-Vetlanda 3-3 (1-1), Studenternas

0-1 (14) Joakim Andersson, 1-1 (41) Christian Mickelsson, 1-2 (57) Björn Einarsson, 1-3 (59) Tomas Knutson, 2-3 (62) Lars Fall, 3-3 (85) Kalle Spjuth. Domare: Kent Lisell. Publik: 1010.

Landslagsuppehållet var välkommet, och Sirius hann få tillbaka en rad skadade spelare, inklusive den efterlängtade Hellboy. Men så mycket bättre blev inte spelet för det. Den första halvleken var ängslig, försiktig och riktigt, riktigt tråkig. Med Sutras ord: ”Jag har haft högre puls där jag betraktat döda fiskar och lyssnat på Chris de Burgh”. Mickel lyckades i alla fall kvittera Vetlandas ledning på en hörna i slutet av halvleken, vilket bäddade för en något mer fartfylld andrahalva. Först ställde Sirius till det för sig: En felpass i försvaret, två smålänningar fria, och Björn Einarsson sköt in ledningsbollen. Bara minuterna senare utökade Knutson till 1-3, men Eskhult låg sedan bakom en snabb reducering när han åkte upp med bollen och hittade Fall, som bombade in 2-3. Och nu, när kvitteringen skulle jagas, försvann äntligen hämningarna och blåsvart började spela med lite fart och vilja. Domare Lisell blundade för en straff när Eskhult blev nedriven vid en hörnvariant i 83:e, men strax därefter kom den sköna kvitteringen när Mickel flippade fram ett frislag till Spjuth, som styrde in 3-3. Lättnaden över den viktiga poängen förbyttes dock i oro över två nya skador: Falls ljumskar höll inte, och Eskhult gick av isen med en lårkaka mot slutet av matchen. Sirius på niondeplatsen som innebar okval, två pinnar upp till VSK på slutspelsplats, tre ned till Tillberga på kvalplats.

 

Ons 15 dec: Sirius-Tillberga 1-2 (1-1), Studenternas

1-0 (4) Andreas Werner, 1-1 (23) Lucas Persson, 1-2 (29) Persson. Publik: 950.

Om nu den första halvleken mot Vetlanda fick Sutra att övergå i ett stadium av klinisk död så fanns det nog risk att den första halvleken mot Tillberga försatte hela Studan i koma. Och trots att blåsvart fick en perfekt start då Werner sköt in en isboll invid stolpen efter fyra minuter så slutade matchen i ännu en besvikelse. De båda lagen åkte runt i cirklar på egen planhalva och ingenting hände – förutom att Tillbergas Lucas Persson satte två påsar; en hörna mellan benen på Sälen, och ett friläge efter utkast från Bergwall. I andra skärpte Sirius till sig något och tog tag i matchen medan semigurkorna la sig på försvar, men alla anfall styrdes konsekvent ut mot kanterna, och det enda blåsvart åstadkom var en kavalkad av missade hörnor. Det var en alltigenom miserabel förlust, och plötsligt presterade Sirius lika dåligt som under den hemska kvalsäsongen 07/08. Vad höll på att hända med Berglunds långsiktiga bygge egentligen?

 

Lör 18 dec: Västerås-Sirius 4-2 (3-2), ABB Arena

0-1 (5) Patrik Johansson, 1-1 (15) Kim Backlund, 2-1 (21) Johan Andersson, 2-2 (24) Christian Mickelsson, 3-2 (46) Tobias Holmberg, 4-2 (87) Jonas Nilsson. Publik: 971.

Efter totalfiaskot mot falskgurkorna gick Sirius ut och gjorde en stark insats mot äktgurkorna – ja, matchen i Västerås likkista hade egentligen allt utom en blåsvart seger, eftersom VSK’s målvakt David Movitz hade bestämt sig för att göra sitt livs match just denna dag. Putte inledde målskyttet, VSK vände till 2-1 efter mål av bl.a. den blivande blåsvarte Johan Andersson, men Mickel kvitterade i mitten av halvleken. Och det var en halvlek där Sirius spelade riktigt bra, Spjuth dominerade i en ny roll på mittfältet, Putte briljerade på sin kant, och blåsvart skapade både frilägen och hörnor, men mål-Movitz räddade allt. Och istället för en rättvis fyramålsledning i paus blev det ett orättvist underläge, då Tobias Holmberg fick in en boll i halvlekens sista minut. Blåsvart upprätthöll inte samma intensitet i andra, men var fortfarande det bättre laget. Tyvärr höll även ineffektiviteten i sig, så några fler mål framåt blev det inte; istället ytterligare ett bakom Sälen i matchens slutminuter. I Siriuslägret pratade man om en bra insats och en kick för självförtroendet, och det fanns väl en sanning i det, men poängtorkan började snart bli akut för oss som hoppades på ännu en slutspelsfest. Sirius nere på kvalplats, med fyra pinnar ned till Happis på nedflyttningsplats, en upp till Tillberga på okval, och fyra upp till Vetlanda på slutspelsplats.

 

Sön 26 dec: Boltic-Sirius, Tingvalla

Det är alltid de inställda matcherna man minns bäst. En full buss med taggade västringar färdades i fyra timmar mot Karlstad, men när vi kom fram till Tingvalla möttes vi av en sprucken is. I en timme väntade vi på läktaren medan en trött värmlänning försökte laga isen med en blåslampa. Ramsor kastades mellan oss och Boltic Blues, där vi fick höra att de skulle stena våran buss, innan vi förbrödrades i gemensam avsky mot VSK. Till slut gav blåslampemannen upp, ”Grästorparn” meddelade att matchen var inställd, och vi fick sätta oss på bussen igen för fyra timmars hemfärd mot Uppsala. På vägen hem hann vi dessutom med att glömma Tifo på en mack, varefter bussen fick vända om och gjorde restiden till denna icke-match ännu längre.

Egentligen var man ju ilsken på de usla värmlänningarna som klantade bort annandagsfesten på detta sätt; vädret var inte ens knepigt på något sätt, det var runt -5 °C och lite mulet, så misslyckandet berodde troligen på att de helt enkelt skitit i att sköta isen under julhelgen. Men en oförglömlig resa blev det onekligen. Och någonstans tänker jag på den här resan som en milstolpe för mitt liv i Västra Sidan. Roligt hade vi alltid haft tillsammans, men sällan så roligt som på just den här bussen till och från en sprucken is i Karlstad. Och på det viset skulle det fortsätta många år framöver.

 

Tor 30 dec: Sirius-HaparandaTornio 7-3 (4-2), Studenternas

1-0 Christian Mickelsson, 1-1 Antti Ekman, 2-1 Mickelsson, 3-1 (23) Kalle Spjuth, 3-2 Mikko Rytkönen, 4-2 (30) Mickelsson, 5-2 Andreas Eskhult, 5-3 (66) Peter Stock, 6-3 (86) Spjuth, 7-3 (90) Mickelsson. Publik: 1035.

Sirius hade sparat lite av den oförlösta laddningen från Annandagen till hemmamatchen mot Happis, och dominerade över norrbottningarna i 90 minuter – men hade fortfarande en tendens att ställa till det för sig. Blåsvart var hela tiden framfusiga och offensiva och producerade flera vackra mål, men lyckades ändå inte helt skaka av sig motståndarna förrän på slutet: Antti Ekman kvitterade Mickelssons tidiga ledningsmål efter en misslyckad rensning, och Mikko Rytkönen fick plötsligt bollen till skänks i straffområdet vid 3-2-reduceringen. I början av andra skapade blåsvart chanser på löpande band, och när Eskhult eskhultade sig fram och satte 5-2 borde det ha varit klart. Men Happis tog en time out och fick effekt, den ex-blåsvarte Peter Stock fick in en reducering, och det började återigen se lite skakigt och darrigt ut. Det var inte förrän i slutminuterna när Kalle Spjuth åkte igenom som matchen var i hamn, och med Mickels mål på stoppitch tajm blev segersiffrorna riktigt hyggliga också – även om blåsvart gott och väl skapat chanser för tvåsiffrigt.

 

Sön 2 jan: Tillberga-Sirius 3-1 (2-0), ABB Arena

1-0 (34) Anders Östling, 2-0 (36) Andreas Hammarbäck, 2-1 (85) Lars Fall, 3-1 (93) Lucas Persson. Domare: Peter Öhrlund. Publik: 494.

Arg på bandy har man varit många gånger, men kanske aldrig så arg som jag var den här dagen i Västerås vidriga hall (som jag också var arg på). Arg på Tillberga – en klubb så totalt meningslös och intetsägande i grunden, som dessutom spelade den mest miserabla, trista skitbandy som någonsin skådats. Arg på gubbjäveln Bergwall – varför skulle han alltid spela så jävla bra mot just oss? Arg på domare Peter Öhrlund – den här dagen dömde han en direkt felaktig straff till Tillberga, och blundade samtidigt, som vanligt, när Siriusspelarna blev nedgjorda i straffområdet. Och arg på hela jävla domarkåren – hur var det möjligt att bottengänget Vänersborg hade mer än 10 gånger så lätt att få straff som Sirius? Och även lite arg på mitt Sirius som led av sådana uppenbara brister att man inte klarade av att göra mer än två mål på skit-Tillis på 180 minuters spel.

Sirius började matchen optimistiskt mot Tillbergas köttmur, man förde spelet men tog sig sällan eller aldrig hela vägen fram till mål. Istället styrdes man ut mot kanterna, och med Sirius usla hörnskytte var detta en lyckad taktik från hemmalagets sida. Efter en halvtimme klev domare Öhrlund in i matchen med en gåva till Tillberga i form av en feldömd straff: Tillberga hade haft ut bollen över kortlinjen innan situationen och den assisterande domaren signalerade för död boll, men Öhrlund tyckte att han visste bäst och pekade på straffpunkten. 1-0 till de onda, och två minuter senare stod Sälen för nästa bjudning när han släppte in ett fladdrigt men inte särskilt svårt skott från Andreas Hammarbäck. I andra stångade Sirius sig blodiga mot ett Tillberga som vägrade kliva ur eget straffområde, och Öhrlund stod återigen för ett helt obegripligt beslut i Tillbergas favör när han blundade för en hakning av Eskhult i straffområdet. Med fem minuter kvar fick Fall äntligen hål på Tillberga, och blåsvart tokpressade de sista minuterna, men i en spelvändning på stoppitsch tajm dödade Lucas Persson allt hopp. Att slutspelet hamnade längre bort var förstås illa nog, men sättet det hände på var värre – att förlora en skitmatch på grund av en skitdomare mot en skitklubb som spelar skitbandy är inte bra för blodtrycket. Sirius nu nere på tolfteplatsen som betydde kval, med tre poäng ned till Vänersborg på nedflyttningsmatch, två upp till Happis på okval, och fem upp till VSK på slutspelsplats. Blåsvart hade dock två matcher mindre spelade än de flesta andra, så tabelläget var aningen ljusare än det såg ut. 

 

Tor 6 jan: Sirius-Boltic 6-2 (1-0, 2-0, 3-2), Studenternas

1-0 (19) Christian Mickelsson, 2-0 (33) Andreas Eskhult, 3-0 (40) Mattias Wiberg, 3-1 (65) Jacob Bucht, 4-1 (66) Mickelsson, 4-2 (76) Bucht, 5-2 (84) Mickelsson, 6-2 (88) Mickelsson. Publik: 1017.

Det var kanske den snöigaste match jag någonsin bevittnat. Och givetvis kändes det inte direkt till Sirius fördel att möta den hopplösa jumbon Boltic i just detta väder, för även om vi var överlägsna på bandy så var farhågan att det kunde bli ganska jämnt i snöskottning. Att driva boll eller att passa längst isen var bara att glömma, men blåsvart hanterade det hela fantastiskt bra och skapade massor av chanser framför Bolticmålet. Tyvärr var effektiviteten som vanligt ganska dålig, men Mickelsson fick i alla fall in en boll i den första perioden, Eskhult passade på att sätta tvåan när det var nyplogat, och Wiberg sköt hårt från straffområdeslinjen till 3-0. Sedan bet Boltic faktiskt tillbaka lite när snöandet avtog och det blev lite mer spelbart: dubbla mål av Jacob Bucht tog matchen till 4-2, och en liten antydan till nerver märktes av. Men Mickel dödade matchen med två sena strutar och blev därmed fyramålsskytt – målmaskinen Mickel var efter drygt halva serien uppe i ett målsnitt på nära två/match.

 

Sön 9 jan: Vetlanda-Sirius 3-3 (1-3), Venhagsvallen

0-1 (20) Christian Mickelsson, 0-2 (21) Mickelsson, 1-2 (32) Tomas Knutson, 1-3 (34) Kalle Spjuth, 2-3 (55) Marcus Sixtensson, 3-3 (84) Erik Ivarsson. Domare: Peter Öhrlund. Publik: 806.

Säsongen 10/11 hade Vetlanda tagit det mycket märkliga greppet att outsourca flera av sina hemmamatcher för att ”bjuda hela Småland på bandy”. Man kan ju undra vad Vetlandasupportrarna tyckte om detta, men det ledde hursomhelst till att Sirius fick spela bortamatch på Venhagsvallen i Målilla (och obegripligt och oförlåtligt nog missade jag detta unika tillfälle), där blåsvart uppvisade en gryende form, men återigen sänktes av den inkompetente domaren Peter Öhrlund. Efter inledande Vetlandapress satte Mickel sedan tonen med två snabba mål; det första på pass från Sudden, och det andra på ett frislag genom muren. Sedan fick Vetlanda en första hjälpande hand från Öhrlund med en felaktig straff för en förseelse utanför straffområdet; Knutson reducerade, men Kalle Spjuth utökade igen. I andra växlade domare Öhrlund upp i sina försök att gynna Vetlanda: reduceringen kom när de gula tilläts slå ett frislag innan domarsignalen, och Sirius stod bara och tittade på när Marcus Sixtensson satte 2-3. Därefter tilldömdes Vetlanda ytterligare en billig straff, den här gången för hög klubba – som väl var jinxades denna straff bort då målfyrverkeriet sköts av innan straffen (ett koncept vi ju kände väl igen sedan snömatchen mot just Vetlanda). Knutson sköt över; men när Sirius strax därpå drabbades av ytterligare en utvisning gick det inte längre att hålla tätt, och så kom kvitteringen som ett brev på posten då junisen Ivarsson styrde in ett frislag. Öhrlund hade uppenbarligen ett horn i sidan till blåsvart, och det ledde ännu en gång till tappade poäng och tappad mark i jakten på slutspelet. Sirius ändå uppe på en tiondeplats som innebar okval, med tre plusmål ned till Tillberga på kvalplats, men fyra pinnar upp till VSK på slutspelsplats. Sirius dock med 1-2 matcher färre än de andra lagen.

 

Ons 12 jan: Kungälv-Sirius 4-4 (3-3), Skarpe Nord

1-0 (3) Mikael Lindberg, 1-1 (10) Joachim Boivie, 2-1 (12) Lindberg, 3-1 (19) Markus Kumpuoja, 3-2 (37) Christian Mickelsson, 3-3 (41) Erik Sundin, 3-4 (55) Sundin, 4-4 (80) Timo Arjanko. Publik: 768.

Ännu en poäng i en knepig bortamatch, och känslan var att formen var på väg, men frustrationen över den sena kvitteringen och den tappade poängen var ändå stor: ”Det är klasskillnad, men vi skulle ha spikat igen efter 4-3”, tyckte Sudden efteråt. Början var dock mindre imponerande, då Boivie visserligen satte en hörna, men samtidigt rann det in tre mål bakåt på knappt 20 minuter. Efter denna skakiga start blev det dock mycket bättre – Mickel reducerade och Sudden kvitterade, men det kunde ha varit mycket mer: Sirius fick – hör och häpna – en straff för första gången sedan början av november, men Mickel sköt i chocken bollen i stolpen. Dessutom brände Hellboy och Putte varsitt friläge, så det borde ha varit ledning med ett par mål redan i paus. Denna ledning kom istället tio minuter in på andra när Sudden fick in 3-4 på en hörnretur, och sedan hade blåsvart full kontroll på läget, och frågan var bara när nästa Siriusmål skulle komma. Men det målet kom inte, och istället började lite försiktighet smyga sig in i spelet, och Kungälv började ta för sig. Vilket naturligtvis straffade sig när finske Arjanko fick in kvitteringsbollen med tio minuter kvar.

 

Lör 15 jan: Sirius-Villa 5-4 (2-3), Studenternas

1-0 (10) Mikael Jacobsson, 1-1 (13) David Karlsson, 2-1 (20) Erik Sundin, 2-2 (23) Jesper Bryngelsson, 2-3 (31) Daniel Andersson, 3-3 (47) Sundin, 4-3 (52) Niklas Hellqvist, 5-3 (81) Christian Mickelsson, 5-4 (90) Karlsson. Domare: Jonas Kandell. Publik: 1256.

Till den här matchen kunde vi hälsa två nyförvärv välkomna – eller så nya förvärv handlade det inte om, utan det var två välbekanta ansikten: Mikael Jacobsson hade lämnat för Boltic under sommaren, men trivdes aldrig i Karlstad och var nu tillbaka i blåsvart, och så gjorde även den underbare Håkan Kyller sin andra comeback, även om han mest var påtänkt som back-up i den tunna truppen.

Och Jacobsson gick in och levererade direkt när Sirius överraskade positivt för första gången sedan premiärmatchen: Åkande på högerkanten tog han emot en passning från Mickel och klippte in 1-0 i tionde minuten. Villa kvitterade snabbt, Sirius återtog ledningen när Eskhult vackert spelade fram Sudden, men Villa var effektiva och vände till en uddamålsledning innan paus. Men i andra presenterade blåsvart säsongens bästa spel och malde ned Villa till träflis: Sudden forcerade in 3-3 på en hörnretur, och minuterna senare stod Eskhult för dagens andra galanta framspelning till Hellboy som satte 4-3. Vi se ett blåsvart som tog oss tillbaka till de ljuva minnena från succésäsongen: Hellboys konstanta slit, Pirres säkerhet och Eskhults konstnärliga dragningar. Mickel avgjorde på sitt friläge i 81:a – trodde vi, men det fanns lite dramatik kvar i säcken. Villa fick in en reducering i sista matchminuten, och därefter återstod det fyra minuter av stoppitsch tajm och hård västgötepress… men Sirius klarade av det, och glädjen var enorm både på läktarna och i laget. Det var en taktikomläggning som låg bakom Sirius uppåtgående form den senaste tiden: För att undvika att köra fast i försvarssäckar och åka på farliga omställningar så anföll Sirius nu mer sällan, men med större kraft när man väl gjorde det. Och tabelläget ljusnade, även om det var fortsatt jämnt: Sirius på en tiondeplats som betydde okval, med två pinnar upp till VSK på slutspelsplats, och bara ett ynka plusmål ned till Tillberga på kvalplats.

 

Tis 18 jan: Edsbyn-Sirius 7-3 (3-2), Edsbyn Arena

1-0 (11) Robin Ehn, 2-0 (21) Simon Jansson, 2-1 (29) Erik Sundin, 3-1 (34) Jonas Edling, 3-2 (45) Christian Mickelsson, 3-3 (53) Mickelsson, 4-3 (61) Hans Andersson, 5-3 (74) Edling, 6-3 (82) Edling, 7-3 (83) Daniel Liw. Publik: 1301.

Sirius nya taktik och goda form räckte till för att ge Byn en match i 60 minuter, men blåsvart orkade inte distansen ut. Hemmalaget började bäst och la sig i en tvåmålsledning efter ett skott i krysset från Robin Ehn och en soloåkning från Simon Jansson. Sudden höll sig framme och petade in en reducering, med Hörnbyn saftade in en hörna genom Edling, och det var helt logiskt sett till matchbilden. Men Sirius krigade sig ikapp, man fick en straff (den andra på tre matcher!) som Mickel satte, och en bit in på andra kvitterade vår skyttekung på en hörna, och plötsligt såg allt riktigt lovande ut. Men så fick Edsbyn in ett slumpmål – ett hopslag ledde till att Hasse Andersson förpassade bollen i mål, och ett trött och smått stressat Sirius orkade inte jaga ikapp Byn en andra gång. Tre bollar till flög in bakom Sälen, men dagen blev ändå inte helt värdelös eftersom våra båda streckkonkurrenter VSK och Tillberga släppte in varsitt sent kvitteringsmål. Nu väntade ett VM-uppehåll där Sirius fick lite välbehövlig vila – inklusive Mickel som tackade nej till att dra på sig landslagströjan när förbundskapten Franco till slut ringde.

 

Tis 1 feb: Sirius-Vänersborg 7-0 (2-0), Studenternas

1-0 (1) Kalle Spjuth, 2-0 (3) Johan Jansson-Hydling, 3-0 (47) Christian Mickelsson, 4-0 (55) Mickelsson, 5-0 (57) Mickelsson, 6-0 (71) Mickelsson, 7-0 (76) Patrik Johansson. Publik: 1118.

Så fanns den plötsligt där: Formen. Efter att ha famlat och letat efter den ända sedan premiären så hade den smugit sig på, och vid återsamlingen efter VM-uppehållet var den där, mitt i truppen, och fick oss att spela skjortan av Vänersborg. Ett visserligen uselt Vänersborg ska sägas; västgötarna tampades om viktiga poäng i botten, men såg ut att ha ägnat VM-uppehållet åt sena nätter, chips och TV-spel. Efter två och en halv minut var det avgjort, sedan Kalle Spjuth satt ledningsmålet och Lill-Hydas klämt in tvåan på hörna. Sedan hade blåsvart full kontroll, och Kyller (som ju bara kom in i truppen som back-up) såg ut som att han inte hade varit borta en dag från sin liberoplats. Det blev dock måltorka under resten av halvleken, men efter paus blev det stor Mickelshow då han satte fyra raka mål, där framförallt 4-0 och 5-0 var vackra, efter högkvalitativa framspelningar av Spjuth respektive Fall. Putte satte pricken över i:et med sitt 7-0-mål, och just Puttes spel var en av detaljerna det hade slipats på under speluppehållet: ”Vi vill utnyttja Puttes extrema fart och har jobbat på att sätta passningar som passar honom”, förklarade Berglund. Och både detaljerna och helheten satt perfekt den här dagen, för ett Sirius som nu fått upp vittringen på slutspelet – samtidigt som den obehagliga kvalplatsen fortfarande inte var långt borta. Sirius uppe på en niondeplats som innebar okval, med tre pinnar upp till VSK på slutspelsplats, och en ned till Kungälv på kvalplats.

 

Fre 4 feb: Boltic-Sirius 3-4 (3-2), Tingvalla

1-0 (3) Jacob Bucht, 1-1 (17) Per-Johan Wikström, 2-1 (31) Konstantin Akhlestin, 2-2 (35) Erik Sundin, 3-2 (39) Akhlestin, 3-3 (69) Christian Mickelsson, 3-4 (92) Sundin. Domare: Mikael Karlsson, Grästorp. Publik: 129.

Dags för den uppskjutna bortamatchen mot Boltic, och här stod John för det pricksäkraste matchtipset genom tiderna: ”Jag fruktar en 3-4-seger i 92:a”, tippade John i Västras forum, och exakt så blev det. Sirius åkte till Karlstad med ett decimerat lag: Kyller och Jacobsson saknade speltillstånd då matchen egentligen skulle spelats på annandagen, samtidigt som Werner skadat ljumsken och Boivie var magsjuk, så det luftades en del reserver som Wikström, Wiberg och Nilsson. Och det hela utvecklade sig till en pärs, där superjumbon Boltic så när lyckades sno minst en och kanske både de blåsvarta poängen. Den första halvleken var rätt igenom bedrövlig, där Boltic var det bättre laget mot ett Sirius där endast en spelare rörde sig i taget. Och när vi väl fick en gratischans från straffpunkten sköt Mickel över, så att vi ändå bara låg under med uddamålet i paus var bara att tacka för. I andra försökte Sirius jaga ikapp och förbi, men det gick fortsatt både segt och trögt. Till slut stänkte Mickel in kvitteringen, frispelad av Putte, men när klockan tickat upp till 90 minuter var det fortfarande oavgjort på tavlan – ett stort fiasko för Sirius slutspelsambitioner. Då visade Sudden att han inte bara var sudden-Sudden utan också stoppitch-Sudden – en hörna i 92:a, och så var två poäng i säcken. Fast inte riktigt, för lite avslutande drama återstod när Boltic borde fått en straff i slutsekunderna, men mot Boltic var det äntligen vi som hade storlagsfördelen – Grästorparn dömde hörna istället, och så kunde vi räkna in två, smått oförtjänta men viktiga poäng.

 

Sön 6 feb: Sirius-Bollnäs 4-1 (2-0), Studenternas

1-0 (11) Christian Mickelsson, 2-0 (17) Andreas Eskhult, 3-0 (48) Mickelsson, 4-0 (73) Mickelsson, 4-1 (78) Andreas Westh. Domare: Ronny Andersson, Kalix. Publik: 1873.

Nu visste vi vad som hade saknats hela säsongen: Håkan Kyller. Med vår nygamle libero på plats hade Siriusförsvaret stängt igen totalt, och i de 180 minuter han varit på plan hade vi släppt in sammanlagt ett (1!) mål. I en härligt solig 13.15-match stängde blåsvart ned Hellmyrs och Törnberg helt, och hela Bollnäs körde fast totalt. Och även framåt såg det fint ut, där Mickel fortsatte att producera mål på löpande band. Drygt tio minuter in på matchen spräckte Mickel nollan, sedan stod Eskhult för ett fint mål, men 2-0 i paus var ändå i underkant. Mickel väntade inte länge innan han slog in en hörnretur efter paus, och var det inte avgjort då så var det definitivt det efter 4-0 med knappt 20 minuter kvar. Till slut fick Westh in en reducering på hörna, och Kyller fick känna på hur det kändes att släppa in ett mål igen, men då var det alldeles för sent för Bollnäs att göra någonting av det. Ännu återstod det fyra matcher av serien, men Sirius slutspel hade i princip redan börjat – skulle vi ta oss någonstans gällde det att vinna i princip varje match, och just nu var det precis vad vi gjorde. Sirius nu uppe på niondeplatsen som betydde okval, endast fyra plusmål skiljde upp till VSK på den sista slutspelsplatsen, och fyra sköna poäng ned till Tillberga på kvalplats.

 

Ons 9 feb: Hammarby-Sirius 4-6 (1-2), Zinkensdamm

0-1 (19) Christian Mickelsson, 0-2 (22) Mattias Wiberg, 1-2 (39) Lars Karlsson, 2-2 (46) Stefan Erixon, 2-3 (55) Mickelsson, 2-4 (57) Mickelsson, 2-5 (66) John Nilsson, 3-5 (75) Patrik Nilsson, 3-6 (88) Andreas Eskhult, 4-6 (94) Karlsson. Domare: Keijo Hyvärinen. Publik: 2891.

En av många fantastiska dagar på Zinken genom åren – trots att vi för femtielfte gången den här säsongen var motarbetade av domaren lyckades vi vända på matchen och ta hem en mycket viktig tvåpoängare. Det hela började tryggt och fint, då Mickel gav blåsvart ledningen på en straff, och Fall spelade fram Wiberg till 2-0. Sirius hade även bud på trean, men sedan började dramatiken: Även du, min Keijo – ja, även min favoritdomare fuckade upp den här dagen, då hans team stod för en kavalkad med dåliga domslut som drabbade Sirius. En misstänkt straffsituation för blåsvart som friades, en kontring på det och ett misstänkt offsidemål som gav Bajen 1-2, en hopåkning som resulterade i ett totalt obegripligt matchstraff på Kyller, och därpå en 10-minutare på Mickel för en extremt befogad protest. Känslorna svallade naturligtvis under de blåsvarta tröjorna, så manager Berglund tog en välbehövlig time-out för att lugna ned och fokusera. Vilket fungerade bra; ett disciplinerat Sirius höll tätt halvleken ut, men när X:et sköt in kvitteringen på hörna i början på andra fruktade man ändå ett ras. Men inte – Sirius visade upp en fantastisk kampvilja och lagmoral, och trots att vår kanske viktigaste spelare inte längre fanns på planen så körde vi ifrån Bajen. 2-3 var snyggt när Spjuth hittade Mickel med en fin passning, men 2-4 var ett rent konstverk: Mickel tog emot en lyra, jonglerade bollen över Bajens libero, och satte den iskallt i mål. Sedan var det doldisen John Nilssons tur med ett hårt skott ur snäv vinkel som gav 2-5. Sura Hästen fick reducera och Bajen tryckte på för mer, men blottade sig bakåt, och i 88:e kunde blåsvart säkra en enormt skön och viktig vinst när Eskhult kontrade in 3-6. ”En match jag kommer att minnas hela livet”, tyckte en ovanligt känslosam Berglund, och den säsong som sett så hopplös ut för bara en månad sedan började nu kännas väldigt, väldigt intressant.

 

Sön 13 feb: Sirius-Västerås 7-2 (3-0), Studenternas

1-0 (2) Andreas Eskhult, 2-0 (23) Mikael Jacobsson, 3-0 (34) Jacobsson, 4-0 (55) Christian Mickelsson, 4-1 (66) Jonas Nilsson, 5-1 (71) Erik Sundin, 6-1 (72) Sundin, 7-1 (84) Niklas Hellqvist, 7-2 (90) Tobias Holmberg. Domare: Mikael Karlsson, Grästorp. Publik: 4078.

Vi kunde kriga till oss hjältemodiga segrar i vissa matcher, och vi kunde spela ut motståndarna med bländande bandy i andra. Det dröjde ända in i februari, men nu kändes det som att succésäsongen2.0 var här. Mot ärkefienden VSK, vanligtvis en synnerligen svår motståndare, blev det en ren blåsvart uppvisning. Sirius satte tonen tämligen direkt när Putte förarbetade och Eskhult avslutade till ett ledningsmål efter bara två minuter. VSK såg totalt tömda ut på idéer i första, och Sirius kunde i lugn och ro bygga upp anfallen. Den nygamle Jacobsson satte både tvåan och trean på frilägen; det första avslutet blev en miss som ändå letade sig in bakom Movitz i motståndarmålet, det andra blev mer snyggt och distinkt. Och nu fick Sirius till och med straffar också – på en sådan satte Mickel 4-0 en bit in i andra. Här kom sedan Sirius enda lilla dipp i matchen, då man började slarva och lät VSK komma upp i banan; det ledde till 4-1 och Berglund tog en omedelbar time-out som fick effekt. Sudden satte två snabba mål, Hellboy saftade in en hörna, och förnedringen blev total. Dåliga VSK-förlorare gnällde i pressen efteråt om att Sirius bara backade hem, vilket var en högst märklig analys – VSK kom ju sällan ens över mittlinjen, så det var inte mycket att backa hem för. Och nu var det inte långt ifrån att säkra slutspelet – Sirius på en sjundeplats, med två poäng och 12-13 plusmål på de jagande Vetlanda och Kungälv på okvalplats.

 

Ons 16 feb: Sirius-Broberg 4-2 (2-1), Studenternas

0-1 (15) Ted Bergström, 1-1 (26) Christian Mickelsson, 2-1 (30) Erik Sundin, 3-1 (54) Mickelsson, 3-2 (64) Bergström, 4-2 (77) Pierre Roos. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 1812.

Sirius gick från klarhet till klarhet, och från seger till seger – nu var det sjätte raka. Broberg, strax före blåsvart i tabellen, kom till Studan och ställde 11 man på fegsidan om mittlinjen, men blev ändå nedbrottade av ett bestämt hemmalag. Det började dock lite nervöst när den blivande blåsvarte Ted Bergström satte 0-1, samtidigt som konkurrenterna VSK och Vetlanda tog ledningen i sina respektive matcher. Men Sirius darrade inte, och vände matchen på fem minuter: Mickel sköt in kvitteringen på hörna, och sedan kom 2-1 från Sudden efter en snabb spelvändning. Sirius fortsatte, systematiskt, tålmodigt och bestämt, och det gav utdelning när Eskhult spelade fram Mickel till 3-1 med en tjusig passning. Den då som nu giftige Ted höll liv i matchen med sitt 3-2-mål, men det blev Pirre som med sitt första mål för säsongen fick avgöra med ett frislag: ”Jag hade lovat Jeppe Bergelin att jag skulle smyga upp och stjäla ett frislag och sätta dit den”, förklarade kapten Roos efteråt. Och detta frislag och de två poängen tog Sirius till slutspelet, då varken VSK, Vetlanda eller Kungälv lyckades vinna – en makalös vändning från det deppiga tabelläget i januari. Den sista omgången gällde för Sirius del endast en fajt om sjätteplatsen med Broberg.

 

Fre 18 feb: Sandviken-Sirius 12-3 (8-0), Göransson Arena

1-0 (12) Mikael Nilsson, 2-0 (26) Mikko Aarni, 3-0 (29) Christoffer Edlund, 4-0 (32) Ted Haraldsson, 5-0 (36) Edlund, 6-0 (38) Mikhail Sveshnikov, 7-0 (43) Daniel Berlin, 8-0 (45) Edlund, 9-0 (50) Edlund, 10-0 (58) Sveshnikov, 10-1 (65) Kalle Spjuth, 11-1 (69) Edlund, 12-1 (74) Erik Säfström, 12-2 (77) Christian Mickelsson, 12-3 (81) Andreas Eskhult. Publik: 1703.

Även om det inte spelade någon större roll så var det ju trist att grundserien skulle behöva avslutas med en stor ful plump, i den stora fula Göransson Arena. En förklaring till de stora siffrorna var att Sirius inte hade en enda halv tillgänglig: Werner hade en ljumskskada med osäker prognos, Fall hade problem med samma kroppsdel, och Putte hade ont i nacken efter en mindre bilolycka.  Som reserv fick bl.a. en ovan Boivie hoppa in på positionen, och då gick det som det gick. Det stod 8-0 redan i paus, Christoffer ”Lego” Edlund satte fem påsar, och det var inte förrän på slutet som Sirius kunde polera siffrorna något. Skit samma – det var inte matchen som var spännande den här dagen, utan de påföljande slutspelsvalen.

 

Sandviken	26	20	2	4	199-100	42
Bollnäs	26	17	2	7	138-94	36
Edsbyn	26	16	2	8	140-102	34
Villa	26	16	1	9	158-121	33
Hammarby	26	13	5	8	141-107	31
Broberg	26	14	2	10	131-114	30
Sirius	26	12	4	10	109-104	28
Västerås SK	26	11	5	10	113-102	27
Vetlanda	26	9	7	10	123-133	25
Kungälv	26	11	2	13	90-99	24
Tillberga	26	6	7	13	123-134	19
Vänersborg	26	6	4	16	90-122	16
Haparanda-Torneå	26	6	3	17	85-155	15
Boltic	26	1	2	23	74-227	4

 

Inför kvartsfinalen

Frågan var nu vem som skulle våga välja Sirius med tanke på den februariform vi hade visat upp. Vi klarade det första hindret – överlägsna SAIK valde mediokra VSK – men när det var serietvåan Bollnäs tur att välja föll valet på blåsvart. Även om vi hade erkänt ofantligt svårt på Sävstaås så hade vi ju en färsk seger på hemmaplan att falla tillbaka på, så det var ett intressant utfall av slutspelsvalen – och ännu intressantare var att de riktigt svåra motståndarna alla fanns på det andra sidan slutspelsträdet. Vi kunde inte stöta på SAIK, Edsbyn eller Hammarby förrän i en eventuell final, medan vi på vår egen sida förutom Bollnäs hade Villa och Broberg; tre lag vi alla hade slagit under januari-februari. Att prata om finalchanser var förstås ingenting man gjorde högt – att utmana jinxgudarna är ingenting man gör som siriussupporter – men nog kunde man drömma finaldrömmar i smyg när sänglampan var släckt.

Men det gällde ju då att först passera Bollnäs, och det gällde inte minst att döda Sävstaåsspöket och ta hem åtminstone en seger på hälsingarnas hemmaplan. Och visst hade Bollnäs ett synnerligen starkt lag, där Per Hellmyrs, oavsett vad han nu gömde i källaren, var seriens kanske främste spelare, och landslagsliberon Andreas Westh stod för säkerheten bakåt. Och i Sirius fanns ju skadebekymren, där åtminstone Werner sannolikt var borta från spel, och både Fall och Putte var osäkra kort. Det skulle inte bli enkelt, men vi hoppades och trodde att Berglunds magi återigen skulle få blåsvart att göra det omöjliga.

 

Kvartsfinalerna

Ons 23 feb: Sirius-Bollnäs 5-4 SD (1-2, 3-2, 1-0), Studenternas

0-1 (13) Per Hellmyrs, 1-1 (35) Christian Mickelsson, 1-2 (43) Pär Törnberg, 1-3 (51) Juho Liukkonen, 2-3 (58) Lars Fall, 3-3 (68) Niklas Hellqvist, 4-3 (80) Erik Sundin, 4-4 (83) Anders Spinnars, 5-4 (118) Sundin. Domare: Anders Kristiansson, Surte. Publik: 2475.

Sudden-Sudden – hur mycket stålar tjänade han egentligen in till klubben med sina sudden-mål? Men det var inte bara Sudden som bidrog till att välta Bollnäs över ända i den första kvartsfinalen, utan hela laget visade upp både mental och fysisk styrka i en grymt spännande och välspelad match. Och kallt var det också, närmare 20 minus, så publiksiffran var med det i åtanke riktigt bra. Bollnäs inledde bäst, och Hellmyrs sköt in ledningsmålet på hörna, men sedan började Sirius så smått ta över. Ett tag regnade det straffar på Studan: Sirius fick en, och missade. Bollnäs fick en, och missade. Och Sirius fick en till, och Mickel satte kvitteringen i 35:e. Men de orange-blå var effektiva, och Törnberg gav gästerna ledningen strax innan paus med ett knepigt skott som gick i en båge över Sälen. Den andra halvleken blev en otrolig kavalkad av hörnmål, och Bollnäs var först med Liukkonens 1-3 fem minuter in på andra. Matchen höll på att rinna Sirius ur händerna, men man tänkte inte ge upp. Blåsvart skruvade upp tempot och bombade på med chanser mot finske Oksanen i Bollnäsmålet. Och det var, som sagt, hörnor som gällde för dagen: Fall reducerade på en sådan, tio minuter senare var det Hellboys tur att träffa rätt, och vändningen fullbordades när Sudden stänkte in 4-3 med tio minuter kvar. Men Bollnäs hade också ett hörnmål kvar i påsen, och Spinnars några minuter efter Suddens mål.

Så var det dags för ännu ett sudden-avgörande, och underhållningsvärdet sjönk inte det minsta, trots att insatsen hade ökat. Det skapades chanser åt båda håll, mest blåsvarta, men även flera Bollnäshörnor som fick hela Studan att hålla andan. Men lagen blev tröttare och tröttare, och straffavgörandet närmade sig. Då, med minuten kvar gick ett förväntans sus bland publiken när Sudden trampade runt på vänsterkanten och fick bollen av Mickel – för vi visste ju alla vem det var som kunde avgöra i lägen som detta. Sudden gick ned till kortlinjen, men lyckades komma förbi sin back och vispade till med en backhand, och bollen ramlade in bakom Oksanen i Bollnäsmålet. Alla frusna fötter och näsor på Studans läktare tinade omedelbart upp av glädjen och euforin – magin från succésäsongen hade inte försvunnit, Sirius var fortfarande ett lag som kunde uträtta mirakel och överträffa sig själva, och nu skulle vi upp och döda Sävstaåsspöket.

 

Fre 25 feb: Bollnäs-Sirius 5-4 (2-2), Sävstaås

1-0 (9) Juho Liukkonen, 1-1 (24) Mikael Jacobsson, 1-2 (26) Mattias Wiberg, 2-2 (45) Per Hellmyrs, 2-3 (64) Christian Mickelsson, 3-3 (70) Hellmyrs, 4-3 (74) Ville Aaltonen, 4-4 (75) Mickelsson, 5-4 (76) Pär Törnberg. Domare: Kent Lisell. Publik: 2421.

Det var fortfarande tajt, tufft och så jämnt att matchresultaten kunde varit uppmätta med ett vattenpass. Precis som på Studan turades lagen om att besvara varandras ledningsmål, men tyvärr kom aldrig Sirius sista svar, och så tog Bollnäs hem en uddamålsseger. Och den stora segerherren var Per Hellmyrs, som trots Västras konstanta tråkningar gjorde en suverän match, och var inblandad i hemmalagets samtliga mål. Bollnäs började, precis som på Studan, bäst, och tog ledningen när Hellmyrs dribblade sig igenom straffområdet och fixade en straff. Men sedan tog farten slut och Sirius tuggade sig in i matchen. Kvitteringen kom på ett självmål som generöst bokfördes på Jacobsson som slog inspelet, och snart tog Sirius också ledningen då Fall spelade fram Wiberg. Det var sånär att Sirius lyckades hålla ledningen till paus, men i halvlekens sista sekund fick Bollnäs en hörna, och det smällde till – Hellmyrs förstås. Den jämna kampen fortsatte, Mickel gav blåsvart ledningen med ett perfekt hörnskott i krysset, men Bollnäs svarade med samma hörnmynt – Hellmyrs igen. Och till slut avgjordes matchen med tre snabba mål på lika många minuter: Hellmyrs slog en lyra fram till Aaltonen som gav Bollnäs ledningen, Mickel replikerade med en målvaktsretur som gav 4-4, men så trollade Hellmyrs upp sin försvarare på högerkanten och skickade in bollen till Törnberg som sköt in vad som skulle visa sig bli segermålet. Sirius drog sedan på sig några utvisningar av den smått virrige Kent Lisell – och en åldersmässigt mogen Västring ställde till med en mindre läktarskandal när han kastade in en kopp kaffe på isen – så det blev aldrig något vidare kvitteringstryck mot Bollnäsmålet. På slutet brände det till på några Siriushörnor, men de orange-blå täckte och rensade, och så slutade det som vanligt med en Sävstaåsförlust. Det som skiljde lagen åt den här dagen var enbart Hellmyrs, och utan honom hade blåsvart haft 2-0 i matcher – nu var det istället kvitterat, men bara två dagar återstod till nästa chans att vinna på Sävstaås.

 

Sön 27 feb: Bollnäs-Sirius 5-1 (2-0), Sävstaås

1-0 (4) Andreas Westh, 2-0 (36) Jimmy Lindgren, 3-0 (56) Linus Forslund, 3-1 (74) Erik Sundin, 4-1 (84) Daniel Skarps, 5-1 (86) Juho Liukkonen. Domare: Håkan Sjösten. Publik: 2613.

Vi åkte upp med självförtroende och tillförsikt, men åkte hem besvikna. För nu hade Bollnäs bjudit på tillräckligt, och den här dagen stängde man igen bakåt istället för att köra framåt. Det var catenacciobandy; dra ned tempot, låsa alla ytor – och det var effektivt. Den första målchansen gick ändå till blåsvart, då Fall sköt men träffade Oksanen rakt i ansiktet, och istället kom 1-0 på hörna. Sirius skapade ett fåtal men bra chanser; ett läge för Kalle Spjuth och ett par farliga hörnor, men var inte effektiva när det gällde, och istället grötade Bollnäs in 2-0 innan halvtid. Sirius chans låg nu i att få in det första målet efter paus, men ärligt talat var man inte ens nära till det, och istället kom 3-0 på retur efter ett Hellmyrsskott. Full Bollnäskontroll alltså, men så äntligen bröt Sudden dödläget när han plötsligt sprintade ifrån hemmaförsvaret och reducerade. Strax därpå lyckades den mindre begåvade Johan Berglund snacka sig till ett grovt matchstraff, och matchen fick en antydan till nerv – som snabbt dödades då Bollnäs sköt in en hörna och spädde på med ett straffmål. Efter två stekheta matcher blev detta en ganska blek historia, Bollnäs tog ett järngrepp på blåsvart och låste oss totalt, och hade med detta också tagit ett stadigt grepp om semifinalplatsen.

 

Tis 1 mar: Sirius-Bollnäs 2-7 (0-2), Studenternas

0-1 (11) Markus Ståhl, 0-2 (41) Linus Forslund, 1-2 (57) Niklas Hellqvist, 1-3 (66) Ville Aaltonen, 1-4 (75) Forslund, 2-4 (81) Christian Mickelsson, 2-5 (83) Pär Törnberg, 2-6 (90) Aaltonen, 2-7 (92) Törnberg. Domare: Mikael Karlsson, Grästorp. Publik: 3605.

Det tar på krafterna att behöva överträffa sig själv match efter match – och kanske var det vad Sirius hade behövt göra för att ta sig till den här avgörande matchen. Vi hade radat upp segrar för att nå slutspelet, och vi hade matchat Bollnäs väl i de två första matcherna, men nu var bränslet på upphällningen. Och det blev inte enklare av att Bollnäs hade stängt igen bakåt; Sirius kom sällan igenom, och när vi gjorde det så brändes chanserna. Hälsingarna satte tidigt 0-1 på ett snyggt regisserat anfall, och utökade ledningen strax innan paus. Med en sista kraftansträngning lyfte sig Sirius i andra och tog matchen till dess avgörande moment i 75:e minuten. Det började med att Hellboy fick in en viktig reducering på retur efter ett Mickelskott. Därefter åkte Westh på en utvisning, och blåsvart pressade, men då kastade Oksanen ut ett långt utkast till Aaltonen, som med ryggen mot mål lyckades ta ned bollen och sätta den bakom Sälen. Och så kom då matchens avgörande moment, när Sirius fick en straff med kvarten kvar. Mål – och det hade varit match på allvar, men istället sa det KLONK när Mickel träffade ribban, och på den efterföljande spelvändningen kom istället 1-4. En antydan till hopp kunde kanske skönjas när Mickel revanscherade sig och satte 2-4 med tio minuter kvar, men ett olyckligt bolltapp senare stod det 2-5, och matchen kunde dödförklaras. Två bollar till ramlade in i Siriusburen innan Västra Sidan ändå kunde hylla våra blåsvarta hjältar för ännu en fin säsong, först på läktaren och sedan på Alex.

 

Skytteligan

Mickelsson 51, Sudden 16, Spjuth 13, Eskhult 8, Putte 6, Fall 5, Werner 4, Jacobsson 4, Hellboy 4, Wiberg 3, Wikström 2, Lill-Hydas 2, Boivie 1, John Nilsson 1, Pirre 1.

Vi hade verkligen en skyttekung – mer än 40% av säsongens mål kom från Mickels klubba, och slutfacit blev otroliga 51 mål, mer än Lomanov någonsin gjorde i sina bästa dagar. Långt bakom i skytteligan hittades Sudden, men återigen var det ju han som gjorde de avgörande målen: det sena målet i Karlstad, och så förstås sudden-avgörandet mot Bollnäs. Av säsongens nykomlingar var det framförallt den fartfyllde Putte som ansågs lyckad, medan trofévärvningen Spjuth däremot hade varit en liten besvikelse; starten lovade gott, men under säsongens sena formtopp hade han varit ganska osynlig.

 

Summering

Säsongen 10/11 faller sönder i två tydliga beståndsdelar: en ganska miserabel del som varade fram till mitten av januari, och en smått fantastisk del som kom därefter, och varade tills orken tog slut i de två sista kvartsfinalerna. Den första säsongshalvan präglades av dålig effektivitet, ogina domare och ett inkonsekvent och osäkert spel. Ommöbleringen i backlinjen hade inte fallit särskilt väl ut, vilket spred osäkerhet i laget, samtidigt som vi var sårbara för bolltapp och omställningar. I januari ställde manager Berglund om taktiken, samtidigt som den underbare Håkan Kyller gjorde comeback, vilket löste båda problemen – försvarsspelet förbättrades, samtidigt som anfallen värderades bättre. Och på köpet tycktes dessutom domarna bli mer välvilligt inställda, och det hände faktiskt till och med att Sirius tilldömdes en straff då och då. Segersviten som följde i februari, och de två första kvartarna mot Bollnäs, hör till det bästa Sirius presterat under min långa tid som blåsvart supporter, och ett tag kändes det som att något riktigt stort var på gång, men tyvärr lyckades vi inte skrälla oss fram till en semifinal.

Säsongen 2010/11 var på många sätt en karbonkopia av 2009/10 – samma tabellplacering i grundserien, och sedan respass över fyra matcher i kvartsfinalen – möjligen nåddes en lite högre högstanivå denna säsong. Och det fanns dessutom en uppmuntrande styrka i hur Sirius och Berglund vände på den väldigt negativa trenden laget befann sig i kring nyår; man skruvade på några saker i taktiken, flyttade om några schackpjäser på isen, och vips var blåsvart det formstarkaste laget i hela Elitserien. Att utvecklingen tyckes gå framåt med myrkliv var förstås ingenting att känna oro över; det återstod ändå 16 år till 2027, och det gällde ju att inte ta för stora kliv – ännu pekade allt på att jag skulle få uppleva ett oförglömligt guldfirande lagom till min 50-årsdag.

 

Profilen

Hej Sudden, hur var det att spela i Sirius 10/11?

Det är väl lite så att allt bleknar i jämförelse med säsongen 08/09. Jag gjorde fyra säsonger i Sirius, men de andra tre har försvunnit lite i bakhuvudet. Men det var ju fortfarande bra säsonger med Siriusmått mätt. Vi hade etablerat oss som slutspelslag, det var kanske inte så glimrande spel hela tiden, men vi hade ett tryggt grundspel, ett bra lag och vi hade respekt från motståndarna. Det var väl rätt bra publiksiffror också, det hade fötts ett intresse under succésäsongen som höll i sig. Vi kunde störa många av topplaget fortfarande, men det var väl inte riktigt samma go som tidigare. Vi växlade upp mot slutet men det blev för tufft mot Bollnäs som hade ett starkt lag.

Du är ju naturligtvis mest känd för dina sudden-mål, du har faktiskt avgjort alla sudden-matcher jag sett med Sirius – hur kunde du alltid avgöra?

Ja, det är ju lite unikt det där, men jag har ingen riktigt förklaring till det. Man ville väl vara den som klev fram när allt stod på sin spets. Även om jag är en sån som alltid var noggrann och förberedd så är ju de flesta bra tränade. Det satt nog mest i skallen tror jag, något jag kunde plocka fram. Vad jag minns var jag heller inte med om några andra sudden-matcher i min karriär, det är ju inte jättevanligt i bandyn.

Vad var din bild av vad som hände i Sirius efter slutspelsåren – varför började det gå sämre?

Visst känner man att vi borde kunnat ta tillvara på det bättre. Det fanns ju en långsiktig plan och det var inte bara från Berglund utan även från Sjonemark och Kaveh, men det krävs kontinuitet på alla fronter. Vi hade inte varit i toppen på länge, det blev för tvära kast och det fanns för lite erfarenhet. Över tid krävs det mycket mer från hela föreningen, funkar det inte i organisationen så spiller det över på laget också. Det blev ett energitapp kring laget, och det fanns inte den rätta kraften i klubben just då.

Lever Berglunds idéer på något sätt kvar i föreningen?

Nja, det har runnit mycket vatten under broarna så det finns kanske inte så mycket kvar. Men vissa personer finns ju kvar från den tiden, som Gabrielsson och Eskhult, och de har säkert någonting med sig från de åren. Men Berglund hade ju en oerhört stor del i framgångarna, han skulle ha fått mer credd för det, men det blev ju tyvärr ett olyckligt slut. Men utan honom hade det aldrig blivit såna framgångar som det blev.

Du flyttade till GAIS efter fyra säsonger, vad ledde till det beslutet?

Det hade varit en tuff säsong med kvalspel 2012, och spelare började försvinna åt olika håll. Jag kände att jag behövde något nytt, jag var sugen på att spela med brorsan som var i GAIS, och Göteborg lockade som stad. Sen blev det väl inte så jätteluckat för egen del. Motivationen och glädjen rann ut, jag la ned elitsatsningen och flyttade tillbaka till Uppsala. Så småningom hamnade jag i UNIK som spelande tränare och klubbchef, vilket kändes som något nytt och kul.

Men du hade inte gjort ditt i Sirius än?

Nej, jag lockades tillbaka som assisterande tränare till Olle, det kändes kul när det var lite folk där jag kände sedan tidigare, och Lasse kom samtidigt hem från Villa. Och sedan fick jag ju ta över som huvudtränare när Olle hoppade av. Det var ett speciellt läge, vi låg pyrt till och det gällde att överleva. Men jag hade varit tränare i två säsonger, och haft många andra tränare jag lärt mig av, så jag trodde på mig själv som ledare och det slutade ju bra också.

Men du var aldrig intresserad av en fortsättning?

Nej, det blev det sista jag gjorde med bandyn. Det var ändå en tuff säsong, och man ska jobba vid sidan om för att överleva. Man var tom efteråt trots att det gick bra. Hade det gått att få en riktig anställning som tränare hade jag varit sugen, men nu blev det naturligt att bryta med bandyn.

Vad gör du idag?

Efter Sirius flyttade vi till Stockholm och fick barn, så det blev ett annat liv. Jag har inte haft med bandyn att göra de senaste åren, men jag är fortfarande väldigt intresserad och följer allt, så jag är inte främmande för det i framtiden. Men man får se var man hamnar i framtiden och i vilken roll det blir isåfall.

Hur ser din relation med Sirius ut idag?

Ja, det är väl ett distansförhållande om något… Man följer ju med som bandyintresserad, men jag har ingen nära kontakt eller tajta relationer, och det var några år sedan jag var på Studan nu.