Fotbollssäsongen 2013

Vi slog alla rekord som fanns och var bara så jävla bäst. Ja, det räcker väl för att sammanfatta fotbollssäsongen 2013. 

 

Läget i laget

Sirius hade nu backats upp av Bengt Ågerup i tre säsonger. I tre säsonger hade vi varit favoriter i serien, och i tre säsonger hade vi snavat på mållinjen. Frågan var hur länge vi kunde hålla på så här? I hur många år kunde vi driva ett division 1-lag med en dryg superettan-budget, och hur mycket tålamod hade Ågerup? Oron fanns där efter fiaskot mot Östersund i oktober 2012, men vi lugnades snart. Ågerup deklarerade redan innan seriefinalen spelades att han skulle fortsätta stödja Sirius ”oavsett hur det gick”, och ordförande Ove Sjöblom meddelade en vecka efter den bittra upplösningen att ”satsningen skulle fortsätta”. Men nu gällde det att bygga ihop ett lag som stod pall för förväntanstycket, om vi inte nu ville fortsätta att vaska Ågerups skönhetsmiljoner i Norrettan.

Och visst lyckades tränare Kim Bergstrand och assisterande Tomas ”Tolle” Lagerlöf, i samarbete med sportkommittén, att sy ihop en trupp som utstrålade ännu mer stjärnglans, åtminstone med norrettan-mått mätt. Det var egentligen bara ett spelartapp som kändes som en förlust: Den poängplockande högerbacken Linus Smedjegården ville jaga chansen i högre divisioner, och släpptes därför redan i november – någon högre division blev det inte, utan Linus hamnade istället hos seriekonkurrenten AFC United i Upplands-Väsby. I samma klubb hamnade även den på senare tid petade ex-kaptenen Alagie Sosseh, samt den från AIK utlånade brorsan Sal Jobarteh. Även mittbacken Oscar ”OZ” Zettergren tackade för sig och fortsatte i UNIK, medan unge Alan Aljaderi och den talangfulle Jesper Nyholm tog steget ned till GUSK. Jo förresten, ett spelartapp till smärtade ordentligt i våra supporterhjärtan: det tonåriga jättelöftet Oskar ”Ogge” Kindlund plockades upp av IFK Göteborg, och som kontraktslös fick Sirius nöja sig med ett fjuttigt utbildningsbidrag på 300 000 spänn – det var ju precis så här det inte skulle gå till när Sirius äntligen fått fram ett löfte som tycktes född för större uppgifter.

Nyförvärven blev sammanlagt fem till antalet, och vart och ett av dem kom med tyngd och pondus som visade konkurrenterna att Sirius inte backade en millimeter i jakten på Superettan. Först lockade vi över lagkaptenen från ärkefienden VSK, Oscar ”OP” Pehrsson, mittback i sina bästa år. Nästa in var Joakim Runnemo värvad från Ljungskile, en Anderssonskans Kalle-lookalike som helst spelade mellan mittfält och anfall, och som hade allsvensk erfarenhet från BP. Sedan kom en ung och stekhet talang från fienden i väst, ESK: Kerim Mrabti, en teknisk och offensiv mittfältare med ögonen på sig från större klubbar, men som också dragits med stora skadeproblem under fjolårssäsongen. Och sedan kom sillyns största värvning, och mer än så: mittfältskrigaren, vinnarskallen och kravställaren Johan Arneng värvades in från allsvenska Syrianska. Och det är väl fortfarande, efter sex allsvenska säsonger, en av Sirius meritmässigt tyngsta värvningar på 2000-talet, för så värst många SM-vinnare har vi inte haft i laget. Och här såg vi också på ett mycket konkret sätt Bengt Ågerups betydelse för Sirius fotboll – det var inte bara skönhetsmiljonerna som rullade in i klubben, Ågerup medverkade även aktivt till värvningen av Arneng genom att ordna ett jobb som hästavlare vid sidan om fotbollen. Även det femte nyförvärvet hade allsvensk erfarenhet, men kom närmast från Superettan och Varberg: Jonatan Berg, mångsidig spelare med fin högerfot, som i slutändan ändå var mest känd som bror till landslagsanfallaren Marcus. Upp till a-truppen lyftes även de två juniorerna Joel Rydstrand och Mathias Benker, den senare såklart son till den blåsvarta ikonen Mats.

Kvar i truppen sedan 2012 fanns den koleriske målvakten Jonas ”Bylle” Bylund, uppbackad av andremålvakten Martin Karlsson som anslutit under förra sommaren. Av fjolårets backlinje fanns den spelskicklige vänsterbacken Elliot Käck kvar, liksom den charmige fajtern Carl Nyström på mittbacken, samt den lille ettrige Karl ”Kalle” Larson som spelat in sig som mittback bredvid Nyström mot slutet. Övriga försvarare i truppen var vänsterbacken och Sundsvallssonen Viktor Lövgren, och den 17-årige högerbacken Jakob Bergman, son till den gamle bandykämpen Lelle Bergman. På mittfältet fanns den rutinerade men skadedrabbade duon Petter Österberg och Johan ”Clage” Claesson, den senare med ett nytecknat kontrakt trots att ljumskproblem hade förstört hela 2012. Därtill fanns en yngre Siriusveteran i form av Kim Skoglund, den tekniskt läckra sommarvärvningen från fjolårssäsongen Dalil Benyahia, den snabbe och snygge Ian ”Iaaan Iaaan Iaaan Iaaan” Sirelius, den korsbandsrehabbande Mirza Jelecak, samt den unge och talangfulle Jakob Björk. Här fanns även den underhållande Joakim ”JBL” Blomqvist, som dock lånades ut till moderklubben Strömsberg i jakt på speltid. Anfallet var vasst men kanske något smalt, med den sanslöst nickstarke Ante Björkebaum, kompletterad av den akrobatiske Moses Ogbu och den trulige Christer ”CG” Gustafsson.

Vid sidan om planen var det dags för Ola Andersson att få en tydligare roll: Nu utsågs han till VD för Sirius fotboll, med övergripande ansvar för sport, marknad och ekonomi. Sportchefsrollen började tydligare glida över på Kim och Tolle som därmed fick mer manager-liknande roller. Och därtill lyckades vi suga in den Uppsalaflyttade ex-landslagsbacken Petter Hansson i verksamheten, nu rekryterades han som akademitränare. Ekonomiskt mådde klubben prima, och slog nya omsättningsrekord varje år – men situationen stod och föll ju fortfarande med välgörare Ågerup.

 

Motståndarna

Fyra av lagen i Norrettan byttes som brukligt ut mellan säsongerna; tre nya lag kom nedifrån tvåan, ett kom uppifrån Superettan. Uppflyttade hade ju tyvärr, vilket vi aldrig kommer att glömma, Östersund blivit, och i motsatt riktning gick Umeå, som hade gjort en klen säsong i andradivisionen efter uppflyttningen 2011. Här spelade bl.a. den ex-blåsvarte backen Dillan Ismail, samt den legendariska anfallaren Danny Persson. Ur serien hade Akropolis, Syrianska Kerburan och till allas glädje ESK försvunnit, och ersättarna från tvåan var: Valsta Syrianska, som garanterade att det ändå skulle bli både syriansk representation och Upplandsderbyn i Norrettan även 2013 – laget tränades av den blivande blåsvarte coachen Christer ”Kitten” Mattiasson, och i truppen fanns bl.a. ”Blåsvarta baksmällan”-favoriten; tvåmetersitalienaren Luca Gerbino Polo. Klassiska Nyköpings BIS hade också tagit steget upp, här fanns bl.a. skandalspelaren Dago Funes som skakat galler för en våldtäkt under sin tid i Norrköping, och här fanns även den blivande Siriusjänkaren Paul Torres. Den tredje nykomlingen var en helt ny bekantskap, åtminstone när det gällde fotboll: Bandyföreningen Selånger hade tagit klivet upp, med ett till nästan 100% hemvävt lag, med målsprutan Ahmad Khreis som största namn.

Ett femte på sätt och vis nytt lag fanns också i serien: De löjeväckande AFC United, som nu fullständigt hade annekterat den tidigare klubben Väsby. Laget spelade än så länge kvar på Vilundavallen, men var nu till namn, färger och klubbmärke helt och hållet bussmagnaten Alex ”Ryssen” Ryssholms skapelse. Och sportsligt såg denna styggelse till klubb ut att kunna bli en av blåsvarts största konkurrenter; man hade en hög ex-blåsvarta spelare i Linus Smedjegården, Alagie Sosseh och Sal Jobarteh, men även för nivån en glänsande stjärna som den förre Bajaren Haris Laitinen, och tränade gjorde den gamle bekantingen Andreas ”Brännan” Brännström.

Återstod åtta stycken klubbar från fjolåret. I någon sorts kvalitetsordning så fanns där Dalkurd, Borlängegänget som sågs som en annan svår konkurrent om uppflyttningsplatsen, med kvalitetsspelare som Chidi Omeji, Brwa Nouri och den stökige Smajl Suljevic. Nyrika Frej siktade också uppåt, med bl.a. den vasse anfallaren Sam Johnson och kortmaskinen Simon Strand, samt ett gäng gamla och blivande blåsvarta bekanta i Daniel Fernberg, Daniel Blomgren, Marko Atanackovic och Niklas Thor. Vasalund hade vållat oss stora svårigheter 2012, och i Solnas andragäng hade nästan ingenting hänt, så där väntade sannolikt två tuffa matcher mot ett svårpenetrerat försvar. Andrafiolen i Örebro, Forward, hade fått behålla både skyttekungen Stellan Carlsson och den erfarne Kristoffer Näfver, och kunde säkert vara med och bråka strax under toppen. VSK är alltid VSK, men vår ärkefiende från Västra Aros var 2013 en klubb i förfall, och spelarmaterialet var, vid sidan av målvakten Aly Keita, blekt. I Luleå stack en småländsk artist ut bland alla grovhuggna norrbottniska fotbollsarbetare: den blivande blåsvarte Daniel Ahonen. Sandviken hade sin störste profil på tränarbänken i den vältränade Tony Andersson, och på planen fanns den blivande allsvenske mittbacken Oliver Ekroth. Eskilstuna City, slutligen, hade tappat två bärande spelare i Filip Rogic och Jesper Manns, och det såg ut att vänta bottenstrid för den klassiska sörmländska klubben.

Trots tre missade uppflyttningar på raken slapp Sirius inte undan favoritskapet under 2013 heller. 13 av 14 tränare tippade Sirius som seriefavoriter på upptaktsträffen – den fjortonde, Valstas Christer ”Kitten” Mattiasson avvek redan innan omröstningen. Så återigen såg serien snarast ut att bli en kamp mot våra egna uppflyttningsdemoner. Förhoppningsvis hade vi i år byggt ihop ett så starkt lag att inte ens vi själva kunde stoppa oss.

 

Försäsongen

Detta var första året som försäsongen främst präglades av cupen i dess nya format, och så har det sett ut sedan dess. Men ett antal rena träningsmatcher spelades ändå också, och den första redan i november 2012, då blåsvart visade vilket lag som egentligen borde gått upp då vi mosade Superettanlaget Assyriska med 6-1. I slutet på januari var laget tillbaka på planen, och krossade då ett annat Superettanlag, Degerfors, med samma siffror. Sedan gick det lite sämre, förvisso mot fortfarande tufft motstånd: Mot Sundsvall blev det 1-4 efter att försvaret rämnat under en halvtimme, sedan blev det stryk mot Bajen med 0-1 efter en annars ganska hyfsad insats, och så mötte vi åter Assyriska och denna gång slutade det 1-1. Snacket började gå om Björkebaums långa måltorka då han inte hade hittat nätet på nio långa matcher, men mot Gefle lossnade det när blåsvart vann med 2-1. Så här långt hade Sirius valt att enbart möta motståndare från högre divisioner, vilket var en fingervisning om hur man såg sig själva och vart man siktade, men i genrepet mötte man till slut seriekollegan Frej, och resultatet blev ett betryggande 4-2.

Kim-Tolle hade under 2012 fastnat för en 4-2-3-1-formation och fortsatte nu på det spåret. Bylle stod såklart i målet, och även backlinjen var given när den hade satt sig: På vänsterbacken spelade Käck, mittbacksparet utgjordes av OP och Calle Nyström, och problemet med den saknade högerbacken hittade en perfekt lösning i att Kalle Larson flyttade ut på kanten. Som defensiva mittfältare spelade Kim Skoglund och Arneng, Benyahia var förstavalet på högerkanten medan Moses oftast fick ta platsen till vänster. Runnemo fick sin favoritposition mellan mittfält och anfall, och Björkebaum spelade såklart på topp. Närmast en plats i startelvan var annars CG och Kerim som gjorde anspråk på två av de offensiva platserna. Berg fick oftast agera inhoppare där han behövdes bäst, Mirza var på väg tillbaka efter sin korsbandsskada, medan Ian hade krångel med sina baksidor – ett krångel som skulle komma att bestå hela säsongen.

 

Svenska cupen

Lör 2 mar: Sirius-GAIS 0-2 (0-2), Löten

0-1 (13) Andreas Augustsson, 0-2 (18) Björn Andersson. Domare: Martin Strömbergsson, Gävle. Publik: 550.

Den otroligt fantastiska säsongen 2013 inleddes faktiskt med en förlust. För gästerna från Göteborg var matchen däremot slutpunkten för en fullständigt eländig svit – här kom en efterlängtad seger efter att GAIS inte ha vunnit i en tävlingsmatch på 194 dagar. Detta var också den första matchen på den nya och upprustade Löten, som nu skulle användas som både cup- och reservarena – den föll dock inte GAIS-supportrarna i smaken, som vägrade att betala inträde och istället ställde sig utanför arenan och spanade in genom stängslet. Matchen förlorades sedan redan i inledningen, när först GAIS ena mittback nickade in en frisparksretur, och sedan GAIS andra mittback skallade in en hörna. Med en tvåmålsledning i ryggen sjönk GAIS lågt ned i plan; Sirius tog över det mesta av spelet och bjöd på läckra kombinationer, men väl framför mål tog fantasin slut. Några mål blev det aldrig, och knappt väl några chanser heller. En liten besvikelse var det kanske att det inte blev mera match av det hela, men att i alla fall i delar av planen dominera en match mot ett nyss allsvenskt lag var ändå inte så illa pinkat.

 

Lör 9 mar: Sirius-Elfsborg 2-1 (1-0), Löten

1-0 (7) Elliot Käck, 2-0 (52) Ante Björkebaum, 2-1 (62) Simon Hedlund. Domare: Tobias Mattsson, Karlstad. Publik: 1244.

Under ett år kändes det som att Sirius inte bara var ett oslagbart division 1-lag, utan ett av Sveriges bästa lag överhuvudtaget. Och det året startade här, när vi slog de regerande svenska mästarna Elfsborg på Löten. Elfsborgstränaren Jörgen Lennartsson hyllade Sirius inför matchen, oklart om det var av artighet eller ett psykologiskt spel, men han fick mer rätt än han hade hoppats på när Andreas Klarström blev målchansutvisad efter bara fem minuter, och Käck därefter knorrade in den påföljande frisparken till 1-0. Med en man mer hade Sirius inga problem att stå upp mot mästarlaget, och när Björkebaum hittade en lucka att springa i ur nästan-offside-läge kom 2-0 i början av andra. Det såg hur lugnt ut som helst ut, men det blev svettigare när Elfsborg fick in en reducering, och när dessutom Arneng fick ett andra gula i 73:e var det utjämnat numerärt också. Men trots en viss gul press höll Sirius tätt, och jätteskrällen ett faktum. Och Kim Bergstrand var förstås nöjd när vi slagit Sveriges bästa lag? Nja, inte riktigt: ”Det var onödigt att bjuda in dem som vi gjorde när vi hade 2-0, det känns inte riktigt så bra som det borde. Men det är väl för att man är tränaridiot”, menade Kim efter matchen. Men visst var det starkt – även om Elfsborg var decimerat av en del skador så var ändå spelare som Johan Larsson, Lasse Nilsson och Anders ”Taco” Svensson med och tog stryk av blåsvart.

 

Lör 16 mar: Ljungskile-Sirius 1-7 (1-4), Skarsjövallen

1-0 (4) James Sinclair, 1-1 (30) Ante Björkebaum, 1-2 (36) Björkebaum, 1-3 (43) Kim Skoglund, 1-4 (45) Christer Gustafsson, 1-5 (66) Björkebaum, 1-6 (78) Jacob Björk, 1-7 (86) Björkebaum. Domare: Nermin Cisic, Värnamo. Publik: 100.

Trots succématchen mot Elfsborg såg det mörkt ut att gå vidare från cupen: vi skulle behöva vinna med allra minst fem mål mot Superettanlaget Ljungskile för att ens ha en chans, och sedan hoppas på att Elfsborg skulle slå GAIS med lagom små siffror. Men Sirius gjorde otroligt nog sitt, vilket man inte kunde tro efter fyra minuter då Bylle hämtade ut Ljungskiles ledningsboll från nätmaskorna. ”Vi var inte riktigt vakna de första tio”, kommenterade Kim Bergstrand, ”men sedan skruvade vi lite på spelet och började spela rakare och slå mera långt”. Och det fungerade – Björkebaum kvitterade efter en halvtimme, och sedan rämnade ett b-betonat och omotiverat Ljungskile. I paus hade blåsvart gått upp till 1-4, och med ytterligare tre strutar i andra blev resultatet en sexmålvinst, som faktiskt gjorde det helt realistiskt att vi skulle kunna ta oss vidare.

Ja, för det beskedet skulle vi faktiskt få vänta på tills dagen efter – trots att meningen var att cupen nu skulle behandlas med större respekt så spelades alltså inte gruppens sista omgång på samma dag. En uddamålsseger för Elfsborg, eller en tvåmålsseger där de gör som mest tre mål, var de resultat som skulle ta Sirius vidare till kvartsfinal. Och faktiskt, precis så blev det: trots hård Elfsborgspress stannade det vid 3-1 till Elfsborg, och Sirius hade därmed slagit ut två superettanlag plus de svenska mästarna ur cupen.

 

Tor 4 apr: Öster-Sirius 2-1 (1-0), Tipshallen (kvartsfinal)

1-0 (16) Johan Persson, 2-0 (76) Freddy Söderström, 2-1 (79) Ante Björkebaum. Domare: Bojan Pandzic. Publik: 1267.

Med det nya formatet hade cupen kanske fått en statushöjning, men när vi nu gick in i slutspelet fortsatte misshandeln av denna tävling. För det är ju inte någonstans seriöst att Sirius tvingades spela denna kvartsfinal kl 17.30 en torsdag, 50 mil bort, i en inomhushall. Patetiskt var ordet – men hatten av till den lilla delegation Västringar som mot alla odds ändå hade tagit sig ned till Växjö.

Men där tog Sirius cupäventyr slut för den här gången när allsvenska Öster blev för starka, även om blåsvart skakade Öster i en helt jämn match. Hemmalaget tog ledningen på ett lågt och distinkt skott invid stolproten efter en kvart, men Sirius stod upp bra, och framförallt Ian virvlade runt på sin högerkant och låg bakom flera vassa chanser. I halvlek utgick dock Ian med en känning i baksidan, som skulle fortsätta att kännas hela säsongen, och i början av andra kom nästa smäll då Käck åkte på ett andra gult och billigt kort. Trots en man mindre stod Sirius upp bra, men med kvarten kvar kom Freddy Söderström fri och klippte in 2-0. Avgjort? Icke, Sirius svarade när Björkebaum nickade in en frispark, och sedan var det division 1-gänget Sirius som med en man kort pressade allsvenska Öster ända in i slutsekunderna. Närmast en kvittering var det när Moses frispelade Björkebaum, men denne fick inte till avslutet utan slog bollen rakt på Nadj i hemmamålet. Så drömmar om titlar och europaspel tog slut denna torsdageftermiddag, men i realiteten var cupen ju ändå bara ett mysigt förspel till säsongen. Vi hade haft kul, vi hade skrällt och skapat rubriker. Men nu började allvaret som hette Division 1 norra.

 

Division 1 norra – vårsäsongen

Sön 14 apr: Sirius-Eskilstuna City 7-0 (3-0), Löten

1-0 (2) Ante Björkebaum, 2-0 (23) Dalil Benyahia, 3-0 (45) Björkebaum, 4-0 (52) Moses Ogbu, 5-0 (74) Jonatan Berg, 6-0 (78) Elliott Käck, 7-0 (85) Björkebaum. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 1148.

Säsongen började som den fortsatte och sedan slutade: Med en ursinnig överkörning av allt och alla. Två minuter tog det innan Sirius gjorde det mest typiska Siriusmålet för den här upplagan av blåsvart: Ett inlägg från Käck som Björkebaum nickade in. De blårandiga från Eskilstuna bjöd ändå lite motstånd och frestade Bylle med bl.a. en farlig frispark, men efter en halvtimme var det ändå avgjort: Först spelade Kalle Larson fram Benyahia till 2-0 med en fin snett-inåt-bakåt-pass, och sedan åkte gästernas Serkan Pektas på två gula kort inom loppet av fem minuter. Och det var nu vi såg det som var signifikativt för Sirius 2013. Slå av på takten och spela av matchen? Icke. Var det något vi hade lärt oss av de senaste fyra säsongerna var att ett ynka mål kan avgöra hela tabellplaceringen, och nu skulle ingenting lämnas åt slumpen. Så Sirius mosade på: Moses och Runnemo låg bakom Björkebaums friläge till 3-0, Moses blev friställd och rullade in 4-0, Björkebaum klackade fram den inhoppade Berg till 5-0, Käck sprang sig fri i djupet och avlutade till 6-0, och Björkebaum nickade in 7-0 på en hörna. Sirius hade visat vart skåpet skulle stå.

 

Sön 21 apr: Selånger-Sirius 0-3 (0-2), Idrottsparken

0-1 (17) Elliott Käck, 0-2 (19) Ante Björkebaum, 0-3 (87) Björkebaum. Domare: Ozan Camlibel, Skärholmen. Publik: 200.

Det var kanske inte den tuffaste starten man kunde tänka sig, men Sirius städade undan de två förmodade bottenlagen med förtroendeingivande pondus. Sundsvalls nya andralag, bandygänget Selånger, hade skrällt i premiären mot Vasalund, så blåsvart var förvarnade och kopplade ett dödligt grepp på direkten. Det var dock ett aggressivt igelkottsförsvar som mötte de blåsvarta, och sådana är inte alltid lätta att hitta vägar igenom, men ledningsmålet kom istället på en frispark då Käck sköt in 0-1 via muren. Och sedan tog det bara två minuter innan tvåan kom, då Björkebaum avslutade kyligt efter Skoglunds fina framspelning. Och därmed var matchen egentligen stängd och avklarad, även om såklart en del hände under de dryga 70 minuter som återstod – Bylle kapade en selångare i en utrusning och var och farligt nära ett rött kort; och hemmalaget hade också en boll inne i mål efter en hörna, men målet dömdes bort p.g.a. ruff i straffområdet. Men det var Sirius match, och den avslutades med ytterligare ett Björkebaummål, då han tog ned en långboll, vände bort sin försvarare och sköt in 0-3. Sirius 10 mål, motståndarna 0 mål – det var en vacker tabellrad även om det bara gått två omgångar.

 

Mån 29 apr: Sirius-AFC United 1-0 (0-0), Löten

1-0 (86) Christer Gustafsson. Domare: Jesper Ekwall, Vendelsö. Publik: 1395.

Fortfarande i Englandsexil kom jag för första gången under säsongen hem – om man nu kunde kalla Löten för det, men Studan var nästan inne i maj ännu ospelbar. Och nu skulle vi ställas inför ett betydligt svårare test: Gamla Väsby hade nu fullbordat sin metamorfos, och var nu orangeklädda AFC United, med en med division 1-mått mätt stjärnspäckad trupp. Dock hade tränare Brännan inte haft så lång tid på sig att snickra ihop bygget, och säsongsinledningen hade varit kass med två raka förluster.

Det skulle bli en tredje rak blåsvart seger, men det är skadan alla minns: Efter en dryg halvtimme gick Björkebaum ut efter en duell med den ex-blåsvarte Smedjegården, blev liggandes och haltade av plan. ”Det knäppte till i knäet, jag är livrädd för vad det kan vara”, sa en nedstämd Björkebaum efteråt, och det visade sig snart att vi just hade bevittnat den första av de många korsbandsskadorna som skulle förstöra anfallarens karriär. Nåja, en hjältes fall blir en annans uppgång, och in på plan kom nu istället CG. Han, och de övriga blåsvarta, hade det tufft på planen mot ett övertaggat och fysiskt fulspelande AFC, och Sirius fick inte igång sitt vägvinnande passningsspel. Men långsamt, som en tålmodig ångvält, tryckte blåsvart AFC längre och längre ned, och till slut blev trycket för hårt: Inhopparen Mrabti hittade ett perfekt inspel till CG, som rullade in 1-0 mellan benen på AFC-målvakten. Och det såg ut som att vi redan nu hade hakat av en av de värsta fienderna från toppstriden. Sirius ensamma i topp på full pott, närmast jagade av Nyköping, VSK och Dalkurd på 7 poäng.

 

Lör 4 maj: Umeå-Sirius 0-1 (0-0), Gammliavallen

0-1 (94) Kerim Mrabti. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 684.

Min plan var att svänga förbi Gammliavallen på hemfärd från besöket hos svärfarmor och svärfarfar i Norrbotten; men det bar sig inte bättre än att svärfarfar for med ambulans till Kalix sjukhus med tvärstopp i matsmältningssystemet; så det blev vård av åldring istället för rolig bortamatch. Det jag missade var en match som liknade den förra, men med ett ännu senare avgörande. Precis som mot AFC möttes vi av en köttmur som inte var enkel att ta sig igenom. Umeå mönstrade en fembackslinje som pressade ut Sirius mot kanterna, varifrån man matade resultatlösa inlägg mot ett påtagligt Björkebaum-löst straffområde. Närmast mål kom Sirius istället när Berg avlossade ett distansskott som prickade ribban. I andra vågade Umeå lyfta upp så smått, och matchbilden jämnade ut sig. Mot slutet tycktes plötsligt den poäng vi hade vara i fara, då Umeås Allison fick ett helt fritt nickläge – men bollen gick utanför, och i den allra sista minuten av stoppitsch tajm dök chansen plötsligt upp från ingenstans: Kalle slog ett inlägg från högerkanten som landade precis mellan två västerbottniska mittbackar, och i luckan dök Mrabti upp och skarvade in segermålet. Två matchvinnande inhopp inom sex dagar – vår snabbfotade talang från Enköping såg alltmer ut som ett av våra ljusaste framtidshopp.

En som dock inte var imponerad av Sirius säsongsstart var Sveriges sämsta sportjournalist, UNT’s Gustaf Andersson. Med en osviklig förmåga att alltid hitta den negativa vinkeln på allt som hade med Sirius att göra skrev han ett blogginlägg om ”Sirius sportsliga kris” efter en säsongsinledning med fyra raka segrar, och att Sirius var ”sönderlästa” utan Björkebaum. Visst kunde det vara uppfriskande att bryta med den hejaklacksjournalistik som är typisk för lokalsportredaktioner, men Andersson tog det så långt åt andra hållet att det bara var löjligt.

 

Lör 11 maj: Sirius-Västerås 7-3 (4-2), Studenternas

1-0 (4) Jonatan Berg, 2-0 (12) Joakim Runnemo, 3-0 (17) Moses Ogbu, 3-1 (27) Damir Foric, 4-1 (33) Ogbu, 4-2 (34) Axel Johansson, 4-3 (48) Johansson, 5-3 (53) Runnemo, 6-3 (76) Oscar Pehrsson, 7-3 (83) Kim Skoglund (straff). Domare: Alexander Pavlovic, Göteborg. Publik: 1836.

Jag hade tippat en chansfattig 0-0-match inför mötet med ärkefienden VSK, och sämre än så går ju knappt att tippa, för istället krossade vi gurkorna med rejäla bandysiffror. Det var äntligen premiär på Studan, men gräsmattan var, som den brukade vara den här årstiden, i uruselt skick; ojämn som en tonårshy och med glesa grässtrån likt en moppemustasch. Men vi hade i alla fall en spelare som trivdes på detta svåra underlag: Moses behövde ingen perfekt matta för att leverera, utan var nästan bättre när bollen hoppade och for oförutsägbart.

De tre första målen kom på en dryg kvart: Benyahia låg bakom det första då han jagade ikapp en boll innan kortlinjen och slog ett inlägg, som Berg nickade in i VSK-målet; sedan drog Moses upp en kontring på vänsterkanten och slog ett inlägg till Runnemo som sköt in 2-0; och så satte Moses själv trean då han stack på djupet efter en VSK-hörna, fick bollen av Arneng, och kyligt chippade in bollen i mål. Nu hade det gått lite för enkelt kanske, och snart släppte blåsvart in sitt första mål för säsongen efter lite flipperspel i straffområdet. Och två snabba mål till föll innan paus: Runnemo stal bollen högt upp i banan och spelade fram Moses till 4-1, men VSK reducerade direkt då Bylle tappade greppet om en frispark. Direkt i andra kom 4-3 då Bylle släppte en retur, och nu började man undra vad som hade hänt med Siriusförsvaret och vart matchen var på väg. Fem jobbiga minuter av Västeråspress bröts dock av ännu ett stycke Mosesmagi när han klackade fram Runnemo som sköt in 5-3, och nu gav gurkorna upp. OP sköt in en frispark, Kim Skoglund satte en stralle, och Sirius hade visat att vi visst kunde göra mål utan Björkebaum.

Att det trots Ågeruppengarna fortfarande inte var enkelt att bedriva elitfotboll illustrerades väl av Tolles svar på frågan: ”Har ni tränat på gräs inför gräspremiären”? Tolles svar: ”Om vi tränar på gräsplanen förstör vi den för resten av säsongen. Sedan är det inget gräs på Studenternas utan det är en brun platta”.

 

Sön 19 maj: Nyköping-Sirius 1-1 (0-1), Rosvalla

0-1 (13) självmål, 1-1 (93) Alexander Jansson. Domare: Andreas Svahn, Karlskoga. Publik: 540.

Varje säsong har sina inslag av ångest, även 2013. Men det var bara en enda gång som mitt blåsvarta lag orsakade psykisk ohälsa, och det var det här sena poängtappet i Nyköping. Sirius skadeelände bara fortsatte, och under VSK-matchen hade Berg dragit på sig truppens andra korsbandsskada. Åt andra hållet gick det dock för Clage, som nu fanns med i den blåsvarta startelvan för första gången på nästan två år, och Clage var också framme och störde när en bissare skallade in bollen i egen kasse efter en knapp kvart – men det var också den enda påhälsning hemmamålet fick av bollen. För trots halvdussinet fina målchanser i första halvlek ville bollen inte in, och i andra fick Sirius för första gången under säsongen möta ett värdigt motstånd. Bissarna fick igång ett fint passningsspel på den gropiga planen, och kom närmare och närmare Siriusmålet. Det såg dock ut som att Sirius täta försvar skulle klara trepoängaren, men tre minuter in på stoppitsch tajm kom dråpslaget: En hands på Calle Nyström, en frispark i farligt läge, och en knorr rätt upp i klykan. Och på café Picnic i Reading, England, varifrån jag följde matchen via textrapport på mobilen, kramade jag sönder min scones och magen knöt sig i kramp när kvitteringsmålet kom upp på skärmen. Anledningen till denna kraftiga reaktion var att Sirius, trots sin urstarka säsongsstart, inte hade lyckats rycka sig loss i toppen. Dalkurd hade nämligen startat lika starkt, och låg nu jämsides med Sirius i tabellen. Sex plusmål skiljde dock ned till Borlängelaget.

 

Lör 25 maj: Sirius-Frej 5-0 (2-0), Studenternas

1-0 (5) Joakim Runnemo, 2-0 (38) Kim Skoglund, 3-0 (49) Elliott Käck, 4-0 (84) Johan Arneng, 5-0 (85) Johan Claesson. Domare: Johan Öhman, Boden. Publik: 1332.

Inför den här matchen hade Blodomloppet haft sin traditionsenliga misshandel av Studans gräsmatta, och följaktligen var den ännu sämre än under den försenade premiären. Men trots att det var omöjligt att slå annat än långbollar så lyckades blåsvart ändå krossa Frej, och man hade god hjälp av gästernas amerikanske målvakt, Devala Gorrick, som såg ut som han nog var avlönad av något lömskt asiatiskt spelsyndikat. Efter fem minuter var han ute och cyklade långt ut i straffområdet, och var chanslös när Runnemo fick skottläge från 20 meters håll. En dryg senare fick Frejstjärnan Sam Johnson syna sitt andra gula kort, och därmed var det väl ganska så avgjort – och ännu mer så när Kim Skoglund spädde på med 2-0 innan paus. Direkt efter densamma brakade en övertänd Blomgren rätt in i Runnemo och skickade honom direkt till röntgen, för att sedan bli välförtjänt utbuad av hela Studan. Men Sirius fortsatte göra det bästa av situationen, och trean kom då Käck – för dagen på mittfältet – bröt in i planen och skruvade in bollen med en utsida. Och den givmilde målvakten hade fortfarande ett par bjudningar kvar i påsen: först släppte han in ett enkelt närskott från Arneng, och minuten senare misslyckades han att rädda ett ganska omärkvärdigt långskott från Clage. Nåväl, även utan burvaktare Gorricks tveksamheter hade det blivit en ganska enkel seger, men tränare Kim var knappast nöjd med sakernas, eller framförallt planens, tillstånd för det. Nu hotade han med att flytta till Löten för resten av säsongen för att få en spelbar plan – om det var allvarligt menat eller bara ett sätt att pressa kommunen var oklart.

 

Lör 1 jun: Valsta Syrianska-Sirius 0-2 (0-1), Midgårdsvallen

0-1 (30) Johan Arneng, 0-2 (84) Moses Ogbu. Domare: Mikael Devletyan Gudmundsson, Johanneshov. Publik: 301.

Skadeläget förvärrades för varje omgång; nu var Runnemo ur spel, och Calle Nyström tvingades vila med en känning. Från start spelade nu istället Clage, Lövgren och framför allt den 17-åringe mittbacken Matte Benker. Och han fick mycket att göra, för Sirius vek ned sig i de flesta delarna av planen, och Valstaanfallen sköljde över Sirius straffområde. Men Luca Gerbino Polo kom inte förbi OP och Benker hur många meter lång han än var, och kollegan Sencer Soguk fick se alla sina avslut ur fina lägen antingen missa målet eller gå rätt på Bylle. Och så stack Sirius plötsligt upp mitt i Valstapressen, och Arneng krigade fullständigt ologiskt in 0-1 i en rörig situation. Men det var nog annars en av de sämsta halvlekar Sirius spelat på länge; det kunde bara bli bättre, och det blev det också. Något i alla fall, det jämnade åtminstone ut sig chansmässigt trots att spelet fortsatte hacka. Men även om Sirius för ovanlighetens skull var svagare i spelet så var man mycket bättre i de båda straffområdena, vilket visade sig när Moses i slutminuterna satte 0-2 framspelad av den inhoppade Mrabti. Sirius segertåg rullade på, men det gjorde tyvärr Dalkurds också. Vi låg fortfarande jämsides i tabellen, Sirius fortfarande med sex plusmål till godo.

 

Mån 10 jun: Sirius-Vasalund 2-1 (0-0), Studenternas

0-1 (50) Kevin Kabran, 1-1 (60) Moses Ogbu, 2-1 (66) Ogbu. Domare: Andreas Svahn, Karlskoga. Publik: 1698.

Även om Sirius rusade genom Norrettan så gjorde Dalkurd detsamma – blåsvart hade täten men Borlängelaget låg jämsides i ytterspåret. Men i den nionde omgången hände det äntligen: Dalkurd torskade hemma mot Frej två dagar innan Sirius match mot Vasalund, och nu hade vi chansen att rycka. Men att missa chanser hade ju varit lite av Sirius signum under den här sejouren i Norrettan. Och inte kändes det bättre av att vi skulle ställas mot Vasalund, som ju hade sabbat våra uppflyttningschanser 2012. Och inte kändes det bättre av att Sirius inte lyckades få hål på den menlösa Solnagänget under hela den första halvleken, trots att Moses hade total lekstuga ute på högerkanten – men CG hade en jobbig dag på topp och missade ännu en chans att bevisa att han kunde fylla Björkebaums skor. Och det kändes definitivt inte bättre när vår nemesis från 2012, Kevin Kabran, turligt sköt ett skott som touchade en försvarande blåsvart och gick i en båge över Bylle till 0-1. Men det var inte 2012 längre. Den här upplagan av Sirius missade inga chanser. Magikern Moses tog klivet upp på topp när Mrabti byttes in, och levererade en otrolig kvittering direkt: en dragning åt vänster så var backen borta, en dragning åt höger så var målvakten väck, och så en iskall chipp in i mål. Och sex minuter senare snubblade samma målvakt till på en hörna, och Moses fick öppet mål på bortre stolpen och slog in 2-1. Och det resultatet stod sig också matchen ut – Moses hade med sina dubbla mål cementerat sin status på allvar, och en annan hjälte var högerbacken Kalle Larson, som drog axeln ur led redan i 7:e minuten – men som ändå spelade vidare matchen ut.

 

Ons 12 jun: Karlberg-Sirius 0-3 (0-3), Stadshagen (SvC, Första omgången)

0-1 (9) Kim Skoglund, 0-2 (32) Christer Gustafsson, 0-3 (40) Gustafsson. Publik: 102.

Det var tätt mellan matcherna, för nu började det cupäventyr som skulle leda till Nya Ullevi – första anhalten var Stadshagen och match mot division 2-gänget Karlberg. Och båda målen – att gå vidare till andra omgången, och att inte dra på sig ännu fler skador – infriades. Som brukligt i en cupmatch luftades de som annars inte fick så mycket speltid: Rydstrand, en comebackande Mirza, Bergman och Lövgren fick alla starta, Martin Karlsson fick vakta buren, och CG spelade på topp. Reserverna gjorde dock ingen besviken, och blåsvart rullade ut Karlberg i första: Ett samarbete mellan Käck och Lövgren låg bakom Kim Skoglunds ledningsmål, och sedan lossnade det för CG’s tröga målform när han sköt in både tvåan och trean innan paus. I andra gick matchen in i total stiltje, och Kim-Tolle vågade lufta såväl Arneng som Mrabti och Moses, när intensiteten var så låg att skaderisken var jämförbar med att gå och handla middag på ICA Luthagen. ”En dag på jobbet”, som Kim Bergstrand uttryckte det, och nu väntade cupmotstånd från högre serier i nästa omgång.

 

Sön 16 jun: Luleå-Sirius 0-3 (0-1), Skogsvallen

0-1 (40) Moses Ogbu, 0-2 (70) Joakim Runnemo, 0-3 (73) Christer Gustafsson. Domare: Niklas Abrahamsson, Sollefteå. Publik: 821.

Ännu en på förhand svår match – i Luleå hade vi inte vunnit på de två senaste mötena, och motståndarna var dessutom formstarka med sju raka utan förlust. Ja, Norrettan hade levlat upp i det här skedet med ett gäng kniviga matcher på rad, men blåsvart klarade utmaning efter utmaning utan problem. Efter en tuff och jämn första halvlek, där norrbottningarnas främsta vapen var livtag och tröjdragningar för att stoppa Sirius omställningar, tog blåsvart ledningen fem minuter innan paus genom en stekhet Moses. I andra gick Luleå ut och visade Sirius att det fanns lag som kunde bjuda motstånd även i den här serien, och utsatte Siriusmålet för tjugo minuters stenhård motoffensiv. Men Bylle fick för ovanlighetens skull göra skäl för lönen, och Kim Bergstrand ändrade om matchbilden när han bytte in en comebackande Runnemo – och Runnemoeffekten kom direkt: Efter ett par minuter nickade han in en retur på Arnengs skott till 0-2, och tre minuter senare spelade han fram CG, som kyligt lobbade in 0-3. Ytterligare en vass räddning från Bylle i slutsekunden innebar ännu en hållen nolla, men de tre poängen var i säcken för länge sedan. Så hade Sirius på två omgångar hakat av två potentiella hot från toppstriden. Nu ledde Sirius med tre pinnar före Dalkurd, och ned till Forward på tredjeplats var det hela nio poäng.

 

Sön 23 jun: Forward-Sirius 0-0, Trängen

Domare: Andreas Svahn, Karlskoga. Publik: 721.

Ännu en match mot ett motstånd som orsakat oss svårigheter och elände de senare säsongerna. Och mot svårflörtade Forward kom också säsongens andra poängtapp i en match där de båda målvakterna spelade huvudrollen. I Sirius mål: Bylle, som hade mest att göra under de första 60 minuterna av matchen, och som också klarade den första halvlekens stora chans när en välplacerad nick från skyttekungen Stellan Carlsson räddades till hörna. I Forwards mål: Oskar Klasson, som fick börja jobba hårt i den andra halvleken, när Kim Bergstrand återigen fick fart på laget med några lyckade byten. Benyahia och Mirza kom in, Sirius tog över, och Moses kunde ha gjort säsongens mål när han sköt iväg en pärla mot krysset – men Klasson räddade med fingertopparna. Men en halvtimme av hård blåsvart press resulterade inte, och i slutminuten fick Bylle agera poängräddare då han gjorde en dubbelräddning efter ett närskott av Heresh Kuhi. En poäng var trots allt helt OK i en av säsongens svåraste matcher – värre var isåfall att Moses drog på sig en avstängning, och därmed skulle komma att missa den kommande seriefinalen mot Dalkurd där säsongen skulle sättas på sin spets.

 

Sön 30 jun: Sirius-Dalkurd 4-1 (3-0), Studenternas

1-0 (16) Johan Arneng, 2-0 (28) Christer Gustafsson, 3-0 (30) Kim Skoglund, 3-1 (76) Gzim Istrefi, 4-1 (88) Oscar Pehrsson. Domare: Adnan Jukic, Falkenberg. Publik: 3792.

Tack och hej, Norrettan! Vi har haft våra fina stunder, men du känner nog också att vi egentligen inte passar ihop. Vi borde ha tagit det här steget för länge sedan; nu är det hög tid att gå skilda vägar.

Ja, så kändes det när vi hade krossat Dalkurd i seriefinalen. Ännu var inte ens halva serien spelad, men nu ledde vi serien med sex sköna poäng, och visade i varje omgång upp en säkerhet och ett självförtroende som gjorda att inte ens den jinxräddaste Siriussupportern såg några orosmoln på junihimlen. Dalkurd försökte trashtalka Sirius till osäkerhet inför matchen: ”Det är Fotbollssveriges största skandal att Uppsala inte har ett lag i Superettan, kanske blir vi själva tvungna att flytta dit för att ändra på det”, skrävlade sportchefen och målvakten Adil Kizil. Men Sirius visade att Uppsalas Superettanhopp var blåsvart och inget annat. Sirius pressade sönder Dalkurd inför nästan 4000 åskådare på Studan, och Arneng tystade de många dalkurderna på västra läktaren när han tog emot en skarvpass från Skoglund och pricksköt in 1-0. Tvåan satte CG efter knappa halvtimmen, och trean kom bara minuten senare då Skoglund nickade in ett inlägg från Runnemo. Det var en brutal styrkedemonstration, och den bästa halvleken Sirius hade gjort på många år, så det må vara förlåtet att den andra halvan blev till något av en transportsträcka. Dalkurd reducerade genom den värmländske skyttekungen Gzim Istrefi, men tappade sedan momentum när den spelande tränaren Robert Mambo Mumba bytte in sig själv – och istället spikade OP slutsiffrorna när han nickade in 4-1 på en frispark från Käck. Dalkurd hade länge varit det enda reella hotet mot en blåsvart serieseger, och nu hade vi krossat även dem. Sirius i topp med sex poäng ned till Dalkurd på kvalplats, och närapå ointagliga elva pinnar ned till Nyköping på tredjeplatsen.

 

Lör 6 jul: Sandviken-Sirius 0-3 (0-1), Jernvallen

0-1 (30) Kim Skoglund (straff), 0-2 (75) Christer Gustafsson, 0-3 (82) Gustafsson. Domare: Björn Särnbrink, Farsta. Publik: 752.

Hur traumaskadade vi supportrar än må ha varit efter tre missade uppflyttningar med pyttesmå marginaler, så var det omöjlig att känna annat än lugn och tillförsikt i juli. Nu mötte vi Sandviken i ett dubbelmöte som vände serien, och det var uppenbart att inget lag i Norrettan kunde bjuda motstånd. Mot Sandviken var Sirius tungviktaren som ställdes mot flugviktaren – i början tog vi det lugnt och lät dem slå sig trötta; rödvästarna anföll i breda vågor, men det blåsvarta försvaret och Bylle hade inga större problem att hålla tätt. Men så fort Sandviken lämnade en blotta slog Sirius till: CG löpte in från vänster och kapades, och Skoglund satte den rättmätiga straffen som följde. Och där tog väl inspirationen, och så småningom orken, slut för hemmalaget, och Sirius kunde börja rulla hem matchen. Matchens odiskutable man var CG, som efter ett positionsbyte till vänsterkanten hade fått det att lossna. Ettan hade han redan legat bakom, och nu dödade han matchen genom att själv sätta både tvåan och trean inom sju minuter i slutskedet av matchen. Och så passade Arneng dessutom på att ta ett taktiskt gult kort – att göra sig avstängd i returmatchen mot Sandviken framstod som en ganska bra idé, med tanke på att nästa seriefinal mot Dalkurd väntade sedan.

 

Sön 14 jul: Sirius-Sandviken 5-0 (2-0), Studenternas

1-0 (14) Karl Larson, 2-0 (29) Moses Ogbu, 3-0 (56) Ogbu, 4-0 (69) Christer Gustafsson, 5-0 (72) Dalil Benyahia. Domare: Kaspar Sjöberg, Malmö. Publik: 1362.

Det offensiva spelet: Perfekt. Det defensiva spelet: Perfekt. Sirius målskillnad med drygt halva serien spelad: 44-6. Vi gjorde alltså mer än sju mål för varje mål vi släppte in. Det var brutalt. Matchen mot Sandviken inleddes med ett – något taffligt – tifoförsök från Västra, sedan startade Siriusshowen. I första fick vi lite hjälp av bortamålvakten Rickard Andersson, som först släppte in ett inlägg från Kalle Larson, och sedan släppte en retur rakt ut till Moses. När Sirius väl bjudits på två påsar så kunde man spela ut hela registret i andra, och blåsvart bjöd på en exposé av läckra anfallskombinationer. Ogbu och CG satte varsitt mål, och till slut blev det Benyahia, kanske matchens störste artist bland många aspiranter, som satte kronan på verket med ett skott i krysset som betydde 5-0. Det må ha varit högsommar, men det var allt annat än någon slö semesterfotboll som Sirius presterade.

 

Lör 20 jul: Dalkurd-Sirius 1-1 (1-0), Domnarvsvallen

1-0 (37) Jesper Medén, 1-1 (81) Moses Ogbu. Domare: Björn Särnbrink, Farsta. Publik: 442.

Ännu en seriefinal väntade innan det sena sommaruppehållet, och detta var väl Dalkurds chans att skapa någon form av nerv i serien. Hos Sirius hade skadeläget börjat ljusna, vilket innebar att Kim Bergstrand för första gången på länge kunde unna sig lyxen att välja vilka som skulle få starta, och resultatet blev att Moses motvilligt fick placera sig på bänken. Sirius spelmässiga dominans var väl så stor som alltid, men det här blev en sån där dag då det inte ville sig framför mål. Dalkurd visade däremot effektivitet: ett skott, ett mål i den första halvleken – men målet var omdiskuterat då Jesper Medén stod uppenbart offside då han tog emot passningen; domare Särnbrink menade dock att bollen gick via Nyströms ben. I andra hoppade Moses äntligen in på planen med energi och vilja, men något mål kom inte, tiden gick oroväckande snabbt, och det började se ut som att vi skulle drabbas av säsongens första förlust – och kanske, kanske skapa lite av den där spänningen som vi absolut inte ville ha. Men med tio minuter kvar visade den underbare Moses att han inte skulle sitta på någon jävla bänk – frispelad av CG stötte han in den viktiga kvitteringen som höll Dalkurd på betydligt mer än armlängds avstånd under sommaruppehållet.

Efterspelet, och eftersnacket, blev dock lite trist; det kom nämligen att handla om en Siriussupporter som verkligen ansträngde sig till max för att bete sig illa. Ett inkastat knallskott mot två retsamma bollkallar följdes i paus av en inslagen glasruta på Domnarvsvallens kiosk. Följden blev såklart avvisning från arenan och en böteslapp till blåsvart helt i onödan – och den eviga huligandiskussionen på Västras olika forum fick såklart nytt syre. Sirius ensamma i topp, Dalkurd hade tappat formen och blivit omsprungna av den nya tvåan Nyköping, nio poäng bakom blåsvart.

 

Sommaruppehållet

Siktet under sommaren var framför allt inställt på en Björkebaum-ersättare, och den man hade blickarna på var Luleås artist Daniel Ahonen. Efter en segsliten runda med förhandlingar så backade dock Sirius – Luleås prislapp på 440 000 kr var alltför hög, och affären blev inte av. Det ryktades även om Mjällbys mittfältare Robin Strömberg, Valsta-anfallaren Bryan Massa, och Bajen-forwarden Sinan Ayranci, men ingen av dessa affärer blev heller av.

En anfallare kom dock in under sommaren, men denne sågs inte som en ersättare för Björkebaum, utan var mer en chansning och ett oskrivet blad: Stefan Silva, från division 2-gänget Akropolis, och vars vägar tidigare hade korsats med Kims i BP. Och därtill kom yttern Joakim ”JBL” Blomqvist tillbaka från Strömsberg för en ny chans i blåsvart. En spelare försvann också: ytterbacken Jakob Bergman skulle nu ansluta till Ogge Kindlund och prova lyckan hos IFK Göteborg. I övrigt ägnades sommaruppehållet mest åt att förlänga befintliga kontrakt, och när höstsäsongen rullade igång igen saknades bara påskrifter från CG och Björkebaum för komplett trupp 2014.

Mest efterlängtat var dock en påskrift av vår tränarduo, men Kim uttryckte sina tveksamheter över att verka som fotbollstränare i Uppsala. Det var gräsmattan på Studan och träningsförhållandena på Löten som var för dåliga, och på frågan: ”Om du får drömma fritt, hur skulle förutsättningarna se ut i Uppsala?” gavs ett klassiskt Kim Bergstrand-svar: ”Att drömma blir nästan löjligt när man befinner sig i helvetet.” Men så funkade Kim – han morrade mer än han bet – och när kalendern slog över till september så gladde Kim och parhästen Tolle alla Siriusvänner med att förlänga sina kontrakt med två år till. Nu kunde vi ha tillförsikt i att vi inte bara – vilket allt pekade på – var på väg mot Superettan, utan även att vi väl där skulle ha kontinuitet i lagbygget.

 

Division 1 norra – höstsäsongen

Sön 18 aug: Sirius-Forward 3-1 (2-0), Studenternas

1-0 (27) Joakim Runnemo, 2-0 (40) Runnemo, 2-1 (48) Rasmus Östman (straff), 3-1 (62) Carl Nyström. Domare: Niklas Abrahamsson, Sollefteå. Publik: 1914.

Fyra bra och 86 dåliga minuter av blåsvart – men till seger mot Forward räckte det ändå. Eller som Meisels träffande uttryckte det i UNT: ”Sirius lägstanivå räcker för serieseger.” De fyra bra minuterna var de fyra första, när vi kunde fått med oss både två mål och en straff, men sedan sjönk spelkvaliteten. Men inte för att ett skadskjutet Forward, med elva man på skadelistan, hotade heller. För det var ju så den här säsongen att Sirius inte behövde vara bra för att vinna, och den här dagen var det Runnemo som slog till med två påsar från ingenstans: Först jobbade Moses fram bollen, som lite slumpartat hamnade framför fötterna på Runnemo, och så sköt han in 1-0 vid bortre stolpen, och knappa kvarten senare fick han ett nytt liknande läge, och satte 2-0 i närapå samma maska. Den för dagen usla domaren hade rest ända från Sollefteå bara för att döma en totalt felaktig straff till Forward, som därmed reducerade direkt i andra, men spänningen dog när Calle Nyström sedan satte 3-1 efter en frispark. Den återstående halvtimmen spelades matchen av: enkelt, smärtfritt, och tre poäng. Säsongen rullade vidare helt utan friktion.

 

Sön 25 aug: Sirius-Luleå 2-0 (1-0), Studenternas

1-0 (26) Christer Gustafsson, 2-0 (74) självmål. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 1219.

Det var fortfarande ett ganska semestersegt Sirius som spelade fotboll i sensommarvärmen, men trots att allt gick på halvfart så vann man matcherna enkelt ändå. Absolut inte sprakande, men stabilt och säkert, och så två fina hörnor som räckte till för att ta hem ännu en seger. Den första hörnan kom i mitten av andra, och var något så ovanligt som en lyckad kort hörna: Moses passade ut bollen till Benyahia, som slog ett brant inlägg på bortre där CG nådde högst och nickade in 1-0. Luleå var skapliga men trubbiga, och den omtalade Ahonen, som Sirius aldrig hade fått loss under sommarfönstret, var blek och osynlig. Sirius skapade däremot en del chanser, men såväl Moses som Runnemo och Käck missade sina lägen, och några fler mål gjorde blåsvart inte. Som tur var så fick man istället hjälp med målgörande av Luleå, för det var norrbottningen Per Mettävainio som trängd av Nyström nickade in Käcks hörna till 2-0. En hårt skadedrabbad Petter hoppade sedan in och kunde därmed bokföras för sin 200:e match i Siriuströjan, och hyllades förstås välförtjänt av ett Västra, som inte kunde se ett moln på den blåsvarta augustihimlen. Sirius i topp, nu med elva poäng ned till kvallaget Dalkurd, och 14 ned till Nyköping på tredje plats.

 

Sön 1 sep: Vasalund-Sirius 0-2 (0-1), Skytteholm

0-1 (11) Moses Ogbu, 0-2 (58) Ogbu. Domare: Jesper Ekwall, Vendelsö. Publik: 325.

Jag har skrivit ett par säsongskrönikor om framförallt bandy där det blivit tjatigt att skriva om alla förluster. Men det känns faktiskt nästan tjatigare att skriva om alla segrar under fotbollssäsongen -13. För så var det ju: Sirius bara vann och vann, och under den här perioden rann poängen in som kranvatten – odramatiskt och i jämn takt. Den här segern var Moses; vår stigande nigerianske stjärna hade haft måltorka sedan sommarledigheten, men på Skytteholm dröjde det inte länge innan han nickade in 0-1 på en hörna. Precis som i de andra matcherna efter sommaruppehållet var Sirius en smula ineffektiva och lyckades inte döda matchen innan paus, men en kvart in på andra kom Moses andra mål för dagen. Sedan backade Sirius hem för att hindra kontringslägen för hemmalaget, vilket fungerade: Vasalund, som hade förstört så mycket för blåsvart säsongen innan, fick inte till några som helst farligheter, och det enda som återstod av den här söndagen var Västras segerjubel tillsammans med laget. Skytteholm var en arena vi hade tillbringat alldeles för mycket tid på under åren – nu kunde vi förhoppningsvis skriva slutkapitlet här med denna stabila vinst.

 

Tor 5 sep: Sirius-Brage 4-1 (2-0), Studenternas (SvC, 2:a omgången)

1-0 (1) Kerim Mrabti, 2-0 (34) Mrabti, 2-1 (72) Peter Magnusson, 3-1 (75) Karl Larson, 4-1 (91) Elliott Käck. Domare: Johan Hamlin, Enköping. Publik: 877.

Det var dags för omgång två i Cupen, och den märkliga situationen uppstod då att division 1-laget fick gå in som storfavoriter mot elitlaget. För det var ju tidernas kanske bästa division 1-lag som ställdes mot Superettans absolut största kaosklubb, Brage. Borlängelaget hade gått in i 2013 med en storsatsning, med profilerade men stökiga spelare som Dulee Johnson, Jan Tauer, Njugo Demba-Nyrén och den blivande blåsvarte giganten Dragan Kapcevic, men säsongen hade gått mot förfall på precis alla plan, och laget hade inte vunnit en enda match sedan premiären(!).

Och att motståndaren hade ett självförtroende sprött som spettekaka märktes direkt: Brage passade bort sig redan på avspark och Runnemo kunde stjäla åt sig bollen, och passade vidare till Mrabti som satte 1-0. Därefter lyckades Brage, trots en orgie av felpassningar, hålla tätt i en dryg halvtimme innan historien upprepade sig: Runnemo fick bollen, och spelade fram Mrabti till 2-0. Mrabti prickade sedan stolpen, och Sirius hade mängder av chanser innan Brage helt ologiskt reducerade med 20 minuter kvar. Blåsvart dödade dock snabbt spänningen när Kalle Larson slog in en målvaktsretur efter en snabb omställning, och så fastställde Käck siffrorna på stoppitsch tajm med ett kyligt avslut mellan benen på Bragemålvakten Markström. Någon värdemätare var det inte, och enklare väg till cupen kunde vi knappast ha fått.

 

Mån 9 sep: Sirius-Valsta Syrianska 5-1 (3-0), Studenternas

1-0 (19) Moses Ogbu, 2-0 (30) Karl Larson, 3-0 (39) Christer Gustafsson, 4-0 (54) Dalil Benyahia, 4-1 (59) Chika Francis Ezeh, 5-1 (62) Gustafsson. Domare: Ozan Camlibel, Skärholmen. Publik: 1834.

Efter sommaren hade Sirius stått för en räcka stabila men inte så gnistrande insatser, men mot Valsta sprakade offensiven till igen. Den första målchansen var dock gästernas – en frispark från Miguel Cordova Rozas som Bylle räddade – men sedan trummade blåsvart igång. Arneng och Kim Skoglund ägde mittplan, Benyahia och CG regerade på kanterna, och Moses var kung i straffområdet, där han blev frispelad och kyligt placerade in 1-0 efter 20 minuters spel. Tio minuter senare lobbade Kalle Larson in tvåan, och efter ytterligare tio minuter löpte CG in i straffområdet och satte trean. Ett sårat Valsta försökte omgruppera i paus, men så mycket bättre blev det knappast – även om man lyckades med det som bara en tredjedel av Sirius motståndare lyckats med under säsongen, nämligen att göra mål. Nigerianen Chika Francis Ezeh sköt in en boll bakom Bylle från nära håll, men Sirius gjorde två mål till, och därmed kunde UNT sätta den givna rubriken om en ”fem-etta”.

Eftersnacket handlade dock inte alls om matchen, utan istället om den sambaorkester som sponsorn HSB hade hyrt in och placerat på västra läktaren. Efter att ha fått alla ramsor förvrängda av brasilianska rytmer var förstås ilskan i Västra stor över detta fjantiga påhitt, och inte blev det bättre av att klubben på sina sociala medier kallade denna bostadskooperationsklack för ”årets mest entusiastiska tifo”(!). Vägen till att bygga en läktarkultur i Uppsala var sannerligen fortfarande lång.

 

Mån 16 sep: Frej-Sirius 0-3 (0-0), Vikingavallen

0-1 (63) Joakim Runnemo, 0-2 (75) Mirza Jelecak, 0-3 (85) Kerim Mrabti. Domare: Björn Särnbrink, Farsta. Publik: 550.

Det var nära nu. Efter en femte rak seger kändes superettandoften i näsborrarna. Men innan dess hade Frej testat blåsvart ordentligt på Vikingavallen, och i den första halvleken kändes det stundtals som att säsongens första förlust var på väg. Frejpan bemästrade det regnhala underlaget bättre, stängde skickligt av Sirius spel på mittplan, och skapade dessutom chanser – extremt nära kom man när Trimi Makolli sköt ett skott i ribban som damp ned på mållinjen. Men även under press var Sirius kyliga och konsekventa, och började så småningom slingra sig ur Frejgreppet. Omställningslägena blev både fler och vassare, och knappt 20 minuter in på andra blev det blåsvart utdelning när Runnemo skruvade in ett skott i krysset från straffområdeslinjen. Sedan tog det inte lång tid innan Mirza tog emot en långboll från CG och knoppade in sitt enda mål i den blåsvarta tröjan, och så spikade Mrabti slutsiffrorna efter en fin framspelning av Arneng. Att vi var satta under press under en stor del av matchen spelade absolut ingen roll – vi vann stort och enkelt ändå, och ingenting kunde stoppa denna tunga blåsvarta lagmaskin. Och nu var vi framme vid matchbollen.

 

Sön 22 sep: Sirius-Nyköping 4-1 (1-1), Studenternas

0-1 (11) Paul Torres, 1-1 (13) Christer Gustafsson, 2-1 (58) Kim Skoglund (straff), 3-1 (84) Skoglund, 4-1 (89) Stefan Silva. Domare: Jesper Ekwall, Vendelsö. Publik: 3915.

Aleksander Karelin. Ingemar Stenmark. Bob Beamon. Och IK Sirius 2013. Ja, blåsvart sällade sig denna säsong till skaran av fullständigt överlägsna vinnare. Bissarna kördes över i seriefinalen, och Sirius hade säkrat serieseger och uppflyttning med fem omgångar kvar att spela. Bissarna visade ändå att man var seriens näst bästa lag i en tuff första halvlek: den blivande blåsvarte amerikanen Paul Torres rann igenom och satte 0-1 efter tio minuter; CG kvitterade visserligen ganska direkt, men det fortsatte lite stressat och slarvigt fram till paus. Det blev dock skillnad efter halvtidsvilan, när blåsvart tog tag i bollen och direkt satte Bissarna under press.

Och vem förtjänade mer att bli matchhjälte än mannen som hade debuterat på den absoluta botten, i tennisförlusten mot Tyresö nästan tio år tidigare? Som hade skickats till GUSK, men kommit tillbaka starkare och bättre. Och som hade prickat stolpen i slutminuterna av den där vidriga matchen mot Östersund förra hösten. Kim Skoglund förstås – en kvart in på andra joggade han fram mot straffpunkten och sköt in bollen vid vänsterstolpen, medan målvakten låg och sprattlade i andra änden av målet. Blåsvart hade fullständig kontroll på händelserna, men det var inte förrän i 84:e minuten som det definitiva avgörandet kom: Kim Skoglund igen, som knäade in en retur efter en nick av Calle Nyström. Det var klart, naturligtvis, och Superettan firades redan på läktarna, och i framför UNT’s webbsändning i Reading, när Stefan Silva krönte matchen med sitt första mål i Siriuströjan.

Jag har sammanlagt upplevt fyra uppflyttningar med Sirius fotboll, och detta är den jag minns absolut minst av. En orsak är uppenbar – jag var inte där – men där de andra tre uppflyttningsmatcherna var andlöst spännande och slutade i ett orgasmiskt klimax, var detta mer som en lång Kama Sutra-njutning. Vi hade ju mer eller mindre vetat sedan sommaren att den här dagen skulle komma, och någon direkt spänning bjöd heller inte den här matchen, eller för all del hela säsongen, på. Däremot var det förstås en enorm tillfredsställelse och en känsla av revansch: Efter fyra eländiga norrettansäsonger med snöpliga slut hade vi slaktat serien. Det var ett långfinger till VSK, Umeå, ÖFK, och alla andra som hade stått i vår väg.

 

Sön 29 sep: Västerås-Sirius 1-6 (0-2), Rocklunda

0-1 (12) Christer Gustafsson, 0-2 (38) Stefan Silva, 0-3 (55) Dalil Benyahia, 1-3 (58) Jonathan Häll, 1-4 (66) Silva, 1-5 (90) Moses Ogbu, 1-6 (92) Joel Rydstrand. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 354.

Det fanns vissa farhågor om att ett avslaget och bakrusigt Sirius skulle göra en svag insats mot ärkerivalen VSK som desperat fajtades i botten – men icke. Istället fick vi se ett ypperligt exempel på hur klass slår motivation – VSK hade kanske det andra, men ytterst lite av det första. Hemmalaget backade hem så långt det bara gick och lämnade över hela plastplanen till blåsvart, och det var inte någon lyckad taktik. CG satte ett tidigt ledningsmål, och Stefan Silva spädde på med 0-2 innan paus. VSK försökte morska upp sig i andra och började åtminstone gå in i närkamperna, men det hjälpte inte när Sirius rullade upp hela motståndarförsvaret, och Benyahia satte 0-3. VSK satte sedan en strut på sitt enda ordentliga anfall på hela matchen, men det skulle inte ens bli någon vidare puts på förlustsiffrorna, för Sirius satte tre till; ytterligare ett från Silva, och sedan kom unge Rydstrand in och plockade poäng på stoppitsch tajm: först en framspelning till Moses som gav 1-5, och två minuter senare ett alldeles eget mål. Det växer ingen mossa på en rullande sten – och Sirius hade verkligen inte slutat rulla. Efter den här omgången var det bara att skrapa bort lite mosad gurka och rulla vidare.

 

Sön 6 okt: Sirius-Umeå 0-0, Studenternas

Domare: Niklas Abrahamsson, Sollefteå. Publik: 863.

Sirius må ha gjort en fantastisk säsong 2013, men min egen personliga säsong var minst sagt svag. Jag tajmade inte in några vidare minnesvärda matcher under mina tre hemresor från England, och slutfacit blev: En oglamourös Lötenvinst mot AFC, en fin seriefinal mot Dalkurd, och så den här mållösa matchen mot Umeå. Och det man minns ifrån denna match är förstås OP’s uppoffrande skada: Tio minuter in på andra kom Umeå i en snabb omställning; Bylle var överspelad, och bollen rullade långsamt mot Siriusmålet. Då störtade OP till och räddade bollen på mållinjen, men krockade samtidigt med stolpen. ”Man lär ju i alla fall inte få en allvarlig knäskada av en stolpkrock”, sa jag skämtsamt till min läktargranne Dissteffe, men det var precis vad OP fick – säsongens tredje korsbandsskada var ett faktum. I övrigt var detta en match som Sirius som vanligt drev, och chanserna radades upp framför Vladimir Sudar i Umemålet, men hungern framför mål saknades kanske när allt nu var klart. I andra blev spelet dessutom lite sämre, när Umeås anfallsduo låg högt och fiskade och gjorde det jobbigt för Sirius försvarslinje. Några mål blev det dock inte åt något håll, vilket vi framförallt fick tacka en viss mittback för. Korsbandet eller behållen förlustnolla? För OP var valet enkelt.

 

Mån 14 okt: AFC United-Sirius 2-2 (1-0), Vilundavallen

1-0 (27) Daniel Uchechi, 1-1 (79) Moses Ogbu, 1-2 (82) Kim Skoglund, 2-2 (92) Jesper Carlsson. Domare: Johan Öhman, Boden. Publik: 306.

Efter att seriesegern säkrats hade matcherna kommit att handla om andra aspekter än striden om poängen. I omgång 21 handlade det om att förnedra en ärkefiende. I omgång 22 handlade det om att offra ett knä för en hållen nolla. Och i omgång 23 handlade det om streakande tyskar. Annars kändes det i första som att Sirius ändå hade checkat ut för säsongen. ”Det var dött. Första halvleken var fullständigt död från vår sida.”, kommenterade en bister Tolle efteråt. Det var också underläge i paus sedan Sirius struntat i markeringen på Daniel Uchechi, men i andra höjde sig Sirius i alla fall något: ”Vi kom i alla fall upp i någon sorts lägstanivå”, tyckte Tolle. Kvitteringsjakten avbröts dock i mitten av halvleken av två nakna män som hoppade över staketet, stormade in på planen och gjorde ”Sälen” inför två förvånade fotbollslag och en lika häpen klack. Streakarna leddes sedan odramatiskt av planen, och visade sig senare vara tyskar som kommit till Stockholm för VM-kvalmatchen på Friends. Sirius hämtade sig fort från nakenchocken, och ett trött AFC orkade till sist inte stå emot pressen: Moses fick in kvitteringen på en retur efter hörna, och bara minuterna senare kom också ledningsmålet på ett liknande sätt, den här gången genom Kim Skoglund. Tyvärr höll blåsvart inte riktigt tätt vägen ut, och på stoppitsch tajm trillade det in en kvitteringsboll bakom Bylle i efterdyningarna av en frispark. Men förlustnollan höll, och därmed brydde sig ingen riktigt om kvitteringsmålet – det var ändå könsdelarna på två tyskar som blev det bestående intrycket från Vilundavallen.

 

Sön 20 okt: Sirius-Selånger 3-1 (1-0), Studenternas

1-0 (11) Dalil Benyahia, 1-1 (54) Daniel Andersson (straff), 2-1 (61) Petter Österberg, 3-1 (90) Joakim Blomqvist. Domare: Kaspar Sjöberg, Malmö. Publik: 605.

Efter två raka kryss var det dags för skärpning, och Sirius växlade tillbaka in på vinnarspåret mot bottenlaget Selånger denna krispigt kyliga höstsöndag. Nej, det var inte samma Sirius som kört över allt och alla när serien fortfarande levde, men det blev en fin sista föreställning för två blåsvarta ikoner, och även en slutpunkt för en omtyckt doldis. Benyahia gav blåsvart ledningen efter en smörpass från Mrabti, men sedan blev det måltorka trots ett kraftigt spelövertag. I början av andra kvitterade dessutom Selånger på straff – skulle vi inte ens vinna mot detta klena bottenlag på hemmaplan? Jodå, det skulle vi: Han hade debuterat som 17-åring på Vallentuna IP fjorton år tidigare, och nu gjorde hans skadesargade kropp en sista insats för blåsvart när han sköt in Moses inspel till 2-1 – det var en värdig avslutning för Petter Österberg, liksom för hans radarpartner Clage som även han gjorde sin sista match på Studan. På stoppitsch tajm bjöd dessutom Selångers målvakt på ännu ett mål när han missbedömde ett inlägg, och därmed fick även JBL fick måla i sitt sista framträdande för hemmapubliken.

 

Sön 27 okt: Eskilstuna City-Sirius 2-4 (1-3), Tunavallen

0-1 (3) Moses Ogbu, 1-1 (9) Emil Fritzell, 1-2 (15) Ogbu, 1-3 (40) Elliott Käck, 2-3 (57) Serkan Pektas, 2-4 (84) Ogbu (straff). Domare: Mohamed Nablsi, Gävle. Publik: 184.

Sedan seriesegern säkrades spelade Sirius för att bli det bästa division 1-laget genom tiderna (d.v.s. sedan det nuvarande seriesystemet skapades 2006), och efter den sista matchen stod det klart att vi hade lyckats med det. Vi slog rekord i antal poäng, antal poäng på hemmaplan, antal gjorda mål, störst antal vinster och minst antal förluster, och vi tangerade rekorden för antal poäng på bortaplan och antal insläppta mål. Och, i den sista omgången fick vi dessutom seriens skyttekung: Moses låg tre mål bakom Forwards Stellan Carlsson inför matchen, men tre Mosesmål senare hade vår unge nigerian tagit hem en (delad) skytteligaseger. Matchen mot jumbolaget City blev annars en oinspirerad historia, och Siriusförsvaret var onekligen svagare utan den korsbandsskadade OP. Moses snabba ledningsmål kvitterades nästan lika snabbt, innan Moses satte sin andra strut efter kvarten spelad, och Käck spädde på efter paus. Den hårdskjutande Serkan Pektas reducerade med ett långskott i andra, men Sirius skulle få sätta en värdig punkt för en fantastisk säsong när Moses revs ned med drygt fem minuter kvar: Moses tog själv straffen, och sköt på denna hem både skytteligasegern och säsongens sista blåsvarta trepoängare. Segertåget hade nått fram till perrongen, och en säsong som få supportrar får uppleva var till ända.

 

Sirius	26	21	5	0	79-16	68
Dalkurd	26	15	5	6	48-25	50
Nyköping	26	15	4	7	43-26	49
Forward	26	10	11	5	45-28	41
Luleå	26	11	6	9	45-46	39
Umeå	26	11	4	11	42-37	37
Vasalund	26	11	2	13	36-38	35
Frej	26	10	5	11	30-39	35
Valsta Syrianska	26	9	4	13	31-48	31
AFC United	26	8	6	12	32-40	30
Västerås SK	26	8	6	12	31-52	30
Sandviken	26	7	6	13	31-45	26
Selånger	26	5	5	16	25-46	20
Eskilstuna City	26	4	5	17	30-62	17

 

Skytteligan

Moses 18, CG 11, Skoglund 7, Runnemo 7, Björkebaum 5, Benyahia 5, Käck 4, Arneng 3, Silva 3, Berg 2, Mrabti 2, OP 2, Kalle Larson 2, självmål 2, Clage 1, Calle Nyström 1, Mirza 1, Rydstrand 1, Petter 1, JBL 1.

Moses vann både lagets och seriens skytteliga på fina 18 mål, men Sirius spred samtidigt ut målskyttet på ett imponerande sätt. Nitton olika spelare gjorde mål – i stort sett samtliga utespelare i truppen fick alltså nätkänning. Och sedan gick ju vår bäste anfallare skadad under nästan hela säsongen; Björkebaum hann med fem mål på sina drygt två matcher innan korsbandet rykte – med det snittet hade det blivit 56 mål under hela säsongen om han hade fått vara hel…

 

Summering

Hur bygger man en så ostoppbar vinstmaskin som Sirius fotboll var 2013? Ett enkelt och uppenbart svar är förstås: Skaffa bättre spelare än de andra lagen. För det hade vi naturligtvis. ”Varje man en stjärna”, heter det ju i Jesper Hammarströms klassiska ramsa, och den här säsongen var det faktiskt sant. På varenda position hade Sirius den bästa spelaren i serien, och gick någon sönder (vilket de gjorde) fanns det i stort sett lika bra ersättare på bänken.

Att ha överlägsna spelare är förstås en fördel om man vill vinna en serie, men en kanske viktigare förklaring handlade om fokus. Det var ett lag som hade lärt sig sin läxa efter fyra säsonger med underprestationer och marginaler som alltid var på fel sida, och som var påkopplade från avspark till slutflöjt i varenda match. Det var ett lag som visste att det gällde att ta de där extra löpmetern, att gå in i den där närkampen med full kraft, att sträcka ut den där tån så långt det bara gick, för annars kunde man stå där i oktober igen, två ynkliga mål ifrån Superettan. Istället för all ängslighet vi fått se tidigare säsonger så fick vi istället bestämdhet. Ska man utse en MVP bland alla blåsvarta stjärnor så är det ju ändå hästavlaren Arneng, pådrivaren och kravställaren som tog med sig den erfarenhet och tuffhet som kanske saknats i truppen tidigare år.

Hur smärtsamt det än hade varit att missa uppflyttningen med minimal marginal tre säsonger på raken, så var det kanske i efterhand bäst som det blev. För när vi nu äntligen klev upp till Superettan så var det inte som ett oskrivet nykomlingskort. Vi hade redan ett lag av god superettan-kvalitet – så kändes det i alla fall – och vi hade dessutom kontrakt på både spelare och tränare. Det gick inte att undvika att se fram emot säsongen 2014 med en väldigt stor tillförsikt.

 

Profilen

Hej Johan Arneng, hur var det att spela i Sirius 2013?

Det var ett jätteroligt år såklart. Det var bra go i gruppen, vi vann direkt och vi vann stort, och sedan rullade det bara på. Vi hade känslan av att vi var för bra för division 1 Norra, vilket ju också bevisades senare när man tittar på vilka karriärer spelarna fick senare.

Vad var det för klubb du kom till?

Den var välorganiserad framför allt. Med Kim och Tolle som tränare dessutom Ola som VD är det klart att det blev proffsigt, där hade vi ju en allsvensk organisation. Dessutom var det en trevlig arena, en stor stad och bra supportrar, så det var en bra känsla på alla plan. Det kändes som en stark mentalitet i gruppen också, det märktes inte av något av de motgångar klubben gått igenom.

Få lag har varit så överlägsna under en hel säsong. Hur kan ett lag vara så överlägset i en hel säsong?

Det var väl helt enkelt så att vi var så pass mycket bättre än alla andra lag. 7-1 avspeglade liksom skillnaden mellan en del av de andra lagen. Vi behövde kanske inte lägga i femmans växel varje gång, men vi satte en grej att vi inte slarvade, som vi sen höll fast vid.

Känslan var att du hade en viktig roll just när det gäller fokus och ledarskap, håller du med om det?

Ja, det är nog det jag har bidragit med i alla mina klubbar. Jag är väl en sorts ledartyp, och det är möjligt att det var en roll som hade saknats i laget tidigare. Det handlar om att bidra till att sätta en träningskultur, att sätta en professionell standard. Inte för att det egentligen saknades, men det spelar ändå in att man kommer med en del erfarenhet där.

2014 blev sedan en OK men inte fantastisk säsong för dig och för laget – och sedan la du av. Vad hände där?

Personligen så var det nog att jag kände mig mentalt färdig med livet kring fotbollen. Att ta allt seriöst, att äta, dricka och sova rätt hela tiden. Fysiskt hade jag nog kunnat ge det några år till, men huvudet var inte med på samma sätt. För lagets del så var det ju inte dåligt att komma sexa i tabellen som nykomlingar, men vi hade nog kunnat få ut ännu mer av det, med spelarmaterial och tränare. Tittar man på truppen från 2014 såhär i efterhand så hade vi kunnat vara favoriter i serien. Samtidigt var det nog bäst för klubben i det långa loppet att vi inte bara rusade igenom.

Bengt Ågerup låg ju bakom att du hamnade i Sirius, hur gick det till?

Det var erbjudandet om en anställning som var avgörande, chansen att få jobba med mitt stora intresse lockade, och jag har ju kvar samma jobb än idag. Det var Bosse Andersson i Djurgården som kom med tipset och hjälpte till med värvningen. Jag hade kunnat fortsätta i någon allsvensk klubb också, men helheten med Sirius och tjänsten blev perfekt. Och att få fortsätta spela i en stor stad som låg nära i en klubb som ville framåt var inte fel det heller.

Du som fotbollsexpert borde ju veta – vad är din uppfattning om Sirius idag? Är vi på rätt spår? Hur tar vi nästa steg?

Ja, det finns ju alltid en näringskedja. Sirius har gjort det jäkligt bra efter att hela tiden förlorat de bästa spelarna år efter år, jag tycker det är otroligt starkt att man alltid har hängt kvar med den omsättningen. Men det är i och för sig samma utmaningar även om man ligger lite högre upp i näringskedjan – Djurgården kanske hämtar sina spelare från Sirius, men tappar dem ut till Europa. Sirius behöver kunna konkurrera lite bättre med de större klubbarna på spelarmarknaden, att sälja utomlands istället för inom allsvenskan, och att kunna värva lite mer etablerade spelare. Då finns det potential för topp-6 kanske. Sen kan det också behövas en ryggrad av lite mer erfarna spelare.

Vad har du för kontakter med Sirius idag?

Jag har kontakt med en del av de jag spelade med, som Kim Skoglund t.ex, vi spelar padel ihop ibland. Sen gör jag ju Sirius då och då i TV – det har tyvärr inte blivit så mycket i år, men det är alltid kul att få komma till Studan, det är en fantastisk arena även att göra TV på.