Bandysäsongen 2012/13

Söndag 10 mars 2013, kl 18.54: Läckert läge.

Läget i laget

Marken hade börjat mullra under Magnus Berglund och hans Siriusbygge, och under sommaren 2012 rämnade allt under en dramatisk vecka. Efter den resultatmässigt misslyckade säsongen 2011/12 höjdes röster om att upplägget där Berglund satt på trippla stolar inte fungerade, och nu var det dags att välja var han skulle lägga sitt krut. Utfallet blev att Berglund i mars hoppade av som tränare för att fokusera på arbetet som klubbchef. Eskhult fick samtidigt en ny roll i ledningsgruppen och skulle fungera som länken mellan Berglund och laget, och fick dessutom en nyckelroll i rekryteringen av ny tränare. Det hela lät som ett bra upplägg, men veckorna gick utan att den nye tränaren dök upp, och det hela slutade med att den tilltänkte tronföljaren, By-legenden Hans Elis Johansson, tackade nej med hänvisning till tidsbrist. Tillbaka på ruta ett alltså, och nu stod det maj i kalendern, så det började brådska.

Men i juni kraschade Sirius nya organisation på ett spektakulärt sätt. Nyckelspelaren på flera plan, Andreas Eskhult, gick plötsligt ut i UNT med det braskande budskapet ”Jag orkar inte mörka längre”. Eskhult hävdade, i strid med vad som tidigare kommunicerats, att han inte hade något avtal med Sirius över nästa säsong, och att förhandlingarna om nytt kontrakt hade strandat. Berglund svarade i form av en lång drapa på Sirius hemsida, där han kritiserade den uppskruvade ekonomispiralen i bandysverige och förklarade varför det var nödvändigt för Sirius att skära ned kostnaderna, men också gick till hårt angrepp mot Eskhult och kallade hans val att tala ut i UNT för oacceptabelt, och påpekade att ”ingen är större än klubben”. Oavsett vem som hade rätt och vilken sida man valde att stå på så framstod det som omöjligt att se dessa två personer samarbeta inom Sirius bandy – och några dagar senare föll bilan över Berglund. Efter ett extra styrelsemöte meddelades att Berglund fick lämna med omedelbar verkan, och Lars Falls kommentarer gav en viss inblick i varför säsongen 11/12 gick som den gjorde: ”Vi hade inget förtroende för honom längre. Han var aldrig på plats och vi kände oss svikna”.

Så var stod Sirius nu? Efter fem år med drömmar om 2027 hade vi nu tappat arkitekten bakom visionerna. Och med tanke på att Berglund hade skött mer eller mindre allt i klubben de senaste åren var det ungefär som att plocka ut fem pinnar ur ett plocke-pinn på en gång – det var bara att be till högre makter om att inte hela skiten skulle rasa. Janne Sjonemark, som länge hade försökt trappa ned och avgå som ordförande, fick nu istället trappa upp och dubbla som ordförande och klubbchef. Olle Gabrielsson bekräftades som huvudtränare i augusti, och vid sin sida fick han en ryss: Sergej Glukhov var ett ryssproffs som rundat av karriären i BoIS och därmed landat i Uppsala, och nu blev han assisterande tränare i blåsvart. På hösten fick Sirius sedan både en ny ordförande och en ny styrelse, ordföranden hette Claes-Håkan Sandberg och var en solbränd byggpamp; med mängder av olika chefspositioner på CV’et, samt tidigare general för bandyfinalerna.

Men till råga på all turbulens så tappade Sirius dessutom en radda bärande spelare. Skyttekungen Christian Mickelsson löste ut sin Rysslandsklausul och flyttade till Sibirien och Neftyanik. Kalle Spjuth som varit något av en besvikelse under sina två säsonger nappade på ett erbjudande från den tidigare klubben Hammarby. Erik ”Sudden” Sundin hade gjort sina sista sudden-mål i blåsvart och förenades nu med sin bror Olle i GAIS. Och hårdskjutande halven Andreas Werner hade fått nog av bandyn och gick i pension, detsamma gjorde den följsamme backen Joachim Boivie, och liberoklippan Håkan Kyller, medan unge Mikael Jacobsson gjorde ett oväntat karriärval och bytte bandyklubban mot en hockeydito. Och slutligen vände reservmålvakten Jani Helin tillbaka till division 1-gänget Djurgården.

Och inte var det enkelt att värva ersättare heller, för spelare efter spelare tackade nej. Max Erikssons brorsa, den meriterade Jesper ”Brechen” Eriksson, var intresserad, men när Villa lockade var Sirius chanslösa. Johan Östblom var på tapeten, men när SAIK viftade med sina monopolpengar var Sirius inte intressant längre. Den rutinerade Tillbergaduon Anders Östling och Andreas Hammarbäck var riktigt nära, men valde sedan att stanna i Västeråsklubben. De nyförvärv som till slut anslöt kom kanske inte direkt från den översta hyllan, men det fanns både en del ungt och lovande, och en del välbehövlig rutin på sina håll. Först in var Joel Wigren, en ung offensiv bänkvärmare från Bollnäs. Därefter kom liberon Mattias Åhlén, en veteran i det dolda, 31 år gammal med några elitseriesäsonger med Katrineholm och Gripen i bagaget, men senast från de från Allsvenskan degraderade UNIK. Sedan anslöt sillyns mest spännande värvning, Ilja Grachev från Zorkij, en ung och offensiv spelare av rysk börd, men fostrad i Vänersborg och försedd med bred västgötsk dialekt. Och mer ryskt kom in i form av Matvej Azarenko, en ung försvarare från Dynamo Moskva som sökte sig till Uppsala i jakt på speltid och kanske ett äventyr. En ung hemvändare i form av backen Oskar Bremler, fostrad i Uppsala men formad på bandygymnasiet i Edsbyn, anslöt sedan. Ännu en återvändare var den 26-årige mittfältaren Patrik Eidenert, som faktiskt spelat i blåsvart nästan 10 år tidigare, men som nu hittade tillbaka efter ett decennium i andra tröjor. Och om vi tillåter oss att hoppa fram lite i tiden så anslöt dessutom två nyförvärv en bit in på säsongen: Ingen silly utan en comeback, och en bit in i november registrerades åter superhjälten Pierre ”Pirre” Roos som Siriusspelare, och i slutet på samma månad värvades även den hårdskjutande och meriterade målgöraren Klas Nordström in från ett Hammarby där han suttit fastfrusen på bänken. Truppen toppades sedan upp med några juniorer: Anfallaren Tobias Engstrand (son till Peter), mittfältaren Jakob Edberg (son till Kjell), mittfältaren Andreas Wängelin, samt målvakten Gustav Holmgren.

Kvar i truppen fanns, till slut, den fine målvakten Jakob ”Sälen” Säleby, som trots andra erbjudanden valde att stanna. I backlinjen återstod endast krigarhjärtat Johan ”Lill-Hydas” Jansson-Hydling sedan förra säsongen, samt den bildsköne Max Eriksson som dock var påtänkt att flyttas upp till mittfältet. Den spelsäkre halven Lars Fall var en annan spelare som länge såg ut att vara på glid men valde att stanna, och på den andra kanten huserade den pilsnabbe Patrik ”Putte” Johansson. På mittfältet spelade nu klubbmagikern Andreas Eskhult vidare, tillsammans med den hårde köttaren Niklas ”Hellboy” Hellqvist. Och i anfallet tvekade länge Viktor Broberg om fortsättningen, men han valde till slut att stanna, tillsammans med gamängen Alexander ”Maya” Mayborn.

 

Motståndarna

Bandyförbundet jobbade hårt på hockeyfieringen, och till den här säsongen hade man kommit på den usla idén att ta bort direktnedflyttningsplatsen. Istället skulle de fyra bottenlagen i tabellen få spela kvalserier mot de två översta lagen i de två allsvenska serierna. För Sirius del, som ju tippades i botten, innebar detta visserligen en potentiell räddningsplanka, men också att serien på förhand kändes som en lång och ointressant transportsträcka på vägen mot det förmodade kvalet i februari-mars.

I bandyvärlden hade Ryssland slagit upp portarna på vid gavel, och de flesta topplagen hade fått släppa en eller två stjärnor till öst. Ur serien hade andragurkorna Tillberga och norrbottningarna Kalix försvunnit, och ersatte gjorde två gamla bekantingar. Motala var tillbaka efter tre säsonger nere i andradivisionen, med ett mestadels oförstärkt och orutinerat lag, undantaget 41-årige Patrik Spångberg. Och så Ljusdal som hade tillbringat de fem senaste säsongerna utanför högsta serien, och därmed gjorde debut i Elitserien av nuvarande format – de starkaste namnen hittades längst bak på isen i form av målvakten Jonas Svensson och liberon Oscar Jonsson, men laget innehöll också den blivande blåsvarte anfallaren Kalle Mårtensson. Sirius spåddes naturligtvis att kvala tillsammans med nykomlingarna, och kvalkvartetten tippades av många kompletteras med Vetlanda, som ju liksom blåsvart hade kvalat säsongen innan, och nu ställde upp med ungefär samma lag igen.

En kvintett mittenlag spåddes slåss om de två sista slutspelsplatserna: Vänersborg, med den hårdskjutande Jocke Hedqvist och den talangfulle Christoffer Fagerström var ett lag på uppgång. GAIS hade i stort sett samma lag som under fjolåret, kryddat med den ex-blåsvarte Erik ”Sudden” Sundin. Kungälv hade överraskat positivt säsongen 11/12, och hade nu också förstärkt med den farlige finnen Mikko Lukkarila från Bollnäs. Och så stabila Broberg, som nu dock hade tappat två bra spelare i Adam Gilljam och Daniel ”Popa” Jonsson, men å andra sidan värvat den lovande Simon Folkesson från ÖSK. Hos hälsingerivalen Bollnäs var det en smula dystert – de orange-blå hade varit ett stabilt topplag de senaste åren, men nu hade Hellmyrs flyttat till Ryssland utan att ersättas på något vettigt sätt, och dessutom hade man dragit med skador under en jobbig försäsong.

Slutligen hade vi de fem lag som förväntades slåss om finalplatser och guld – eller kanske var det bara fyra lag, för VSK såg försvagade ut i och med Rysslandstappen av Tobias Holmberg och den blivande blåsvarte Stefan Edberg – som ersättare hade man bl.a. värvat den blivande-blåsvarte tränaren Oscar Robertson. Edsbyn byggde upp ett nytt lag efter Järvenkraschen med flera unga och lovande spelare, nu hade man en ny tränare i Thomas Liw. Hos Hammarby var omsättningen stor, man hade tappat Patrik ”Sura Hästen” Nilsson, Johan Östblom och ”Brechen” Nilsson, men också fått in bl.a. Adam Gilljam, Misja Pasjkin och Andreas Bergwall, och den nye tränaren Magnus Brodén såg ut att ha något intressant på gång. Störiga SAIK hade två raka guld, men såg klart försvagade ut med tappet av Daniel Berlin och Linus ”Lusen” Pettersson. Så som guldfavoriter fick Villa gälla, de nyrika skaraborgarna hade, till skillnad från sina konkurrenter, inte tappat något av värde, men däremot spetsat sin trupp genom värvningarna av Brechen och Pär Törnberg från Byn.

 

Försäsongen

Med all den turbulens och omsättning som hade varit var det inget annat att vänta än en tuff försäsong – och det fick vi också. Sirius hade valt ett mestadels svårt motstånd med mycket matchande mot ryska lag, vilket gav blåsvart en viss strykvana. Det började relativt positivt med en stark 4-7-förlust mot sibiriska Baikal Energy, innan laget reste till Edsbyn för deltagande i Champions Cup. Där började det bra med en av försäsongens få segrar, 5-3 mot Bollnäs, men sedan blev det stortorsk mot stjärnspäckade Zorkij med 2-12, följt av en 3-5-förlust mot Broberg. Även placeringsmatchen mot Sibselmash slutade med stryk; siffrorna blev 5-8. Sedan bar det hem till Uppsala igen, där vi kryssade mot allsvenska Kalix (6-6). En stark insats och en 7-6-seger följde sedan mot Rodina Kirov, innan vi avslutade med fyra raka torsk inför premiären: Först blev det en kölhalning mot Hammarby med siffrorna 3-9, sedan blev det en oroväckande förlust mot de väntade bottenkollegorna Ljusdal. Slutligen toppades försäsongen med ett dubbelmöte mot Rodina Kirov (som faktiskt testade Pirre Roos i laget, innan denne istället gjorde blåsvart comeback), den första matchen slutade med ett hedersamt 3-6, men genrepet blev bedrövligt med en 0-7-förlust där Sirius knappt skapade en målchans.

Nej, försäsongen gav väl inga svar direkt, och lagledningen manade till tålamod – med så många nya spelare skulle det ta sin tid att få ihop bitarna. Sälen stod förstås i målet, backlinjen formerades runt liberon Åhlén, flankerad av Lill-Hydas och Azarenko eller kanske en nedflyttad Hellboy, men den anslutande Pirre knackade så småningom också på dörren till startformationen. Våra kanske starkaste kort fanns på halvorna, där Fall och Putte huserade, samt förstås i Eskhult på mittfältet. Denne kompletterades med den offensive Grachev och den defensive Max, och i anfallet var det Maya och Broberg som spelade så här långt – men då hade ju ännu inte den målfarlige Nordström anslutit.

 

Elitserien

Ons 24 okt: Motala-Sirius 1-5 (1-2), Motala Isstadion

0-1 (12) Viktor Broberg, 0-2 (23) Broberg, 1-2 (30) Lukas Persson, 1-3 (51) Lars Fall, 1-4 (70) Ilja Grachev, 1-5 (90) Broberg. Publik: 1191.

Det var bara en enda sak man kunde lita på under den svajiga 12/13-säsongen, och det var att vi kunde spöa Motala. Och det såg redan nu ut som att Gabrielsson hade för avsikt att bryta med Berglunds snirkliga bollhållarbandy. Delvis kunde matchplanen nog förklaras med det regniga vädret och den svårspelade isen, men Sirius ödslade ingen tid, utan slog långbollar mot de skridskoåkande Broberg och Maya på topp. Och det lönade sig bra; Broberg slog in 0-1 på straff, och la in 0-2 i öppen bur efter att ha tagit emot ett Eskhultlyft och rundat målvakten. Sirius försvarsspel var dessutom perfekt och tvingade ut Motala på kanterna, och de hörnor man skapade käkade blåsvart upp med uppoffrande hörnrus. Till slut fick Motala ändå in en boll via en straff, men i andra körde Sirius ifrån till en komfortabel vinst. Fall sköt in 1-3, Ilja gjorde fyran med tjugo kvar, och det hade kunnat bli större siffror om Maya haft siktet inställt. Nu fick istället matchens man, Broberg, fastställa slutsiffrorna på stoppitch tajm: ”Jag visste redan efter någon minut att vi skulle vinna det här efter att ha varit uppe och känt lite på deras försvar”, sa en glad Broberg efter matchen.

 

Fre 26 okt: Sirius-GAIS 2-5 (2-3), Studenternas

0-1 (13) Erik Sundin, 1-1 (15) Viktor Broberg, 2-1 Alexander Mayborn, 2-2 (26) Erik Claesson, 2-3 (29) Sundin, 2-4 (79) Claesson, 2-5 (85) Tobias Andersson. Publik: 1382.

Seriepremiären var kul, hemmapremiären blev det inte. Mot mardrömsmotståndet GAIS såg blåsvart precis ut som när vi var som sämst säsongen 11/12: Stillastående och initiativlösa. Isen var skaplig den här dagen, däremot blåste det ordentligt, och Sirius började med vinden i ansiktet. Suddens GAIS-karriär blev väl sådär, men typiskt nog var han bra i den här matchen, och satte ledningsmålet framspelad av Murren. Sedan vände blåsvart: Fall spelade fram Broberg som knackade in 1-1, och Maya sköt in 2-1 på hörna. Och sedan vände grönsvart: Erik Claesson (Jonas bror) fick alldeles för enkelt glida igenom bara minuten efter Sirius ledningsmål, och sedan spelade Murren igen fram Sudden till 2-3. Sett till vädret var den första halvleken ändå OK, med ett uddamålsunderläge i paus som nog kunde gå att vända på i medvind. Men det gjorde det inte. Sirius började med att framgångsrikt döda en dubbelutvisning, men fick sedan aldrig upp någon fart när man var fullt lag på isen igen. GAIS försvarade sig enkelt, och sänkte blåsvart när Murren slog sin tredje assist till Claesson, som satte 2-4 med tio minuter kvar. Och som lök på laxen lyckades Broberg skjuta en straff i ribban och en till straff i magen på GAIS-målvakten under de sista tio, medan GAIS utökade till 2-5 genom den blivande blåsvarta ”Tobinho”. En negativ överraskning efter den lovande premiären alltså, men som sagt – det gällde nog att ha tålamod med det här lagbygget.

 

Fre 2 nov: Västerås-Sirius 3-4 (1-1), ABB Arena Syd

0-1 (9) Andreas Eskhult, 1-1 (16) Jimmy Jansson, 2-1 (47) Mikael Olsson, 2-2 (63) Viktor Broberg, 2-3 (70) Lars Fall, 3-3 (80) Kim Barklund, 3-4 (90) Broberg. Publik: 1588.

Vad sägs om att slå ärkerivalerna med ett mål på stoppitch tajm i deras vidriga hall, och dessutom se fienden missa en straff i matchens sista sekund? I efterhand kom förstås denna bragd i skuggan av det fruktansvärda kvalet som följde på våren, men detta är definitivt en match värd att minnas. Det började jämnt och ganska tillknäppt; Eskhult gav Sirius en tidig ledning, som kvitterades av den blivande blåsvarte Jimmy Jansson. När VSK tog ledningen direkt i andra efter klen markering från Sirius kunde man vänta sig att hemmalaget skulle glida ifrån till en väntad seger, men istället tände Eskhult till, men hjälp från Västeråspubliken: ”Det var en person på läktaren som skrek ’Åk hem och skörda med dig’, jag fick lite extra tändning där”, förklarade lantbrukare Eskhult, som drog 4-5 VSK’are och spelade fram Broberg till kvitteringen. Sirius och Eskhult dominerade nu, och Fall sköt rättvist in 2-3 med tjugo minuter kvar, och sedan visade Åhlén vart skåpet skulle stå när han tryckte ned en VSK’are på väg igenom. En VSK-kvittering kom ändå, vilket bäddade för den dramatiska avslutningen: Precis när klockan tickade upp över 90 hittade Wigren fram till Broberg på kanten, som kom fri och la in 3-4 mellan benen på målvakten. Men det återstod fortfarande en del stoppitch tajm, och på den lyckades VSK få en tveksamt dömd straff. Anders Bruun skrinnade fram, svingade och sköt bredvid målet, och Sirius och Västra kunde jubla tillsammans över en riktigt bra start på serien.

 

Ons 7 nov: Sirius-Sandviken 3-6 (2-2), Studenternas

1-0 (6) Viktor Broberg, 2-0 (13) Alexander Mayborn, 2-1 (21) Johan Löfstedt, 2-2 (33) Löfstedt, 2-3 (68) Christoffer Edlund, 2-4 (75) Erik Pettersson, 2-5 (86) Jesper Hvornum, 3-5 (91) Broberg, 3-6 (92) Edlund. Domare: Peter Öhrlund, Örebro. Publik: 1255.

Sirius gjorde en ganska strong insats mot SAIK hemma på Studan, men blev – hör och häpna – bortdömda av domare Öhrlund som hittade både massor av blåsvarta utvisningar och en helt felaktig straff till SAIK. Vem hade kunnat tro att sådant kunde hända i bandyn? Vi fick se en fin öppning mot ett SAIK som haft en trög inledning på serien, och efter 13 minuter var det Siriusledning med 2-0, efter mål av Broberg och Maya, den sistnämnde fint framspelad av Eskhult. Men när Öhrlund plockade ut tre blåsvarta spelare på raken blev det tufft att hålla emot kolsäckarna, och i paus hade ”Löken” Löfstedt både reducerat och kvitterat. Den andra halvleken blev väldigt tillknäppt, och det spelades över 20 minuter utan någon chans åt något håll, men plötsligt kom Edlund fri och la in 2-3 för gästerna. Man började ana att det skulle sluta som vanligt när vi mötte SAIK, och domare Öhrlund säkrade denna händelseutveckling genom en totalt feldömd straff: Löfstedt körde in i straffområdet, fastnade med skridskospetsen och föll alldeles på egen hand – och Öhrlund blåste. 2-4 till SAIK, och matchen var avgjord. På slutet trillade det in några ytterligare mål, och Broberg lyckades bränna ytterligare en stralle; den tredje straffmissen på tre matcher. Det var tätt och jämnt i tabellen, Sirius på niondeplats med fyra pinnar, precis utanför slutspelet, men fem andra lag delade samma poängskörd.

 

Lör 10 nov: Kungälv-Sirius 4-4 (4-2), Skarpe Nord

1-0 (4) Jakob Jenefeldt, 2-0 (16) Mikko Lukkarila, 2-1 (20) Viktor Broberg, 2-2 (29) Joel Wigren, 3-2 (32) Markus Kumpuoja, 4-2 (41) Axel Ekholm, 4-3 (76) Andreas Eskhult, 4-4 (79) Broberg. Publik: 880.

Putte Johanssons sista säsonger i blåsvart färgades av ständiga skador, och det var på hans gamla hemmaplan Skarpe Nord eländet började, när han haltade av med en bristning i ljumsken i 25:e minuten. Vid det laget var ställningen 2-1 till Kungälv, sedan Broberg reducerats Kungälvs tvåmålsledning, och snart var det också kvitterat efter Wigrens första mål i Siriuströjan. Men lika snabbt som vi hade hämtat igen ett tvåmålsunderläge hamnade vi snart i ett nytt – den blivande blåsvarte Kumpuoja satte 3-2, och junisen Ekholm gjorde 4-2 innan paus. Sirius tog över alltmedan regnet tilltog i andra, men det hände inte mycket framåt, och snart återstod bara sista kvarten att spela. Gabrielsson tog en time-out och pratade om att kriga, och på nolltid krigade Sirius in två mål: Eskhult jobbade in 4-3 efter ett frislag från hörnflaggan, och snart trillade en turlig kvittering in när Broberg försökte ta ned en långboll, men istället skarvade in bollen i mål. En stark poäng, men den kostade: Förutom Putte så haltade även Åhlén och Fall betänkligt efter matchen, med en vrickning respektive skadad vrist.

 

Ons 14 nov: Sirius-Vetlanda 1-2 (0-1), Studenternas

0-1 (10) Darren Richardson, 1-1 (82) Alexander Mayborn, 1-2 (88) Joakim Andersson. Publik: 855.

Tredje raka hemmatorsken, och nu började det bli dags att prata om Studanfrossan, hemmaspöket, eller vad man nu ville kalla det. Matchen mot Vetlanda var en bedrövlig tillställning; ett krig utan kamp, där Vetlanda ändå ville mest och vann rättvist. Med tio plusgrader och duggregn blev isen både mosig och ojämn, och det handlade nästan bara om 90 minuters långbollande. Vetlanda satte ett tidigt ledningsmål på hörna; Sirius skapade i stort sett ingenting, förutom en chans som Maya passade bort istället för att skjuta. En gul dubbelutvisning i andra gav ändå Sirius lite momentum och några chanser – Hellboy sköt strax utanför, och Wigren kom fri men misslyckades att tunnla målvakten. Till sist kom ändå kvitteringen när Broberg spelade fram Maya, och Sirius började omedelbart jaga ett segermål. Och visst blev det ett segermål – för Vetlanda, då deras blivande stjärna Jocke Andersson slog in 1-2 med en backhand från ingenstans. Och som en extra bajsmacka utgick dessutom Hellboy med en Putte-skada – en brusten ljumske. Sirius på den niondeplats som innebar okval, med två pinnar upp till Broberg på sista slutspelsplatsen, och en ned till Väners på kvalplats.

 

Lör 17 nov: Sirius-Ljusdal 2-3 (0-1), Studenternas

0-1 (2) Tobias Björklund, 0-2 (59) Jonas Pettersson, 0-3 (75) Mattias Stavis, 1-3 (77) Ilja Grachev, 2-3 (92) Viktor Broberg. Publik: 875.

Nu var botten nådd i vår usla hemmaform, när vi till och med förlorade mot dittills poänglösa Ljusdal. Gästerna tog ledningen direkt sedan Oscar Jonsson hittat en väg mellan våra backar, och Tobias Björklund la in 0-1 bakom Sälen. Så Sirius fick jaga från början, och det gick inte bra eftersom man stördes av Ljusdals höga press. Oftast kom man inte framåt alls, och när man väl gjorde det följde för få med och anfallen rann ut i sanden. I början av andra hade Sirius en kvitteringsboll inne, men det dömdes bort då Broberg hade bröstat in bollen. Istället kom 0-2 på hörna, sedan missade Broberg ett friläge, och Ljusdal gick upp till 0-3 efter ett inspel i straffområdet. Kris och katastrof – och Sirius lyckades inte mer än putsa till siffrorna på slutet: Ilja replikerade snabbt med ett fint mål, men 2-3 kom inte förrän långt in på stoppitch tajm, och det blev aldrig spännande. Efter fyra raka Studantorsk var hemmaspelet förstås samtalet bland publik och supportar, och i jakten på orsaken riktades misstankarna mot Relitahallen. Säkert var det trevligt att alltid kunna träna på perfekt is, men frågan var om det var en så bra idé att alltid träna under optimala förhållanden, för att sedan komma ut till verkligheten på Studenternas – resultaten på Studan talade sitt tydliga språk.

 

Ons 21 nov: Bollnäs-Sirius 6-2 (4-1), Sävstaås

0-1 (7) Viktor Broberg, 1-1 (13) Samuli Helavuori, 2-1 (16) Anders Spinnars, 3-1 (19) Spinnars, 4-1 (34) Juho Liukkonen, 5-1 (65) Liukkonen, 6-1 (69) Mikael Jernberg, 6-2 (89) Andreas Eskhult. Publik: 1613.

Jag reste hem från England med planen att kunna göra bandypremiär på Sävstaås, men tack vare förbundets dribblande med matchdagar landade jag i Sverige en dag för sent. Nåja, det slutade med en tredje rak torsk, och nu var vi inte ens bra på bortaplan längre – även om just Sävstaås var en bortaplan vi aldrig hade varit bra på. Nej, serien kändes mer och mer som 26 träningsmatcher inför kvalet som väntade i februari/mars. Sirius tog ändå ledningen på Sävstaås efter ett vackert mål där Eskhult och Max spelade fram Broberg, men där tog det roliga slut. Bollnäs var snabbare på grillorna, mer energi i närkamperna och sköt hårdare. I halvtid var man uppe i 4-1 efter bl.a. tre hörnmål, och i andra tuffade det på i samma stil. Sirius brände ännu en straff, nu genom Fall, innan Eskhult tröstmålade i slutminuten. Och till råga på allt brast ännu en ljumske, den här gången tillhörande Ilja. De höstmjuka isarna hade skördat sitt tredje offer i Siriustruppen. Sirius nere på en elfteplats som innebar kval. Två pinnar upp till Bollnäs på okvalplats, och tre upp till VSK på sista slutspelsplatsen.

 

Ons 28 nov: Sirius-Vänersborg 6-3 (4-1), Studenternas

1-0 (8) Lars Fall, 2-0 (14) Fall, 3-0 (22) Viktor Broberg, 4-0 (25) Broberg, 4-1 (40) Petter Andersson, 5-1 (56) Alexander Mayborn, 6-1 (64) Fall, 6-2 (80) Johan Koch, 6-3 (87) Andreas Eriksson. Publik: 552.

Kanske var det min förtjänst – när jag kom hem för säsongens första bandymatch tog vi också säsongens första hemmaseger. Eller mer troligt var det kanske en Pirreeffekt, för nu gjorde Pirre sin första match efter den blåsvarta comebacken. Fast allra mest var det nog Vänersborgarnas givmildhet, som bjöd Fall på de två första målen: Först försökte en Vänersback rädda bollen från hörna, men gav bort den till Fall som sköt in ettan, och sedan passade en annan av de gästande försvararna rätt i gapet på Fall, som tackade och tog emot och satte tvåan. Sedan Broberg satt trean efter retur på ett frislag tog Vänersborg timeout, och på avslaget efter slog Ilja en lyra till Broberg, som rundade Bridholm i målet och la in fyran. Och en sådan drömstart kunde Sirius inte slarva bort. Väners reducerade med ett oväntat långskott, men Maya gjorde ett vackert 5-1, och en för dagen glödhet Fall satte sexan. Några sena Vänersreduceringar gjorde inte särskilt mycket, och glädjen var stor över tvåpoängaren – men publiksiffran hurrade däremot ingen över. 552 åskådare var den sämsta uppslutningen sedan 2008.

 

Fre 30 nov: Broberg-Sirius 2-2 (1-0, 1-0, 0-2), Hällåsen

1-0 (5) Erik Jonsson, 2-0 (48) Rolf Larsson, 2-1 (64) Andreas Eskhult, 2-2 (69) Eskhult. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 410.

Eftersom jag redan hunnit lämna landet igen lämnas här den bildliga pennan över till Johannes ”Joint” Olanders, som skrev en läsvärd skildring av denna drabbning, med snökaos, bengalbränning och en värdefull poäng:

”Minibuss-gänget samlades strax innan 16.30 utanför halvmiljardsbygget UKK. Förmodligen den yngsta medelåldern genom Västras tider bänkade sig i minibussen till Söderhamn. Halva bussen födda på 80-talet, den andra på 90-. Lovande för återväxten. En viss urinblåsa hos en viss halvfull snubbe blev full mitt i bilkön som vi otippat nog hamnat i. Ont om tid och fast beslutna på att stanna vid Gävle Bro, försökte denne febrilt att få upp fönsterrutan och tömma sig så tillväga. Fönstret visade sig dock fryst igen och desperationen blev allt större hos denne, som till slut tog till en burk och blev lättad på så sätt. Väl i Gävle Bro fick vi andra lätta på blåsorna och snabbt jäkta in i minibussen igen, då vi låg långt efter tidsschemat. Strax härefter hade det något förskjutna avslaget ägt rum och en liten stund senare fick vi rapporter om 1-0.

Efter inbetalad entrépeng och intagen, oskottad bortasektion med dittejpad Östra Aros-banderoll fick vi åtminstone bevittna två hela 3×30-perioder. Inte alla av oss dock. Nio minuter in i den här perioden, vid oförändrad ställning, avstannade spelet för diskussion om fortsatt spel. Och fortsatt spel och tittande (hejande) blev det, men inte för alla av oss. En av våra som vid konferensen höll i ett värmande pyrotekniskt föremål fick prata med Söderhamns konstapel och i samråd med denne lämna arenan och sätta sig i minibussen. Efter ett tag hör vi dock Sirius-relaterade skrik komma från något skogsparti och det visar sig vara vår utslängde kamrat, som där någonstans hittat ett titthål att följa matchen från och denne kämpe lyckas även där göra sig hörd. Han vittnar om blå-svart dominans på läktaren, trots att vi bara var ett drygt handfulla där, dessutom utan tak som akustiskt stöd eller för den delen skydd från den sjuka snöstormen som rådde.

Vår gamle Duracellfinne, Rolf Larsson, slog till strax före sidbytet och gjorde 2-0 till Broberg. Vår gamle kvalhjälte-målvakt från -07, Dennis Wasberg, hade också bestämt sig för att spika igen sin kasse. De flesta av dem 410 åskådarna inklusive de på isen verkade rörande överens om att det här kanske var det värsta vädret någonsin. Men man fortsatte att spela, till våra slagord “vi står pall – utan hall”. Det mesta verkade mest kretsa kring att det var parodi och efterspelet handlade om att man inte borde ha spelat matchen. Faktum var att den inte heller hade spelats klart, om det inte vore för Broberg-spelarna, som ville det då de hade ledningen i matchen när frågan om matchens vara eller icke-vara uppstod.

Men oj, så de skulle få äta upp det beslutet. Och oj, så vi skulle få njuta av det. Tack, Broberg. Tack, Sirius. Att vända ett tvåmålsunderläge är på intet sätt något märkvärdigt inom bandy, men oj så vi gjorde det. I Snömatchen 2012. Tack vare (“det finns bara en…”) Andreas Eskhult, tvåmålsskytt. Vi var där: Johannes, Johann, Elias, Oskar, David, Hannes och “du från västra långsidan” som av de skälen kände de två sistnämnda. Vissa av oss med bar överkropp som följd av den inkasserade poängen. Lagom till midnatt och långt före färddryckens slut var vi hemma i Uppsala efter att ha njutit av några bättre burgare på vägen hem. En resa som samtliga resenärer lär minnas.”

 

Fre 7 dec: Edsbyn-Sirius 4-4 (2-2), Edsbyn Arena

0-1 (1) Klas Nordström, 1-1 (6) Jonas Edling, 1-2 (16) Viktor Broberg, 2-2 (45) Mattias Hammarström, 2-3 (50) Broberg, 2-4 (51) Broberg, 3-4 (54) Martin Söderberg, 4-4 (70) Hammarström. Publik: 1257.

Poängen mot Broberg var mest en tillfällighet – en match där båda lagen letar efter bollen i 90 minuter kan förstås sluta hur som helst. Men poängen mot Edsbyn var ingen tillfällighet, utan extremt välförtjänt efter blåsvarts bästa match för säsongen. Nye Klasse Nordström, som hade debuterat i Söderhamn, gav Sirius ledningen i princip direkt på avslag, Byn kvitterade ganska fort, men Sirius återtog ledningen efter ett mönsteranfall som avslutades av Broberg. Byn hade mycket boll och pressade Sirius högt när de inte hade det, men – just den här dagen – så spelade sig blåsvart ofta skickligt ur pressen och fick många lägen. Trots allt kvitterade Byn på straff precis innan paus, men på andra sidan densamma gjorde Broberg två strutar inom två minuter: först på ett slumpskott som halkade in, och sedan på ytterligare ett fint kombinationsanfall. Superskräll på G? Nja, Byn reducerade fort, och Hammarström dunkade också in kvitteringen med 20 minuter kvar, och många trodde nog att blåsvart skulle krokna. Men det gjorde vi inte, utan var istället snarare närmast att få in en segerboll. En pinne blev det i alla fall, och det med mersmak. Ensam blåsvart på läktaren: Hjälten Anders Carlstedt, som hade soloåkt tåg hela vägen, och missade sista 25 för att hinna med tåget hem. Sirius seglade uppåt i tabellen, nu på en tiondeplats som betydde okval, med en pinne upp till Vetlanda på slutspelsplats, och två poäng ned till Vänersborg på kvalplats.

 

Ons 19 dec: Vänersborg-Sirius 7-3 (2-1), Arena Vänersborg

1-0 (17) Marcus Sixtensson-Ottosson, 1-1 (34) Mattias Åhlén, 2-1 (40) Joakim Hedqvist, 2-2 (50) Max Eriksson, 3-2 (51) Andreas Eriksson, 4-2 (69) Hedqvist, 5-2 (73) Hedqvist, 6-2 (78) Robin Lundqvist, 7-2 (86) Hedqvist, 7-3 (89) Alexander Mayborn. Publik: 1316.

Den här dagen började en riktigt eländig svit – vår idag över 10-åriga svit med förluster i Arena Vänersborg, och oftast stora sådana. Ett underpresterande Vänersborg hade fått in den ilskne Stefan Karlsson som tränare, och det gav dessvärre effekt direkt. Och det var Hedqvists hörnor som sänkte blåsvart i en annars skapligt jämn match. Den första hörnan satte dock en annan spelare, Sixtensson-Ottosson, och den kvitterades när Sirius äntligen hittade en straffskytt som satte straffarna: Åhlén. Hedqvist bombade in sin första hörna strax innan paus, men Sirius kvitterade igen efter paus när Max gick upp i ett anfall. Så långt var matchen helt jämn, men 3-2 kom direkt då Sälen släppte en onödig retur. Matchen stod och vägde ett tag, men när Hedqvist sköt in 4-2 på hörna tappade blåsvart koncepten. Fyra hörnmål satte Väners denna kväll – lika många som Sirius lyckats göra på hela säsongen. ”Jag kastar mig och försöker få bollarna på mig, men Hedqvist skjuter för bra”, kommenterade krigaren Hydas den otacksamma uppgiften.

 

Fre 21 dec: Sirius-Villa 2-8 (1-2), Studenternas

0-1 (19) Jesper Bryngelsson, 0-2 (22) Bryngelsson, 1-2 (28) Mattias Åhlén, 1-3 (54) David Karlsson, 1-4 (55) Karlsson, 1-5 (64) Daniel Andersson, 1-6 (79) Bryngelsson, 2-6 (84) Lars Fall, 2-7 (84) Karlsson, 2-8 (88) Andersson. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 655.

Matchen mot Villa skulle från början ha spelats 5:e december, men den snöade då inne, så den klämdes nu in mitt i julstöket istället. Det blev ungefär matchen som mot Vänersborg i repris: Sirius hängde bra med i första halvlek men var trubbiga framåt, och i andra rann det iväg till ett onödigt dåligt resultat. Bäst var de första 20 minuterna då blåsvart drev matchen, men denna fina period avslutades istället med dubbla Villamål av Bryngelsson. Sirius reducerade när Åhlén klämde dit en straff för andra matchen i rad, men det tog inte lång tid efter paus innan Villa stuckit hål på spänningen: Bryngelsson jonglerade fram bollen till David Karlsson som satte 1-3, och minuten senare åkte samme spelare igenom ett slött Siriusförsvar till 1-4. Och så gick det precis som i Vänersborg; Sirius chansade framåt, men släppte istället in en massa mål bakåt. Förlora mot Villa kunde man väl göra, men siffrorna blev kanske lite väl stora och osnygga.

 

Ons 26 dec: Sirius-Hammarby 3-6 (1-3), Studenternas

1-0 (13) Mattias Åhlén, 1-1 (14) Robert Rimgård, 1-2 (24) Kalle Spjuth, 1-3 (40) Fredrik Rydberg, 1-4 (48) Adam Gilljam, 2-4 (49) Ilja Grachev, 2-5 (58) Spjuth, 3-5 (60) Klas Nordström, 3-6 (90) Misja Pasjkin. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 3427.

Jag kom naturligtvis hem till Sverige och Studan när det vankades annandagsbandy, men det blev väl inte den mest minnesvärda annandagen. Inte för att Sirius gjorde en dålig match, men Bajen var lite för bra, och direkt spännande blev det aldrig. Dessutom var det snöblandat regn och dålig is, mängder av blåsvarta skador, och för många glada bajare på Studan. Sirius tog faktiskt ledningen genom Åhlén på hörna, men Bajen replikerade direkt med ett hörnmål, och sedan drog de gröna ifrån delvis tack vare en irriterande bra Spjuth, som ju inte hade gjort någon glad under sina två blåsvarta säsonger. Direkt efter paus satte dessutom Gilljam 1-4 på ett vinkelskott som Sälen nog borde ha tagit. Dessutom föll Siriusspelarna ifrån en efter en; Max utgick redan i första efter en kollision, sedan försvann Pirre med en bristning i låret, och snart även Putte som slog upp sin ljumskskada. Trots detta kom nu en bättre Siriusperiod, och när Klasse satte 3-5 efter en snygg Eskhultframspelning fick vi lite vittring, med halvtimmen kvar av matchen. Men nej, så värst nära flera mål kom vi inte, och mest tände matchen till när idioten Rutqvist sänkte Broberg med en hög klubba i pannan, som dessutom följdes upp med en spark. Grovt matchstraff? Nej, det räckte med frislag, tyckte den svage domaren Fager. Så satte Misja Pasjkin spiken i kistan på övertid, och så hade Sirius förlorat sin tredje raka match – må så vara att det var mot landets för tillfället bästa lag. Sirius nere på kvalplats igen, två pinnar upp till Väners på okval, och fyra till Kungälv på slutspelsplats.

 

Fre 28 dec: Sirius-Edsbyn 4-5 (1-3), Studenternas

1-0 (14) Alexander Mayborn, 1-1 (19) Daniel Jonsson, 1-2 (21) Daniel Liw, 1-3 (45) Martin Söderberg, 2-3 (46) Klas Nordström, 2-4 (50) Mattias Hammarström, 2-5 (55) Magnus Olsson, 3-5 (72) Ilja Grachev, 4-5 (89) Nordström. Publik: 687.

Det blev också en fjärde rak förlust, men den här gången var det faktiskt jämnt på riktigt och spännande in i slutet. Matchen fick en fin start där Fall spelade fram Maya till 1-0. Byn vände dock snabbt genom plandominanten Liw, som spelade fram ”Popa” Jonsson till kvitteringen och sköt in ledningsmålet själv, och sedan låg bakom 1-3 i halvlekens sista minut. Det första som hände efter paus var att Klasse Nordström rann igenom och reducerade, men återigen replikerade Byn med dubbla mål, denna gång på två hörnor. Sista halvtimmen tog Sirius över och jagade Byn, men bristen på en vass skytt var skriande, och det tog alltför lång tid innan chanserna omsattes till mål. Åhlén brände ännu en gång en straff, innan Eskhult knackade fram Bollen till Ilja, som satte 3-5 med 20 minuter kvar. Efter en sen time-out flyttade Sirius upp ännu mer, och när Klasse satte 4-5 i 89:e blev det spännande på riktigt. En straff till skulle Sirius ha haft när en By-spelare täckte ett Siriusskott på mållinjen med båda knäna i isen, men Grästorparn nobbade och blåste istället av matchen – tonen av ännu en blåsvart nollpoängare.

 

Sön 30 dec: Villa-Sirius 10-7 (4-4), Lidköping Arena

1-0 (1) Daniel Andersson, 1-1 (4) Viktor Broberg, 1-2 (13) Ilja Grachev, 1-3 (16) Broberg, 1-4 (21) Patrik Eidenert, 2-4 (26) Andersson, 3-4 (27) Linus Rönnqvist, 4-4 (45) David Karlsson, 5-4 (47) Karlsson, 5-5 (52) Broberg, 6-5 (54) Karlsson, 7-5 (56) Pär Törnberg, 8-5 (59) Tim Persson, 9-5 (66) Karlsson, 9-6 (70) Klas Nordström, 9-7 (79) Alexander Mayborn, 10-7 (90) Karlsson. Publik: 3837.

Västra Sidan hade ett tag en fin tradition med en mellandagsbuss; en bortaresa till varthelst blåsvart spelade. Och så fick vi också iväg vår hittills enda storbuss till Lidköping, och det blev – trots torsk och vidrig hall – till en minnesvärd resa. Den långa bussresan gav gott om tid för öldrickande, det var hög stämning, både vokala och visuella hallprotester, och åtminstone till en början riktigt bra blåsvart bandy. Villa tog ledningen nästan direkt på avslag, men sedan kom inte mindre än fyra raka Siriusmål. Först klämde Broberg in en hörna, och därefter kom tre vackra bandymål där blåsvart visade upp både elegans och effektivitet. Hade Sirius kunnat hålla i denna ledning lite längre hade detta kanske kunnat sluta med en jätteskräll, men istället bjöds hemmalaget in i matchen efter två blåsvarta tabbar: Wigren passade bollen i gapet på Daniel Andersson som satte 2-4, minuten efter kom 3-4, och precis innan paus spelade även Azarenko fel och David Karlsson kunde kvittera. Efter ett till snabbt Villamål spelade Åhlén fram Broberg till 5-5 på ett frislag, men sedan blev det lite för naivt och slarvigt från Sirius, och så trillade det in fyra Villamål på drygt tio minuter. Avgjort? Inte riktigt kanske, blåsvart kom tillbaka ännu en gång, och när Maya satte 9-7 med tio minuter kvar såg det nervöst ut i hemmalaget, och det var inte förrän David Karlsson satte sitt fjärde mål på stoppitsch tajm som det var helt avgjort. En stark insats från blåsvart var det, särskilt som man saknade den skadade trion Max, Putte och Pirre, men i tabellen sjönk vi ändå ytterligare. Sirius trea från slutet, med tre pinnar upp till Vänersborg på okvalplats, och hela sex upp till Kungälv på slutspelsplats.

 

Ons 2 jan: Sirius-Broberg 7-2 (4-0), Studenternas

1-0 (11) Viktor Broberg, 2-0 (22) Mattias Åhlén, 3-0 (28) Åhlén, 4-0 (36) Broberg, 4-1 (50) Ted Bergström, 5-1 (77) Ilja Grachev, 6-1 (83) Klas Nordström, 6-2 (85) Robert Dammbro, 7-2 (88) Broberg. Publik: 927.

Efter att ha mött guldkandidater fyra matcher i rad ställdes vi nu mot lättare motstånd, och då blev det kross. Sälen inledde med att rädda ett svettigt skott från ”Super-Ted” Bergström, sedan replikerade Sirius när Ilja flippade bollen över den gula backlinjen till (Viktor) Broberg, som satte 1-0. Därefter blåstes det för inte mindre än två blåsvarta straffar när först (Viktor) Broberg hakades, och sedan Fall revs ned – Åhlén klämde dit båda i vänsterkrysset. Broberg kom också fram till sina lägen, men satte bollarna i både stolpen och ribban, och istället visade (Viktor) Broberg hur det skulle gå till när han sköt in 4-0 på hörna. Super-Ted fick sedan in ett frislag bakom Sälen i början av andra, och Broberg fick lite luft under vingarna – men Sälen var bra, försvaret säkert, och gästerna lyckades aldrig skapa någon antydan till spänning. Istället punkterade Ilja matchen när han fiskade upp en förlupen boll och sköt in 5-1, och sedan kunde blåsvart putsa på målskillnaden med ytterligare några strutar.

 

Sön 6 jan: Hammarby-Sirius 9-1 (4-0), Zinkensdamm

1-0 (28) Stefan Erixon, 2-0 (30) David Pizzoni Elfving, 3-0 (39) Misja Pasjkin, 4-0 (45) Pasjkin, 5-0 (61) Pasjkin, 5-1 (62) Klas Nordström, 6-1 (65) Adam Gilljam, 7-1 (71) Pasjkin, 8-1 (84) Erixon, 9-1 (85) Kalle Spjuth. Publik: 2189.

Sirius har ju haft ganska lätt på Hammarby och på Zinken genom åren, men inte säsongen 12/13 – sedan får man ju erkänna att Bajen hade ett väldigt starkt lag detta år, med ett SM-guld som hägrade i mars. Blåsvart började ändå fint, och den första halvtimmen var det helt jämnt, där Sirius bl.a. hade en stolpträff av Putte att skryta med. Men sedan kom bjudningarna: Sälen kastade ut en alltför svår boll till Eskhult, Bajen fick kontroll på bollen, och ”X:et” Erixon satte 1-0. Minuten senare spelade Fall rakt i gapet på en grön, och Västras specielle favoritspelare ”Pizzan” satte tvåan. Och Fall hade en jobbig dag, för även på 3-0 var han inblandad med ett bolltapp, och därefter utgick han dessutom med en höftskada. I andra blev det sedan Hawaiibandy med böljande spel och snabba omställningar, och i den grenen var vi chanslösa. Det positiva var i alla fall att vi undvek skamgränsen med minsta möjliga marginal: Vi undvek tvåsiffrigt, och satte ändå en påse framåt. Och kul var också att i läktarmatchen vann blåsvart en enkel seger – även om Sirius bandy kanske gick kräftgång så var Västra Sidan en klack på frammarsch.

 

Ons 9 jan: Sirius-Bollnäs 6-3 (2-1), Studenternas

1-0 (9) Andreas Eskhult, 2-0 (14) Ilja Grachev, 2-1 (21) Ville Aaltonen, 2-2 (50) Mikael Jernberg, 3-2 (64) Patrik Johansson, 4-2 (71) Viktor Broberg, 5-2 (76) Broberg, 6-2 (82) Joel Wigren, 6-3 (84) Samuli Helavuori. Publik: 888.

Det tycktes finnas en mental styrka hos den här upplagan av Sirius, som gjorde att man hela tiden kunde komma igen efter förlustsviter och plattmatcher. Så efter att blivit mosade på Zinken följde man nu upp med säsongens bästa match. Och det inleddes med kanske decenniets vackraste mål enligt de som var där: Eskhult startade på egen planhalva och tog fart, snirklade sig igenom i stort sett hela bollnäslaget, och snärtade upp bollen i nättaket. Och strax därpå fyllde Ilja på med ett kanske inte lika vackert, men däremot lika viktigt 2-0-mål. Ett ganska formsvagt Bollnäs lyckades dock jobba sig tillbaka i matchen, och fem minuter in på andra hade man kvitterat genom en mål som aldrig borde fått göras – det föregicks nämligen av att en orange-blå slog bort klubban för Hellboy, men något frislag kom aldrig. Men blåsvart lät sig inte nedslås utan växlade istället upp: Putte gjorde ett nästan lika snyggt mål som Eskhult när Bollnäs tappade en boll; Putte dribblade bort ett gäng orangeblå, och prickade maskan vid den bortre stolproten till 3-2. Detta mål knäckte gästerna, och Sirius kunde ganska enkelt göra tre mål till, och det kunde nog blivit ännu mer med bättre effektivitet. Trots två segrar på tre matcher hände inte mycket i tabellen. Sirius på kvalplats, trea från slutet, med tre pinnar upp till GAIS på okval och sex upp till Bollnäs på slutspelsplats.

 

Lör 12 jan:  Ljusdal-Sirius 5-8 (2-4), Ljusdals IP

1-0 (7) Tobias Björklund, 1-1 (9) Alexander Mayborn, 2-1 (19) Mattias Sand, 2-2 (25) Viktor Broberg, 2-3 (35) Andreas Eskhult, 2-4 (39) Broberg, 3-4 (56) Jonas Pettersson, 4-4 (66) Filip Skoglund, 4-5 (70) Eskhult, 5-5 (81) Björklund, 5-6 (82) Pierre Roos, 5-7 (88) Broberg, 5-8 (91) Patrik Johansson. Publik: 603.

Alla dessa matcher och resor jag missade under mina Englandsår. Som den här: Lördagskväll och -20 °C på Ljusdals IP, en svängig och spännande match, två poäng rätt in i tabellen, och utgång på Järnvägs efteråt tillsammans med Qvarne, CarlApan, och de andra tillresta västringarna.

Matchen var viktig, dels för Sirius chanser att nå okval, men även för att sätta en potentiell kvalmotståndare på plats om det var där vi ändå hamnade. Hemmalaget inledde bäst, och Sirius kvitterade två gånger hemmaledningar innan blåsvart kunde dra ifrån litegrann innan paus. Men Ljusdal var modiga och framåtlutade trots sin bottenplacering, och i andra jobbade man sig ikapp – det var snart kvitterat, och ett ledningsmål för de gul-gröna hängde i den iskalla luften. Som en räddare i nöden satte istället Eskhult 4-5 för blåsvart, men hemmalaget kom igen ännu en gång och kvitterade, och nu var det bara nio minuter kvar på klockan. Då satte Sirius in dödsstöten i denna jämna och ovissa kamp: Sirius fick ett frislag, och meningen var att Pirre skulle peta bollen – men den rutinerade liberon såg plötsligt en lucka i Ljusdalsmuren och tog tillfället att skjuta, och så var Sirius i ledning igen. Och nu vek Ljusdal äntligen ned sig, och mål från Broberg och Putte tog tillslut matchen till en klar seger. Och tur var väl det för de stelfrusna västringar som äntligen fick traska ned för segerölen på Järnvägs.

 

Ons 16 jan: Vetlanda-Sirius 3-4 (1-2), Vetlanda Arena

0-1 (16) Ilja Grachev, 1-1 (37) Joakim Andersson, 1-2 (42) Klas Nordström, 2-2 (72) Jesper Jonsson, 2-3 (80) Patrik Johansson, 2-4 (86) Alexander Mayborn, 3-4 (93) Björn Einarsson. Publik: 829.

En andra rak bortavinst mot en bottenkonkurrent, och det var viktigt av två anledningar: Dels för att om vi skulle behöva kvala så hade vi nu satt alla tilltänkta motståndare från Elitserien på plats, och dels för chansen att slippa kvala överhuvudtaget. Och denna match kunde man dessutom följa på Vetlandas webradio som nådde ända till England – visserligen skar det i öronen, och kommentatorerna fick inte många rätt på namnen i Siriuslaget, men när rapporterna berättade om seger var man glad ändå.

Sirius var det klart bättre och piggare laget från start; man hittade spelvägar igenom hemmaförsvaret, och ”Skorven” i Vetlandamålet var hårt ansatt. Ilja satte 1-0 efter en framspelning rätt igenom den gula försvarslinjen, Joakim Andersson kvitterade när Vetlanda stack upp en enstaka gång, men Klasse Nordström gav tillbaka ledningen till blåsvart efter att ha frispelats av Wigren. Vetlanda höjde sig i andra; halvleken var länge mållös, men till slut kom Vetlanda igenom på kanten och kvitterade med 20 minuter kvar att spela. Nu stod matchen och vägde, men tippade över till Sirius favör när Putte gjorde ett fantastiskt vackert solomål – Vetlanda tappade bollen på mitten, Putte plockade upp den och dribblade bort 3-4 gulingar i hög fart, och satte bollen till höger bredvid Skorven. Maya avgjorde sedan tillställningen när han tråcklade fram både sig själv och bollen till friläge och 2-4, och Vetlandas reducering kom alldeles för sent för att skapa spänning i matchen. Och Sirius lämnade äntligen kvalplatsen – nu på den tiondeplats som innebar okval, en pinne ned till GAIS och Vetlanda på kvalplats, fyra upp till Väners på slutspelsplats.

 

Lör 19 jan: Sirius-Kungälv 3-3 (1-2), Studenternas

0-1 (26) Mikael Lindberg, 0-2 (30) Markus Kumpuoja, 1-2 (42) Ilja Grachev, 1-3 (67) Mikko Rytkönen, 2-3 (76) Klas Nordström, 3-3 (86) Joel Wigren.

Med stark form och ytterligare en ”enkel” hemmamatch började läget se ganska ljust ut – nu hade Sirius chansen att ta ett grepp om okvalplatsen, och till och med kanske nosa på slutspel. Men oavgjort mot svårspelade Kungälv var en liten missräkning, även om blåsvart stod för en stark och sen upphämtning. Kallt var det på Studan, -15 °C, och inte värmde spelet heller då ultradefensiva Kungälv tog ledningen efter ett hörnmål och en skicklig nedtagning av den blivande blåsvarte Kumpuoja – och sedan packade man ihop sig i eget straffområde. Sirius fick en straff som Broberg sköt utanför, men i efterspelet fick Sirius tag på bollen igen, och Ilja lyckades få in en reducering. Men saker verkade ändå gå Kungälvs väg då man även sköt in 1-3 med 25 minuter kvar att spela. Sirius spel såg statiskt ut, och de blåsvarta körde in i köttmuren gång efter gång, men man sprätte ändå iväg två bollar i trävirket, och så smällde Klasse in 2-3 på hörna. Och till slut lyckades Wigren även kriga in en kvitteringsboll med fyra minuter kvar – ett viktigt mål för blåsvart, men också ett mål som innebar att två förlorarlag åkte av isen i Studan; både Sirius och Kungälv skulle nu få svårt att nå slutspel.

Nu var det också dags för det trista VM-uppehållet, under vilket truppen blev en man mindre: Matvej Azarenko försvann hem till Ryssland efter snålt med speltid under vintern. Och uppehållet fick Sirius tillbringa på okvalplats, jagade av Vetlanda på samma poäng med bara tre måls sämre målskillnad. Upp till VSK på slutspelsplats var det fyra pinnar.

 

Tis 5 feb: Sandviken-Sirius 7-2 (3-1), Göransson Arena

1-0 (15) Linus Forslund, 2-0 (19) Christoffer Edlund, 2-1 (23) Niklas Hellqvist, 3-1 (46) Edlund, 3-2 (58) Andreas Eskhult, 4-2 (78) Erik Säfström, 5-2 (82) Edlund, 6-2 (88) Linus Forslund, 7-2 (90) Rasmus Forslund. Publik: 1502.

Ett av alla hundra sätt vi har förlorat på i Sandviken: Tack vare en tät defensiv höll vi liv i matchen i 80 minuter, men sedan rann det iväg till något osmickrande på slutet. Det blåsvarta försvarsspelet var dock inte något som SAIK’arna uppskattade: ”De spelar fruktansvärt tråkigt”, menade Rasmus Forslund. ”Det var det värsta jag varit med om”, tyckte Edlund. ”Tråkigast i Elitserien”, sade en mätt röst på läktaren. För Sirius hade ju fräckheten att försvara sig väl mot SAIK’s star-team, vilket gick ut över underhållningen för den publik som satt beredda med sina handklappor på läktaren, eller sippade på en öl i baren.

Ja, försvaret var fint, men anfallsmässigt var Sirius kalla, och man fick sällan till fler än en passning på raken. 3-1 i paus var logiskt, men sedan började blåsvart få matchen dit man ville. Klasse sköt i stolpen, och sedan fick Eskhult in 3-2 på en målvaktsretur. SAIK började se stressade ut, men till slut fick man in sitt viktiga 4-2-mål genom ett distansskott från Erik Säfström. Sirius fick en sista chans att komma tillbaka i matchen när Broberg fick ett friläge, men detta sumpades, och istället ringde det bakom Sälen igen, och matchen var avgjord. Och som lök på laxen hade Putte slagit upp sin ljumskskada igen, samtidigt som Max åkte på en nyckelbensskada. Sirius nere på kvalplats igen, på samma poäng men med elva måls sämre målskillnad än Kungälv på okvalplats, samt med fyra pinnar upp till VSK på slutspelsplats.

 

Fre 8 feb: Sirius-Västerås 4-2 (1-0), Studenternas

1-0 (10) Viktor Broberg, 1-1 (74) Anders Bruun, 2-1 (76) Broberg, 3-1 (84) Broberg, 3-2 (85) Jonas Nilsson, 4-2 (94) Niklas Hellqvist. Publik: 2375.

Det var tvära kast mellan känslorna under slutet av säsongen 12/13 – i den tredje omgången från slutet var det eufori på Studan när vi slog ärkerivalen och streckkonkurrenten VSK i en spännande match inför storpublik – det var bandyfest med gratis inträde för dagen. Och nästan allt hände under en spännande slutkvart. Innan denna slutkvart hade det nämligen bara fallit ett mål, när Broberg styrde in ett frislag från Wigren i början av matchen. Därefter var det kamp som gällde i det snöiga och blåsiga vädret, där Sirius skapade bäst chanser, men även missade mest, medan VSK sällan kom igenom och fick nöja sig med att rada upp hörnor. Till slut fick de grön-vita ändå in en sådan, och det var kvitterat, men detta var bara startskottet för en dramatisk slutkvart. Broberg slog in 2-1 bara minuten senare, även nu efter ett välslaget frislag från Wigren, och krigade sedan in även 3-1. Men VSK kontrade snabbt in 3-2, och nu återstod nästan tio minuters nervpina. VSK radade upp ännu fler hörnor och skapade en del hyfsade chanser, men Sälen stod pall, och fyra minuter in på stoppitsch tajm smällde istället Hellboy in en hörna. Och så blev det en enormt viktig vinst, till lika enorm glädje hos över 2000 Siriussupportrar på Studans läktare. Tabellen var intrikat: Sirius på okvalplats, med två måls bättre målskillnad än Vetlanda på kvalplats, och en poäng ned till GAIS på placeringen nedanför. Upp till VSK på slutspelsplats var det nu bara två pinnar.

 

Sön 10 feb: GAIS-Sirius 4-1 (2-1), Heden

1-0 (3) Tony Eklind, 1-1 (18) Andreas Eskhult, 2-1 (41) Erik Claesson, 3-1 (70) Claesson, 4-1 (82) Claesson. Domare: Peter Öhrlund, Örebro. Publik: 472.

Det började redan 1992 med en tapet, och sedan hade Magnus ”Murren” Muhrén ägnat sin karriär åt att ge igen för tapeten genom att sänka Sirius gång efter gång med sitt bländande bandyspel. Nu var han äldre och sämre, och tog till andra, minst lika effektiva metoder – en grov filmning som förstörde både matchen och säsongen för blåsvart. Händelsen utspelade sig efter 40 minuter på Heden, vid ställningen 1-1, vid en GAIS-hörna. Hellboy rusade mot Murren och sträckte sig för att peta bort bollen, och när han vände sig om låg Murren och skrek så det hördes över hela Göteborg. ”Jag träffar honom inte ens, jag är hundra procent säker”, kommenterade Hellboy efteråt. Efter en domarkonferens blev domslutet ändå straff till GAIS och matchstraff för Hellboy, och Erik Claesson sköt bollen i mål till 2-1. Fram till dess hade Sirius varit det bättre laget, men med en man kort orkade Sirius inte vända i den andra halvleken. När 3-1 kom med tjugo minuter kvar på klockan kändes det avgjort, och när GAIS spädde på med ännu ett straffmål var det definitivt. Det var ett riktigt dystert resultat i en fyrapoängsmatch, och nu gällde att räddas vad som räddas kunde i sista omgången. Sirius nere på kvalplats igen, med tolv måls sämre målskillnad än Kungälv på okvalplats. Förutsättningarna att slippa kval såg ändå relativt goda ut; om Sirius bara gjorde sitt mot jumbon Motala räckte det om antingen Kungälv förlorade mot VSK, eller om GAIS föll mot Vetlanda (med inte alltför stora siffror, så att Vetlanda skulle gå om).

 

Tis 12 feb: Sirius-Motala 5-1 (3-0), Studenternas

1-0 (23) Jakob Edberg, 2-0 (40) Alexander Mayborn, 3-0 (43) Mayborn, 3-1 (80) Jonas Eriksson, 4-1 (85) Klas Nordström, 5-1 (88) Nordström. Publik: 713.

Trots ännu en match i svåra förhållanden, d.v.s. tungt snöfall, så gjorde Sirius jobbet mot usla Motala. Men några som däremot inte gjorde jobbet var Vetlanda, som torskade mot GAIS, och några andra som definitivt inte gjorde jobbet var VSK, som åkte till Kungälv med sex juniorer och blev utklassade. Och därmed spelade Motalavinsten ingen roll, Sirius låg ändå på fel sida om kvalstrecket när allting var över.

På isen gladdes vi åt att unge Jakob Edberg fick göra sin första strut för blåsvart, och Maya följde upp med dubbla mål innan halvtid. I pausen hade matchen Kungälv-VSK redan gått åt fel håll, medan det i Vetlanda var oavgjort. Det tog dock inte många minuter in på andra innan GAIS hade gjort två mål, och i det läget var Sirius enda räddning att ta in 12 mål på Kungälv – omöjligt såklart. Matchen spelades därmed av utan någon dramatik, och de blåsvarta skrinnade besvikna av isen, trots segern. Och fortfarande var det mest justitiemordet på Hellboy i GAIS-matchen som skavde hos spelarna. ”Vi fick aldrig chansen att vinna på egen kraft, man blir besviken”, som Eskhult uttryckte sig.

 

Hammarby	26	20	1	5	144-82	41
Villa	26	18	2	6	176-103	38
Sandviken	26	17	2	7	163-111	36
Edsbyn	26	17	2	7	134-106	36
Bollnäs	26	15	1	10	92-90	31
Broberg	26	14	2	10	119-105	30
Vänersborg	26	13	2	11	107-112	28
Västerås	26	10	4	12	119-133	24
GAIS	26	10	3	13	91-99	23
Kungälv	26	9	4	13	98-103	22
Sirius	26	9	4	13	95-114	22
Vetlanda	26	9	2	15	85-103	20
Ljusdal	26	4	1	21	81-155	9
Motala	26	2	0	24	75-152	4

 

Efter grundserien och inför kvalet

12/13 var det premiär för den nya kvalserien – istället för direkt uppflyttning tvingades segrarna i de allsvenska serierna nu försöka kvala sig upp. Kvalet spelades i fyralagsserier, med två elitserielag och två allsvenska lag i varje serie, där de två bästa lagen fick spela elitseriebandy 13/14. Elfteplacerade Sirius skulle i sin grupp få jumbon Motala, samt vinnaren av den södra allsvenskan, och tvåan från den norra. Gällande motståndaren från söder stod det redan ganska klart att det skulle bli den ganska klara seriesegraren Gripen, coachade av den blivande Villatränaren Johan Sixtensson; ett rutinerat och stabilt lag med starkt skytte, och en potentiell matchvinnare i målkungen Lasse Karlsson. Den andra motståndaren lät vänta på sig då den norra serien ännu inte var avgjord, det stod mellan Tillberga och Kalix, och det blev till slut norrbottningarna som knep andraplatsen. Kalix hade gått urstarkt under andra halvan av serien, nästan rent sedan nyår, och såg också ut som en respektabel motståndare, med mycket rutin i de åldrande bröderna Rönnqvist, samt den ex-blåsvarte Peter Stock.

Vi vet ju idag vilken fruktansvärd pina kvalserien 12/13 utvecklades till, men inför kvalet fanns det som jag minns det nästan ingen rädsla alls. Nu var kvalformen visserligen ny, men tidigare var det ytterst sällsynt att lagen från högsta serien fick problem i kvalen. Och Sirius såg faktiskt också ganska starka ut – vi hade landat på en elfteplats, endast två poäng från slutspel, och hade haft bra form sedan nyår.

Orosmoment fanns: Framförallt att vi hade ett betydande manfall i form av skador och avstängningar. Puttes ljumske mådde inte bra och höll honom borta från spel, Max nyckelbensskada gjorde hans medverkan oviss, och dessutom hade stackars Åhlén drabbats av en så jobbig infektion att han låg inlagd på sjukhus. Och så var det Hellboys avstängning, som nu hade fastställts till två matcher, vilket innebar att han skulle missa den första matchen mot Gripen. Eller det var kanske inte så mycket själva avstängningen som störde Sirius, utan snarare det fokus man la på karusellen kring det felaktiga matchstraffet. Därtill var det en lång och jobbig väntan på kvalserien på drygt två veckor, medan de allsvenska serierna spelades färdigt. Men detta till trots: Den här kvalserien skulle vi bara krossa. Vi visste redan att vi var överlägsna Motala, och för att missa elitserieplatsen skulle vi då alltså behöva få stryk av två allsvenska gäng. Det kunde bara inte hända. DET-KUNDE-BARA-INTE-HÄNDA.

 

Kvalserien

Ons 27 feb: Gripen-Sirius 6-6 (4-2), Slättbergshallen

1-0 (4) Johan Grahn, 1-1 (10) Klas Nordström, 1-2 (25) Nordström, 2-2 (34) Fredrik Källqvist, 3-2 (41) Grahn, 4-2 (43) Viktor Nordmark, 5-2 (52) Grahn, 5-3 (61) Viktor Broberg, 5-4 (63) Nordström, 5-5 (67) Ilja Grachev, 6-5 (70) Källqvist, 6-6 (82) Mayborn. Publik: 825.

När det var kvaldags reste jag naturligtvis hem från England, och satte mig direkt på första tåget ned till Trollhättan, där jag så småningom fick sällskap av en halvfylld bil västringar. Det var med lite fjärilar i magen vi steg in i Slättbergshallen, för innan matchen hade vi fått ännu ett avbräck, och det var det värsta tänkbara: Eskhult var sjuk och hade kastat in handduken. Tufft såg det ut att bli, och tufft blev det – ja, faktum är att enbart den här första kvalmatchen innehöll dramatik och spänning så det räckte. Och ändå hade det bara börjat.

Ett Eskhultlöst Sirius gjorde en rakt igenom förfärlig och bedrövlig första halvlek. Det tog bara några minuter innan Johan Grahn blev frispelad och satte 1-0 för hemmalaget. Sirius anfallsspel satt inte ihop överhuvudtaget, men tack vare dubbla Gripenbjudningar lyckades Klasse Nordström vända matchen med två raka mål. Det var dock inte på något sätt välförtjänt, och Gripen tog snart tillbaka initiativet – tre raka hörnmål gav ett pausöverläge med 4-2, och strax efter vilan satte Grahn ännu en påse. Sirius såg tillintetgjorda ut, ingenting fungerade; då tog Gabrielsson en time-out som fick effekt. På drygt sex minuter fick blåsvart in tre raka mål, och så var det plötsligt kvitterat. Men ändå fick inte vändningen in det självförtroende som plötsligt saknades, och Gripen gjorde snart ett otroligt onödigt 6-5-mål då man slog in bollen från hörnflaggan, och Fredrik Källqvist kunde helt ostört skjuta in bollen bakom Sälen. Underläge igen, och en alltmer desperat kvitteringsjakt bar tillslut frukt, när Maya fick in en hörnretur till 6-6 med åtta minuter kvar. Och nu var det ändå blåsvart som var närmast segern: Sirius hade en boll i ribban och en i stolpen, och i slutsekunderna fick Broberg ett friläge som Gripenmålvakten räddade. Det stannade till slut med en poäng, och i Siriuslägret var man inte nöjda. ”Ingen bra känsla”, var den stående kommentaren från spelare och ledare. Även i Kalix-Motala blev det oavgjort, dramatiskt och målrikt: 7-7, och därmed var det helt jämnt mellan de fyra lagen efter den första omgången.

 

Fre 1 mar: Sirius-Kalix 5-6 (5-2), Studenternas

0-1 (2) Johan Sandqvist, 0-2 (10) Tommy Andersson, 1-2 (19) Viktor Broberg, 2-2 (24) Pierre Roos, 3-2 (35) Broberg, 4-2 (38) Patrik Eidenert, 5-2 (46) Klas Nordström, 5-3 (62) Erik Olovsson, 5-4 (68) Mats Rönnqvist, 5-5 (79) Olovsson, 5-6 (90) Olovsson. Publik: 695.

Den allmänna känslan var att Sirius hade behövt en halvlek på sig att komma in i kvaltempot. Nu hade vi kommit igång efter paus nere i Trollhättan, vi hade räddat en viktig poäng, nu var Eskhult dessutom tillbaka, och nu skulle det bli en enklare resa genom kvalserien i fortsättningen. Den första halvleken mot Kalix gav stöd åt den teorin. Det började visserligen illa med ett tidigt tvåmålsunderläge, men sedan vände Sirius och drog ifrån, dessutom utan att anstränga sig alltför mycket. Sirius satte de flesta av sina chanser, Broberg gjorde dubbla mål, Pirre satte en straff, och Klasse Nordström fick in 5-2 i halvlekens slutminut. Allt gick så här långt enligt ritningarna.

Men så kom den andra halvleken. Om vi tyckte blåsvarts första halvlek i Trollhättan var usel så var det ingenting emot detta: Det var chockerande och förfärande uselt. Tanken var kanske att Sirius skulle ta det lugnt och spela av matchen, men istället blev det passivt och slarvigt, och hela anfallsspelet tappades återigen bort. Vi höll ändå tätt i en dryg kvart, men sedan satte Kalix två snabba, och så hade vi bara en skör uddamålsledning att gå på. Siriusreaktionen blev dessvärre att ta det ännu lugnare, man sjönk ned i knäet på Sälen och överlämnade en hel bandyplan till Kalix att operera ostörda på. En förvisso duktig Erik Olovsson tilläts spela bandy som en världsmästare och ledde sitt lag till chans efter chans, och när kvitteringen tillslut kom var det genom ett helt ton med tur, då 3-4 slumpstudsar på raken gick Kalix väg. Och inte heller nu vaknade Sirius ur dvalan, utan misären fullbordades när Olovsson slog in 5-6 i matchens slutminut. Misären var fullbordad.

En möjlig delorsak till lagets haveri på isen var att organisationen kring laget fortsatte rasa ihop under kvalet. Direkt efter Gripenmatchen hade nämligen de båda klubbcheferna Kaveh Sarvari och Göran Lide med buller och bång meddelat sina avhopp från föreningen. Orsak: Den nya styrelsen hade envisats med att lägga sig i klubbchefernas arbete på ett sätt som inte borde göras. Oavsett hur motiverade avhoppen än var, så var tajmingen minst sagt olycklig, och skapade ytterligare turbulens i en förening som för tillfället inte mådde bra på något plan. Och det hemska såg ut att vara på väg att hända att Sirius skulle åka ur Elitserien, och detta under en säsong där förbundet gjort det i stort sett omöjligt att lyckas åka ur. I den andra matchen vann Motala över Gripen med 6-3, och därmed satt Kalix och Motala i förarsätet med tre poäng var, medan Sirius och Gripen parkerade på en pinne.

 

Sön 3 mar: Sirius-Motala 8-3 (5-0), Studenternas

1-0 Klas Nordström, 2-0 Lars Fall, 3-0 (14) Nordström, 4-0 (42) Andreas Eskhult, 5-0 (45) Nordström, 5-1 (48) Erik Åhrén, 5-2 (49) Johan Thorsson, 6-2 (55) Nordström, 7-2 Patrik Eidenert, 7-3 Lukas Persson, 8-3 Niklas Hellqvist. Publik: 545.

Truppen hade snackat ihop sig om att aldrig igen göra en sån usel halvlek som den andra mot Kalix – lättare sagt än gjort kanske, men mot Motala gick man från ord till handling. En explosiv start gav 3-0 efter bara 14 minuter, och då hade ändå Motalas målvakt räddat flera lägen, och bollen dansat på mållinjen ytterligare en gång. Mot slutet av halvleken trillade ytterligare två påsar in, och en kliniskt avslutande Klasse Nordström hade nu gjort tre mål. Ett femmålsöverläge i paus kändes tryggt – Sirius lekte kanske inte bandy, men avsluten satt perfekt, och Pirres försvarslinje hade full koll på Motalas klena anfallsförsök.

Men – den andra halvleken inleddes katastrofartat, med två Motalareduceringar på hörna inom loppet av en dryg minut. Att tappa en 5-0-ledning borde ju bara vara omöjligt, men efter att ha bevittnat Kalixkollapsen två dagar tidigare kändes det inte som att man kunde lita på någonting med detta blåsvarta lag. Men nej, idag rasade Sirius inte ihop: Olle tog en klok time-out, Klasse Nordström fick snart in ett matchdödande 6-2-mål, och sedan var det bara att spela av matchen. Och lite oväntat vann nu Gripen borta över Kalix med 3-4, vilket betydde att det nu återigen var helt jämnt med samtliga lag på tre poäng: Sirius i topp med bäst målskillnad (+4), sedan följde Kalix (0), Motala (-2) och Gripen (-2). 

 

Ons 6 mar: Motala-Sirius 2-6 (1-3), Motala Isstadion

1-0 (3) Oscar Folkesson, 1-1 (8) Joel Wigren, 1-2 (21) Lars Fall, 1-3 (25) Andreas Eskhult, 1-4 (51) Pierre Roos, 1-5 (64) Viktor Broberg, 2-5 (74) Lukas Persson, 2-6 (94) Roos. Publik: 805.

Till bortamatchen i Motala fick jag för första gången stifta bekantskap med de berömda Gunillorna, då jag samåkte med dessa seniora supportrar ned till Östergötland. Och där fick vi se Sirius ta hem ännu en relativt komfortabel vinst – kanske kvalknutarna började lösas upp nu? Motala tog visserligen en tidig ledning, men sedan kvitterade Wigren fort, och Sirius var sedan en storlek större matchen igenom. Spelmässigt var det inte ojämnt, Motala hade sina lägen, men Sälen höll tätt, och hemmalaget saknade också det Sirius hade: klasspelare och kreatörer som Fall – som gav Sirius ledningen på en hörnvariant, och Eskhult – som satte 1-3 i mitten av första. När Pirre Roos satte en hörna i början av andra kändes matchen ganska så avgjord, och när Broberg utökade till 1-5 var det definitivt så. Två straffmål, varav det sista fyra minuter in på stoppitch tajm, tog sedan matchen till slutresultatet 2-6.

Ja, det var bara en enda sak man kunde lita på under den svajiga 12/13-säsongen, och det var att vi kunde spöa Motala. Fyra raka och klara segrar blev det mot östgötarna, och nu hade Sirius definitivt tagit kommandot i kvalserien. I den andra matchen spelade Gripen och Kalix oavgjort, 4-4. Sirius ledde därmed tabellen på fem poäng, Kalix och Gripen låg på fyra och Motala på tre poäng. En vinst i någon av de två sista matcherna skulle nu räcka för att säkra Sirius elitseriestatus.

 

Fre 8 mar: Kalix-Sirius 4-4 (2-2), Kalix IP

1-0 (6) Erik Olovsson, 2-0 (10) Niklas Gälman, 2-1 (12) Alexander Mayborn, 2-2 (23) Pierre Roos, 3-2 (55) Gälman, 3-3 (68) Andreas Eskhult, 4-3 (75) Mats Rönnqvist, 4-4 (78) Patrik Eidenert. Domare: Keijo Hyvärinen. Publik: 798.

Jag lyckades tyvärr inte helt med att göra en perfect kvalserie – matchen i Kalix fick jag följa på distans via UNT’s textrapporter, och det blev förstås till samma pina som vanligt i detta sinnessjuka kval. Sirius kunde säkra elitserieplatsen vid en seger, men inledningen gav inga vinstvibbar direkt: Sirius nemesis Erik Olovsson satte 1-0 efter sex minuter, och strax därpå klippte Niklas Gälman in en hörna. Som väl var replikerade Mayborn – som tidigare i kvalserien varit petad, och offentligt twittrat ut sitt missnöje med detta – tämligen direkt, och sedan följde Sirius bästa period i matchen, där Pirre också kvitterade efter ett frislag. Efter pausen blev det dessvärre mer av Kalix, men Sirius stretade hela tiden emot. Matchens gigant, Gälman, satte 3-2, och Eskhult kvitterade med en eskhultsk soloprestation. Kalix tog ledningen igen när Mats Rönnqvist sköt in en hörna, men nu fick man inte behålla den länge: Eidenert sköt in 4-4 med ett stenhårt skott, sedan Pirre petat fram bollen på ett frislag. Under den knappa kvart som återstod var Kalix det något hetare laget, utan att för den skull vara jättenära något segermål, och så slutade matchen med ännu ett kryss – ett populärt resultat i denna kvalserie.

Det kan noteras att som ett litet preludium till det otroliga straffdrama som väntade i den sista omgången, så uppstod faktiskt precis samma situation här. Vid ställningen 3-2 fick Sirius in en boll i mål, men målet dömdes bort då domare Hyvärinen redan hunnit signalera för straff. Pirre klev fram, siktade högt – och prickade ribban. Vi tar och siktar några centimeter lägre nästa gång, eller hur Pirre? Även matchen mellan Gripen och Motala slutade oavgjort, 5-5, och därmed var tabelläget oförändrat inför den sista matchen. Sirius hade sex poäng och även en fördelaktig målskillnad (+8), Kalix låg tvåa på fem pinnar (0 i målskillnad), även Gripen hade fem poäng (-2 i målskillnad) och Motala låg sämst till med fyra poäng (-6 i målskillnad).

 

Sön 10 mar: Sirius-Gripen 4-4 (1-2), Studenternas

1-0 (25) Alexander Mayborn, 1-1 (28) Anders Christensen, 1-2 (44) Lars Karlsson, 2-2 (61) Ilja Grachev, 2-3 (75) Fredrik Källqvist, 3-3 (85) Viktor Broberg, 3-4 (86) Källqvist, 4-4 (93) Pierre Roos. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 910.

Så var det dags. Showdown. Time to get remble. Nu skulle det avgöras vilka två lag ur denna sanslöst jämna kvalserie som skulle få spela i Elitserien nästa säsong. Chansen fanns för alla fyra lagen, men det var ändå med ett skapligt lugn och optimism som jag promenerade ned till Studan. För det fanns i stort sett bara en kombination av resultat som kunde leda till katastrofen, och det var om Sirius förlorade samtidigt som Kalix vann sin match mot Motala. Typ 11% risk att åka ur alltså – men ju längre klockan tickade upp mot 90 minuter, desto fler kändes de där elva procenten. Det blev två oförglömliga bataljer på Studenternas och Motala Isstadion, där vinnare och förlorare bytte plats så många gånger att det snart blev helt omöjligt att hålla reda på:

(10): Motala var det första laget att spräcka nollan, vilket var goda nyheter. Samtidigt har Sirius på Studan tagit tag i matchen från start – man spelar rejält och framåt, och det känns som en tidsfråga innan första målet sitter.

(25): Och målet kommer till slut, Maya sätter 1-0 för Sirius. Nu kommer det rulla på! I Motala har Kalix kvitterat.

(28): Men det rullar inte på, Gripen kvitterar på hörna. I Motala är det svängigt, Motala tar ledningen med 2-1, men Kalix kvitterar på avslag.

(44): Sirius har totaldominerat hela halvleken och borde haft ledningen med fyra-fem mål. Men våra anfallare missar chans efter chans, och Jon Karlsson är en förbannad vägg i Gripenmålet. Så precis innan halvtid kommer en riktig jävla isdusch när Sälen släpper en retur och Lasse Karlsson sätter 1-2 för Gripen. I Motala står det 3-3, och därmed vippar Sirius på randen till avgrunden – ett mål skiljer från en katastrofal degradering. Det som skulle varit en avslappnad dag på ett vårvintersoligt Studan börjar utvecklas till en isande mardröm.

(55): En bit in på andra har Kalix gjort både ett och två mål på Motala. Konsekvens: Sirius är just nu ute ur Elitserien. Blåsvart fortsätter ligga på – och fortsätter att bränna chanser.

(61): Till slut får vi hål på Jon Karlsson i Gripenmålet, Ilja får in 2-2, och liket lever igen – men tillståndet är fortfarande kritiskt.

(75): Gripen uppvisar en helt sinnessjuk effektivitet; att blåsvart konstant ligger på spelar ingen roll eftersom trollhättingarna sätter bollen i mål så fort de sticker upp. Nu är det Fredrik Källqvist som sätter 2-3 på ett inspel från Lasse Karlsson. Sirius är ute igen – men bara för någon minut, för samtidigt har Motala hämtat upp underläget och kvitterat till 5-5.

(81): I Motala sätter Kalix 5-6 på straff, och så är Sirius på fel sida om det vidriga strecket igen. Och nu är det bara tio minuter kvar att spela.

(85): Broberg får utdelning, framspelad av Eidenert, och nu har vi återigen den poäng vi behöver. Kan vi inte bara stänga igen matchjäveln nu?

(86): Men nej. Det går bara en dryg minut innan Källqvist styr in 3-4 på ett frislag. Men – precis som vid Gripens förra ledningsmål räddas vi direkt av Motala som sätter 6-6 i samma minut.

(88): Krysset på Motala Isstadion är det sköra hoppet som håller oss vid liv. För det är inte alls blåsvart som ligger på längre, utan nu är Gripen närmast att döda matchen. Men efter att ha satt varenda chans tidigare så är det som att västgötarnas lycka har vänt. Först får man in ett 3-5-mål, men Kandell ser en spark med skridskon och dömer bort det. Sedan kastar Sälen ut bollen helt snett, och Gripen får ett friläge från halva plan. Sälen har redan givit upp och förbereder ursäkten till sina lagkamrater, men lyckas sedan på något vis rädda bollen. Samtidigt är det precis lika dramatiskt i Motala där hemmalaget har haft två frilägen för att ta ledningen – men Kalix målvakt räddar båda.

(90): Sälen kastar ut, den här gången rätt, till Eidenert, som slår en desperat lyra in mot straffområdet. Jon Karlsson, muren i målet, gör plötsligt sitt första misstag på 90 minuter: Han rusar ut men missar att plocka ned lyran och gör samtidigt också ned Broberg som försöker nå bollen. I kalabaliken hamnar bollen istället hos Ilja som kan sätta den förlösande kvitteringen i öppen kasse – men Kandell har ju redan hunnit blåsa för straff! Och samtidigt, på mittplan, har Eidenert i frustration slagit till Gripens Johan Grahn med klubban i en privat uppgörelse, vilket uppmärksammats av den assisterande domaren. Nu väntar en flera minuter lång domarkonferens, med tre möjliga utfall: Mål? Straff? Eller utvisning och frislag för Gripen? Förvirringen är total, men man är ändå för känslomässigt trasig vid det här laget för att orka protestera mot eller tråka Kandell och hans team. Till slut kommer ändå beslutet, och det blir straff. Pirre Roos får äntligen åka fram till straffpunkten, efter att ha stått och funderat i flera minuter över var han skulle sätta bollen. Och det fanns gott om saker att fundera över, för Sirius hade bränt massor av straffar den här säsongen – Pirre så sent som för två dagar sedan i en liknande situation. ”Om jag sätter den högt ska han vara jävligt bra för att ta den”, tänkte Pirre Roos, och det var precis var han gjorde. Den här går den inte i ribban utan sitter perfekt i nättaket.

(94): Med någon knapp minut kvar på klockan går Gripen förstås till omedelbar attack, och lyckas också få en hörna med sig. Med tanke på hur hela den här jävla dagen hade varit så tog man nu nästan för givet att de skulle sätta den i mål, men nu fick ruset undan bollen. Och nu ljöd Kandells pipa över Studans is, över Fyrisån mot Kungsängen, över Stadsparken och upp mot Sjukhusbacken, och förkunnade att Sirius hade klarat det. Vi var klara för Elitserien 2013/14.

(94+): Studenternas is och läktare såg ut som ett slagfält. Spelare och supportrar låg utslagna, grät, kramades, applåderade och sjöng. Jag satt själv helt utmattad och tömd på kvar på läktaren när publiken började lämna. Någon kom fram till mig och sa ”Kvällens clou var ju ändå att Kalix vann till slut” (jag minns inte vem det var, men inbillar mig att det kan ha varit DP p.g.a. det ovanliga ordvalet ”clou”). Jag tittade matt och slött upp mot den där resultattavlan som jag stirrat så intensivt på under hela matchen men sedan helt glömt bort under de sista minuterna, och såg att där mycket riktigt hade tickat fram ”6-7”. Och ett alternativt scenario passerade plötsligt revy för mitt inre; ett där Pirre hade skjutit några centimeter för högt och träffat ribban, eller där Kandell hade lyssnat på sin assisterande domare och dömt frislag till Gripen, eller kanske där Jon Karlsson hade greppat den där ganska enkla lyran. Sirius hade förlorat matchen, och publiken på läktarna och spelarna på isen hade alla riktat sina blickar emot resultattavlan. Och vi hade alla fått våra drömmar krossade av den där siffran ”7”. Större än så är inte skillnaden mellan succé och fiasko. Och aldrig är den mindre än den var den här fruktansvärda och underbara söndagen i mars 2013.

 

Sirius	6	2	3	1	33-25	7
Kalix	6	2	3	1	31-30	7
Gripen	6	1	4	1	26-28	6
Motala	6	1	2	3	29-36	4

 

Skytteligan

Broberg 36, Klasse Nordström 19, Maya 14, Eskhult 13, Ilja 11, Fall 8, Pirre 6, Åhlén 5, Wigren 4, Eidenert 4, Putte 3, Hellboy 3, Max 1, Edberg 1

Även om det sumpades mycket i den avgörande Gripenmatchen så var målgörandet annars inte Sirius största problem 12/13. Broberg gjorde återigen en urstark säsong med fina 36 mål, men också Klasse, Maya, Eskhult och Ilja levererade. Men Pirre, kapten och libero, gjorde förstås det allra viktigaste av de 128 målen.

 

Summering

Det har redan skrivits och pratats massor om kvalet 12/13 i artiklar och poddar, och nu har jag skrivit ännu en jättelång text. Behövs det verkligen? Ja, absolut, skulle jag svara. För detta måste ju faktiskt vara en av de mest spännande och dramatiska idrottsskeenden som någonsin utspelats, alla kategorier. Och hade det inte handlat om den ganska marginella och exotiska sporten bandy hade det gjorts både dokumentärer och storfilmer om detta.

Och hur hamnade vi då där? För det är ju den frågan de här arkeologiska utgrävningarna ska försöka besvara. Backar vi tillbaka nio månader i tiden till fosterstadiet för den här säsongen så är det kanske inte så konstigt att vi var på vippen att åka ur. Förenings- och truppbygget brakade ihop under några dramatiska veckor, men Gabrielsson, Eskhult och Sjonemark gjorde ett bra jobb med att spika ihop ett slagkraftigt lag på kort tid. För grundserien, den där 26 matcher långa transportsträckan som föregick kvalet, den var ju riktigt bra. Frånsett ett par svaga veckor i november så hade Sirius tagit rejäla kliv i spelet, man såg ut att ha roligt på planen, och man hade hittat en högre högstanivå. När det i slutänden bara skilde några mål från en okvalplats, och två poäng från ett slutspel, så var det svårt att inte vara ganska så nöjd med säsongen så långt.

Sett till vår kvalitet i grundserien borde vi alltså kunnat gå soprent genom kvalet, men så blev det som bekant inte riktigt. Så vad var det som gick snett? En faktor var kanske händelser runtomkring som drog fokus från prestationerna på isen: Hellboys orättvisa avstängning, och klubbchefernas offentliga avhopp. En annan var nog allt strul med skador och sjukdomar som drabbade Sirius: Eskhult spelade hela kvalserien enarmad efter att ha fått en spricka i vänsterarmen mot Kalix, Hydas krockade med en junior på uppvärmningen inför Motala hemma och fick utgå, med mera, med mera. Eller kanske var det ringrosten efter att fått vänta två veckor på att kvalserien skulle börja, eller så var det ett visst mått av underskattning, eller den mentala pressen att stå inför risken att spela ut en anrik bandyklubb ur elitserien.

Eller så är det så enkelt som att bandybollen faktiskt är rund och att allting kan hända. Ibland finns det inga bättre svar än så. Allt som spelar roll är att vi klarade det, och ingen som var på Studan den 10 mars 2013 kommer någonsin att glömma bort det.

 

Profilen

Hej Pierre Roos, hur var det att spela i Sirius 12/13?

Jag hade egentligen lagt av med bandyn 2011, men min bästa kompis från Västerås, Anders Hedlund, tränade Borlänge i division 1, så jag gjorde några matcher med dem, och kände att det fortfarande var kul med bandy. Sedan fick jag kontakt med Kirov i Ryssland, och jag tränade med dem när de var på träningsläger i Uppsala. Men det blev inget av olika skäl, och det erbjudande jag fick hade ingen guldkant direkt. Sen så ringde Matte Söderman upp och frågade. Jag kände mig bra i kroppen och sugen, så jag tackade ja.

Jag minns nog inte så mycket av själva serien 12/13, men det gick ju rätt OK tror jag. Mest minns man den avgörande matchen mot GAIS på slutet och matchstraffet på Hellqvist. Så hamnade vi i kvalet i alla fall, och det var bara att försöka ladda om för det.

Ja, kvalet ja. Varför blev kvalserien som den blev?

Kvalspelet handlar så mycket om det mentala. Det är inte bandy, det är krig. Det står så mycket på spel, det är tufft att ta sig tillbaka om man åker ur, ekonomin får en smäll. Det betyder så mycket för spelarna, för klubben och för supportrarna. Och olika personer reagerar olika under press, vi är ju bara människor. Det är två veckor av psykisk misshandel.

På pappret skulle vi ju klarat kvalet enkelt, men att man har bra spelare betyder inte alltid att det blir bra på plan. Dessutom var det turbulent i föreningen, vilket jag också tror påverkade. Det var Berglunds avhopp, och sedan Kaveh. Vi hade tappat vår identitet och famlade lite.

Berätta om straffen!

Jag hade ju missat en straff i matchen innan mot Kalix. Och mot Gripen kändes det krampaktigt hela tiden. Men jag var ändå ganska lugn när det var dags. Det är ändå skönt att kunna påverka, när det händer så mycket annat som man inte kan påverka. Men det är ju små marginaler, man hade ju lika gärna kunnat pricka ribban. Det är ändå en jävla grej att ha med sig, och kul att folk kommer ihåg det. Man gjorde ju något för laget, för klubben och för supportrarna. I somras när jag var på restaurang med frugan så kom det fram ett par och frågade om det var jag som var Pierre Roos. Tydligen hade de en bild av mig från den där matchen upptejpad på deras kylskåp. Tänk att behöva kolla in i min nuna varenda morgon när man går upp!

Du hade ju en del bakom dig redan när du kom till Sirius. Vad tänkte du om framtiden när du flyttade hit?

Jag kom till Sirius efter två år i Falun, och där var det väldigt turbulent. Jag var runt till rätt många lag och pratade, Sirius var nog de som sist blev aktuellt, men det var där jag hamnade. Jag var 31 år då, men kände ändå att jag hade det bästa framför mig. Jag pratade med Lasse Svensson och Hydling, och speciellt Hydling gjorde ett väldigt bra intryck på mig. Jag ville få till en helhet med jobb och bandy, sedan ville Sirius göra en satsning framåt vilket var viktigt för mig. Och så ville jag bo i en lite större stad. Vi krigade mest bandy de första åren, men sedan kom ännu fler drivande personer till föreningen: Berglund, Sjonemark och Kaveh. Och så kom succésäsongen, vi var nog inte förberedda på det som lag och klubb där. Utifrån kanske det såg ut som att det bara gick utför sedan, men jag tycker nog vi var som bäst året efter, när vi åkte ut mot Hammarby i kvarten. Vi hade fått ett tryck i laget, och den första halvleken i den tredje kvarten på Zinken var nog det bästa vi gjort. Tyvärr tappade vi matchen när det började regna och snöa sen.

Både VSK och Sirius ligger mig varmt om hjärtat, men klubbarna är som natt och dag. I VSK fanns det tradition och kultur och där har de varit väldigt bra på att förvalta det de byggde på 90-talet. Och det var förstås stort att vinna tre SM-finaler under den tiden. Men Siriusåren var hur roliga som helst, annars hade jag inte varit kvar så länge. Det var mycket högt och lågt, många oförglömliga minnen och vänner för livet. Och det var fantastiskt att vara med att bygga upp något nytt där, och med hajpen som blev under succésäsongen. Även om Sirius kanske inte var lika bra på att förvalta framgången.

Vad sysslar du med idag?

När jag slutade på bandygymnasiet tänkte jag att det var dags att släppa bandyn helt, men det tog bara några månader innan det var mer bandy än någonsin. Nu har jag bland annat varit förbundskapten för U21 i fyra år, jag har varit nere i Schweiz och hjälpt dem starta upp en landslag. Men i huvudsak jobbar jag med föreningsutveckling på bandyförbundet, att hjälpa till med att få verksamheten och organisationen att fungera.

Vad är din relation till Sirius idag?

Nu har jag ingenting konkret ihop med Sirius längre, men jag följer ju laget. Det är kul att följa killar som Anton, Nisse och Thorén som jag haft i skolan tidigare. Jag tycker Sirius har gjort det jättebra och valt en bra väg med lite yngre spelare. Och så ska det bli ännu roligare att följa nästa säsong efter värvningarna av Karlgren och Härndahl som jag haft i landslaget – det är två fantastiska spelare och personer.