Bandysäsongen 2013/14

Sirius

Martin Erlandsson Lampa

26 oktober 2023 16:53

En profilsvag upplaga av Sirius haltade sig genom serien. En gammal målskytt gjorde comeback. Och vi firande nytt kontrakt på hotell Högland i Nässjö.

Läget i laget

Vi hade gått segrande ur det osannolika kvalet 2013, bandyns motsvarighet till Slaget vid Somme, men frågan var nu vad segern egentligen var värd. För när vi långsamt reste oss ur askorna så kröp sig insikten på att vi kanske bara hade skjutit upp nådastöten med ett år. Sönderfallet av det succélag som hade skapat bandyfeber i hela Uppsala säsongen 08/09 var nu i stort sett fullbordat, och vi gick in i säsongen 13/14 med ett lag som såg allt annat än slagkraftigt ut. Med en relativt stark och rutinerad trupp hade vi varit millimetrar ifrån att åka ur 2013 – hur skulle det då sluta 2014 när truppen såg ut som en billig pytt-i-panna?

På en punkt var det åtminstone stabilt: tränare Olle Gabrielsson stannade på sin post – bra med kontinuitet någonstans, även om vissa frågetecken kunde ställas bakom Olles tränargärning efter det milt sagt skakiga kvalet. Till sällskap som assisterande fick han nu Niklas Stahlén, senast spelande tränare i Uppsala BoIS, som tidigare varit lagkamrat med Gabrielsson i både blåsvart och ÖSK. Även Mats Söderman stannade på sin post som ”sportsligt ansvarig”, och höll därmed i truppbygget. Och Söderman fick att göra, för under våren försvann truppens hela ryggrad. Alexander ”Maya” Mayborn hade redan aviserat sitt avsked från både Sirius och bandyn, och det var kanske inte så överraskande att både Viktor Broberg och Andreas Eskhult snart gjorde detsamma – Broberg hade tvivlat och lagt av tidigare, och sade sig nu vara less på bandyn, medan magikern Eskhult led av en sargad kropp, och hade sin framtida försörjning som bonde att tänka på. Den verkliga storsmällen kom dock sen, då nyrika Villa dubbelvärvade över två trotjänare och nyckelspelare: målvakten Jacob Säleby och halvan Lars Fall skulle framöver spela sin bandy i hallvärme med ackompanjemang av discodunk. Och till vår sorg tappade vi dessutom den älskade Johan ”Lill-Hydas” Jansson-Hydling, och dessutom till en seriekonkurrent, då han valde att flytta upp till kärleken i Ljusdal. Och slutligen så släpptes förstaårssenioren Andreas Wängelin till UNIK.

Men det som var positivt var, trots alla tappen, att truppen kunde spikas relativt tidigt – redan i juni var det mesta klart, till skillnad från 2012 års kaos-silly. Söderman shoppade framförallt från hyllan med ”ungt och lovande”. Från Boltic kom anfallaren Ted Wiklund, 23 år, målfarlig men med ”svagt skott” enligt egen utsago. Från Falun kom Viktor Lundberg, 20 år, en stark och spelintelligent ytterhalv. Från ÖSK kom Robin Olsson, 23 år, en liten och teknisk Villaprodukt. Från samma lag kom Johan Andersson, 24 år, en påstått spelklok forward från Västerås. Från HaparandaTornio kom Daniel Sandberg, en stor och genombrottsstark spelare som opererade mellan mittfält och anfall. I Sarpsborg hittades Daniel ”Bärne” Bärneskär, 20 år, försvarare med gott självförtroende och son till den gamle Siriusmålvakten Anders ”Änsen” Carlsson. Och slutligen kom också Niklas Eriksson, 24 år, in i truppen; en defensiv mittfältare inflyttad till Uppsala från Ljusdal av privata skäl. På målvaktsposten hade dock Sirius som väl var värvat in lite rutin från Kampparit, i form av den finske VM-målvakten Kimmo Kyllönen, 30 år. Även de båda 16-årsjuniorerna David Thorén och Johannes Camilton figurerade då och då i a-truppen.

Kvar i truppen sedan tidigare återstod några rutinerade kort: 10-minuterskungen Niklas ”Hellboy” Hellqvist ritade på ett nytt kontrakt, och gick därmed in i sin elfte raka säsong i blåsvart. Och den ärrade liberon Pierre ”Pirre” Roos var fortfarande motiverad att köra på ännu ett år. Bredvid Pirre spelade den lovande Max Eriksson och den stabile Mattias Åhlén, på mitten spelade den temperamentsfulle Patrik Eidenert, den rysk-västgötska playmakern Ilja Grachev, samt den nyttige Joel Wigren. På vänsterkanten fanns den kvicke Patrik ”Putte” Johansson, och i anfallet stannade den snygge snipern Klas ”Klasse” Nordström. Vidare stannade ett knippe unga, men nu ändå ett år äldre, spelare kvar i truppen: Backen Oskar Bremler, mittfältaren Jakob Edberg, anfallaren Tobias Engstrand och reservmålvakten Gustav Holmberg.

En ny klubbchef anslöt också efter Kavehs och Göran Lides tumultartade avsked i mars; Magnus Jansson, senast från ”en bilfirma”, och med lite diffus idrottsbakgrund som ungdomshockeyspelare och motorcrossförare. Ekonomin gick för tillfället åtminstone OK, med ett plus på 200 000 under året – i alla fall ett litet avbrott i den allmänt nedåtgående spiral som Sirius bandy befann sig i här i mitten av 10-talet.

Motståndarna

Med det nya serieformatet där inget lag längre åkte direkt ur minskade förstås omsättningen bland lagen i Elitserien. Men en nykomling fick vi i alla fall, för det var ju i vår egen kvalgrupp som allsvenska Kalix hade slagit ut elitserielaget Motala. Så nu var Norrbotten representerat igen, och det med ett lag byggt av egna talanger, och kryddat med några viktiga veteraner, som Peter Stock och Mats Rönnqvist, samt den från Bajen hemvärvade Olov Englund.

Resten av motståndarna tar vi den här gången ordnade efter hur osympatiska de var, i stigande ordning. Vi har redan nämnt de minst osympatiska Kalix. Därefter hade vi det hälsingelaget Ljusdal, som trots att de stulit Lill-Hydas från oss definitivt var ett sympatiskt lag. Västkustska Kungälv kunde man heller inte direkt ogilla, där men spelade under sin motorvägsbro; de senaste säsongerna hade man dessutom gjort det riktigt bra – nu hoppades man att värvningarna av veteranen Peter ”Prinsen” Karlsson och målvakten David Borvall skulle lyfta dem ytterligare. Bollnäs kommer tidigt i listan, men de orange-blå hade ännu ett härligt drag på Sävstaås; nyckelspelare var liberon Andreas Westh, den från Villa återbördade Pär Törnberg och den finska trion Aaltonen, Liukkonen och Helavuori. Broberg var ett annat, snäppet mindre sympatiskt hälsingelag p.g.a. sitt generellt fula spel – i år hade man tappat ”Super-Ted” Bergström till VSK, men istället fått in en ung Martin Söderberg från Edsbyn. Satsningen på bandy i Göteborg kändes kanske lite plastig, men GAIS får ändå nästa plats i presentationen – här spelade bl.a. de blivande blåsvarta Tobinho, Adam Rudell och Jimmy Jansson. Mot Hammarby fanns det många argument att anföra, men man spelade trots allt utomhus, och matcherna på Zinken var en höjdpunkt varje år – till denna säsong såg man svagare ut bakåt, med tapp av försvararen Olov Englund och målvakten Andreas Bergwall, men starkare framåt med värvningar av bl.a. Patrik ”Sura Hästen” Nilsson och den blivande blåsvarte Markus Kumpuoja.

Efter att ha avverkat de riktiga bandylagen går vi nu in på hall-lagen: Det minst osympatiska hallaget var Vetlanda, som inte lyft i sin plåtburk utan tvärtom haft några tunga säsonger, men nu hade man lockat hem ”Löken” Löfstedt, och en ung Joakim Andersson var på uppgång. Villa var på den här tiden faktiskt det näst minst osympatiska hall-laget, ständiga underpresterare som man ju var; nu hade man värvar in Fall och Sälen, men storstjärnorna hette Daniel Andersson och David Karlsson. Edsbyn var i en mellanperiod och Järven hade suttit inne, så för tillfället hörde man inte till de mest osympatiska; för tillfället byggde man upp ett nytt guldlag kring ungdomar som Simon JanZon, Felix Pherson och Jocke Svensk. Vänersborg hade varit drivande i att ta bort direktnedflyttningsplatserna när man var indragna i bottenstriden och var därför mer osympatiska än vanligt; nu var man dock inte längre ett bottenlag sedan tränaren Stefan Karlsson kommit in och fått ordning på spelet. Ett solklart osympatiskt lag var förstås VSK, nu vädrade man tyvärr morgonluft efter några säsonger, med tunga värvningar i framförallt Johan Esplund. Allra mest osympatiska var dock SAIK; sprängmalliga, spelandes i den vidrigaste hallen och ekodopade upp över öronen – med Edlund och Erik Pettersson i truppen, samt den uråldrige ”Murren” tillbaka, fanns det stor risk att vi skulle behöva se SAIK i finalen.

Sirius spåddes med hänsyn till den stora omsättningen hamna i den absoluta botten, och blåsvart var det lag som gav allra högst odds som SM-vinnare – fina 800 gånger pengarna. I Siriuslägret var man realistisk kring förväntningarna: ”Vi gör det jättebra om vi undviker kval”, tyckte Olle, och visst såg det ut som ett svårt uppdrag att hålla fyra lag bakom. Vi borde kunna krångla oss före Ljusdal, kanske även Kalix och GAIS, men övriga lag var nog både en och två klasser bättre än detta unga och osamspelta blåsvart.

Försäsongen

Sirius förväntade framtid som bottenlag underströks av en försäsong som till de största delarna var direkt usel. Det hela inleddes med en match med internationell flair, då Sirius mötte finska landslaget och föll med 2-5. Sedan kom försäsongens verkliga skräck då blåsvart krossades av allsvenska Tillberga med 2-11. ”Vi fick ett jättekvitto på att vi har mycket att jobba med – vi försökte spela oss ur Tillbergas press, men misslyckades med det”, kommenterade Olle haveriet. Därefter åkte Sirius upp till Edsbyn för att spela ”Champions Cup” med lite mer positiva resultat: kryss mot den förmodade bottenkonkurrenten Ljusdal (3-3), en tvåmålsförlust mot ryska Sibselmash med 4-6, en till tvåmålsförlust mot GAIS med 2-4, och så till slut faktiskt en seger över Kalix med 6-5; Grachev avgjorde med en hörna upp i nättaket i slutminuten. Hemma i Relitan blev det stryk mot svenska mästarna Hammarby med 3-9, och sedan omvända siffror och 9-3-vinst mot allsvenska Borlänge. Försäsongens höjdpunkt kom sedan när man vann över ett, visserligen reservbetonat, VSK med 4-3. Ett kryss mot GAIS följde (2-2), men sedan tycktes formkurvan vika på ett oroväckande sätt mot säsongsstarten. Torsk mot ryska Baikal med 5-7 var OK, men sedan blev det en uddamålsförlust mot Kalix (2-3), ytterligare en rysk förlust mot Rodina Kirov, och så ett illavarslande genrep mot Ljusdal som resulterade i stryk med 6-8.

Tanken var att Sirius skulle fortsätta utveckla det direktare och rakare spel man hade försökt införa post-Berglund; men denna omställning skulle nu göras med en hög unga och ganska oerfarna spelare – en ambitiös och kanske alltför svår uppgift. Kimmo stod förstås i mål, på liberopositionen turades Pirre och Åhlén om, och på backpositionerna fanns även Max och Bärne att tillgå. På halvorna krävdes nya lösningar då Fall gått till Villa och Putte var ständigt skadad – nye Lundberg och Wigren fick kliva in i rollerna i första hand. På mitten fanns både destruktiva krafter i form av Hellboy, Eidenert och Niklas Eriksson, samt offensiva lirare som Ilja, Robin och Sandberg. Anfallet var slutligen något tunt då nye Johan Andersson dragit på sig en tumskada, men här spelade annars förstås den målfarlige Klasse tillsammans med nye Wiklund.

Elitserien

Fre 25 okt: Sirius-Hammarby 3-3 (1-3), Studenternas

1-0 (6) Pierre Roos, 1-1 (8) David Pizzoni-Elfving, 1-2 (15) Pizzoni-Elfving, 1-3 (36) Jonas Enander, 2-3 (38) Klas Nordström, 3-3 (87) Robin Olsson. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 2150.

Med den svajiga försäsongen i ryggen var alla såklart mentalt beredda på stortorsk när de regerande mästarna kom på besök i premiären. Vilken kämpainsats! Vilken supermålvakt vi hittat i Kimmo! Och vilken bra tränare Olle ändå måste vara! Sirius tog en tidig ledning när Pirre satte en straff, men sedan vände Bajen mot en förmodat bekväm seger: Västras speciella kelgris ”Pizzan” både kvitterade och satte ett grönt ledningsmål, och junioren Enander spädde på med 1-3. Men nu bet Sirius tillbaka, och målkungen Klasse reducerade innan paus. Den andra halvleken blev sedan ett styrkebesked från blåsvart, som backade hem, stängde Bajens offensiv, och kontrade giftigt. Kimmos målvaktsspel och finskt långa utkast skapade problem för gästerna, och det var Sirius som skapade de bästa chanserna de sista 45 minuterna. Men det stod fortfarande 2-3 på tavlan, och matchen gick mot en hedersam förlust när Ilja spelade fram Robin i fart, som tog sig in i straffområdet, tappade balansen, men fick till en halvträff som letade sig in i nät. Matchen var över, Sirius hade stulit en poäng efter en grym kämpainsats, och efter att de flesta supportrar ägnat hösten åt att döma ut såväl Olles tränarskap som Sirius lagbygge så vändes många kappor efter vinden efter denna premiär. Men såväl vindar som kappor kan snabbt vända igen.

Ons 30 okt: Vetlanda-Sirius 2-2 (0-0), Vetlanda Bandyarena

0-1 (60) Robin Olsson, 1-1 (75) Tomi Hauska, 1-2 (76) Ilja Grachev, 2-2 (80) Daren Richardson. Domare: Jacob Hallkvist, Linköping. Publik: 1047.

Det förfärliga försvarsspelet från försäsongen syntes inte till alls i säsongsupptakten, och Sirius följde upp premiärpoängen med ännu en stark insats i Vetlanda – det blev en pinne, men kunde och borde kanske blivit två. Sirius började svagt, men ett osäkert Vetlanda utnyttjade inte spelövertaget, och så småningom jobbade blåsvart sig in i matchen; defensiven var säker, och kontringarna var åtminstone ibland farliga. I andra hamnade blåsvart åter under press, men då kom en välkommen bjudning när Philip Lennartsson gav bort bollen till Robin, som kom fri och satte 0-1. Trots två frilägen för den unge Vetlandastjärnan höll Kimmo nollan i 75 minuter, då finske Hauska klev igenom hela Siriuslaget och kvitterade – men repliken blev snabb när Ilja styrde in ett frislag. Amerikas ende bandyspelare, Daren Richardson sköt upp kvitteringen i nättaket med tio minuter kvar, men det var Sirius som hela tiden haft initiativet, och som fick chansen att ta hem segern med några minuter kvar när Klasse fälldes i ett friläge, men den bedrövliga straffstatistiken från de senaste säsongerna levde vidare när Skorven räddade Pirres straff vid stolproten.

Fre 1 nov: Sirius-Villa 4-7 (2-1), Studenternas

1-0 (22) Klas Nordström, 2-0 (33) Nordström, 2-1 (42) David Karlsson, 2-2 (54) Johan Malmqvist, 2-3 (63) Tim Persson, 2-4 (66) Daniel Andersson, 2-5 (75) Petter Björling, 3-5 (76) Nordström, 3-6 (78) Lars Fall, 4-6 (84) Niklas Hellqvist, 4-7 (87) Jesper Bryngelsson. Domare: Håkan Sjösten, Hudiksvall. Publik: 775.

Sirius succéartade säsongsinledning höll i sig till halvtidsvilan i omgång tre. För här ledde Sirius över ett frustrerat Villa, där receptet ännu en gång var en extremt disciplinerad defensiv med sylvassa kontringar. Klasse hade gjort båda målen, där 2-0 var ett konststycke när han hade fiskat ned ett av Kimmos långa utkast, bollat över en Villaförsvarare och lagt in bollen bakom Säleby. I andra tog dock det roliga slut – för matchen och för resten av serien. Villa kvitterade på en hörna; sedan fick Sirius en chans att hålla initiativet i matchen när Robin fick ett friläge – men Sälen räddade, och tre raka Villamål senare var det förstås kört. Klasse satte sitt tredje mål, men Villa – genom den ändå ganska omtyckte judasen Fall – replikerade direkt, liksom man gjorde efter Hellboys hörnmål. Matchresultatet var ändå helt OK, publiksiffran var det däremot inte – trots den fina säsongsinledningen kom inte ens 800 till Studan. Sirius bandy höll uppenbarligen på att tappa det grepp man fått om Uppsalapubliken.

Sön 3 nov: Sandviken-Sirius 13-1 (5-1), Göransson Arena

1-0 (5) Christoffer Edlund, 1-1 (11) Klas Nordström, 2-1 (15) Linus Forslund, 3-1 (28) Erik Säfström, 4-1 (40) Rasmus Forslund, 5-1 (42) Edlund, 6-1 (47) Erik Pettersson, 7-1 (53) Linus Forslund, 8-1 (54) Pettersson, 9-1 (69) Säfström, 10-1 (81) Linus Forslund, 11-1 (85) Pettersson, 12-1 (86) självmål, 13-1 (87) Pettersson. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 2127.

Här låter vi Qvarne sammanfatta matchen i Göransson Arena på ett bättre sätt än författaren någonsin kan åstadkomma: ”Vidrig jävla orkester vidriga klappor vidrig publik som väljer att gå hem med 10 min kvar trots fantastisk bandy av hemmalaget. Vidriga jävla jippomatcher där max 500 av dom på plats har betalat, vidrig service pris på biljetten på 15 kr när jag går o köper biljetten sen går två meter till o scannar in den, vidrig pingvinjävel vidriga magnus muhren vidrig dommare i kejjo”

Ja, detta var ännu en av den ändlösa raden av vedervärdiga förluster i Sandviken. Speciellt till den här matchen var att den kommunala hyresvärden Sandvikenhem bjöd på inträdet för alla hyresgäster, vilket fyllde upp läktarna med en passiv publik som tog upp sina handklappor när SAIK gjorde något av sina dryga dussinet mål. Sirius höll i en kvart, men sedan ”fick vi slut på bensin”, som Olle uttryckte det. För att vara lite elak så kunde man, med tanke på Sirius taktiska uppställning i säsongsupptakten, undra hur mycket bensin det egentligen behövdes i en parkerad buss – men det är kanske en smula orättvist. Att möta SAIK borta är alltid vidrigt, och i det större perspektivet hade säsongsinledningen ändå varit bra.

Lör 9 nov: Sirius-Bollnäs 1-7 (1-4), Studenternas

0-1 (19) Johan Berglund, 1-1 (24) Klas Nordström, 1-2 (33) Juho Liukkonen, 1-3 (35) Ville Aaltonen, 1-4 (42) Andreas Westh, 1-5 (54) Mikael Jernberg, 1-6 (57) Jimmy Lindgren, 1-7 (80) Pär Törnberg. Domare: Peter Öhrlund, Örebro. Publik: 698.

Förväntningarna var inte höga på Sirius 13/14, laget och Olle hade en tuff uppgift. Med det sagt så var lägstanivån på prestationerna väldigt låg, och vår tränare fick jobba hårt med att formulera kreativa ursäkter. Mot Bollnäs vräkte regnet ned, och Olles förklaring till det svaga resultatet var: ”Isen var dålig, och vi hade svårt att bestämma en matchplan, det blev något mittemellan istället”. Den första fjärdedelen av matchen var ändå okej, och Sirius kvitterade Bollnäs ledning då Hellboy krigade fram bollen till skyttekung Klasse som sköt in 1-1. Men sedan var det slut på det positiva: Sirius parkerade långt ned i banan och tog sig sällan eller aldrig framåt; Bollnäs kom visserligen sällan igenom, men fick fasta situationer och utnyttjade dem: Tre hörnmål och en straff i den första halvleken. När Sirius efter pausen ändå försökte att lyfta upp laget lite blev man snart straffade med två frilägen och baklängesmål, och resten av matchen spelades av utan större glädje eller engagemang. Sirius trea från slutet, med en pinne upp till Kalix på okvalplats – den dåliga nyheten var dock att de flesta lag omkring hade spelat två färre matcher.

Ons 13 nov: Sirius-Kungälv 4-4 (1-2), Studenternas

1-0 (24) Ilja Grachev, 1-1 (29) Fredrik Johansson, 1-2 (38) Axel Ekholm, 1-3 (51) Mikko Lukkarila, 2-3 (53) Klas Nordström, 3-3 (58) Nordström, 4-3 (89) Nordström, 4-4 (92) Ted Skoglund. Domare: Jacob Hallkvist, Linköping. Publik: 778.

Ett klassiskt kryss mot Kungälv – blev det någonsin något annat resultat mot dem? Det var ju ett fall framåt efter två usla insatser, men samtidigt hoppades de flesta på mera när Klasse satte 4-3 i 89:e minuten, men en onödig kvittering med sekunder kvar blåste blåsvart på den första vinsten. Den första halvleken var lika frustrerande feg som vi sett i de senaste matcherna; Sirius stod mest still på egen planhalva, och anfallen bestod av långbollar mot en ensam Klasse. Ett solomål av Ilja bröt tristessen och gav blåsvart ledningen, men Kungälv vände innan paus, och utökade i början av andra på hörna. Men nu vågade plötsligt Sirius, och visade direkt att det här med anfallsspel kanske inte är så dumt ändå: Wigren skrinnade över hela plan och passade fram Klasse till reduceringen, och fem minuter senare spelade Lundberg fram Klasse till kvitteringen. Och det blev till slut ett äkta hat-trick när Ilja slog en genomskärare till Klasse, som rundade målvakten och la in 4-3 med några få minuter kvar att spela. Sirius var tre minuter från sin första seger, men klarade bara av att hålla tätt i 2 minuter och 40 sekunder, för då slängde Kungälv in en chansboll framför målet som på något ytterst tråkigt vis styrdes in bakom Kimmo. Och den där tvåpoängaren fick vi vänta vidare på.

Fre 15 nov: GAIS-Sirius 5-2 (2-1), Ale Arena

0-1 (18) Patrik Eidenert, 1-1 (37) Calle Johansson, 2-1 (40) Eric Claesson, 3-1 (53) Egor Egorychev, 4-1 (59) Claesson, 5-1 (74) Jimmy Jansson, 5-2 (87) Klas Nordström. Domare: Peter Öhrlund, Örebro. Publik: 204.

Ingen is på Heden, så de till Göteborg tillresta västringarna fick inte ens glädjen av att se bandy utomhus. Istället fick man bege sig till den trista plåtlådan Ale Arena i den avlägsna förorten Surte. Annat var sig däremot likt, nämligen att det blev stryk mot GAIS som vanligt. Det började dock bra när Sirius tog ledningen genom en oväntad målskytt: Eidenert åkte sig fri, tog emot en fin passning från Robin och satte 0-1. Men det blev snart sämre. Sirius var med i spelet men fick aldrig till den sista passningen; GAIS radade däremot upp chanser mot Kimmo. Och till slut sprack det förstås, GAIS satte kvitteringen på ett inspel från nära håll, och sedan hittade den alltid lika ogina domaren Peter Öhrlund den första av många straffar för dagen på vilken göteborgarna tog ledningen. I andra blev det bara sämre: ryske Egorychev gjorde ett solomål, Öhrlund blåste ännu en straff som lillebror Claesson satte, ett till solomål av den blivande blåsvarte Jimmy Jansson, och så blåste Öhrlund för ännu en straff, men denna gång klarade Kimmo. Klasse putsade siffrorna med ett sent mål, men det var ingen vidare insats mot en bottenkonkurrent. En på det hela taget ganska värdelös Göteborgsresa – men de tillresta västringarna fick åtminstone hänga en blåsvart halsduk på Glenn Hysén. Alltid något! Sirius näst sist i tabellen, med en pinne upp till Vetlanda på okvalplats, och två upp till Bollnäs på slutspelsplats. Tabellen haltade dock kraftigt, och blåsvart hade tre matcher mer spelade än jumbon Broberg.

Ons 20 nov: Sirius-Edsbyn 1-8 (1-3), Studenternas

1-0 Victor Lundberg, 1-1 (16) Simon Jansson, 1-2 (18) Daniel Liw, 1-3 (36) Liw, 1-4 (49) Jonas Edling, 1-5 (58) Martin Frid, 1-6 (65) Mattias Hammarström, 1-7 (67) Liw, 1-8 (75) Hammarström. Domare: Christoffer Aidesjö, Surte. Publik: 602.

Ännu ett siffermässigt uselt resultat – men spelet bakom siffrorna var kanske inte riktigt lika hopplöst just den här dagen. Första halvlek var faktiskt spelmässigt riktigt bra; Sirius tog dessutom ledningen då Robin drog upp ett anfall som Lundberg avslutade med ett hårt skott i mål, men sedan visade Byn upp en orättvis effektivitet och gjorde tre raka mål på tre chanser, och när Liw sköt in 1-3 via en klubba så att bollen gick i en båge över Kimmo kändes det orättvist. Orättvist var det däremot inte när Byn gasade ifrån i andra, för när man satte ett tidigt 1-4 kom gamnackarna fram. Byn flippade in bollar bakom en blåsvart backlinje som inte alls hängde med, och målen trillade in bakom en uppgiven Kimmo. ”Efter 1-4 dör matchen, och det ska inte hända, vi ska inte vika ner oss som vi gjorde”, kommenterade Olle besviket efter matchen, och visst började alla baklängesmål tära på psyket hos både tränare och supportrar.

Sön 24 nov: Västerås-Sirius 8-5 (5-3), ABB Arena Syd

0-1 (6) Klas Nordström, 1-1 (8) Mikael Olsson, 2-1 (25) Jens Blixt, 2-2 (38) Ilja Grachev, 2-3 (39) Nordström, 3-3 (41) Jesper Hermansson, 4-3 (43) Patrik Sjöström, 5-3 (45) Magnus Joneby, 6-3 (62) Blixt, 7-3 (66) Janne Rintala, 8-3 (73) Jonas Nilsson, 8-4 (85) Joel Wigren, 8-5 (87) Nordström. Domare: Rasmus Lundin, Linköping. Publik: 944.

Blåsvart hade ju gjort en del fina resultat i Västerås sorgliga hall, och 39 minuter in på matchen började man kanske inbilla sig att en skräll var på gång – men ytterligare sex minuter och tre VSK-mål senare var förhoppningarna krossade igen. Det var trots allt ett modigt Sirius den här dagen som utmanade Gurkorna, och som fick till det framåt för ovanlighetens skull: Klasse gav en tidig ledning till blåsvart, VSK vände, men Sirius vände tillbaka efter fina kombinationer från Robin, Ilja och Klasse. Glädjen varade dock endast två minuter, för innan paus hade VSK vänt igen – en oturlig styrning, en straff och en hörna tog hemmalaget till en pausledning, och efter vilan följde tre raka grönvita mål till. Men Sirius rasade åtminstone inte ihop, istället tog man sig samman och putsade till förlustsiffrorna med två sena strutar. Och trots förlusten var det mest glada miner hos blåsvart efter en bra insats – kanske ett tecken på att ambitionsnivån i truppen inte var högre än en hedersam förlust i Sämsta Aros.

Tis 26 nov: Sirius-Vänersborg 2-9 (1-3), Studenternas

0-1 (6) Alexander Zitouni, 1-1 (27) Ted Wiklund, 1-2 (30) Joakim Hedqvist, 1-3 (39) Emil Viklund, 1-4 (47) Hedqvist, 1-5 (57) Viklund, 1-6 (79) Nils Berner, 1-7 (80) Johan Koch, 1-8 (84) Christoffer Fagerström, 1-9 (86) Fagerström, 2-9 (90) Joel Wigren. Domare: Anders Kristiansson, Surte. Publik: 604.

Ännu ett uselt resultat på Studan, och Sirius hemmaform blev värre och värre för varje omgång – nu var det nära tvåsiffrigt i baken mot mediokra Vänersborg. Visserligen dolde det sig bakom de hemska siffrorna en något jämnare match, och visserligen var Sirius konsekvent motarbetade av den usle domaren, men slutresultatet gick liksom inte att snacka bort. Vänersborg tog en tidig ledning sedan Kimmo gjort en brutal dubbelräddning bara för att se en vitklädd trycka in tredjereturen. Sedan blev Sirius snuvade på säsongens solklaraste straff, innan Ted Wiklund satte kvitteringen på ett frislag. Sedan fortsatte dock mardrömmen; domarteamet fortsatte blunda för fulheter från Vänersborg, men dömde däremot en billig straff emot Sirius, gästerna gick snart upp till 1-3, och Garry fick ett utbrott på läktaren som till och med omnämndes i TTELA’s direktrapport, innan han av självbevarelsedrift gick hem i halvtid. Och det var väl lika bra, för i andra rasade det totalt för Sirius. Västra sidan började med ”Sirius vi ger aldrig upp” med kvarten kvar, under vilken ett totalt håglöst Sirius släppte in ytterligare fyra påsar, medan en handfallen Olle slokade i båset. Wigrens sena tröstmål gjorde ingen mycket gladare, och nu såg det riktigt bekymmersamt illa ut för ett blåsvart med alldeles för få kvalitetsspelare i truppen. Sirius jumbo i en fortfarande haltande tabell, med tre poäng upp till och dessutom två matcher fler spelade än Ljusdal på okvalplats.

Sön 1 dec: Kalix-Sirius 2–4 (1-1), Kalix IP

1-0 (11) Johan Sundqvist, 1-1 (14) Pierre Roos, 1-2 (62) Robin Olsson, 2-2 (73) Simon Viklund, 2-3 (80) Daniel Sandberg, 3-3 (85) Klas Nordström. Domare: Petteri Kuusela, Finland. Publik: 422.

Se där! Till slut, i den elfte omgången, tog Sirius sin första seger för säsongen 13/14, och det var såklart på turarenan Kalix IP det hände. Matchen började med att lagen klämde in varsin hörna, men sedan var det försiktigt spel som gällde. Med den berömde Sargvaktens poetiska ord: ”De vita fick boll. Närmade sig den röda muren och vände om. De röda fick boll. Närmade sig den vita muren och vände om.” Men i andra blev det bättre fart, och det var Sirius som stod för den. Robin Olsson, isens bäste spelare, tog emot en passning från Ilja i en ursinnigt snabb kontring och satte ledningsmålet med halvtimmen kvar att spela. Kalix kvitterade på ett frislag tio minuter senare, men Sirius skulle ta hem en helt rättvis tvåpoängare, och Robin var mannen bakom den med sina delikata dribblingar och passningar. Med tio minuter kvar snurrade han upp två röda backar och slog fram norrbottningen Sandberg till ett friläge som blev till 2-3, och fem minuter senare hittade han istället målkungen Klasse med framspelningen: 2-4 och vinsten var äntligen i asken. ”Bollhållning, delaktighet och krigarhjärta”, var Olles segerrecept, och det var onekligen tre ingredienser som annars hade saknats så här långt.

Lör 14 dec: Sirius-Broberg 5-5 (1-2), Studenternas

0-1 (13) Jonas Nygren, 0-2 (27) Stefan Larsson, 1-2 (33) Klas Nordström, 2-2 (48) Ilja Grachev, 2-3 (53) Martin Söderberg, 3-3 (55) Victor Lundberg, 3-4 (65) Nygren, 4-4 (68) Nordström, 5-4 (74) Niklas Hellqvist, 5-5 (84) Nygren. Domare: Alexander Korobkov, Ryssland. Publik: 505.

Några få år med bandyhallar hade gjort bandyfolket fruktansvärt gnälliga. ”En bandyparodi – alla som tycker att bandy ska spelas utomhus borde varit på Studenternas idag”, dundrade Brobergs tränare Svenne Olsson. De som faktiskt var på Studan såg däremot en underhållande och spännande krigarmatch, under något svårspelade förhållanden med knottrig is och lite blötsnö. Sämst var isen i den första halvleken när spelet mest handlade om långbollar och Kimmos superlånga utkast – ett spel som gästerna trots allt behärskade bäst, och matchen gick till pausvila med Broberg i ledning. Efter en spolning blev isen skapligt spelbar, vilket gynnade Sirius, även om Broberg länge behöll initiativet. Ilja kvitterade på en hörna, men Söderberg svarade med 2-3. Lundberg slog in en ny kvittering; ett frislag från 35 meter som gick in en båge över en felplacerad Wasberg i motståndarmålet, men Broberg satte snart 3-4. Till slut krånglade sig Sirius ändå förbi, och det var för ovanlighetens skull hörnskyttet som fungerade: Klasse petade in en hörnretur, och Hellboy sköt in 5-4 på hörna med kvarten kvar. Läge för en andra rak seger? Nej tyvärr, för med fem minuter kvar lyckades Broberg trassla in en kvittering i en grötig situation, så blev det en delad poäng. Men vi kunde, till skillnad från Svenne Olsson, i alla fall njuta av en härlig bandykamp.

Ons 18 dec: Sirius-Ljusdal 2-2 (1-1), Studenternas

0-1 (5) Kalle Mårtensson, 1-1 (16) Klas Nordström, 2-1 (51) Pierre Roos, 2-2 (58) Daniel Rexin. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 719.

Mot Ljusdal gjorde jag till sist min egen säsongspremiär – jag bodde ju fortfarande i England, men kom nu hem inför julen. Och nog hade jag hoppats på något lite bättre än vad jag fick, för det fanns något ängsligt och oförlöst hos Sirius i denna viktiga bottenfinal. Eller för att dra en trött gammal klyscha: Rädslan att förlora var större än viljan att vinna. Ljusdal kontrollerade matchen i första, Sirius i den andra, men i båda fallen var det försiktigt, långsamt och rätt trist bandy. Den blivande blåsvarte Kalle Mårtensson drev in ledningsmålet för Ljusdal efter fem minuter, men Klasse kvitterade på hörna. I början av andra revs Robin ned och Sirius fick straff – det var knappast målgaranti på dem under den här tiden, men Pirre sköt säkert in 2-1. Tyvärr grötade Ljusdal snart in en kvittering, och trots att Sirius nu förde spelet så hände ingenting framåt. Ett rejält övertag, framförallt på kanterna, utnyttjades inte, och mynnade bara ut i solokörningar rätt in i Ljusdalssäcken. ”Det kändes som att spelarna tänkte för mycket på att det var två bottenlag som möttes”, förklarade Olle den klena utdelningen. Att Sirius nu var obesegrade i tre raka matcher var i alla fall bra. Men att vi inte klarade av att slå bottenkollegan på hemmaplan var det inte. Sirius jumbo, men det var tätt i botten – de fyra bottenlagen låg alla inom en poäng, det var två pinnar upp till GAIS på okvalplats, och faktiskt bara tre upp till Bollnäs på slutspelsplats.

Lör 21 dec: Villa-Sirius 8-3 (3-0), Sparbanken Lidköping Arena

1-0 (9) Lars Fall, 2-0 (23) Petter Björling, 3-0 (45) David Karlsson, 4-0 (48) Daniel Andersson, 5-0 (53) Karlsson, 6-0 (64) Tim Persson, 6-1 (73) Victor Lundberg, 7-1 (76) Jesper Bryngelsson, 7-2 (78) Robin Olsson, 8-2 (81) Karlsson, 8-3 (92) Daniel Sandberg. Domare: Anders Kristiansson, Surte- Publik: 2721.

Sirius hade som bekant en tung period i mitten av 10-talet – Västra Sidan gjorde å andra sidan sina allra bästa bandysäsonger under de här åren. För att hålla på ett hopplöst bottengäng, men ändå fylla en storbuss en lördag innan julafton för att åka ned till Lidköping och se sitt lag få garanterat stryk, det är en prestation i elitklass. Mot Villa saknades målkungen Klasse, vilket inte direkt förbättrade oddsen, samtidigt som Ilja spelade halvskadad. Med tanke på förutsättningarna gjorde Sirius det helt OK, och spelade faktiskt jämnt med Villa i första; hemmalaget hade dock effektiviteten, och efter att Fall tidigt satt 1-0 sköt man in två hörnor, medan Sirius kammade noll. I andra klev Villa ifrån; 3-0 blev 6-0, men positivt var att blåsvart inte rasade ihop utan istället bet tillbaka: Lundberg satte en hörna, Robin gjorde ett mål, och Sandberg putsade siffrorna med ett mål på stoppitsch tajm. Och de Västringar som rest till matchen var ändå rätt så nöjda med matchen, trots förlust med relativt stora siffror – för Sirius tog åtminstone kampen, vilket ju inte alltid varit fallet tidigare under säsongen.

Tor 26 dec: Hammarby-Sirius 10-1 (5-0), Zinkensdamm

1-0 (10) Patrik Nilsson, 2-0 (20) David Pizzone-Elfving, 3-0 (34) Nilsson, 4-0 (39) Pizzone-Elfving, 5-0 (44) Nilsson, 6-0 (59) Pizzone-Elfving, 6-1 (67) Ilja Grachev, 7-1 (74) Adam Gilljam, 8-1 (77) Nilsson, 9-1 (79) Nilsson, 10-1 (87) Gilljam. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 6347.

Det var den perfekta annandagen – för Hammarby. Solsken och ett par plusgrader, jättepublik på Zinken, och en lekande enkel seger mot den blåsvarta rivalen. För Sirius var det däremot en annandag att glömma. Vi brukade ha en förmåga att hota Hammarby hur än styrkeförhållandena såg ut, men den här dagen blev vi överkörda av en vältrimmad bandymaskin, och sönderskjutna av bandyns farligaste forward: Patrik ”Sura Hästen” Nilsson. Efter 20 minuter hade Nilsson och den speciella Västra-favoriten ”Pizzan” dunkat in varsin hörna, och sedan turades de två om med målskyttet upp till 6-0 en bit in på andra. En tajm-out gav en tillfällig effekt, och Ilja reducerade, men det tog inte lång tid innan läckaget bakåt fortsatte. 10-1 var egentligen smickrande; Kimmo var suverän och räddade blåsvart från ett värre nederlag, och Iljas mål var egentligen den enda chans som skapades. Nu var bortasegrar mot topplag knappast något vi krävde av den här truppen, men det var trist att på bandyns högtidsdag få ett kvitto på hur underlägsna vi var på alla plan.

Lör 28 dec: Sirius-Vetlanda 1-7 (0-2), Studenternas

0-1 (9) Daniel Johansson, 0-2 (11) Johansson, 1-2 (46) Robin Olsson, 1-3 (65) Johansson, 1-4 (76) Joakim Andersson, 1-5 (78) Andersson, 1-6 (86) Andreas Lysell, 1-7 (88) Johan Löfstedt. Domare: Jacob Hallqvist. Publik: 510.

Ännu en urusel insats på Studan där vi, trots medelmåttigt motstånd, inte fungerade vare sig framåt eller bakåt. Det började illa med ett par riktiga försvarstabbar, som resulterade i att ”Löken” Löfstedt serverade junisen Daniel Johansson till både 0-1 och 0-2. Ett soloinitiativ från Robin gav en reducering direkt i andra, men sedan gick allt åt helvete igen. När isen blev mer och mer knagglig i duggregnet började Sirius slå långbollar, vilket man inte alls behärskade. Vetlanda hade däremot inga problem med isen, utan spelade ut hela registret: Junisen Johansson satte sitt tredje mål med en soloprestation där han dribblade bort sex-sju blåsvarta spelare. Sirius chansade och lyfte upp laget i jakt på en reducering, och blev direkt straffade av Jocke Andersson som satte två mål på två minuter. Och så trillade det in ytterligare två mål på slutet.

Irritationen i supporterled var ganska stor efter matchen, framförallt på den menlösa insatsen från spelarna, men också på att Olles kommentarer till alla förluster mer och mer uppfattades som bortförklaringar. Den här gången menade Olle att Sirius missgynnades när isen blev dålig, vilket få supportrar köpte. Men Olle lämnade också en annan, och nog mer sann förklaring: ”Vi är beroende av att våra nyckelspelare levererar, och när det inte gör det är det tufft”. Ja, för med Sirius tunna trupp så fanns det inte någon uppbackning när Robin, Ilja eller Klasse hade en dålig dag. Och då blev det storstryk även när vi mötte medelmåttor som Vetlanda.

Tor 2 jan: Sirius-Sandviken 5-11 (4-4), Studenternas

1-0 (3) Pierre Roos, 1-1 (5) Christoffer Edlund, 1-2 (6) Edlund, 2-2 (17) Joel Wigren, 3-2 (26) Roos, 3-3 (32) Edlund, 3-4 (38) Edlund, 4-4 (45) Ilja Grachev, 4-5 (49) Edlund, 4-6 (52) Magnus Muhrén, 4-7 (67) Edlund, 4-8 (77) Edlund, 5-8 (79) Klas Nordström, 5-9 (80) Daniel Bäck, 5-10 (85) Edlund, 5-11 (91) Edlund. Domare: Håkan Sjösten, Hudiksvall. Publik: 415.

Så jävla pisstrist det alltid var att möta de fuskigt bra SAIK, och så jävla pisstrist det var att ställas mot den fuskigt bra Edlund. Sirius var dock inte heller dåliga denna dag, men vi valde nog fel match att spela bra i. Det var en match med hög fart; kanske lite för hög för Siriusspelarna, som alltför ofta spelade i gapet på någon SAIK’are, som hittade Edlund där han låg och fiskade vid backlinjen, och så ringde det bakom Kimmo. Men blåsvart hittade också målet några gånger, och när Ilja kvitterade i halvlekens slutskede kände man – inte hopp kanske, men åtminstone någon sorts värdighet. Känslan hade kanske fått hålla i sig längre om Klasse satt sitt friläge i början av andra, men istället rann det – precis som väntat – iväg i svart riktning i andra. När 90 minuter kunde vi anteckna ännu en tvåsiffrig förlust, och den vidrigt ostoppbara Edlund gjort nio mål. Sirius jumbo, men det var jämnt inom bottenkvartetten med Ljusdal, Kalix och GAIS. Fyra poäng upp till Kungälv på okvalplats.

Sön 5 jan: Bollnäs-Sirius 4-1 (1-1), Sävstaås

1-0 (17) Mikael Jernberg, 1-1 (45) Patrik Eidenert, 2-1 (66) Jernberg, 3-1 (77) Markus Wikman, 4-1 (81) Andreas Westh. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 1523.

Tillbaka till den försiktiga bandyn. Sirius kunde skryta med ett stort bollinnehav, men tyvärr var det mestadels ett helt menlöst bollinnehav i lågt tempo, långt ned i backlinjen. Bollnäs tog det långt och väntade in Sirius misstag – och de kom. Fram till pausen hängde blåsvart dock med, och en Bollnäsbjudning gav ett kvitteringsmål från Eidenert precis innan vilan. Men Sirius bjöd tillbaka, och det rejält: Först skulle Bärne ta emot en enkel passning, men bollen hoppade över klubban, och så satte Jernberg 2-1 för Bollnäs. Och sedan skulle Robin driva upp bollen när den hoppade till, Bollnäs la vantarna på den, och Markus Wikman satte 3-1. Westh sköt sedan in 4-1 på frislag, och Sirius kunde inkassera sin femte raka förlust i serien – och tjugonde raka förlust på Sävstaås.

Fre 10 jan: Kungälv-Sirius 6-1 (2-1), Skarpe Nord

1-0 (6) Janne Hauska, 2-0 (27) Hauska, 2-1 (33) Ilja Grachev, 3-1 (48) Ted Skoglund, 4-1 (82) Fredrik Johansson, 5-1 (84) Mikko Lukkarila, 6-1 (92) Lukkarila. Domare: Daniel Labe, Mölndal. Publik: 753.

Sirius tycktes leva i föreställningen att om man bollade runt bollen i lågt tempo i backlinjen så ”förde man matchen”. För så såg det återigen ut på Skarpe Nord – ett stort och trubbigt bollinnehav som sällan resulterade i några chanser. Därtill var den unge domaren Labe försedd med en både låg och ojämn toleransnivå, vilket resulterade i mängder av utvisningar och andra tveksamma domslut. Som på Kungälvs 1-0, då Janne Hauska tog med sig bollen med handen, eller på 2-0, då samme finne var klart offside. Sirius enda mål var dock fint: Ilja slog en genomskärare till en helt fri Robin, som misslyckades med att få bollen i mål, men på returen kom Ilja åkande och slog in den. Sirius tappade dock närkontakten när Kungälv sköt in en hörna i början av andra, och därefter fick blåsvart aldrig till något spel, samtidigt som matchen rycktes sönder av alla utvisningar. De sista tio minuterna rämnade dessutom försvaret, och matchen avslutades med tre insläppta mål och allmänt dålig stämning på alla håll och kanter – laget tackade inte ens de tillresta västringarna efteråt.

Sön 12 jan: Sirius-GAIS 3-5 (2-1), Studenternas

0-1 (8) Erik Claesson, 1-1 (14) Ted Wiklund, 2-1 (40) Ilja Grachev, 2-2 (51) Claesson, 2-3 (64) Claesson, 3-3 (77) Klas Nordström, 3-4 (77) Jacob Bucht, 3-5 (78) Adam Rudell. Domare: Peter Öhrlund, Örebro. Publik: 465.

Det skulle visa sig bli den sista matchen mot Göteborgs bandystoltheter, GAIS, och därmed stod det också klart att vi aldrig lyckades besegra bandymakrillarna, på sex försök. Den här matchen visade mest på blåsvarts oförmåga att knyta igen säcken och ta poäng – den första halvleken hade det mesta man kunde begära, men i den andra sålde sig blåsvart lika billigt som en julskinka i mellandagarna. Efter en tidig GAIS-ledning sköt Ted in 1-1 på hörna, och Ilja petade sedan in ledningsmålet efter ett frislag. Men så kom andra halvlek och så kom misstagen. Max passade i gapet på Erik Claesson – och så var det kvitterat. Niklas Eriksson drällde ut bollen till en hörna helt i onödan – pang, så hade GAIS ledningen. Sirius spelade sedan upp sig, och Klasse kvitterade på hörna – men på avslaget stod de blåsvarta och sov på mittcirkeln, och Jacob Bucht fick fritt fram till 3-4. En till minut gick, Rudell satte 3-5, och där var det god natt. Förlustraden bara växte, och det började bli svårt att se hur detta skulle kunna sluta med annat än nedflyttning.

Ett visst hopp skänkte dock nyheten att Sirius hade registrerat Viktor Broberg och Andreas Eskhult för spel. Den ikoniska duon var dock i allt annat än bra form, och förhoppningen var att de skulle hinna träna upp sina stela kroppar i tid till kvalspelet som väntade om 1½ månad.

Ons 15 jan: Edsbyn-Sirius 10-5 (5-2), Edsbyn Arena

0-1 (1) Klas Nordström, 1-1 (5) Jonas Edling, 2-1 (9) Daniel Liw, 3-1 (16) Simon Jansson, 4-1 (25) Fredrik Åström, 5-1 (26) Joakim Svensk, 5-2 (34) Tobias Engstrand, 6-2 (49) Edling, 7-2 (55) Jansson, 7-3 (60) Nordström, 8-3 (62) Edling, 8-4 (76) Patrik Eidenert, 9-4 (78) Mattias Hammarström, 10-4 (91) Edling, 10-5 (92) Nordström. Domare: Christoffer Aidesjö, Surte. Publik: 1049.

Inte nog med att Sirius sladdade alltmer i tabellen, dessutom omsatte vi liberos i samma hastighet som Spinal Tap förbrukade trummisar. Förstavalet Åhlén var redan skadad, reserven Pirre utgick mot GAIS med känningar i ljumsken, och mot Byn fick andrereserven Niklas Eriksson en rejäl smäll mot foten. Förlorade matchen gjorde vi förstås också, men det var inget annat än väntat. Byn gick snabbt upp till 5-1, men sedan slog man barmhärtigt av på tempot, och en 18-årig Tobbe Engstrand reducerade med sin första a-lagsstrut; ett hårt skott i bortre gaveln efter att Sandberg släppt en vältajmad boll. I andra höll blåsvart hyfsat jämna steg med hemmalaget, och det hela slutade med en skapligt hedersam förlust. Och sådana var vi ju vana vid – nu var det den åttonde raka. Sirius såklart fortsatt tabelljumbo, och nu började man sågas av. Tre pinnar upp till nästjumbon Ljusdal, och smått ointagliga åtta poäng upp till Kungälv på okvalplats.

Lör 18 jan: Sirius-Västerås 2-1 (0-0), Studenternas

1-0 (59) Johan Andersson, 1-1 (69) Tobias Holmberg, 2-1 (75) Andersson. Domare: Keijo Hyvärinen, Haparanda. Publik: 610.

Han kom, han var skadad, han betvingade VSK, han bråkade med tränaren och försvann. En sammanfattning av en helt OK Siriuskarriär, som i det här fallet var Johan Anderssons. Målen mot VSK var måhända det enda han åstadkom under sin tid i Sirius, men några viktigare och skönare mål gjordes nog knappast säsongen 13/14. Vid sidan av Johans mål var det en sensationellt tät defensiv som låg bakom segern, och det var den tredje reserven på liberoplatsen, Viktor Lundberg, som gjorde en ruggigt bra insats på den position han skulle göra till sin. Topplaget VSK styrde som väntat matchen, men i sista fjärdedelen av planen var det totalstängt. När två tredjedelar gått var matchen fortfarande mållös, då Eidenert slog iväg en perfekt passning till Johan A, som gled igenom en lucka, kom fri, och la in bollen till vänster. Siriusledningen stod sig i tio minuter innan Tobias Holmberg bröt igenom och kvitterade, matchen stod och vägde, men så fick Sirius en straff när Klasse revs ned. Målkungen själv tog hand om straffen och sköt ett klockrent skott i ribban, men på returen stod han där igen – Johan Andersson, och petade in sitt andra mål för dagen. Och sjukt nog lyckades blåsvart hålla distansen ut och tog därmed mot alla odds hem säsongens andra seger. Annat glädjande: Broberg gjorde sina första minuter i comebacken, och såg riktigt fin ut; så länge han orkade i alla fall.

Ons 5 feb: Vänersborg-Sirius 12-2 (7-0), Arena Vänersborg

1-0 (4) Christoffer Fagerström, 2-0 (6) Robin Lundqvist, 3-0 (14) Andreas Eriksson, 4-0 (21) Eriksson, 5-0 (22) Johan Koch, 6-0 (41) Joakim Hedqvist, 7-0 (44) Fagerström, 8-0 (49) Fagerström, 9-0 (55) Nils Berner, 10-0 (57) Berner, 10-1 (74) Viktor Broberg, 11-1 (75) Lundqvist, 11-2 (84) Ilja Grachev, 12-2 (87) Hedqvist. Domare: Daniel Labe, Mölndal. Publik: 1689.

Det alltid lika tråkiga VM-uppehållet gjorde att Sirius inte gavs chansen att rida vidare på vinsten mot VSK, och när man körde igång igen i februari tycktes man ha glömt bort precis alla bandygrunder man försökt lägga. Olle saknade en del folk: Klasse var sjuk, Robin var skadad och Ted saknades av ”personliga skäl”, vilket ledde till att en otränad Eskhult slängdes in från start. Därtill skulle man testa ett mer offensivt spelsätt med hög press och två anfallare, plus att en 18-årig Gustav Holmgren testades i buren. Resultatet: Totalt fiasko. Matchen började med att en ringrostig Eskhult passade bollen i gapet på en vänersborgare, vilket gav Fagerström ett friläge till 1-0, och sedan tittade Sirius på medan Väners gick upp till hemska 10-0 på knappt en timme. En något mindre usel sista halvtimme var till föga tröst – det återstod tre matcher att spela innan kvalet började, och det kändes som att blåsvart fortfarande famlade i mörkret efter en fungerande taktik.

Fre 7 feb: Sirius-Kalix 4-2 (2-1), Studenternas

0-1 (15) Johan Sundqvist, 1-1 (30) Klas Nordström, 2-1 (39) Pierre Roos, 2-2 (68) Niklas Gälman, 3-2 (75) Viktor Broberg, 4-2 (81) Broberg. Domare: Mikael Karlsson, Grästorp. Publik: 570.

Det var det här som hade saknats hela säsongen: gubb power. För när Broberg och Eskhult börjat bli varma i kläderna, då började de leverera, och då lättade Sirius till slut också från jumboplatsen. Det ymniga regnet drog ned på tempot i matchen, och den första halvleken var en ganska trist historia där de båda lagen försiktigt cirklade omkring på varsin planhalva. Kalix tog ledningen efter en kvart; efter ytterligare en kvart spelade Ilja fram Klasse till kvitteringen. Nu började blåsvart vakna till liv, och Robin ordnade fram en straff, som Pirre faktiskt satte. Trots fortsatt Siriusdominans på den blöta isen blev nästa mål norrbottniskt – Gälman glömdes bort på vänsterkanten, och fick en enkel väg fram till kvitteringen. Men, nu hade Sirius tillgång till kvalitet i klubbföring som helt enkelt inte fanns hos de andra bottenlagen; magikern Eskhult fanns på isen igen, och med en klassisk Eskhultdribbling spelade han fram comebackkumpanen Broberg, som satte 3-2 med kvarten kvar att spela, och snart sköt samme man även in fyran på hörna.

Det var en mentalt viktig seger, och det var faktiskt också en tabellmässigt viktig seger. För nu lämnade vi över jumboplatsen till Ljusdal, och kvalmässigt betydde detta att vi bytte ut det GAIS som vi aldrig slagit, mot Kalix som vi tvärtom tycktes ha det ganska lätt för. Sirius upp till en trettondeplats i tabellen, med en poäng tillgodo på jumbon Ljusdal, samma poäng som tolvan Kalix, och två pinnar bakom elvan GAIS.

Sön 9 feb: Broberg-Sirius 5-2 (3-1), Hällåsen

0-1 (4) Andreas Eskhult, 1-1 (4) Jesper Öhrlund, 2-1 (8) Stefan Larsson, 3-1 (13) Martin Söderberg, 4-1 (54) Öhrlund, 5-1 (85) Ilari Moisala, 5-2 (90) Joel Wigren. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 407.

Serien avslutades märkligt nog med två bortamatcher, och båda i Hälsingland. Sirius hade fortfarande chansen gå om GAIS och bli högst placerade kvallag, men som motivation betraktat var det väl ganska klent – och mot ett kvartsfinalstabilt Broberg räckte det inte. Eskhult gjorde ett tidigt ledningsmål, men Broberg kvitterade direkt, och ett stillastående Sirius såg på när hemmalaget snabbt gick upp till 3-1. Sirius ägnade sig sedan mest åt att pricka målramen: Pirre sköt ett frislag i stolpen, (Viktor) Broberg sköt en straff i ribban, och i inledningen av andra fick (Viktor) Broberg ytterligare två lägen där han prickade virket. Istället satte Broberg 4-1, och efter det tyckte ingen på isen att det var värt att anstränga sig mera.

Tis 11 feb: Ljusdal-Sirius 4-6 (1-2), Ljusdals IP

1-0 (7) Kalle Mårtensson, 1-1 (17) Viktor Broberg, 1-2 (37) Pierre Roos, 2-2 (50) Mårtensson, 2-3 (52) Robin Olsson, 3-3 (55) Christoffer Norgren, 3-4 (81) Viktor Broberg, 3-5 (87) Broberg, 3-6 (94) Broberg, 4-6 (95) Johan Berglund. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 452.

Förutsättningarna var inte helt klara, men allt pekade på att vi vid förlust skulle få spöklaget GAIS i kvalgruppen, medan vi vid oavgjort eller seger skulle få – för alla utom kassören – drömmotståndaren Kalix. Bäst att vinna alltså, och det var ju faktiskt något Sirius hade lärt sig under den senaste tiden, mycket tack vare Viktor Broberg, vars snabba djupledsåkningar var vad som saknats tidigare under säsongen. Det var dock helt jämnt mellan lagen de första 80 minuterna, där Sirius pangade in ett par hörnor, medan den blivande blåsvarte Kalle Mårtensson höll sig framme för hemmalagets räkning. Men till slut var det Broberg, tillsammans med Kimmo i målet, som gjorde skillnaden. 3-4 kom på ett långt Kimmo-utkast till Broberg, som kom fri och satte bollen; därefter räddade Kimmo en straff, och slutligen så dödade Broberg tillställningen med ytterligare två mål. Mission accomplished – Sirius slapp jumboplatsen, och slapp därmed också det mest oangenäma sällskapet i kvalserien.

Hammarby	26	21	3	2	149-85	45
Sandviken	26	20	3	3	192-100	43
Villa	26	18	4	4	156-97	40
Västerås	26	16	2	8	132-92	34
Edsbyn	26	15	4	7	142-116	34
Vänersborg	26	13	5	8	133-96	31
Broberg	26	12	5	9	117-113	29
Vetlanda	26	9	4	13	119-126	22
Kungälv	26	7	4	15	96-122	18
Bollnäs	26	5	7	14	89-113	17
GAIS	26	6	3	17	80-104	15
Kalix	26	4	5	17	74-126	13
Sirius	26	4	5	17	72-160	13
Ljusdal	26	3	4	19	52-153	10

Inför kvalet

Så var det dags för det kval som vi hade vetat att vi skulle hamna i ända sedan oktober. Men det var ändå med en relativt god känsla vi klev in i detta kval, för efter en mestadels kolsvart säsong hade vi ju faktiskt hittat något som liknade form på slutet: tre segrar på fem senaste matcherna. Dessutom passade kvalsällskapet från Elitserien, Kalix, oss bra; samtidigt som gubbduon Broberg/Eskhult skänkte det lugn och den erfarenhet som tidigare hade saknats i truppen.

Kvalet inleddes, som det ju alltid gjorde, med en lång väntan, och först fick vi vänta i 1½ vecka på att få reda på vilka vi skulle möta. När de allsvenska serierna väl var färdigspelade stod det klart att motståndet skulle bli antingen Tillberga/Nässjö eller Gripen/KVBS. Ett självgott, Zockemalligt och tämligen överlägset Tillberga? Eller ett Gripen som brann av revanschlust efter förra säsongens tortyrkval? Ett klassiskt val mellan pest och kolera helt enkelt.

Lotten föll så på alternativet Tillberga/Nässjö, så nu skulle vi alltså för första gången få stifta bekantskap med projektet ”Zockeberga”. För Tillberga var ju ingenting annat en ett enmansprojekt, drivet av den dynamiske och storkäftade klubbchefen Tobias ”Zocke” Johnsson. Zocke hade, av någon anledning, föresatt sig att blåsa liv i denna intetsägande klubb som knappt en människa brydde sig om, och sportsligt hade det blivit succé redan första året. Med en mix av unga egenfostrade talanger och gammal skåpmat från VSK, inte minst veteranen Anders Östling, hade man enkelt vunnit den norra Allsvenskan, och nu var siktet inställt på att gå hela vägen till Elitserien.

Klassikern Nässjö hade landat tvåa i söderserien, två poäng bakom Gripen, och sågs även de som en ganska tuff motståndare. I truppen fanns bl.a. veteranerna Fredrik Rinaldo och Patrik Styrbjörn, samt den ex-blåsvarte Henrik Esserius, och tränade gjorde den gamle storspelaren Patrick ”Putte” Johansson – alltså inte samme Patrik ”Putte” Johansson som rehabbat sin ljumske i Sirius de senaste två säsongerna. Elitserielagen Sirius och Kalix bar som alltid på ett visst favoritskap, men på förhand sågs detta som en ganska oviss kvalgrupp, och speciellt Tillberga med sin höga svansföring förväntades kunna ställa till det.

Och för mig personligen betydde kvalserien någonting extra speciellt: Efter 2½ år i engelsk exil återkom jag i slutet av februari till Sverige, med perfekt tajming för att följa ännu en överlevnadskamp för Sirius bandy. Som det sagts förut i dessa säsongskrönikor: Att komma hem ska vara en schlager – frågan var bara vilken? Vis ifrån förra säsongen var jag beredd på ”Det blir alltid värre framåt kvalet”.

Kvalserien

Ons 26 feb: Tillberga-Sirius 3-3 (1-2), ABB Arena Syd

0-1 (10) Viktor Broberg, 1-1 (12) Linus Barklund, 1-2 (32) Pierre Roos, 2-2 (54) Jesper Nywertz, 3-2 (67) Andreas Hammarbäck, 3-3 (82) Robin Olsson. Domare: Rasmus Lundin, Linköping. Publik: 433.

Jaha, det skulle tydligen bli lika snorjämna matcher och samma jävla tortyrliknande spänning även i den här kvalserien. Och det spel Sirius visade upp tydde verkligen inte på någon klasskillnad mellan divisionerna – tvärtom var det Tillberga som styrde matchen, men några fina individuella prestationer gav ändå en oerhört viktig blåsvart poäng. Som exempelvis 0-1-målet: En lyrboll från Eskhult, en fantastisk nedtagning ab Broberg, och ett skott i skäret upp i klykan. Tillberga kvitterade kvickt, men ännu en soloprestation, denna gång en genomåkning av Robin, gav en straff som Pirre satte till 1-2. Matchen blev mer fysisk och grinig, vilket tippade matchen över i Tillbergafavör. Eskhult passade snett och gav hemmalaget en gratishörna, som förstås blev till ett mål, och läget mörknade ytterligare när de meningslösa västeråsarna tog ledningen när Sirius hade två man i båset. Kvällen, kvalserien och supporterskapet var återigen på väg att förvandlas till ett helvete. Men, med sina allra sista bandykrafter lyckades Eskhult frälsa våra trasiga hjärtan: Han fiskade upp bollen, drog två tillbergare, och serverade Robin, som kunde lägga in kvitteringen med åtta minuter kvar, och vid de siffrorna stannade det också.

Men som skrivet, detta blev Eskhults sista show, för ett par minuter efter sin perfekta macka till 3-3 fick han en smäll emot knäet och linkade av isen, och den påföljande undersökningen visade att ledbandet var av. Karriären var därmed över fem matcher tidigare än det var tänkt, och vi skulle få överleva detta kval utan Eskhults magiska klubba. Kalix slog Nässjö med 5-2 i samma omgång och hade därmed tagit kommandot i kvalserien.

Fre 28 feb: Sirius-Nässjö 7-6 (4-2), Studenternas

0-1 (4) Oskar Henriksson, 1-1 (12) Viktor Broberg, 1-2 (16) Fredrik Söderberg, 2-2 (26) Niklas Hellqvist, 3-2 (31) Joel Wigren, 4-2 (42) Daniel Sandberg, 5-2 (51) Ilja Grachev, 5-3 (56) Viktor Lindqvist, 5-4 (60) Fredrik Rinaldo, 6-4 (66) Broberg, 7-4 (68) Broberg, 7-5 (85) Henrik Esserius, 7-6 (87) Jesper Henriksson. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 686.

Det var nästan bisarrt – vad som än hände, och hur Sirius än spelade, så utvecklades varenda kvalmatch till en fruktansvärd rysare. Mot Nässjö var blåsvart tämligen överlägsna, men smålänningarna vägrade likt en ilsken grävling att släppa greppet, och så hölls vi på halstret ända in i slutsekunderna – igen. Kimmo inledde med att släppa in ett enkelt skott till 0-1; Broberg kvitterade, men Nässjö tog ledningen igen genom sitt farligaste vapen: hörnor. Sirius fick dock ordning på spelet i blötan och dimman; man slog in många lyft i straffområdet som blev farliga gång på gång. Hellboy kvitterade på hörna, och sedan rullade det på enligt plan – Ilja satte 5-2 i början av andra. Men så slappnade Sirius av en första gång i matchen och straffades direkt: Nässjö grötade in en hörna, Rinaldo satte ett solomål, och så var det otäckt nära en kvittering innan Olle reagerade med en time-out. Med lugnet återbördat i laget drog Sirius återigen ifrån genom dubbla mål av Broberg, och var också ett bommat friläge ifrån ett matchdödande 8-4-mål – men så slappnade Sirius av en andra gång i matchen. Två hörnmål trillar in på två minuter, och så är vi där igen i våndan och pinan. Det bits på naglar, tuggas på Losec och bes till gud och satan på Studans läktare, men efter sju minuters krampbandy har Sirius lyckats slå ifrån sig – och en livsviktig seger är bärgad. Kalix-Gripen slutade samtidigt 8-6 vilket betydde att Kalix hade fortsatt grepp om kvalgruppen, Sirius låg tvåa med två pinnar tillgodo på Tillberga.

Sön 2 mar: Kalix-Sirius 2-3 (0-2), Kalix IP

0-1 (8) Daniel Sandberg, 0-2 (13) Patrik Eidenert, 1-2 (63) Jimmy Berglund, 1-3 (77) Ilja Grachev, 2-3 (81) Christoffer Norin. Domare: Jonas Kandell, Västerås. Publik: 443.

Några västringar hade inte tagit sig upp till Kalix (förutom en ännu idag oidentifierad person i blåsvart mundering som syntes på Kalix IP), så nervösa supportrar hemma i Uppsala fick huka över mobilskärmar och datorer för att följa denna thriller. Sirius trivdes oftast att spela mot Kalix, och att spela i Kalix. Sirius började urstarkt, och det stod 0-2 redan efter 13 minuter sedan Robin spelat fram Sandberg till ettan, och Eidenert klämt in tvåan på hörna. Blåsvart pressade ned Kalix långt ner i planen, och hemmalaget fick inte igång något spel överhuvudtaget. Och i andra kunde Sirius spela på resultatet – det blev tufft när fler och fler blåsvarta hamnade på utvisningsbänken, men med ett disciplinerat försvar och en fokuserad Kimmo gick det vägen. Kalix reducerade på en stralle i mitten av andra, men Ilja bombade in en hörna med kvarten kvar. Eftersom detta ändå handlade om kvalserien blev det förstås vidrigt spännande till slut ändå: Christoffer Norin slog in 2-3 från nära håll, och sedan stod tiden fanimej stilla i de tio minuter som återstod, där vi hukade över mobilskärmar och datorer hemma i Uppsala. Men till slut kom det sköna beskedet att Kandell hade blåst för full tid, Sirius hade betvingat norrbottningarna, och tagit kommandot över kvalserien. Tillberga slog samtidigt enkelt Nässjö med 5-0. Sirius ledde nu kvalserien på fem poäng, Kalix strax bakom på fyra, Tillberga låg närmast under strecket med tre poäng, medan Nässjö så här långt hade kammat noll.

Ons 5 mar: Sirius-Kalix 3-3 (3-2), Studenternas

0-1 (7) Jimmy Berglund, 1-1 (10) Viktor Broberg, 2-1 (16) Ted Wiklund, 3-1 (20) Klas Nordström, 3-2 (37) Christoffer Norin, 3-3 (62) Niklas Gälman. Domare: Christoffer Aidesjö, Surte. Publik: 739.

Det blev jämnt och spännande såklart – precis som i varenda jävla kvalmatch. Men nu började bitarna falla på plats och marginalerna hamna på rätt sida. Visserligen fick blåsvart nöja sig med oavgjort, vilket kändes lite onödigt efter en inledning som lovade mer, men nu var utgångsläget fint inför de sista två omgångarna. Först föll ett tidigt Kalixmål, men sedan satte Sirius full fart: Broberg kvitterade på hörna, Wiklund satte ett ledningsmål, och Klasse grötade in ett till hörnmål på retur. Nu drömdes det läktardrömmar om att ett pånyttfött och Brobergdopat Sirius skulle visa sin överlägsenhet och dra ifrån, men istället tappade man taktpinnen, och Kalix forcerade in en reducering innan paus. Den andra halvleken rycktes sedan sönder av utvisningar, och när Kalix hade två man på bänken hade blåsvart en utmärkt chans att dra ifrån – istället kvitterade norrbottningarna på hörna. När sedan Aidesjö blåste för både Kalixstraff och dubbla utvisningar till blåsvart så var det Kalix som misslyckades med att ta tillvara på läget. Eftersom Nässjö samtidigt besegrade Tillberga hade ett segermål för Sirius i det här laget inneburit att kontraktet var säkrat – något sådant kom dock aldrig, men även krysset var ett bra resultat som innebar goda chanser att spela hem kvalet redan i nästa omgång. Nässjö slog Tillberga med 4-3, vilket innebar att Sirius och Kalix nu hade marginal ned till strecket – Sirius på sex pinnar, Kalix på fem, Tillberga parkerade på tre och Nässjö hade två poäng. Vid en seger i Nässjö skulle vi vara klara för Elitserien, och även ett kryss skulle räcka om Kalix stal poäng av Tillberga.

Fre 7 mar: Nässjö-Sirius 1-2 (0-1), Stinsen Arena

0-1 (20) Viktor Broberg, 1-1 (61) Patrik Styrbjörn, 1-2 (91) Viktor Lundberg. Domare: Anders Kristiansson, Surte. Publik: 436.

”Det här är inget bandylag, hoppas de flyger åt helvete”. Nej, Nässjös tränare Patrick ”Putte” Johansson var inte imponerad av Sirius. Och inte var det vackert, men blåsvart tog den seger i Nässjö som garanterade spel i Elitserien 2014/15 – och Puttes Nässjö blev kvar i Allsvenskan.

Sirius taktik kan närmast beskrivas som: total passivitet. Man lade sig på försvar, och tog ytterst få initiativ framåt. Effektiviteten kunde man dock inte klaga på, och när Eidenert spelade fram Broberg i halvlekens enda anfall blev det också ett ledningsmål för Sirius. Den andra halvleken tuffade på i samma stil med samma icke-bandy från blåsvart, och när Patrik Styrbjörn åkte upp i mitten av banan och sköt in kvitteringen var det svårt att argumentera mot det rättvisa i det. Tiden rann snabbt iväg mot 90 minuter medan Nässjös anfallsförsök sköljde över Sirius planhalva, där Pirre, Max, Kimmo och de andra kämpade heroiskt för att freda målet. Så farligt dramatiskt var det egentligen inte; Kalix gick samtidigt mot en säker vinst över Tillberga, vilket innebar att det även vid en förlust skulle väldigt mycket till för att Sirius skulle hamna på fel sida strecket. Men, nu hade vi ju rest till Nässjö för att få fira – och fira fick vi. För på övertid stal Sirius bollen från Nässjö och Viktor Broberg drog upp en kontring, och Viktor Lundberg sköt in segermålet som definitivt säkrade Sirius plats i eliten 2014/15.

Och på detta följde ett episkt firande av oss tillresta västringar: jag, bröderna Bernövall, Qvarne, Anders Carlstedt, samt Västras blivande ordförande Hannes. Klackarna hyllade (!) varandra i Stinsen Arena, det var bärs i omklädningsrummet, det var grekisk restaurang där laget bjöd på skumpa, det var hotell Högland med burköl i baren, det var nattåget upp till Stockholm där Hannes terroriserade två tyska resenärer genom att tvinga på dem pistaschnötter, och det var slutligen en McGröt till frukost på Stockholms central innan vi skildes åt – med den sköna, varma känslan att vi hade ett elitserielag att supporta även nästa säsong.

Sön 9 mar: Sirius-Tillberga 3-7 (2-3), Studenternas

0-1 (22) Sebastian Brandt, 1-1 (30) Pierre Roos, 2-1 (38) Klas Nordström, 2-2 (39) Mattias Rydberg-Skarps, 2-3 (44) Linus Barklund, 2-4 (47) Emil Kaup, 3-4 (52) Daniel Sandberg, 3-5 (52) Rydberg-Skarps, 3-6 (64) Robin Andersson, 3-7 (81) Rydberg-Skarps. Domare: Roland Fager, Köping. Publik: 196.

Kvalserien var avgjord, men skulle ändå spelas färdigt; för om något Elitserielag skulle gå i konkurs eller ha otur med elitlicensen så behövde man nämligen kunna ranka kvallagen. Matchen mot Tillberga skulle alltså sakna betydelse, men ändå komma att få betydelse, men i slutändan ändå inte ha betydelse – ja, mer om det nedan. Denna vackra vårvintersöndag bjöd på en matchkrock, med cupfinal på Löten kl 15 och bandy på Studan kl 16, och de flesta blåsvarta supportrar valde att se fotbollsmatchen i första hand, för att sedan snabbt förflytta sig till Studan och se den andra halvleken mot Tillberga. Väl på Studan fick vi se ett sömnigt och stillastående Sirius skänka bort matchen till ett mer hungrigt Tillberga. Gustav Holmgren i målet var den som jobbade hårdast, men fick ändå plocka ut sju bollar från nätet. Efter firandet i Nässjö var det kanske inte så förvånande att det såg ut som det gjorde, men en lite värdigare punkt för säsongen hade man kanske hoppats på.

Det som sedan hände var just att ett lag – GAIS – drog sig ur Elitserien. Budet att ersätta dem gick till det bästa av de kvallag hamnat under strecket, vilket med minimal marginal var Gripen, som hade samma målskillnad men ett mer gjort mål än Tillberga. Det såg alltså ut som att Sirius bakfulla insats i den sista matchen var precis tillräcklig för att hålla Zockeprojektet borta från Elitserien – men i en av bandyförbundets märkliga nycker så nekades plötsligt Gripen elitlicens. Och så fick Tillberga en plats i Elitserien 2014/15 trots allt.

Skytteligan

Klasse 25, Broberg 13, Ilja 11, Pirre 9, Robin 7, Wigren 5, Sandberg 5, Eidenert 4, Lundberg 4, Hellboy 3, Wiklund 3, Johan A 2, Engstrand 1, Eskhult 1

Klasse vann skytteligan överlägset på goda 25 mål – men han var kanske något ojämn i produktionen och lite begränsad i spelet. Tvåa: Viktor Broberg, och då spelade han alltså bara en tredjedel av säsongen.

Summering

Sirius skulle spela i Elitserien 2014/15 – och det kunde vi tacka Viktor Broberg för. Nåja, såklart fanns det andra spelare i truppen som bidrog, men frågan är om det Sirius som stapplade sig fram genom serien innan Brobergs (och Eskhults) comebacker hade överlevt kvalet. Eskhults comeback blev rumphuggen av en brutal tillbergare, men Viktor Brobergs skridskoåkning, skott och krigarhjärta öppnade upp andra dimensioner i spelet, höjde hela truppens förmåga, och fick oss att vinna matcher igen.

Men att Sirius bandy fortfarande var beroende av en halvpensionerad 32-årig snickare var inget styrkebetyg för klubben. Meningen var att generationsväxlingen från Berglunds succé-Sirius skulle fullbordas, men de nya och unga förmågorna som värvades in bar helt enkelt inte upp laget. Och en snabbkoll på hur det så småningom gick för värvningarna från sillyn -13 avslöjar att råmaterialet kanske inte höll toppklass: Ted Wiklund blev bara ett-årig i blåsvart innan han försvann hem till Karlstad igen. Sandberg klev ned till UNIK och sedan till Gustavsberg där karriären avslutades. Johan Andersson gick till Västanfors, men la även han klubban på hyllan efter några säsonger. Niklas Eriksson körde på en säsong till i blåsvart, men sedan var det färdigt. Den oefterhärmlige Bärne hade också några blåsvarta säsonger kvar, men trots sin överlägsna spelintelligens tog han sig inte vidare. Robin Olsson fick ses som det kanske mest lyckade nyförvärvet, men karriären tog honom ändå inte längre än till Kungälv. Det var väl egentligen bara Victor Lundberg och målvakts-Kimmo som fick några egentliga bandykarriärer att tala om efter att ha värvats till blåsvart.

Hursomhelst, Broberg kom och Sirius klarade kvalet. Och det blev en betydligt lugnare affär än 2013 års tortyrkval, även om det även denna gång blev jämnt i de enskilda matcherna (av de elva kvalmatcher Sirius hade spelat på två säsonger, den betydelselösa matchen mot Tillberga borträknad, hade nio slutat med antingen vinst eller förlust med uddamålet, eller med oavgjort). Men vad bjöd nu framtiden på? Sirius bandy var i stort behov av en nystart, efter att stadigt ha klivit steg nedåt efter succésäsongen sex år tidigare. Men hur? Ekonomin var visserligen – skenbart – under kontroll, men det låg inga stora pengar i kassakistan. Det pratades om att det behövdes en ”spetsvärvning”, en ”profil”, som kunde dra med sig föreningen i en positiv spiral, men som Matte Söderman sa: ”Det står inte direkt några spelare i kö för att komma till oss”. Att överleva kvalet började visserligen bli en trevlig marstradition, men nu längtade vi efter lite framtidstro på något större.

Profilen

Hej Viktor Broberg, hur var det att spela i Sirius 2013/14?

Det är mycket som flyter ihop, men jag minns det kvalet och den sista matchen i Nässjö väl faktiskt. Jag hade gjort en jättebra säsong 2012/13 även om det blev kalabalik i kvalet. Men sedan var det många som slutade; Fall och Sälen gick till Villa, Eskil och Maya lade av, och det gjorde ju jag också. Jag minns egentligen inte helt varför, men det handlade väl om tiden och att motivationen inte var på topp.

Jag höll igång i Vattholma i säsongen, det var inte så seriöst, men vi var ett gäng gamla Siriusspelare och vi var ganska vassa ändå. Sen minns jag att jag gjorde ett målarjobb i en lägenhet i Eriksberg när Eskil kom förbi och sa att ”Södis” (Söderman) hade ringt. ”Ska vi comebacka?”, frågade han? Vi hade väl inget att vinna, men Sirius var nere i hålet och behövde hjälp – så då körde vi.

Vad var det du kom med 2014 som gjorde skillnad?

Det var kanske mest lite ny energi. Det är smågrejer som kan göra skillnad… som en gammal målskytt. Men vi satte väl känslan att det var på riktigt nu, det gällde att rädda kvar laget i serien. Jag minns den första matchen mot Tillberga – jag hade aldrig förlorat med dem, så jag var inte så rädd för dem. Eskhult satte en hård passning rätt i magen på mig, men jag lyckades få ned den och sköt ett så jäkla hårt knackskott ner i isen som studsade in. Sen minns jag ju avgörandet i Nässjö också, att jag spelade fram Lundberg i slutminuten och att han avgjorde, och så var det mission complete. Och att vi firade med er supportrar på restaurang efteråt. Men det var ju jämt och jävligt hela kvalet. Det är konstigt att det alltid blir på snöret i de där kvalserierna. Men det är Sirius för mig, så mycket känslor fram och tillbaka hela tiden, men vi löser det alltid i slutänden.

Hur många comebacker gjorde du i Sirius?

Det blev fem stycken tror jag, eller om det var fyra. Det var ju en comeback 2011 när jag var med från början, och sedan tre eller fyra när jag kom in mitt i säsongen. Men jag ligger väl i lä mot Patrik Spångberg i Motala i alla fall, han har väl gjort typ 20 comebacker…

Varför gör bandyspelare så många comebacker? Vill ni slippa försäsongsträningen?

Nä, det är väl att det finns andra saker man måste prioritera. Bandyn tar mycket tid och ger nästan inga pengar. Men det är samtidigt så jäkla kul, och jag har ju spelat helt gratis ett par gånger till och med. Jag har inte planerat för att göra comeback, men flera gånger har det till exempel varit Olle som varit tränare och ringt upp, och då vill man visa vad man går för.

Du gjorde ännu en comeback som tränare när du hoppade in 2021, hur var det?

När Esa fick gå 2021 så förstod jag snabbt att Olle skulle få frågan. Så den gången var det faktiskt jag som ringde upp honom och frågade hur han tänkte om saken, jag kände mig sugen på att ställa upp. Och så kom ju Eskil in också, det var jäkligt kul att det var vi tre som gjorde det tillsammans. När vi kom in var det en skör grupp som inte mådde så bra. Det var en lite konstig stämning, ingen i gruppen som pratade, så vi började jobba med roliga, enkla saker. Och det startade ju sedan bra med 8-0 mot Motala på en halvlek, även om vi höll på att slarva bort det senare i matchen. Olle gjorde ett jäkligt bra jobb där som tog laget till slutspel, och jag är stolt över att ha varit med och bidragit där. Men det är annorlunda att stå vid sidan om isen, och det tar mycket psykiskt också, man låg vaken många gånger och tänkte på nätterna.

Hur ser livet ut idag?

Ja, jag gör för mycket och har för lite tid över. Det är måleriet förstås, jag har egen firma som tar det mesta av tiden. Sedan har jag slutat som tränare för grabbens lag i år, annars har jag följt med dem ända sedan bandyskolan, men det känns bra att ha lämnat över där. Sedan är jag lite involverad i Sirius oldboys, och så finns jag med i sportgruppen kring Sirius elit. Det är inget jätteansvar jag har där, men jag finns med som resurs. Det känns fint att ändå få vara kvar i kulisserna på något sätt.