Fotbollssäsongen 2014

Från cupkvartsfinal på Nya Ullevi till mittenlagslunk i Superettan. Sirius flög ur startblocken under comebacksäsongen, men snavade sedan redan på första hindret.

 

Läget i laget

Sällan kliver väl en nykomling in i en ny serie med ett så gott självförtroende som Sirius gjorde 2014. För efter den totala slakten av Norrettan 2013 så var Superettan ingenting som skrämde. Vissa paralleller gick faktiskt att dra med när vi senast hade gått upp till Superettan, 2007. Likt då hade blåsvart sprudlat av spelglädje och visat upp en hejdlös offensiv i ettan, och laget var fullt av härliga karaktärer. Men till skillnad från då var Sirius som klubb så mycket solidare på alla plan. Vi hade en meriterad VD med stort blåsvart hjärta i Ola Andersson. Vi hade en stenrik mecenat i Bengt Ågerup. Och till skillnad från 2007 hade vi inte behövt byta ut den tränare som tagit upp oss mot en random gnagarduo med tveksamma meriter – Kim och Tolle var visserligen också en gnagarduo, men där stannade likheterna med Mille-Gary. Vår tränarduo hade förlängt kontraktet med två nya år under 2013, och därmed skulle vi få fortsätta njuta av Kims kärva charm, och vila i en trygghet att vi hade en av svensk fotbolls mest spännande tränarbesättningar.

Och märkligt nog så stannade i stort sett hela den trupp som hade spelat brallorna av allt motstånd 2013 kvar i Sirius – inte en enda spelare såldes till högre divisioner. En trio för vilka säsongen mest handlat om skaderehab lade dock skorna på hyllan: Ikonen Petter Österberg tackade för sig, likaså generationskamraten Johan ”Clage” Claesson som landade ett nytt förbundsjobb som utredare av matchfixning, och så sadlade dessutom Mirza Jelecak om till tränare – Sirius U15-lag blev första anhalten. Den omtyckte Joakim ”JBL” Blomqvist fick också lämna och hamnade i Frej, medan Mattias Benker lånades ut till GUSK.

Sillyn blev med andra ord lugn, på gränsen till tråkig. Niklas ”NBT” Busch Thor, anslöt från Frej redan i början av oktober, och skulle man tro Tolle var denne 27-årige tvåvägsmittfältare och Ebba Busch-make egentligen det enda nyförvärv som behövdes inför Superettan. Men ett par ytterligare värvningar tillkom ändå för att vässa konkurrensen: Med en korsbandsrehabbande OP var det säkrast att stärka upp mittbackssidan, och det gjorde vi med Patrick ”Psycho-Pat” Hopkins, en amerikan som tillbringat de senaste tre säsongerna i Ljungskile. I samma klubb, men då på utlåning från Elfsborg, hittades den 22-årige målvakten Andreas ”Adde” Andersson, och samtidigt skrev också sillyns verkliga wild-card på: den uruguayanske mittfältaren Alexis Bayón Lopez från klubben El Tanque Sisley, som kommit till Sverige på semester för att hälsa på några landsmän, fått chansen att provträna med Sirius – och av något fortfarande obegripligt skäl hade Sirius slängt fram ett treårskontrakt att skriva på för den oprövade sydamerikanen. Och med denna, något överraskande men kittlande, värvning stängdes den händelsefattigaste sillyn sedan hundåren i division 2 i början av 00-talet.

Men anledningen till den lugna sillyn var ju att det knappast behövdes så mycket förstärkningar, för vi hade ju redan en trupp med fantastiska kvaliteter. Här fanns den ännu så länge högt älskade målvakten Jonas ”Bylle” Bylund. Här fanns den backlinje som varit så omöjlig att komma förbi: På högerbacken den för både sin frisyr och sin arbetskapacitet uppskattade högerbacken Karl ”Kalle” Larson, som mittbackar den varma värmlänningen Carl ”Calle” Nyström och västeråsaren Oscar ”OP” Pehrsspn, och som vänsterback Elliot Käck med sin precisa inläggsfot. Här fanns det mittfält som kört över motståndarna utan pardon: Härföraren Johan Arneng, den unge veteranen Kim Skoglund, och den påhittige Joakim ”Pajen” Runnemo. Och här fanns det anfall som slagit alla rekord som fanns att slå: Den enigmatiske Christer ”CG” Gustafsson, den spännande Enköpingstalangen Kerim ”Mr. Abti” Mrabti, och den allt mognare och svårstoppade Moses Ogbu. På reservbänken fanns den tidigare andre-, nu förmodade tredjemålvakten Martin Karlsson, de två unga ytterbackarna Viktor Lövgren och Jakob Bergman, Brandbergenteknikern Dalil Benyahia, mittfältslöftet Jakob Björk, den mångsidige Markus Berg-brorsan Jonatan Berg, den skadedrabbade yttern Ian ”Iaaan Iaaan Iaaan Iaaan” Sirelius, och andreårssenioren Joel Rydstrand. Upp till a-truppen lyftes också den kvicke yttern Johan ”Jander” Andersson, och så fanns ju också ett par jokrar: Den spännande sommarvärvade anfallaren Stefan Silva som vi ännu inte hunnit se så mycket av, och den fantastiske anfallaren med sina klena korsband: Ante Björkebaum.

Och det var inte bara klubben som växte och mådde bra, för den här våren nåddes också två viktiga milstolpar i den blåsvarta supporterkulturen. Den första: Den 4 mars släpptes premiäravsnittet av den idag legendariska podden ”Blåsvarta baksmällan”, med den poetiska titeln ”IK Sirius-Djurgården 2-1”. Sirius hade fått sin första supporterpodd, och bakom låg förstås de profilerade supportrarna bröderna Bernövall. I programmet hördes även en ny Siriuslåt, som visade sig heta ”Fotbollsvänner”, skriven och framförd av den gamle indiestjärnan Pelle Carlberg. Och denna låt skulle snart få en större roll, för Fotbollsvänner blev nu Sirius fotbolls första riktiga inmarschlåt.

Händelser utanför planen fördystrade dock stämningen inför fotbollspremiären 2014. I Malmö hade MFF-supportern Showan Shattak blivit svårt misshandlad av nazister, vilket startade solidaritetskampanjen ”Kämpa Showan” bland svenska supportrar. Och i Helsingborg hade stöket inför premiären slutat så illa att en Djurgårds-supporter och pappa aldrig kom hem till sina barn igen. Även om alla Siriusvänner befann sig på en bra plats våren 2014 så kunde inte detsamma sägas om svensk fotboll i stort.

 

Försäsongen

2014 års försäsong inleddes redan senhösten 2013 med en vänskapsmatch mot AIK, som slutade 3-3. Och när träningsmatcherna åter rullade igång i början av februari stod det klart att Sirius konserverat sin fina form över vintern. Allsvenska Gefle slogs med 1-0 efter mål av CG, sedan blev det 1-1 mot det förmodade topplaget i Superettan GIF Sundsvall efter en kvittering av Silva, och samma resultat mot allsvenska ÖSK efter mål av Mrabti. Därefter väntade träningsläger i cypriotiska Ayia Napa – Kim Bergstrand gnällde på dåliga planer, men vädret var härligt och truppen nöjd. På Cypern spelades ännu en träningsmatch mot Superettans jättefavorit Hammarby, där det blev förlust med 2-3 efter ett antal bisarra straffar av en förmodat korrupt lokal domare. Och därefter blev det inte så mycket mer försäsong, för nu var det dags för cupen, och den blev ju både framgångsrik och lång – mer om detta nedan. En sista träningsmatch spelades dock; ett genrep mot Frej där ett Sirius med blåsvart baksmälla efter cupsuccén förlorade med 0-1.

Eftersom truppen var i stort sett samma som 2013 var även laguppställningen det. Kim och Tolle fortsatte med en uppställning som kunde skrivas antingen 4-3-3 eller 4-2-3-1. På målvaktsposten var det uttalat att alla tre målvakterna skulle få konkurrera i utgångsläget, men när tävlingsmatcherna skulle starta var det tydligt att Adde, till Västras missnöje, hade tagit förstatröjan. I backlinjen var ytterbackarna självklara: Kalle Larson till höger och Käck till vänster. Som mittbackar spelade Hopkins och Calle Nyström inledningsvis, medan OP rehabbade. Arneng och NBT var givna som defensiva mittfältare, med Kim Skoglund som stark reserv, och Runnemo lika given som länk mellan mittfält och anfall. Mest konkurrens fanns på anfallspositionerna, mest speltid gavs till Kerim, Moses och en Silva som alltmer visade framfötterna, men även Benyahia var aktuell för en startelva. Den fantastiske Ante Björkebaum drabbades av ett bakslag i sin rehab under våren, och det skulle dessvärre visa sig att det var korsbandet som gick ännu en gång, Sirelius hade också fortsatt svårt att få ordning på sin kropp, och även CG gick skadad på försäsongen.

 

 

Svenska cupen

Sön 2 mar: Sirius-Djurgården 2-1 (0-1), Löten

0-1 (36) Erton Fejzullahu, 1-1 (52) självmål, 2-1 (58) Joakim Runnemo. Publik: 3295.

Det fanns inte många svårare matcher inom svensk fotboll under tidigt 10-tal än att möta Sirius på Löten under försäsongen. Det fick den gamle Gefletränaren Pelle Olsson erfara när han nu fick en usel start på sitt nya uppdrag som storlagstränare. Händelserna i första såg möjligen ut att peka i riktning mot en hedersam förlust; Sirius var modiga och orädda och drev mycket av spelet. CG missade ett friläge efter dryga halvtimmen, och minuterna senare satte Erton Fejzullahu ledningsmålet för gästerna sedan Adde i Siriusmålet släppt retur på ett knepigt skott vid stolproten. Men blåsvart hade en djurgårdsdödare i elvan: ”Pajen” Runnemo hade sänkt Djurgården flera gånger under sin tid i BP, och nu gjorde han det igen. Kvitteringen kom när Runnemo slog en frispark som den blivande blåsvarte Jeppe Arvidsson stångade in i eget mål. Och Runnemo var inte klar med det, för fem minuter senare avlossade han bössan från 20 meter, och bollen gick i en hög båge över målvakten Kenneth Höie, och under ribban. Därefter följde en del Djurgårdspress för en kvittering, men det löste Siriusförsvaret och Adde i målet med skicklighet och en liten andel tur. Och på Löten jublades det på åtminstone en av de rangliga läktarna: 100 västringar var kanske inte fler än 2000 DIF’are, men definitivt gladare.

 

Sön 9 mar: Sirius-Halmstad 2-1 (0-1), Löten

1-0 (9) Gudjón Baldvinsson, 1-1 (53) Kim Skoglund (straff), 2-1 (85) Joakim Runnemo. Domare: Magnus Ahlsén, Linköping. Publik: 1950.

Elfsborg, Djurgården och nu Halmstad. Ett efter ett kom de allsvenska lagen till Löten och fick smaka på Lötenförbannelsen; besvärjelsen som gjorde Sirius till ett oslagbart lag på denna blåsiga plastplan. Och 2-1 var siffrorna som gällde – matchen mot Halmstad blev till en målmässig repris av den mot Djurgården då målen föll i samma halvlekar och ordning. Mot HBK dominerade Sirius än mer än mot DIF, det såg mycket riktigt ut att skilja en division mellan lagen, men åt motsatt håll. Trots detta tog gästerna en tidig ledning sedan Hopkins misslyckats med en bakåtpassning, men detta sänkte inte Sirius som fortsatte i samma optimistiska stil. Och i början av andra kom utdelningen: Runnemo föll, kanske något lätt, men straff blåstes, och Kim Skoglund sköt in kvitteringen från elva meter. Och visst skulle ytterligare en elefant fällas på Löten; med fem minuter kvar gjorde Runnemo segermålet och var med det inblandad i samtliga fyra mål som Sirius dittills gjort i cupen – men prestationen var Moses, som ryckte ifrån sina försvarare och spelade fram Runnemo till läget.

Och det var en historisk dag på flera sätt. Alexis Bayón Lopez, den hajpade uruguayvärvningen, blev ju ingen succé, men den som var på Löten den här soliga vårvintersöndagen fick i alla fall se honom luftas i sina elva enda tävlingsminuter i blåsvart. Och dagen bjöd dessutom på en unik dubbel: Efter matchen drog i alla fall några av de nästan 2000 supportrarna på Löten till Studan, för att där se Sirius bandy förlora mot Tillberga i sin sista, betydelselösa, halvlek för säsongen.

 

Sön 16 mar: Assyriska-Sirius 0-2 (0-2), Södertälje Fotbollsarena

0-1 (32) Stefan Silva, 0-2 (36) Kerim Mrabti. Domare: Dragan Banjac, Vendelsö. Publik: 412.

Det var nästan så enkelt att det blev tråkigt. En poäng behövdes mot Assyriska för att säkra avancemang, men vi tog alla tre hur enkelt som helst. Blåsvart dominerade på Jallavallen från avspark till slutvisslan, och de båda målen föll under en stark femminutersperiod i första halvlek: Silva satte ettan sedan han fått bollen till skänks av Assyriskamålisen Robin Malmkvist, och Mrabti sköt in tvåan på ett långskott – ännu en svag insats av Malmkvist som nog borde klarat att rädda. På läktaren hade de tillresta västringarna ändå inte särskilt roligt. Det var kallt, folktomt och en alldeles för enkel seger. Sirius kontrollerade matchen totalt, men någon underhållning bjöds det inte på – ungefär som några av de mer oinspirerande segrarna i Norrettan.

Några fler mål blev det alltså inte, vilket faktiskt hade en viss betydelse. De fyra bästa gruppsegrarna skulle nämligen belönas med en hemmamatch i kvartsfinalen, men trots att Sirius hade gått rent så fanns det fyra lag med bättre målskillnad. Nu väntade därför en bortamatch mot något lag i kvartetten Helsingborg, Malmö, Elfsborg och Göteborg – fyra verkliga storlag, och det blev de sistnämnda som föll på Sirius lott. Match på Nya Ullevi mot folkkära Blåvitt, regerande cupmästare och slumrande jätte i Allsvenskan, väntade alltså. Det var lite annorlunda än att möta Älgarna på Gränby grus, som försäsongerna såg ut i början av mitt supporterskap.

 

Sön 23 mar: Göteborg-Sirius 0-1 (0-1), Nya Ullevi (kvartsfinal)

0-1 (29) Moses Ogbu. Domare: Bojan Pandzic, Hisings-Backa. Publik: 4689.

För de flesta är nog denna match en av supporterlivets absoluta höjdpunkter – för mig är den en tagg i hjärtat som fortfarande sitter kvar. För jag var ju inte där. Jag var mitt i en utdragen flytt från England till Sverige, och var denna helg dessvärre i fel land. En resa till Göteborg t.o.r. hade gått på sådär 3000 spänn, och dessutom tagit hela helgen, och jag kalkylerade snabbt ihop att det var lite för mycket pengar och tid att investera i att se en gjuten förlust – en felkalkyl jag bittert ångrar ännu idag.

Helt ensam var jag dock inte, utan i fint sällskap av Readings andra Siriussupporter – jo, det fanns faktiskt en till blåsvart själ i denna stad. Och med ett sexpack och några påsar chips sammanstrålade vi i soffan vi framför UNT’s webbsändning; ändå det kanske näst bästa stället i världen att vara på just där och då. Och vi från soffan, och alla i klacken på Ullevibetongen, fick se ett Sirius som inte behövde spela på Löten för att skrälla. Blåsvart slog blåvitt, och det såg inte ens särskilt svårt ut; snarare som när vi mötte, låt säga, Vasalund i Norrettan. Nåja, göteborgarna hade kanske ett lite mer svårpenetrerat försvar, men Sirius hade tagit med sig ett hemligt vapen till Göteborg: På de offensiva hörnorna packade laget ihop sig i en tät klunga, som när hörnan slogs synkront rusade fram emot målet – det var den fruktade ”busskö”-varianten, och Blåvitt såg lika skärrade ut varje gång. Och det var på en busskö-hörna som målet kom: Bollen gick ut till Runnemo som positionerat sig lite utanför straffområdet, och ett skottförsök blev till ett inlägg som en framrusande Moses lyckades knoppa in. Efter att ledningen firats med några piruetter fortsatte matchen, men det var ett trubbigt blåvitt som inte heller i underläge lyckades hota offensivt. Robin Söder nickade ett inlägg i stolpen, Malick Mané hade en frispark som touchade ribban, men mer var det inte. Sirius hade å sin sida busskön, som skapade kalabalik i blåvitts straffområde flera gånger. Med tio minuter kvar åkte Calle Nyström på sitt andra gula kort och visades ut, men inte heller det orsakade några större problem för blåsvart, som ganska odramatiskt kunde ro hem sin kanske största skräll genom historien.

Och tränare Kim Bergstrand var förstås nöjd? Nej, Kim var närmast förbannad, på den undermåliga fotboll de allsvenska motstånden hade bjudit på under cupen: ”De allsvenska lagen är så oerhört primitiva, det är inte svårt för oss att vinna”, tyckte en sedvanligt bitsk Kim, och fortsatte: ”Vi kan också kämpa, vi tränar varje dag”. Så började även resten av fotbollssverige uppmärksamma denna märkliga och kärva fotbollstränare, som hade utfört sådana mirakel med vad som tidigare var ett mediokert Norrettan-gäng.

 

Motståndarna

Det var nästan för mycket av det goda, för efter vårens cupberusning väntade nu den Superetta som vi hade längtat till under fyra långa norrettan-år. Under den tiden hade såklart mycket hunnit hända i serien: åtta av motståndarlagen hade bytts ut sedan 2009, sju av dem var kvar i serien, varav fem hade spelat i Superettan hela tiden: det pragmatiska bonngänget Ljungskile såg starka ut inför säsongen, med värvningar av bl.a. den rutinerade Hannes ”Killer” Stiller, och den blivande landslagsstjärnan Ken Sema. Skånska Ängelholm hade chockat Superettan några säsonger tidigare och sånär tagit sig till allsvenskan – som tur var för allsvenskan missade man i kvalet, och känslan var att Jocke Perssons gäng var på väg nedåt. Landskrona var skakigt och stökigt med anklagelser om och avstängningar för matchfixning inom klubben; tränare i denna härva var den rödhårige ex-målkungen Jörgen Pettersson, och laget hade två bärande spelare i den amerikanska duon Andrew Stadler och Paul Torres. Jönköpings Södra tränades också av en gammal målkung, Schweizproffset Mats Gren, men tycktes även de ha svårt att få till någon positiv utveckling i klubben – här spelade den skicklige mittfältaren Robert Gojani, samt den rutinerade Superettanräven Fredrik Olsson. Jönköpingslaget skulle nu skulle starta sin nionde raka säsong vilket gjorde dem till Superettans mesta konstanter – tillsammans med Assyriska. Södertäljegänget tränades av bosniern Azrudin Valentic, och i laget återfanns bland annat den blivande blåsvarte Alex ”GT” Nilsson.

Två lag hade varit uppe i Allsvenskan och vänt sedan 2009: Assyriskas ständiga rivaler Syrianska hade gjort tre år i högstaserien – men kaos är granne med Syrianska, och inför seriestart var man redan inne på sin tredje(!) tränare; ny i laget var dock den då okände Samman Ghoddos. Och även jojolaget GIF Sundsvall hade förstås hunnit med en vända i Allsvenskan; årets upplaga var profilstark med bl.a. den blivande landslagsbacken Marcus Danielson och den blivande MFF-försvararen Eric Larsson.

Vidare så fanns det åtta motståndare som var nya sedan senast – en del hade kommit uppifrån Allsvenskan, en del nerifrån ettan. Ur allsvenskan 2013 hade, tillsammans med Syrianska, klassiska Öster rasat, där en del långvariga klubbikoner som Denis Velic och Mario Vasilj spelade. GAIS gjorde sin andra säsong i Superettan, med en härlig målvakt i Tommi ”Gammal Majjo” Vaiho, och Bernövall-favoriten Gabriel Altemark-Vanneryr. Och så hade vi seriens elefant, Hammarby, som nu skulle göra sin femte raka Superettan-säsong efter att ha missat uppflyttning fyra säsonger på raken – här var det lagets assyrier/syrianer som glänste mest; ikonen Kennedy Bakircioglu och den lovande Nahir Besara hade nu fått sällskap av Assyriskas Stefan Batan – och ny tränare var den klurige Nanne Bergstrand.

Och så hade vi fem motståndare som gått upp ifrån ettan sedan 2009. Degerfors hade bara varit nere och vänt en snabbis; här hittade vi bland annat den ex-blåsvarte Eric Jernberg, och Gary Sundgren-sonen Daniel Sundgren. Av Östersund hade vi sura erfarenheter i färskt minne; här vimlade det av intressanta spelare, som koreanen Seon Min-Moon, eller en ung och blivande blåsvart Dennis Widgren. Och så fanns där till slut en trio lag som vi tidigare aldrig stött på genom historien: Varberg; som bl.a. lockat till sig Geflebacken Per Asp, och som högerback fanns den blivande blåsvarte Kujtim Bala. Värnamo, med den klassiske anfallaren Per Cederqvist och den ex-blåsvarte Carlos Gaete-Moggia på mittfältet. Och så var det slutligen Husqvarna, nykomlingarna för säsongen, som mönstrade ett ganska profillöst lag med ett undantag: den blivande blåsvarte anfallaren Dragan Kapcevic hade värvats från Brage till Jönköpingsförorten.

Förhandsfavoriter var förstås Hammarby – men så hade de varit de fyra senaste säsongerna utan att det hade hjälpt. Annars pratades det om Öster och GAIS med sina färska allsvenska erfarenheter – och om Sirius, för slakten av norrettan och de många cupskrällarna hade inte gått obemärkt förbi. I botten såg det tufft ut för trion från Jönköpings län: Husqvarna, Värnamo och J Södra tippades alla i botten, tillsammans med Varberg.

 

Superettan – vårsäsongen

Sön 6 apr: Syrianska-Sirius 1-5 (0-2), Södertälje Fotbollsarena

0-1 (22) Stefan Silva, 0-2 (35) Patrick Hopkins, 0-3 (50) Moses Ogbu, 0-4 (58) Kerim Mrabti, 0-5 (73) Silva, 1-5 (86) Yussuf Saleh.

Som många påpekade: Det var vackert att få sluta cirkeln, och göra vår återkomst på samma Jallavall mot samma Syrianska där vi hade åkt ur för 4½ år sedan. Och att möta Syrianska i premiären var tacksamt även på andra sätt; det var ekonomisk kris, skadekris och tränarkris i Södertäljeklubben – tränaren Zvezdan Milosevic hade hunnit vara i klubben i en dag, efter att både den åldrige brassen Carlos Cabral och ersättaren Stefan Fredriksson hunnit hoppa av jobbet under försäsongen.

Och ja, det blev en väldigt enkel premiärseger för blåsvart – på många sätt kanske snarare den sista Norrettanmatchen än den första Superettamatchen. Runnemo kostade på sig att bränna en straff redan i den fjärde minuten, men det gjorde inte mycket. 0-1 kom snart ändå, då Käck slog en frispark som målvakten räddade, men Syrianskaförsvararna var någon annanstans när Silva rullade in ledningsbollen. Snart åkte dessutom syrrornas Rabi Elia ut efter en andra varning, och Käcks frisparkar resulterade i ytterligare ett mål när Hopkins nickade in 0-2. Det enda som höll allsvensk klass hos Syrianska var pauskäket, och efter att Västra Sidan smort kråset med kebabspett och tsatsiki fortsatte blåsvart att mörbulta hemmalaget. Matchens suverän, Käck, slog ett inlägg som Moses vackert sköt in på helvolley till 0-3, Runnemo spelade fram Mrabti till 0-4, och Silva satte dagens andra påse med en iskall bredsida. Syrianska var totalt iskalla fram till de sista fem minuterna, då blåsvart bjöd på ett bolltapp och den blivande blåsvarte Yussuf Saleh satte ett tröstmål. Det smärtade dock inte speciellt mycket för de c:a 300 västringar (enligt ett överslag från Karl ”Matte” Larson) som jublade över en busenkel premiärvinst på den alltid iskalla Jallavallen.

 

Tis 15 apr: Sirius-Husqvarna 1-2 (0-0), Studenternas

0-1 (50) Philip Bernholtz, 1-1 (59) Kerim Mrabti, 1-2 (80) Bernholtz. Domare: Robert Darandic, Helsingborg. Publik: 3521.

Att den 33 matcher långa förlustfria sviten skulle ta slut någon gång var såklart inte konstigt. Men det var oväntat att det skulle hända mot – som tiden skulle utvisa – de svaga nykomlingarna Husqvarna. Och det var synd eftersom det pajade feststämningen kring hemmapremiären; fina 3500 åskådare hade letat sig till Studan, och själv hade jag fått med mig en engelsk kollega som imponerades av den intensiva sången och det gulliga tifot med små blå, svarta och vita flaggor. Mindre imponerades han nog av det som utspelades på gräset, för där såg Sirius trubbiga ut. Blåsvart förde såklart spelet, men våra anfallare fick det betydligt svårare när de ställdes mot Husqvarnas stabila försvarsspel istället för Syrianskas bjudbuffé. Mållöst i paus var logiskt, och direkt i andra fick vi dessutom smaka på Husqvarnas kontringsspel: den blivande blåsvarte hjälten Dragan Kapcevic kom loss på högerkanten och sulade iväg ett inlägg, och en helt omarkerad Philip Bergholtz slog in bollen. Kvitteringen kom dock fort, och även det på ett inlägg; Moses slog in en precis boll, och Mrabti slog in sin egen retur efter att den utmärkte målvakten räddat förstanicken. Nu följde en lång jakt på det segermål som alla förväntade sig skulle komma – men Husqvarna stal hemmapremiären likt Grinchen stal julen. För med 10 minuter kvar gick Sirius på en exakt likadan kontring som vid det första målet, och samme Bernholtz var lika omarkerad när han nickade in 1-2.

Frågan var nu: Skulle man känna oro över vårat trubbiga anfall och naiva försvar? Eller hade vi bara haft lite oflyt med avsluten i en match vi ändå totaldominerade spelmässigt? Juryn var fortfarande ute, och skulle sammanträda igen efter Varberg i nästa omgång.

 

Mån 21 apr: Sirius-Varberg 2-3 (1-1), Studenternas

0-1 (12) Sinan Ayranci, 1-1 (44) Moses Ogbu, 1-2 (50) Ibrahim Koroma, 1-3 (54) Robin Tranberg, 2-3 (56) Kim Skoglund (straff). Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 2255.

En gång är ingen gång, men två gånger är minst en gång för mycket. För den Mick Jagger-swagger vi hade gått in i säsongen med kändes som totalt bortblåst efter bara tre omgångar. Nu var vi istället oroliga. Var allt bara ett luftslott? Var vi sönderlästa? Varför gick allt så långsamt? Var det inte svårare att slå Sirius än att hålla positionerna i försvaret och vara beredda på omställningslägen?

Ja, matchen mot Varberg blev lik den mot Husqvarna, fast sämre. Det tog inte mer än drygt 10 minuter innan omställningen kom, och Varberg fick inte mindre än tre chanser att avsluta innan Sinan Ayranci sköt in 0-1 bakom Adde. Sedan fick vi se en halvlek där Sirius agerade som om man hade tio sidleds-Danne där ute. Det rullades runt, runt i långsamt tempo, och kvoten mellan bollinnehav och antalet avslut var förskräckande hög. Till slut så var det Moses som lossade knutarna, när han tog ned ett inlägg från Kalle, vände runt och tåfjuttade in bollen. Kvitteringen gav dock ingen råg i ryggen inför andra halvlek, som inleddes uselt: Ibrahim Koroma nickade in 1-2 på en frispark där både försvaret och Adde i målet var passiva, och Robin Tranberg sköt in 1-3 med ett otagbart skott. Minuterna senare ordnade Moses en straff som Kim Skoglund sköt in, och så hade Sirius 34 minuter + stoppitch tajm på sig att jaga kvittering – och helst ett ledningsmål. Men Varberg lyckades filma, maska och rycka sönder det mesta av den tid som återstod. 7-21 i frisparkar säger det mesta, och den hela minut Varberg tog på sig för att göra ett byte på stoppitsch tajm, ja den försvann helt på domarens klocka. En både frustrerande och oroande förlust blev resultatet, och nu behövde blåsvart steppa upp och hitta ett motvapen mot backande försvar och snabba kontringar.

 

Mån 28 apr: Degerfors-Sirius 1-3 (0-0), Stora Valla

1-0 (67) Ferhad Ayaz, 1-1 (86) Jonatan Berg, 1-2 (88) Patrick Hopkins, 1-3 (91) Stefan Silva. Domare: Dragan Banjac, Vendelsö. Publik: 1553.

Sena mirakelvändningar mot Degerfors är ju på tapeten 2023 – men originalvändningen kom redan 2014. Denna vändning var kanske inte riktigt lika sjuk, men många av de som var där håller det som en av de bästa bortaresorna med blåsvart. För det var viktigt: utan den där vändningen hade läget varit bekymmersamt, minst sagt. Nu fick vi istället ett kvitto på att vi klarade av att vinna matcher även i Superettan, något man hann börja tvivla rejält på under säsongsinledningen.

Sirius startade matchen direkt ursinnigt; tre skott på mål och två bollar i målställningen under de första sex minuterna, och Stefan Silva såg aktiv och het ut – men att få in bollen i mål var fortfarande svårt. En såg hög intensitet är svårt att upprätthålla, och när målen inte kom gnagde sig Degen in i matchen. Initiativet växlade sedan mellan blåsvart och rött i matchen, men så värst mycket chanser skapades inte, förrän drygt 20 minuter in på andra när Sirius återigen åkte på en snabb omställning. Siriusförsvaret stod för högt och stötte fel, och så sköt Ferhad Ayaz in 1-0 med ett hårt skott.

Det såg ut att gå mot en tredje rak förlust med samma problematik som de två tidigare, men så kom ett avgörande byte: Jonatan Berg gick in istället för en skadad Mrabti, och blev regissören bakom fem magiska minuter: en rörig situation framför Degerforsmålet, värmlänningen Calle N sköt, och värmlänningen Berg forcerade in returen med fyra minuter kvar på klockan. Två minuter senare kom ledningsmålet: Berg slog hörnan och Hopkins nickade in bollen, och Västra exploderade bakom kravallnätet på kortsidan. Som lök på laxen, eller grädde på moset beroende på vilket perspektiv man har, snackade sedan degerforsaren Marcus Astvald till sig ett rött kort, och Stefan Silva utökade på stoppitch tajm ur friläge, framspelad av Moses. Vändningen var fullbordad, och det ångestpåslag som börjat kännas ganska rejält flög som en liten fågel ut ur medvetandets fönster.  Sirius stabilt i tabellmitten efter två vinster och förluster: sjunde plats, två pinnar bakom Värnamo på kvalplats uppåt, och fyra ned till Landskrona på kvalplats nedåt.

 

Tor 1 maj: Sirius-Elfsborg 1-4 (0-2), Studenternas (SvC, semifinal)

0-1 (7) Victor Prodell, 0-2 (13) Henning Hauger, 0-3 (52) Prodell, 0-4 (81) Prodell (straff), 1-4 (90) Stefan Silva. Domare: Andreas Ekberg, Lund. Publik: 6000.

Det var lapp på luckan, och det var ”Sirius största match sedan SM-finalen mot Fässberg 1924” enligt Meisels på UNT. Det borde med andra ord blivit en milstolpe i supporterlivet, men blev istället till en ganska avslagen upplevelse. En månad tidigare hade vi kanske haft en chans, men ett ganska formsvagt Sirius blev helt enkelt blåsta av banan av ett bestämt Elfsborg, coachade av en rullstolsburen och uppenbarligen allt annat än frisk Klas ”Klabbe” Ingesson. I målet fick Bylle chansen för första gången för säsongen, och vi visste ju att en övertänd Bylle inte var den bäste Bylle. På det första målet var han chanslös, när Victor Prodell otagbart skallade in bollen efter sju minuter, men på det andra var han ute och cyklade lite, när han blev överlobbad av Henning Hauger. Samtidigt höll han dock siffrorna nere, för Elfsborg bombarderade Siriusmålet under de första 25 minuterna. Sirius plan att hålla nollan så länge som möjligt hade fullständigt spruckit, men till slut började det gula trycket avta, och Sirius gavs åtminstone några chanser att ta sig in i matchen: Moses jobbade sig till en chans, Kalle var framme och sköt, och OP hade ett rent nickläge. Men effektiviteten var inte där den här dagen heller, så i andra kunde Elfsborg promenera hem segern och finalplatsen. Prodell satte 0-3, återigen på en lobb, och i slutet av matchen gjorde Bylle en huvudlös utrusning och orsakade en straff. Blåsvart kunde dock creddas för att inte ge upp helt, man kämpade på i 90 minuter, och belönades till slut med ett tröstmål av Stefan Silva.

 

Ons 7 maj: Sirius-Östersund 1-1 (1-0), Studenternas

1-0 (11) Stefan Silva (straff), 1-1 (78) Modou Barrow. Domare: Lars Olsson, Umeå. Publik: 1133.

Med cupen lagd till handlingarna gällde det nu att hitta någon sorts vinnarspår i serien. Och när nu Östersund väntade var det en match vi både ville och borde kunna vinna. Vi längtade såklart efter revansch, och chansen kändes god att få det eftersom Östersund var både skadedrabbade och segerlösa. Men nej, spelet klaffade inte heller den här vårkvällen, och detta trots att starten blev perfekt då Silva fälldes i straffområdet och själv sköt in ledningsmålet efter tio minuter. Men axlarna åkte ändå inte riktigt ned, och det blev ett krampaktigt spel med massor av bortslagna bollar från Sirius sida. Och när chansen väl kom; Ogbu spelade snett-inåt-bakåt till en helt ren Berg, så blev det snedträff och målmiss. Sirius blev allt försiktigare ju längre matchen led, för att inte åka på ännu en av de där snabba omställningarna som sänkt oss i tidigare matcher, men ju längre ned blåsvart sjönk, desto närmare kom Östersund målet. Och till slut låg bollen där i nätmaskorna; slovaken Tomáš Peciar sköt ett halvlurigt skott, Adde lämnade retur, och Hopkins rensade klumpigt bollen via Modou Barrows knä in i eget mål. En oinspirerad match och en urusel publiksiffra – nog borde Superettan vara roligare än så här?

Roligt var heller inte att Björkebaum nu hade fått diagnos på det ”bakslag” han drabbades av under försäsongen: korsbandet var av igen. Spel 2014 var förstås helt uteslutet, så nu var det bara att börja titta på förstärkningar i anfallsleden till sommaren.

 

Mån 12 maj: GAIS-Sirius 1-0 (0-0), Gamla Ullevi

1-0 (92) Bobby Warshaw. Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 2137.

Bobby Warshaw kan vara det snyggaste namnet på någon som gjort mål på Sirius, men det var till klen tröst när döden kom på tilläggstid på Gamla Ullevi. Det var blåsvarts, och Västra Sidans, första besök på den nygamla Göteborgsarenan, och det var också mitt första besök på den underbara puben City Kebab. Så långt bara glädje alltså, och när matchen blåstes igång såg det också ut som att matchen skulle bringa glädje: Blåsvart bollade runt ett passivt och närapå paralyserat GAIS. Sirius tilläts ta mängder av avslut, och det fanns bara ett problem: de träffade aldrig målet. Den blivande blåsvarte Tommi Vaiho behövde bara rädda en (1!) boll för att hålla nollan – ett uselt facit för Siriusanfallarna. Mot slutet började GAIS spela upp sig samtidigt som Sirius började tröttna, men det såg åtminstone ut som att vi skulle klara en poäng – men då kom misstagen. En Siriusrensning gick snett och seglade in i straffområdet, en passiv Adde stod fastspikad på mållinjen, och amerikanen med det tuffa namnet kunde nicka in vinstmålet för makrillarna. Därmed var även Sirius långa, fina förlustfria svit på bortaplan spräckt, och spelet i Superettan fortsatte halta.

 

Lör 17 maj: Sirius-Jönköpings Södra 0-1 (0-0), Studenternas

0-1 (53) Jonathan Drott. Domare: Antti Kanerva, Olofstorp. Publik: 1039.

”Definitionen av en idiot, är någon som gör samma sak gång på gång, men som ändå förväntar sig andra resultat.” Och Sirius fotboll började nu hamna farligt nära Albert Einsteins definition. Samma uddlöshet som alltid: Sirius förde matchen, kom runt på kanterna, slog inlägg, kom till avslut – men inte ett enda hittade in i Jönköpingsnätet. Farten var för låg, och Jönköpingsmålisen Anton Cajtoft var för bra. Och så kom den obligatoriska försvarsmissen: Den färske Södratränaren Jimmy Thelin bytte in Jonathan Drott, och minuten senare hade han satt vinstmålet för de gröna. Sirius tappade boll i fel läge, Södra ställde om, Hopkins blev tunnlad, en passning snett-inåt-bakåt, och så hade Drott bara att lägga in 0-1 i öppet mål. Kvitteringsjakten blev lika fruktlös som anfallsspelet varit i övrigt, och Sirius var nu uppe i 270 minuters fotboll utan att ha gjort ett enda spelmål. Och som Arneng konstaterade: ”Vi är ett bottenlag just nu”. Sirius nere på en fjortondeplats i tabellen vilket skulle innebära kval nedåt. En pinne ned till Assyriska på nedflyttningsplats, och en upp till GAIS på säker mark.

 

Fre 23 maj: Öster-Sirius 2-2 (1-1), Myresjöhus Arena

0-1 (14) Moses Ogbu, 1-1 (43) Mario Vasilj, 2-1 (50) Denis Velic, 2-2 (85) Stefan Silva. Domare: Jim Petersson, Motala. Publik: 2533.

Den ganska djupa formsvacka Sirius befann sig i hade nått sin djupaste punkt, och i Växjö började det så smått vända uppåt. För första (!) gången i serien var blåsvart nu inte oddsmässiga favoriter, och för första gången i serien förde Sirius inte heller matchen, och det var nog två omständigheter som passade bra. Kim gjorde några taktiska förändringar; OP gick in som vänsterback, och Käck flyttade upp ett hack i banan – en tätare defensiv, och fler inläggslägen för Käck blev resultatet. Inlägget till ledningsmålet kom dock från andra kanten och Kalle Larsons fot, och Moses stångade in bollen till 0-1. Sirius fick sedan flera omställningslägen som man inte utnyttjade, och strax innan paus kom istället kvitteringen när en omarkerad Vasilj nickade in en hörna. Öster behöll sitt momentum över pausen, och det gick inte många minuter av andra innan hemmagänget tog ledningen – Denis Velic fick massor av tid på sig att både ta ned bollen, vända om, och skjuta in ledningsmålet. Återstoden av matchen blev svängig – skulle Sirius kvittera eller skulle Öster utöka ledningen? Småchanser fanns åt båda håll, men det var en kvittering som kom: En bänkad Silva byttes in och tog omedelbar revansch när han fick bollen av Moses, rann förbi ett par Österbackar, och sköt in 2-2 med vänstern invid stolproten. Det var en vändning ur underläge, det var poäng, och det var två spelmål – och Stefan Silva började dessutom visa att han var på riktigt och inte bara en klatschig ramsa.

Matchen är också historisk av en annan anledning: En fredagskväll i Växjö borde varit en drömresa, men ändå förblev jag ensam blåsvart på Myresjöhus Arena. Och detta innebar också att detta blev den senaste (sista?) matchen då Sirius fotboll inte haft en klack på plats – måtte denna svit få leva i all evighet.

 

Ons 28 maj: Landskrona-Sirius 1-2 (0-0), Landskrona IP

0-1 (50) Kim Skoglund, 0-2 (52) Stefan Silva, 1-2 (93) Niclas Rønne. Domare: Per Melin, Söderhamn. Publik: 1578.

Nio omgångar in, och nu började Sirius äntligen hitta rätt i Superettanspelet. Små justeringar, som att låta NBT droppa ned i backlinjen när ytterbackarna gick upp, gjorde att vi slapp åka på alla otäcka snabba omställningar som i början av serien. Sirius var också pigga framåt och skapade många avslut från straffområdet, även om det ska sägas att Jörgen Pettersson inte hade ingjutit någon vidare geist eller spelglädje hos BoISarna. De båda målen kom tätt i inledningen av den andra halvleken: Mrabti utmanade centralt och la ut bollen till höger där Kim Skoglund kom löpande och sköt in 0-1, och strax därefter fick Sirius en hörna där Silva avslutade, och sedan slog in returen med klacken. Det är coolt, det är stabilt, som Dr Alban sa, men nja, helt stabilt var fortfarande inte Siriusförsvaret, för på stoppitsch tajm släppte man in en onödig reducering på hörna efter slött markeringsarbete. Hur som helst, målet kom för sent för att skapa någon nerv, och blåsvart tog hem sin tredje seger för serien och klättrade i tabellen.

 

Mån 2 jun: Sirius-Hammarby 2-1 (2-0), Studenternas

1-0 (35) Stefan Silva, 2-0 (45+2) Moses Ogbu, 2-1 (67) Marko Mihajlovic. Domare: Nermin Cisic, Värnamo. Publik: 6000.

Det krävdes motstånd av lite högre kaliber för att Sirius skulle prestera. Husqvarna och Varberg? Inte värt ansträngningen. Men Djurgården, Göteborg eller Hammarby? Då är det tid för drömmål, hårda närkamper och heroiska målvaktsräddningar. Matchen inramades av ett knökfullt Studan, med ungefär 50-50 för vardera lag i publiksympatier, och Västra Sidan bjöd på ett hemmagjort tifo med mycket kärlek – som sedan hånades av de ständigt lika Stockholmsdryga lokalsportsredaktionen på UNT.

I ”the battle of the Bergstrands” skickade Nanne ut ett uddlöst grönt lag på planen, medan Kims blåsvarta hjältar tog för sig av möjligheterna. Ledningsmålet var vackert: Mrabti drev bollen tvärs över plan och spelade Käck, som slog inlägget där Silva drog till med en äkta bicykleta. Och sekunderna innan paus kom ett vältajmat 2-0, när Moses nickade in bollen på hörna. I andra fick den för dagen bleke superstjärnan Kennedy gå av planen, och Bajen fick lite mer fart i spelet, men det var fortfarande ostrukturerat med många chansbollar. Det kom en reducering då den välväxte juggebacken Marko Mihajlovic skallade in en frispark, men annars hettade det sällan till framför Adde i Siriusburen. Och för Mihajlovic slutade dagen trots målet ändå surt, då han fick syna det röda kortet efter en armbåge på CG på stoppitsch tajm – och Sirius tog sig ända fram till slutsignalen med alla poängen i behåll. Med segern var Sirius uppe på en sjundeplats, med fem poäng upp till Värnamo på kvalplats uppåt, och lika många ned till Landskrona på kvalplats nedåt. En tredjedel av serien var spelad, men samtidigt var det i stort sett slut på det intressanta med fotbollssäsongen 2014 – resten skulle bara visa sig bli en ganska odramatisk transportsträcka mot Jeppes dröm: en stabil mittenplacering i Superettan.

 

Lör 7 jun: Assyriska-Sirius 1-1 (1-0), Södertälje Fotbollsarena

1-0 (24) George Makdessi, 1-1 (79) Stefan Silva. Domare: Kaspar Sjöberg, Malmö. Publik: 1316.

Det var kanske inte besöken på Jallavallen man längtade tillbaka till under åren i Norrettan. Det var lika kallt som alltid, trots att det närmade sig midsommar, och den här gången blev vi dessutom förpassade till en usel kortsida. Och inte värmde spelet heller, för med en skadad Mrabti och en avstängd Moses tappade Sirius både fart och kamp i spelet. Assyriska förde spelet fullständigt, men skapade inte mycket – mål gjorde man dock ändå eftersom Hopkins ännu en gång tabbade sig och passade rätt i gapet på en vit, vilket gav 1-0 till hemmalaget. ”Vi vann inte en närkamp första timmen”, sa en missnöjd Kim Bergstrand, som agerade och bytte in Berg, Björk och Lövgren, och fick så småningom effekt. Men det var inte förrän tio minuter från slutet som Sirius vaknade, och det gjorde man när Berg spelade fram Silva till en kvittering. Och efter den blev det äntligen fart på blåsvart: Berg fick ett läge men missade bollen, och Silva fick ett friläge men sköt rakt på målvakten. Men det stannade vid en poäng, i en på de flesta sätt förglömlig match.

 

Sön 15 jun: Sirius-Ängelholm 0-0, Studenternas

Domare: Magnus Lindgren, Göteborg. Publik: 1020.

Adde höll sin första nolla – men där var det slut på glädjeämnen. Det var inte utan att man började undra – skulle inte Superettan vara roligare än så här? Det var tråkigare matcher än i Norrettan, och publiksnittet hade faktiskt gått ned jämfört med 2013. Och vilket räligt skitlag Ängelholm ändå var – då kunde man ju lika gärna spela mot Vasalund. Sirius dominerade matchen, såklart, men Ängelholm var duktiga på att förstöra spelet. Dessutom hade just den traditionsenliga skändningen av Studans gräsmatta ägt rum; nu hade gräset först blivit söndersprunget av 100-kilosbjässarna i Uppsala 86’ers, vilket sedan under den kommande veckan skulle toppas med en släggkastartävling. Trots gropig plan och jobbiga motståndare vaskade Sirius fram två chanser: Kim Skoglund sköt klockrent mitt i stolpen i 65:e; och mot slutet fick Berg en nickchans i rent läge, men missade målet. Adde kunde å sin sida ta semester i Siriusmålet, och vi höll åtminstone liv i den obesegrade sviten efter denna urtrista match.

 

Sön 22 jun: Sundsvall-Sirius 1-2 (0-2), Idrottsparken

0-1 (6) självmål, 0-2 (40) Stefan Silva, 1-2 (79) Daniel Sliper. Domare: Magnus Ahlsén, Linköping. Publik: 2986.

Trenden fortsatte: Vi kunde nästan bara vinna mot riktigt bra lag. Serieledande GIF Sundsvall var ju ett sådant – och alltså vann Sirius. ”Nu ger vi studenterna från Uppsala en lektion”, hade Giffarna kaxigt annonserat inför matchen, och lektion 1 löd uppenbarligen: Slå inte bakåtpassar till målvakten i blindo. Det var nämligen vad Sundsvalls Robert Lundström gjorde efter fem minuter, målvakten Tommy Naurin stod på ett helt annat ställe, och bollen rullade långsamt in i eget mål. Bjudningen injicerade ett lugn i Sirius, som spelade ut hela registret i första halvlek. Moses, Silva och en comebackande CG fick massvis av utrymme, och det enda som saknades var effektiviteten. Men ett mål kom ändå innan pausen – ett fint anfall där bollen gick på ett snöre, och Kalle slog ett inspel till Silva, som avslutade till 0-2. Efter paus satsade Giffarna på en kvitteringsjakt genom att komma runt på kanterna, vilket man också gjorde, men inläggen och boxspelet saknade kvalitet, och OP och Hopkins nickade bort det mesta utan problem. Daniel Sliper sköt till slut in reduceringen i en grötig situation, men där stannade det för Giffarna. Och Kim-Tolle hade tagit ännu en fin skalp att hänga på väggen – inget storvilt den här gången kanske, men låt säga en prydlig åttataggare.

 

Tor 26 jun: Sirius-Värnamo 3-1 (2-0), Studenternas

1-0 (23) Moses Ogbu, 2-0 (28) Stefan Silva, 3-0 (47) Silva, 3-1 (88) Dzenis Kozica. Domare: Lars Olsson, Umeå. Publik: 1187.

En vanlig, stabil och trygg hemmaseger – det var något av en raritet säsongen 2014, men mot Värnamo hände det. Och det var den offensiva trion som låg bakom de två senaste matchernas framgångar: CG i rollen som bollvinnare, Moses i rollen som mottagare och framspelare, och så Silva som klinisk avslutare. Värnamo var dessutom naiva nog att gå ut och bjuda upp till spel mot Sirius, och det straffade sig hårt när blåsvart äntligen fick använda sina snabba spelvändningar. Planens gigant Moses fick själv sätta ledningsmålet, när han med en perfekt förstatouch sprang sig fri och sköt in bollen. Bara fem minuter senare skickade Moses fram bollen till en helt ren Silva som satte 2-0, och Sirius var i full kontroll över händelserna. Matchens ögonfägnad kom ett par minuter in på andra, och det var återigen Silva som hittade nätet; nu kom han i läge från högerposition och lobbade vackert in bollen. Sedan fick det räcka med underhållning, Sirius stängde matchen och gjorde det bra, även om Värnamo fick in ett sent och lite onödigt tröstmål. Med sju raka utan förlust hade Sirius klättrat rejält i tabellen – nu en sjätteplats, med fyra pinnar upp till Bajen på kvalplats till Allsvenskan.

 

Sön 29 jun: Ljungskile-Sirius 1-0 (0-0), Skarsjövallen

1-0 (94) Steven Old. Domare: Kaspar Sjöberg, Malmö. Publik: 1579.

Så kom döden på tilläggstid en andra gång under säsongen, och det kändes obehagligt välbekant. Ett grönt västkustlag på bortaplan, 90 minuters tjång och kamp, och en anglosaxare – den här gången nya zeeländaren Steven Old – avgör med matchens sista nick. Matchen såg ut som det gör när man möter Ljungskile: sparka, spring och fasta situationer. Men Sirius gjorde det bra i det spel som Ljungskile bildades för att spela, och matchen lutade svagt till blåsvart fördel i åtminstone de första 60 minuterna. När Mrabti gick ut mot en ganska formsvag Arneng började dock Ljungskile sakta mala ned Sirius, även om alla former av målchanser fortfarande lös med sin frånvaro. Sirius spelade för att slå vakt om poängen, men så kom den olycksaliga hörnan på stoppitsch tajm. Medan Adde mot GAIS stod passiv på linjen så rusade han den här gången ut lite feltajmat, och mittbacken Old nickade in bollen med bakhuvudet.

Ett otroligt tungt slut på matchen, och en hånflinanande Ljungskileidiot passade också på att strö salt i såren med repliken ”Nu är det långt att åka hem va?” när han passerade de deppande blåsvarta supportrarna. Nu fanns det ont om våldsverkare i 2014 års Västra, men Ljungskileidioten blev nog både strypt och slagen i vissa blåsvartas drömmar den här natten.

 

Sommaruppehållet

Så Sirius var nu ett mittenlag i Superettan, chanserna uppåt var små och faran nedåt liten. Och det var väl inte så illa? Nej, det var ju inte det, men en svag känsla av antiklimax fanns där ändå. Vi hade levt så länge med känslan av att vara oövervinnliga att det var svårt att vänja sig vid en verklighet där det fanns köttiga motståndare som Varberg och Ljungskile som inte lät sig rullas ut så enkelt. Därtill var det många som beklagade sig över laguttagningarna: de båda supporterfavoriterna Bylle och Calle hade båda bänkats till förmån för nyförvärven Adde och Hopkins. Och resultatet var så här långt inte jättebra, för de båda hade kostat ett antal poäng efter allmänt osäkert agerande och rena tavlor – men trots detta stod Kim Bergstrand fast vid sin opopulistiska laguttagning. Men det var ju också en del av Kims charm: han ställde inte in sig hos någon, och när han i UNT’s sommarintervju sågade hela serien längs fotknölarna älskade vi honom igen: ”Jag är besviken på Superettan”, summerade han våren, och förklarade: ”Det är så få lag som vill spela någon typ av fotboll framåt, det blir ofta träigt, titta på hur Ljungskile spelade igår med en målvakt som sköter uppspelen”.

Det fanns ju en sommarsilly också, och där spekulerades det till en början om kanske Moses, eller framförallt Silva, skulle bli såld till någon större scen. Så blev det dock inte, men ett par spelare försvann ändå ur truppen: Något chockartat valde den lovande Jakob Björk att sluta med fotbollen, Rydstrand lånades ut Norrtälje, samtidigt som vi lyckades skeppa iväg megafloppen Alexis Bayón Lopez till AFC United. In kom istället snackismannen från 2013, den finsk-ättade småländska anfallaren Daniel Ahonen, som vi ju tidigare hade försökt köpa loss från Luelå – nu fick vi istället loss honom för ett betydligt lägre pris när han suttit fast ett halvår på Silkeborgs bänk.

Sedan hade en skadekris flammat upp på mittfältet som krävde handling: Kerim Mrabti snavade på en boll under träning och bröt två ben i benet, med en prognos på 10 veckor. Därtill hade NBT fått en spark på fotleden, och Runnemo hade en krånglande häl. Kim Bergstrands drag var att värva in två mittfältare på korttidskontrakt: Armin Tankovic från Norrköping, och den etiopiska landslagsmannen Yussuf Saleh från Syrianska. Sirius tog även in en trio klassnamn på provspel: Ariel Lassiter, J.C. Mack III och Kingsley Sarfo, där den sistnämnde – en kortvuxen och teknisk 18-årig ghanan – till sist värvades in efter mycket dribblande med dennes agentfirma som bestod av den skånska familjen Strand.

 

Superettan – höstsäsongen

Lör 19 jul: Sirius-Ljungskile 2-2 (1-0), Studenternas

1-0 (2) Jonatan Berg, 2-0 (50) Christer Gustafsson, 2-1 (70) Jakob Olsson, 2-2 (81) Steven Old. Domare: Nermin Cisic, Värnamo. Publik: 1133.

Sirius var på väg mot en flygande start på höstsäsongen, men det slutade med en nödlandning och en med näppe bärgad poäng. Matchen började med en chans för bortalaget då den blivande blåsvarte ”Myggan” kom fri men sköt högt över, och på omställningen som följde tog Jonatan Berg emot ett inspel och placerade in 1-0 mellan målvaktens ben. Första halvlek var en kavalkad av Siriuschanser mot ett desorganiserat Ljungskile; närmast av alla kom Silva med ett skott i stolpens insida, men några fler mål kom inte innan paus. När andra inleddes lika piggt, och när Sirius dessutom utökade – CG sprang sig fri i en omställning, och satte precis som Berg avslutet mellan benen på målvakten – såg det väldigt lovande ut. Men så tappade Sirius långsamt taget – planen var blöt och tungsprungen, de blåsvarta orkade inte hålla tempot, och anfallen blev korta. Och ett drömmål blev sedan gästernas biljett in i matchen: Jakob Olsson vek in i planen, drog till med vänstern och satte bollen otagbart stolpe-in vid krysset. Sedan var det vår baneman från Skarsjövallen, Steven Old, som återigen förstörde dagen med att nicka in kvitteringen på ett inlägg. Tråkigt – och det hade kunnat bli ännu tristare om Peiman Eliassi satt sitt friläge fem minuter senare, men Adde hann ned och räddade. Över hela matchen var krysset logiskt, men att inte lyckas stänga matchen med tvåmålsledning och ett ordentligt spelövertag – ja, det kan inte ge annat än ett underbetyg.

 

Lör 26 jul: Sirius-Syrianska 2-2 (1-0), Studenternas

1-0 (17) Johan Arneng, 1-1 (49) Saman Ghoddos, 1-2 (77) Dinko Felic, 2-2 (91) Joakim Runnemo. Domare: Antti Kanerva, Olofstorp. Publik: 883.

Varmt och klibbigt, patetiskt glest på läktarna, och seg fotboll: Det var dags för årets semestermatch. Sirius var bra i drygt en kvart, som avslutades med att Arneng fick in 1-0 på en hörnvariant. Därefter började det gå utför med Siriusspelet, även om CG var framme ett par gånger, och bland annat sumpade ett rent friläge. Men ju längre matchen led, desto mer tappade blåsvart greppet i hela banan, och i andra var vi rent usla: ”Under en lång period har vi inte en passning rätt, inte en mottagning rätt”, klagade Kim Bergstrand. ”Kanske var det värmen, vi slog bara djupledsbollar”, funderade Runnemo. Den blivande stjärnan Saman Ghoddos satte kvitteringen efter ett hemskt Siriusslarv, och syrianskaikonen Dinko Felic satte ledningsmålet med kvarten kvar. Men dagen bjöd på glädjeämnen också. Ett av dem: Efter en intensiv kampanj från Västra var Calle Nyström äntligen tillbaka i startelvan, och han gjorde det bra. Och det andra: Runnemo gjorde comeback med ett inhopp i andra, och det var han som fick avgöra då han tog ned en djupledsboll från Lövgren, rundade en felplacerad Dejan Garaca i syrianskamålet, och slog in 2-2 en minut in på stoppitch tajm. Mittenlagstillvaron fortsatte, och det var väl egentligen ganska behagligt – man behövde inte titta nedåt, och man kunde drömma uppåt.

 

Lör 2 aug: Husqvarna-Sirius 1-2 (0-0), Vapenvallen

1-0 (48) Johan Karlefjärd, 1-1 (70) Joakim Runnemo, 1-2 (87) Carl Nyström. Domare: Kaspar Sjöberg, Malmö. Publik: 520.

”Husqvarna Sirius” är namnet på en antik braskamin, men också en match som spelades i Superettan 2014. Och till ett sommaridylliskt Vapenvallen hade en härlig liten Siriusklack hittat. Här fick jag nu nöjet att träffa ett par profilerade supportrar för första gången: ”Farsan” med blond flickvän, samt Love med familj. Tillsammans fick vi se blåsvart ta hem vad som kanske var säsongens första riktiga arbetsseger. Efter en rätt bedrövlig första halvlek, som helt och hållet bestod av felriktade långbollar från bägge håll, tog Husqvarna ledningen tidigt i andra sedan Adde stått för en tafflig utboxning i gapet på en blårandig hemmaspelare. Det såg inte lovande ut, men nu vände Sirius – inte genom att rulla ut Husqvarna, utan genom att springa ned dem. Startsignalen kom när Silva prickade ribban med en frispark fem minuter efter baklängesmålet, och sedan var det Runnemo som satte kvitteringen när han fick med sig en långboll från Arneng och placerade in 1-1 bakom Husqvarnas dittills duktige målvakt. Och så fick matchen ett perfekt slut med ett sent segermål, inknoppat på hörna av den älskade Calle som äntligen slagit sig in i startelvan igen. Och därmed fick jag en härlig segerkänsla att avnjuta tillsammans med utsikten över Visingsö på hamnkrogen i Gränna. Sirius på en sjätteplats i tabellen, men avståndet till GIF Sundsvall på kvalplatsen var inte mer än fyra pinnar.

 

Fre 8 aug: Sirius-Degerfors 1-1 (1-0), Studenternas

1-0 (3) Stefan Silva, 1-1 (50) Peter Samuelsson. Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 1553.

Nej, det ville sig inte – hemmaspelet 2014 fortsatte vara kasst. Och det gick inte att skylla på bristande effektivitet eller oflyt; mot bottenlaget Degerfors var vi bara dåliga, och att det ens blev en poäng var tur. Och detta spelmässiga haveri kom trots en perfekt start på matchen, där Silva väggspelade med Moses, rann igenom och satte ledningsmålet efter bara tre minuter. Men sedan blev det hafsigt ganska direkt; visserligen underhållande med chanser åt båda håll, men Sirius saknade all form av kontroll. Denna Hawaiifotboll var dock positiv jämfört med vad som väntade i andra, då Degen tog över helt. ”Vi tar extremt dåliga beslut, det är pojklagsnivå, vi springer ensamma in i tre röda med bollen”, morrade en irriterad Kim Bergstrand efteråt. Degen kvitterade på en hörna efter att Sirius ännu en gång försvarat sig tveksamt, och sedan blev Runnemo utvisad efter att onödigt gått in i en helt ofarlig situation. Den sista halvtimmen var det bara spel mot det blåsvarta målet, men den annars ganska ojämne Adde var ju som bäst när han fick mycket att göra – det fick han här, och lyckades hålla tätt distansen ut.

 

Fre 15 aug: Varberg-Sirius 0-2 (0-1), Påskbergsvallen

0-1 (10) Jonatan Berg, 0-2 (62) Christer Gustafsson. Domare: Lars Olsson, Umeå. Publik: 1373.

Under nära tre år i engelsk exil hade det hänt mycket med Västra, och nästan varje match mötte jag någon ny bekantskap på läktaren. På Påskbergsvallen möttes jag av en ung Stefan Sundström – det var såklart Västra Syds portalfigur Stahre som hade hittat till Varberg.

Matchen vi fick se var en skön och sällsynt odramatisk seger. Blåsvart gjorde ett tidigt mål, utökade en bit in på andra, och hade total kontroll på händelserna från minut 1 till minut 93. 0-1 kom efter ett lågt inspel; CG fick snedträff, men bollen hamnade hos Berg som tåfjuttade in ledningsmålet, och tog revansch på sitt gamla lag. CG brände sedan ett friläge innan pausen, men en dryg kvar på andra hittade han rätt när Varbergs backlinje drällde med bollen – CG högg, löpte sig fri och placerade in 0-2. Det var exakt den här sortens matcher man ville se Sirius göra. Vi var bra framåt, skapade flera chanser, och gjorde mål på tillräckligt många av dem. Och bakåt var det så stabilt det bara var möjligt, med approximativt noll målchanser för hemmalaget. Och resultatet var dessutom historiskt, för detta var faktiskt Sirius allra första seger på västkusten i Superettan. Vi hade under alla våra Superettan-säsonger spelat totalt 15 matcher från Ljungskile till Ängelholm, och på dessa tagit totalt tre poäng – men nu var västkustförbannelsen spräckt! Fortfarande lite toppkänning i tabellen, Sirius på femte plats med fyra pinnar upp till Sundsvall på kvalplats, dock med en match mer spelad.

 

Ons 20 aug: Vasalund-Sirius 2-5 (0-1), Skytteholm (SvC, kvalomgång)

0-1 (30) Moses Ogbu, 1-1 (47) Emil Johansson, 1-2 (54) Yussuf Saleh, 1-3 (57) Ogbu, 2-3 (83) Erik Figueroa (straff), 2-4 (88) Daniel Ahonen, 2-5 (90) Kim Skoglund (straff).

Under den stundtals tröga säsongen 2014 kunde man undra om vi inte hade blivit ett sämre lag sedan 2013, men när vi i cupen ställdes mot de gamla norrettanantagonisterna Vasalund syntes det att vi var på en högre nivå. Vasalund hängde visserligen målmässigt med nästan hela matchen, men Sirius var ganska överlägsna, vilket till slut också slog igenom i målprotokollet. Moses inledde med att skjuta in en returboll i första halvlek, vilket var efterlängtat efter sex matcher utan Mosesmål. Vasalund fick in en kvittering tidigt i andra, men sedan presenterade sig sommarförvärvet Yussuf Saleh med två fina aktioner: först satte han själv 1-2, och sedan väggade han fram Moses till 1-3. Vasalund skapade lite antydan till spänning när man fick straff för en hands, som den blivande blåsvarte Erik Figueroa satte dit, men det gav bara chansen för ett annat sommarförvärv att glänsa: Daniel Ahonen, som först rann igenom till ett friläge med 10 meter som han satte till 2-4, och sedan blev kapad över vristerna av den ovan nämnde Figueroa, med både utvisning och straff som följd. En tremålsseger blev det, och vinterns cupgruppspel var säkrat utan några svårigheter.

 

Tis 26 aug: Östersund-Sirius 1-1 (0-1), Jämtkraft Arena

0-1 (26) Viktor Lövgren, 1-1 (73) Jamie Hopcutt. Domare: Jim Petersson, Motala. Publik: 5613.

Säga vad man vill om projektet ÖFK – vi Siriussupportrar brukar ju skryta med att vi avskydde det långt innan resten av fotbollssverige – men Graham Potter var onekligen en otrolig tränare. Och det fanns inget annat lag än ÖFK som jämt och konsekvent lyckades spela ut oss under Kim-Tolle-eran. Matchbilden i den här bortamatchen var alltså en annan än den man var van vid: Sirius överlät initiativet till jämtarna och lät dem rulla boll; men i första halvlek gjorde man det taktiskt perfekt, med stängda ytor och kvicka omställningar. Och Sirius tog också, åtminstone ganska rättvist, ledningen då Moses slog in en boll till vänsterbacken Lövgren som hade smugit upp, och klippte in 0-1. Men ju längre matchen led, desto mer gled den över i Östersunds fördel: Man kom närmare och närmare Siriusmålet, samtidigt som de blåsvarta omställningarna blev färre och färre. Med drygt en kvart kvar var det den blivande blåsvarte Dennis Widgren som slog ett inlägg som hittade britten Jamie Hopcutt, som bara hade att slå in kvitteringen. Men trots en ganska massiv ÖFK-press blev det inga fler mål, och egentligen inga farliga chanser heller.

Det är inte många utomstående som kommit den gåtfulle Kim Bergstrand in på skinnet, men Östersundsresenärerna denna dag hör till de få privilegierade. Efter matchen dök nämligen tränaren upp på rockbaren Jane Doe där supportrarna hade eftersläckning, och bjöd på en shotsbricka och ett löfte: ”Jag ska ingenstans”, meddelade Kim, med hänvisning till ryktet om att Mjällby var intresserade av hans tjänster nästa säsong. Och både löftet och shotsbrickan gav nog välbehövlig värme i den jämtländska sensommarnatten, eftersom de flesta resenärerna valde att tillbringa natten på Östersunds station i väntan på det tidiga morgontåget.

 

Lör 30 aug: Sirius-Landskrona 1-1 (1-1), Studenternas

1-0 (14) Stefan Silva, 1-1 (18) Andrew Stadler. Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 1297.

Med två bra bortamatcher i ryggen och bottengänget Landskrona på besök – nu skulle vi väl äntligen kunna ta en hemmaseger? Men nej, det blev samma visa igen, och Kim Bergstrand fick ta i mer och mer i sina sågningar efter varje match på Studan: ”Helt passionslöst, engagemangslöst och vi löper alldeles för lite. Det var hemskt att se”, morrade Kim till UNT. Det började, som så ofta, med lovande spel och ett Stefan Silva-mål: Efter en knapp kvart vann han bollen i en närkamp och avslutade med ett väl placerat långskott. Men bakslaget kom direkt efter ett jänkarsamarbete från Boisarna, då Paul Torres hittade Andrew Stadler med en djupledspass, och så var det kvitterat. Resten av matchen blev urusel; Sirius dominerade utan att någonsin hota, Landskrona kom knappt över halva planen, men lyckades ändå pricka trävirket två gånger. Sirius hemska hemmaform bidrog onekligen till den lite deppiga känslan kring säsongen 2014. Visst, vi som hörde till det 20-tal supportrar som reste runt i landet för att se Sirius spela hade fått njuta av både bra spel och segrar, men Uppsalapubliken i gemen matades med den här sortens menlösa insatser – och stannade följaktligen i allt högre grad hemma istället.

 

Mån 15 sep: Sirius-GAIS 0-1 (0-0), Studenternas

0-1 (62) Gabriel Altemark-Vanneryr. Domare: Dragan Banjac, Vendelsö. Publik: 1911.

Till den här matchen testade Sirius något nytt för att locka publik, och för att bryta den trista krysstrenden på Studan: Vinstgaranti. Om Sirius inte vann skulle publiken bjudas på fritt inträde på nästa match. Och visst bröts krysstrenden, för nu förlorade Sirius istället. Till skillnad från de tidigare matcherna fick vi inte in något tidigt mål, men chanserna saknades inte. Närmast kom Runnemo med ett rungande långskott som den blivande blåsvarte Tommi Vaiho tippade över ribban, men det fanns mer. CG sköt en volley från nära håll, tyvärr rätt på Vaiho, och på en hörna nickade en blåsvart över ur fritt läge. Men en snut och en ratad provspelare hjälptes sedan åt att sänka Sirius: Drygt 60 minuter in i matchen slog GAIS en lång hörna som landade hos den Ariel Lassiter som Sirius nobbat tidigare under sommaren; denne sköt, bollen styrdes, och hamnade hos den fotbollsspelande polisen Gabriel Altemark-Vanneryr, som petade in ledningsmålet. Och precis som nere i Göteborg var GAIS-försvaret och Tommi Vaiho omutliga, så när matchen var slut var det bara att räkna in höstens första förlust. Men de 1911 på Studan fick i alla fall komma tillbaka gratis till nästa hemmamatch. Dagens glädjeämne: Ian Sirelius var tillbaka på planen efter 1½ säsong på rehab, och han överlevde dessutom en vidrigt ful och onödig tackling av gaisaren Joel Johansson. Sirius nere på åttonde plats, och nu var det faktiskt närmare till botten än toppen: Elva poäng upp till GIF Sundsvall på positiv kvalplats, åtta ner till Öster på negativ kvalplats.

 

Tor 18 sep: Jönköpings Södra-Sirius 3-1 (0-1), Stadsparksvallen

0-1 (30) Niklas Busch Thor, 1-1 (70) Tommy Thelin, 2-1 (88) Thelin, 3-1 (92) Oskar Olsson. Domare: Jim Petersson, Motala. Publik: 2085.

Två personer som sjunger är en klack, och det var precis vad vi hade på Stadsparksvallen i den lite udda kombinationen Apan-Joint. Denna oväntade klackduo fick se ett Sirius som resultatmässigt hade tappat formen när det nu blev en andra rak förlust. Problemet tycktes ligga i att blåsvart inte klarade av att spela på resultatet, för de tappade ledningarna började bli ganska många nu. Även mot J-Södra gjorde Sirius första målet, och detta i en halvlek som var en av de bästa för säsongen. Blåsvart hade bollinnehavet, chanserna och försvarsspelet, och så gjorde NBT ett riktigt drömmål när han sköt från 30 meter rätt upp i vänsterkrysset. I andra tappade Sirius, återigen, initiativet, men man låg fortfarande rätt i försvarspositionerna, och J-Södra kom sällan nära målet. Till slut fick man dock en frispark i farligt läge, och en skymd Adde var chanslös när Tommy Thelin sköt in kvitteringen. Det var ändå Sirius som gick för ett segermål i det läget, men istället kontrade Södra med några minuter kvar på klockan, och Thelin gick in i straffområdet och sköt upp bollen i krysset. Blåsvart skickade upp allt man hade i en kvitteringsjakt, bara för att se Södra kontra in ännu ett mål på stoppitsch tajm. Ett trist efterspel kom dessutom efter matchen då Sirius fick svarta rubriker efter att Arneng kallat Robert Gojani för det mindre begåvade invektivet ”kroknäsa”. Och Sirius sjönk både i tabellen och i anseende.

 

Tis 23 sep: Sirius-Öster 0-0, Studenternas

Domare: Nermin Cisic, Värnamo. Publik: 816.

Vinstgaranti hjälpte inte. Och idrottspsykologen Curt Engqvist som kallats in hjälpte heller inte Sirius att ta en trepoängare på Studan. Istället fick vi en mållös tillställning mot bottengänget Öster inför en patetiskt liten publik. Och resultatet var logiskt; lagen hade en halvlek var, och i farliga målchanser var det exakt två lika. Öster hade den första halvan, då man med en ganska fysisk fotboll vaskade fram två farliga nickar; Adde räddade den ena och stolpen den andra. Efter paus tog Sirius över, och inhopparna CG och Ahonen kom in och bidrog med fart, men det hela stannade vid en ribbträff av Kalle Larson, och en majestätisk nick av Moses som Östermålvakten tyvärr klarade. Det var allt – men ville man hitta ljusglimtar så var det åtminstone positivt med ett Sirius som blev bättre mot slutet av matchen istället för tvärtom, som vi hade sett så många gånger tidigare.

 

Sön 28 sep: Hammarby-Sirius 4-1 (0-0), Tele2 Arena

1-0 (52) Erik Israelsson, 2-0 (62) Johan Persson, 2-1 (78) Daniel Ahonen, 3-1 (89) Kennedy Bakircioglu, 4-1 (91) Amadaiya Rennie. Domare: Kaspar Sjöberg, Malmö. Publik: 20 136.

Sirius inställning till ”storlagen” präglades länge av en underdånighet – det beskrevs ofta som att vi stod med mössan i hand. Och så var fallet redan 2014, när vi för första gången skulle spela på Tele2 inför en jättepublik. Lasse Svensson beskrev matchen som ”den största Sirius spelat i historien”, och när jag passerade inför match fick jag se Ian Sirelius stå och fotografera arenan han skulle spela på ett par timmar senare. Inställningen andades storögd beundran istället för uppkäftig underdoggighet, och ungefär så blev också matchbilden.

Sirius var helt enkelt ett nummer mindre inför den största publik man någonsin spelat inför. I en halvlek lyckades dock blåsvart tygla Bajen, så långt var matchen ett ställningskrig med få chanser. Men i andra växlade Hammarby upp, fick ett övertag i närkamperna samtidigt som publiken drev på, och Sirius orkade inte stå emot länge. Kalmariten Erik Israelsson nickade in 1-0 på hörna, och mittfältskämpen Johan Persson avancerade och sköt in ett drömmål rätt i krysset från 25 meter. Blåsvart fick en biljett tillbaka in i matchen med kvarten kvar när Lars Saetra rensade uselt, bollen studsade till Ahonen som satte reduceringen mellan benen på målvakten, och satte faktiskt lite press på Bajen i slutet. Men så fick Bajen in några smällar till och blåsvart var nere för räkning: Kennedy sköt in en frispark till 3-1, och så kom även fyran på stoppitsch tajm efter ett friläge. Förlusten var inte mycket att orda om, men våra andra halvlekar fortsatte att vara säsongens sorgebarn. Formen var svag med sex raka utan vinst, men inte mycket hände i tabellen. Sirius fortfarande åtta, med sju pinnar ner till Ängelholm på kvalplats nedåt.

 

Fre 3 okt: Sirius-Assyriska 2-1 (1-0), Studenternas

1-0 (20) Stefan Silva, 2-0 (52) Oscar Pehrsson, 2-1 (83) Kyle Konwea. Domare: Antti Kanerva, Olofstorp. Publik: 701.

Det är stoppitsch tajm, Sirius har haft en tvåmålsledning i matchen, men Assyriska har kommit tillbaka och reducerat. Och så kommer Assyriskas Mattias Genc helt ren mot Adde i högerläge. Genc lättar bollen med vänstern … men Adde räddar med en benparad. Ja, så nära var det alltså att historien upprepade sig än en gång, och att Sirius tappade en ledning på hemmaplan än en gång – istället tog vi en extremt efterlängtad seger hemma på Studan. Det var långt ifrån någon lysande match av Sirius, och Assyriska radade upp flera heta chanser som man sumpade. Då var det högre kvalitet på Silvas avslut, då han med en fantastiskt kylig och skicklig lobb satte 1-0 efter 20 minuter. Och effektiviteten fortsatte när OP nickade in tvåan på en frispark en bit in på andra, medan Assyriska fortsatte bränna sina chanser. Men när man till slut flyttade upp mittbacken Kyle Konwea på topp fick man resultat, och med sju minuter kvar på klockan nickade han in reduceringen. Så, lite drygt 10 minuter för Sirius att hålla tätt och för en gångs skull kunna knyta ihop säcken – och tack vare Addes ovan nämnda benparad gick det äntligen vägen.

Precis som i den allsvenska premiärsäsongen 2017 hade Kim och Tolle satt upp målet om att spela in 36 poäng, vilket borde innebära ett säkrat kontrakt. Och precis som 2017 fick Sirius även denna säsong total soppatorsk när målet började närma sig. Men efter sex poängmagra matcher hade vi äntligen tagit segern som tog oss över den magiska gränsen. Kontraktet var inte matematiskt klart ännu – men det var nära.

 

Sön 19 okt: Ängelholm-Sirius 0-2 (0-2), Ängelholms IP

0-1 (35) Johan Arneng, 0-2 (42) Stefan Silva (straff). Domare: Patrik Eriksson, Gävle. Publik: 349.

Och de sista poängen som behövdes för att fira nytt kontrakt tog vi utan större besvär på Ängelholms trötta idrottsplats. Ängelholm var ett ekonomiskt vrak till förening, konkursrykten hade surrat runt det gula Skånelaget under de senaste månaderna, och här fanns ingenting som utstrålade framtidstro. Den karismatiske tränaren Jocke Persson hade dock gjutit mod i sina spelare, och hemmalaget inledde dock optimistiskt på en regnvåt och tungsprungen plan, men det här blev en sån där dag då vårt försvar och målvakt gjorde allting rätt. Och så kom två snabba Siriusmål mot slutet av halvleken; Arneng sköt in ettan med vänstern på en andraboll efter hörna, och Silva satte tvåan på straff sedan Berg fällts i straffområdet. I andra lyckades Sirius stänga matchen totalt, trots att det fanns gott om fallgropar i form av vattenpölar och halkigt gräs. Ett misstag kunde bli dyrköpt, men blåsvart gjorde inga misstag, utan promenerade bekvämt fram till den seger som innebar Superettan 2015. Och den tillresta tiomannaklacken firade med ett ”nytt kontrakt”-tifo, bestående av blåsvarta pappersrullar, som blev till blöta blåsvarta pappersmassa-projektiler i regnvädret.

 

Mån 27 okt: Sirius-Sundsvall 0-1 (0-1), Studenternas

0-1 (46) Johan Eklund. Domare: Robert Daradic, Helsingborg. Publik: 2234.

Så avslutade Sirius hemmasäsongen 2014 in-style: Med en torsk. Publiksiffran var dock rejält mycket bättre än vanligt, men det var ju dessvärre inte Sirius de flesta kommit för att se, utan Giffarna Sundsvall som hade chansen att ta ett rejält kliv mot Allsvenskan. Det var ett nervöst Sundsvall mot ett trubbigt Sirius, och som vanligt dominerade Sirius utan att skapa några vettiga chanser. Det var möjligen på de många hörnorna det brände till lite, men på det hela taget var det lamt. Giffarna hade däremot den killer i straffområdet vi saknade: Skyttekungen Johan Eklund, som i halvlekens sista minut kom igenom i en djupledslöpning, fick bollen av kollegan Pa Dibba, och sköt på uppstuds in i mål. Sirius försökte, förstås, pressa för en kvittering i andra, men att spela mot disciplinerat uppställda försvar var verkligen inte vår melodi den här säsongen. Närmast kom Mrabti som sköt ett hårt skott som via styrning på en försvarare var på väg in, men burväktare Naurin vände i luften och tippade till hörna. Så kunde ett Giffarna med ena benet i Allsvenskan fira hela vägen hem längst E4:an, medan de blåsvarta återigen vandrade hem besvikna längs Fyrisån.

 

Sön 2 nov: Värnamo-Sirius 0-6 (0-4), Finnvedsvallen

0-1 (8) Joakim Runnemo, 0-2 (16) Moses Ogbu, 0-2 (20) Ogbu, 0-4 (27) Ogbu, 0-5 (48) Kerim Mrabti, 0-6 (60) självmål. Domare: Dragan Banjac, Vendelsö. Publik: 896.

Säsongen 2014 var kanske medelmåttlig, men den ramades i alla fall in av en härlig premiär och en ännu bättre serieepilog. Efter förvärmningen på det mysiga kinahaket ”Rosegarden Supreme” tågade vi iväg till vårt första besök på den unika Finnvedsvallen, med sina rökbroar och slitna betongläktare. Blåsvart satte matchplanen perfekt och sprang både runt och igenom ett trögt och långsamt hemmalag. Det tog inte lång tid innan Runnemo spräckte nollan när han fångade upp en boll efter ett motlägg och placerade in den, och därpå fick vi se Moses explodera; efter att ha gått mållös och frustrerad i serien hela hösten satte han nu ett äkta hattrick på lite drygt tio minuter: Först utnyttjade han en miss av Värnamos chilenare Juan Robledo, löpte igenom och satte 0-2, sedan sköt han in 0-3 på distans med vänster, för att till sist skarva in ett inspel av Ian till 0-4. Värnamo försökte stoppa blödningen med några byten i paus, men direkt när spelarna var ute igen rann Mrabti igenom från höger och sköt in femman. Och det var det sista målet någon Siriusspelare gjorde den här dagen, men sexan kom ändå när Värnamos Martin Claesson klantigt nickade in bollen i egen kasse. Men där var det slut i målprotokollet, trots en avslutande straffkavalkad där de båda målvakterna fick rädda varsin straff.

Allt frid och fröjd i Siriuslägret nu då? Nej, inte riktigt, för många blåsvarta supportrar var upprörda över att vår målvaktslegendar Bylle inte ens i denna betydelselösa sista match fick chansen att spela, inte ens i en enda liten minut. Därmed fick Bylle, vars framtid i klubben var oviss, aldrig chansen till Superettanspel – och det blev ett minst sagt ovärdigt avslut för denna klubbikon. Redan 1997 hade han som 17-åring suttit på Siriusbänken, han hade gjort sammanlagt nio säsonger som förstemålvakt, och vi hade älskat honom högt för hans oöverträffade glöd och passion. Vi hade ju sagt till varandra att han skulle göra oss sällskap på läktaren när han väl hade slutat – nu blev det som bekant inte så, och istället tog han anställning hos våra föraktliga dalakonkurrenter, något som jag vill tro inte skulle ha hänt om han fått ett bättre avsked.

Men så var det med vår tränare; på gott och ont var Kim Bergstrand inte populistisk. Och redan dagen innan hade han i UNT levererat ett klassiskt Kim Bergstrand-citat: ”Vi styrs inte av känslor” – då apropå kritiken mot lagets ”naiva” spelsätt i början av säsongen, men det stämde ju även slående väl in som beskrivning av den osentimentala hanteringen av Bylle.

 

Hammarby	30	18	7	5	68-27	61
Sundsvall	30	19	4	7	55-34	61
Ljungskile	30	16	12	2	60-25	60
Jönköpings Södra	30	16	4	10	60-42	52
Östersund	30	12	9	9	40-40	45
Sirius	30	11	10	9	47-36	43
Degerfors	30	10	10	10	47-46	40
Varberg	30	10	9	11	38-43	39
Värnamo	30	10	9	11	43-52	39
Syrianska	30	11	4	15	37-55	37
GAIS	30	9	8	13	31-38	35
Ängelholm	30	9	8	13	30-51	35
Öster	30	7	11	12	39-48	32
Assyriska	30	5	12	13	28-44	27
Landskrona	30	6	8	16	35-55	26
Husqvarna	30	5	7	18	27-49	22

 

Skytteligan

Silva 15, Moses 8, Mrabti 3, Berg 3, Runnemo 3, Hopkins 2, Skoglund 2, CG 2, Arneng 2, Calle Nyström 1, Lövgren 1, NBT 1, Ahonen 1, OP 1, självmål 2

Björkebaum missade sin andra raka säsong p.g.a. trasiga korsband, men vi hittade en ny skyttekung – och Stefan Silva var som en skyttekung ska vara: ofta loj och osynlig, men livsfarlig när det gällde. Ibland var det en bicykleta eller en iskall lobb, ibland var det bara en enkel retur, men många mål blev det. I övrigt var det starka säsonger från den hale Kerim Mrabti, och debutanten NBT som ju alltid hade förmågan att höja sig till den nivå han behövde.

 

Summering

Det är nog korrekt att säga att många av oss blåsvarta supportrar inte riktigt hade fötterna på jorden under våren 2014. Efter den otroliga säsongen 2013, och cupsuccén under försäsongen förväntade vi oss nog undermedvetet stordåd även i Superettan. Men magin, den aura av osårbarhet vi hade, sprack under hemmapremiären mot Husqvarna, och sedan hittade vi den aldrig igen (förutom kanske i sista omgången i Värnamo?).

Statistiken talar klarspråk om var svagheterna låg: Vi var urusla hemma på Studan. Och vi klarade inte av att stänga matcher. Tydligast blir det om man tittar på de andrahalvlekar som spelades på hemmaplan: Vi förlorade nio av dem, spelade oavgjort i sex och vann noll. 0-6-9. En hemsk tabellrad. Det svaga hemmaspelet ledde dessutom fram till en annan statistisk sorglighet: Publiksiffrorna. Det var lapp på luckan mot Bajen, det var anständiga siffror i premiären och i ett par matcher till, men annars pinsamt glest på läktarna. Det hela landade i ett publiksnitt på 1778 – femte sämst i Superettan.

De positiva kickarna må ha saknats under Superettan 2014, men egentligen, som Vår Sol Kim Bergstrand påpekade många gånger om: att placera sig på sjätte plats som nykomlingar är inte illa. Även om det fanns tydliga brister så hade vi faktiskt spelat fin fotboll. Och även om det hade varit häftigt att fortsätta segertåget och bränna rätt igenom serien upp till Allsvenskan, så var det nog bättre för föreningen IK Sirius att långsamt växa in i kostymen som ett elitlag. Nu var det bara att med tillförsikt blicka framåt; för om man inte hette Jesper Hammarström var man den här gången inte nöjd med att vara ett stabilt mittenlag i Superettan. Vi ville högre, och med tanke på vilka lag som försvunnit ur serien och vilka som tillkommit så öppnade Superettan 2015 upp sig. Det fanns inga självskrivna seriefavoriter, så varför skulle inte ett blåsvart lag på uppgång kunna utmana på allvar?

 

Profilen

Hej Calle, hur var det att spela i Sirius säsongen 2014?

Det var ju en otroligt spännande tid att vara i Sirius och få vara med när klubben byggdes upp. Det började lossna 2013 när Kim och Tolle verkligen började sätta sin prägel, och vi gick in med högt självförtroende i säsongen 2014. Tränarna hade byggt en tro på att vi var mer än en nykomling och att vi skulle kunna mäta oss med de bästa lagen. Vi hade byggt en spelidé där vi skulle ha mycket boll, gärna långa sekvenser på motståndarnas planhalva. Och sen blev ju cupen på våren otroligt lyckad när vi åkte ner och slog Göteborg – och spelade bra dessutom. Förutom det var det härligt att bo i Uppsala, jag pluggade och kunde ändå leva lite av ett ”nationsliv light” kan man säga. Och det märktes att något höll på att hända med fotbollsintresset i staden också.

Men det gick inte bara lätt 2014 – det gick tungt hemma på Studan, och det var svårt att stänga matcher. Vad berodde det på?

Vi stötte på lite smällar ändå, vi fick lite problem med målskyttet bland annat. Vi var vana att vinna, och så förlorade vi plötsligt, och det satte gruppen på prov. Men sån är ju fotbollen, man måste ju möta motgångar ibland också, allt kan inte bara rulla på. Superettan är en sådan serie också, det är mycket kamp och krig och individuell skicklighet, och inte alltid så mycket taktik. Det tog kanske tid innan vi fick utdelning på vårt grundspel.

Kände du förtroendet från tränarna?

Jag kände ganska tydligt att jag var tredjevalet, så var det. OP var ju skadad i början, men han hade sin vänsterfot och tränarna gillade honom, och Patrick Hopkins hade de tagit in för att satsa på. Men Kim och Tolle var raka och tydliga i sitt kravställande, så det var egentligen att säga något om. Jag kämpade på och fick ändå starta 20 matcher, men när man är ung vill man kanske gärna känna förtroende och att man är ordinarie. Det skapade kanske lite stress för mig då, som det inte hade gjort när jag hade mognat lite mer.

Saknar du att du inte fick prova allsvenskan?

Ja, någonstans hade man ju velat komma dit. Man kan se spelare i typ Varberg som är i allsvenskan och tänker att där kunde väl jag också ha varit. Men det är såklart ingen tillfällighet att jag inte tog mig dit, jag saknade väl lite snabbhet, lite i duellspelet, lite mentalt kanske… Men jag är tacksam över vad jag fick vara med om i min karriär. Att få ha varit en liten del i att bygga upp Sirius, i resan klubben har gjort från norrettan och omklädningsrum i barackerna på Löten, till idag. Och att ha fått uppleva publiktrycket i GAIS, med derbymatcher inför 14 000 åskådare.

Ja, du var älskad av supportrarna i både Sirius och GAIS – har du reflekterat över vad det berodde på?

Det jag tänker att det kanske handlar om är att jag bryr mig på riktigt när jag kommer till en klubb. Jag tänker att jag kommer in i en förening som har ett supporterskap, jag tänker att jag ska representera klubben på bästa sätt, jag är lojal mot klubbmärket. Det är kanske det som har supportrarna har uppfattat. Jag slog inte alltid perfekta passningar, men jag tog varje dag på allvar och förstod respekten för föreningen. Nu är fotbollen inte alltid det viktigaste i livet, men ibland kunde det ändå kännas så. Som i straffläggningen när vi slog ut Hammarby i cupen – det var en milstolpe, att slå ut stora Bajen. Och det är stora stunder i livet.

Vad gör du idag?

Idag jobbar jag med organisationsutveckling, vi hjälper mindre bolag att bygga sina organisationer, att skapa gruppdynamik och att bli cirkulära och hållbara. Det är massvis av saker jag kunnat ta med mig ifrån fotbollen i det jobbet. Sen ska min dotter börja med fotboll i Stuvsta IF i vår så då kommer jag att bli ledare för ett gäng femåringar – det känns fantastiskt kul att få komma tillbaka till fotbollen igen, jag har saknat det mycket.

Har du någon kontakt med Sirius idag?

Det är framförallt då med Lukas Jonsson, han är en av mina bästa vänner och vi pratar nästan dagligen. Andra gamla lagkamrater har jag kontakt med mer oregelbundet, och så följer jag vad Kitten gör, han blev ju min sista fotbollstränare i BP. Och så har jag varit på match och sett nya Studenternas, och jag har sett hur klacken fyller hela kortsidan – det är ändå supportrarna som är klubben i slutänden.